Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

7. Auktoritet
I de föregående kapitlen har tre förändringar uppmärksammats. Det lögnaktiga
barnet, den masspsykotiska skolklassen och det rättvisa straffet intog länge en
dominerande ställning i diskussioner kring skolans fostrande uppdrag. Idag tycks
de föra en relativt sett tynande tillvaro. I dess ställen har jag föreslagit att vi kan
finna exempelvis det förhandlande barnet, den mobbande skolklassen och det
hemliga straffet. I detta kapitel ska dessa tre förändringar tas som utgångspunkt
för en mer övergripande analys av hur lärares fostransroll har omgestaltats.
Analysen utgår från begreppet auktoritet, vilket kan motiveras av att lärares
fostransarbete i många avseenden förutsätter auktoritet. En lärare som upplever
problem med att fostra barn kan ofta uppleva brister i sin auktoritet. Min huvudfråga
i detta kapitel är således: på vilka sätt har lärares auktoritet förändrats under
1900-talet? För att analysera den frågan ställs ett antal ytterligare frågor. Präglas
vår tid av en kris för auktoriteten? Eller handlar det snarare om kvalitativa förändringar
av auktoritetens innebörd?
Auktoritet i kris?
Thomas Ziehe (1982/1986, 1993) har diskuterat hur relationer mellan barn och
vuxna har förändrats under de senaste decennierna. Bland annat har han pekat på
hur lärares auktoritet har förändrats till följd av att skolan, som han uttrycker det,
har förlorat sin aura. Denna auraförlust består i att skolans gamla traditioner
förlorat sin trovärdighet, utan att ersättas av nya. Därmed har ett tomrum uppstått
och detta måste fyllas av läraren personligen:
Han skall i kraft av sin egen personlighet i den konkreta situationen ständigt
alstra ett aurasurrogat! Han blir en ”relationsarbetare” om uttrycket tillåts.
Han måste verka för samtycke, sympati och samarbete utan att, som i den
”gamla skolan”, kunna förlita sig på att det är en traderad kulturell självklarhet
att han uppfattas som en personlig auktoritet. […] Att i denna
mening tvingas vara en ”relationsarbetare” gör läraryrket på ett specifikt
sätt ansträngande, mycket mer idag än tidigare (Ziehe 1993:128–9).
Denna förändring förklarar enligt Ziehe läraryrkets intensitet bättre än sådana
faktorer såsom tidsbelastning (Ziehe 1982/1986:156). Ziehe citeras av Skolkommittén
(SOU 1996:143) som uttrycker liknande tankar. Den traditionella
lärarrollen präglades av att läraren var en representant för skolan med stort S:
”han bar med sig dess självklara myndighet, dess ritualer, dess skrivna och
oskrivna regler” (s. 94). Skolans traditioner var självklara och därför utmanades
inte Ordningen i samma utsträckning: ”Man ställer sig inte och argumenterar
129