Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Det innebär dock inte att elevmotståndet generellt har försvunnit. Istället kan
vi notera vissa kvalitativa förändringar av sättet varpå motstånd utövas. Straff
som kan verkställas idag är till exempel att utvisa eleven, kräva att eleven lämnar
över sin mobiltelefon eller tar av sig sin keps. Dessa typer av straff uppvisar ett
distinkt kännetecken: de förutsätter någon form av samtycke från eleven för att
kunna verkställas. I två aktuella lärarhandledningar tas problemet med den
vägrande eleven upp. I Praktisk lärarkunskap (Långström & Viklund 2006:66)
berörs utvisningar. Författarna reser frågan om hur en lärare kan hantera en elev
som vägrar att lämna klassrummet, samtidigt som läraren inte får bruka fysiskt
våld. I Överlevnadshandbok för nya lärare ges råd om hur läraren kan hantera
elever som vägrar lämna ifrån sig sina mobiltelefoner. Ett råd är att vägra undervisa:
Du sätter dig helt enkelt demonstrativt med armarna i kors och väntar. I ett
sånt läge får du inte ge efter. Säg att du kommer att vänta ut eleven tills
precis det sker som du har fordrat (Harkort-Berge & Nilarp 2001:126).
Samma strategi förespråkas när det gäller att sära på ”pratiga” elever. Här ges
läraren rådet att ”ta tid på sig” och att inte ge sig. ”Du kan bli sittande i tio
minuter och stirra på eleven i fråga eller bläddra i dina papper tills något händer
[…]” (s. 132). Här beskrivs alltså väntan som ett viktigt villkor för att utdela
straff. Sannolikt kan den väntande läraren relateras till hur straffen har ändrat
karaktär. Agan och ordnings- och uppförandebetygen kunde utdelas utan elevens
samtycke.
Schematiskt tycks därför elevens motstånd mot straffet ha förändrats på
följande sätt: Anklagelsen om lärarens orättvisa var en motståndsform som inte
förhindrade verkställandet av straffet, men däremot ifrågasatte dess legitimitet. I
dag behövs ofta samtycke för att straffet överhuvud ska kunna verkställas.
Straffets verkställande tycks, med Webers begrepp, ha gått från macht till herrschaft.
94
Avslutningsvis, ett klargörande och en hypotes. Detta kapitel har inte behandlat
rättvisa generellt, utan rättvisa straff. Tesen är inte att rättvisan har
försvunnit som ett ideal i stort, utan bara att det rättvisa straffet har kommit att få
en mindre central roll. Som vi sett ovan har rättvisan traditionellt varit starkt
förknippad med lärarens disciplinära och straffande roll. I ett skolminne som
återgivits ovan beskrevs ”snäll och rättvis” som ”oförenliga begrepp” (Theorell
1968:10). Idag kan emellertid rättvisa förenas med andra egenskaper än strängheten.
I en aktuell lärarhandledning sägs det följande om de läraregenskaper som
94 Weber definierar makt som möjligheten till att genomdriva sin egen vilja, trots motstånd,
medan herrschaft (översätts i den svenska upplagan med auktoritet), innebär sannolikheten att
en order blir åtlydd (Weber 1922/1983:37). Denna åtlydnad är inte framtvingad, utan vilar på
ett inslag av samtycke: ”Ett visst minimum av vilja till lydnad, alltså intresse (yttre eller inre)
ingår i varje äkta auktoritetsförhållande” (Weber 1922/1983:144).
127