Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Straffnätverk
Utvecklingen mot hemliga straff rymmer en särskild aspekt som det finns
anledning att titta närmare på: involverandet av flera ”straffaktörer”. Det hemliga
straffet kan förvisso ta sig uttryck i ett ”enskilt samtal”, men det kan också innebära
möten med kuratorer, rektor, förälder, skolpsykolog etcetera. Detta är en
intressant utveckling vars innebörd blir tydlig med hjälp av historiska kontraster.
Tendensen att involvera andra aktörer än den berörda läraren bryter mot en
traditionell föreställning om att en lärare bör sköta disciplinen på egen hand.
Lärare kunde anse att disciplinproblem var ”en privatsak mellan dem och
klassen” (Naeslund 1963:223). Eleverna ansågs skeptiska till lärare som tog hjälp
av andra. Så hävdades det att den lärare som valde att ”gå till rektor” med sina
disciplinproblem skulle försvaga sin ställning gentemot eleverna: ”de ha vanligen
en stark känsla av att en bra karl ska klara sig själv” (Bäcklin 1951:220). Att gå
till rektor kunde uppfattas som skvaller och beröva läraren auktoritet (Personne
1888:56). Med en lärare som skvallrade förlorade också eleverna intrycket av en
”ärlig, renhårig kamp, man mot man” (Svanström 1938:204).
Det förhållandet att man inte skvallrade för andra vuxna beskrevs alltså som
något centralt för att upprätthålla kontakten med klassen. Men det fanns också ett
annat motiv att hemlighålla den disciplinära situationen. Eftersom läraren var den
som förväntades upprätthålla disciplinen i klassen, kunde ett skvallrande i själva
verket uppfattas som att läraren angav sig själv. Att ta hjälp av en kollega eller ta
kontakt med målsmännen kunde, enligt Bouman och Hjelm (1964:12 f, 17), vara
liktydigt med att skylta med sin egen inkompetens. Ett uttryck för att läraren
tillskrevs ett personligt ansvar för ordningen finner vi i tjänstgöringsbetyget. Där
bedömdes bland annat förmågan att upprätthålla ordning. Enligt flera kommentarer
kunde detta betyg leda till en ängslan över att delge andra sina disciplinproblem
(Tfsl 1925/19:210; Granfelt 1938:129; Freudenthal 1958:223). Fenomenet
uppmärksammades på 1960-talet i en ledare i Skolvärlden:
Sålunda har flera lärare pekat på att man drar sig för att gå till rektor, när
disciplinproblem blivit övermäktiga. Man vill inte riskera att i tjänstgöringsbetyget
få sänkt vitsord för förmågan att upprätthålla ordning i
klassen (Skolvärlden 1967/31:3).
På senare år finns det indikationer på att idealet om den ensamma straffaren har
försvagats. Följande anvisning från 2000-talet för hur elevers kränkningar kan
bekämpas illustrerar hur tilltron till den enstaka lärarens auktoritet har ersatts
med en tilltro till samarbete:
Om samtalet med de berörda eleverna inte är tillräckligt för att få kränkningarna
att upphöra, skall vårdnadshavarna kontaktas omgående. Rektor
och berörda lärare skall även informeras snarast. Om det visar sig att inte
heller dessa kontakter är tillräckliga – kränkningarna upphör inte, så får
121