Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

schackbräde” (Tfsl 1932/15:198) som det ovan uttrycktes, hur kan ett individualiserat
straff iscensättas utan elevmotstånd?
En möjlighet vore att införa hemliga straff.
Hemliga straff
Elevers höga värdering av rättvisa straff ska inte ses som en naturlig disposition.
Ovan har hävdats att kravet på rättvisa bland annat hänger samman med straffens
offentlighet (skamvrå, offentlig aga, offentliga sarkasmer och så vidare). Det var
denna offentlighet som gjorde det möjligt för elever att bedöma i vilken mån en
lärare utsatte elever för negativ eller positiv särbehandling. Om däremot straffen
undandrar sig offentligheten minskar möjligheten att jämföra.
Redan under 1800-talet började straffets offentlighet att minska för läroverkens
del, vilket bland annat tog sig uttryck i att strykklassen försvann och att
förvisningsdomar upphörde att kungöras offentligt (Johansson 1990:51). Under
tidigt 1900-tal förespråkades också icke-offentliga straff i olika sammanhang,
såsom ”ett samtal mellan fyra ögon” (Beckman 1919:115). Men under 1900talets
första hälft fanns det fortfarande en hög värdering av straffets offentlighet,
eftersom straff också hade funktionen att varna det övriga elevkollektivet. När
icke-offentliga straff tillämpades kunde en kritik riktas mot deras ineffektivitet. I
artikeln ”den disciplinära anarkien inom läroverken” (Tfsl 1927/21:309f) kritiserade
en anonym författare (”Ö-d”) att den enskilda läraren inte hade rätt att
besluta om aga enligt läroverksstadgan. Enligt stadgan skulle detta beslut istället
fattas av rektor. I vissa sällsynta fall kunde rektorn själv utdela den bestraffning
som han beslutat om, men enligt författaren var detta olämpligt eftersom
bestraffningen då ej var offentlig:
118
Exekutionen sker i all hemlighet på expeditionsrummet men borde ske i
klassen till varnagel för kamraterna. Oftast torde dessa aldrig komma
underfund med, om den brottslige kamraten straffas eller ej. Jag känner fall,
då pojkar – mirabile dictu – verkligen fått aga på rektorsrummet men för
sina kamrater berättat, att de fått medhåll och icke smörj (Tfsl 1927/21:
309).
Här ser vi en hög värdering av straffens offentlighet. Som kontrast till denna
attityd kan följande citat från 1960-talet få stå: ”Om någon försyndat sig, bör den
skyldige aldrig tillrättavisas inför klassen. Sker detta, kan klassföreståndaren på
ett ögonblick riva ned vad han byggt upp av förtroende och uppriktighet”,
menade adjunkt Ivar Jarvenius i boken Skolans elevvård (1965:106; se även
Ericsson 1967:8). Istället för offentligt straff förespråkades alltså ett hemligt
straff. Istället för ett straff som varnade de andra eleverna, ett straff som värnade
om förtroendet mellan lärare och elev.