Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

seelser skulle bestraffas hårdare än mindre, och upprepade förseelser hårdare än
enstaka incidenter. Disciplinhandboken Läraren och disciplinen uttryckte en helt
annan inställning:
Naturligtvis kommer man i praktiken inte ifrån användning av straff. Ett
viktigt undantag måste dock göras: ifråga om svårare eller upprepade förseelser
är det nämligen i regel helt felaktigt att tillämpa straff. I sådana fall
har vi att göra med djupt rotade orsaker (Holmstrand & Edman 1951:73). 88
En ytterligare konsekvens av orsakstänkandet var att elevkollektivets medverkan
kunde ses som mindre relevant. Rektorn Sigurd Åstrand menade på 1960-talet att
den formella rättvisesynpunkten var ”i stort sett ovidkommande” när det gällde
disciplinär behandling. Visserligen erkände han att eleverna fortfarande kunde
ansluta sig till ett rättviseperspektiv, men av detta drog han inte slutsatsen att
elevernas vilja till rättvisa skulle tillgodoses. Hans argumentation illustrerar att
orsakstanken utmanade rättvisetanken på ett långtgående sätt:
Men fordrar inte ungdomarnas sinne för rättvisa, att alla är lika inför lagen,
att en viss förseelse medför ett visst straff alldeles oberoende av vem som
begått den? Det är dock inte rimligt, att den som skolkar från skolan, därför
att det är vackert väder och han glömt läsa på en läxa, skall behandlas på
samma sätt som den som gör det därför att en alkoholiserad far gör hemmet
till ett helvete och får en förtvivlad pojke att plötsligen ge sig iväg från
alltsammans. Det är viktigare att lära ungdom hänsyn och förståelse än att
låta dem stanna vid primitiva rättvisesynpunkter (Åstrand 1965:20).
Här ställdes ”primitiva rättvisesynpunkter” mot hänsynen till en elev vars alkoholiserade
far gjort ”hemmet till ett helvete”. Utifrån en sådan argumentation
framstår inte längre valet mellan individuell behandling och rättvisa som ett
dilemma. Genom psykologiseringens uppmärksamhet på orsaker, kunde det
framstå som ett självklart ideal att skolans bestraffning måste individanpassas.
Den fråga som emellertid inställer sig är: kan denna idé realiseras i praktiken? Vi
har tidigare sett hur rättvisan till stor det framställdes som ett elevönskemål. Om
det är så att elever föredrar ”den rättvisa, som går fram som tornet på ett
88 Andra talade på ett liknande sätt: ”Sällan eller aldrig upplever man en situation där man rimligtvis
kan handla efter någon rigoröst fastslagen princip. Speciellt beträffande aggressiva
eller negativt inställda barn får man med försiktighet tillämpa korrektionsåtgärder” (Ft 1951/
39:9). ”I allmänhet användes agan liksom straff över huvud så, att en svårare förseelse
straffas hårdare än en lindrigare. Det kan knappast vara riktigt att straffa efter denna princip,
en kvarleva från vedergällningens primitiva stadium, eftersom straffet då graderas efter själva
brottet och ej med hänsyn till brottslingens förbättring. Om man avser att fostra genom aga,
måste man söka reda på orsakerna till förseelsen, och då visar det sig, att svårare förseelser
oftast beror på missanpassning av olika slag, orsakad av skadlig miljö, arvsfaktorer. Enligt
modern uppfattning förhåller det sig så, att förövarna av dylika förseelser i allmänhet blir
ännu mer missanpassade av kroppslig bestraffning” (Sterner 1947:230).
117