Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

etygen skulle heta eller hur många de skulle vara. I samband med att flitbetyget
var på väg bort inom läroverken uppstod en diskussion om denna fråga på
insändarsidorna. Någon ville ersätta flit med uppmärksamhet (Tfsl 1927/18:271),
någon ville ha kvar flitbetyget men införa ett ordningsbetyg (Tfsl 1927/19:279)
och någon ville att eleverna skulle få betyg i ”seder, flit och uppmärksamhet”
samt ”ordning och hållning” (Tfsl 1927/20:292 f). Som bekant blev de nya
beteckningarna ordning respektive uppförande, men även denna indelning kunde
uppfattas som godtycklig. Under 1950-talet framfördes förslag på lärartidningarnas
insändarsidor om att betygen skulle slås samman till ett betyg. I en insändare
var förslaget att den nya beteckningen skulle bli ”skötsamhet” (Tfsl
1957/8:185), i en annan föreslogs ”beteende” (Lt 1958/24–5:22). Betygen i flit/
ordning och uppförande kunde alltså uppfattas som en smula godtyckliga. Medan
ämnesbetyg refererar till en mer välavgränsad sfär, var det här fråga om en
konvention att elevens karaktär bedömdes ur två synvinklar.
Debatten kring betygen i flit/ordning och uppförande kan sammanfattas på ett
enkelt sätt. Diskussionen kretsade kring problemet med att sätta rättvisa betyg,
men därav drogs sällan slutsatsen att rättvisa skulle vara omöjlig. Det var inte
själva idén om att betygsätta som var problematisk, utan hur systemet hade
tillämpats. En reformering av straffsystemet – borttagande av flitbetyget, införande
av nationella och skolövergripande normer och så vidare – kunde säkerställa
den viktiga rättvisan.
Just detta antagande om att rättvisa trots hinder ändå kan åstadkommas, kom
senare att ifrågasättas. I lärarhandledningen Att möta elever i konkreta skolsituationer
(Hilling 1969) formulerades möjligheten till rättvisa så här:
114
I vissa fall sätter man högsta betyg trots allvarliga förseelser, därför att man
känner till förmildrande miljöomständigheter eller elevens väntade reaktion
på ett sänkt betyg. I andra fall känner man inte till några sådana förmildrande
omständigheter, och då blir det naturligtvis en sänkning. Men vilka
garantier har vi att det inte också i detta fall finns förmildrande omständigheter?
Felet är bara det att dessa fakta i målet inte kommit till skolans
kännedom.
Ordnings- och uppförandebetygen kan inte sättas rättvist. Därför
kommer de förmodligen att försvinna (Hilling 1969:76).
Enligt Hilling gör de förmildrande omständigheterna att rättvisa inte kan uppnås,
och att straffen av denna anledning kommer att försvinna. Som vi snart ska se
kunde de förmildrande omständigheterna även bidra till att underminera själva
föreställningen om att rättvisa är ett centralt värde.