Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

En fråga som nu aktualiserades var huruvida det var rättvist att högsta betyget
var normalbetyg. Det var i själva verket en gammal diskussion. Sedan länge hade
det funnits en praxis att använda det högsta betyget till de allra flesta elever, och
sedan länge hade det kritiserats, bland annat för att det var orättvist att alla elever
fick samma betyg, oavsett hur de betett sig. ”[A]tt kritiklöst giva högsta betyget
åt kreti och pleti är naturligtvis opedagogiskt. Ja, vad mera är: det är orättvist mot
de lärjungar, som ingenting låtit sig komma till last. En lärares första plikt är att
vara lika mot alla” hävdades i en insändare (Slt 1926/32:615; se även
Dufvenberg 1906, 1907; Slt 1926/14:265; Slt 1927/17:335; Slt 1932/12:163). Det
sades nu att denna ordning varit en konsekvens av att flitbetyget varit så pass
svårt att sätta rättvist att lärare i praktiken slutat att använda det som ett betyg.
Nästan alla elever fick det högsta betyget. När flitbetyget ersatts av ordningsbetyget
menade flera att det borde gå att införa en mer differentierad betygspraxis.
83 På så sätt kunde en ökad rättvisa inom skolklassens ram skapas. En
förutsättning för att en sådan reform skulle lyckas var emellertid att ett större
rättviseproblem rättades till. Det behövdes nationella kriterier för hur betygsättningen
skulle gå till. Om enskilda skolor beslutade att använda B som normalbetyg,
skulle detta vara orättvisst när skolans elever jämfördes med elever från
andra skolor.
En ny problematik som uppstod handlade om var gränsen gick mellan ordning
och uppförande. Många framhöll värdet av att lärarkåren kunde enas om vari
skillnaden bestod mellan de båda betygen (Tfsl 1934/2:25; Tfsl 1934/24:307;
Norinder 1938). En som försökte formulera skillnaden mellan de olika betygen
var lektor Svante Boman (Tfsl 1941/14:220 f), som menade att uppförande betecknade
handlingar med sociala effekter, medan ordning syftade på handlingar
som främst hade effekter för individen själv. Så kunde uppförande handla om
sådant som ärlighet, plikttrohet och respekt för andras privata liv, medan ordning
handlade om sådant som hygien och arbetssätt. Att skilja dessa två sidor åt inne-
terminsavgifter. Denna problematik avskaffades emellertid 1933 då ett tredje betygssteg infördes.
Därpå blev det ”betydligt lättare att ge ett rättvist ordningsbetyg” (Tfsl 1934/24:307).
83 Frågan om vad som skulle vara normalbetyg kom att diskuteras flitigt på insändarsidor i folkskolans
lärarpress. Både i Folkskollärarnas tidning och Svensk lärartidning förespråkades i
flera inlägg att det högsta betyget inte skulle vara normalbetyg. Ett problem som dock många
av debattörerna tog upp var att B av tradition sågs som en mycket allvarlig prickning, och att
betygsskalan därför skulle förändras, till exempel genom att ett mellanbetyg infördes mellan
A och B (se Ft 1937/10:26; Ft 1937/15:25; Ft 1937/20:28; ) Slt 1937:1239; Slt 1937:1419 f;
Slt 1938: 101 f; Slt 1938:411). Uppfattningen att A inte längre skulle vara normalbetyg var
dock inte allenarådande (Ft 1937/21:24; Ft 1937/24:16). En generell bild av lärares attityder
till frågan redovisades i den enkätundersökning som Sven Rydberg (1961:14) gjorde på uppdrag
av 1957 års skolberedning. Där tillfrågades lärare om hur de ville att betygskalan för
ordning respektive uppförande skulle se ut. 50,1 procent av lärarna önskade att mittersta
betyget skulle vara normalbetyg i ordning, och 53,1 procent önskade detsamma för uppförandebetygen.
112