Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

En lärare som använder sig av kroppsstraff ”öfverskrider dervid lätt måttan,
emedan han, under det han slår, blir allt mera rasande, och slutligen ej mera vet,
när han vill upphöra”, hävdades i en lärarhandledning (Dahm 1846/1995:137).
Problemet med den stegrande aggressionen var dock inte bara ett 1800-talsfenomen.
Runt mitten av 1900-talet gick det fortfarande att urskilja samma
mekanismer som under 1800-talet, trots att ett agaförbud i folkskolan började
närma sig. Skolpsykiatern Elis Regnér menade: ”straffverkställaren […] måste
ibland arbeta upp sig till en affekt för att kunna utdela straffet, och hans affekter
ökas under bestraffningens gång” (Regnér 1952:86). Denna brist på kontroll
betecknades av 1947 års skoldisciplinutredning som agans ”självaccelererande
effekt”. Agan, ”mobiliserar […] en känsloförstärkning som leder till en från
början icke avsedd hård aga” (SOU 1950:3, s. 70).
När en kroppslig bestraffning väl påbörjats blev den alltså lätt hårdare än
planerat. Ur rättvisesynpunkt är det lätt att se konsekvensen av denna självacceleration:
det blev svårt för läraren att anpassa straffet efter en fast straffskala.
Straffet kom lätt att bli oproportionerligt stort, och därmed orättvist.
Idén om det goda straffet kom mycket riktigt att präglas av en hög värdering
av självbehärskning från lärarens sida. Läroverksstadgan hade exempelvis under
flera decennier en paragraf som inskärpte att lärarens bestraffningsrätt inte skulle
”utöfwas af nyck eller med öfwerilning” (1856 års läroverksstadga § 119). 79
Självbehärskning kunde beskrivas som en central lärardygd, som här av lektor
Alf Hildinger:
110
Det första en uppfostrare måste sträva efter är självbehärskning. Utan
självbehärskning är det omöjligt att vinna någon som helst jämnhet i
behandlingen av barnen. Den hetsige brusar upp för någon liten förseelse
från barnens sida och straffar kanske i sin upphetsning så hårt, att han
efteråt måste skämmas både inför sig själv och barnen. […] Har man
lyckats att i någon mån arbeta sig fram till självbehärskning, så har man
möjligheter inte endast att vara någorlunda jämn i sin behandling av barnen
vid olika tillfällen utan även att vara rättvis och opartisk gentemot de olika
barnen (Hildinger 1925:35, 38). 80
Under 1800-talet hade man rekommenderat olika strategier för att motverka
affekternas roll, såsom att skjuta upp bestraffningen till senare tillfälle. ”Medan
riset hämtas kallnar vreden” (Dahm 1946/1995:147). Från åtminstone 1930-talet
finns det dock indikationer på en ändrad inställning till idén om uppskjutna
bestraffningar. I den mån fysiska bestraffningar överhuvud kunde motiveras, så
var det om de var tillkomna i hastigt mod (Slt 1932/33:709; Sft 1946/49:1). En
79 Formuleringen fanns kvar även i 1933 års läroverksstadga, det vill säga fem år efter att agan
hade förbjudits i läroverken. I 1958 års läroverksstadga är dock formuleringen borttagen.
80 Självbehärskning kunde bland annat handla om att bekämpa för starka sympatier och antipatier
mot elever (Bäcklin 1951:224).