Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

siktig; beskyllningen för mannamån klibbar lätt vid honom ändå (Bäcklin
1951:223 f).
Lärarens förmåga att vara rättvis försvårades inte bara av den motsägelsefulla
rollen som domare, exekutor och brottsoffer. Läraren ställdes dessutom inför ett
kollektiv av elever, inte en enstaka åtalad person. När han trädde in i rollen som
domare, var det inte alltid domen träffade rätt. Som en lärare beskriver sin egen
tid som elev:
Inte var det ofta jag fick stryk för egen del, men en gång fick jag gå fram till
katedern och få mej en örfil när jag kastat tillbaka en ihopknycklad lapp
som kommit till mej. Den ursprunglige kastaren kom undan. Rättvisan var
det inte alltid så noga med (Nordiska museets arkiv, KU 17599, f 1931).
Kanske är det i ljuset av denna svårighet eller ignorans inför förväntan på rättvisa,
som det kunde hävdas att det låg ”en nyans av beundran” i att beskriva en
lärare som sträng men rättvis (Öije 1946:28). Jag ska nu närmare gå in på detta
problem med att vara rättvis. Svårigheten att vara rättvis kommer att beskrivas
som en konsekvens (om än inte alltid oundviklig) av hur straffsystemet var uppbyggt.
Vid sidan av att peka på vilka problem rättviseidealet skapade för lärare,
kan en sådan analys närmare belysa förutsättningarna för föreställningen om det
rättvisa straffet.
Affekterna och agan
Här är en händelse som jag skäms för. En pojke i åk 5 svor åt mig, och
kallade mig ”djäkla magister”. Jag tappade besinningen och slog honom så
att dammet yrde från hans tröja. Så småningom besinnade jag mig och
ringde hem till hans föräldrar (Nordiska museets arkiv, KU 17621, f 1925).
Denna berättelse åsyftar en händelse från tidigt 1950-tal, när agan fortfarande var
tillåten i folkskolan. Här berörs en central aspekt av agan: att den lätt utdelas
under affekt. Åtminstone sedan mitten av 1800-talet har fenomenet med den
affekterade agan problematiserats. Visserligen har ett visst mått av affekt länge
setts som oundvikligt, men problemet har varit att dessa känslor kan ta över och
att det därmed kan vara svårt att exakt kontrollera straffandets svårighetsgrad.
Genom vanan att slå barnen blir läraren grym, då han endast tror sig handla
rättvist men strängt; och denna vana, som småningom, honom ovetande, får
öfverhand, förleder honom att vid minsta anledning missbruka sin fysiska
styrka och göra saker till en hårdhet och våldsamhet, som söndersliter
barnets hjerta. […] Det är sällsynt och nästan omöjligt att läraren kan verkställa
en kroppslig bestraffning utan att vreden tar öfverhand […]
(Guillaume 1867:74 f).
109