Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

106
Den, som jag tror, riktiga iakttagelsen, att meningarna inom ett kollegium
sällan brytas så kraftigt som i samband med vissa uppförandebetyg, visar,
att stadgan icke lämnat säker vägledning. Somliga kollegiemedlemmar yrka
på en förseelses bestraffning efter matematiskt noggranna grunder, somliga
åter vilja skipa rättvisa från fall till fall under omsorgsfull prövning av föreliggande
förmildrande omständigheter (Tfsl 1932/13:176).
I ledarartikeln sägs det att båda systemen har fördelar. Den matematiska rättvisan
föredras ur ”arbetssynpunkt”, medan att skipa rättvisa från fall till fall föredras ur
”individuell rättvisesynpunkt”. Det fanns dock en faktor till att ta hänsyn till:
klassens bedömning av straffets rättvisa. Tog man väl hänsyn till denna faktor
underlättades valet mellan rättvisa och individualisering:
Om det är tillåtet att vid straffets utmätande taga hänsyn till klassens rättsuppfattning,
så torde man kunna säga, att lärjungarna bäst förstå den rättvisa,
som med obönhörlig konsekvens och på lika sätt bestraffar samma
sorts förseelse. Den högsta individuella rättvisa blir för dem en yttring av
den högsta objektiva orättvisa. Ingenting kan vara farligare för ett kollegiums
auktoritet än blotta skymten av misstanke hos lärjungarna om
mannamån och hänsyn till person, låt vara, att varje sådan misstanke är fullkomligt
obefogad (ibid).
Två nummer senare i Tidning för Sveriges läroverk framförde en insändarskribent
en avvikande mening. Han delade uppfattningen att elevers rättsuppfattning
premierar lika behandling, men menade att man inte kan ta alltför
mycket hänsyn till detta:
”Den obönhörliga konsekvensen” är oftast ingenting annat än rena
slentrianmässigheten och leder då och då till påtagliga orättvisor. Det kan
nog inte bortresoneras, att barnen ha lättare att uppfatta den rättvisa, som
går fram som tornet på ett schackbräde. […] Naturligtvis är det tråkigt att
behöva kränka barnens rättskänsla, men är det nödvändigt får man väl ta det
med ro (Tfsl 1932/15:198).
Även om det fanns olika uppfattningar om elevperspektivets relevans fanns det
en bred enighet om hur elevernas rättsuppfattning såg ut. Eleverna – särskilt de
yngre – ville ha en likformig behandling. Resultatet av detta ”elevinflytande” är
alltså tämligen entydigt. I den mån elevernas synpunkter på bestraffningen skulle
tas i beaktande, ansågs de innebära ett minskat hänsynstagande till individuella,
förmildrande omständigheter. Det innebar att lärare och elever kan sägas ha
ingått i en ohelig allians mot ett mer individuellt, ”psykologiskt”, inriktat
straffande.
Alternativt kunde man som lärare på ett försiktigt sätt göra motstånd mot
elevernas påstådda vilja till likabehandling. Elov Tengblad menade att betygsättningen
i ordning och uppförande krävde en kompromiss mellan kravet på