Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

läraren måste vara så rättvis som möjligt men på samma gång i hög grad rätta sig
efter barnens individuella förutsättningar” (Hildinger 1923:153). Här ställdes
rättvisa mot individuell behandling. Karl Nordlund formulerade en mer komplicerad
begreppsapparat. Han skilde mellan individuell och kollektiv rättvisa, och
menade att det var den senare som fungerade bäst i en plats som skolan:
En stor svårighet vid utövandet av rättskipning inom en skolklass är
vägandet av den tillbörliga hänsynen till objektiv rättvisa å ena sidan och
individuell rättvisa å den andra. I många fall hava ju likartade förseelser
mycket olika motiv, bottna i olikartade individuella egenskaper och borde
rätteligen på olika sätt behandlas och bestraffas. Kan en sådan individuell
rättvisa genomföras i en skolklass? Min tro är, att i regel så varken kan eller
bör ske. Läraren saknar ej sällan den psykologiska blick, som härför kräves.
Och ännu betänkligare är, att tillämpandet av sådan individuell rättvisa
knappast kan uppskattas av klassen och att klassen alltför lätt tolkar sådant
som motsatsen till rättvisa. Jag tror därför, att läraren får vara mycket
försiktig med att individualisera sin rättskipning (Nordlund 1922:71).
Det som Nordlund kallade individuell rättvisa kallade andra ”individuell hänsyn”
eller dylikt. Rättvisebegreppet var framförallt reserverat för det jämförbara, det
som innebär att en lärare var opartisk.
Här fanns ett problem. Hur långt kunde man gå i sin strävan efter en omutlig,
objektiv och opartisk rättvisa? Fanns det inte fall då en individuell behandling
krävdes? N E Lundin (1934) reste exempelvis frågan om hur psykopater kan
bestraffas. Här kom behovet av individuell behandling i konflikt med rättviseidealet.
73 Olika lärare kunde också uppvisa skilda inställningar till hur schablonmässigt
straffandet skulle vara. Detta illustreras av en ledarartikel i Tidning för
Sveriges läroverk som tog upp frågan om rättvisa i relation till uppförandebetyg i
läroverken. Dessa betyg sattes inte av enskilda lärare utan av kollegiet, och därigenom
kunde diskussioner förekomma om hur man såg på förmildrande omständigheter.
Enligt artikeln fanns det en stor splittring inom kollegiet på denna
punkt:
73 ”I första hand skall vi vara ’rättvisa’. ’Det gör ingenting, att en lärare är sträng, blott han är
rättvis’, det uttrycket hör man ofta från hemmen, och det ger form för det normala barnets
uppfattning. Och om vi som äldre ibland tänker med agg på någon av våra lärare, så inte sker
det för att han var sträng. Barn och ungdomar fördrar mycket i den vägen hos en lärare, blott
han undervisar, så de lära någonting, och blott han är ’rättvis’. Men i begreppet ’rättvis’ ingår
även och i första hand att vara ’opartisk’. I en stor klass inträffar ju ofta förseelser. Läraren
anser sig nog skyldig att bestraffa de normala barnen, och ju större undervisningsavdelningen
är, dess hårdare blir disciplinen. Om det psykopatiska barnet begår en förseelse […] hur skall
läraren bära sig åt? Han känner nog inom sig en viss skyldighet att för opartiskhetens skull
straffa alla lika. Särskilt svårt är det att utesluta den psykopatiske, om han eller hon är anstiftare”
(Lundin 1934:136).
105