Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

första förutsättning kan sökas i skolans kollektiva fostran. Samtidig närvaro av
ett kollektiv människor gör det möjligt att urskilja om elever behandlas olika av
läraren. En andra förutsättning kan sökas i elevers position såsom mottagare av
belöningar och bestraffningar. Även detta gör att frågan om rättvisa kan komma
på dagordningen. Rättvisa skolstraff gavs nämligen ofta (i den mån sådana konkretiseringar
uttalats eller kunnat utläsas) betydelsen av något som är jämförbart
med hur andra elever bestraffas. Detta exemplifieras av skolöverläkaren C W
Herlitz som lyfte fram problematiken med att utdöma straff som uppfattas som
rimliga av den enskilda eleven. Om kontrollen av en elev drivs för långt finns en
risk att detta uppfattas som orättvist:
Eleven känner sig orättvist behandlad i jämförelse med kamraterna och
därmed har man ofta spolierat möjligheterna för sig att komma tillrätta med
lärjungen. Känslan för rättvisa är ju som bekant starkt utpräglad bland ungdomen
(Herlitz 1947:10).
Liksom att läraren inte fick vara för sträng mot enskilda elever, var det viktigt att
inte vara alltför snäll mot andra. En rättvis lärare behövde äga förmågan att
dämpa sina sympatier gentemot vissa elever:
En nödvändig egenskap hos en klassföreståndare är fullkomlig rättvisa. […]
Rättvisa är fullkomlig likhet inför lagen, så att man, likt Brutus, icke tvekar
att döma sina allra käraste, om det gäller. Börjar det heta i klassen, att den
och den har ”medhåll” eller den och den är ”syndabock” – så är det ute med
ens auktoritet (Verdandi 1902:194).
Ett kollektiv som dessutom tilldelas belöningar och bestraffningar var två grundläggande
förutsättningar för rättvisetanken. Det skapade möjligheten att göra
jämförelser elever emellan. Denna jämförelse underlättades av ett tredje kännetecken:
straffens offentlighet. Det har visserligen länge funnits förespråkare för
icke-offentliga straff. 72 Men om eleverna hade fått sanktioner enbart under
enskilda samtal eller i form av hemligt utdelad aga skulle de haft svårare att jämföra
den disciplinära behandlingen. Bland de straff som kunnat utdelas offentligt
hörde agan. Lektor Carl Dymling, som var tveksam till aga som bestraffningsmedel,
menade att när aga ändå användes var det viktigt att den skedde i
klassrummet:
Lösryckes kroppsagan ur den situation, som uppstod, då ”förbrytelsen”
skedde, och förlägges den till ett annat rum och en annan tid, kan den möjligen
lättare utföras med lugn besinning. Men frågan är, om inte denna med
påtagligt lugn utförda aga kommer att på delinkventen verka ytterligt raffinerad.
En i vredesmod utslungad örfil ter sig i elevens ögon icke så ”ut-
72 1940 års skolutredning menade exempelvis att det ibland var rimligt att ge muntliga tillrättavisningar
offentligt, men att de oftast skulle ges under enskilda samtal (SOU 1946:15, s. 10).
103