Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Ett rättvist straff
Två röster från Nordiska museets insamling av lärarminnen illustrerar hur rättvisa
kunde bli en central byggsten i lärarens självbild. En kvinnlig lärare, född
1908, skriver så här:
Bland all uppskattning jag fått sätter jag stort värde på när ”mina barn” uttryckt
sig så här vid fråga: ”Fröken är sträng men hon är rättvis” (Nordiska
museets arkiv, KU 17629. Även tryckt i Johansson 2001:35).
Från ett helt yrkesliv väljer denna lärare att peka ut egenskapen att vara ”sträng
men rättvis” som den mest smickrande. Läraren beskriver detta långt efter sin
pension, medan en annan lärare i undersökningen, född 1938, beskriver hur
ambitionen att vara sträng men rättvis fanns med i beräkningen redan när valet att
bli lärare växte fram under tonåren. Drömmen om att bli lärare som här skildras,
är en vision om att träda in i en yrkesroll där stränghet och rättvisa hör till yrkets
möjliga kännetecken: ”Mina ideal började nu forma sig: Jag skulle bli lärare. Jag
skulle bli sträng men rättvis som [gymnastikläraren] kapten Stenkvist eller min
morfar” (Nordiska museets arkiv, KU 17601).
Vilken innebörd ”sträng men rättvis” haft för dessa båda lärare kan vi låta vara
osagt. Om vi studerar den mer officiella debatten kring lärarrollen kan vi emellertid
se att detta ideal bland annat handlade om lärarens disciplinära ställning. Att
vara sträng men rättvis handlade bland annat om konsten att straffa. Det är denna
aspekt av rättvisan som här kommer att stå i centrum.
Att rättvisan hängde samman med bestraffningen antyds av att rättvisa ofta
kopplats samman med egenskapen att vara sträng. Enligt ett skolminne av Hugo
Theorell (som tog studenten i början av 1920-talet), var det just stränghet som
rättvisa kunde sammanlänkas med: ”Beträffande lärarens personliga kvalifikationer
är ’sträng men rättvis högsta betyget’: ’snäll och rättvis’ förefaller som
oförenliga begrepp likaväl som ’elak och rättvis’” (Theorell 1968:10).
Som så ofta med ideal, framhölls att det inte var oproblematiskt att leva upp
till dem. I artikeln ”Om straffets metodik”, beskrevs problematiken på följande
sätt:
Att straffa en elev på rätt sätt hör till de svåraste uppgifter en lärare har att
gå i land med. Det har ju visat sig att rättvisa är en av de egenskaper som
eleverna sätter i första rummet i sin bedömning av läraren. […] Frågan är
då: Vad är ett rättvist straff, vad åsyftar man med straffet? (Mändl 1963:1).
För de lärare som å andra sidan lyckades att leva upp till rättvisans ideal fanns
rikliga belöningar. I boken Skolålderns själsliv menade Albert Lilius (1928) att
rättvisan var en egenskap som kunde rädda de flesta lärare från ett dåligt anseende.
En rättvis lärare kunde bli omtyckt även om han saknade andra kvaliteter:
101