Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

läraren sträcka ut sig själv, och observera eleverna under den tid de lämnat klassrummets
panoptiska struktur. I Heinemanns bok Mobbning (1972) handlar ett
helt kapitel om ”Olika metoder för observation av skolbarn i grupp och enskilt”.
Ett sätt att sköta denna övervakning är genom rastvakten (se även Olweus 1991:
53–55). På senare år har det uppmärksammats att kränkningar även förekommer
på nätet (BRIS 2006). Det är ytterligare ett exempel på hur mobbningen visar sig
utanför klassrummet, men också ett exempel på en problematik som inte kan
lösas genom rastvakter.
Hur kan vi då förstå denna utveckling från den enade till den splittrade skolklassen?
Avspeglar förändringen faktiska förändringar av elevers sociala samspel,
eller endast en förändrad perception av problem? För att kunna diskutera
den frågan måste den delas in i två, eftersom det är två förändringsprocesser vi
bevittnat: (1) en minskad uppmärksamhet på elevers kollektiva sammanhållning
och (2) en ökad uppmärksamhet på elevers brist på sammanhållning. I det första
fallet finner jag det rimligt att anta att det skett en reell minskning av en sammanhållning
inom klassen som manifesterar sig i ett kollektivt trots mot läraren. Just
denna förändring torde ha en materiell grund, vilket också diskuterades i avsnittet
”massan skingras”. I det andra fallet är det betydligt svårare att göra några
liknande antaganden. Att skolklassen idag är mer pluralistisk än den tidigare varit
behöver inte alls leda till mer mobbning. Att detta fenomen fått sådan stor
uppmärksamhet torde mer ha att göra med förändrade synsätt på vad skolan och
lärare har för ansvar inför sina elever.
99