Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Istället [för att förvisa eller stänga av elever] skall styrelsen för utbildningen
överväga och föreslå lämpliga åtgärder. En sådan åtgärd kan vara att flytta
en elev till en annan skola, ytterst mot elevens vilja. Det är dock inte tillåtet
att flytta en elev i rent bestraffningssyfte. En förflyttning kan ske för att
garantera andra elevers trygghet och för att undervisningens kvalitet skall
kunna upprätthållas (Skolverket 2004a:14).
Elever som tidigare kunde förvisas kan idag alltså förflyttas. Det intressanta i
sammanhanget är de olika sätt varpå dessa straff motiveras. Här går det att
urskilja en tydlig förskjutning, som illustrerar övergången från vertikal till horisontell
respekt. Förvisningen kunde motiveras med att det fanns en risk för
smitta, att lärjungen ”kan antagas utöva skadligt inflytande på medlärjunge”
(1958 års läroverksstadga, 54 §). Det kunde till exempel handla om att göra
”något fuffens” och på så sätt vara ”till plåga och förargelse för sina lärare och
till dåligt exempel för medlärjungar”, såsom en insändarskribent uttryckte saken
(Tfsl 1941/4:65). 68 Eleven plågade alltså läraren, inte kamraterna. Ändå behövde
eleverna skyddas. I en ledare om relegationsstraffet (Tfsl 1934/1:1f) refererades
utsagor av två rektorer som båda underströk att straffet inte främst var avsett att
straffa den felande, utan att skydda dennes kamrater från dåligt inflytande. Detta
eftersom en ”moraliskt undermålig” individ kunde ha ”ett fördärvbringande
inflytande på en skara lättsuggererade ungdomar”, som en av rektorerna uttryckte
det (Tfsl 1934/1:1). Eleven var ett dåligt föredöme, och utgjorde därför ett hot
mot skolans ordning. En elev som smittade andra elever kunde skapa en oregerlig
klassituation där hela klassen utmanade lärarens auktoritet. 69
I den ”förvisningens återkomst” som Skolverkets råd och anvisningar här
signalerar, är det inte smittan utan angreppet som står i centrum. Förflyttningen
motiveras inte utifrån elevens förmåga att inspirera, fresta, eller smitta de övriga
68 En kritisk reflektion över hur smittoargumentet använts för relegering formulerades av lekstugeinspektrisen
Märta Arnesen (1941:215). Hon menade att relegering i läroverken varit en
”alltför ofta använd utväg att bli av med problematiska barn”. Enligt Arnesen hade man inte
reflekterat över om förvisningen kunde förbättra den felande, utan bara hänvisat till ”att
synden är smittsam”. Arnesen menade dock att man här varit allt för kategorisk i sitt
antagande om smittsamhet: ”Men erfarna pedagoger vet mycket väl att, medan bara vissa
barn får sina förseelser att gripa omkring sig, betraktas andra syndare med avståndstagande
undran och är en varning för odygdens stig”. I en ledare påpekade också Tidning för Sveriges
läroverk att risken för ”moralisk smitta” inte alltid behövde leda till slutsatsen att eleven
skulle förvisas. Fortsatt undervisning kunde i själva verket utgöra ”den bästa garantien mot
smittospridning”. Det var nämligen inte säkert att en relegerad individ skulle försvinna ur
kamratkretsen – särskilt inte i mindre städer (Tfsl 1934/1:2).
69 I Hugo Swenssons roman Hjalmar Willén och hans klass (1937: kap 6) skildras lärares diskussioner
kring huruvida tre lärjungar ska relegeras eller ej. Kollegiet tar hänsyn till läroverksstadgans
anvisningar om att relegation är aktuell om eleverna utövar skadligt inflytande
över medlärjungarna, och kommer fram till att det endast är två av de tre lärjungarna som ska
förvisas. Den tredje är nämligen en person som är lättpåverkbar, men inte påverkar andra.
”Han är egentligen för beskedlig för att våga spela någon roll av frestare och förförare”, säger
en av lärarna (s. 173).
97