Auktoritet och ansvar: Lärares fostrans- och omsorgsarbete i ... - DiVA

Fula ord
Ett exempel på övergången från vertikal till horisontell respekt finner vi i talet
om elevers språkbruk. Att ungdomars språkbruk problematiseras är inte ett nytt
fenomen, men vad som däremot varierar är de grunder varpå detta sker.
I en ledarartikel i Tidning för Sveriges läroverk (1937) kommenterades ”svordomsoseden”.
Man menade att oseden att svära ”härjar våldsamt” och att denna
sed ”förråar karaktären och avtrubbar känslan för vad som är vackert och
värdigt”. Situationen beskrevs som oacceptabel, och man förespråkade ett ”korståg”
mot svordomarna. 64 Resonemanget fördes vidare till den allmänna hållningen:
ungdomarna sades uppvisa en ”retsam nonchalans”. Slutligen utmynnade
artikeln om svordomar i ett resonemang kring värdet av att de yngre visar respekt
för de äldre:
Det är inte fråga om att söka påtvinga ungdomen en stram militär disciplin
eller skapa ett kyligt vacuum mellan den och de äldre, men det gäller att
lära den förstå, att gammal är ändå äldst. Den, som ingenting eller mycket
litet vet om livet och dess erfarenheter, skall veta att visa nödvändig respekt
för den, som stiftat bekantskap med dess olika sidor under mer eller mindre
gynnsamma omständigheter (Tfsl 1937/2:22).
Att undvika ett visst språkbruk kunde alltså vara ett sätt att visa respekt för de
äldre. Genom att tala väl kunde man dessutom visa respekt för samhällsordningen
i stort. Det blev tydligt i den kampanj mot svärjande och råhet i tal
och uppträdande som ett antal organisationer startade i mars 1938. Representanterna
kom från bland annat Sveriges allmänna folkskollärarförening, Folkskolans
vänner, Sveriges scoutförbund, KFUM och en stor mängd kristna organisationer.
I ett cirkulär, återgivet i Svensk lärartidning, framställdes språket som
avgörande för den nationella kulturens fortbestånd:
Vid bedömandet av ett lands kulturella ståndpunkt spelar tal och uppträdande
en stor roll. Hur stor ordets makt över tanken är, visar i synnerhet
historien om olika folks och folkklassers undergång. Ständigt upprepade råa
ord måste därför förr eller senare skapa råa gärningar, förgifta samvaron
och så småningom undergräva den andliga stormaktsställning, som vårt
land i vissa avseenden anses inneha (Slt 1938/46:1238).
Ordförande i kampanjen var överlärare Gustaf Waare-Grape, som i en artikel i
Svensk lärartidning utvecklade sina tankar om den tilltagande råheten. Waare-
Grape menade att problemen framförallt omfattade de unga. De som nått medelåldern
skulle möjligen inte påverkas så mycket, men råheten ”strör ett farligt
andligt gift över barn och ungdom och utgör alltså framförallt en fara för framtiden”
(Slt 1938/48:1312, min kurs). Genom att problemet var begränsat till barn
64 Detta korståg skulle för övrigt även utsträckas till slangen.
95