Nr 2/ 2005 Årgång 117 - Allmänna Försvarsföreningen

Nr 2 2005 maj 

Säkerhet i 

samverkan

vårt försvar 2 ’05 

2 

Timbro startar en ny skriftserie! 

TIMBRO BRIEFING PAPERS 

I en tid då det samhällsorienterade materialet i press och etermedier 

blir allt tunnare känns det angeläget att tillföra fakta 

och analys till aktuella debatter. Serien kommer att borra i 

detaljer och ge matnyttiga överblickar – i såväl nationella 

som internationella frågor. 

timbro briefi ng papers utkommer åtta till tio gånger per år. Samhällsintresserade 

ska snabbt kunna få pålitlig information i ett 

aktuellt ämne. Det är möjligt att prenumerera på den tryckta 

versionen. Samtliga Briefi ng Papers kommer även att fi nnas 

tillgängliga på Timbros webbplats, www.timbro.se. 

Det första TBF var Arabisk vår – revolt och reform i Mellanöstern. 

Författaren Johan Norberg har nyligen besökt arabvärlden. Vad 

har egentligen hänt? Och varför? ”Om trenden fortsätter är det 

snart inte demokraterna, utan despoterna som kommer att 

känna sig isolerade i Mellanöstern”. 

Det andra TBF utkommer i juni och behandlar, National Health 

Service, Storbritanniens sjukvårdssystem och de lyckade reformer 

som genomförts sedan 1997 av Labour. Av Ylva Nilsson, frilansjournalist 

och författare. 

Johnny Munkhammar är redaktör för serien: johnnym@timbro.se 

OBS! Nytt telefonnummer till allmänna försvarsföreningens expedition. 

allmänna försvarsföreningens tidskrift. 

Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar. 

Utkommer med fyra nummer per år. 

Ansvarig utgivare: 

Marianne af Malmborg 

Redaktör: 

Bo Hugemark 

Redaktion och expedition: 

allmänna försvarsföreningen, se nedan. 

Redaktören personligen: 

Bolmsövägen 24, 168 55 Bromma 

Tel/Fax: 08-87 15 78 

E-post: bo.hugemark@war-and-peace.se 

Redaktionskommitté: 

Redaktör Olof Santesson, ordförande 

Generalsekr. Ulf Rubarth, aff 

F.d. Rikslottachef Nini Engstrand 

Överstelöjtnant Stefan Ring, FHS 

Avdelningsdirektör Hans Zettermark, FHS 

Förste forskare Niklas Granholm, FOI 

Utredare Mattias Jennerholm, KBM 

Prenumeration: 200 kr/helår 

Lösnummer: (beställs hos expeditionen) 

Annonser: Redaktionen 

Annonspriser: 

Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 kr 

Kvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr 

Fyrfärg: 

Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 kr 

Kvartsida: 6.500 kr 

Layout och sättning: 

Ulf Hansson och Annette Hofvander 

Tryck: 

Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona 

ISSN 0042–2800 

Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan. 

För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material 

svarar respektive författare. 

Prenumerera på den tryckta 

versionen. Pris 1 500 kr per år. 

Du får också en samlingspärm. 

Beställ prenumeration på 

info@timbro.se 

allmänna försvarsföreningen, aff, är en 

ideell förening, fristående från myndigheter 

och politiska partier. Föreningens ändamål är 

att, som självständig organisation, skapa insikt 

om Sveriges säkerhetspolitiska situation och 

landets behov av ett starkt totalförsvar för att 

trygga vår fred, frihet och framtid. 

Ordförande: Marianne af Malmborg 

Vice ordförande: Lars Olsson 

Generalsekreterare: Ulf Rubarth 

Expedition: 

Telefon(svarare) 08-678 15 10. 

Fax: 08-667 22 53 

Postadress: Teatergatan 3, 5 tr 

111 48 Stockholm 

Bankgiro: 482 8885 

Postgiro 127 11-8 

E-post: aff@aff.a.se 

Hemsida: http://www.aff.a.se 

allmänna försvarsföreningen vill verka för 

en försvarsdebatt med god spridning. Publicering 

av artiklar införda i vårt försvar medges 

med angivande av källan. Ekonomiska villkor 

avtalas med respektive författare.

innehåll 

Nr 2 2005 Årgång 116 

Framsidan: 

Svensk och finsk soldat i samspråk under den 

norska övningen Battle Griffin 2005. 

2008 avses Sverige, Finland, Norge och Estland 

tillsammans sätta upp en stridsgrupp som 

– under svensk ledning – skall kunna ställas till 

EU:s disposition. Battle Griffin var ingen direkt 

förberedelse för detta men bidrar givetvis till 

förmågan att samverka. 

Läs om EU:s stridsgrupper sid. 10. 

Den borgerliga alliansens krav på ökat deltagande 

i fredsoperationer sid. 18. 

Duger värnpliktssystemet till internationell 

verksamhet? sid. 25. 

Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Sjödén 

Läs: 

Putins motgångar fortsätter. Moldovas 

västorienterade kommunistparti vann 

parlamentsvalet 2005. Det är upplagt för ökad 

spänning mellan Ryssland och NATO/EU. Sid. 6. 

Foto: Council of the European Union 

Ledare: 

Öppen blick och vaksamt öga 4 

Porträttet: 

Erik Lidén: General som skär ned 5 

Ingvar Oldberg: Moldova byter sida 6 

Referat: 

Erik Lidén: Pax Nordica 9 

Göran Grönberg: EU Battle Group 10 

Eino Tubin: Vad hände under ockupationen? 12 

Litteratur: 

Olof Santesson: Närvarande vid födelsen 15 

Referat: 

Olof Santesson: För en ökad roll i fredsoperationer 18 

Nils-Eric Sandberg: Tsushima – När Ryssland 

sänkte japaner i Nordsjön 21 

Einar Lyth: Ledarskap i kris? 23 

Referat: 

Olof Santesson: Värnplikten har kvar många 

trogna vänner 25 

Erik Cornell: Till den civiliserade militärstatens 

efterhistoria 27 

Debatt: 

Jan Linder: Vårt försvar år 2010 30 

Referat: 

Olof Santesson: Ominriktningen av försvaret: 

”ganska katastrofalt resultat” 33 

Föreningsnytt: 

Ulf Rubarth: Länskonferens och årsstämma 2005 35 

Nästa nummer, 3/05, utkommer i början av oktober. 

Manusstopp 25 augusti. 


3

ledare 


4 

Öppen blick och 

vaksamt öga 

Titta inte tillbaka, se framåt. 

Den klämkäcka uppmaningen 

har blivit dagens mantra i 

försvarspolitik och försvarsutveckling. 

Det fi nns anledning 

att kritiskt granska de två leden 

i denna devis. Vad ligger bakom 

den första uppmaningen? Hur 

väl utförs den andra? Dessutom 

bör man lägga till en: Titta Dig 

noga omkring! 

Den första uppmaningen 

kan tolkas som om man inte 

vill att vi skall se vilka misstag 

som begicks i den stora 

omställningsprocessen från invasionsförsvar 

till insatsförsvar. 

Vilka system avvecklades brådstörtat 

i onödan/förtid. Blev 

det egentligen några nettobesparingar 

av förbandsfl ytt och 

sammanslagningar, som så snart 

de genomförts med miljardinvesteringar 

följdes av nya förbandskaruseller. 

Svaren är av intresse inte 

enbart för historiker utan 

även för dem som skall hantera 

framtida organisationsutveckling. 

De har också anledning 

att begrunda de stora materielköp 

som gjordes för invasionsförsvaret 

några få år innan detta 

blev överfl ödigt. Och att den 

hejdlösa entusiasmen på 1990talet 

över det sköna nya högteknologiska 

försvaret inte är 

särskilt relevant i dagens strategiska 

läge. 

Vad den andra uppmaningen 

beträffar har nog ÖB:s entusiasm 

över vägen framåt svalnat. 

Nya svarta hål hotar. Om 

han ändå tittar i backspegeln 

(som han sagt att han inte gör 

eftersom han inte skall åt det 

hållet) skall han se att det hänt 

förr: resurserna räcker inte till 

att lösa uppgifterna, men politikerna 

vägrar att ta bort uppgifter. 

Prioritera allt! Han kan- 

ske t.o.m. skulle känna sig frestad 

att som en av föregångarna, 

Owe Wictorin, på frågan om 

vad som är största hotet mot 

försvaret svara: Regeringens 

försvarspolitik. 

Det kommer Håkan Syrén 

inte att säga. Men han måste 

känna det frustrerande att 

allt underlag han lämnat nu är 

överspelat och att de villkor 

han nämnt som oundgängliga 

för att kunna genomföra omställningen 

inte uppfyllts. 

En annan aspekt på att titta 

framåt är att försöka se tillräckligt 

långt och utan skygglappar. 

I försvarspropositionen uttalade 

regeringen att ett större 

militärt hot inte kan uteslutas i 

framtiden, varmed avses minst 

tio år fram i tiden. Om man inte 

kan utesluta det är man skyldig 

att tänka igenom hur ett sådant 

hot skulle kunna se ut, hur 

det skulle växa fram och vilka 

de första varningssignalerna 

skulle vara. Kan någon utesluta 

att Putins Ryssland skulle kunna 

bli ett sådant hot och kan 

någon förneka att tendenserna 

pekar åt ett oroande håll? Ser 

sig försvarspolitiker och militärer 

verkligen omkring i dagens 

omvärld? 

Det verkar inte så. I försvarspolitik 

och försvarsplanering 

dras inga slutsatser av den 

oroande utvecklingen i närområdet. 

Siktet är helt inställt 

på morgondagens hot – som 

egentligen är gårdagens. Vad 

man talar om är upprepningar 

av Balkan, Liberia och Kongo, 

Washington och Madrid. 

Det är givetvis inte realistiskt 

att kräva att vi nu börjar 

rusta för att möta ett angrepp 

om tio år. Bl.a. för att vi inte 

vet särskilt mycket om karaktären 

av ett sådant angrepp. 

Men man borde åtminstone 

diskutera grundläggande faktorer 

som personalförsörjning, 

befälsrekrytering, teknisk utveckling 

och materielförsörjning 

mot den bakgrunden, inte 

bara utifrån kravet att sätta upp 

en stridsgrupp för EU om två 

år. 

Uppmaningen att se sig 

omkring gäller inte bara omvärlden 

Inga planer och visioner 

på kort och lång sikt är 

meningsfulla om det saknas en 

stabil grund i nutid att bygga 

på. Och den helt avgörande 

förutsättningen är en skicklig 

offi cerskår med anda, disciplin 

och hög moral. Här fi nns kanske 

också anledning för försvarsledning 

– och den politiska 

ledningen – att se sig omkring. 

Ett antal skandaler sänder 

oroande signaler. Huruvida 

övergrepp och kränkningar är 

vanligare än förr vet vi inte, än 

mindre orsakerna om så skulle 

vara fallet. Men det fi nns 

anledning att självkritiskt begrunda 

om bidragande orsaker 

kan vara högre chefers och 

stabers upptagenhet med ideliga 

omorganisationer och ekonomiska 

kriser, brist på stadigt 

och kontinuerligt ledarskap i 

organisationer i ständig förändring, 

sviktande framtidstro i ett 

försvar utan tydligt mål. 

Andra orsaker kan vara förändringar 

längre tillbaka i tiden, 

som diskuteras i en artikel 

av Einar Lyth i detta nummer. 

Men oavsett vilket, om 

försvarsledningen skall kunna 

återställa förtroendet med alla 

till buds stående medel måste 

den nog se till att få något 

större arbetsro och något mer 

långsiktiga förutsättningar för 

att bygga det nya försvaret.

Erik Lidén: 

General 

som 

skär ned 

Inför bantningen av det militära 

Högkvarteret vid Lidingövägen 

i Stockholm är det 

många som känner sig kallade 

att kvarstå i innehavda befattningar 

från major och uppåt 

eller att få erhålla någon av de 

vakantsatta som blir kvar efter 

omstruktureringen. En som 

är inblandad i Högkvarterets 

framtida organisation är dagens 

Chef för Högkvarteret generalmajoren 

Claes-Göran Fant 

som ofta deltar i debatter om 

det framtida militära försvaret. 

Han är också chef för Strategiledningen. 

För oss lite äldre i den militära 

organisationen är generalen 

om inte direkt en doldis, så 

i alla fall en relativt okänd 54årig 

generalmajor, med en rekorderlig 

och hyggligt snabb 

karriär bakom sig. Vad framtiden 

innebär efter olika nya 

utnämningar skall vi låta vara 

osagt. 

Claes-Göran Fant föddes 

den 28 januari 1951 i Kungsbacka, 

och efter värnplikt på 

Göta luftvärnsregemente, Lv 6 

i Göteborg följde offi cersexamen 

på Karlberg 1973. Efter 

trupptjänst på bland annat Lv 6 

blev det 1981 ettårig stabskurs 

på Militärhögskolan och 1983 

FN-tjänst. Han blev kapten 

1976 och major 1982. Han var 

kompanichef på Lv 6 i två år 

fram till 1986, då Militärhögskolans 

tvååriga högre stabskurs 

följde. 

Han var också bataljonschef 

på Lv 6 under åren 1991-93 

Claes-Göran Fant. 

och blev överstelöjtnant 1991 

och överste 1994. Utlandstjänst 

blev det 1993-94 som stabschef 

vid Initial Operations Planning 

Group i Wien och 2000 som 

elev vid Royal College of Defence 

Studies i Storbritannien. 

Efter att 1994-97 ha varit 

regementschef på Lv 6 blev 

Claes-Göran Fant chef för Försvarshögskolansledarskapsinstitution 

och därefter avdelningschef 

i Högkvarteret. 1999 blev 

han chef för Strategiledningens 

utvecklingsavdelning och 2001 

resp. 2004 stf resp. chef för Strategiledningen. 

Han befordrades 

till överste 1. gr 1996, brigadgeneral 

2000 och generalmajor 

2002. 

I den ibland alltför sällsynta 

försvarsdebatten har Claes- 

Göran Fant betonat det nya 

försvaret som successivt införs, 

vilket också innebär färre värn- 

Foto: Försvarets Bildbyrå/ 

Andreas Karlsson 

pliktiga och utbildningsstopp 

för blivande offi cerare. 

För att kunna rekrytera soldater 

till internationella militära 

insatser, EU:s snabbinsatsstyrka 

med Battle Groups, önskar 

militärledningen med ÖB i 

spetsen att Pliktverket ser över 

uttagning och mönstring av 

värnpliktiga. 

– Vi kommer att fråga unga 

tjejer och grabbar redan när de 

mönstrar om de är intresserade 

av internationella uppdrag. De 

som bejakar denna tanke skall 

utbildas och tränas i två terminer. 

Är kompetens och resultat 

enligt våra krav följer en tredje 

termin som är inriktad mot till 

exempel Battle Groups, säger 

Claes-Göran Fant. 

Detta är ett led i ÖB:s inriktning 

mot en frivillig värnplikt 

porträttet 


5


6 

som är omdiskuterad även 

i politiska kretsar. Pliktverket 

är tveksamt till denna nya 

form av uttagning och pekat 

på att lagen förutsätter att de 

bäst lämpade rekryteras, inte 

de som gärna vill göra militärtjänst. 

Försvarsminister Leni 

Björklund skall överväga lagändringar, 

men hon tycker 

att det borde vara möjligt 

att ta ut unga värnpliktiga 

som både är lämpliga och 

intresserade av internationell 

tjänst. Detta besked fi ck också 

Claes-Göran Fant efter en 

föredragning i försvarsdepartementet. 

Lagändring kan också bli 

aktuell så att värnpliktiga kan 

beordras att delta i internationella 

övningar - i dag krävs 

medgivande. Även detta tittar 

Claes-Göran Fant och hans 

stab på. 

Generalen har också en 

intensiv fritid med segling, 

golf, dykning och skidåkning 

på programmet. Familjen 

med hustru Eva och tre 

barn deltar i dessa övningar. 

Sedan 1996 är han ledamot 

av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. 

Erik Lidén är journalist och ledamot 

av aff-styrelsen 

Post- och bankgiro 90 2003-3 

www.rb.se 

Ingmar Oldberg: 

Moldova 

byter sida 

Ännu en f.d. sovjetrepublik söker sig 

mot väst. 

Moldova är ett av Europas 

minsta och mest okända länder 

sedan det bildades genom Sovjetunionens 

sönderfall 1991. 1 

Det blev direkt granne med 

NATO 2004, då Rumänien 

blev medlem, och 2007 väntas 

Rumänien också bli EU-medlem. 

Dessa organisationer har 

därför alltmer börjat intressera 

sig för Moldova. 

Det största problemet i 

Moldavien bortsett från extrem 

fattigdom är existensen av en 

Moskva-stödd separatistisk regim 

i Tiraspol öster om fl oden 

Dnjestr (Transdnistrien). Med 

denna hade regeringen i Chisinau 

utkämpat ett kort misslyckat 

krig 1992. 

Framgångar för Moskva 

Då jag skrev om denna konfl 

ikt i VF nr 3/1998 var jag 

hoppfull om en återförening 

av landet. Den moldaviska ledningen 

hade avskrivit planerna 

på ett samgående med Rumänien, 

vilket avskräckt Tiraspolregimen. 

Rysslands stöd till 

denna belastade dess goda relationer 

till Moldova, Ukraina 

och Västeuropa. Ryssland gick 

med på att OSSE och Ukraina 

fi ck delta i förhandlingarna 

om Transdnistriens status. 1999 

lovade President Jeltsin OSSE 

att dra tillbaka alla ryska trupper 

inom tre år. Ryssland var i 

ekonomisk kris, och Dnjestrområdet 

var en belastning. Mot 

denna bakgrund föreslog jag 

att Sverige borde vara berett att 

sända fredsbevarande förband 

till Moldova för att bidra till en 

lösning av konfl ikten, ifall en 

förfrågan skulle komma. 

Sedan dess har mycket hänt 

i och kring Moldova, som förändrat 

situationen. Under intryck 

av den ekonomiska krisen 

i Moldova och i hopp om 

hjälp från Ryssland, som under 

den nye presidenten Putin började 

återhämta sig, ledde parlamentsvalet 

2001 till att kommunisterna 

vann 70 procent av 

platserna. Parlamentet valde sedan 

kommunistledaren Vladimir 

Voronin till president. Denne 

började föra en mer ryssvänlig 

politik, ett vänskapsavtal 

slöts och ryska blev offi ciellt 

andraspråk. I mars 2003 tecknades 

ett avtal med Gazprom 

om förmånliga gaspriser mot 

att Ryssland fi ck överta viktiga 

företag i Moldova. Samtidigt 

försämrades Moldovas relationer 

med NATO/EU-länderna 

som började kritisera inskränkningar 

av demokratin och den 

fria marknaden. Moldova var 

också djupt skuldsatt till västliga 

banker. 

Ryssland uppskattade naturligtvis 

denna utveckling, 

men samtidigt fortsatte man att 

stödja den av ryssar dominerade 

regimen i Tiraspol och vägrade 

att dra tillbaka de kvarvarande 

”fredsskapande” styrkorna 

(omkring 1500 man plus stora 

vapenarsenaler), vilket kan ses 

som en reaktion mot NATO: s 

östutvidgning. Ryska affärsintressen 

var vidare djupt engagerade 

i Transdnistrien, där hu-

EU:s generalsekreterare för utrikes- och säkerhetspolitik Javier Solana besöker 

Moldovas utrikesminister Nicolae Dudau 19 februari 2003. 

vuddelen av Moldaviens industri 

ligger. Det ryska elmonopolet 

äger ett elverk i området, 

som även säljer till Moldavien, 

och där ligger också en transformatorstation 

som kontrollerar 

den ryska elexporten till 

Balkan. 

Bakslaget 

Vid sidan av de pågående internationella 

förhandlingarna om 

Transdnistrien framlade Ryssland 

i november 2003 plötsligt 

ett eget förslag till lösning av 

problemet, det s.k. Kozak-memorandumet. 

Detta defi nierade 

Moldova som neutralt och 

demilitariserat. Transdnistrien 

skulle få behålla sitt parlament 

och sin regering och få blockerande 

infl ytande i Moldovas 

parlament. De ryska styrkorna 

skulle enligt en hemlig klausul 

få stanna i tjugo år. 

Men det främsta målet för 

den kommunistiske presidenten 

Voronin liksom föregångarna 

var att ena landet och få kontroll 

över Transdnistrien med 

dess industrier. Dagen innan 

Putin skulle komma för att underteckna 

fredsplanen avvisade 

Voronin den. Senare föreslog 

han i stället en stabilitetspakt 

till stöd för landets integritet, 

som skulle garanteras inte bara 

av Ryssland och Ukraina utan 

också av USA, Rumänien och 

EU. Voronin räknade med stöd 

från både NATO och EU, som 

ser Transdnistrien som ett både 

säkerhetspolitiskt och ekonomiskt 

problem, det senare på 

grund av omfattande smuggling 

och fl yktingtrafi k västerut. 

Transdnistrien blev den första 

”frusna” konfl ikt på f.d. sovjetiskt 

område, som EU beslöt 

lösa, om möjligt tillsammans 

med Ryssland. EU införde 

sanktioner mot separatist- 

Foto: Council of the European Union 

regimen och lanserade förslag 

om en internationell fredsstyrka 

i stället för den ryska. 

NATO-stöd 

Krisen eskalerade i juli 2004, 

då Transdnistrien stängde sina 

rumänskspråkiga skolor. Den 

moldaviska regeringen drog sig 

ur de internationella förhandlingarna 

och anklagade öppet 

Ryssland för att hjälpa separatisterna. 

Man uppmanade alla 

OSSE-stater att bojkotta dem 

och bad om en internationell 

fredsstyrka i stället för den ryska. 

I september 2004 bojkottade 

Moldova för första gången 

det årliga toppmötet inom 

OSS (Oberoende staters samvälde), 

och det anslöt sig inte 

heller till Rysslands senaste 

ekonomiska integrationsprojekt, 

Single Economic Space, 

tillsammans med Ukraina, Vitryssland 

och Kazakstan. Voro- 


7


8 

Foto: NATO Photo 

nin förklarade nu att europeisk 

integration var en absolut prioritet 

för Moldova och att EU 

borde behandla det separat från 

Vitryssland och Ukraina. På 

OSSE:s toppmöte i december 

2004 sällade sig Moldova till 

de västliga protesterna mot fusket 

i Ukrainas presidentval och 

välkomnade sedermera Viktor 

Jusjtjenkos seger över Janukovitj, 

som Moskva öppet stött. 

NATO välkomnade denna 

orientering mot Europa och 

sände i september 2004 för första 

gången sin generalsekreterare 

till Chisinau, där denne på 

nytt krävde att Ryssland drog 

tillbaka sina trupper. EU, som 

Moldova främst vände sig till, 

reagerade mer försiktigt. Man 

undertecknade en aktionsplan 

med Moldova om intensifi 

erat ekonomiskt samarbete 

och förstärkte bojkotten mot 

Transdnistrien, men samtidigt 

uppmanades Moldova att återvända 

till förhandlingarna om 

Transdnistrien med Ryssland, 

Ukraina och OSSE. 

Ökad spänning Ryssland – NATO/EU 

Ryssland upprördes naturligt- 

vis över Voronins omorientering 

och hans stöd för den nye 

västorienterade presidenten i 

Ukraina. Inför Moldovas parlamentsval 

i mars 2005 understödde 

Ryssland borgerliga oppositionspartier, 

som var mer 

samarbetsvilliga än kommunisterna. 

En ny rysk ambassadör 

utnämndes, nämligen f.d. chefen 

för den ryska valkommissionen, 

och man sände dit en 

mängd ”valobservatörer”, vilka 

dock skickades tillbaka. Duman 

hotade med ekonomiska 

sanktioner och skärpta visumregler. 

Men Voronins kommunistparti 

vann ändå parlamentsvalet 

och behöll sin absoluta 

majoritet (56 %) trots en viss 

tillbakagång. Voronin kunde således 

fortsätta sin västinriktade 

politik. Han intensifi erade 

snart sitt samarbete med de likaledes 

västinriktade ledarna 

för Ukraina och Georgien, vilket 

ledde till att den s.k. GU- 

AM-gruppen inom OSS fi ck 

nytt liv. 2 

Som svar på denna utveckling 

fi nns det nu en risk för att 

Ryssland intensifi erar sitt stöd 

för regimen i Transdnistrien 

och behåller sina trupper där 

liksom i t.ex. Georgien. Ryssland 

understödjer diskret samarbetet 

mellan Transdnistrien 

och andra separatistiska områden 

i Georgien, medan man i 

ord erkänner staternas territoriella 

integritet. Detta torde i 

sin tur förstärka Moldovas västorientering 

och öka spänningarna 

mellan Ryssland och NA- 

TO/EU. Moldovas vädjan om 

stöd ställer särskilt EU inför 

nya uppgifter och prövningar. 

Men så länge Rysslands ledare 

ser NATO som ett hot och 

vill bevara sitt infl ytande inom 

OSS-området genom att stödja 

separatister (medan de i Tjetjenien 

bekrigas) lär inte Sverige 

få någon anmodan att bidra 

med förband till Transdnistrien. 

Ingmar Oldberg är forskningsledare 

vid FOI 

1 Landet kallas även Moldavien, men 

så heter också en del av Rumänien, 

och Moldova heter det på många andra 

språk. 

2 GUAM är en förkortning av Georgien, 

Ukraina, Azerbajdzjan och 

Moldova. 

President Voronin (t h) skakar hand med generalsekreteraren Lord Robertson vid besök i NATO-högkvarteret 23 juni 2003

Erik Lidén: 

Pax Nordica 

Som nämndes i en notis i vårt försvar 1/2005 

samlade årets arrangemang en rekordpublik. 

Pax Nordica är ett i Umeå årligen 

återkommande mycket 

uppskattat forum för debatt 

och information med syfte att 

sprida ökad kunskap om den 

säkerhetspolitiska situationen i 

nordligaste Europa. I detta ingår 

ekonomisk och miljöteknisk 

utveckling. Befolkningssituationen 

i norra Sverige liksom 

totalförsvarets skydds- och 

räddningsförmåga penetreras 

också. Umeå universitet är huvudman 

för denna tankeväckande 

och vällovliga satsning. 

Pax Nordica är en pendang 

till höstens Pax Baltica i Karlskrona 

med södra Sveriges aspekter 

på skydd, överlevnad, 

miljö och hotbilder med beaktande 

av terrorismens utbredning 

i världen. Det arrangeras i 

år 19-20 oktober. 

Under rubriken EU som supermakt 

lockades mer än 100 

studenter jämte ett antal lärare, 

journalister och andra nyfi kna 

till föredrag och debatt den 24 

februari i universitetets Humanisthus 

I Umeå. För tolfte året 

i rad arrangerade statsvetarprofessorn 

Gunnel Gustafsson Pax 

Nordica. 

I det kvalifi cerade föreläsarfältet 

i Umeå märktes nye chefen 

för Utrikespolitiska institutet 

i Stockholm, Tomas Ries, 

doktoranden Maria Strömvik, 

Lunds universitet, SvDmedarbetaren 

Bitte Hammargren 

med Mellersta Östern 

som specialitet, professor Donna 

Schlagheck som för tredje 

gången kom från Wright State 

University i Oregon, USA, 

denna gång med tre doktorander 

under ett år i Umeå, 

förre UI-chefen Rutger Lin- 

dahl, Göteborgs universitet, och 

Umeåprofessorn Jan Engberg 

som ledde slutdebatten. 

Tomas Ries lämnar ingen 

oberörd när han tränger in i 

EU: s säkerhetspolitiska labyrinter, 

skickligt illustrerat med datorns 

hjälp. Han fi losoferade lite 

över de 25 EU-ländernas gemensamma 

förmåga att lösa de 

säkerhetspolitiska frågorna, inte 

minst under de närmaste åren 

som präglas av många barnsjukdomar 

och nationella intressen. 

Att Tomas Ries med kort varsel 

också ersatte riksdagsledamoten 

från miljöpartiet, Lars Ångström, 

och berörde hans ämne 

”Vad händer med alliansfriheten 

i ett supermakts-EU” gjorde inte 

besöket i Umeå mer ointressant, 

snarare tvärtom. Att dessutom 

få höra honom analysera 

Finlands och Sveriges militära 

möjligheter och skyldigheter 

i kommande stridsgrupper var 

också ett fängslande ämne. 

EU som eventuell supermakt 

var en röd tråd under dagen 

som startade i konstaterade 

motsättningar mellan de 25 

EU-länderna. Trots utrikes- och 

säkerhetspolitiska kontroverser 

har samarbetet stärkts under 

de senaste 3-5 åren. Unionen 

har skapat nya institutioner och 

godkänt en europeisk säkerhetsstrategi. 

Insatser i EU-rollen har 

gjorts i Balkanområdet och i 

Kongo. Stridsgruppernas sammansättning 

och utrustning får 

en viktig roll i denna utveckling. 

Det var därvid intressant 

att lyssna till professor Donna 

Schlagheck som under rubriken 

USA och EU, allierade eller 

konkurrenter på det säker- 

hetspolitiska området berörde 

kompetensen av i dag och 

i morgon. USA har genom 

många års erfarenheter och 

kvalifi cerad militär utrustning 

ett stort försprång i dag, men 

vad händer fram till 2015? 

Professor Schlagheck berörde 

detta liksom det eviga problemet 

Mellersta Östern, där 

också Bitte Hammargren lämnade 

aktuella och intressanta 

synpunkter på fredsarbetet 

och vilka krav som måste ställas 

på USA. 

Samtidigt diskuteras intensivt 

i Bryssel om unionens 

framtida operativa förmåga att 

vid behov användas vid uppdrag 

utanför unionen. Vid horisonten 

skymtar en gemensam 

försvarspolitik och ännu 

längre bort ett gemensamt 

försvar. Dessa framåtblickar 

fi ck givetvis ingen fullständig 

analys i Umeå, men väckte 

frågor både i panelen och i det 

intresserade auditoriet. Slutreplikerna 

kretsade kring EU: s 

framtid med ytterligare nya 

medlemmar. Blir EU en supermakt, 

relationer med USA, 

alliansfrihet i olika nivåer, ambitioner 

och kan EU hålla och 

hållas ihop? Några av de öppna 

kort som fortfarande fi nns. 

Arrangörer var allmänna försvarsföreningen 

i Västerbotten, 

Umeå universitet och Umeå 

kommun. Dessutom bjöd 

landshövding Lorentz Andersson 

på middag i Kungl Västerbottens 

regementes välskötta 

offi cersmäss. 

Erik Lidén är journalist och 

styrelseledamot i aff 

referat 


9


10 

Göran Grönberg: 

EU Battle Group 

År 2008 skall Nordic Battle Group, 1.500 man, kunna stå 

till EU:s förfogande. Den kommer att bestå av kontingenter 

från Sverige (1.100), Finland, Norge och Estland samt stå 

under svensk ledning. Här tecknas bakgrunden. 

När EU:s stats- och regeringschefer 

i december 1999 i Helsingfors 

beslutade om militärakrishanteringsmålsättningar, 

Helsinki Headline Goal 

(HHG), var det nog mer en 

slump än en noggrann genomförd 

analys som bidrog till dess 

innehåll. Förvisso fanns erfarenheter 

från krigen på Balkan, 

inte EU:s egna, men väl andras. 

Det viktigaste med detta beslut 

var att ett militärt samarbete 

kunde påbörjas i mer fasta former 

inom unionen. 

Erfarenheter från Balkan och Kongo 

Erfarenheterna från Balkan 

kom ändå att få en framträdande 

roll i det intensiva planeringsarbete 

som påbörjades 

under år 2000. Det generiska 

Stridsfordon 9040 C 

(här i Liberiastyrkan) avses 

ingå i Nordic Battle Group. 

scenario som blev styrande för 

att kunna fastställa förbandsbehovet 

inom den politiska målsättningen 

med HHG beskrevs 

påfallande likt krigssituationen 

i Bosnien. Förbandsbehovet 

kom därför till stora delar 

att spegla den NATO-ledda 

styrkan (IFOR) som sattes in 

för att stödja genomförandet 

av fredsöverenskommelsen efter 

Dayton-avtalet från slutet 

av 1995. Dessutom tillfördes 

också vissa, om än begränsade, 

erfarenheter från NATO:s 

fl ygkrig mot Serbien 1999. 

När så EU i slutet av 2003 

värderade om målsättningarna 

för HHG var uppfyllda konstaterades 

på ett underfundigt 

EU-språk att så var fallet, men 

att avsevärda brister i tillgäng- 

Foto: Försvarets Bildbyrå/Jonas Svensson 

liga resurser fortfarande fanns 

kvar. Bristerna var, och är än 

idag, i huvudsak relaterade till 

de strategiska resurserna såsom 

lednings- underrättelse- och 

strategiska transportfunktionerna 

samt förmågan att snabbt 

kunna sätta in och leda resurser 

i ett konfl iktområde. 

Kritiska röster hävdar att såväl 

målsättningen, som scenariot 

och förbandsinnehållet, snarare 

speglade historiska resursbehov 

än de framtida kraven på 

militära resurser. Stora felsatsningar 

skall ha gjorts genom att 

planera för och vidmakthålla 

föråldrade förbandsstrukturer. 

De två militära insatserna 

som EU var ansvarig för under 

2003 var operation CON- 

CORDIA som genomfördes 

i Makedonien, delvis 

med hjälp av NATOresurser, 

och operation 

ARTEMIS i 

Kongo som genomfördes 

under fransk 

ledning och med huvuddelen 

av förbandet 

(stridsgruppen) 

från Frankrike. Den 

första var av ett militärt 

omfång som vida 

understeg målsättningen 

med HHG, 

men hade en enormt 

stor politisk betydelse. 

Den andra var en 

mycket snabb och 

kort insats med lättrörligt 

förband där 

Sverige deltog med 

personal från särskil-

da skyddsgruppen (SSG). Inte 

heller den var i paritet med den 

målsättning som anges i HHG. 

Båda anses dock genomförda 

med stor framgång. 

Tillkomsten av Battle Group 

När EU 2003/04 stod i begrepp 

att ta ett nytt beslut om 

det framtida säkerhets- och 

försvarspolitiska samarbetet befann 

sig unionen i en situation 

där förslaget om en konstitution 

samtidigt skulle antas. Det 

ursprungliga förslaget till konstitution 

innehöll ingen reell 

substans för samarbetet vilket 

dock kom att ändras under senare 

delen av hösten 2003 då 

ett avsevärt fördjupat samarbete 

(permanent strukturerat 

samarbete) föreslogs inför slutförhandlingarna. 

Det var i detta 

förslag som stridsgrupper, avsedda 

för mycket snabba men 

korta insatser för första gången 

presenterades. Att kunna lämna 

ett substantiellt bidrag till samarbetet 

anses utgöra ”inträdesbiljetten” 

till EU:s fördjupade 

militära samarbete. 

Troligen var man i Frankrike 

skeptisk till att förslaget 

om fördjupat militärt samarbete 

skulle överleva konstitutionsförslagetsslutförhandlingar. 

Därför presenterades ett förslag 

till nya militära krishanteringsmålsättningar, 

Headline 

Goal 2010 där stridsgrupperna 

fi ck en framträdande roll. 

Ungefär samtidigt presenterade 

Frankrike också ett förslag till 

stridsgruppkoncept, EU Battle 

Group Concept, som snabbt 

anammades av Storbritannien 

för ett gemensamt agerande. 

Till det strävsamma paret anslöt 

sig ganska snart även Tyskland. 

Idag driver således EU två 

(parallella) spår för utvecklingen 

av EU Battle Group. Inom 

konstitutionen där förslaget 

till mångas förvåning överlevde 

i princip ograverat och 

inom målsättningen Headline 

Goal 2010 som beslutades av 

stats- och regeringscheferna 

vid toppmötet inför sommaren 

2004. Skulle konstitutionen 

mot all förmodan inte an- 

tas av samtliga medlemsländer 

så kommer EU Battle Group 

att leva vidare genom fastställt 

koncept och som en del av 

Headline Goal 2010. 

Konceptet 

Målsättningen innebär att EU 

”by 2007” vilket på EU-språk 

normalt betyder slutet av 2007, 

skall samtidigt ha tillgång till 

två stridsgrupper som även 

skall kunna ställas till FN:s förfogande. 

Varje stridsgrupp skall 

senast efter 10 dagar från ett 

EU-beslut om insättande kunna 

genomföra sitt uppdrag i 

aktuellt krisområde och verka 

där under 30 dagar med möjlighet 

till förlängning upp till 

sammanlagt 120 dagar. Gruppen 

skall kunna ta emot och 

leda olika typer av understöd, 

även fl yg och vara självförsörjande 

samt ha tillgång till strategisk 

transportkapacitet för att 

nå insatsområdet inom överenskommen 

tid. 

Stridsgruppen avses bestå 

av förbandsenheter med stor 

rörlighet. Förutom erforderliga 

ledningsresurser utgörs stommen 

av tre (infanteri) kompanier 

med tillhörande spaningsresurser, 

lätt understöd (luftvärn, 

artilleri) samt ett underhållskompani. 

Sammantaget 

består stridsgruppen av c:a 

1.500 man. 

Strategiskt sammanhang 

För att förstå sammanhanget 

och hur tanken är att stridsgrupperna 

skall kunna användas 

måste vi erinra oss EU-insatsen 

i Kongo som både till 

form och till innehåll blivit 

stilbildande. Det är säkert heller 

ingen slump att det är Frankrike 

som taget initiativet till utvecklingen 

av stridsgrupperna. 

Följaktligen måste stridsgruppen 

kunna verka i olika 

miljöer, på stora avstånd från 

hemlandet och med snäva tidsförhållanden. 

Ett avstånd om 

insatser upp till 600 mil från 

Bryssel skall snarare ses som 

planeringsförutsättningar än en 

överenskommen policy som 

styr EU:s ambitioner. 

Utbildning och övning 

De medlemsländer i EU som 

tagit på sig ansvaret för att vara 

ledande nation (framework 

nation) inom de olika stridsgrupperna 

har ett stort ansvar 

som även omfattar stridsgruppens 

utbildnings- och övningsverksamhet. 

Syftet är givetvis 

att den som blir utsedd till 

chef skall ha det fulla ansvaret 

för att stridsgruppen kan lösa 

de uppgifter som tilldelas vid 

en insats. Det svenska ansvaret 

för Nordic Battle Group torde 

innebära att gemensamma 

övningar kommer att genomföras 

i Sverige av hela styrkan, 

inkluderande understödsfunktioner, 

innan beredskap skall 

intas 2008. 

Utmaningar 

För svensk del torde den största 

utmaningen ligga i att leda en 

internationell styrka som kan 

komma att lösa stridsuppgifter. 

Med ledning omfattas inte bara 

de militära ledningsfunktionerna 

i stridsgruppen utan framför 

allt den samordnande högkvartersfunktionen 

i insatsområdet 

som ytterst skall kunna leda 

även fl yg- och marinenheter 

men också i sin funktion kunna 

samverka med ickemilitära 

funktioner som tillförs eller 

fi nns på den plats insatsen 

skall göras. Detta innebär också 

krav på ett svenskt politiskt ledarskap 

som kan motivera allmänheten, 

hantera svårigheter 

i form av skadade eller döda 

och internationella opinionsyttringar 

m.m. 

Det är givetvis också en utmaning 

att få de andra deltagande 

länderna att bidra med 

erforderliga resurser. I slutändan 

är det Sverige som har ansvaret 

för att snabbinsatsstyrkan 

fungerar, vilket kan innebära 

att det kan bli svenska resurser 

som måste avdelas om inte andra 

har möjlighet. 

Göran Grönberg är överstelöjtnant 

och strategilärare vid 

Försvarshögskolan 


11


12 

Eino Tubin: 

Vad hände under 

Länge var det tabu att diskutera vårt grannland Estland. 

Sverige var ju ett av de första länder att de jure erkänna den 

sovjetiska ockupationen. En tystnadens slöja drogs ner över 

vad som hände under och efter det andra världskriget. Det är 

dock viktigt att diskutera händelserna öppet, eftersom de ger 

bakgrunden till dagens säkerhetspolitik. 

Inte heller esterna fi ck en rättvisande 

bild. Exilesterna bar 

på sina minnen, utan objektiv 

dokumentation. Krigsveteraner 

präglades av sina lojaliteter. 

De som levde under den 

ryska ockupationen matades 

med propaganda, där allt motstånd 

mot kommunismen fördömdes. 

Myter slog rot. Vem 

hade skuld, vilka var krigsförbrytare? 

1988 tog president Lennart 

Meri initiativet till en internationell 

kommission för att undersöka 

brott mot mänskligheten 

(www.historycommission. 

ee), som under ordförandeskap 

av den fi nländske diplomaten 

Max Jakobson skulle tränga 

bakom myterna och hörsägnerna. 

Hittills har den publicerat 

sina slutsatser om tiden fram 

till hösten 1944, då ryssarna 

återvände. Finland har nyligen 

också tillsatt en historiekommission 

för att få fram sanningen 

bakom tidigare tabu-frågor 

som utlämningen av ingermanlänningar 

till Sovjet och judar 

till Tyskland samt den förfärande 

stora dödligheten bland de 

ryska krigsfångarna. 

I det följande refererar jag 

kommissionen. Antalet offer får 

ställas i proportion till befolkningen, 

som var c:a en miljon. 

I den hemliga bilagan till 

Molotov-Ribbentrop-pakten 

tillföll Estland Sovjetunionens 

infl ytelsesfär. Den 28 septem- 

ber 1939 tvingades Estland att 

upplåta baser. C:a 25.000 sovjettrupper 

stationerades i landet; 

esterna hade vid tillfället 

15.000 man i aktiv tjänst. På 

Hitlers order evakuerades alla 

etniska tyskar till Tyskland. 

Den 16 juni 1940 fi ck det 

estniska sändebudet i Moskva 

ett ultimatum: eftersom landet 

brutit mot biståndspakten 

skulle ytterligare sovjettrupper 

stationeras i landet och en 

ny regering tillsättas. Regeringen 

gav efter, eftersom landet 

stod ensamt. Dagen efter 

vällde ryska trupper in i landet. 

Presidenten tvingades godta 

en kommunistisk regering, 

som tog order från Zjdanov 

m.fl . på den sovjetiska legationen. 

Efter fejkade nyval förklarade 

parlamentet Estland för 

sovjetrepublik. Banker, företag 

och all jord drogs in till staten 

och samhället sovjetiserades 

i rask takt. Samma saker 

ägde rum i Lettland och Litauen. 

Kommissionen förklarar 

att Sovjetunionens strävan att 

skydda sina gränser under det 

andra världskriget inte ursäktar 

ockupationen, som var ett 

resultat av långsiktiga expansionsplaner. 

Terrorn släpps loss 

Arresteringarna började genast, 

först med formell grund i 

ett gammalt undantagstillstånd 

då presidenten tog makten för 

att stoppa en högerextremistisk 

rörelse. ÖB Laidoner och 

president Päts var bland de första 

som deporterades. De fl esta 

tidigare ministrar sköts eller 

dog i fångenskap. Arresteringarna 

drabbade i första hand politiker, 

affärsmän, militärer och 

välbärgade bönder; samhällets 

bärande skikt. 7.000 människor 

arresterades; uppåt 2.000 sköts, 

huvuddelen dog i fångenskap. 

Den 14 juni 1941 deporterades 

över 10.000 människor, 

varav huvuddelen kvinnor 

och barn; många avrättades eller 

dog i fångläger. 230 estniska 

offi cerare i tjänst deporterades, 

många sköts. Vidare deporterades 

mer än 400 estniska judar. 

1.000 män och kvinnor samlades 

upp på öarna, men kom 

aldrig iväg på grund av den 

snabba tyska offensiven. 50.000 

man kallades in till Röda Armén, 

varav uppåt 33.000 man 

kom iväg till Sovjetunionen; 

c: a 3.000 dog på vägen. Under 

sommaren 1941 evakuerades 

25.000 personer till Sovjetunionen. 

75 % av de estniska judarna 

fl ydde till Sovjetunionen 

undan tyskarna. 

Under evakueringen dödades 

över 2.000 personer. ”Förintelsebataljoner” 

som till huvuddel 

bestod av etniska ester 

sattes på Stalins order in för att 

förhärja landet – den brända 

jordens taktik. De bekämpades 

av ”skogsbröderna”, en impro-

ockupationen? 

En liten minnessten 

över fångarna i 

koncentrationslägret 

Vaivara nära Sillamäe i 

Estland 1943-1944. 

Foton: Eino Tubin 

viserad gerilla av folk som räddat 

sig undan deportation. Det 

var ett smutsigt krig där många 

oskyldiga strök med. 

I sin summering förklarar 

kommissionen att huvudansvaret 

för folkrättsbrotten bärs 

av Sovjetunionens ledarskap. 

Ingen ideologi kan ursäkta att 

tusentals oskyldiga människor 

fängslas, invalidiseras eller avrättas. 

Under inga förhållanden 

kan sovjetisk lag tillämpas på 

människor som tidigare handlat 

i enighet med republiken Estlands 

lag. 

Mer specifi kt pekar kommissionen 

ut NKVD (KGB: s 

föregångare) som ansvarigt för 

de fl esta brotten. Militärdomstolarna 

bär skulden för de 

summariska domar, som skickade 

oskyldiga i döden. Ansvaret 

vilar också på Johannes Va- 

Minnesstenen i Klooga nära Paldiski 

över judar mördade i Estland 1941-1944. 

Stenen sattes upp efter frigörelsen. 

Motsvarande monument från sovjettiden 

talar endast om mördade ”medborgare”, 

att de var judar fi ck inte nämnas. 

res och hans marionettregering 

samt på de återvändande 

estniska exilkommunister som 

ledde polis och säkerhetstjänst. 

Förintelsen i Estland 

När det gäller den tyska ockupationen 

konstaterar kommissionen 

att de tyska militära och 

civila myndigheterna bär huvudansvaret 

för folkrättsbrotten. 

Kommissionens uppgift 

var att peka ut vilka ester som 

deltog. 

Ett Einsatzkommando följde 

tätt i spåren på de tyska trupper 

som avancerade genom 

Estland. Inom ett halvår hade 

i stort sett alla kvarvarande judar 

mördats – mellan 950 och 

1.000 män, kvinnor och barn, 

inklusive judar som stod utanför 

församlingen, mentalsjuka 

och veteraner från Estlands frihetskrig. 

Mindre än ett dussin 

överlevde kriget i Estland. 

En okänt antal judar från 

Litauen, Tjeckoslovakien, Tyskland 

och Polen togs till Estland 

och mördades. Under 1942 anlände 

judar från Theresienstadt 

till ett arbetsläger i Jägala. 3.000 


13


14 

av dem sköts i Kalevi-Liiva. 

När arbetslägret avvecklades 

nästa år sköts de fl esta av de 

kvarvarande. Ett läger etablerades 

också vid Vaivara. Under 

reträtten hösten 1944 evakuerades 

många fångar till Danzig, 

men c:a 2.000 fördes till Klooga 

och sköts, varefter kropparna 

brändes. 

Dessutom mördades mellan 

400 och 1.000 romer i Estland 

under kriget. En del kom från 

Tjeckoslovakien, en del var estländare. 

C:a 6.000 ester och 1.000 

ryssar avrättades strax efter den 

tyska ockupationen, ibland efter 

ståndrätt, men oftast utan 

någon prövning alls. De beskylldes 

för medlemskap i förintelsebataljonerna 

eller för 

kommunistsympatier. Även familjemedlemmar 

drabbades. 

Över 30.000 sovjetiska 

krigsfångar fördes till Estland, 

varav hälften dog i fångenskap. 

Ingen vet hur många som 

mördades och hur många som 

dog till följd av svält och dålig 

behandling. I Vaivara-lägret 

förekom slavarbete, där fångar 

tvingades arbeta tills de dog. 

Kommissionen har också 

försökt kartlägga var den Estniska 

Legionen (ett Waffen-SSförband) 

och olika estniska polisbataljoner 

verkade under kriget. 

Kommissionen konstaterar 

att 36. polisbataljonen deltog i 

massmorden på judar i staden 

Novogrudok i Vitryssland. Andra 

polisbataljoner ”kämpade 

mot partisaner”, ett töjbart begrepp 

som kan inbegripa både 

räder mot byar och massavrättningar. 

Estniska förband vaktade 

ett fl ertal läger både i Estland 

och annorstädes och deltog 

i deportationen av civila 

från Vitryssland och Polen till 

Tyskland. 

”Skogsbröderna” avlöstes 

av ett hemvärn, Omakaitse på 

30-40.000 man, som tog order 

av tyskarna. Mellan 1.000 

och 1.200 beräknas ha deltagit 

i hämnden mot påstådda medlemmar 

i förintelsebataljonerna 

och morden på judar. Omakaitses 

medlemmar överfördes 

senare till Waffen-SS eller polisbataljoner, 

tillsammans med 

andra frivilliga och senare också 

värnpliktiga. 

Kommissionen lägger huvudansvaret 

för kollaborationen 

med nazisterna på ledarna 

av direktoratet, den estniska 

”självstyrelsen” under kriget. 

Den hade makt över polisen 

och bar ansvaret för att ester 

olagligt togs ut till tvångsarbete 

eller värnplikt under kriget. 

Den estniska säkerhetspolisen 

deltog aktivt i jakten och morden 

på judar och romer. 

Panikstämning 

Kommissionen försöker också 

teckna bakgrunden. De sovjetiska 

massdeportationerna 

skapade en panikstämning, där 

tyskarna togs emot som befriare. 

Det var stor personalomsättning 

i de estniska förband som 

slogs på tysk sida. Alla soldater 

var inte krigsförbrytare. De 

som själva inte deltog i grymheterna 

måste dock ha accepterat 

vad som hände. 

Det var svårt att välja sida. 

Det fanns ingen exilregering. 

Det enda alternativ, som stod 

öppen, var att fl y till Finland. 

Över 3.500 tog sig dit, en del 

för att slippa värnplikt, andra 

för att frivilligt slåss på fi nsk 

sida. Hälften av ”fi nnpojkarna” 

återvände för ett hopplöst 

försök att återskapa en fri stat 

mellan de retirerande tyskarna 

och de framryckande ryssarna. 

Många som begått krigsförbrytelser 

på tysk sida gick fria. 

Det kalla kriget gjorde att ingen 

frågade de många fl yktingarna 

vad de gjort under kriget. 

Bland dem fanns medlemmar 

av direktoratet, säkerhetspolisen 

och tidigare lägervakter. 

Så långt kommissionen. Det 

är prov på politisk mognad att 

be utlänningar vädra skeletten 

i garderoben. Men också ett 

sätt att avväpna grannen i öst, 

som utnyttjat varje möjlighet 

att dra fram nazispöket. Redan 

före frigörelsen utnyttjades det 

i ryssarnas psykologiska krigföring. 

Varje veteranträff utmålades 

genast som ett nazistmöte. 

Vad har dessa händelser för 

relevans idag? Någon uppgörelse 

med det förfl utna har aldrig 

ägt rum i Sovjetunionens 

arvtagare Ryssland. Man har 

ingenting ångrat. Nationalister 

hävdar fortfarande att Ryssland 

borde ha speciellt infl ytande i 

de baltiska staterna. Vid fi randet 

av 60-årsminnet av krigsslutet 

avtäcks ett monument 

över Jaltamötet, där en dödssjuk 

Roosevelt tvingades acceptera 

Östeuropas förslavande. 

Stalin är förstås med; historiens 

mest blodbesudlade diktator 

äras fortfarande som räddaren 

av Moder Ryssland i kriget. 

Finland – som klarade sig 

från Estlands öde genom förbittrat 

militärt motstånd – har 

en de facto försvarsallians med 

EU och envisas med hänvisning 

till historien att ha kvar 

ett ”gammaldags” invasionsförsvar. 

Estland, Lettland och Litauen 

har gått ett steg längre 

– de är med såväl i EU som 

NATO. Samma förmiddag som 

medlemsskapet i NATO trädde 

i kraft för ett år sedan landade 

en rote holländska F-16 i Litauen 

för att skydda de tre ländernas 

luftrum. Det måste ha 

gått en kollektiv suck av lättnad 

genom de tre folken. Aldrig 

mer blir de ensamma mot 

en hungrig stormakt. 

Ryssarnas taktik är alltjämt 

att försöka splittra balterna genom 

löften och hot när det 

gäller olösta frågor efter skilsmässan 

från Sovjetunionen. 

När George Bush nyligen besökte 

EU och NATO så tog de 

honom åt sidan och framförde 

en rad klagomål över Rysslands 

beteende. Under Putin blir demokrati 

och pressfrihet alltmer 

kringskurna, medan det västerländska 

rättsstatsbegreppet aldrig 

fått fäste. Putin må se sur 

ut när han blir tillsagd av Bush 

eller när han tappat ansiktet 

i Ukraina – men omvärlden 

måste säga ifrån när Ryssland 

spelar buse igen! 

Författaren är frilansskribent bosatt 

i Turkiet.

Olof Santesson: 

Närvarande vid 

födelsen 

Ett vittnesmål om Baltikums frigörelse 

Sverige var först på plats. Under för Baltikum avgörande 

år var en handfull unga svenska diplomater ensamt 

stationerade i regionen för att på platsen följa – ja uppmuntra 

– Estlands, Lettlands och Litauens kamp för att återvinna 

nationell självständighet. Vad de kan berätta är historien 

om en frihetsprocess som vi idag tar för given. Balterna är 

inlemmade i både EU och NATO, men som deras grannar 

behöver vi inse att de ännu inte – kanske aldrig – kan slappna 

av vid randen av ett Ryssland vars demokratiska utveckling 

alltjämt måste sättas ifråga. 

En av dem som synnerligen 

aktivt var närvarande vid det 

fria Baltikums återfödelse är 

Lars Peter Fredén, och han har 

gett ut en medryckande och 

insiktsfull bok om hur det hela 

gick till sett från hans horisont. 

Förvandlingar. Baltikums frigörelse 

och svensk diplomati 1989-1991 

är en uppfordrande läsning för 

var och en som vill nalkas bakgrunden 

till det baltiska självmedvetande 

som idag hör till 

bilden av våra kontakter över 

Östersjön. 

Svenska fackföreningar har 

handgripligt reagerat mot att 

arbetskraften alltjämt är billig 

på andra sidan. Men när det 

gäller arbetsmarknaden vinner 

vi inte självklart acceptans för 

våra värderingar. De baltiska 

länderna gör precis som Sverige 

sin röst hörd. Ett tecken 

på ökad trygghet trots allt, om 

man så vill. 

Men de åren, då Fredén 

som svensk konsul ständigt var 

på resande fot i främst Lettland 

och Litauen, var en spänningens 

och orons tid. Man har anledning 

att komma ihåg, som 

han skriver, att ”vägen från då 

till nu inte var riskfri och aldrig 

självklar”. 

Tre olika folk 

De baltiska folken fi ck lita 

till egen kraft när de, medan 

Gorbatjovs perestrojka pågick 

i Moskva, började arbeta för 

det länge otänkbara – att bryta 

Sovjetunionens övermakt. Någon 

systematisk samordning 

fanns inte mellan de tre republikerna 

medan de ryckte fram. 

Man kommer ändå att tänka på 

ett cykelteam, där de tävlande 

turas om att ligga före och 

dra. Det var i Estland som det 

började med folkfrontens allt 

djärvare idéer, men under det 

dramatiska slutskedet innehades 

ledningen av Litauen. 

Den växlande turordningen 

borde inte överraska dem 

som efteråt – inte då – försökte 

vänja sig att se balterna som 

tre folk med distinkta drag, inte 

mindre olika sinsemellan än de 

nordiska länderna. Fredén ägnar 

elegant och effektivt ett kapitel 

åt detta. 

Estlands pionjärroll låter sig 

förklaras av tidiga internationella 

kontakter, inte minst på 

grund av närheten även språkligt 

till Finland. Esternas fi nskugriska 

och Lettlands och Litauens 

skilda baltiska språk 

krävde ett lingua franca för inbördes 

kontakter och förståelse. 

Idag är det engelska, då var det 

ryskan. De tre länderna delar 

inte samma historia. De protestantiska 

Estland och Lettland 

med sina erfarenheter av storhetstidens 

svenska Östersjövälde 

är unga stater från 1918. Det 

katolska Litauen, med sin tidvis 

ansträngda närhet till Polen, var 

en av medeltidens stormakter 

geografi skt sett, sträckte sig från 

Östersjön till Svarta havet. 

Författaren ser och understryker 

skillnaden så som den 

framträder i de tre ländernas 

litteratur 


15

litteratur 


16 

huvudstäder. Tallinn och det 

mer storvulna Riga bär sina 

drag av hansestäder, östersjöiska 

och nordeuropeiska. Vilnius 

beskriver han som centraleuropeiskt, 

”präglat av katolsk barock, 

helgon och hemlighetsfulla 

gränder”. Och litauerna 

kallar han för Baltikums ”sydlänningar, 

de stora gesternas 

folk”. En viktig faktor var också 

att de mer än sina grannar 

kände sig etniskt trygga med 

83 procent av befolkningen i 

republiken. Motsvarande siffror 

anges av Fredén till 65 procent 

för esterna och bara 58 procent 

för letterna – bra drygt hälften 

av människorna i Lettland. 

Praktiskt svenskt arrangemang 

Hur skulle då Sverige förhålla 

sig till nya rörelser i en region 

man under årtionden hade 

negligerat, avskrivit så som varande 

sovjetisk? Det var en fråga 

som upptog en del av UD:s 

intresse. I och med att förändringens 

vind började blåsa fann 

man det angeläget att diplomatiskt 

etablera sig, rent praktiskt 

var mängden av visumansökningar 

ett växande problem. 

Lösningen i först Tallinn 

och därefter Riga under 1990 

blev att man upprättade s.k. avdelningskontor 

under generalkonsulatet 

i Leningrad. 

Det var nödvändigt för att i 

Moskva få tillåtelse att fungera i 

de två städerna. Men det förutsatte 

också att estniska och let- 

tiska frihetsföreträdare såg det 

praktiska i arrangemanget och 

fann sig i att det ju markerade 

sovjetisk överhöghet. I Litauen, 

som accelererade mot 

full självständighet gick det inte 

att få förståelse för modellen, 

där fi ck man fortsätta att verka 

på resande fot med diplomater 

som avlöste varandra. 

Nyckelpersonen Landsbergis 

Nej, Litauen lät sig inte längre 

hejdas under Vytautas Landsbergis 

pådrivande ledning. 

Denne ägnar Fredén den mest 

utförliga av en rad personporträtt 

som ger skildringen liv 

och färg. Idag är Landsbergis 

nära nog glömd, men skall man 

nämna en nyckelperson framför 

andra i den baltiska frigörelseprocessen 

är det han. Som 

samtalspartner fann Fredén honom 

”både frustrerande och 

respektingivande, på samma 

gång vördnadsbjudande som 

ibland komisk i sin ensidiga 

koncentration på en enda sak 

och sin benhårda tro på att andra 

kunde fås att dela hans syn 

på världen”. Pennan var hans 

vapen, denne säregne blandning 

av ”visionär och kamrer”. 

Sverige var förstås Landsbergis 

inte nöjd med efter vad 

han uppfattade som sveket att 

1940 de jure erkänna Sovjetunionens 

ockupation och annektering 

av tre små grannstater. 

Men med sin närvaro 

kunde Fredén och hans så små- 

Friheten är vunnen och nu 

skall den säkras. Den baltiska 

frigörelsens föregångsman 

president Landsbergis (t.v.) 

på besök 1992 hos NATO: s 

generalsekreterare Manfred 

Wörner. 

Foto: NATO Photo 

ningom växande diplomatiska 

personal spela en marginellt 

viktig roll i Vilnius precis som i 

Tallinn och Riga. Har svenska 

diplomater någonsin varit så i 

praktiken välvilligt involverade 

i några länders tillblivelse som 

här? Deras personkännedom 

blev med tiden enorm. 

De fi ck arbeta hårt. UD utökade 

visserligen rätt snabbt 

personalen, men den räckte 

aldrig till för att möta kontakt- 

och visumsökande balters alla 

behov. Fredén ger målande beskrivningar 

hur det var att från 

scratch bygga upp fungerande 

administrationer under mödosamma 

förhandlingar med lokala 

byråkrater. Kommunikationerna 

med hemlandet var 

till en början primitiva och beroende 

av sovjetiska myndigheters 

välvilja; i Vilnius fi ck 

Fredén bära med sig dokument 

i portföljen utan fast bas, med 

kontoret i fi ckan. 

Krisen 1991 

Framställningen får samtidigt 

sin nerv av det drama som 

författaren och hans kolleger 

fi ck vara delaktiga vittnen till. 

Främst gäller det de dagar i januari 

1991 då Gorbatjov i ett 

ännu oklart handlingsförlopp 

inte hindrade sovjetiska säkerhetsförband 

från att utöva våld 

i den litauiska huvudstaden 

– ”massakern i Vilnius” – och 

strax därpå i Riga. Större delen 

av världens uppmärksamhet var

iktad mot Irak, där i en ny 

fas av Kuwaitkonfl ikten USA 

och dess allierade hade inlett 

sin bomboffensiv mot Saddam 

Husseins välde. Men i Baltikum 

kändes allt stå på spel. 

Litauen hade då varit pressat 

hårt efter sin ensidiga självständighetsförklaring 

året innan. 

Fredén skriver att han vid 

en läsning efteråt av UD:s dossierer 

om Litauenkrisen våren 

1990 slås av hur allvarlig den 

då bedömdes vara. Men under 

1991, det år som hade inletts 

så olycksbådande, gick allt 

fort. Innan det var slut hade de 

baltiska republikerna nått full 

självständighet, och Sovjetunionen 

var borta liksom Gorbatjov 

själv. 

Västlig hänsyn till Ryssland 

Att det skulle gå så fort förstod 

ingen bara månader innan, inte 

heller de närvarande svenska 

diplomaterna från sin unika 

utsiktsplats. När islossningen 

kom hängde det offi ciella Sverige 

inte riktigt med. Man hade 

så länge gjort allt för att inte 

SAAB SAAB BOFORS BOFORS D DDYNAMICS 

D DYNAMICS 

YNAMICS 

Saab Bofors Dynamics AB · 691 80 Karlskoga 

Tel 0586-810 00 · Fax 0586-857 00 · www.saab.se 

stöta sig med Sovjetunionen att 

man var fortfarande försiktig. 

Sverige var inte först med sitt 

erkännande av de återupprättade 

baltiska staterna, som man 

kanske kunde ha väntat efter 

en särklassig diplomatisk krisnärvaro, 

utan kom först som 

tjugonde nation. 

Baltikum var fritt och erkänt 

av statssamfundet, men 

stödet från västliga stormakter 

var länge påfallande svagt – av 

omsorg om relationerna med 

Moskva. De nordiska länderna 

förblev ett antal år desto viktigare. 

Vi ser balterna som självklara 

grannar, även om verklig 

inlevelse i deras lidanden 

nog i mycket saknas. De baltiska 

staterna utgör naturliga och 

omistliga delar av Europa ”dit 

en gång även Ryssland som en 

självklarhet kommer att räknas”, 

skriver Fredén. 

Självständighetstiden har 

förvisso bjudit på problem, och 

det gick tidvis inte smärtfritt 

att lägga grunden för Estlands, 

Lettlands och Litauens samtidiga 

inträde i NATO och EU. 

Ett särskilt problem utgjordes 

av alla de ryssar, vitryssar, ukrainare 

och andra som hade fl yttat 

eller tvångsförfl yttas till framför 

allt Estland och Lettland efter 

1944 i spåren på den tyska 

arméns reträtt undan Röda armén. 

Om det som hände när friheten 

väl vunnits skriver Lars 

Peter Fredén i en kommande 

volym från sina år som medarbetare 

till dåvarande statsministern 

Carl Bildt. Titeln har han 

redan presenterat: Återkomster: 

Svensk säkerhetspolitik och de baltiska 

ländernas första år i självständighet 

1991-1994. Den som 

vill få inblick i Estlands, Lettlands 

och Litauens första tid efter 

återkomsten till Europa har 

något att se fram emot. 

Olof Santesson har varit Dagens 

Nyheters utrikesredaktör 

Lars Peter Fredén: 

Förvandlingar. Baltikums frigörelse 

och svensk diplomati 1989-1991. 

Atlantis 2004 

RBS RBS 70 70 vinner vinner i i längden 

längden 

RBS 70 är fortfarande den givna ledaren inom 

korträckviddigt luftvärn. Den finska arméns 

upphandling av RBS 70 och ASRAD-R nyligen 

visar att båda systemen hävdar sig i konkurrens 

med de senast utvecklade missilsystemen 

på marknaden. Det som framförallt gör 

RBS 70 unik är kombinationen av 

allmålsförmåga och ostörbarhet. 

Den nya BOLIDE-missilen tillför småmålsförmåga 

och 8 kilometers räckvidd. Med det 

nya nattsiktet BORC kan RBS 70 effektivt 

bekämpa mål dygnet runt. 

Saab Saab Bof Bofors Bof ors Dynamics Dynamics – – engaged engaged in in in pr precision pr ecision 

litteratur 


17

eferat 


18 


För en ökad 

roll i fredsoperationer 

Borgerliga alliansen engagerar sig 

Våra politiker är överens. De borgerliga har 

inte mindre ambitioner än regeringen, snarare 

tvärtom. Man vill att vårt land skall öka sina bidrag 

till internationella insatser. Vi måste till att börja 

med klara ut vad vi vill – en nationell strategi 

efterlyses av såväl oppositionen som ledningen 

av Försvarsmakten. Det enda som något dämpar 

entusiasmen när det gäller vidgade insatser är 

en oro för hur man inom nuvarande ekonomiska 

ramar och gällande skall kunna lösa den uppgift 

man vill ta på sig. 

Riktigt hur illa det är ställt med 

dagens militära försvar berördes 

förstås inte när ärevördiga 

Folk och Försvar (med rötter i 

andra världskrigets nationella 

beredskap) och de borgerliga 

samarbetspartierna (Allians för 

Sverige) gemensamt anordnade 

en konferens den 4 april 2005. 

Det var inte elände man skulle 

tala om, när alliansen på detta 

sätt gjorde sin första manifestation 

på det säkerhetspolitiska 

området, utan politikerna ville 

markera vad de tillsammans 

strävar efter att åstadkomma. 

För allmänhetens eventuella 

inblickar i ett besvärligt militärt 

läge får man i stället gå 

till enstaka tidskriftsinlägg och 

alltför sporadiska nedslag i nyhetsmedierna. 

Framtidsvisioner och 

önsketänkande 

Litet av laddning fanns ändå i 

bakgrunden. För Folk och Försvar 

innebar ett direkt samarrangemang 

med en grupp politiska 

partier något nytt, framgick 

det av introduktionen av 

styrelseledamoten Elisabeth 

Falkemo från Frivilliga försvarsorganisationernassamarbetskommitté. 

Frågan hade 

krävt ett policybeslut av styrelsen. 

Konferensens rubrik, ”En 

större roll för Sverige i internationella 

operationer?” hade hur 

som helst lockat en publik som 

nästan fyllde riksdagens gamla 

Förstakammarsal (150 platser). 

Och frågetecknet framstod 

mest som ett uträtat utrops- 

tecken. Som sig kanske bör när 

man vill ta sats präglades sålunda 

mötet rätt mycket av såväl 

framtidsvisioner som önsketänkande. 

Det gällde nog inte 

minst överbefälhavaren Håkan 

Syréns programtal ”Tankar om 

nationell strategi för internationella 

operationer” inför den 

avslutande paneldiskussionen. 

Minst bataljon 

Vad Allians för Sverige strävar 

efter berördes av moderatledaren 

Fredrik Reinfeldt i ett 

kort inledningsanförande mot 

bakgrunden av nya hot och 

krav på svensk EU-solidaritet. I 

programmet efterlyses en vägledande 

nationell strategi och 

vilja att återta ett tidigare brett 

svenskt engagemang i freds-

operationer och därmed ett 

svenskt infl ytande. 

En ”anständig” nivå kräver 

enligt de fyra partierna (m, fp, 

kd och c) ”minst en tredubbling” 

av de svenska insatserna. 

Man skall komma snabbt 

ut – och även kunna förstärka 

snabbt. Det måste göras prioriteringar. 

Att bidra med ”sådant 

som saknas” ger enligt alliansen 

ett stort infl ytande. Å andra 

sidan ställer den sig ovanligt 

konkret bakom uppfattningen 

att vi skall satsa på substantiella 

bidrag i några få missioner. 

Det sistnämnda, militärt uttryckt 

som att vi bör satsa på 

att skicka ut minst bataljoner 

(upp till 1.000 man), framhävdes 

mycket klart av de följande 

talarna från militärt håll. 

Rekryteringen kräver krafttag 

Först ut var brigadgeneralen 

Anders Brännström som 

medryckande beskrev läget i 

Kosovo vid oroligheterna den 

17 mars 2004, då han själv var 

chef för fredsstyrkan KFOR: s 

multinationella brigad i krisområdets 

centrum, omfattande 

bl a en svensk bataljon. Talaren 

konstaterade att plundring och 

förstörelse inte kunde förhindras, 

men brigaden lyckades i 

sin huvuduppgift att rädda liv; 

något av ett mirakel. Han efterlyste 

ett erkännande av soldaternas 

insats. 

Avslutningsvis redovisade 

Brännström de tio teser i vilka 

han har koncentrerat slutsatser 

av sina egna erfarenheter. 

Något omstridd är hans be- 

Kravallutrustade KFOR-soldater 

under oroligheterna 17 mars 2004 

som beskrevs av brigadgeneral 

Anders Brännström. 

Foto: Försvarets Bildbyrå/Jonas Bengtsson 

skrivning av en koppling mellan 

utlandsstyrkan och arméns 

grundorganisation med nuvarande 

system. Han utgår från 

att det efter det senaste försvarsbeslutets 

hårdbantning av 

Försvarsmaktens grundorganisation 

endast fi nns tre regementen 

(i Boden, Skövde och 

Revingehed) kvar för utbildning 

av mekaniserade bataljoner, 

hur det nu skall räcka som 

rekryteringsbas. Opponenter 

pekar på att det faktiskt också 

sker utbildning av intresse för 

utlandsinsatser vid andra arméförband 

och även inom marinen 

(amfi bieregementet) och 

fl ygvapnet. 

Men det mesta av Brännströms 

teser är rimligtvis invändningsfritt 

från militär ut- 

referat 


19

eferat 


20 

gångspunkt, såsom att man 

måste planera för vad som kan 

hända, att rekryteringen är ett 

stort problem som bara kan 

rättas till genom krafttag, att 

soldaterna behöver lära sig att 

hantera delvis beväpnade civila 

folkmassor, att man bör undvika 

att ”gå baklänges in” i situationer 

där förutsättningarna 

har förändrats. 

När Sverige åtog sig en brigadledning 

i Kosovo borde 

man sålunda ha prövat hur den 

nya uppgiften skulle fi nansieras 

i stället för att försöka klämma 

in den i lagd budget. Andra 

länder avbröt minskning 

av trupp efter marsoroligheterna, 

Sverige vidhöll och genomförde 

en reducering från 

bataljon till kompani, som om 

ingenting hade hänt som krävde 

nya överväganden. Pengarna 

var ”intecknade”. 

Behov av nischade kompetenser 

Från ett stridsfält där dessvärre 

många dödsoffer krävdes rapporterade 

den internationellt 

meriterade brigadgeneralen 

Jan-Gunnar Isberg om fl era inhopp 

som internationell brigadchef 

i Kongo. Här rörde det 

sig om något för svenska förhållanden 

så ovanligt som en 

operativ ledningsinsats beordrad 

och fi nansierad av FN. 

Den isbergska krigsskildringen 

gav en naturlig övergång 

till inledningen av nästa 

block, där översten Sverker Ulving 

vid svenska FN-delegationen 

gick igenom FN:s operationer. 

Världsorganisationen 

koncentrerar sig på Afrika, men 

totalt våren 2005 hade man 

67.000 man ute i 17 insatser, 

och praktiskt taget alla bataljoner 

kom från icke-OECDländer. 

Bataljoner fi nns således 

i riklig omfattning. Vad som efterfrågas 

är därför inte större 

svenska förband utan nischade 

kompetenser och specialinsatser, 

vilket inte riktigt stämmer 

med andra talares preferenser 

för bataljonsförband. 

Brist på övning av chefer 

Kanslirådet Johan Frisell från 

UD fyllde på med EU: s insatser, 

betydligt fl er än de fl esta 

har klart för sig och gärna 

”skräddarsydda”. Här kan Sverige 

delta i hela beslutskedjan, 

och vinner respekt genom 

sin vilja att bygga upp en av 

EU: s tolv stridsgrupper. Två i 

taget skall under ett halvår vara 

omedelbart gripbara. Det innebär 

att Sverige från 2008 vart 

tredje år under sex månader 

skall ha ”sin” nordisk-estniska 

grupp i hög beredskap. Avslutningsvis 

gjorde ambassadör Per 

Anderman motsvarande rundmålning 

av NATO:s operativa 

verksamhet och relevans för 

militär krishantering samt inbjöd 

alla att besöka den svenska 

NATO-delegationen. 

Siste talare var general Syrén 

med ett antal intresseväckande 

markeringar. Han siktar 

till väsentligt höjda ambitioner 

men fann det också nödvändigt 

att diskutera bredden 

i våra förbandsregister (anmälda 

enheter för utlandstjänst). 

Uppenbart ville han sänka beredskapsnivån 

för en del förbandstyper 

som inte är omedelbart 

efterfrågade. (Flyg, fartyg?) 

”När vi kan ställa upp 

med efterfrågade bristresurser 

så kan det ge politisk utdelning 

på helt andra plan”, hette det i 

en övergripande synpunkt. 

Som Försvarsmaktens högste 

personalchef måste ÖB förmodligen 

utlova ”att säkerställa 

långsiktig nationell kompetensbredd”. 

Men han vet förstås 

vad som håller på att gå 

förlorat, främst för den nästan 

pulvriserade arméns del, när 

våra offi cerare inte har kvar 

några högre operativa befattningar 

(chefer och staber) att 

öva sig i. Likafullt sade han sig 

vara optimistisk om möjligheterna 

att åstadkomma ett utbildnings- 

och rekryteringssystem 

som möter väsentligt högre 

ambitionsnivåer vad gäller 

effektivitet än idag. 

Hjälp utifrån behövs 

I Försvarets Forum (2/2005) 

har Syrén skrivit att han ”helst 

inte vill att vi utbildar någon 

enda soldat som inte från början 

är intresserad av att ingå 

i insatsorganisationen och göra 

internationell tjänst”. Här 

hamnar han på kollisionskurs 

med Pliktverkets generaldirektör 

Björn Körlof, som med 

stöd i gällande lag vidhåller att 

internationella insatser skall 

bygga på frivillighet hos soldaterna. 

I Förstakammarsalen 

hade ÖB Syrén en ny formulering: 

”I genomsnitt varannan 

grundutbildad soldat kommer 

att efterfrågas för internationella 

uppdrag.” Realismen i detta 

väcker frågetecken. 

Slutligen när det gäller försvaret 

av riket, så kommer enligt 

Syrén yttre militära hot av 

mer omfattande slag ”knappast 

att kunna hanteras nationellt 

– därtill kommer vår egen resursbas 

att vara för liten”. Precis 

som alla små länder måste 

vi tänka särskilt noga på vad vi 

är beredda att låta andra bidra 

med respektive vad vi till varje 

pris vill kunna klara själva. 

Den bollen fångades inte 

upp av panelen från alliansen: 

Gunilla Carlsson (m), Allan 

Widman (fp), Anders Wijkman 

(kd) och Agne Hansson (c). 

Sanningen att säga så gav kvartetten 

inte moderator Britt- 

Marie Mattsson mycket att ta 

tag i. Och som alltför vanligt 

är, var tiden för åhörarinlägg 

knappt tilltagen. 

Det skulle inte skada om 

det någon gång fanns utrymme 

för funderingar över exempelvis 

vad det torde vara 

för slags parter som våra soldater 

kunde tänkas möta. En 

High-tech nation, en 1900talsarmé 

av serbisk typ, en gerilla 

à la östra Kongo eller en 

närmat virtuell terroristorganisation 

som tar tillvara globaliseringens 

alla möjligheter, eller 

kombinationer? Men man 

skall förstås inte klaga på politikerambitionen 

att litet delta i 

den försvarsdebatt som landet 

så väl behöver. 


Nyheters utrikesredaktör

Nils-Eric Sandberg: 

Tsushima – 

När Ryssland 

sänkte japaner i 

Nordsjön 

Märkliga marina händelser för 100 år sedan. 

På väg till kriget: Amiral Rozjdestvenskij förhandlar om kol i Tanger. 

Efter kriget: 

Rozjdestvenskij står 

inför krigsrätt i S:t 

Petersburg. 

Bilder ur 

Jan-Olof Olssons: 

20e århundradet. 

Bengt Forsbergs 

Förlag AB 1960. 

I oktober 1904 ångade den ryska 

östersjöfl ottan västerut, mot 

Engelska kanalen. På Doggers 

bankar träffade den plötsligt på 

ett antal japanska torpedfartyg, 

som den sänkte med ett regn 

av granater. 

Den 27 maj 1905 kastade 

den japanske amiralen Togo sin 

mössa på bryggan och hoppade 

jämfota på den. Det var när 

han såg den ryska fl ottan närma 

sig. 

Mötet mellan ryska och japanska 

fl ottorna i Tsushimasundet, 

mellan Korea och Japan, 

slutade i det mest förintande 

sjöslaget i modern tid. Det hade 

en bisarr förhistoria, och ett 


21


22 

underligt efterspel. Något som 

kan vara värt att påminna om, 

så här hundra år efteråt. 

Malören 

På Manchuriets sydspets fanns 

en fästning med isfri hamn, 

Port Arthur. Ryssland hade arrenderat 

den. Under boxarupproret 

i Kina lade Ryssland beslag 

på Manchuriet och byggde 

ut fästningen ordentligt. 

Till slut blev det bråk. Japan 

ville ha bort ryssarna och 

gick till angrepp. Den japanska 

fl ottan jagade in den ryska 

stillahavsfl ottan i Port Arthurs 

hamn. Japanerna belägrade 

fästningen och offrade 

90.000 man för att kunna föra 

upp artilleri på höjderna ovanför 

fästningen. Där startade de 

ett prickskytte på de ryska fartygen. 

Tsardömet beslöt då att 

skicka östersjöfl ottan under 

befäl av amiral Zinovij Petrovitj 

Rozjdestvenskij till undsättning, 

en resa på c:a 20.000 

sjömil. De mindre fartygen 

gick genom Suezkanalen, slagkryssare 

och slagskepp rundade 

Afrika, och alla möttes på Madagaskar 

för återhämtning inför 

slutsteget. 

Allt gick bra, frånsett att de 

japanska torpedfartygen dök 

upp på Doggers bankar. Den 

fi ghten vann den ryska fl ottan 

Tänk på 

Cancerfonden! 

Vill du hedra minnet av en 

bortgången släkting eller 

vän? Ge då en minnesgåva 

via Cancerfonden. De anhöriga 

får en hälsning från dig 

– och cancerforskningen får 

ett välkommet stöd i kampen 

mot cancer. Meddela oss den 

avlidnes namn och adressen 

till närmaste anhörig. 

020-78 11 79 (öppet dygnet runt) 

www.cancerfonden.se 

pg. 90 1986-0 

överlägset. Förklaringen var att 

de fi entliga fartygen inte var japanska 

torpedfartyg utan engelska 

fi skebåtar. Om England 

förklarat krig – och det var 

mycket nära – hade den ryska 

fl ottan slutat på botten av Engelska 

kanalen. 

Katastrofen 

Nu fi ck ryssarna passera. När 

fartygen återförenats på Madagaskar 

hade Port Arthur redan 

fallit, 2 januari 1905. Men östersjöfl 

ottan vände inte tillbaka. 

Den 3 mars styrde den norrut, 

mot den ryska isfria hamnen 

Vladivostok. 

I Tsushimasundet mötte 

den japanska fl ottan, under 

amiral Togo. Han intog det 

klassiska T-läget, d.v.s. lade sina 

slagskepp på rak linje vinkelrät 

mot den ryska fl ottan. 

Båda fl ottorna var ungefär 

jämnstarka, och de hade vardera 

tolv slagskepp. Men när inskjutningen 

började upptäckte 

de ryska offi cerarna dels att de 

japanska kanonerna hade längre 

räckvidd, dels att var laddade 

med granater av helt ny 

sprängkraft. 

Japanerna koncentrerade i 

början elden på det ryska fl aggskeppet 

Suvoroff. Efter några 

timmar var det helt sönderskjutet. 

Sedan följde de andra 

ryska slagskeppen, och kryssarna. 

Av den ryska fl ottans 33 fartyg 

sänktes 30. Endast 3 klarade 

sig fl ytande till Vladivostok. 

Det här slaget väckte stor uppmärksamhet. 

När kriget började 

publicerade en fransk tidning 

en karikatyr som visade 

hur omvärlden uppfattade villkoren. 

Över en djup ravin går 

en smal spång. På ena sidan står 

en enorm björn – det är Ryssland. 

Från den andra sidan börjar 

en liten späd japan ge sig ut 

på spången. 

En ”liten” politiskt ointressant 

nation visade sig ha ett 

okänt industriellt nykunnande, 

och knäckte en av de etablerade 

stormakterna. 

Västvärlden förvånades, en 

tid, men glömde sedan bort 

hela saken, tills strax efter kl. 8 

på morgonen den 7 december 

1941. 

Även inom de militära etablissemangen 

är det lätt att 

glömma. 

Rättsligt efterspel 

På 1890-talet ville den ryske 

tsaren ha ett internationellt avtal 

som begränsade rustningarna, 

eftersom de höll på att 

knäcka Rysslands ekonomi. På 

hans initiativ kom på hans födelsedag 

18 maj 1899 en internationell 

konferens i Haag. 

Den konferensen lyckades inte 

stoppa rustningarna, men den 

lade grunden till den internationella 

permanenta skiljedomstolen. 

Och vad jag minns utgick 

från den domstolen internationellaundersökningskommissioner. 

En av dem granskade 

det ryska granatregnet över de 

engelska fi skebåtarna på Doggers 

bank. Kommissionen kom 

fram till att allt var ett missförstånd: 

de ryska offi cerarna 

trodde verkligen att de engelska 

fi skebåtarna var japanska 

torpedfartyg. 

När utslaget kom låg de ryska 

offi cerarna för länge sedan 

på Koreasundets botten. Annars 

borde de ha protesterat. 

Men de engelska fi skarnas 

anhöriga fi ck ett generöst skadestånd. 

Jämfört med vad som hände 

under senare delar av nittonhundratalet 

ter sig detta som 

ett utslag av ordning och rättvisa. 

Rozjdestvenskij, som räddades, 

ställdes efter kriget inför 

krigsrätt i S:t Petersburg. Han 

frikändes. 

Vad kan vi lära av denna 

på en gång bisarra och tragiska 

händelse för 100 år sedan? 

Bland annat att historien 

just tar bisarra och oförutsedda 

vändningar. Det låter trivialt. 

Men inte självklart för alla 

tvärsäkra framtidsplanerare. 

Nils-Eric Sandberg är journalist 

och författare

Einar Lyth: 

Ledarskap i kris? 

Några reflektioner efter några skandaler 

Håller alla måttet? 

Ett bakåtperspektiv är alltid 

nyttigt när man hamnat i återvändsgränd. 

Hur kunde det bli 

så här? När och var gick det 

snett? Men det är förstås en 

överdrift att påstå att arméns 

ledarskap hamnat i en återvändsgränd 

bara för att mediarapporter 

duggar tätt om ett 

antal offi cerares övergrepp mot 

underordnade och andra i och 

utom tjänsten. Bara för att det 

rapporteras om mobbning. Bara 

för att man trakasserar kvinnor 

i uniform. Bara för att somliga 

trupputbildare spelar allan på 

ett sätt som faktiskt inte ens var 

acceptabelt på 1800-talet. 

Visst förekommer väl sånt 

där i alla arméer i alla tider? 

Sånt där sopades väl förr under 

mattan? Eller gjordes saken upp 

diskret ”inom familjen”? Eller 

var det kanske rentav bättre an- 

da förr? Nåja, kanske inte bättre 

men annorlunda? 

En pensionerad infanteriregementschef 

som jag, Karlbergskurs 

1957, kan förvisso 

ägna sig åt mer konstruktiv 

verksamhet än att delta i svensk 

försvarsdebatt eller ge råd åt 

sentida efterträdare. Men en eller 

annan stillsam kommentar 

kan kanske vara någon till nytta. 

Från passiv lydnad till aktiv 

självverksamhet 

En modern armé kan inte fungera 

om den består av individer 

som bara lyder de order som 

ges och i övrigt förhåller sig 

passiva. Det gäller både i krig 

och fred. Därför krävs en gemensam 

grundsyn för hur strid 

skall föras, maktspråk skall utövas 

och utbildning ske. Grund- 

Foto: försvarets Bildbyrå/Sven-Åke Haglund 

syn och samträning, men inte 

detaljstyrning. Så ges utrymme 

för de individuella initiativ 

utan vilka armén förlamas. Så 

skapas förbandsanda och stridsduglighet. 

Ända in på 1900-talet slogs 

soldaterna i tätt slutna led med 

offi ceren främst. Underoffi ceren 

bakom det bakersta ledet 

såg till att offi cerens kommandon 

följdes och att ingen deserterade. 

I stridsögonblicket 

krävdes endast lydnad och 

sammanhållning. Då förväntades 

ingen annan självverksamhet 

än den som utövades i 

handgemänget. Men eldkraften 

tvingade snart ner de täta 

grupperingarna i skyttegravar . 

Och det räckte snart inte heller 

med det. Utspridning måste 

dessutom till. Ordergivning 

och kontroll måste delvis ersät- 


23


24 

tas av en på god förbandsanda 

grundad självverksamhet. Soldater 

och befäl måste kunna lita 

på varandra. 

Sådan förbandsanda förutsätter 

ömsesidig aktning mellan 

över- och underordnade likaväl 

som mellan sidoordnade. 

Alla är medagerande i ett lag i 

vilket alla är oumbärliga. Allas 

kapacitet måste tas i anspråk, 

såväl den fysiska som den psykiska, 

men särskilt den kreativitet 

som möjliggör improvisationer 

i smått och stort. En 

konstruktiv människosyn utgår 

ifrån att alla har starka och svaga 

sidor. De starka sidorna skall 

få komma till sin rätt, de svaga 

skall pareras. Fysisk och psykisk 

hårdhet krävs också men den 

bygger man inte upp genom 

att först bryta ner. ”Tänk inte 

så förbannat! Befälet tänker 

åt er!” är en svårutrotad fl oskel 

som en och annan omogen 

trupputbildare brukar använda 

för att bygga upp sitt ego – och 

kvadda andras. 

Förlöjligade ideal 

Det måste medges att brist på 

aktning för de värden som skapar 

god förbandsanda inte var 

ovanlig på 1950-talet. Den tog 

sig vanligen formen av råskäll 

eller kylig distans. Det var illa 

nog. Det är mitt intryck att 

sådana olater i huvudsak försvann 

på 1970-talet. Men på 

1970-talet försvann dessvärre 

också lämplighetsbetygen som 

gjort det möjligt att skilja karaktärssvaga 

kadetter från offi - 

cersutbildningen. Då slopades 

även den militära och sociala 

uppfostran som intensivt hävdade 

traditionella offi cersideal: 

laglydighet, ärlighet, föredöme, 

stil och puts, spänst, personlig 

färdighet, omtanke om underlydande, 

lojalitet uppåt, åt sidorna 

och neråt etc. De idealen 

hade förstås gällt dygnet runt: 

i tjänst, på fritid, i socialt umgänge, 

i familjen. Sådana ideal 

kan lätt förlöjligas som otidsenliga. 

Så skedde även. Aftonpressen 

gottade sig. Försvarsministern 

anslog nya tongångar. 

Generalerna slog till reträtt. 

Det blev nu nya offi cersideal: 

var och en skulle utveckla sina 

starka sidor och visa egen 

profi l. Profi len borde framför 

allt vara fältmässig. Försvarsministern 

fastslog att det militära 

inte längre skulle få vara någon 

stilskola. ”Fältslusken” blev 

tongivande. 

Har kårandan försvunnit? 

Så kom åttiotalet med nya 

tuffhetsideal. Kustjägare, fallskärmsjägare, 

norrlandsjägare 

ville många grabbar bli. Pojkar 

från hem utan pappor eller 

med s.k. plastpappor sökte 

manliga miljöer och förebilder. 

Blev det rätt förebilder vi 

erbjöd dem? Skall en karlakarl 

inte också vara självkritisk? 

Gjordes det tillräckligt klart att 

de som staten anförtror vapenmakt 

också har ett särskilt ansvar 

för rätt att hantera detta 

förtroende? Medborgerligt 

förtroende för offi cerskåren 

handlar ju inte bara om offi - 

cerarnas demokratiska sinnelag 

och laglydnad utan också om 

den mognad och det vardagliga 

omdöme som offi cerare i 

gemen visar sig besitta. Är inte 

förtroende en särskilt viktig 

förutsättning vid internationella 

insatser med många inblandade 

parter och intensiv medial 

bevakning? 

Nog får jag det bestämda 

intrycket att ett och annat väsentligt 

försvunnit på vägen 

från då till nu. Nonchalerats. 

Förbisetts. Slarvats bort. Hur 

är det egentligen: De som vill 

bli offi cerare för att stärka sitt 

manliga ego – sådana har alltid 

funnits – fi nns det inte längre 

någon som hejdar dem i deras 

framfart? De som har extrema 

åsikter eller uppenbara 

karaktärsbrister – kan de inte 

skiljas från utbildningen? Finns 

det inte längre någon kåranda 

med positiv kamratuppfostran? 

Finns ingen allmän känsla 

av ett gemensamt ansvar mot 

uppdragsgivarna? 

Einar Lyth är överste av 1. gr och 

har bl.a. varit chef för Livregementets 

Grenadjärer 

Allt färre får och kan göra 

värnplikt. De som väljs ut förväntas 

i gengäld hantera tekniskt 

avancerad utrustning 

och i största mån lämpa sig 

för krävande internationella 

uppgifter. Ett mer än sekelgammalt 

system står därmed 

under debatt som aldrig 

förr. Samtidigt som ÖB måste 

skära i den militära strukturen 

brottas han sålunda med 

hur personalförsörjningen 

skall ordnas. Här önskar han 

Kungl. Krigsvetenskapsakademiens 

stöd. Även aff, bildat 

1890 just för att stödja allmän 

värnplikt (införd 1901), 

erbjuder ett forum för att diskutera 

båda problemen.


Värnplikten har 

kvar många 

trogna vänner 

Personalförsörjningen i aff aff-debatt -debatt 

Drygt femton år efter Berlinmurens 

fall, och med det kalla 

kriget som ett beredskapsminne, 

har fl ertalet europeiska länder 

skurit ned sina försvarsbudgetar 

och övergått från folkförsvar 

till yrkesförsvar. Har det 

börjat bli dags för Sverige att 

följa efter? 

Så till exempel skriver en 

socialdemokratisk försvarsminister 

förordet till en skrift i 

försvarsdepartementets debattserie, 

i vilken argumenteras för 

att värnplikt och totalförsvarsplikt 

reserveras enkom för ”behov 

relaterade till krig”. Systemet 

skulle aktiveras endast vid 

Svenska värnpliktiga deltar i den 

norska övningen Battle Griffi n 2005. 

Men duger värnpliktssystemet för 

rekrytering till skarpa internationella 

insatser? 

Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Sjödén 

en förändrad säkerhetspolitisk 

bedömning. 1 

Men när aff tisdagen den 

15 mars 2005 på Armémuseum 

i Stockholm anordnade 

en debattafton under rubriken 

”Skall vi ha kvar den allmänna 

värnplikten?”, fi ck närvarande 

politiker i varje fall inget utbrett 

stöd för ett slopande. 

I den mån auditoriet 

på knappt trettiotal personer 

var representativt 

för en försvarsengagerad 

del av svenska folket 

så har värnplikten 

många trogna vänner 

kvar. Man kunde nästan 

förledas att tro att det 

var en verkligt allmän 

värnplikt som fortfarande 

stod på tapeten. 

Att så inte alls är fallet 

visas av den nästan häpnadsväckandediskrepansen 

mellan mängden 

adertonåriga pojkar i 

det tidiga 2000-talets åldersklasser 

som kallas till 

mönstring och det antal 

som verkligen tas ut till 

tjänstgöring. Det rör sig 

om max 10.000 det närmaste 

åren ned till 3.000 

enstaka år, rekryterade 

bland 56.000 pojkar, en 

siffra som om några år 

kan stiga till 60.000, för 

att sedan sjunka något. 

Här kan man verkligen 

tala om selektiv värnplikt, 

med bättre möj- 

referat 


25

eferat 


26 

ligheter till ett lyckat urval av 

soldater än någonsin tidigare. 

Ofta slarv med begreppen 

Den ansvarige tjänstemannen, 

Pliktverkets generaldirektör 

Björn Körlof, inledde också 

debatten med att vara nöjd 

med systemet. Han gav en bild 

av måluppfyllnad: de bäst lämpade 

tas ut till rätt befattning. 

Han jämförde med USA och 

beskrev sina intryck av svårigheterna 

att rekrytera yrkessoldater 

med önskvärd kvalitet. 

Först rättade Körlof till begreppen, 

som vi ofta rör oss litet 

slarvigt med. Mönstringen 

gäller alla män, där gäller 

obrutet totalförsvarsplikt enligt 

förra årets försvarsbeslut (FB 

04). Det är alltjämt straffbart 

att utebli. Intresse för internationell 

tjänstgöring får inte bli 

utslagsgivande, eftersom plikt 

inte gäller där. I Pliktverkets 

värld uttas man således till befattning 

”för att försvara Sverige”. 

Kvinnor som visar intresse 

genomgår antagningsprövning. 

För närvarande antas 1.200 till 

utbildning, siffran väntas stiga 

något. Till inskrivningen infi nner 

sig 4-5.000. 

Nästa talare, Isabelle Sannestedt, 

socialdemokratisk ungdomspolitiker 

från SSU: s förbundsstyrelse, 

försvarade varmt 

värnplikten som ett led i den 

demokratiska kontrollen av försvaret. 

Hon såg gärna mönstringsplikt 

även för fl ickor. 

Förlegat system? 

Sedan kom kritikerna. Folkpartiets 

Allan Widman hävdade 

att tvång måste undvikas. Mer 

kvalificerad utrustning och 

minskat behov av antalet soldater 

har gjort tiden mogen att 

avskaffa pliktsystemet i fredstid. 

Det går inte längre att tala 

om värdet av att lära hur man 

tvättar sig och bäddar sängar, 

med värnplikten som ”ett viktigt 

led i uppfostran”. 

Ungmoderaten Robert 

Tenselius från MUF-styrelsen 

ansåg att det krävdes ett helt 

annat försvar än dagens för att 

man skulle kunna ta ansvar för 

vad som händer i vår omvärld. 

Det nuvarande systemet fann 

han helt förlegat. Han hävdade 

att Storbritannien lyckas utmärkt 

med rekryteringen till 

ett frivilligt yrkesförsvar. 

I panelens meningsutbyte 

höll Körlof inte med Widman 

om att det var en internationell 

trend att det behövdes allt färre 

soldater. Pliktsystemet kom 

till på grund av en ständig brist 

på reserver. Han erinrade om 

USA:s problem i Irak. 

Det är inte är sant att yrkessoldater 

har högre kvalitet, sade 

Körlof vidare. Storbritannien 

har samma problem som USA, 

försäkrade han. ”Ni får gräddan”, 

hade en britt avundsjukt 

sagt till honom. Både Frankrike 

och Belgien ångrar sig, sade 

han. Värnpliktssystemet är billigare 

och kostnadseffektivare 

och ger bättre soldater. 85-90 

procent av dem som vi tar ut 

i Sverige har god motivation. 

Även de andra 10-15 procenten 

blir ofta motiverade som 

rätt uttagna under tjänstgöringen. 

Han fann det klokt av 

unga människor att inte i förväg 

binda sig för fredsinsatser. 

Widman reagerade mot att 

80-85 procent av de utbildade 

värnpliktiga inte kom till 

användning för internationell 

tjänst och krävde den större 

träffsäkerhet, något som också 

Körlof sade att han siktade på. 

Stolt över svenska soldater 

Först ut när auditoriet släpptes 

in i debatten var generalmajor 

Claës Skoglund, som med 

hänsyn till den demografi ska 

utvecklingen – allt fl er gamla 

– ville utsträcka plikten till alla. 

För dem som inte gjorde militärtjänst 

skulle vårdplikt gälla; 

de skulle bli medhjälpare till 

undersköterskor och vårdbiträden. 

Ingen i panelen ville dock 

tydligt instämma. Vad det gäller 

kvinnlig värnplikt påminde 

Körlof om att försvarsministern 

hade sagt att den inte var 

aktuell nu. 

En åhörare ansåg att visst 

krävs det tvång precis som gäller 

i grundskolan. Med erfa- 

renheter från fredsmissioner sade 

sig en annan vara stolt över 

insatser av svenska soldater på 

värnpliktens grund. En hemvärnsman 

tyckte att vi gömde 

oss under USA:s paraply och 

ville påminna om ett kvarvarande 

ryskt hot. 

I en slutomgång ansåg Tenselius 

att vi får ett bra försvar 

på frivillig basis. Vi kommer att 

kunna locka till oss dem som 

behövs. För framtiden är vi beroende 

av USA, vi kan inte 

klara oss på egen hand. Widman 

sade att det ligger i värnpliktens 

natur att fokus läggs 

på numerär i stället för materiel. 

Han ville inte ha en yrkesarmé 

utan ett ”reservistsystem”. 

Och kostnaderna? I Belgien 

och Nederländerna hade 

kostnaden för övergången till 

frivilliga först stigit för att nu 

åter sjunka. Isabelle Sannestedt 

fann Sverige vara ”ett fantastiskt 

land med en av världens 

absolut bästa soldatkårer”. 

Oroväckande hälsoläge 

Det blev för en gångs skull en 

försvarsdebatt där ingen kom 

in på dagens tillstånd i Försvarsmakten 

och utsikten till 

nya bekymmersamma kostnadskriser. 

Men i sin slutreplik 

påminde Körlof om en annan 

allvarlig verklighet. 

Av 57.000 ungdomar var 

det senast endast litet mer än 

23.000 som kunde komma 

ifråga för militärtjänst. Av det 

skälet kunde behovet av kvinnor 

i försvaret öka. Vad man 

ställs inför är ett problempanorama 

med diabetes, problem 

med hörsel och rörelseapparat, 

dåliga ryggar, övervikt, droger 

m.m. Läget ifråga om fysisk 

och psykisk hälsa ger en oroväckande 

bakgrund till debatten, 

vare sig man strider för 

plikt eller frivillighet. 



1 Anders M Johansson och Bosse Olson: 

Dags för människan i samhällets 

krisplanering, nr 15 i Försvarsberedningens 

skriftserie.

Erik Cornell: 

Till den 

civiliserade 

militärstatens 

efterhistoria 

Sveriges folkligt förankrade försvar har varit 

en vital del i uppbyggandet av nationen – från 

Vasatid till dagens Sverige – och väckt respekt 

i omvärlden. Kommer den att bestå? 

När Sverige på 1600-talet trädde 

ut i storpolitikens ljus och 

spelade en utslagsgivande roll 

i kontinentens kraftmätningar 

krävdes givetvis en stark, välövad 

och välorganiserad krigsmakt 

av det samhälle som utgjorde 

basen för denna maktdemonstration. 

Gustaf II Adolf 

och Axel Oxenstierna har utpekats 

som arkitekterna bakom 

verket. För några år sedan visade 

emellertid Gunnar Artéus 

i ”Till militärstatens förhistoria” 

den roll som Gustav Vasas 

söner spelat för det utslagsgivande 

grundläggnings- och 

förberedelsearbetet för denna 

kraftutveckling, som givetvis 

inte hade kunnat göras av 

en enda generation. Det gällde 

inte bara att kunna mobilisera 

krigsfolk. Det måste också 

fi nnas en fungerande civil organisation 

för skatteindrivning, 

utskrivning och mobilisering, 

vapentillverkning, mathållning, 

transporter, planläggning och 

allt annat som tänkas kan för 

att sätta upp och vidmakthålla 

ett stort antal både förband och 

skepp samt för att utbilda och 

öva dem. 

Från en tidigare omställningsperiod, indelningsverkets slutskede. 

(Efter Gustaf Cederström 1887). 


27


28 

Från bondeuppbåd till förvaltning i 

toppklass 

Som bakgrundskontrast får 

man föreställa sig de bondeuppbåd 

som företrädde folklandens 

intressen och spelat 

huvudrollen under Kalmarunionens 

inbördesstrider under 

ledning av Engelbrekt, Karl 

Knutsson Bonde och Sturarna 

samt även Gustav Vasas självständighetskrig. 

Det fanns också 

en ledande frälseklass som 

utövade ett infl ytande på rikets 

affärer. De var vapenkunniga 

men i väsentlig utsträckning 

framför allt ”lantjunkare” 

som var ekonomiskt beroende 

av sina frälsegårdar. De 

utgjorde en blygsam motsvarighet 

till kontinentens vapenövade 

feodala riddarklass och 

yrkesarméer. Och framför allt 

var de fåtaliga. Artéus beräknar 

att den svensk-fi nska adeln 

under 1500-talets andra hälft 

endast räknade c:a 550 vuxna 

män. Det förslog inte på långa 

vägar till att bemanna varken 

den civilförvaltning som byggdes 

upp eller som rekryteringsbas 

för det krigsbefäl som behövdes 

för att leda de ryttarfanor 

(om 300 ryttare) och fotfolksfänikor 

(om 525 knektar) 

som mönstrades och insattes i 

strid vid Smålandsgränsen till 

Danmark och skeppades över 

till andra sidan Östersjön för 

att kämpa mot ryssar och polacker. 

Det beräknas därför att 

det också fanns c:a 300 fogdar 

och c:a 500 vardera av ofrälse 

militärer och civila ämbetsmän. 

Därtill kom c:a 2.000 präster 

som förvisso kom att spela en 

stor roll i lokalförvaltningen 

och för folkbildningen. 

Frälsemännen var självskrivna 

till högre befattningar 

samt räckte i övrigt knappt 

till för att besätta ryttmästarbefattningar 

och skeppsbefäl. 

Fänikornas hövitsmän och allt 

övrigt yrkesbefäl rekryterades 

ur bondeleden och utvecklades 

till det tongivande samhällsskiktet 

i ett land som förde 

krig mer eller mindre oavbrutet 

fram till 1800-talets början. 

Det har getts namnet ”mili- 

tärstaten” vilket nog måste betecknas 

som klart orättvist när 

man tänker på det domstolsväsende 

som växte fram ur tingen 

samt på hela den civilförvaltning, 

båda i internationell 

toppklass, som samtidigt byggdes 

upp av denna stat. Sverige 

var, tillsammans med normandernas 

England, de enda europeiska 

stater som aldrig blev 

erövrade eller ockuperade och 

därför kunde utveckla sina institutioner 

utan inblandning. I 

själva verket var denna historia 

berättelsen om uppbyggandet 

av dagens Sverige. 

Kalla kriget – imponerande 

försvarssatsning 

Mot denna bakgrund är det 

tankeväckande att göra en jämförelse 

med 1900-talets andra 

hälft, med andra världskriget 

och den period som kallas 

Kalla kriget. De angrepp utifrån 

med åtföljande ockupation 

som drabbade fl ertalet europeiska 

länder och därför upplevdes 

som mycket starka, ibland 

överhängande och bestående 

hot långt in på 1990-talet, har 

redan börjat glömmas bort. I 

stället framstår efterkrigstiden 

som kännetecknad av uppbyggnaden 

av välfärdssamhället 

fast bevarandet, för att inte tala 

om återupprättandet av frihet 

och självständighet var väl så 

viktiga. Den kolossala utbyggnaden 

av civilsamhället är dagens 

självklara verklighet. Men 

perioden karakteriserades lika 

mycket av det starka försvaret, 

ja i så stor utsträckning att man 

i Sveriges fall skulle kunna tala 

om ’militärstatens efterhistoria’. 

På 1950-talet visade Sverige 

upp världens fjärde fl ygvapen 

i storlek och kunde mobilisera 

ett marint invasionsförsvar 

och en armé om tre dussin 

brigader och ett stort antal lokalförsvarsförband, 

allt för att 

avslå varje försök att erövra 

Sverige. Som en illustration 

kan man ta ’Svenska Försvarsväsendets 

Rulla 1988’ och bilda 

sig en uppfattning av militärens 

roll i samhället. Uttrycket 

”militärstat” visar sig igen li- 

ka vilseledande ty det är 

frågan om ett folkförsvar 

– 1988 lika väl som 

1588. Rullan är en tung 

volym på nära 1.000 sidor 

med bara namn, sida 

upp och sida ned, på 

vad som på 1500-talet 

kallades krigsbefäl. Det 

småstilta personregistret 

upptar 164 sidor med 

tre spalter om åttio rader 

vardera. Det blir åtminstone 

55.000 personer 

– att jämföra med 

de 550 som ovan redovisades 

för 1500-talet. 

Och då upptar Rulllan 

bara anställda (stam- 

och reservbefäl) – till 

siffran skall alltså läggas 

allt värnpliktigt befäl 

som sannolikt överskred 

antalet anställda. Vi alla 

som arbetat i civila yrken 

under perioden har 

ju också upplevt som 

självklart att det överallt 

fanns kolleger och 

bekanta som vid sidan 

av och samtidigt var infanterikompanichefer 

och artillerieldledare, 

signalplutonchefer och 

luftbevakare, sjömän, kustjägare 

och luftbevakare. Det är en 

epok och en insats som vore 

värt en bred redovisning. 

Respekt utomlands 

Vi skall inte glömma bort att 

det inte bara var det svenska 

välfärdssamhället och den 

industriella kapaciteten som 

byggde upp Sveriges internationella 

anseende, utan att landet 

också var en militär faktor 

att räkna med. Om man på en 

karta sätter en passares ena ben 

på Treriksröset och det andra 

på Smygehuk och sedan svänger 

den 180 grader så hamnar 

spetsen strax norr om Neapel 

– Sverige svarade alltså för mer 

än halva fronten mellan Väst 

och Öst och gjorde anspråk på 

att kunna stå emot ett invasionsförsök 

med egna krafter. 

Under årtiondens utlandstjänstgöring 

har jag haft särskild 

anledning att möta före-

Det svenska fl ygvapnet under det kalla kriget hörde 

till världens främsta. Här visas de sex svenskbyggda 

jetplanen, fr. vä: SK60, Draken, Lansen, Gripen, 

Viggen och Tunnan. 

trädare för u-länderna. De hade 

alla kämpat för sin frihet, 

många med vapen i hand och 

de hade utsatts för påtryckningar 

av stormakterna och var 

därför ofta märkta av att tänka i 

termer av makt och infl ytande. 

Om det var högst påtagligt att 

de uppskattade Sveriges positiva 

inställning till u-länderna, 

så var det också lika tydligt att 

de alldeles särskilt noterade att 

Sverige dessutom uppnått det 

de själva eftersträvade, nämligen 

att med egna krafter prestera 

ett militärt försvar som 

tilltvang sig erkännande också 

från stormakters sida. 

Vi har tillåtit basen att erodera 

Nu är världsläget ett annat och 

hoten har ändrat karaktär. Nu 

är inte längre invasionsförsvaret 

prioriterat utan deltagandet 

i internationella insatser för 

fred och säkerhet sätts i fokus. 

Vill vi behålla vårt internatio- 

nella anseende är det på detta 

område som vi numera måste 

bevisa vår förmåga till snabba 

och tillräckligt slagkraftiga insatser. 

Som förfl yttningen från 

Bosnien till Kosova visade, har 

det på förfärande kort tid blivit 

si och så med den saken, vilket 

beror på att man tillåtit basen att 

erodera. Det senaste försvarsbeslutet 

tyder också på att man 

är beredd att kasta tre kvarts sekel 

av investeringar i konkreta 

och jordnära mänskliga resurser 

i sjön och luften. Försummelser 

i teknik och materiel 

går i allmänhet förhållandevis 

fort att reparera med att anslå 

”resurser”, d.v.s. pengar. Vad 

som aldrig får försummas är att 

vidmakthålla en tillräcklig och 

välutbildad personalstyrka – i 

tjänstgöring lika väl som hemförlovad 

– som getts möjlighet 

att skapa ett självförtroende 

och därför är motiverad och 

besjälad av en anda och som 

gör den insatsberedd för aldrig 

så svåra uppdrag. Någon Rulla 

utges inte längre men Arméns 

personal har snart sagt sedan 

Reformationen funnits i sina 

bygdeförband, som är självklara 

och oersättliga institutioner 

när det gäller att vidmakthålla 

och vidarefordra denna anda 

och förmåga. I Hemvärn och 

FBU fi nns en beprövad och 

kostnadseffektiv resurs. Vad än 

framtiden bär i sitt sköte, vare 

sig det gäller att trygga samhället 

i fredstida kriser eller att rekrytera 

frivilliga till förband för 

internationella insatser eller att 

ta stöten om en upprustning 

skulle aktualiseras, så är förankringen 

i hembygden oundgänglig. 

Håller vi nu på att tappa 

denna förutsättning för det 

svenska folkets urgamla rätt att 

sig själv försvara? 

Eric Cornell har varit ambassadör i 

Västafrika, Nordkorea och Turkiet 

Foto: Försvarets Bildbyrå/Peter Modigh 


29

debatt 


30 

Jan Linder: 

Vårt försvar 

år 2010 

Försvaret omställs. Till vad? 

Författaren ger en konkret vision. 

Landminröjningsfordonet Scanjack 3500 som inköpts av Försvarsmakten. 

Landminröjare ingår i Sveriges insatsstyrka år 2010, tror författaren. 

Konfl ikterna i världen är nu, ett 

decennium efter millennieskiftet, 

av ungefär samma omfattning 

och karaktär som 2005. 

Motsättningarna mellan västländerna 

och arabvärlden är 

fortsatt allvarliga. Tjetjenienkriget 

har korrumperat den ryska 

krigsmakten och ännu inte 

kunnat läggas till handlingarna. 

Ryssland har fått ökande 

problem också med andra 

muslimska f.d. Sovjetrepubliker 

i söder. En allvarlig konfl ikt har 

dessutom seglat upp i öster, där 

miljoner kineser infi ltrerat glest 

befolkade områden som Ryssland 

erövrade från Kina under 

1800-talet och som kineserna 

därför hävdar är kinesiska. President 

Putin avstod 2008 från 

att driva igenom en lagändring 

för att kunna ställa upp för en 

tredje presidentperiod. Han hade 

då länge haft nära nog total 

makt i det problemfyllda landet 

och gavs därför också det fulla 

ansvaret för vad breda folklager 

uppfattar som misslyckanden. 

Trots sin ledarkris är Rysslands 

förhållande till EU, USA och 

NATO gott. Bekymren i söder 

och öster samt det fortsatta beroendet 

av oljeinkomster gör att 

varje tänkbart ledarskap i Ryssland 

är piskat att odla goda förbindelser 

med västvärlden. Någon 

rysk NATO-anslutning är 

dock inte aktuell. Inget västland 

vill genom paktens solidaritetsklausul 

riskera att bli inblandat i 

Rysslands gränskonfl ikter. 

Foto: Scanjack AB 

Sverige i NATO 

Svenska försvaret har nu 2010 

i stort sett genomfört omställningen 

från 1900-talets förrådsställda 

invasionsförsvar till 

ett modernt stridsberett insatsförsvar 

omfattande c:a 10.000 

män och kvinnor, av vilka ungefär 

hälften är kontraktsanställda 

volontärer under utbildning. 

Kostnaden för försvaret 

har kunnat reduceras från 40 

till 30 miljarder mellan 2007 

och 2009. Bl.a. har högkvarteret 

och materielverket lagts 

ner. Inköp av försvarsmateriel 

görs numera gemensamt för 

de nordiska länderna på global 

basis, utan nämnvärd hänsyn 

till svensk försvarsindustri. 

Nedläggningen av högkvarte-

et gav signal att Sverige aldrig 

på egen hand räknar med 

att föra militära avvärjningsstrider 

och innebar att många 

av krigsmaktens erfarna chefer 

har kommit näringsliv och civil 

administration till godo. 

Sveriges stridsberedda insatsstyrka 

på totalt c:a 2.000 

man är organiserad i ett tiotal 

kompanier, mekaniserade och 

självförsörjande för att kunna 

operera självständigt. Några är 

specialiserade, bl.a. landminröjare 

och ingenjörer. Marinens 

ubåts- och minröjningskompetens 

har behållits och fl ottan 

har samordnats med kustbevakningen. 

Antalet fl ygfl ottiljer 

är numera tre med vardera tjugo 

uppdaterade JAS-plan. Två 

nya tunga transportplan (Herkules 

efterträdare) har anskaffats 

för i första hand transport 

av mekaniserade kompanier. 

Från militärt håll har hävdats 

att om vi bara ställer upp 

med kompanier, får vi inom 

EU/NATO endast infl ytande 

på kompaninivå. Mot detta har 

anförts att Sverige under alla 

förhållanden är en lättvikta- 

Sjöräddningssamordning mellan 

kustbevakningen, marinen och 

sjöfartsverket. År 2010 har marinen och 

kustbevakningen permanent samordnats 

enligt författarens vision. 

re i EU-sammanhang, att våra 

kompanier är vältränade och 

fullt NATO-kompatibla och 

därför lätt kan bilda ”Battle 

Groups” tillsammans med enheter 

från andra länder samt att 

svenska offi cerares och soldaters 

personliga kompetens ger 

större tyngd i EU-sammanhang 

än styrkornas numerär. 

Eftersom vårt insatsförsvar 

är helt NATO-kompatibelt och 

solidariteten med paktländerna 

erkänts betraktats Sverige som 

ett NATO-land, trots att regeringen 

inte dristat ta beslut i 

frågan. Inom EU är dock fortfarande 

den gemensamma försvarspolitiken 

ett dunkelt begrepp. 

Är det en motvikt till 

USA:s militära övermakt? Eller 

ett alternativ till NATO? Ett 

samarbete mellan EU och NA- 

TO har dock börjat utkristalliseras: 

EU ansvarar för krishantering 

i Europa med omgivning, 

NATO opererar med en 

vidare radie. Flertalet europeiska 

länder har dock gjort sitt till 

för att begränsa USA:s maktposition 

genom att regeringarna 

har förbehållit sig rätten att 

endast på begäran av FN tillåta 

att egna insatsstyrkor sänds till 

avlägsna krishärdar. 

Omstöpt försvarsdepartement 

Ett radikalt grepp togs efter valet 

2006 genom beslutet att ge 

försvarsdepartementet ny benämning 

och form genom anpassning 

till krishantering. Förändringen 

motiverades av att 

Sverige inte längre hotades av 

någon militär invasion, samtidigt 

som det civila samhällets 

sårbarhet snarast ökat. Vi måste 

vara beredda att utan fördröjningar 

klara av alla typer 

av incidenter och katastrofer: 

terroristattacker, epidemier, radioaktivitet, 

översvämningar, 

el-/vattensabotage, oljeutsläpp, 

skogsbränder, stormfällningar 

etc. Det omedelbara ansvaret 

för hoten ligger på polis/räddningstjänst. 

Samspel mellan civila 

och militära befattningshavare 

sker numera inte bara på 

hemvärnsnivå utan även på regional 

och central nivå. ”Ådalensyndromet 

är övervunnet, 

tillhör 1900-talets historia. 

Bidragande till försvarsde- 

Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Kollberg 

debatt 


31

debatt 


32 

partementets ”civilisering” var 

att internationell krishantering 

i allt högre grad har blivit av 

polisiär och civil karaktär. Kriser 

urartar inte längre i öppna 

krig mellan stater och om så 

sker krävs av små länder i första 

hand polisiär och civil ”efterbehandling”. 

Exempelvis hade de 

många tusen västliga soldaterna 

i Irak under krisåren 2004-07 i 

huvudsak polisiära uppgifter. 

Vårt nya krisdepartement 

ansvarar förutom för det militära 

insatsförsvaret också för 

Räddningsverket, Säpo och Sida 

samt har organiserad samverkan 

med UD (internationellt 

samarbete) och med näringsdepartementet(sårbarhetsanalys). 

För brottsbekämpande 

verksamhet svarar regionala 

polischefer under inrikesdepartementet, 

men regionerna 

kan via försvarsdepartementet 

tillföras insatsstyrkor vid större 

evenemang, fångfritagningar, 

översvämningar etc. I normalläge 

stöttar de polisiära insats- 

Genom de unika förutsättningar som funnits 

i Sverige i form av nära samarbeten mellan 

Försvarsmakten, FMV och C-ITS har vi skapat 

ett världsunikt träningserbjudande. 

styrkorna verksamheten i regionerna, 

men de dras regelbundet 

samman för utbildning och 

träning, delvis tillsammans med 

det militära insatsförsvaret. 

allmänna försvarsföreningen 

har genom det nya försvarsbegreppet 

fått ett vidgat verksamhetsområde 

och dess tidskrift 

innehåller numera även t ex 

artiklar om åtgärder mot smittsamma 

sjukdomar, IT-virus, oljeutsläpp 

och skogens skadeinsekter. 

Fyra månaders värntjänst 

Den segslitna frågan om värnplikten 

fi ck sin lösning 2008 

genom att varje form av pliktlag 

avvisades och ersattes av fyra 

månaders frivillig värntjänst, 

utformad som förmån snarare 

än skyldighet. Alla 18-åringar 

(även kvinnor) som så önskar 

erbjuds en av staten bekostad 

praktik under fyra månader 

med ett attraktivt program 

innefattande grundläggande 

försvarskunskap, vapenträ- 

Ledande på träning 

Er Vision – Vår Mission 

Detta är ett kundunikt koncept för att säkerställa 

att varje enskild individ ökar förmågan att lösa 

sin uppgift. 

A BOFORS DEFENCE COMPANY 

ning, samhällsinskolning, fysisk 

träning och orienteringar om 

frivilligrörelser av typ hemvärn, 

lottarörelse, Röda Korset, 

fredskårer etc. Efter de fyra månaderna 

får de som så önskar 

genomgå mönstring och erbjuds 

därefter, beroende på fallenhet 

och egna önskemål, två 

månaders avlönad praktiktjänst 

inom olika samhällsområden, 

militär träning (för insatsstyrkan), 

hemvärn, polis, tull, kustbevakning, 

fredskår, sjukvård, 

barnomsorg etc. Vissa europeiska 

länder som har svårt att rekrytera 

rätt typ av ungdomar 

till sina militära insatsstyrkor 

har visat intresse för den svenska 

rekryteringsmodellen som 

innebär att mönstring sker först 

efter fyra månaders grundläggande 

tjänst, d.v.s. då lämpliga 

rekryter vet vad det är fråga 

om men ännu är ”militärt 

hungriga”. 

Jan Linder är militärhistorisk 

författare 

Box 5676 SE-114 86 Stockholm, Sweden 

Tel +46 8 528 026 00 Fax +46 8 528 026 60 

Internet: www.c-its.com E-mail: info@c-its.com


Ominriktningen av 

försvaret: ”ganska 

katastrofalt 

resultat” 

Hård dom vid aff:s årsstämma 

Försvarsbeslutet 2004 blev kanske en vattendelare. 

Krissignalerna ekar. Raseringen av det som bedömts höra 

gårdagen till går ut över vad som kunde behövas framöver. 

Förband försvinner, kadetter står utan militär framtid. Allt 

fl er av dem som alltjämt engagerar sig undrar vad vi skall ha 

Försvarsmakten till och vad den kan klara av. För allmänna 

försvarsföreningen gäller att det med stadgans ord leva upp 

till målet att skapa insikt om behovet av ett starkt totalförsvar. 

Hur det i verkligheten står till 

detta belystes vid föreningens 

årsmöte den 21 april 2005 på 

Armémuseum i Stockholm. 

För kvällens säkerhetspolitiska 

orientering svarade aff:s förre 

ordförande, professor Bo Huldt 

vid institutionen för säkerhet 

och strategi vid Försvarshögskolan, 

och han var hård i sin 

dom över vad Sveriges ”ominriktning” 

till ett ” insatsförsvar” 

(så här utrycker sig militären) 

hittills har lett till, nämligen 

”ett ganska katastrofalt 

resultat”! 

Slutsatsen följde på resonemang 

som började i Förenta 

Nationerna och slutade i Sverige. 

Av vad som berördes under 

färden kan följande framhållas: 

Först då FN och försöken 

att reformera världsorganisationen. 

Att det skulle bli några 

större förändringar av säkerhetsrådet 

vara talaren skeptisk 

mot. Se bara på Kinas strävan 

att hålla japanerna på plats och 

vägra dem en plats i rådet. Och 

vem tror att britter och fransmän 

skulle ge upp sin vetorätt 

och låta sig representeras endast 

genom EU? 

I övrigt när det gäller FN:s 

förmåga kan man jämföra med 

läget i början av 1990-talet, då 

dåvarande generalsekreteraren 

Boutros Boutros-Ghali ville 

ge FN större kraft genom sin 

Agenda for Peace. Av den blev 

intet, och deltagandet i fredsoperationer 

föll brant från att ha 

omfattat 73.000 man efter en 

serie svårigheter (Somalia, Bosnien 

och Rwanda). Idag kan 

reformer inte bygga på gamla 

Marinkårssoldater under antiterroristoperation nära 

Iraks gräns till Syrien. Föredragshållaren uteslöt inte 

ett relativt godartat utfall i Mellersta Östern. 

Foto: USMC Eric C Ely 

referat 


33

eferat 


34 

illusioner. FN-missionerna är 

åter uppe på hög nivå – 78.000 

soldater och 15.000 civila. Men 

framgången är inte säkrad. 

Totalt, med ett års rotering, 

står inräknat amerikanerna i 

Irak en miljon man under vapen 

i internationella insatser 

i ”en värld i fred”. Indien har 

här hundra bataljoner öronmärkta. 

Men de skall utrustas, 

någon skall betala för dem. Fallet 

Irak visar på utbildad trupp 

som en bristvara. 

Visst hopp om Mellersta Östern 

Så till det storpolitiska mönstret. 

Det ”unipolära” ögonblicket 

har passerat, trodde Huldt. 

Men han var tämligen mild 

i sitt omdöme över Bush-administrationens 

”stora vision” 

i Mellersta Östern. Visserligen 

tyckte han att samma krigstoner 

mot Usama bin Ladin som 

tidigare mot Sovjetunionen 

gjorde en komisk effekt. Men 

han ansåg att ryssar, kineser och 

fransmän i sitt motstånd i säkerhetsrådet 

mot USA:s Irakpolitik 

tillfälligt hade bekänt sig 

till lag och ordning bara för att 

försöka begränsa amerikanernas 

handlingsfrihet. 

Divisionsstaben under 

Ledningsstabsövning 01. I 

framtiden blir det omöjligt att ge 

offi cerare tillfälle att leda verkliga 

högre förband. 

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven-Åke Haglund 

Man kunde inte utesluta ett 

relativt godartat utfall i Mellersta 

Östern, även om det ständigt 

dyker upp nya problem. 

Irak skulle kunna säkras, i Iran 

kunde det bli en paketlösning, 

och om Washington kunde dra 

åt tumskruvarna på Israel vore 

det ”ingen liten grej”. 

Ingen brist på undergångsscenarier 

Med Kina sker något nytt. Vi är 

redan där. Landets enorma tillväxt 

kan dock bli en belastning 

genom kravet på en råvarutillförsel 

som kan vålla störningar 

i den globala varuhandeln. Och 

talaren påminde om den forskning 

som säger att länder som 

håller på att demokratiseras utan 

mogna politiska ledare ”kan 

bli livsfarliga”. 

När det gällde Ryssland bekymrades 

Bo Huldt över auktoritära 

drag och tyckte uppenbarligen 

inte att utvecklingen 

pekade åt rätt håll. Det 

var möjligt att Vladimir Putin 

hade gått för långt. Om man 

bara tar den stora militärreformen 

mot ett yrkesförsvar så har 

den förklarats genomförd. Men 

när det gäller innehållet har 

man inte hunnit någon vart. 

Den 76. luftlandsättningsdivisionen 

i Pskov – under det kalla 

kriget spänt bevakad i Sverige 

– har i alla fall utnämnts till 

”det första förbandet” i den nya 

ryska krigsmakten. 

Ryssland prioriterar kärnvapnen, 

tydligen med tonvikt 

på nya landbaserade system. 

Först på andra plats kommer 

armén, sedan fl ygvapnet och 

endast därefter marinen. Och 

när talaren betraktade landets 

militärstrategiska läge fann han 

ingen brist på undergångsscenarier, 

t.ex. ett sibiriskt krig. 

EU:s fl anker 

EU då? Där uppehöll sig Huldt 

utvecklingen i söder med en 

”ursinnig” befolkningsutveckling 

i länderna i söder om 

Medelhavet. Han redogjorde 

även för den nya europeiska säkerhetsstrategin(”Solanadoktrinen”) 

med dess hotbilder 

– terrorism, massförstörelsevapen, 

svaga stater och organiserad 

brottslighet – och dess 

ambition att säkra närområdet 

och verka inom en radie på 

600 mil, vilket idag framför allt 

betyder Afrika. Uppbyggnaden 

av en gemensam militär för-

måga kallades för ”ett jättekliv 

framåt”. 

Vad det gäller Östersjöområdet 

beklagade Huldt att 

drömmen om en trygghetsskapande 

transitohandel över 

de baltiska staterna inte hade 

blivit en realitet. Nu bygger 

Ryssland längst in i Finska 

viken nya hamnar med 

åtföljande miljöfaror. Och 

kvar står frågetecknen kring 

Kalingrad, detta ekologiska 

katastrofområde. 

Dystert om Sverige 

Slutligen Sverige. Skall vi 

komma med i NATO torde 

det vara frågan om ett annat 

NATO än dagens. Ännu 

större än hos oss är visserligen 

motståndet i Finland, men där 

tror människor att det ”ändå 

blir herrarna som bestämmer”. 

Var kommer vi då in i 

den militära EU-bilden? Att 

som generalmajor Michael 

Moore i försvarshögkvarteret 

kalla förändringarna inom 

Försvarsmakten för de största 

på femhundra år fann Huldt 

”något historielöst”. 

Klart är att medverkan i 

EU med en svenskledd stridsgrupp 

ger en betydlig symboleffekt. 

Men kostnaderna 

blir höga. Och vi kan inte 

trygga vårt eget territorium. 

Försvarsmakten har inte volymen 

att få fram tillräcklig 

trupp eller skapa avstamp för 

en framtida uppbyggnad, man 

kan inte ge stöd åt samhället, 

offi cerare ges inte tillfälle att 

leda högre förband och offi - 

cerskåren håller på att bli ”fasansfullt” 

ålderstigen. Det militära 

försvaret kan inte stödja 

nationen i en kris. Att resultatet 

har blivit ganska katastrofalt 

är ingen munter slutsats. 

Nej, men det var synd att inte 

fl er ur svårfl irtade Stockholmspubliken 

hade kommit 

till årsmötet för att lyssna på 

Bo Huldt. De hade kunnat 

tillägna sig en hel del. 



Länskonferens 

och årsstämma 

2005 

Torsdagen de 21 april genomfördes 

såväl en länskonferens 

som aff årsstämma i Stockholm. 

Vid länskonferensen 

deltog representanter för 8 

länsorganisationer och 6 styrelsemedlemmar. 

De frågor 

som främst diskuterades var 

medlemsrekrytering där alla 

var överens om att det krävs 

att vi får in unga människor 

och att vi även bör samarbeta 

med andra organisationer. 

Vidare hur vi skall göra med 

medlemmar som inte har en 

aktiv länsorganisation till sitt 

förfogande. Spridning av information 

om planerade arrangemang 

och referat efteråt 

diskuterades även. Inriktningen 

är att alla skall kunna fi nna 

denna information på hemsidan 

under fl iken ”arrangemang”. 

Vi skall även pröva 

att sända ut inbjudningar om 

arrangemang till medlemmar 

tillhörande närliggande länsorganisation/er 

Årsstämman genomfördes 

i Armémuseets hörsal i närvaro 

av ett knappt 30-tal medlemmar. 

Av förvaltningsberättelsen 

fram gick att resultatet för 

2004 blev +119 kkr. att jämföra 

med 2003 som gav ett 

+ på 903 kkr. aff:s tillgångar 

uppgick vid årsskiftet till 

drygt 6,5 miljoner kr. 

Vid val till styrelse omvaldes 

ordförande, Marianne af 

Malmborg, och vice ordförande, 

Lars Olsson, på ett år 

liksom följande styrelsemedlemmar: 

Ivar Ahlberg, Gunnar Dyhre, 

Erik A Egervärn, Johan Friberg, 

Anders Haskel, Erik Lidén, 

Göran Lindmark, Karlis 

Neretnieks, Hugo Nordenfelt, 

Olof Santesson, Christina 

Weglert och Kim Åkerman. 

Nya i styrelsen blev Claes-Göran 

Fant och Marcus Mohlin. 

Till revisorer omvaldes auktoriserade 

revisorn Margareta 

Kleberg och nyvaldes Carl- 

Gustaf Hammarskjöld. Till revisorssuppleanter 

omvalde 

auktoriserade revisorn Ewa 

Ericsson och Christina Hörnfelt. 

Ny i valberedningen blev Nini 

Engstrand som tillsammans 

med Henning Jansson (sammankallande) 

och Bo Huldt 

skall verka fram till nästa årsstämma. 

Medlemsavgiften för år 2006 

fastställdes till oförändrat 200 

kr. 

Kansliet med stöd av länsorganisationerna 

har utarbetat 

en Verksamhetsplan för 2005 

vilken presenterades vid årsstämman. 

Efter stämma gav professor Bo 

Huldt medlemmarna en säkerhetspolitisk 

orientering. Se 

vidare referatet av Olof Santesson. 

föreningsnytt 


35

Posttidning B 

Vårt Försvar 

Teatergatan 3 

111 48 Stockholm 

Att upptäcka det oförutsägbara. 

www.saab.se 

Att möta den nya tidens allt mer diffusa hotbilder är ingen lätt uppgift. För hur förbereder 

man sig inför det oförutsägbara? Det finns naturligtvis inget enkelt svar. 

En sak är i alla fall säker – med produkter och system från Saab får du en aktuell 

lägesbild över både luft, land och hav. Du har det beslutsstöd du behöver för att ligga 

steget före. Du kan upptäcka det som vore omöjligt att förutse. 

Saab har under lång tid utvecklat och tillverkat produkter och system som möter 

det svenska försvarets skiftande behov. Ett samarbete som har gjort både Saab och det 

svenska försvaret ledande inom många områden.Vi är också en aktör att räkna med på 

den internationella marknaden, med en exportandel som utgör 60 procent av våra affärer. 

Saab driver utvecklingen mot det nya, svenska nätverksbaserade försvaret. Ett försvar 

där säkerheten kan ökas i takt med att omvärlden förändras. Så att vi kan ligga steget före, 

och upptäcka det oförutsägbara. 

SAAB ÄR ETT AV VÄRLDENS LEDANDE HÖGTEKNOLOGISKA FÖRETAG MED HUVUDSAKLIG VERKSAMHET INOM FÖRSVAR, FLYG OCH RYMD. 

INOM SAAB FINNS EN RAD SPETSKOMPETENSER OCH FÖRMÅGA TILL SYSTEMINTEGRATION. 

INDUSTRI

Nr 2/ 2005 Årgång 117 - Allmänna Försvarsföreningen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?