IFK Lidingö Slalom - Lidingö stad

IFK Lidingö Slalom
Faktablad av Lidingö stadsarkiv
Carl Grant 2007. Fotograf: Ronnie Westlund.

Den svenska idrottsrörelsen
Den äldsta kända idrottsliga sammanslutningen i Sverige är Uppsala
simsällskap, som bildades 1796. Det är dock först hundra år senare, mot
slutet av 1800-talet, som det idrottsliga organisationsarbetet tar verklig
fart och ett antal föreningar bildas. Löjtnant Viktor Balck brukar räknas
som den moderna tävlingsidrottens fader och det är han som vid den här
tiden ser till att gymnastik och allmän idrott (friidrott) får allt fler
utövare. Men även andra idrotter börjar bilda föreningar, däribland
fotboll, velociped, lawntennis och sparkstötting.
År 1891 bildas Svenska Gymnastikförbundet i Stockholm, som en
sammanslutning mellan enskilda föreningar. Förutom att främja svensk
gymnastik kom förbundet även att få betydelse för idrottens utveckling i
stort. Ett par år senare, 1895, bildas Svenska Idrottsförbundet i
Göteborg med syfte att organisera den allmänna idrotten. Samma år
bildas även Idrottsföreningen Kamraterna (IFK), som trots benämningen
”förening” kom att verka som ett förbund. IFK hade centralstyrelse i
Stockholm och ett antal ”kretsar” på olika platser i landet samt i
Finland.
År 1897 grundar Viktor Balck Sveriges Allmänna Idrottsförbund, som
från år 1900 går under namnet Sveriges Centralförening för idrottens
främjande. Föreningen var Sveriges första centrala heltäckande
idrottsorganisation, vars syfte inte var att förena landets olika föreningar
utan istället baserades på det individuella medlemskapet. Föreningens
huvuduppgift var att allmänt propagera för och understödja idrott i olika
former. Föreningen stod bland annat bakom byggandet av Stockholms
Stadion inför de olympiska spelen 1912.
Trots utvecklingen av såväl idrottsföreningar som förbund befann sig
idrottsrörelsen fortfarande vid början av 1900-talet i ett uppbyggnadsskede
utan nämnvärd expansionskraft. Antalet föreningar och utövare
var få och i huvudsak koncentrerade till landets större städer. Idrotten
var en socialt exklusiv verksamhet. Åldersgruppen 15-24 år dominerade
bland de aktiva och andelen kvinnor var liten.

Kännetecknande för idrottslivet omkring 1900 var avsaknaden av en
effektiv organisatorisk riksledning. Ingen av de befintliga sammanslutningarna
hade styrka nog att samla landets föreningar under ett och
samma tak. Mot bakgrund av detta kan Svenska gymnastik- och
idrottsföreningarnas riksförbund (numera Riksidrottsförbundet), som
bildades av Viktor Balck 1903, ses som ett trendbrott.
Från sekelskiftet 1900 fram till första världskriget genomgick
idrottsrörelsen en expansion, vilket bland annat kan bero på den
fortgående industrialiseringen och urbaniseringen, nationalistiska
strömningar och det statliga stödet. I samband med de Olympiska spelen
i Aten 1906 börjar svensk press på allvar rapportera om svenska
idrottsprestationer och på hemmaplan bevistades idrottsevenemang av
en stor publik. Idrotten var främst utomhusorienterad och de grenar som
rönte störst popularitet var friidrott, fotboll och skidåkning.
Idrotten hade således börjat utvecklas till en folkrörelse och man kan
under mellankrigstiden börja tala om en massrörelse. En förutsättning
för denna utveckling var tillskottet av arbetar- och landsbygdsungdom.
Idrottsrörelsen genomgick därmed en geografisk och social breddning,
men den könsmässiga fördelningen var fortfarande skev.
Vid slutet av andra världskriget hade idrottsrörelsen blivit en
väletablerad del av det svenska samhället och under efterkrigstiden
fortsatte andelen medlemmar och föreningar att öka. Nu fick också den
moderna motionsidrotten sitt genombrott och synen på idrott som
samhällsfenomen vidgades. Med detta breddades idrottsrörelsen
åldersmässigt såväl uppåt som nedåt. Åren 1955-1965 innebar en
verklig kommunalisering av idrotten, där huvudmannaskap och skötsel
av idrottsanläggningar övertogs av kommunala organ.
Idrottsrörelsen har fortsatt att växa, om än inte i lika snabb takt som
tidigare. I fråga om medlemmar har idrottsrörelsen legat ganska stabilt
på omkring tre miljoner de senaste åren. En orsak till idrottsrörelsens
minskade tillväxt kan vara att de idrottsliga valmöjligheterna ökat, med

land annat motionsspår och företagsdrivna gym. Den traditionella
folkrörelsemodellen har således fått ökad konkurrens.
Dagens moderna idrottsrörelse består av både unga och gamla och cirka
40 procent av de aktiva är kvinnor. 1900-talets idrottsrörelse har därmed
gått från att vara en utpräglad manlig ungdomsverksamhet för de bättre
bemedlade till att bli en aktivitet för alla, oavsett ålder, kön och
socialekonomiska villkor.
Idrottsföreningen Kamraterna (IFK)
Idén om att bilda en förening för idrott föddes i december 1894 hos den
16-åriga gymnasisten Louis Zettersten på Norra Reals läroverk i
Stockholm. Han fick snart stöd för sina tankar av Pehr Ehnemark från
Östermalms läroverk. Den 1 februari 1895 infördes en annons i den
illustrerade ungdomstidningen Kamraten. Detta datum brukar räknas
som IFK:s bildande.
Annonsen innehöll ett upprop till alla idrottsintresserade pojkar och
flickor att bilda en idrottsförening för hela riket, bestående av en
huvudförening i Stockholm med kretsföreningar i landsorten. Detta i en
tid då varken Riksidrottsförbund eller starkare specialförbund fanns i
landet. Totalt åtta svar på annonsen inkom, varav fem från landsorten.
Det bestämdes att namnet skulle vara Idrottsföreningen Kamraterna,
som ett tacksamhetsbevis till den tidning som möjliggjort IFK:s
tillkomst. Redan i mitten av mars 1895 hade IFK etablerat sig i sju
städer i landet, förutom i Stockholm även i Luleå, Härnösand, Uppsala,
Jönköping, Göteborg och Västerås. Ytterligare IFK-föreningar bildades
under det första året.
Under de närmaste åren ökade antalet föreningar snabbt och IFK fick
också spridning till Finland. Så småningom blev administrationen av
alla föreningar en för tung uppgift för Centralföreningen, IFK
Stockholm, och 1901 beslöt man tillsätta en fristående Centralstyrelse.

När Riksidrottsförbundet bildades 1903 var det med hjälp av IFK:are,
vilka hade stor erfarenhet av föreningsarbete på riksnivå. Tillkomsten av
Riksidrottsförbundet hindrade inte på något sätt Kamratorganisationens
utveckling utan nya föreningar fortsatte att bildas.
Kamratorganisationen anordnar regionala träffar med erfarenhetsutbyte
i olika frågor. De gemensamma angelägenheterna handläggs av IFK:s
Centralstyrelse som väljs vid det årliga representationsmötet. H M
Konungen åtog sig 1974 att vara IFK:s Höge Beskyddare och förste
Hedersledamot, en roll som kungen övertog efter sin farfar.
Genom åren har IFK fostrat åtskilliga av Sveriges stora idrottsmän och
kvinnor, såväl aktiva som ledare. Under den senaste tioårsperioden har
stora idrottsframgångar noterats, med bland annat Carolina Klüft i
spetsen. Dagens IFK-föreningar uppgår till cirka 170 med närmare ett
sammantaget medlemsantal på 100 000.
IFK Lidingö
År 1932 brukar beskrivas som en milstolpe i Lidingöidrottens historia.
Den 14 december detta år bildades nämligen Idrottsföreningen
Kamraterna på Lidingö, krets nr 54. Två av initiativtagarna till IFK
Lidingö var Holger Andersson och Hugo Johansson, som ville få ett slut
på interna stridigheter mellan öns norra och södra klubbar. Man beslöt
därför att bilda en ny idrottsförening med hela Lidingö som verksamhetsområde.
”Bliv kamrat!” var slagordet. Det var inom friidrotten man
rönte de största framgångarna, trots en bredd av aktiviteter.
IFK Lidingö hade från bildandet 1932 fram till 1986 en huvudstyrelse,
även benämnd kretsstyrelse. 1987 ersätts huvudstyrelsen av en
alliansstyrelse och de olika sektionerna inom IFK Lidingö ombildas till
klubbar. Alliansstyrelsen utgör en paraplyorganisation för IFK Lidingös
olika klubbar liksom ett sammanhållande organ mellan klubbarna och
centralstyrelsen för IFK Sverige.

IFK Lidingö är en av de mest namnkunniga föreningarna inom IFK
Sverige, tillsammans med IFK Göteborg, IFK Norrköping, IFK Mora,
IFK Umeå, IFK Helsingborg och IFK Växjö. Men även på andra orter
har IFK-föreningarna haft stor betydelse för den svenska idrottsrörelsens
utveckling.
Inom IFK Lidingö finns idag tio klubbar; alpin (slalom), fotboll,
friidrott, konståkning, skridskor, badminton, skidor, orientering,
simning och veteranidrott. Det finns även en Kamratförening för gamla
IFK:are. Det som IFK Lidingö är mest känd för idag är troligen
Lidingöloppet, som är en av Sveriges största terränglöpningstävlingar
med många internationella deltagare.
IFK Lidingö Slalom
IFK Lidingö Slalom bildades den 26 november 1963, som en sektion
inom IFK Lidingö. Initiativtagare var två entusiastiska ungrare, tillika
forna utförsåkare i det ungerska landslaget, Georg Lohász och Georg
Libik. Med från starten var också bland annat Göcke Kågemo och Lage
Ekbohm. Intresset för utförsåkning var stort och redan första året hade
föreningen fått 65 medlemmar.
Från mitten av 1950-talet fanns redan Stockholmsklubben Skades alpina
sektion, som mest bestod av Lidingöåkare. Sedan IFK Lidingö Slalom
bildats verkade de båda sektionerna parallellt under några år och man
arrangerade en del tävlingar tillsammans. Mot slutet av 60-talet
upplöstes Skade och många av dess medlemmar gick över till IFK.
Berget vid Ekholmsnässjöns södra strand, vid Killinge, utgjorde
Lidingös första skidbacke, en brant teknikbacke utan lift. Killingebacken,
som idag är helt igenvuxen, ersattes så småningom av
Ekholmsnäsbacken, som erbjöd ett större skidåkningsområde med
backar anpassade för den breda allmänheten och som dessutom tidigt
försågs med en skidlift.

En milstolpe i IFK Lidingö Slaloms historia var den internationella
parallellslalomtävling som anordnades 1982, samma år som IFK
Lidingö firade femtio år. Den TV-utsända galan i Ekholmsnäsbacken
samlade cirka 30.000 åskådare, den då största publiksiffran någonsin på
ön. Sedan Ingemar Stenmark skadats och andra storåkare kört ur blev
det Lars Göran Halvarsson som vann tävlingen före IFK Lidingös egen
Dag Halvorsen.
Lidingö Slalomklubb arbetar idag målmedvetet med tonvikt på
ungdomsverksamhet och det uttalade syftet är att lära ungdomar
tävlingsmässig utförsåkning. Viktigt är dock att satsningen sker både på
bredd och på elit. Träningen omfattar såväl barmarks- som snöträning.
Klubben har haft känning av de senaste årens dåliga vintrar men med
hjälp av snökanoner och läger på annat håll har man kunnat hålla igång
ungdomsarbetet hyggligt. Hösten 2005 uppfördes i Ekholmsnäsbacken
ett helt nytt modernt snöläggningsystem, som gör att man kan lägga
stora mängder snö i backen så fort det är minusgrander. Genom att
använda så kallade kyltorn kan man kyla vattnet från Kyrkviken, som
används vid tillverkningen av snö
En ständig utmaning för klubben är verksamhetens finansiering, som i
grunden bygger på ideellt arbete av engagerade föräldrar och andra
medlemmar. Klubben har bland annat kioskverksamhet i klubbstugan
vid Ekholmsnäsbacken under säsongen. Lidingö Slalomklubb
uppbackas också av en aktiv supporterklubb. För att klara verksamheten
är klubben beroende av bidrag från olika sponsorer, vilket kräver stora
arbetsinsatser.
Sedan 2003 är IFK Lidingö Slalom delägare i Ekholmsnäsbackens
Skidanläggning AB, som driver skidanläggning i Ekholmsnäsbacken.
I januari 2007 invigdes en ny bygellift med en kapacitet på 1.300-1.400
åkare per timme, vilket är tre gånger mer än tidigare.
Ekholmsnäsbacken fick även vintern 2007/2008 en tredje nedfart –
träningsbacken – tack vare medlemsinsatser från IFK Lidingö slalom.

IFK Lidingö Slalom i Lidingö Stadsarkiv
IFK Lidingö Slaloms arkiv omspänner tiden 1963-1995 och omfattar för
närvarande fem volymer om cirka en halv hyllmeter handlingar.
En god inblick i föreningens verksamhet får man genom protokoll och
årsberättelser. Protokollserien omfattar åren 1964-1993 och årsberättelserna
1964-1994. En annan sökingång utgör medlemsbladen, som
finns mellan åren 1970-1993.
Arkivet innehåller även medlemsförteckningar, kassarapporter och en
del trycksaker. Likaså finns handlingar sorterade efter ämne; däribland
rörande träningsläger, Stenmarksdagen och Ekholmsnäsbacken.
I Lidingö Stadsarkiv förvaras även arkivmaterial från IFK Lidingö
Friidrott (1933-1965), IFK Lidingö Fotbollssektion (1974-1982), IFK
Lidingö Bandysektion (1959-1969) samt IFK Lidingö Skridskoklubb
(1972-2000).
På Riksarkivet i Stockholm finns arkivmaterial från Idrottsföreningen
Kamraternas Centralstyrelse, omfattande åren 1895-1998.
Faktabladet sammanställt av Jenny Rehn, 2008.
Ytterligare information om Lidingö stadsarkiv finns på stadens hemsida,
www.lidingo.se
Arkivet har inga fasta öppettider men kan besökas efter överenskommelse.
Besöksadress: Lidingö stadshus, Stockholmsvägen 50
Postadress: 181 82 Lidingö
Telefon: 731 31 45
E-post: stadsarkivet@lidingo.se