Nummer 3 2012 - GilleScouterna

Harold Westin
– ”a remarkable man”
Stockholmsscouten Harald flyttade till
USA och blev Harold, en engagerad
och omtyckt scoutledare, som fått en
minnesskrift betitlad ”A remarkable
man”. Hans levnadsöde har beskrivits
av Barbro Castenfors-Fahrer i en
artikel i tidskriften Diskulogen med
Släktforskarnytt, som vi tacksamt får
publicera ett sammandrag av.
Carl Erik Westin hette en förmögen
byggmästare i Sörmland,
som 1885 fick ett brev från den
svenska ambassaden i USA med beskedet
att hans son Carl Peter, som några år
arbetat i Kanadas skogar, avlidit i gulsot
på ett sjukhus i New Orleans. Byggmästaren,
70 år gammal, skrev då ett nytt
testamente med donationer åt olika håll,
och sköt sig.
Men det visade sig att sjukhuset tagit
fel på person, och misstaget upptäcktes
först när Carl Peter tillfrisknat och kommit
hem. Hans arv hade gått till andra,
men han lyckades köpa gården Storvalla
i Gåsinge, halvvägs mellan Nyköping
och Strängnäs, gifte sig med Wendela
Ahlberger och fick sonen Harald 1897.
I början av 1900-talet såldes gården
och familjen flyttade till Stockholm, där
Harald som ung blev aktiv i en scoutkår.
Han utbildade sig till elingenjör i
Västerås, men hade svårt att få arbete i
efterdyningarna av Första världskriget,
varför han emigrerade till USA 1923.
Friluftsliv
Han kom att bo och verka i Atlanta,
där han gjorde långa utflykter för att
utforska omgivningarna, övernatta utomhus
i skogarna och söka fotomotiv
i vildmarken. Några pojkar blev intresserade
av det friluftsliv han levde, och
snart fick han ta hand om en grupp och
gå en ledarkurs. När man sedan ville
ha honom som scoutledare gav han ett
ultimatum: Att han fick ta hand om värstingar.
Och så blev det. Harald (som
nu ändrat sitt förnamn till Harold) blev
ledare för några bråkiga pojkar i omgivningen,
vars tidigare ledare ständigt
slutat efter pojkarnas trakasserier. Han
10
hade ju varit scout i Sverige och fann
sig väl tillrätta med pojkarna, och dessa
lärde sig snabbt att uppskatta sin nya
ledare. Först för hans kroppliga styrka
(han hade tränat boxning och brottning
och fått lära sig självförsvar med jiujitsu
i Sverige) och sedan såg de hans personlighet
och insåg att de fått den bästa
ledaren på många år.
Harold organiserade långa, ansträngande
turer med pojkarna i bergen i norra
Georgia, där de ibland kunde överraskas
av tjock dimma och måste ordna provisoriska
övernattningsplatser, och pojkarna
växte med uppgifterna. Det blev
ett privilegium att få tillhöra Harolds
scoutkår. Han startade även en sjöscoutkår
som år 1929 fick möjlighet att delta
i Världsscoutjamboreen i England.
Ny karriär
Den stora depressionen påverkade Georgia
Power Co, där han arbetade, och
Harold fick söka en ny bana. Han blev
försäkringsagent, men var ingen bra
försäljare. Hans pengar började ta slut.
Han sålde då sitt hus för att överleva
och fick tillåtelse av scoutkåren att bosätta
sig i deras läger, Camp Bert Allen,
om han åtog sig att sköta reparationer
på husen. När lägerchefen avgick fick
han efterträda honom och hade nu hittat
sin plats i livet. Ständigt tänkte han igenom
förbättringar i lägret, och byggde
så småningom nya hus för kontor och
fritidsverksamhet.
1935 fick han ta över ledningen
och det ekonomiska ansvaret för hela
Wayne-distriktet, och därefter ledde
han Atlanta Boy Scout Council i staten
Georgia under åren 1937–1943. Sedan
och fram till sin pensionering hade han
motsvarande tjänst för hela nordvästra
Georgia Council.
Ungdomsvårdare
Han var sällan ensam i huset eftersom
hans pojkar älskade att komma ut och
träffa honom och höra honom berätta.
Ofta var det pojkar som kom från svåra
miljöer, och han hade vanligtvis inga
som helst problem med dem. Genom
Harolds fasta uppträdande och rättvisa,
hittade pojkarna senare rätt i livet och
stabiliserade sig på rätt sida av lagen.
Harold inpräglade scoutprincipen ”att
utveckla heder, stärka karaktären och
lära sig att lita på sig själv!” Hela hans
liv var ett uttryck för denna tro. Han
överförde de principer som han själv
levde efter till hundratals pojkar och
gav dem kraft inför framtiden.
Familjeliv
Arbetet med scouterna var hans stora
intresse. Han förblev ogift, men tog
ofta hand om pojkar genom ungdomsdomstolar
för att de inte skulle fortsätta
i sin kriminalitet. De fick periodvis bo
hos honom och lära sig av honom och
hans inställning till omvärlden. Han tog
till sig en föräldralös pojke som bodde
hos sin moster och var på väg in i kriminalitet.
Pojken blev en slags fosterson
för honom och Harold fick på så sätt en
slags familj.
Harold tillhörde den presbyterianska
kyrkan i Atlanta. Han fick amerikanskt
medborgarskap 1943. På 60-årsdagen
fick han i gåva av scoutkårerna en resa
till Sverige.
Pension
När han pensionerade sig, ville alla ge
honom ett verkligt tack för hans stöd
under alla år och de lät bygga till honom
ett timmerhus inom scouternas
stora parkområde Tuscarora-lägret i
Goldsboro. Ständigt besöktes han av
sina pojkar och deras familjer. Deras
söner blev i sin tur scouter och kom till
lägret och ville träffa honom och lära
sig hans kunskaper. 70 år gammal avled
Harold efter en hjärtattack. Han vilar
på Wayne-kyrkogården i Dudley, North
Carolina.
Harold Westin har hedrats med den
amerikanska scoutrörelsens främsta utmärkelser.
Referatet bygger på en artikel av Barbro
Castenfors-Fahrer i tidskriften Diskulogen
med Släktforskarnytt nr 89, 2010, och
publiceras med författarinnans och
tidskriftens samtycke. Fotot på Harold
Westin är en beskuren gruppbild i artikeln.
Gillescouten 3–2012