Bidrag till Sveriges officiella statistik. K. Hälso - Statistiska centralbyrån

INLEDNING 

TILL 

Bidrag till Sveriges officiella statistik. K, Hälso- och sjukvården. 2, 

Överstyrelsens över hospitalen underdåniga berättelse för år ... – Stockholm 

: P.A. Norstedt & Söner, 1862-1910. 

Täckningsår: 1861-1910. 

Överstyrelsens över hospitalen underdåniga berättelse för år … ersattes 

1903 av Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående 

sinnessjukvården i riket året 1901 

Överstyrelsen över hospitalen ersattes 1902 av Medicinalstyrelsen. 

Föregångare: 

Sundhets-collegii underdåniga berättelse om medicinalverket i riket. – Stockholm : P.A. Norstedt & 

söner, 1853-1862. 

Täckningsår: Årg. 1(1851)-10(1860) 

Efterföljare: 

Sinnessjukvården i riket / av Kungl. Medicinalstyrelsen. – Stockholm : P. A. Norstedt & söner, 

1913-1941. - (Sveriges officiella statistik). 

Täckningsår: 1911-1939. 

BISOS K2 digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) med stöd från Riksbankens Jubileumsfond, 

2008 

urn:nbn:se:scb-bi-k2-0901_

BIDRAG 

TILL 

SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK. 

K) HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN. II. 

MEDICINALSTYRELSENS 

UNDERDÅNIGA BERÄTTELSE 

ANGÅENDE 

SINNESSJUKVÅRDEN I RIKET 

FÖR ÅR 

1909. 

STOCKHOLM 

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 

1911 

[101782 4]

Innehållsförteckning. 

A. Underdånig berättelse (sidd. 1—13). 

I. Af Kungl. Maj:t och Riksdag beslutade viktigare åtgärder 

för sinnessjukas vård sid. 2. 

II. Anstalter för sinnessjuka » 2. 

a) Statens hospital och asyler » 2. 

1. Byggnader » 2. 

2. Utrymme » 4. 

3. Mathållning och utspisning » 5. 

4. Tjänstemän och betjäning » 5. 

5. De sjukas sysselsättning och förströelser » 6. 

6. Religionsöfningar och föreläsningar » 6. 

7. Sjukvård » 7. 

b) Landstingens upptagningsanstalter » 13. 

c) Enskilda anstalter » 13. 

III. Antalet sinnessjuka och idioter inom riket » 13. 

Skyddsföreningen för sinnessjuka... » 14. 

B. Bilagor. 

I. Tabeller sid. 15. 

Tab. 1. Intagna, afförda och den 31 December befintliga 

patienter » 15. 

» 2. Intagna, tillfrisknade, döda samt vid årets slut befintliga 

med fördelning efter sjukdomsformerna » 15. 

» 3. Intagna, tillfrisknade, döda med fördelning efter 

kön och ålder » 16. 

» 4. Intagna, fördelade efter civilstånd, sjukdomens 

bestånd före intagningen samt antal förutgångna 

anfall » 16. 

5. För första gången intagna, fördelade efter sjukdomens 

form och efter ålder vid sjukdomens 

utbrott » 16. 

» 6. Sjukdomens orsaker » 17. 

» 7. För första gången intagna, fördelade efter stånd 

och yrke » 17. 

» 8. För första gången intagna med fördelning efter 

hemort » 18. 

9. Tillfrisknade » 18. 

» 10. Tillfriskningsprocenten under de senaste 10 åren » 18. 

» 11. Dödsorsaker » 19. 

» 12. Tillfälliga sjukdomar » 19. 

» 13. Kriminalpatienter » 20. 

» 14. Intagna och aflidna, af dementia paralytica lidande » 20. 

Table des matières. 

A. Rapport au Roi (pages 1—12). 

I. Mesures d'une certaine importance décrétées par le Gouvernement 

et la Diète page 2. 

II. Établissements d'aliénés » 3. 

a) Hospices et Asyles de l'État » 3. 

1. Édifices » 3. 

2. Espace » 4. 

3. Entretien » 5. 

4. Employés et service inférieur » 6. 

5. Occupation et récréation des malades » 7. 

6. Exercices religieux et enseignement » 7. 

7. Soins des malades » 8. 

b) Établissements de refuge des Conseils provinciaux » 11. 

c) Établissements privés » 11. 

III. Nombre des personnes en Suède atteintes d'aliénation 

mentale et d'idiotisme » 13. 

La Société protectrice des aliénés » 13. 

B. Annexes. 

I. Tableaux page 15. 

Tabl. 1. Nombre des malades admis, renvoyés et restants 

au 31 décembre » 15. 

» 2. Malades admis, guéris, décédés et restants à la 

fin de l'année, avec répartition d'après les 

formes de la maladie » 15. 

» 3. Malades admis, guéris et décédés, avec répartition 

d'après le sexe et l'âge » 16. 

» 4. Admissions, réparties d'après l'état-civil, l'existence 

de la maladie avant l'admission à 

l'hôpital et le nombre des crises antérieures » 16. 

5. Malades admis pour la 1 re fois, répartis d'après 

la forme de la maladie, et d'après l'âge à 

l'explosion de celle-ci » 16. 

» 6. Causes de la maladie » 17. 

» 7. Les malades admis pour la 1 re fois, répartis 

d'après la position sociale et la profession » 17. 

» 8. Les malades admis pour la 1 re fois, répartis 

d'après le lieu d'origine » 18. 

» 9. Guérisons » 18. 

» 10. Proportion % des guérisons pendant les 10 

dernières années » 18. 

» 11. Causes de décès » 19. 

» 12. Maladies occasionnelles » 19. 

» 13. Malades criminels » 20. 

» 14. Entrées et décès des malades souffrant de démence 

paralytique » 20.

Tab. 15. Antal sjukplatser, underhållsdagar och medeltal 

vårdade i de olika betalningsklasserna samt utspisnings- 

och totalkostnaden sid. 21. 

» 16. Tjänstemän och betjäning » 21. 

» 17. Inkomster för hospitals underhåll » 22. 

» 18. Utgifter för hospitals underhåll » 22. 

» 19. Sammandrag af 1909 års redovisning öfver till 

hospitalsväsendet anslagna medel » 23. 

» 20. Sammandrag af kyrkoherdarnes uppgifter om 

sinnessjuka och idioter i riket » 24. 

II. Rättsmedicinska utlåtanden angående sinnesbeskaffenhet » 27. 

III. Öfverinspektörens för sinnessjukvården i riket berättelse 

öfver sin verksamhet under år 1909. 

Tabl. 15. Nombre des lits, des journées d'entretien, moyenne 

des malades soignés dans les diverses 

classes payantes, frais d'entretien et dépenses 

totales page 21. 

» 16. Employés et service inférieur » 21. 

» 17. Recettes d'entretien des hôpitaux » 22. 

» 18. Dépenses d'entretien des hôpitaux » 22. 

» 19. Sommaire du Rapport de 1909 concernant les 

sommes affectées au service hospitalier » 23. 

» 20. Relevé sommaire des rapports des autorités ecclésiastiques 

paroissiales concernant les aliénés 

et les idiots du Royaume » 24. 

II. Rapports médico-légaux sur l'état mental des aliénés » 27. 

III. Rapport de l'Inspecteur général du soin des aliénés sur 

son activité en 1909.

Medicinalstyrelsen får härmed öfverlämna underdånig berättelse 

angående sinnessjiikvården i riket för år 1909. Till 

en början lämnar styrelsen en öfversikt öfver de af Kungl. 

Maj:t och Riksdagen härutinnan beslutade viktigare åtgärder. 

Berättelsen omfattar därefter redogörelse för statens 

hospital och asyler, landstingens upptagningsanstalter för 

sinnessjuka samt enskilda anstalter. Slutligen meddelas en 

redogörelse öfver antalet i riket befintliga sinnessjuka och 

idioter samt för skyddsföreningens för sinnessjuka verksamhet. 

Berättelsen åtföljes dels af tabellariska öfversikter angående 

sjukvården å statens anstalter och därmed samman- 

1—101782 : 4. Berättelse ang. sinnessjukvården. 

TILL KONUNGEN. 

hängande förhållanden, samt rörande inkomster och utgifter 

för hospitalens underhåll, dels af sammandrag öfver 1909 års 

redovisning öfver till hospitalsväsendet anslagna medel äfvensom 

öfver kyrkoherdarnes uppgifter om sinnessjuka och 

idioter. Som bihang följa slutligen ett antal af de rättsmedicinska 

utlåtanden, som under året äro afgifna af öfverläkare 

vid hospital och läkaren vid Växjö hospitals kriminalafdelning, 

samt öfverinspektörens för sinnessjukvården i riket 

berättelse för år 1909.

2 

I. Af Kungl. Maj:t och Riksdag beslutade 

viktigare åtgärder för 

sinnessjukas vård. 1 

Till 1909 års Riksdag framlade Kungl. Maj:t nåd. proposition 

om anslag till uppförande af ett hospital å indragna 

majorsbostället Öhnet invid Östersund i hufvudsaklig överensstämmelse 

med af särskildt tillkallade sakkunniga utarbetadt 

förslag, omnämndt i und. berättelsen ang. sinnessjukvården 

för år 1907 och 1908. Framställningen vann emellertid 

ej Riksdagens bifall. Med anledning häraf erhöll Medicinalstyrelsen 

genom nådigt bref den 16 april 1909 befallning 

dels att låta underkasta uppgjorda ritningar och kostnadsförslag 

till nämnda hospital en förnyad och ingående 

granskning, därvid borde noga tillses, huruvida icke kostnaderna, 

utan skada för hospitalsanläggningens ändamålsenlighet, 

kunde nedbringas, dels att verkställa undersökning 

i hvad mån den beräknade medelkostnaden för sjukplats 

kunde minskas, därest hospitalet å den föreslagna platsen 

uppfördes för ett med hänsyn till sinnessjukvårdens ordnande 

lämpligt större antal patienter än som i förslaget 

ifrågasatts, dels och att företaga ytterligare undersökning 

angående möjligheten att förlägga hospitalet till annan plats 

i öfre Norrland med samma eller väsentligen lika stora förutsättningar 

för den ifrågavarande hospitalsanläggningen som 

den föreslagna, men där kostnaderna för hospitalets uppförande 

kunde antagas ställa sig lägre. Genom nåd. bref 

den 5 juni 1909 bemyndigades Medicinalstyrelsen att för 

denna utredning tillkalla dels styrelsens biträdande arkitekt 

dels två andra sakkunniga; och såsom sådana utsåg Medicinalstyrelsen 

öfverläkaren vid Vadstena hospital och asyl Thure 

Björck och t. f. öfverinspektören för sinnessjukvården dr 

Alfred Petrén. Sedan generaldirektören Linroth och t. f. medicinalrådet 

Stenbeck tillsammans med sålunda utsedde kommitterade 

undersökt ett föreslaget område invid Vännäs (Vännäs 

läger), Örnsköldsvik och Sollefteå, enade sig samtliga 

kommitterade om att som plats för det norrländska hospitalet 

fortfarande föreslå Öhnet invid Östersund. För att nedbringa 

medelkostnaden för sjukplats framlade kommitterade 

förslag om utvidgning af det ursprungliga förslaget till anstalten 

så till vida att ytterligare en asylpaviljong samt en 

kolonivilla för kvinnor skulle uppföras. Antalet sjukplatser 

beräknades till 560. Kostnadsberäkningen för det nu föreslagna 

hospitalet uppgick till 2,350,835 kronor, alltså en 

medelkostnad för sjukplats å 4,197 kronor mot 5,299 kronor 

enligt det förra förslaget. Uti und. skrifvelse den 31 december 

1909 öfverlämnade Medicinalstyrelsen detta kommitterades 

förslag med hemställan om nådig proposition om 

nödigt anslag. 

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1909 års Riksdag 

om ett anslag å 268,100 kronor för anordnande af elektrisk 

belysning och värmeledning i kvinnoafdelning en m. fl. lägenheter 

vid Vadstena hospital och asyl, i enlighet med Medici- 

1 Referent: t. f. medicinalrådot Stenbeck. 

nalstyrelsens und. förslag den 25 september 1908, vann icke 

Riksdagens bifall. 

Kungl. Maj:t och Riksdagen hafva anvisat: 1) för omoch 

tillbyggnad af cellafdelningen för kvinnor vid Uppsala 

hospital ett anslag af 67,910 kronor, 2) för uppförande och 

inredning af nytt tvätthus vid Lunds hospital och asyl ett 

anslag af 195,300 kronor, samt 3) för inköp för Växjö hospitals 

räkning af ett område frän Växjö—Östregård ett anslag 

af 7,565 kronor. 

Riksdagen har i enlighet med Kungl. Maj:ts nådiga 

proposition höjt förslagsanslaget till hospitals underhåll med 

700,000 kronor eller från 2,400,000 kronor till 3,100,000 

kronor. 

För anställande af bokhållare vid Stockholms och Göteborgs 

hospital samt Piteå hospital och asyl hafva anvisats 

arfvoden och naturaförmåner för dessa anstalter i öfverensstämmelse 

med motsvarande förmåner vid andra sinnessjukanstalter. 

II. Anstalter för sinnessjuka. 

a) Statens hospital och asyler. 

1. Byggnader. 

Göteborgs hospital. Göteborgs stads upptagningsanstalt 

var vid årsskiftet färdigbyggd, och sjuke började mottagas 

den 9 februari 1909. Upptagningsanstalten består af tre 

skilda byggnader, af hvilka en är belägen i dalgången öster 

om hospitalet och afsedd till öfvervakningsafdelning för 42 

sjuka, de öfriga tvenne byggnaderna äro uppförda som kolonivillor 

för 20 män och 13 kvinnor. 

Under uppförande äro paviljongen för första klassens 

sjuke, bostadshus för biträdande läkare samt två bostadshus 

för gifta skötare, hvartill Kungl. Maj:t och Riksdag anvisat 

medel. Af bidrag, som lämnats af Göteborgs stad som 

villkor för uppförande af ofvan omskrifna upptagningsanstalt, 

hafva under året ytterligare uppförts ett bostadshus 

för ekonomibetjäning samt verkställts flyttning af stall och 

vagnbod. Ett lik- och obduktionshus har uppförts. 

Bland smärre arbeten, som under året utförts, är att 

anteckna anläggning af lokaltelefon, väganläggningar och 

planeringsarbeten vid nybyggnaderna. 

Kristinehamns hospital. Det nya bostadshuset af trä 

för hospitalsläkaren har under året blifvit uppfördt efter 

ungefär samma ritning som förutvarande bostadshus för biträdande 

läkaren. Till öfvervakningsafdelningen för lugna 

i paviljong II har uppförts en liggveranda. Af större arbeten 

i öfrigt må nämnas nedläggning i sjön af en ny intagningsledning 

för vatten af större dimensioner än den förutvarande, 

hvilken af rost blifvit förträngd. De yttre planeringsarbetena 

omkring de nya paviljongerna hafva under 

året ytterligare fullkomnats och planteringarna hafva i det 

närmaste blifvit fullt färdiga. 

Lunds hospital och asyl. De i förra årets berättelse omförmälda 

nybyggnadsarbetena hafva under året afslutats;

sålunda voro vid redovisningsårets slut bostadshusen för 

hospitalsläkaren och för gifta sjukvårdare (2 st.) färdiga att 

tagas i bruk. Likaledes afslutades till- och ombyggnad 

af länets upptagningspaviljonger, anstaltens bagerilokal samt 

rotfruktskällare. 

Hospitalet. Badrummen å C-afdelningarna hafva i så 

måtto ändrats, att kall- och varmvattenrören inlagts i 

väggen. 

Asylen. I paviljong B för män har ett förrådsrum apterats 

till betjäningsrum; i paviljong C för män hafva 2 

rum med högt sittande fönster försetts med fönster i vanlig 

höjd och med glas af 1 cm. tjocklek. Flerestädes i diskkök 

och korridorer hafva de utslitna golfven af trä ersatts 

med golf af mosaikplattor. 

Nyköpings hospital. Uti de nyförvärfvade bostadshusen 

hafva 'inredts 6 st. trefliga lägenheter å 2 rum och kök för 

betjäning, hvarjämte ett vindsrum tagits i anspråk för sjuke, 

som inackorderats hos en gift skötare. En mindre lägenhet 

å 1 rum och kök har upplåtits åt yttre nattvakten. 

Piteå hospital och asyl. Bostadshuset för hospitalsläkaren 

är under året färdigbyggdt och taget i bruk. Det inhägnade 

hospitalsområdet har utvidgats genom utflyttning 

af det staket, som begränsade hospitalets östra gräns; den 

s. k. Munksundsvägen afstängdes härigenom, hvadan en ny 

väg utmed staketets yttre anlagts. Lastbryggan är ombyggd 

och förstärkt; uppmuddringsarbeten invid bryggan 

hafva utförts för att bereda möjlighet för större kolångare 

att komma in till bryggan. 

Stockholms hospital. I de lugna afdelningarnas promenadgårdar 

har den ändring vidtagits, att de höga, utåt parken 

vettande planken borttagits och ersatts med ett lågt 

spjälstaket. Bryggan och kallbadhuset hafva reparerats. 

Säters hospital. Af de inom stora byggnadskomplexen 

belägna paviljongerna blefvo alla med undantag af två förda 

under tak; de senare blefvo uppmurade till och med andra 

våningen; inre putsningen är fullt utförd inom 5 af de stora 

paviljongerna och pågick vid årsskiftet inom de öfriga under 

tak förda paviljongerna. Öfverläkar- och sysslomansbostäderna 

blefvo förda under tak och deras inre inredning 

påbörjades. Grunderna till kolonivillorna äro utförda och 

socklarna satta. Kontrakt äro afslutade angående vattenoch 

afloppsledningar, ångpanneanläggning med värmledning, 

elektrisk belysningsanläggning samt köks- och tvättanordning. 

Uppsala hospital och asyl. Hospitalet. Den i förra 

årets berättelse omförmälda omändringen af paviljong VII för 

kvinnor till bostadshus för ekonomibetjäning har under året 

afslutats; bostadslägenheter för 6 familjer hafva där anordnats. 

Det höga planket omkring promenadgården till afdelning 

I har nedtagits och ersatts med spjälstaket. Ombyggnad 

af afdelning VI för kvinnor har tagit sin början. 

Den elektriska belysningsauläggningen blef färdig och tagen 

i bruk. 

Asylen. De tre matsalarna och lägenheten för servererskor 

i tillbyggnaden vid asylens kök hafva under året blifvit 

färdiga. 

Begrafningsplatsen har planerats, invigts och tagits i 

bruk. 

Vadstena hospital och asyl. Nedre matsalskorridoren å 

mansafdelningen har till en del belagts med golf af viktoriaplattor. 

För vinnande af nödig hållbarhet hafva några 

fönsterluckor inom manliga isoleringsafdeldelningarna på insidan 

fatt plåtbeklädnad. 

Visby hospital. Öfvervakningssalarne hafva belagts med 

linoleummattor. 

Vänersborgs hospital och asyl. A afdelningarna in A, 

B och C samt VIII A, B och C hafva nya dörröppningar 

upptagits mellan tvenne intill hvarandra gränsande sofrum 

för att underlätta öfvervakningen af där liggande halforoliga 

och osnygga sjuka. Mellan badrum och närgränsande 

sjukrum å afdelningarna IV, V, IX och X hafva äfvenledes 

dörröppningar upptagits i afsikt att åstadkomma bekvämare 

öfvervakning af dessa lokaler. Denna omändring har dock 

visat sig vara mindre ändamålsenlig; stora massor vatten 

slungas af de i långbaden liggande oroliga patienterna in i 

det närgränsande rummet, och det starka stimmet från badrummet 

verkar oroande på de sjuka. — Mellan bageriet och 

obduktionshuset har uppförts en träbod för skydd åt den 

under året inköpta lastautomobilen. En svängbar lyftkran 

för elektrisk kraft att användas för lossning af kol, grus, 

ved o. d. har uppsatts på den nya bryggan. 

Västerviks hospital. Samtliga inom stora byggnadskomplexen 

belägna paviljonger blefvo förda under tak; inre 

putsningen är fullbordad i fyra af dessa paviljonger; öfverläkar- 

och sysslomansbostäderna äro förda under tak. Grundläggningen 

för -5 öppna paviljonger och 4 kolonivillor påbörjades. 

Kontrakt äro afslutade med respektive entreprenörer 

afseende hospitalets förseende med dels kall- och varmvatten- 

samt afloppsledningar, dels elektrisk belysning, dels 

erforderliga köks- och tvättapparater. 

Växjö hospital. Genom det af Kungl. Maj:t och Riksdagen 

under året beslutade inköpet af en del af egendomen 

Växjö-östregård, som afskiljt hospitalets centrala område 

från området vid Brända udden, har hospitalet erhållit sammanhängande 

ägor med mera naturliga gränser. Kriminalpaviljongen 

har försetts med 4 promenadgårdar — 3 med 

plank och 1 med staket — i stället för de förutvarande 2 

gårdarne. 

Ang. de kostnader för underhåll och förbättringar af 

byggnader och gårdar, hvilka bestridts af respektive direktioner, 

hänvisas till n:r 18 bland bifogade tabeller. 

Medicinalstyrelsen har under år 1909 afslutat nedanstående 

kontrakt om nyanläggningar resp. väsentligare reparationer 

af statens hospital. Med; 

3

4 

Kr. 

1) Byggmästaren J. Johansson, ang. uppförande af ett bostadshus för 

hospitnlsläkaren vid Kristinehamns hospital 

2) Elektr. Aktiebolaget A. E. G., ang. elektrisk installation Tid Upp 

16,C00. 

sala hospital 

3) Luth & Roséns elektr. aktiebolag ang. elektrisk installation inom 

bostadshus för hospitalsläkaren oeh gifta värdare vid Lunds hospital 

93,062. 

och asyl . : 

4) Elektr. Aktiebolaget A. E, G., ang. elektrisk belysningsanläggning vid 

2,480. 

Säters hospital 93,290. 

5) Värmeledningsaktiebolaget Calor, ang. leverans af nya tvättapparater 

vid Göteborgs hospital 

6) K. M. Noréns elektr. affär, ang. åskledaranläggning vid Kristinehamns 

4,185. 

hospital : . . . 5,310. 

7) Sydsvenska Gjuteri Aktiebolaget, ang. vattenoch afloppsledningar till 

och inom bostadshus för bospitalsläkaren och gifta vårdare vid 

Lunds hospital oeh asyl 

8) P. A. Sjögren, ang. vntten- och afloppsledningar till och inom bo 

3,775. 

stadshus för gifta värdare vid Vänersborgs hospital och asyl . . . 

9) Elektriska Bolaget, ang.' elektrisk installation i l:a klass paviljong 

2,990. 

m. fl. byggnader vid Göteborgs hospital 

10) A. J. G. Bissmarck & C:o, ang. vattenoch afloppsledningar till och 

8,721. 

inom l:a klass paviljong m. 11. byggnader vid Göteborgs hospital . 

11) Värmeledningsaktiebolflget Celsius, ang. värmeledning inom l:a klosB 

22,550. 

paviljong vid Göteborgs hospital 24,750. 

12) Värmeledningsaktiebolagot Celsius, ang. nngpanueanläggning samt 

värmeledning vid Säters hospital . - 213,480. 

13) Elektr. Aktiebolaget A. E. G., ang. elektrisk installation inom bostadshus 

för gifta vårdare vid Vänersborgs hospital och asyl 

14) Hj. Kallenberg, ang. om-, till- och påbyggnad af paviljong n:r 6 vid 

1,744. 

Uppsala hospital 

15) Värmeledningsaktiebolaget Calor, ang. köks- och tvättanordningar vid 

58,950. 

Säters hospital 

16) Värmeledningsaktiebolaget Calor, ang. köks- och tvättanordningar vid 

52,150. 

Västerviks hospital 

17) Elektr. Aktiebolaget A. E. G., aug. elektrisk belysningsanlägguing vid 

53,450. 


18) Sydsvenska Gjuteri Aktiebolaget, ang. vattenoch afloppsledningar vid 

90,650. 


19) E. Sällströms eftr. Adolf Conilton, ang. vattenoch afloppsledningar 

169,980. 

vid Säters hospital 189,071. 

2. Utrymme. 

Platsantalet vid statens anstalter för sinnessjuka har 

under året ökats med 28 vid Vänersborgs hospital; dessa 

platser hafva tillkommit därigenom att de bada länspaviljongerna, 

som anordnats som öppna paviljonger, äro afsedda 

för 29 sjuka i hvarje paviljong, under det länet berättigats 

till vård af endast 15. 

Fördelningen af sjukplatser i de olika anstalterna var 

vid redovisningsårets slut följande: 

Antalet expektanter vid årets slut uppgick till 2,554 

mot 2,404 vid förra årets slut. Det har emellertid visat sig, 

att en hel del sjuka vid tid, då plats å anstalt kan dem 

beredas, af en eller annan anledning icke längre äro i behof 

af anstaltsvård. Sålunda meddelar öfverläkaren vid Härnösands 

hospital, att af de under året efterskrifna hade 41 

män och 14 kvinnor uteblifvit; af dessa hade 20 tillfrisknat, 

24 så förbättrats, att de ej längre voro i behof af hospitalsvård, 

7 aflidit oeh 4 uteblifvit utan angifven orsak. 

Angående beläggningen af de genom utvidgningen utaf 

Kristinehamns hospital vunna platserna meddelar hospitalets 

öfverläkare: »Beläggningen af de nytillkomna platserna har 

fortgått, dock icke utan betydande svårigheter med hänsyn 

till det ovanligt svårhandterliga patientmaterial, som stått 

till buds. Ett hinder för beläggningens ostörda gång på 

kvinnosidan uppstod mot slutet af året genom inträffandet 

af några fall af scarlatina. Vid årets slut voro ännu obesatta 

36 platser, däraf 1 på mans- och 35 på kvinnosidan. 

Vid årets början funnos 253 expektanter och under året 

hafva inkommit 131 ansökningar. Då under året intagits 

174, har sålunda plats kunnat beredas för 45.3 % af de ansökta.» 

Angående sjukvården å Växjö hospitals kriminalafdelning 

meddelar öfverläkaren Lindell, bland annat, följande: 

»Delningen af kriminalpaviljongens bada promenadgårdar 

har under året af slutats, hvarigenom denna paviljong nu 

disponerar 4 promenadgårdar — 3 med plank och 1 med 

staket —, alla med soltält och klosettbyggnader. Härmed 

har det för handhafvandet af ifrågavarande patienter nödvändiga 

uppdelandet af afdelning II (för lugna) i tvenne 

skilda afdelningar kunnat definitivt genomföras; patienterna 

i denna paviljong äro alltså numera fördelade på 6 afdelningar. 

En af de stora olägenheterna för anstalten i sin helhet 

af sammanförandet på ett ställe af ett större antal svårdisciplin 

er ade element har af erfarenheten alltjämt vunnit 

bekräftelse; min likaledes i årsberättelsen för 1907 uttalade 

åsikt om nuvarande kriminalafdelningens lämpliga framtida 

användning, sedan den kunnat evakueras från sina nuvarande 

internater, har yttermera stadgats. I och med kriminalpaviljongens 

beläggande sedermera uteslutande med 

sinnessjuka i inskränkt mening synes mig platsantalet därstädes 

kunna utan olägenhet ökas med minst 25 platser, en 

icke oväsentlig fördel af frångåendet af en särskild kriminalanstalt; 

hvilket i alla fall kommer att tvinga sig fram, 

sedan numera erfarenheten visat olämpligheten af denna 

vårdtyp i samband med den i allt friare former sig utvecklande 

sinnessjukvården.» 

3. Mathållning och utspisning. 

Angående utspisningen vid Stockholms hospital meddelar 

dess öfverläkare: »För att bereda en något mer tillfredsställande 

matsedel å l:a klass utan att behöfva öfverskrida 

det i stat bestämda portionspriset har sedan sommaren 1909 

kvällsvarden gjorts något rikligare på middagens bekostnad. 

I stället för dubbla efterrätter (saftsoppa + efterrätt) eller

liknande utspisning af maträtter, af hvilka den ena utan 

afsaknad visat sig kunna indragas, har en mindre varmrätt, 

såsom en liten biffstek, fiskfärs, omväxlande med kallskuret 

tillagts kvällsmaten. Som ett önskemål kvarstår emellertid 

att göra äfven frukostarne litet mera omväxlande och i stället 

för rökt och salt mat, som ofta nog ej af de sjuka fördragas, 

införa rätter af en mera allmänt omtyckt art. A 

allmänna klassen har på grund af inkomna anmärkningar 

och påminnelser om den allt för dyra ntspisningen å Stockholms 

hospital en konsekvent indragning af extra portioner 

och sjukportioner ägt rum. Då sjukportioner varit alltför 

tydligt indicerade för att icke utan uppenbar skada kunna 

borttagas, har smöret i desamma utbytts mot margarin.» 

Utspisningen för första klass vid Uppsala hospital har hela 

året skett efter s. k. säsongmatsedlar, hvarigenom en större 

omväxling kunnat beredas de spisande. I detta ärende meddelar 

öfverläkaren vidare: >I allmänhet har belåtenhet 

varit rådande; dock har sammansättningen af måltiderna 

esomoftast klandrats. Det är öfver hufvud ett rätt otacksamt 

göra att bestämma matsedlarna. Innan här uppgjorda 

matsedlar föreläggas till stadfästelse, torde de ännu ett år 

böra pröfvas. I allmänhet kan man med fog påstå, att frukostarna 

äro för klena. I allmänna klassens utspisning har 

omväxling beredts hufvudsakligen genom ersättande af sillen 

ett mål i veckan med färsk fisk. Turvis på anstaltens olika 

afdelningar har utspisats pannkaka. Färska trädgårdsprodukter 

hafva mer än vanligt kommit till bruk. Det torde 

dock icke vara tvifvel underkastadt, att allmänna klassens 

spisordning är i behof af omarbetning.» 

Här nedan meddelas en uppgift å såväl det i utgiftsstaterna 

fastställda priset å portion för betjäning samt 

sjuka af första och allmän klass som ock leveranspriset å 

mjölk och nötkött. 

Uppgift å portionspris enligt utgiftsstat samt leveranspris 

å mjölk- och kött vid statens anstalter för sinnessjuka 

för år 1909. 

4. Tjänstemän och betjäning. 

Genom nåd. bref den 27 augusti 1909 har medicine licentiaten 

Ulrika Erikson meddelats tillstånd att utan hinder 

af bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 6 november 

1903 angående kompetens för kvinnliga läkare att innehafva 

vissa läkarbefattningar söka och innehafva befattning såsom 

biträdande läkare vid de statens anstalter för sinnessjuka, 

där sådan befattning blifvit eller kan varda för 

kvinnoafdelning särskildt inrättad, dock utan befogenhet 

för henne att mottaga förordnande som öfverläkare. 

Omsättningen bland sjuJcvårdsbetjäningen har under 

året varit helt ringa; sålunda meddelas exempelvis från 

Piteå hospital och asyl, att endast en skötare och en sköterska 

afgått; vid Stockholms hospital har omsättningen varit 

mindre än föregående år. Angående rekryteringen af sjukvårdspersonalen 

meddelar öfverläkaren vid Vänersborgs hospital 

och asyl, att den varit lättare än under föregående år. 

»Visserligen har man ett par gånger mast tillgripa annonsering, 

men har då tillströmningen varit ganska stor beträffande 

såväl kvinnor som män. Orsaken härtill ligger 

nog till någon del i de nuvarande dåliga förhållandena på 

arbetsmarknaden, men äfven däri att man kommit till insikt 

om att hospitalsbetjäningens villkor icke äro att förakta. 

Säkerligen skulle belåtenheten med ställningen vara allmännare 

och mycket större än den tyvärr är, såvida icke bland 

betjäningen liksom nästan öfverallt eljest nu för tiden en 

eller annan s. k. ledare uppträdde, som finner sitt nöje uti 

eller med sin fördel förenligt att väcka och underblåsa missnöjet. 

Då detta går ut öfver sådant som utspisning, beklädnad 

och dylikt, torde det vara helt och hållet oberättigadt 

åtminstone hvad härvarande anstalt beträffar. I allmänhet 

kan man emellertid saga, att största delen af betjäningen 

är af god beskaffenhet och söker fylla sina plikter 

samvetsgrant.» Beträffande omsättningen vid samma 

anstalt skulle den, framhåller öfverläkaren, varit mindre, 

om ej anstaltens läge vore så afskildt. »Tillfällen till förströelser 

saknas nästan alldeles. Några föreläsningar hafva 

hållits under året. De hafva hufvudsakligen afhandlat geografiska 

och nationella ämnen och varit rätt talrikt besökta. 

För öfrigt har samlingssalen ofta användts till möten och 

föredrag dels af nykterhetsföreningen på platsen dels af härvarande 

religiösa sammanslutningar bland betjäningen. Några 

gånger hafva äfven danstillställningar förekommit för 

betjäningen.» 

Vid hvarje anstalt finnas anställda ett antal gifta skötare, 

hvilka antingen beredas familjebostäder i respektive anstalters 

bostadshus eller ock, om sådana ej finnas tillgängliga 

och skötarne varit anställda öfver 3 år i hospitalsväsendets 

tjänst, tilldelas hyres- och bränsleersättning. 

Årliga understöd hafva under redovisningsåret tilldelats 

7 befattningsinnehafvare, hvilka på grund af ålder eller 

sjukdom nödgats lämna sina tjänster. 

Patriotiska sällskapets medalj har tilldelats en förestånderska 

och en skötare, anställda vid Härnösands hospital, 

för långvarig och trogen tjänst. 

Genom nåd. bref den 26 mars 1909 har anvisats ett anslag 

å 6,000 kronor för anordnande af undervisningskurser 

för sjukvårdsbetjäningen vid statens anstalter för sinnessjuka; 

hvarje i undervisningen deltagande läkare tillerkändes 

ett arfvode beräknadt efter högst 15 kronor för hvarje 

5

6 

lektion om minst en timme med villkor dock att hela 

kostnaden för hvarje kurs icke öfverstiger 300 kronor. 

5. De sjukas sysselsättning och förströelser. 

Å statens anstalter för sinnessjuka hafva under året 

utförts 880,020 dagsverken; med beräkning af 300 arbetsdagar 

för året och 6,980 sjuka vårdade per dag (tab. 15) 

befinnas 43 % af de närvarande patienterna varit sysselsatta 

med arbete. Vid de olika anstalterna har antalet arbetande 

patienter, uttryckt i procent, varit följande: Göteborgs hospital 

35 %, Härnösands hospital 54 %, Kristinehamns hospital 

38 %, Lunds hospital 43 %, Lunds asyl 42 %, Malmö asyl 

45 %, Nyköpings hospital 38 %, Piteå hospital och asyl 40 %, 

Stockholms hospital 32 %, Uppsala hospital 42 %, Uppsala 

asyl 61 %, Vadstena hospital och asyl 40 %, Visby hospital 

51 %, Vänersborgs hospital och asyl 46 %, Växjö hospital 

29 %, Växjö hospitals krim.-afd. 35 %. 

Vid en del hospital har tillverkning af utredningsartiklar 

för de nya hospitalen i Säter och Västervik ägt rum. 

Ang. de sjukas sysselsättning meddelar öfverläkaren vid 

Vänersborgs hospital och asyl: »A manssidan hafva förutom 

bandväfstolar 8 större väfstolar för det mesta varit i gång. 

Hufvudsakligen har det varit konvalescenter, som sysselsatts 

därmed, innan de tagits i utarbete, men i brist på sådana 

hafva äfven en del kroniska fall fatt arbeta vid väfstolarna. 

A kvinnosidan har det arbetats vid 11 större väfstolar, 

det största antal som det trånga utrymmet å kvinnornas 

arbetssalar tillåter. Väfningen har omfattat allt 

möjligt, handdukar, borddukar, sängöfverdrag, näsdukarklädningstyg 

m. m.> 

Anordningar för de sjukas förströelser hafva varit desamma 

som under de närmast föregående åren. Från Stockholms 

hospital finnes antecknadt, att flere konserter anordnats 

i kyrksalen, vid hvilka sångkörer från hufvudstaden, 

mera bekanta konstnärer och musikälskare bidragit; vid jul 

och andra högtider hafva fester anordnats, hvarvid de sjuke 

enligt gängse bruk trakterats. För sjuka vid Uppsala hospital 

och asyl har anordnats en utfärd i båt på Mälaren, och 

sjuke tillhörande l:a klassen hafva deltagit i ett slädparti. Från 

Växjö hospital meddelas: »Utom sedvanliga säsongnöjen utomhus, 

som rikligt och omväxlande stå till buds för de patienter, 

som lämpligen kunna däri deltaga — såsom exempelvis 

vintertiden skridsko- och kälkåkning å särskildt anordnade 

skridskobanor och kälkbackar och sommartiden dans å hospitalets 

dansbana, krocket- och tennisspel, roddturer, fiske, 

kafferep i det gröna o. s. v. samt utom mera regelbundet 

återkommanda förströelser inomhus, såsom grammofonkonserter, 

scioptikonföreställningar och danstillställningar, hafva 

under året flere konserter gifvits af skötarnes mässingssextett 

och den kvinnliga personalens sångkör med biträde af 

frivilligt medverkande solister; vidare hafva förekommit ett 

föredrag med bilder öfver »En resa i Egypten», en trolleriföreställning 

— mycket omtyckt nöjesform, ett slädparti för 

kvinnliga patienter o. s. v., allt bidragande till en angenäm 

omväxling i den eljes enformiga anstaltsvistelsen.» 

Till beredande af förströelser åt vid Göteborgs hospital 

intagna sjuka har nämnda hospital af friherrinnan M. Dickson 

äfven under redovisningsåret fatt mottaga en gåfva å 

300 kronor. 

6. Religionsöfningar och föreläsningar. 

Ang. gudstjänsterna vid Härnösands hospital meddelar 

anstaltens predikant följande: »Hvarje tisdags och fredags 

afton kl. 4 hafva patienterna samlats till bibelläsning, 

bön och psalmsång, nämligen männen på tisdagarna, utom 

under sommarmånaderna, då de på grund af sysselsättning 

utom hus ej lämpligen kunnat samlas, och kvinnorna på 

fredagarna under hela året. Valda bibeltexter hafva därvid 

kateketiskt genomgått», hvarunder det visat sig, att ej så 

få, särskildt bland kvinnorna, ägt rätt god insikt i vår 

kristna lära äfvensom intresse för hithörande frågor. De 

närvarande patienternas antal vid dessa veckogudstjänster 

har varierat mellan 15 å 25. Några af betjäningen hafva 

alltid närvarit vid dessa tillfällen. Under fastan hölls passionspredikan 

en gång i veckan, nämligen hvarje onsdag kl. 

5 e. m., gemensamt för män och kvinnor, under hvilken tid 

de ofvan nämnda tisdags- och fredagsgudstjänsterna voro 

inställda. Antalet närvarande patienter var ungefärligen 

detsamma, stundom något mindre än vid de söndagliga gudstjänsterna. 

På julafton voro patienterna samlade i den 

stora salen uti nya byggnaden omkring en prydlig julgran, 

och hölls då för dem en kort betraktelse öfver julens firningsämne, 

hvarjämte förekom bön och psalmsång.» 

Predikanten vid Kristinehamns hospital meddelar: »Biblioteket, 

som är af betydande omfattning och flitigt anlitas, 

har genom öfverläkarens försorg under året ansenligt 

tillökats medels inköp af lämpliga, värdefulla böcker och 

arbeten, hvadan det f. n. omfattar 1,225 nummer eller band.» 

Predikanten meddelar vidare, att, några olägenheter af det 

förhållandet, att han är boende utom hospitalet, icke försports. 

I sin ämbetsberättelse från Lunds hospital och asyl anför 

predikanten, bland annat, följande. »Tack vare de medel, 

som jag i slutet af år 1908 på frivillig väg insamlade 

från personer i staden Lund och vid anstalten, har under 

året kunnat hållas åtta högtidsgudstjänster med körsång, 

utförd af en kör på åtta personel 1 från Lunds domkyrkokör. 

Patienterna hafva med glädje och uppbyggelse deltagit i 

dessa gudstjänster och långt framåt bevarat dem som ljusa 

minnen. En eftermiddag i veckan har varit anslagen till 

underhållning. Med fortsatt intresse hafva männen åhört 

den fortskridande läsningen af Selma Lagerlöfs »Nils Holgersons 

resa» II, därvid Roths väggkarta öfver Sverige tjänat 

som åskådningsmaterial. Kvinnorna hafva fatt hora 

sådant som tilltalar dem mest: korta, vackra berättelser ur 

lifvet med något religiös prägel eller från vår kyrkas mission. 

Lämpliga sånger ur Eggelings sångbok hafva sjungits 

före och efter dessa underhållningar. Det har äfven 

händt, att någon patient tagit med sig sin fiol och spelat 

några stycken ensam eller samman med orgeln. Medel hafva 

beredts till inköp af ljusbilder öfver det heliga landet och 

ur frälsarens lif. Dessa förevisningar hållas i stora salen

å asylen under den lifligaste tillslutning. Vackrast och mest 

senterad var en serie kolorerade bilder öfver de evangeliska 

julberättelserna; de gjorde sig ock utmärkt med anstaltens 

förträffliga scioptikonapparat. För det extra arbete, som 

dessa förevisningar kräfva, erhålles mera riklig lön i patienternas 

glädje och erkänsla.» 

Slutligen meddelar predikanten vid Piteå hospital och 

asyl: »Under oktober, november och december månader har 

konfirmationsundervisning meddelats en kvinnlig patient 

född 1889, intagen den 28 juli 1904. Hon hade i hemorten 

börjat på våren 1904 deltaga i konfirmationsundervisningen! 

men på grund af inträdande sinnessjukdom hade hon efter 

3 dagars undervisning nödgats sluta. Sedan dess har 

hon vårdats å hospitalet här. Under omkring ett år har 

hon mer och mer förbättrats, och i sammanhang med den 

fortgående förbättringen visade hon sig angelägen att få beredas 

till sin första nattvardsgång. I samråd med öfverläkaren 

har ock denna hennes önskan efterkommits. Hennes 

insikter i kristendom äro rätt goda, ofta tycktes hon 

hafva fattat allvaret i den högtidliga handlingen.» 

7. Sjukvård. 

Af samtliga under årets lopp intagna sjuka hafva 85 - 0 

8 

hafva förekommit resp. 5, 10 och 3 fall bland patienterna 

och resp. 2, 0 och 1 fall bland sköterskorna.» Med anledning 

af sjukdomens oupphörliga uppträdande har på Medicinalstyrelsens 

uppdrag föreståndaren för statsmedicinska anstaltens 

medicinskt-bakteriologiska afdelning, professor Alfred 

Pettersson på platsen verkställt undersökningar och anordnat 

en planmässig forskning efter smittohärden. 

Äfven å Piteå hospital och asyl har en tyfoidepidemi 

uppträdt; sammanlagdt hafva 12 manliga och 10 kvinnliga 

intagna sjuka varit angripna af nämnda sjukdom samt dessutom 

ett antal af anstaltens personal och dess familjemedlemmar. 

Intet fall medförde dock död. 

A Vadstena hospital och asyl förekommo af nu nämnda 

sjukdom två fall bland intagna sjuke och två fall bland betjäningen; 

en skötare afled. Slutligen är ett fall af tyfoidfeber 

med dödlig utgång antecknadt från Uppsala asyl. 

A Uppsala hospital och asyl uppträdde en epidemi af 

skorbut omfattande 42 fall, 27 män och 15 kvinnor, af dessa 

4 män och 3 kvinnor å hospitalet, de återstående å asylen; 

bland de senare inträffade 7 dödsfall (2 män och 5 kvinnor), 

öfverläkaren meddelar i ärendet följande: »Epidemien började 

på högsommaren och fortsatte till fram på senhösten. 

Den angrep så godt som uteslutande stuporösa och redan 

förut kakektiska patienter, hvilkas munhygien alltid trots 

ansträngningar lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Orsaken 

har icke kunnat upptäckas. Det var hufvudsakligen patienter 

med mjölkportion, men dock icke uteslutande sådana, 

som angrepos af sjukdomen. Man tänkte på den sota mjölken, 

som på grand af den ständigt förekommande tyfoidfaran 

alltid plägat kokas, och på skummjölken, som pasteuriserats. 

Kokningen upphörde och den pasteuriserade mjölken 

försattes med icke pasteuriserad, från säkert hall hämtad 

mjölk, men det visade sig, att fall äfven efteråt uppträdde. 

Tankarne riktades också på potatisen, som af och 

till gaf anledning till anmärkningar, men fall uppträdde 

äfven sedan utspisning med årets nya potatisskörd börjat. 

I årets utspisning Lar färsk mat mera kommit till användning 

och en betydligt större kvantitet färska grönsaker ingått 

i patienternas förtäring än föregående år. Sjukdomens 

orsak står således allt fortfarande oförklarad. Materialet 

kommer att af en af anstaltens läkare vetenskapligt bearbetas. 

Det verksamma behandlingsmedlet utgjorde citron och 

färsk frukt. Enda sättet att mota en kommande epidemi 

torde vara att vid början af sommaren profylaktiskt använda 

citron och frukt i utspisningen.» 

Vid Kristinehamns hospital uppträdde 6 fall af scarlatina; 

intet dödsfall. 

Antalet kriminalpatienter (tab. 13) utgjorde vid årets 

slut 384 (32(5 män, 58 kvinnor), d. v. s. 5 - 5 % af samtliga 

närvarande. A de olika anstalterna förhåller sig antalet 

kriminalpatienter till hela antalet vid årets slut närvarande 

på följande satt: Göteborgs hospital (J-8 %, Härnösands hospital 

5-6 %; Kristinehamns hospital 29 y, Lunds hospital 

5·4 %, Lunds asyl 3l %, Malmö asyl 5'0 %, Nyköpings hospital 

7 - l %, Piteå hospital och asyl 3-5 %, Stockholms hospital 

61 %, Uppsala hospital 8-0 ?., Uppsala asyl 4-2 >, Vadstena 

hospital och asyl 30 %, Visby hospital 10 - 8 %, Väners 

borgs hospital och asyl 2-7 % samt Växjö hospital med Korsbergakolonien 

(kriminalafdelningen icke inberäknad) 27 %. 

Under året hafva 26 för brott tilltalade personer blifvit 

för observation och undersökning af Medicinalstyrelsen 

inremitterade till hospital; af dessa 26 personer hade af de 

betygsgifvande läkarna 15 förklarats i saknad af förståndets 

bruk, 6 i saknad af förståndets fulla bruk samt 5 tillräkneliga. 

Af de afgifna utlåtandena återfinnes ett antal 

som bilaga 2 till denna berättelse. 

Antalet underhållsdagar (tab. 15) för de under året 

å anstalterna vårdade uppgick till 2,547,942, af hvilka för 

l:a klass 1-7 %, för 2:a klass 95 % och för 3:e klass 81-2 %, 

utan afgift 5·2 % och å landstings resp. stads stat 2 4 %. 

Totalkostnaden för sjukvården har uppgått till 4,026,612 

kronor 2 öre (tab. 15); medelkostnaden per sjukplats 

för år har varit 576 kronor 88 öre. Kostnaden har varit 

störst vid Stockholms hospital med 885 kronor 65 öre, minst 

vid Vänersborgs hospital och asyl med 485 kronor 72 öre. 

Medelkostnaden för hvarje sjuk för dag har utgjort 1 krona 

58 öre. Medelkostnaden af statsmedel per år och sjuk har 

utgjort 417 kronor 4 öre. 

Genom nåd. bref den 3 december 1909 hafva afgifterna 

vid statens anstalter för sinnessjuka under femårsperioden 

1910—1914 fastställts till följande belopp: för patient i första 

klassen 2 kronor 25 öre om dagen, dock att för patient 

i nämnda klass, tillhörande Göteborgs hospital, afgiften utgår 

med 3 kronor 25 öre om dagen, för patient i andra klassen 

1 krona om dagen samt för patient i tredje klassen 60 öre 

om dagen. Nedsättning i afgiften för patient af första 

klass, hvilken delar rum med en eller flere, är numera ej 

medgifven. 

Angående hospitalens ekonomiska förvaltning har kontrollanten 

Helge Burman i sin årsredogörelse anfört bland 

annat följande: »Bland de frågor af ekonomisk art, med 

hvilkas utredning jag biträdt Kungl. Medicinalstyrelsen, må 

särskildt nämnas granskningen af leveransanbuden på proviant 

till hospitalen under år 1910, hvilka anbud underställts 

Kungl. styrelsens afgörande. Dessa anbud inkomma till 

hospitalsdirektionerna, hvilka äga förorda de anbud de önska 

antagna. I regel hafva ock de med vederbörande direktions 

förord försedda anbuden af Kungl. Medicinalstyrelsen 

antagits, men i några fall hafva nya anbud mast infordras, 

då man af priserna att döma kunnat befara att s. k. ringbildning 

bland ortens leverantörer förelegat, eller priserna i 

öfrigt ansetts för höga, och har det i ifrågavarande fall 

visat sig, att afsevärdt lägre priser äfven ernåtts. 

Beträffande dessa leveransbud har jag hört olika meningar 

uttalas, dels rörande tidpunkten för deras afgifvande, 

dels rörande den tidrymd (1 år) de omfatta. 

Anbuden infordras under månaderna augusti—september 

för att kunna läggas till grund för utspisningskostnaden i 

kommande årets utgiftsstat. Vid denna tidpunkt äro emeltid 

priserna på en del varor, såsom mjöl o. d., hvilka äro 

beroende på årets skörd, ännu icke fastställda, och det är 

att befara, att anbudsgifvaren åsätter varan ett högre pris 

för att skydda sig, i den händelse årets skörd icke skulle 

utfalla efter beräkning och en prisstegring inträda. Likaså 

äro de profver, som åtfölja anbuden, icke tillförlitliga, t. ex.

profven på torkad frukt, katrinplommon, russin o. d., enär 

den nya skörden, af hvilken leveransen skall äga rum, vid 

anbudens infordrande ännu icke är färdig. Många anse därför 

lämpligare, att anbud på varor af nu nämnda slag infordras 

två gånger om året, en gång på våren och en gång 

på hösten. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om den 

besparing, som skulle kunna göras härigenom, uppväger det 

i hög grad ökade arbete, som blefve en följd däraf. Däremot 

anser jag fördelaktigt, om infordrandet af anbuden uppskötes 

till oktober månad. Detta skulle icke vålla annan 

olägenhet än den, att till grund för utspisningskostnaden i 

utgiftsstaten för det kommande året finge läggas det löpande 

årets utspisningsstat, men då anslagen till utspisningen äro 

förslagsanslag, på hvilka nu i regel besparingar göras, torde 

ett dylikt förfaringssätt icke förorsaka några svårigheter, 

äfven om prisstegring skulle inträda. 

I rakt motsatt riktning, mot halfårsanbuden, uttala sig 

leverantörerna af mejeriprodukter, i synnerhet mjölk. Det 

inses lätt att en mejeriägare måste träffa särskilda anordningar 

för att kunna åtaga sig en leverans af mjölk till 

någon af de större anstalterna, där årsbehofvet uppgår till 

c:a 400,000 liter. Dessa anordningar, som bestå i inköp af 

flera kreatur, utvidgningar af ladugårdar o. s. v., äro förenade 

med stora kostnader och skulle ådraga leverantören 

förlust, om han erhölle leveransen endast för ett år. Enligt 

till mig lämnad uppgift skulle därför priset på mjölken 

kunna sättas betydligt lägre, om leverantören vore garan 

terad leveransen t. ex. 3 eller 5 år. Då detta icke torde 

medföra någon olägenhet för anstalten, anser jag försök böra 

göras med infordrande af anbud på mjölk omfattande t. ex. 

3 år. 

I detta sammanhang vill jag äfven framkasta frågan 

angående centralisering af uppköpen på en del varor. Jag 

är öfvertygad om, att afsevärda besparingar skulle göras, 

om gemensam upphandling ägde rum af sådana varor, af 

hvilka samma sort kommer till användning på samtliga anstalter. 

Jag tänker härvid närmast på stenkol, kläde, blårandig 

linneväf o. d., icke på proviant. Upphandlingen skulle 

icke ske så, att ett hufvudförråd inrättades, hvarifrån anstalterna 

skulle rekvirera sitt behof, utan anbud skulle infordras 

af Kungl. Medicinalstyrelsen på det för samtliga 

anstalter erforderliga årsbehofvet, hvarefter hvarje anstalt 

skulle direkt från leverantören mottaga sitt behof. 

De försök, som förut anställts med dylik upphandling, 

hafva icke gifvit önskadt resultat, men lär detta till stor 

del hafva berott därpå, att de olika anstalterna ej kunnat 

enas om en gemensam kvalitet af en viss vara. 

Jag har emellertid under utredning denna fråga och 

hoppas inom kort kunna framkomma med förslag härutinnan.> 

Här nedan lämnas en jämförande öfversikt öfver kostnaden 

vid statens anstalter för en del af de hufvudrubriker, 

som upptagas i tab. n:r 17. 

Öfversikt öfver kostnaden för år och sängplats vid statens hospital för aflöning, utspisning, kläder, eldning, 

medicin och tvätt under år 1909. 

Angående de olika sjuMomsformernas förekomst bland 

de vid årets slut vid hvarje anstalt och vid samtliga anstalterna 

befintliga samt de under året intagna och tillfrisknade, 

uttryckt i procenttal, hänvisas till öfversikt å 

sid. 10: 

Hvad i öfrigt angår sjukvården och därmed sammanhängande 

frågor å rikets anstalter för sinnessjuka hänvisas 

till tab. 1—19. 

Angående kolonien i Korsberga har öfverläkaren Lindell 

meddelat följande: 

2—101782. Berättelse ang. sinnessjukvården. 

Af de under året till Korsberga utflyttade sjuke hade 

3 män och 1 kvinna förut varit där intagne. 

För utflyttning i familjevården hade från andra anstalter 

till Växjö hospital under 1909 öfverflyttats 17 män och 

3 kvinnor, nämligen från Stockholms hospital 2 män och 3 

9

10 

Öfversikt öfver de olika sjukdomsformernas förekomst bland de vid 1909 års slut vid hvarje anstalt och 

vid samtliga anstalter befintliga samt de under året intagna och tillfrisknade sjuka, uttryckt i procent. 

kvinnor, från Uppsala asyl 10 män och från Vänersborgs 

hospital och asyl 5 män. Af dessa kunde under året i familjevården 

öfverflyttas samtliga från Stockholms hospital 

mottagna sjuka, 8 af de från Uppsala asyl och 4 af de från 

Vänersborgsanstalten mottagne männen. Af de i december 

1908 mottagne männen 4 från Lunds hospital, 2 från Lunds 

asyl och 5 från Nyköpings hospital hade samtliga under 

året anbragts i Korsbergakolonien. 

Återflyttningarna till hospitalet hafva i 2 fall berott 

på psykisk försämring och i 1 fall på kroppslig sjukdom. 

Den fjärde återflyttade patienten var stadd i konvalescens 

och kunde snart hemsändas frisk till hemorten. 

De vid 1909 års utgång närvarande sjuke voro fördelade 

sålunda: 

Under året hafva sålunda icke mindre än 12 nya hem 

för män och 4 för kvinnor tillkommit, medan endast 2 hem 

(för män) upphört, det ena på grund af vårdarfamiljens 

olämplighet, det andra på grund af vårdarens frånfälle. 

Fortfarande råder stark efterfrågan efter i landtbruket sysselsättbara 

män, en efterfrågan, som på grund af den fort- 

satta stagnationen i sjukomsättning å mansafdelningen vid 

Växjö hospital tillsvidare ej kan tillgodoses ensamt från 

hospitalets egen sjukpersonal. Platsaatalet i Korsberga har 

emellertid i utgiftsstaten för 1910 beräknats höjdt till 125, 

hvilken siffra i alla händelser torde kunna under detta år 

uppnås. 

Vårdarne tillhörde vid årets utgång följande kategorier: 

jordbrukare, hemmansägare 30, arrendatorer 5, torpare 3; 

handtverkare, smed 1, snickare 1, skomakare 3; arbetare 3; 

handlande 1; = summa 47 hem. 

Af patienterna hafva 74 % af männen och 55 % af kvinnorna 

eller sammanlagdt 66 - 4 % af samtliga under året vårdade 

sjuke kunnat sysselsättas, såsom framgår af följande 

sammanställning: 

Med anledning af svårigheten att få behöfliga lagningar 

af kläder o. d. utförda i orten har en familjevårdspatient, 

kunnig i skrädderiyrket, antagits till biträde i centralhemmet 

och verkstadsrum för denne förhyrts i det forna 

eentralhemmet Vänhem, då sådant icke kunnat anordnas i

Tomtebo. De ekonomiska fördelarne häraf hafva varit betydande. 

Såsom flitpengar har fortfarande i regel utgått 5 öre 

per arbetsdag samt till 3:ne biträden i centralhemmet (2 

män och 1 kvinna) 10 öre. Flitpenningarna användas i 

regel till tobak för därvid förut vanda manliga sjuke samt 

till böcker, tidningar, julpresenter m. m. För samtliga 

sjuka med vårdare hölls å Tomtebo en midsommarfest, som 

för samtliga deltagare efterlämnade mycket angenäma 

minnen. 

Omsättningen inom centralhemmet framgår af följande 

tabell: 

Af förenämnda i centralhemmet vårdade voro 34 män 

och 13 kvinnor. Högsta antalet samtidigt vårdade af bada 

könen har varit 10; maximiantalet samtidigt intagne män 

= 7, d:o kvinnor = 4. Då centralhemmets bada rum för 

manliga sjuka endast kunna rymma 7 sängar, har flere gånger 

inträffat, att patienter, som behöft inflyttas till hemmet 

från vårdare, mast vänta tills plats kunnat vinnas genom 

motsvarande utflyttningar. Behofvet af ökadt central- 

11 

hemsutrymme, synnerligen för manliga patienter, har därför 

varit ganska kännbart. Direkt förflyttning från ett hem 

till ett annat lämpligare hem har ägt rum i 5 fall och från 

vårdarhemmet till hospitalet i 2 fall. 

Allmänna hälsotillståndet har varit tillfredsställande. 

Provinsialläkaren har endast en gång behöft tillkallas. De 

tvenne dödsfallen under året hafva orsakats det ena af carcinoma 

ventriculi och det andra af akut pneumoni. 

Fyra patienter hafva bortgått, men inom högst ett 

dygn återförts eller själfmant återkommit. 

Vårdafgifterna, som för de 3:ne biträdena vid centralhemmet 

utgått med 50 öre per dag, hafva i öfrigt växlat 

mellan 60 och 90 öre, och utgingo vid årets slut sålunda: 

3 patienter k 50 öre (Tomtebo), 21 patienter a 60 

öre, 20 patienter k 65 öre, 25 patienter k 70 öre, 19 patienter 

k 75 öre, 5 patienter a 80, 20 patienter å 85 öre och 1 

patient k 90 öre. Vårdafgifternas storlek utgjorde således 

vid årets utgång i medeltal 70'8 öre mot 73 öre under 

1908. 

Astalet underhållsdagar för patienter i familjevård i 

Korsberga uppgick till 37,417; medeltalet vårdade per dag 

utgjorde för 1909 102-5. Under 1908 voro motsvarande siffror 

28,792 och 78-6. Medelkostnaden per dag och patient 

kr. T03 och medelkostnaden per år och patient kr. 377-70. 

Motsvarande siffror uppgingo för 1908 till kr. 1-08 och 

395-35. 

I centralhemmet Tomtebo har icke någon väsentlig 

förändring under året utförts. Behofvet af dess utvidgning 

för att bättre kunna motsvara det med familjevårdens 

utveckling stegrade behofvet af ökadt platsutrymme är 

emellertid trängande och torde enligt min åsikt bast tillgodoses 

genom uppförande inom området af en särskild 

byggnad för manliga sjuka och betjäning, hvarigenom äfven 

kan vinnas bättre åtskillnad mellan könen, separeringsrum 

för störande sjuke, badlokal — f. n. provisorisk i ett uthus 

— samt verkstadslokal för en skräddare och en skomakare 

(yrkeskunniga familjevårdspatienter). 

Sammanställning af uppgifter från landstingens vid hospitalen belägna upptagningsanstalter för sinnessjuka 

för år 1909.

12 

Öfversikt öfver antalet intagna, döda, underhållsdagar samt utrymme å landstingens och de största 

städernas upptagningsanstalter för sinnessjuka år 1909.

) Landstingens upptagningsanstalter. 

Genom nåd. bref den 18 juni 1909 har Kopparbergs lans 

landsting meddelats tillstånd att å Säters hospitals område 

uppföra en upptagningsanstalt i form af en starkt byggd, 

med celler och isoleringsrum försedd samt i 4 a 5 afdelningar 

fördelad paviljong för 30 sinnessjuka. Landstinget 

berättigas erhålla vard för 20 män och 10 kvinnor; villkoren 

äro i öfrigt desamma, som gälla för redan befintliga länsupptagningsanstalter 

invid hospital. Paviljongen är afsedd 

att bereda vard för insoeiala, samhällsvådliga manliga sinnessjuka 

utan afseende på huruvida de varit tilltalade för 

brott eller icke. Vid uppgörande af program till nämnda 

paviljong, hvilken blir den första i sitt slag i riket, hade 

Medicinalstyrelsen biträde af asylläkaren vid kriminalafdelningen 

vid Växjö hospital E. Lauritzen, hvilken under stipendiiresor 

gjort kriminalvården till föremål för sina särskilda 

studier. 

Antalet platser vid Västernorrlands lans landstings upptagningsanstalt 

å Härnösands hospitals område har genom 

nådigt bref d. 18 juni 1909 ökats med 4, 2 för hvardera 

könssidan, och utgör antalet platser alltså numera 12 för 

män och 12 för kinnor. 

Upptagningsanstalten invid Göteborgs hospital var färdig 

att tagas i bruk den 9 februari 1909. Alfsborgs lans 

landstings anstalt invid Vänersborgs hospital började beläggas 

den 20 april 1909. 

Afgifterna för sjuke å upptagningsanstalterna vid Lunds, 

Uppsala och Kristinehamns hospital hafva genom särskilda 

nåd. bref den 10 december 1909 för tiden intill utgången af 

år 1914 fastställts till 2 kronor per dag och sjuk. 

Angående landstingens vid hospitalen förlagda upptagningsanstalters 

verksamhet hänvisas till å sidan 11 stående 

sammandrag. 

Stockholms stads sinnessjukhus vid Långbro var i slutet 

af året så färdigt, att beläggningen kunde påbörja i december. 

Anstalten, som kan bereda plats för 640 sjuka, utgöres af 

två stora stora sjukhuskomplex i tre våningar samt administrations-, 

ekonomi- och bostadshus. Sjukhuset är afsedt för 

vard af såväl akuta fall, å upptågningsafdelningen, som kroniska 

fall, å asy laf delningen. 

BeträiFande landstingens samtliga upptagningsanstalters 

för sinnessjuka verksamhet hänvisas till öfversikt å sid. 12. 

c) Enskilda anstalter. 

Genom nåd. resolution den 16 april 1909 har Emma 

Norrman erhållit tillstånd att i villan Solliden i närheten 

af Åkarps järnvägsstation anordna en enskild anstalt för 

vard på en gång af högst 8 sinnessjuka kvinnor under villkor, 

bland andra, att en i sinnessjukvård utbildad sköterska 

anställes såsom närmast ansvarig för sjukvården och att 

akuta fall af sinnessjukdom icke mottagas till vard å anstalten. 

Genom nåd. bref den 24 sept. 1909 har innehafvarinnan 

af enskilda anstalten Katrinelund invid Malmö erhållit tillstånd 

att där till vard emottaga högst 12 sinnessjuka kvinnor 

på en gång i stället för förut fastställdt antal af 10. 

13 

Angående de enskilda anstalternas verksamhet hänvisas 

till följande öfversikt öfver omsättningen af sinnessjuka 

m. m. 

Öfversikt för år 1909 öfver antalet platser samt intagna, 

afförda och den 31 dec. 1909 närvarande 

vid enskilda anstalter för sinnessjuka. 

Af de såsom oförbättrade afförda äro 23 öfverförda till 

annan anstalt för sinnessjuka. 

III. Antalet sinnessjuka och idioter 

inom riket. 

I tab. n:r 20 meddelas ett sammandrag af de uppgifter, 

hvilka det enligt § 69 i gällande nådiga stadga angående 

sinnessjuka åligger kyrkoherde samt kommunal- och hälsovårdsnämnd 

att till vederbörande tjänsteläkare afgifva. 

Här nedan meddelas en öfversikt öfver resultaten af 

tjänsteläkarnes besök hos sinnessjuka och idioter. 

Öfversikt för år 1909 öfver af provinsial- och extra 

provinsialläkare besökta sinnessjuka och idioter 

med hänsyn till deras antal, beskaffenheten af deras 

vård och deras behof af anstaltsvård.

14 

Stockholm den 21 december 1910. 

HERM. PETERSSON. RICHARD STENBECK. 

Angående de antecknade vanvårdade sjuka voro 2 bundna 

med lank eller rem vid väggen, 1 bor med kreaturen i 

ladugård, instängd i afbalkning, och 11 voro vårdade under 

synnerligen osnygga förhållanden. 

Kostnaden för vederbörande läkares resor för dessa besök 

hos sinnessjuka och idioter har uppgått till 28,583 kronor 

30 öre. 

Skyddsföreningen för sinnessjuka. 

Under år 1909 har skyddsföreningen öfverlämnat till 

öfverläkarna vid statens anstalter för sinnessjuka tillhopa 

1,680 kronor, hvaraf 300 kronor till Lunds hospital och asyl, 

300 kronor till Uppsala, 275 kronor till Vadstena och 250 

kronor till Växjö samt lägre belopp, minst 25 kronor, till 

öfriga anstalter. 

Därjämte hafva till fyra sinnessjuka gifvits sammanlagdt 

400 kronor, hvadan sålunda hela understödsbeloppet 

uppgår till 2,080 kronor. 

Till bestridande af dessa utgifter har föreningen haft 

att tillgå årsafgifter af 144 ledamöter och räntan af förut 

befintliga kapital, som ökats till 42,869 kronor 49 öre från 

42,803 kronor 29 öre. 

Underdånigst 

KLAS LINROTH. 

E. SEDERHOLM. FRED. BISSMARK. 

A. E. Bastman.

Tab. N:o 1. Sammanställning af uppgifterna från- statens anstalter för sinnessjuka angående 

intagna och afförda samt den 31 December befintliga patienter år 1909. 

Tab. N:o 2. Öfversikt för år 1909 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka intagna, 

tillfrisknade, döda, samt vid årets slut befintliga, med fördelning 

efter de särskilda sjukdomsformerna. 

15

16 

Tab. N:o 3. Öfversikt för år 1909 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka intagna, tillfrisknade 

och döda, med fördelning efter kön och ålder. 

Tab. N:o 4. Öfversikt för ar 1909 öfver de å statens anstalter intagna sinnessjuka 1 ), 

fördelade efter civilstånd, sjukdomens bestånd före intagningen 

samt antal förutgångna anfall. 

Tab. N:o 5. Öfversikt för år 1909 angående intagna å statens anstalt för sinnessjuka förut ej 

vårdade, fördelade efter sjukdomens form och efter ålder vid sjukdomens första utbrott. 

1 ) Från och med 15 år intill 20 år o. s. v.

Tab. N:o 6. Öfversikt för år 1909 öfver orsaker, under hvilkas inflytelser sinnessjukdom kan 

anses hafva uppkommit hos under året intagna. 

Tab. N:o 7. Öfversikt för år 1909 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka för första 

gången intagna, fördelade efter stånd och yrke. 

17

18 

Tab. N:o 8. Öfversikt för år 1909 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka för första 

gången intagna, med fördelning efter hemort. 

Tab. N:o 9. Öfversikt för år 1909 öfver de å statens anstalter för sinnessjuka tillfrisknade. 

Tab. N:o 10. Öfversikt för år 1909 öfver tillfriskningsprocenten bland de under de senaste 

10 åren å hospitalen intagna.

Tab. N:o 11. Öfversikt för år 1909 öfver dödsorsaker bland de å statens anstalter för 

sinnessjuka aflidna. 

Tab. N:o 12. Öfversikt för år 1909 öfver tillfälliga sjukdomar bland de å statens anstalter 

för sinnessjuka vårdade. 

19

20 

Tab. N:o 13. Sammanställning af uppgifter från statens anstalter för sinnessjuka angående 

kriminalpatienter år 1909. 

Tab. N:o 14. Öfversikt för år 1909 angående å statens anstalter för sinnessjuka intagna 1 ) 

och aflidna, af dementia paralytica lidande. 

1) Här tipptaxas icke i statens anstalter för sinnessjuka förut under diagnos dementia paralytica vårdade, ej heller från annan statens anstalt för sinnessjuka öfverförda. 

2) Från och med 1 Ir intill 2 ar o. «. T. 

3) Från och med 25 Ir intill 30 år o. •. T.

Tab. N:o 15. Sammanställning af uppgifter från statens anstalter för sinnessjuka angående 

antalet sjukplatser, underhållsdagar och medeltal vårdade i de olika 

betalningsklasserna samt utspisnings- och totalkostnaden år 1909. 

Tab. N:o 16. Öfversikt för år 1909 öfver de vid statens anstalter för sinnessjuka i och för 

den egentliga sjukvården anställda tjänstemän och betjäning. 

21

Tab. N:o 17. Inkomster för hospitals underhåll år 1909. 

Tab. N:o 18. Utgifter för hospitals underhåll år 1909. 

22

Tab. N:o 19. Sammandrag af 1909 års redovisning öfver anslaget till hospitals 

underhåll. 

23

24 

Tab. N:o 20. Sammandrag af kyrkoherdarnes och hälsovårds-

nämndernas uppgifter om sinnessjuka och idioter i riket år 1909. 

25

Bihang 2. 

Rättsmedicinska utlåtanden angående sinnesbeskaffenhet, 

afgifna af öfverläkare vid hospital och läkaren vid Växjö hospitals kriminalafdelning. 

1. 

I skrifvelse af den 18 januari 1909 har Kungl. Medicinalstyrelsen 

förordnat, att för förskingring m. m. tilltalade 

kontorsskrifvaren Ernst Leonard L. från Mölndal, 

om hvilkens sinnesbeskaffenhet vederbörande domare bogärt 

yttrande, skulle för observation och undersökning intagas 

härstädes, samt anhållit, att Kungl. Direktionen 

måtte anmoda öfverläkaren att i vanlig ordning till Styrelsen 

inkomma med utlåtande rörande den tilltalade. 

Utdrag af domboken, hållen vid särskilda sammanträden 

under lagtima hösttinget med Askims, Västra och östra 

Hisings samt Säfvedals härad på centralfängelset å Härlanda 

1908 den 15 och 29 september, den 16 och 27 oktober 

samt den 29 december, upplysa angående exploranden följande. 

Ernst Leonard L. är född i Kristianstad den 6 september 

1882. Han är konfirmerad med betyget 3 i kristendomskunskap. 

Till yrket e. o. landskanslist, korn han år 

1908 till Mölndal, hvarest han under ledighet för kronolänsmannen 

i Askims distrikt, J. V. G., uppehöll dennes 

tjänst från och med den 8 april till och med den 31 maj 

samt från och med den 29 juni till och med den 18 juli, 

då hans förordnande af Konungens Befallningshafvande telegrafiskt 

återkallades. Den 10 nästföljande september blef 

L., som då var anställd på ett häradsskrifvarekontor 

i Göteborg, häktad efter att hafva angifvits för det 

han under ofvannämnda länsmansförordnande förskingrat 

cirka 3,000 kronor. Vid rannsakningen den 15 september 

lämnade expl. om sig nedanstående uppgifter. Son af en 

gasverksarbetare och dennes hustru, var han den äldsta 

af femton syskon, af hvilka sex numera aflidit. Efter att 

ha genomgått hela folkskolan vann han inträde i första 

klassen af allmänna läroverket i Kristianstad. Där genomgick 

han fem klasser, var en af de bästa i sin klass och 

blef flyttad till den sjätte 1898. Han hade kostdagar hos 

olika familjer i staden. På grund af föräldrarnas fattigdom 

kunde han emellertid ej, såsom han önskat, gå kvar 

vid läroverket till studentexamen. Sedan han 1898 konfirmerats, 

försökte han under sommarmånaderna läsa, så att 

han skulle kunna hoppa öfver sjätte nedre klassen, men afstod 

därifrån af nyssnämnda anledning och tog plats på 

ett länsmanskontor i Hvilan, där han sedermera stannade 

i tre år till 1901. Härefter erhöll han anställning hos en 

kronofogde i Kristianstad och kvarstannade hos denne något 

öfver två år. Under sommaren tjänstgjorde han på 

27 

landskansliet i Kristianstad. År 1903 flyttade han till 

en kronolänsman i Vinslöf och var där kontorsskrifvare, 

tills länsmannen 1906 skot sig. Under 1904 blef expl. utnämnd 

till e. o. landskanslist i Kristianstads län. Sedan 

han lämnat Vinslöf, erhöll han förordnande såsom kronolänsmar, 

i Vimmerby. Under kortare tid tjänstgjorde han 

äfven såsom stadsfiskal och stadsfogde i nämnda stad. I 

januari 1907 lämnade han Vimmerby och återvände till Kristianstad 

samt antog plats å därvarande yllefabriks kontor. 

I augusti 1907 blef han kontorsskrifvare hos kronolänsman 

G. i Mölndal, för hvilken han under två perioder vikarierade, 

såsom ofvan nämnts. Efter det hans senare länsmansförordnande 

telegrafiskt återkallats och G. ånyo 

trädt i tjänst, kvarstannade han hos denne såsom kontorsskrifvare 

till den 9 eller 10 augusti 1908. Under sin ofvan 

omförmälda tjänstgöring på länsmanskontoret i Hvilan hade 

L. första året ingen lön, bodde hos föräldrarna i Kristianstad 

och intog sina måltider hemma; sedan fick han en aflöning 

af tio kronor i månaden. Hos kronofogden i Kristianstad 

åtnjöt han fri bostad och fri kost, men hade, när 

han tillträdde platsen, fyra eller fem hundra kronors skuld 

till handlande i staden för linnevaror och kläder. En del 

af skulden ,afbetalade han likväl under den tid, han var 

hos kronofogden, med pengar, som han förtjänade genom att 

biträda denne med extraarbeten. Hos kronolänsmannen i 

Vinslöf erhöll expl. fri bostad, fri kost och femton kronor 

i månaden, men, som han ej uppgifvit tanken på att 

taga studentexamen och därför gjorde bokinköp, ökades 

hans skulder, så att dessa vid slutet af hans tjänstgöring 

hos nyssnämnde kronolänsman uppgingo till omkring ett 

tusen två hundra kronor. I Vimmerby fick expl. femtio 

kronor i månaden, men kunde ej förtjäna något extra, 

hvadan skulderna, då bostaden kostade femton kronor och 

maten femtio kronor i månaden, ytterligare växte, så att 

de mot slutet af hans förordnande därstädes belöpte sig 

till ungefär två tusen kronor. Under hela denna nu omförmälda 

tid hade han varit synnerligen sparsam och ej roat 

sig mycket. På yllefabriken erhöll han fyrtio eller femtio 

kronor i månaden, men fick betala för mat och bostad hos 

sina föräldrar. Hos kronolänsman G. hade han fri bostad, 

fri kost och två hundra kronor om året. — Hord angående 

de handlingar, för hvilka han blifvit tilltalad, meddelade 

expl. följande. Under den tid, han tjänstgjorde såsom 

kontorsskrifvare hos G., innan han erhållit sitt 

första förordnande att uppehålla kronolänsmanstjänsten,

28 

använde han ej för egen räkning någonting af de penningar, 

som inflöto. För öfrigt hade han då mera sällan hand om 

några pengar; dem, han mottog, lämnade han städse till 

G. När han tillträdde sitt första förordnande, skedde 

ingen inventering, utan han öfvertog utan vidare skötandet 

af tjänsten. I rätt stor utsträckning förekommo order 

från kronofogden i Göteborgs fögderi att indrifva resterande 

krono- och kommunalutskylder samt böter enligt så 

väl häradsrättens som rådstufvurättens i Göteborg saköreslängder. 

Indrifningen af dessa medel tillgiek i regel 

så, att order af länsmannen på ämbetets vägnar utskrefs 

till fjärdingsmannen att verkställa densamma. Någon brådska 

med indrifningen plägade det ej vara, enär de, som 

skulle betala, gjorde det bättre, om den skedde långsamt. 

Var det fråga om en större restlängd, brukade fjärdingsmannen, 

då de fatt in ett par hundra kronor, remittera 

beloppet till länsmannen, men redovisningen till kronofogden 

från länsmanskontoret plägade ske för hela längden 

på en gång. I kronofogdens order om indrifningen stod en 

viss dag utsatt, inom hvilken redovisning skulle vara aflämnad 

till honom, och hade expl. de influtna medlen liggande 

uti en lada i det skrifbord, han begagnade, till dess 

ifrågavarande redovisningsdag närmade sig. Emellertid 

började han, sedan han varit tillförordnad ungefär en vecka, 

att taga af de pengar, som inkommit, först dock endast 

mindre belopp, hvilka han hoppades sedermera kunna lagga 

tillbaka i kassan. Så småningom gick det ej en enda dag, 

utan att han ur kassan tillgrep penningar, hvilka han använde 

på nöjen. Han hade förut varit absolutist: nu korn 

han i dåligt sällskap och besökte, så ofta tillfälle därtill 

gaf s, restaurationer; snart nog började han af ven besöka 

sämre nästen och lefva tillsammans med prostituerade kvinnor, 

på hvilka han kastade ut jämförelsevis stora summor. 

Det kunde inträffa, att han på en enda dag gjorde af med 

anda till hundratals kronor; dock misstänkte han, att härvid 

personer, i hvilkas sällskap han varit, stulit en del 

från honom, när han var redlös. Huru mycket han under 

denna tid tillgripit, visste han ej med säkerhet, men trodde, 

att det, som i angifvelsen påståtts, var ungefär tre 

tusen kronor. — 1 anslutning till expl:s berättelse meddelade 

kronolänsman G., som i egenskap af målsägande 

var tillstädes vid rannsakningen, att orsaken, hvarför han 

i början af augusti uppsagt L., var, att han vid olika tillfällen 

påträffat denne med lösaktiga fruntimmer inne å 

länsmanskontoret nattetid, samt att han ej upptäckt L:s 

tillgrepp, förr än order korn från kronofogden om redovisning 

af restlängder, hvilka G. ej kände till, men 

hvilka han vid noggrannt genomletande af L:s gömmor 

fann undanstuekna, tydligen för att G. ej skulle se, 

att medlen voro uppburna, men ännu ej redovisade. — 

Vid den nu nämnda rannsakningen erkände expl., att han 

under sitt länsmansförordnande jämväl förskingrat ett 

mindre bötesbelopp, som han emottagit. — När målet den 

29 september andra gången förekom, omtalade expl. bi. a., 

att han både som kontorsskrifvare hos G. och som t. f. 

länsman plägat förvara uppburna pengar i en olåst skrifbordslåda. 

För öfrigt granskades vid ifrågavarande rättegångstillfälle 

en del handlingar, af hvilka upplysning 

kunde vinnas om de särskilda belopp, expl. förskingrat, 

och hördes denne i sammanhang med nämnda granskning. 

Härvid erkände han sig äfven under den tid i juni 1908, 

då han ej var t. f. länsman, hafva förskingrat influtna 

medel och undangömt de handlingar, på hvilka han gjort 

anteckning om betalningen, för att G. ej skulle få veta, 

att denna skett. Utom skattemedel hade expl., såsom han 

vidgick, under den tid, han var t. f. länsman, jämväl 

tillgripit flera bötesbelopp. Däremot nekade han bestämdt 

till att hafva förskingrat några medel, innan han i april 

1908 erhöll sitt första länsmansförordnande. Vid-rannsakningen 

den 16 oktober medgaf L. möjligheten af att han 

för G. uppburit och sedermera förskingrat auktionsmedel; 

dock kunde han ej erinra sig, att detta skett. 

Då målet den 27 oktober för fjärde gången handlades, 

upplyste åklagaren, att personer, som haft förbindelse 

med L. under den tid, denne begått sina förbrytelser, ansågo 

det vara tvifvel underkastadt, om L. då varit fullt 

tillräknelig för sina handlingar. Själf hade åklagaren, 

hvilken inträdde såsom vikarie för G., sedan L:s länsmansförordnande 

återkallats, haft beröring med den senare 

och funnit honom normal, ehuru han nog uppfört sig besynnerligt 

ibland. Då åklagaren tillträdde sitt vikariat, 

var expl. kontorsskrifvare på länsmanskontoret. Den 8 

eller 9 augusti märkte åklagaren, att två från en kronolänsman 

ankomna skrifvelser med begäran, att vissa skattebelopp 

skulle uttagas hos ett manufakturbolag, saknades, 

och frågade därför L., hvar de funnos. Denne svarade, 

att de lågo hos en vice häradshöfding i Göteborg, 

som skulle betala ut beloppen. När åklagaren anmärkte, 

att det ej gick an att taga bort order, som inkommit till 

kontoret ,sade L., att han nog skulle ordna saken. Denne 

reste så in till Göteborg, men korn sedan ej tillbaka under 

de tre följande dagarna. På morgonen den fjärde dagen 

infann sig en poliskonstapel hos åklagaren och anmälde, 

att L. under natten kommit in på polisvaktkontoret i Mölndal 

och därvid uppfört sig, som om han ej varit klok, samt 

att han fortfarande vore kvar på polisvaktkontoret. Då L. 

kommit på natten, hade han gjort intryck af att vara fullt 

nykter, men haft kläderna i oordning och sagt, att han 

tänkt göra slut på sig i Göteborg. Härvid ha.de han tagit 

fram och visat poliskonstapeln en revolver. Denne hade 

sökt fråntaga honom revolvern, men L. hade stoppat den 

i sin ficka. Åklagaren bad med anledning häraf poliskonstapeln 

hämta L. till länsmanskontoret. När expl. korn 

dit, kastade han sig för åklagarens fötter och bad om förlåtelse. 

Den senare trodde, att det var fråga om den skatt, 

som skulle betalas för manufakturbolaget, och frågade, 

huru det var med denna. Expl. svarade, att han uppburit 

skattebeloppen men tappat pengarna, samt att han glömt 

orderna hos den ofvannämnde vice häradshöfdingen. Åklagaren, 

som antog, att det ej hängde rätt ihop, uppmanade 

L. att tala om, huru det förhöll sig med saken. Denne sade 

då: »Jag är litet konstig och har tänkt skjuta mig i natt», 

samt tog fram revolvern. Med hjälp af poliskonstapeln tog 

åklagaren denna från honom. Efter upprepade tillsägelser 

af åklagaren erkände expl. därefter, att han förskingrat 

de nyssnämnda skattebeloppen och ej blott dem utan

äfven andra till sammanlagdt omkring 800 kronor. — Kronolänsman 

G., som äfven var tillstädes vid rätten, upplyste, 

att expl. någon tid efter det han år 1907 fatt anställning 

hos honom förefallit besynnerlig, hvarför G. frågade, 

hvad som gick åt honom. Expl. svarade då, att han 

varit förlofvad med »ett mycket fint fruntimmer», men att 

hon kort förut slagit upp förlofningen. Så vidt G. kunnat 

förstå, besatt L. sitt fulla förstånd; dock hade G. 

alltid ansett, att det varit något öfverspändt hos honom. 

En tjänstflicka hos G. skulle .berättat, att L. en gång 

på våren 1908, då han varit med om en likundersökning, 

visat henne en revolver och sagt: »Här skall 

blifva flera lik.» — Efter anmodan af rättens ordförande 

tillstädeskommo sedan bevakningsbefälhafvaren, assistenten 

och skolföreståndaren vid centralfängelset å Härianda, 

där L. förvarades. Bevakningsbefälhafvaren upplyste, 

att han fast sig vid L :s uppträdande, när denne under 

den tid, han var t. f. länsman, införpassade fångar 

till fängelset. Expl. hade då talat mycket högt 

och skrytsamt samt uppträdt, som om han »tyckt sig 

vara något». Under den tid, han suttit häktad, hade han 

uppfört sig väl. Som anmärkningsvärdt ville bevakningsbefälhafvaren 

omtala, att L. en gång, under det han 

var ute på fängelsegården, tagit af sig kläderna utom 

byxorna och skjortan samt gatt omkring barfotad och med 

skjortan uppflängd, så att bröstet var blottadt. Han hade 

i allmänhet förefallit nervös. — Assistenten vid fängelset 

berättade följande. Han hade första gången sammanträffat 

med expl. i början af sommaren 1908 hos en familj 

i Härianda. Expl., som befann sig där i något tjänsteärende, 

uppträdde mycket skrytsamt och egendomligt, så att 

assistenten fick den uppfattningen, att han ej gärna 

kunde vara fullt normal. Vid ett senare tillfälle träffade 

assistenter, honom hos en annan familj; äfven då föreföll 

han besynnerlig, särskildt å en restaurant, dit expl. och 

assistenten följdes åt. Här skroderade L. mycket. Han 

lät tillkalla poliskonstaplarna på platsen och ville föranstalta 

om en polisbevakning, ehuru något skal därtill 

ej fanns. Under fängelsetiden hade han, så vidt assistenten 

kunnat märka, uppfört sig väl. — Skolföreståndaren 

vid fängelset meddelade, att han under den tid, L. 

varit häktad, träffat denne ett par gånger. Därvid hade 

L. förefallit öfverspänd och uppfört sig på ett satt, 

som kunde tyda på att han ej var fullt normal. 

På grund af hvad i målet förekommit beslöt rätten 

infordra fängelseläkarens utlåtande öfver L:s sinnesbeskaffenhet. 

Den 29 december inkom detta utlåtande till 

rätten. Fängelseläkaren skrifver häri? »Exploranden är 

mycket liflig i sina rörelser, talar fort och beledsagar talet 

med ett mycket skiftande, men adekvat minspel. När 

han skildrar mera dramatiska episoder af sitt lif, springer 

han upp och klargör scenen med behagfulla, men i hog 

grad målande rörelser. Vid talet märkes i hetsigare ögonblick 

då och då en liten hackning eller lätt stamning — 

särskildt tycktes ett begynnelse-F gärna vilja sätta sig 

på tvären. — Då jag de första gångerna såg den tilltalade, 

öfverraskades jag af hans muntra, nästan skojfriska humör, 

hans glädjetindrande ögon och kroppsliga liflighet och den 

frejdighet, med hvilken han såg mot den närmaste framtiden. 

Jag har sedan ofta funnit honom i samma obundna 

stämning. »Jag är så lätt om hjärtat», sade han en gång, 

och då jag frågade honom, om han visste af någon särskild 

orsak till detta, svarade han, att det visste han 

inte. Men icke alltid så; några gånger har jag också råkat 

på honom, då han varit dyster och nedstämd med slappt 

hängande mustascher och tillrufsadt hår. Talet är då till 

att börja med icke så flödande som eljest; han förefaller 

trött, och ögonens spel är ingalunda lifligt. En gång vid 

ett sådant sorgset tillfälle svarade han på min fråga om 

orsaken till hans nedstämdhet, att han hade »så'na vansinniga 

idéer». Och då jag ville veta, hvad han menade 

med detta, svarade han efter en stunds förläget skrufvande, 

att hän ofta föll i drömmerier om det stora, han skulle komma 

att uträtta. Så nu till exempel: han skulle resa till 

Indien, där slå sig fram till berömmelse och storhet och 

så komma hem och öfverraska och triumfera. Under stunder 

af sådana drömmerier kan han glömma allt omkring 

sig. Så också nu! När han vaknade upp ur drömmen och 

såg verkligheten omkring sig, föll han i förtviflan, kastade 

sig på golfvet och grät. — Han är mycket lättrörd, och 

i synnerhet när han talar om undfångna välgärningar eller 

välvilja, som mott honom i lifvet, tåras hans ögon. Men 

han är också lätt att prata upp i en muntrare stämning. 

Hans språk 1 är vårdadt och med ett ordval och understundom 

en viss sirlighet, som skvallra om en viss grad af litterär 

beläsenhet. — — — Den anklagade har på min begäran 

sammanskrifvit en kort lefnadshistoria, och af denna liksom 

af de många samtal, jag haft med honom, bar jag 

om hans föregående lif fatt veta följande. Skrifvelse!! 

börjar sålunda: »Som inledning till min s. k. lefnadskarakteristik 

i korthet vill jag blott saga: En hvar har 

ett nattsvart öde, som grumlar lians lefnadsmod. Efter 

genomgående af hela folkskolan och åtskilliga klasser i 

läroverket — i hvilket senares klasser jag genom flit lyckades 

nå den eftersträfvansvärda platsen som »primus» 

och hvarje termin hemförde s. k. premier i form af kontanta 

penningar — erhöll jag anställning (till en början 

utan lön) hos en jurist och en länsman med skyldighet 

att alternerande arbeta hos dem och, inom parentes 

sagdt. fick jag då erfara sanningen af psalmen 298, 

v. 2. Emellertid höll jag ut i 3 år. Under denna tid 

bodde jag hemma hos mina föräldrar, hvilka i en källarvåning 

förhyrt en synnerligen fuktig och osund dublett, 

som på satt och vis var direkt förenad, enär dörr saknades 

mellan rummen. Mina föräldrar, fattigt arbetsfolk, hade 

utom mig, som var den äldste, vid den tiden 8 barn. 

Redan under skoltiden, då jag läste hemläxor med kamrater, 

hade jag fatt hjälpa till med att söka medverka 

till förtjänst, och denna bestod mest in natura, jag fick 

nämligen s. k. kostdagar, hvilka likväl inskränkte sig till 

endast middagar och långt ifrån regelbundet sådana.» Han 

omnämner därefter och har äfven muntligen flera gånger 

berättat mig, att han från sitt 14:de till och med sitt 19:de 

år utöfvat masturbation, ,oftast flera gånger om dagen. 

Han bär tydligen ännu i dag en rent sjuklig ruelse öfver 

denna sexuella förirring, hvars betydelse han i hög grad 

29

30 

öfverdrifver. Han vill i denna se förklaringen till sin 

»sorgliga nuvarande sociala ståndpunkt» och sitt »i hög 

grad depraverade själslif». Och sedan: »Återkommande till 

mitt sorgliga, fysiska brott, vill jag ännu en gång nämna, 

att jag, som aldrig delgifvit någon detta, kant mig som 

den olyckligaste på jorden, hvilken hemligt burit på ett 

juridiskt strängt straffvärdt brott. Med denna last följde 

hos mig en otrolig själströtthet, slöhet och ett minskadt 

begrepp om ansvar.» — Han finner dock också en annan 

och väl sannolikare grund för sina egendomligheter. »Som 

jag bodde hemma under förhållanden, som jag här förut 

omnämnt, hvarigenom jag sålunda ej fick den tillgång 

till frisk luft, rörelse och framför allt kost, som jag särskildt 

under denna tid var i så stort behof af, är det 

klart, att jag skulle bli, lindrigast sagdt, egendomlig till 

lynnet. Härtill kommer den ofta mer än ansträngande 

tjänstgöringen, som jag genom att tjäna tvenne principaler 

hade. Eegelbundet slutade mitt dagsverke mycket 

sent, ja, ganska ofta kl. 12 om nätterna. Och söndagarna, 

för andra en hvilodag, voro för mig arbetsdagar.» —• 

Sedan har. vid 19 års ålder bliivit fogdeskrifvare, inträdde, 

säger han, en viss förbättring i hans lif. »Så fick jag logis 

och föda hos min chef, men måste för att skaffa mig 

det nödvändigaste arbeta extra, och då mitt ordinarie arbete 

var ganska betungande, ansvarsfullt och kräfde dagen, 

måste således natten användas för extra-arbetet. Under 

denna tid hängaf jag mig mycket åt själfstudier, och 

genom intensiv själskamp lyckades jag besegra min lidelsefulla 

natur och blifva sedlig. Samtidigt lefde jag 

ett nästan otroligt spartanskt lif.» — Under denna tid 

och anda till sitt tjugutredje år var han starkt och svärmiskt 

religiös. Han korn tillsammans med en likasinnad 

vän, en student, för gemensamma andaktsöfningar, och de 

unga männen köpte hvar sin Kristusbild, inför hvilken 

de framburo böner och åkallan. — Så korn han en dag 

i sällskap med forna skolkamrater, som skulle fira en 

kamratfest. Han hade då ännu aldrig smakat spritvaror 

— han var uppfödd i ett goodtemplarhem — men efter 

trug och lock fick man honom att ta fatt, och den kvällen 

fick han sitt första rus, och på natten förskaffade han 

sig sin första gonorrhé. Han vanskötte sin sjukdom, fick 

en epididymit och drogs sedan i sju månader med sjukdom 

och ånger. Han blef då åter religiös och i alla hänseenden 

sedlig, ingick i Göteborg i en goodtemplarloge, men äfven 

nu föll han — efter ett par års tid — för tubbande vänners 

lockelser. Och så korn den bedröfliga historien våren 

och sommaren 1908, om hvilken han i hufvudsak berättar 

detsamma, som jag känner ur protokollen. — Han säger, 

att han alltid varit ansedd för att vara underlig till lynnet, 

och han tycker själf, att han alltid varit vemodig, 

att vemodet liksom varit hans grundstämning. Detta vemod 

afbrytes icke sällan af något, som han kallar en 

»onaturlig lycka», och som han skildrar som en ofantligt 

glad stamning, hvilken han dock snarare känner som ett 

obehag, som en sjukdom, icke som någon verklig lycka. 

Denna period öfvergår i en längre eller kortare period af 

alldeles omotiverade vredeskänslor, då han får lust att 

»svära och vara rå», och då han äfven energiskt tillfreds 

ställer denna sin lust. »Det är skönt att ladda ur sig.» 

Denna otrefliga period förtonas så småningom i det .vemod, 

som han anser som den för sig normala stämningen, 

och som han också anser för den lyckligaste. Under den 

första perioden är han mest upplagd för skämt och oskyldigt 

»skoj», påstår han, den andra perioden är orgiernas, 

spritmissbrukets och kvinnolustens; under vemodets tid 

stiga ofta själf mordstankar upp i ytan. — De tre faserna 

komma, menar han, icke alltid så här regelbundet 

efter hvarandra, understundom kan också en af dem vara 

borta eller ytterst kortvarig, men den skildrade gången 

är regel. — Han berättade mig en gång flera händelser 

i sitt lif, som afsågo att visa, att en förargelse, som 

drabbar honom, eller en skymf eller dylikt ofta icke genast 

utlöser en handlingskraftig reaktion; en sådan tilldragelse 

gör honom våldsamt vred, men verkar samtidigt 

genom sin våldsamhet som ren hämning; först en eller 

två dagar efteråt kommer reaktionen och då i form af 

en dylik öfverglad stämning, som ofvan beskrifvits, och 

så går han serien igenom. Men icke alltid är detta eller 

liknande orsaken till utlösningen; oftast vet han ingen 

orsak alls. ,— Han säger, att han har intet begär efter 

sprit, och han tål icke heller alkohol. Efter ett par glas 

blir han moltyst, men under detta tidigare rus rinna ofta 

galna idéer upp i hans hufvud. Så satt han en gång, säger 

han, med några kamrater på en krogbalkong i andra 

våningen. »Tror ni, att jag vågar hoppa ut här?» utropar 

han. »Du är väl inte galen heller!» säger någon, men i 

detsamma tar han sats öfver bröstvärnet och ger sig därutför. 

Kom ifrån äfventyret mycket lindrigt. En annan 

gång skall han under liknande omständigheter ha i blåst 

och hög sjö slängt sig i hafvet och summit ut till ett 

ställe, ehuru allt sade honom, att företaget var lifsfarligt. 

— Han säger själf, att hans begär efter kvinnor är mycket 

starkt, ofta okufligt, och hans ögon lysa, när han 

kommer in på det kapitlet. I detta sammanhang må sägas, 

att han påstår sig aldrig ha haft lues, »så vidt han veto. 

Ej heller finnas numera tecken på att han genomgått denna 

sjukdom. — — — — — — — — — — — 

Då jag en gång sporde honom, huru det kunde komma 

sig, att han, som så mycket tänkt på och talat om själfmord, 

ännu lyckats rädda sig åt lifvet, sökte han under 

liffulla gester och talande dramatik klargöra detta. »Det 

går inte, om man börjar att tänka; skottet måste brinna 

af i ett hetsigt, galet ögonblick; kommer en enda tanke 

emellan, blir det ingenting af. Säkrast skulle det gå, om 

någon stode bredvid, och så lusten komme opp, pang!» Det 

ligger tydligen mycket af deklamation och pose bakom 

det hela, men jag har skal att tro, att han själf anser 

sin ofta påkommande själfmordslängtan ärlig. Likaså är 

det tydligt af detta, att hans »själfmordstankar» icke äro 

melankolikerns ofrånvändbara, otröttade trånad mot förintelsen 

utan snarare den desekvilibrerades impulsiva lust 

att gå bort från en situation, som blifvit honom för brokig. 

— Den anklagade har utan tvifvel ett hvad man kallar 

godt hufvud, han har en snabb, adekvat uppfattning, och 

tankeverksamheten är både liflig och logisk. En och annan 

gång komma dock tankarna för brådstörtadt, och för

många vilja tränga sig fram i förgrunden på en gång; 

det blir ett slags svag antydan till tankefladder (Ideenflucht), 

såsom då han en gång berättar, att han är mycket 

religiöst anlagd, och så plötsligen afbryter sig själf: 

»Och så är jag mycket lif vad för gymnastik.» •— — — 

Han diktar både på vers och prosa. I sina vers — formriktiga 

och väl gjorda rhom enkla versslag — finner han 

icke sällar, riktigt vackra uttryck för de tankar, han vill 

ha fram; det är icke omöjligt, att det sitter en författare 

på lur i den unge mannen. Äfven i öfrigt visar han smak 

och sinne för det prydliga. Sålunda har han med den lilla 

egendom, som är hans, af böcker och bilder smyckat sin cell 

på ett rent kvinnligt smakfullt satt. Och äfven för den 

egna utstyrseln är han mycket svag. Han har visat mig 

ett porträtt, där han strålar i länsmansskrud och med hållning 

och min, som om han hölle på att stampa legioner 

ur marken. Och när han långt om länge fick sina efterskrifna 

kläder till sig i cellen, .tog sig hans belåtenhet 

uttryck i en ysterhet, sådan, att de, som sago honom i 

det ögonblicket, voro fullt öfvertygade om att han var 

»spritt galen». Inga sinnesvillor ha kunnat påvisas, ej heller 

några sjuka föreställningar af annan art än de, som 

redan antydts.» ,— Fängelseläkaren säger sig hafva med 

lätthet förstått, att »den anklagade intet har emot att bli 

förklarad för sinnessjuk, icke så mycket dock — åtminstone 

på senare tiden — för att bli fri från straff som 

för att få vard j)å någon anstalt.» —• I sitt på undersökningen 

grundade utlåtande yttrar läkaren : »Den anklagade 

Ernst Leonard L. är sinnessjuk eller rättare sinnessjuklig, 

så till vida som han lider af ett abnormt våldsamt satt 

att reagera för lifvets irritamenter, hvilket sjuka reaktionssätt 

yttrar sig som bråda och starkt markerade stämningsväxlingar 

och som impulsiva, 'tanklösa', handlingar. 

— — — Vidare är det sannolikt, att L. vid de åtalade 

brottens begående just på grund af denna impulsivitet i 

hans natur stått abnormt värnlös gent emot frestelser, i 

det han icke fatt tid att fullt bruka sitt förstånd.» — 

Till stod för sin uppfattning af L:s sinnestillstånd åberopar 

fängelseläkaren äfven en namngifven fru i Skåne, 

som uppger sig ha kant den förre sedan 1902 och »under 

edsplikt» intygar, att han varit »underlig till lynnet, ofta 

i den grad, att skal finnes för antagandet, att han icke 

varit normal», samt att han uttalat själfmordstankär och 

till och med varit i begrepp att begå själfmord. Ur ett 

bref från nämnda fru, hvilket i afskrift finnes bilagdt 

fängelseläkarens yttrande, må anföras: »Till det intyg, 

jag — — — lämnade rörande Ernst Leonard L:s sinnesbeskaffenhet, 

beder jag få göra följande tillägg, klargörande 

de skal, på hvilka jag grundar mitt antagande, att 

han, åtminstone tidtals, ej är som en vanlig normal människa. 

— — — Under de tvenne första åren, vi kant 

hvarandra, träffades vi dagligen, och iakttog jag då hans 

ofta återkommande besynnerligheter. — Hans stilla, veka, 

ytterst känsliga sinne, då han innerligt längtade, ja, rent 

af törstade till det goda, kunde helt hastigt försvinna 

och efterföljas af en verklig »Saulsnatur», då han var 

i högsta grad rå och lättsinnigt kunde begå hvilken låg 

och neslig handling som helst. Ofta iakttog jag ett öfver- 

31 

gångsstadium mellan dessa bada naturer, hvilket visade 

sig i en sprittande liflighet och en glädje, som ingalunda 

var naturlig. Sedan han »rasat ut», visade han den yttersta 

grad af förtviflan och ånger öfver denna föregående 

sjukdoms laga handlingar, hvilket tog sig uttryck i 

själfmordstankär och själfmordsplaner. Han har varit i 

hög grad nervös, ofta haft ansträngande arbete samt hängifvit 

sig åt ett öfverdrifvet bruk af tobak. Den omständigheten, 

att han förlofvade sig med en flicka af min 

släkt, har gjort bekantskapen oss emellan mera förtrolig, 

och då jag är gammal nog att vara hans mor, har jag 

ej tvekat att skänka honom det stod, jag kunnat. — Hvad 

jag nu meddelat om hans underliga »sinnesutbrott» eller 

hur det skall kallas, har jag, som jag förut nämnt, många 

gånger varit vittne till och kan taga på min ed.» — Skrifvelsens 

författarinna bifogar utdrag ur bref, som hon erhållit 

från L. under åren 1907 och 1908. Af dessa, som 

allesammans ge .uttryck åt själfförebråelser, förtviflan 

och lifsleda, må särskildt anföras ett från början af 1908. 

Det lyder: »Jag kan ingenting mera göra; nu är allt förloradt. 

Del lönar sig inte alt göra något. Emellertid skall 

du hafva hjärtevarm tack, min enda vän, nej, min moder. 

Jag har nu inget att lefva för, och detta är det sista 

bref du får från mig. Jag har ännu detta »ynkliga» mod, 

som gör, att det ändå skäll gå lätt att taga mitt lif, 

det är jag tvungen till. Du hade ett sorgebarn, det fick 

du aldrig glädje för, och nu med dessa sista ord Glöm 

och Förlåt mig gör jag nu de sista stegen till förtviflans 

afgrund. Allt är förloradt utan hopp om räddning. Ack, 

om du i kväll såge mig, så måhända skulle du ändå röras 

af min förtviflan, men nu står det med brinnande eldskrift 

öfver mitt hufvud För sent. O Gud, att jag hade kunnat 

räddas! Bränn upp mina bref, och skulle någon fråga 

om mitt slutliga öde, så säg ingenting, drag öfver mig 

tystnadens slöja! Nu är jag inte mera rädd. Har jag 

lefvat illa, så är döden för egen hand rättvis. Jag springer 

skyndsamt in i evigheten. Ett ögonblick, och allt är 

slut.» — Med anledning af fängelseläkarens utlåtande beslöt 

häradsrätten infordra Medicinalstyrelsens yttrande om 

L:s sinnesbeskaffenhet. Sistnämnda myndighet resolverade, 

att L. skulle för observation och undersökning intagas på 

Vänersborgs hospital och asyl. Hit anlände han den 4 

mars 1909. 

Status præsens den 4—31 mars 1909. 

Expl. är 166 cm. lång. Kroppsbyggnad, hull och muskulatur 

ordinära; hy något blek. Hår och mustascher ljust 

cendré; irides mörkblå. Hufvudets omkrets 54 cm., längden 

18,9 cm., bredden 14,8 cm. Expl. ömmar något, då man 

från rectum trycker på prostata; eljest har vid fysikalisk 

undersökning från vegetativa organ intet abnormt kunnat 

påvisas. Urinen håller inga patologiska beståndsdelar. 

Afföring tämligen trög. Expl. är lindrigt myop (— 0,75 

D) men lider samtidigt af ackomodativ astenopi, som gör, 

att det vid närarbete ganska snart börjar skymma för ögonen 

på honom. Hörseln är på vänstra örat (efter ett häftigt 

slag å detsamma för några år sedan) lindrigt försvagad. 

I öfrigt funktionera sinnesorganen normalt Pupil-

32 

ler af medelvidd, lika stora, reagera behörigen för ljus och 

ackommodation. Rost, uttal och artikulation utan anmärkning. 

I känselsinnets olika kvaliteter föreligga ingenstädes 

några, rubbningar. Ingen darrning, kramp eller förlamning. 

Patellarreflexer anmärkningsvärdt lifliga; kubitalreflexer 

äfvenledes starkare än vanligt. Plantarreflexer 

ordinäia. Babinsky finnes ej å någondera sidan. 

Expl. vistas på lugnaste öfvervakningsafdelningen 

(I a), ligger i separationsrum. Han har efter intagningen 

på anstalten företett ett något växlande tillstånd. De 

första dagarna var han foglig och vanlig, sade sig aldrig 

ha kunnat tro, att det skulle vara så trefligt på ett hospital, 

samspråkade lifligt med ansvarige skötaren, bragte 

själf på tal sin förbrytelse och hvad därmed står i sammanhang, 

förklarade, att han ej är eller någonsin varit sinnessjuk, 

men att han kommit hit, emedan folk ville hjälpa 

honom, så att han skulle bli förklarad otillräknelig vid 

brottets begående och sedan återigen få en liknande plats, 

som den, han förut innehaft. Han meddelade dock tillika, 

att lian ibland kommer i ett itillstånd, då han ej förmår 

behärska sig, lätt. blir ursinnig, vill döda sig själf och 

älven kii.ii bli farlig för omgifiiingen. Den ].'! mars började 

han demonstrera detta tillstånd, slog till en fredlig 

patient, med en borste och öfveröste honom med skällsord, 

emedan han åt för långsamt. Den 15 knuffade han utan 

nämnvärd orsak till en annan patient. Samma och följande 

dag grumsade han öfver att han ej erhöll några svar på 

bref, som han afsändt från anstalten, förklarade, att brefven 

ej expedierats af läkarna (något, som emellertid gjorts), 

och att 'han skulle stämma dessa härför, när han en gång 

blefvo fri. På aftonen den 26, då han ännu visade sig retlig, 

förklarade han, att hans vredesaffekt brukade upphöra, 

om han finge komma ut och lägga sig på marken 

eller springa ett stycke. Strax efteråt yttrade han: »Jag 

får väl gå och lagga mig och lägga öfver hufvudet, så 

jag kan slippa att se så mycket andar.» När ansvarige 

skötaren den 28 erinrade expl. om sistnämnda yttrande, 

förklarade denne sig blott hafva fällt det på skämt. Samma 

dag yttrade han vid ett tillfälle: »Jag är ej sjuk och har 

aldrig varit sinnessjuk, så att jag sett djäflar och spöken, 

men jag är själstrött och öfveransträngd på flera satt; 

detta är ,min sjukdom», vid ett annat tillfälle: »Nu önskar 

jag ej annat, än att jag finge blifva fri, så att jag kunde 

komma åt att döda mig. Döden är för mig så ljuflig. O, 

att jag blott finge dö! Jag skulle gärna försaka Himmelen, 

om jag blott finge dö och blifva eldare i Helvetet.» 

Expl :s sömn har under månaden ej varit god, men ej 

heller alldeles otillfredsställande. I allmänhet har han 

somnat vid 10-tiden och sofvit till 3, så legat vaken ungefär 

en timme för att härefter ånyo insomna och sofva 

till o eller 6. Något samband mellan sömnens förhållande 

och växlingarna i hans stämning har ej kunnat påvisas. 

Matlusten är ej så god; dock väger expl. den 26 mars 

mera (57 kg.) än vid Jiitkomsten (55,8 kg.). 

Vid de samtal, t. f. öfverläkaren haft med expl., har 

denne 3tädse uppträdt höfligt, men ansiktsuttrycket och 

röstens tonfall ha ofta gifvit vid handen, att han befunnit 

3ig i en retlig sinnesstämning. Han har visat syn 

nerligen godt minne för både tidigare och senare data, god 

uppmärksamhet, snabb ioch korrekt uppfattning, beredvilligt 

svarat på alla undersökarens frågor och därjämte i 

anslutning till dessa spontant utvecklat en ganska betydande 

svada. Härvid har han talat synnerligen forceradt 

och hastigt men fullt redigt, om ock dispositionen i framställningen 

varit löslig, och det ej så alldeles sällan händt, 

att han tappat tråden och kommit in på andra ämnen än de, 

han ursprungligen tänkt afhandla. Om någon idéflykt kan 

man för närvarande ej tala. Han faller lätt i gråt, men 

nästan lika lätt i skratt. Sitt tal beledsagar han med lifliga 

gester och oupphörliga kastningar på hufvudet. Totalintrycket 

af hans uppträdande sammanfaller med det, man 

är van att finna vid nervösa öfverretningstillstånd. 

En profning af expl:s kunskapsförråd ger det resultat, 

man kan ^vänta af en person, som genomgått fem klasser i 

allmänt läroverk. Af svaret på katekesfrågan »Hvad är 

Gud ?» och därtill hörande bibelspråk har han tämligen goda 

reminiscenser; för Moses historia redogör han fullständigt; 

i en längre sats, som förelägges honom, namnger han korrekt 

de (olika satsdelarna; af Karl XII:s krig och Xerxes' 

tåg mot Grekland minns han hufvuddragen; planeternas 

namn och inbördes storlek känner han till; de viktigaste 

staterna i Asien, Afrika och Amerika räknar han upp. 

jRegula-de-tritalet »Om en cyklist åker 5 mil på 7 timmar, 

huru lång tid behöfver han då för att åka 2 mil, 

förutsatt att han åker med samma hastighet ?» vållar honom 

något hufvudbry, men han löser det till sist. På 

frågan »Huru kommer det sig, att vid en häftig explosion 

inom ett kvarter i en stad flere fönsterrutor kunna 

springa i kvarteret, utan att dessa träffas af några synliga 

partiklar ?» lämnar han det riktiga svaret. Han minns, 

hvad vän. kung och drottning, men ej hvad fot, stad eller 

väg heter på latin. Citatet »Ich weiss nicht, was soll 

es bedeuten, dass ich so traurig bin» kan han ej öfversätta 

utan hjälp. Icke desto mindre påstår han sig ha last 

Nietzsches »Also sprach Zarathustra» på originalspråket. 

När undersökaren för att profva, om detta sistnämnda 

är med verkliga förhållandet öfverensstämmande, ber 

honom redogöra för fabeln i och inledningskapitlet till 

arbetet i fråga, visar det sig emellertid, att han ej 

alls har någon kännedom därom. De föreställningar 

han har om Nietzsches läror äro för öfrigt skäligen 

inexakta; han tycker, att de ungefär sammanfalla 

med kristendomens. Af svenska, moderna, skönlitterära 

författare säger han sig känna till Strindberg, Rydberg, 

Selma Lagerlöf, Geijerstam, Per Hallström, Levertin, 

Schuck, Warburg och Heidenstam samt uppför dem i nu 

angifven ordning med hänsyn till rangen. Då man utfrågar 

honom om de nämnda författarnas böcker, visar det sig 

likväl, att han har endast obetydligt reda på dem, om 

man undantar Strindbergs. Han påstår, att han skaffat sig 

dennes alls arbeten. — De senare årens politiska händelser 

har expl. tydligen noga följt med; han kan uppräkna alla 

personer, som spelat någon mera framträdande roll vid 

den rysk-japanska konflikten och känner i detalj den 

svensk-norska unionskrisens orsaker. 

Rörande sina lefnadsdata berättar expl. i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med uppgifterna i rättegångshandlingarna 

och fängelseläkarens utlåtande. Man skall nästan 

kunna saga, att han med ett visst välbehag utbreder sig 

öfver de. egendomligheter, han påstår sig ha företett allt 

ifrån tidiga år. Han var som barn svag och led af dålig 

matlust; samtidigt hade han ofta ganska ansträngande arbete 

som »barnpiga» åt sina yngre syskon, medan fadern 

och modern ,voro borta på arbete. Redan vid denna tid 

var han svärmiskt anlagd, gick och grubblade för sig själf 

och fick ibland af fadern, som ej tyckte om denna sinnesriktning, 

hora:'»Du är inte klok!» Vid pubertetstiden, då 

han Tiade sin mycket ansträngande tjänstgöring hos advokaten 

och länsmannen, men samtidigt fick nöja sig med 

den svaga och otillräckliga kost, som bestods i hemmet, 

slet han mycket ondt. Hvad som ytterligare satte ned 

hans krafter, var den från hans 14:de till hans 19:de år 

bedrifna onanien; under gråt utvecklar han sina öfvcrdrifna 

föreställningar om det afskyvärda och farliga (i 

denna ovana och omtalar, huru han för att öfvervinna densamma 

steg upp före klockan half sex om morgnarna, tog 

afrifningar med iskallt vatten, piskade sig med björkris 

och gymnastiserade med järnvikter. Af ven efter det han 

besegrat ungdomslasten, fortfor han att sörja däröfver. 

Då han för att kunna skaffa sig kläder nödgades göra 

skulder, fick han en ny anledning till sorg; han betraktade 

äfven skuldsättningen som omoralisk, då han ej kände 

sig s'äker på att kunna återbetala det lånade. 1902 

på hösten, då han var anställd och bodde hos kronofogden 

i Kristianstad, gjorde han sitt första själfmordsförsök. 

Mycket förenade jsig till att då framkalla lifsleda hos 

honom: tron, att han genom onanien fördärfvat sig för 

lifvet, bekymren öfver skulderna, som vid denna tid vuxit 

till 800 kronor, bristen på förståelse i hemmet från föräldrarnas 

sida. Han var då mycket öfverspänd och nervös, 

sof oroligt, gick ofta af och an, talande högt för sig själf. 

En kvällsstund, då han trodde, att kronofogden var borta, 

satte han revolvern för pannan. I detsamma korn emellertid 

kronofogden in, tog vapnet från honom och frågade, 

hvarför han ville beröfva sig lifvet. De expl. omtalade 

sina sorger, lofvade kronofogden hjälpa honom och skref 

kort efteråt ,på borgen för 100 kronor åt honom. När 

man frågar expl., om några personer finnas, som kunna 

bestyrka riktigheten af hans berättelse om detta själfmordsförsök, 

svarar han nekande; kronofogden är nu död; 

han var änkling; två systrar, som hushållade för honom, 

lefva visserligen, men de ha säkert ej fatt veta någonting 

om hela saken, ty kronofogden var en mycket tystlåten 

man. Hvar systrarna nu finnas, säger sig expl. ej veta. 

Ungefärligen från 19-årsåldern daterar expl. början 

till de egendomliga stämningsväxlingar, som finnas omförmälda 

i fängelseläkarens utlåtande. Den stojiga, öfversvallande 

glädtiga stämningen har plägat räcka ungefär 

två veckor"; under denna tid missbrukar han ofta Guds 

namn, vill gärna bråka och ställa till gräl, är mycket 

benägen för samlag med kvinnor och begår oöfverlagda 

handlingar; hoppet från krogbalkongen — som han påstår 

ha bevittnats af en namngifven, ännu lefvande officer — 

inträffade sålunda under ett dylikt, stojigt tillstånd. Här- 


33 

under är emellertid hvarken arbetsförmåga eller sömn i 

nämnvärd grad försämrad. Under det förtviflade tillståndet, 

som ofta efterföljer det stojiga, och som plägar kunna 

räcka .inemot en vecka, äro arbetsförmåga och sömn 

däremot klena. I sammanhang med de förtviflade tillstånden 

vaknar lifsledan, och de flesta själfmordsförsök, expl. 

begått, hafva inträffat under dylika stämningsfaser. Det 

tredje tillståndet, ,det vemodiga, räcker längst; därunder 

kan han med lätthet dikta och försjunker gärna i drömmar 

och religiösa grubblerier. Detta tillstånd är så ,att 

saga hans normala. 

Om orsaken till sin befrielse från värnplikten kan 

expl. ej meddela något närmare. — Vid 21 års ålder ådrog 

sig expl. under ett rus för första gången dröppel. Vid 

tal härom fäster han uppmärksamheten på sitt egendomliga 

förhållande till alkohol. Han har ej — åtminstone ej förr 

än på allra sista tiden — haft något särskildt begär därefter 

och tål blott små mängder. Då han fatt ett eller 

ett par glas, blir han tyst och frånvarande samt vill 

lämna det festliga laget. Samtidigt växer hans könsdrift 

till oerhörd styrka, och han måste nödvändigt hafva samlag 

med en kvinna. — Den ofvannämnda dröppeln vanskötte 

expl., så att han fick dragas Sned sjukdomen i 

öfver sex månader; tyckes ha haft så väl eprdidymit som 

någon prostataaffär. Han blef mycket utmattad och gick 

äfven med själfmordstankar under denna tid. Ännu i dag 

är han uppenbarligen mycket rädd för att han skall hafva 

tagit skada för lifvet genom sjukdomen. Några dagar i 

midten af månaden tog sig denna oro särdeles lif liga uttryck; 

han påstod sig hafva »förskräckliga» smärtor i 

blåsan, hvilka strålade ned mot ena benet och beröfvade 

honom sömnen, förklarade, att han ej kunde låta urinen 

på normalt vis o. s. v. T. f. öfverläkaren gjorde då en 

undersökning af expl:s könsorgan, blåsa och urin samt hans 

satt att kasta denna senare. Härvid konstaterades intet 

annat abnormt än den ofvan omtalade ömheten vid tryck å 

prostata. Sedan undersökaren därefter försäkrat, att ingen 

fara föreligger, har expl. ej vidare klagat öfver några 

smärtor eller funktionsrubbningar. 

Expl. påstår sig under den tid — från 1903 till 1906 

—, han var anställd hos länsmannen i Vinslöf, hafva fort 

ett absolut nyktert och sedligt lif. Han fattade då tycke 

för dottern till en burgen jordbrukare, men kunde ej få 

henne, emedan föräldrarna voro emot partiet. Häröfver 

sörjde han mycket. Samtidigt genomgick han en religiös 

kris, led af själfförebråelser med anledning af de brott 

mot sedelagen, till hvilka han förut gjort sig skyldig, 

var därjämte uppfylld af afvoghet mot föräldrarna, emedan 

dessa satt så många barn i världen utan att kunna bereda 

dem en sorgfällig och kristlig uppfostran. Af det ansträngande 

arbetet hos länsmannen blef han »rysligt» 

nervös. Allt gjorde, att lifsleda ånyo uppträdde, och en 

dag på våren 1905 försökte han skjuta sig ute i skogen. 

Men gång på gång, som han förde upp revolvern, kommo 

tankar, att han ej skulle bli salig, han kastade omkull sig 

och jgrät, och själfmordet blef ej utaf. När han korn hem 

på kvällen, såg länsmannen på honom, att det ej stod rätt 

till, fick honom att bekänna, hvad han ämnat göra, tog

34 

vapnet från honom, hotade honom med afsked. Sedan plägade 

länsmannen en tid gå och genomleta hans lådor 

för att öfvertyga sig om att han ej på annat satt försökte 

beröfva sig lifvet. Egendomligt nog, skot sig länsmannen 

själf året därpå. Hans hustru lefver, men expl. vet ej, 

hvar hon nu finns. Han är för resten öfver ty gad om att 

länsmannen ej meddelat henne något angående det nyssnämnda 

själfmordsförsöket. Förhållandet mellan makarna 

var ej godt; hustrun vågade aldrig ens gå in på mannens 

kontor. 

Ungefär samtidigt med att expl. blef bekant med den 

ofvannämnda jordbrukardottern lärde han känna en annan 

flicka, dotter till en afliden godsägare. Denna senare ville 

hjälpa expl. ur hans svårigheter, och på hösten 1905 blefvo 

de förlofvade. Fästmön förstod honom emellertid aldrig 

och tyckte för öfrigt, att han var en plebej. Jordbrukardottern 

förstod honom däremot, och det var egentligen 

henne, han tyckte om; hon var vacker, musikalisk och 

diktade; han kunde ej slita sig från henne, utan var nästan 

dagligen i hennes sällskap, äfven sedan han förlofvat sig 

med den andra flickan. 

Af fästmöns mor fick expl. 300 kronor. Den hjälpen 

räckte emellertid ej långt, och hans affärsställning var, 

såsom ofvan nämnts, i Vinslöf och ännu mera i Vimmerby, 

dit han sedan korn, genomdålig. På det senare stället, 

där han var t. f. länsman, hade han ett oerhördt ansträngande 

arbete. På våren 1906 var han mycket nervös, så 

att de underordnade — af hvilka han namnger fyra polismän 

— • funno honom »konstig». Han gick ut i ödemarken, 

kastade där omkull sig och grät, ströfvade ofta äfven 

ute om nätterna. En eftermiddag vid denna tid, medan 

han befann sig hemma i sin bostad, skulle han åter skjuta 

sig. Bast som han stod där gråtande med revolvern i hand, 

korn emellertid en af hans bekanta upp, och så blef det 

intet själfmord af heller den gången. Hvem ifrågavarande 

bekante var, minns han nu ej; det var väl någon af de 

unga handlandena i Vimmerby; han hade gjort sig särskildt 

vau med dem, ty han behöfde kredit. 

Som ofvan omtalats, var det aldrig något riktigt godt 

förhållande mellan expl. och hans fästmö. Hon höll emellertid 

fast vid förlofningen, under det att han ville förblifva 

fri. Han »bröt med henne fyra gånger», och till 

sist slogc de upp. Det var söndagen den 22 juli 1906. 

Påföljande onsdag hade han »festat», »fick bakrus», gick då 

ut och gick, steg under promenaden in i ett buskage vid 

vägen och skulle skjuta sig. I detsamma korn en vän, 

handlanden E. P. i Vimmerby, cyklande, ropade an expl. 

och frågade, hvart han skulle hän. När L. korn fram 

ur buskaget, hade han visserligen ej revolvern synlig, 

men vännen fick i alla fall klart för sig, att det 

var något galet med honom, och frågade: »Har du några 

dj—la dumheter för dig nu igen ?» Sedan tog han honom 

med sig, och »det blef en dj—la fest på kvällen», i hvilken 

äfven ett par flickor deltogo. — Den namngifne handlanden 

är au död. Han afled under egendomliga omständigheter, 

troddes ha -tagit gift. Det blef konkurs efter 

honom. 

I slutet af augusti 1907 tillträdde L. sin plats hos 

länsman G. Denne var, påstår han, en ytterligt rå 

man, som alltid svor, som idkade procenteri, och som ej 

heller aktade för rof att undanhålla expl. hans rättmätiga 

andel i vissa förrättningskostnader. Korn så därtill, att 

G. med anledning af att expl. sökte afhålla sig från 

sprit kallade honom idiot och dylikt samt förklarade honom 

ej vara representativ nog. En afton i början af september, 

när arbetet för dagen var slut, korn det till en 

häftig ordväxling mellan G. och expl. Efteråt tog deu 

senare en revolver, som hängde på väggen i det rum, 

han bebodde, och försökte ladda den med en kula, hvilken 

han tog ur en kulask i samma rum. Hans afsikt var att 

skjuta sig, men det gick ej att ladda revolvern, enär kulan 

var för stor. Medan han var sysselsatt med att försöka 

passa in denna, korn en piga och fick se, hvad han 

hade för sig; hon sprang omedelbart upp till G. och 

talade om saken för honom. Denne korn ner »alldeles vettskrämd», 

af styrde tilltaget, bad L. »skilja på människan 

G. och länsman G.» samt försäkrade, att han ej var 

så rå, som det såg ut, utan också hade känslor. I 

hvilken stämningsfas, expl. vid denna tid befann sig, minns 

han ej nu; han erinrar sig blott, att han efter grälet med 

G. hade kommit i den allra våldsammaste upphetsning. 

Dylika anfall af upphetsning kan han, om han retas, få 

under alla stämningsfaser; han blir alldeles vild, vet ej, 

hvad han gör, »måste ha någonting, som afleder», slår 

sönder föremål, brister i gråt. När han är ute på förrättningar, 

har han af princip aldrig något tillhygge på 

sig, emedan han är rädd för att under möjligen påkommande 

anfall af uppbrusning begå öfvervåld. 

Under de månader, expl. tjänstgjorde som kontorsskrifvare 

hos G., hade han ett mycket ansträngande arbete. 

Han fick då äfven recidiv af sin dröppel. Skuldbördan 

växte, och samtidigt måste han med grämelse finna sig i 

att chefen, som vid hans antagande lofvat honom extra-inkomster, 

andel i vissa förrättningskostnader, ej uppfyllde 

sitt löfte. Det var i ett tillstånd af höggradig nervositet, 

som expl. slutligen i april 1908 tillträdde sitt vikariat 

för G. Sömn och matlust voro klena, och han hade 

mycket svårt för att skrifva, emedan det gick så dåligt att 

hålla ihop tankarna. Redan i midten af april började han 

förskingra. När han begick de första tillgreppen, tyckte 

han knappast, att han gjorde någonting omoraliskt; han 

ansåg sig hafva rätt till ett visst penningbelopp, motsvarande 

de extra-inkomster, G. ej utbetalat till honom, 

trodde, att han framdeles vid en uppgörelse med G. 

endast skulle behöfva kvittera det tillgripna som rättmätigt 

uppburet. Emellertid kom han snart i dåligt sällskap 

och började supa, i sammanhang därmed blef åtråa 

efter könsumgänge alltmera otyglad, och för att tillfredsställa 

sina lustar tog han alltmer och mer af de penningar, 

som inflöto till länsmanskontoret. Att ha förslösat hela 

den tillgripna summan på nöjen bestrider expl. dock. »Det 

mesta» säger han sig ha lånat till bekanta, som måste hafva 

pengar för att göra sig ifria från hedersskulder; på en 

hel del tror han sig också ha blifvit bestulen af prostituerade 

och andra. När man på tal härom frågar, huru han 

kunde vara nog oförsiktig att hafva den skrifbordslåda, i

hvilken de i nflutna penningmedlen förvarades, olåst, är 

han ej i stånd att lämna något svar. 

Hvilka stämningsfaser, expl. genomgick under den tid, 

förskingringarna ägde rum, kan han ej uppgifva. Han 

»festade» och »spritade» dagligen, fick omsider ett verkligt 

spritbegär, måste för öfrigt hafva spriten som medel att 

dofva samvetskvalen; så fort han var nykter, vaknade 

dessa till lif. G., som hade en mängd juridiska småuppdrag, 

skötte alltjämt dessa under den tid, expl. uppehöll 

länsmanstjänsten, och arbetade i samma rum som han. 

Detta gjorde, att expl. gick i en ständig spänning och aldrig 

kunde känna sig säker på att G. ej möjligen under 

hans bortavaro skulle upptäcka förskingringarna. Expl. 

var alltid beredd på att i dylikt fall skjuta sig och hade 

för ytterligare säkerhets skull under hela denna tid pn 

flaska gift på sig. Spänningen i förening med alkoholmissbruket 

gjorde naturligtvis, att hans redan förut höggradiga 

nervositet ytterligare förvärrades. 

I sitt öfverretade tillstånd gjorde han sig i juli skyldig 

till det tjänstefelet att utan tillräcklig utredning häkta 

två personer som lösdrifvare. Följden blef, att hans länsmansförordnande 

återkallades, och G., som redan i juni 

erhållit begärdt afsked, fick åläggande att återtaga länsmanstjänsten, 

tills annan person kunde erhållas att bestrida 

densamma. Expl. kvarstannade som biträde på kontoret. 

Någon inventering förekom hvarken vid detta ombyte eller 

då sedermera den första eller andra dagen i augusti den 

nye t. f. länsmannen trädde i tjänst. På anmodan af den 

senare kvarstannade expl. äfven en tid som hans biträde 

för att sätta honom in i förhållandena. 

Den 10 eller 11 augusti korn slutligen katastrofen. 

För att dölja sina tillgrepp hade expl. underlåtit att såsom 

inbetalade på restlängderna uppföra de skattebelopp, 

han emottagit och sedermera förskingrat. T. f. länsmannen, 

som af denna anledning naturligtvis trodde, att ingen inbetalning 

skett, hade börjat undra öfver att fjärdingsmannen 

dröjde så länge därmed. Hvilken dag som helst kunde 

emellertid fjärdingsmannen komma in på kontoret, och då 

måste nödvändigt förskingringarna bli uppenbara. Detta 

hade expl. fullt klart för sig, då han ofvannämnda datum 

reste in till Göteborg. Såsom i rättegångshandlingarna 

omnämnes, hade t. f. länsmannens uppmärksamhet då fästs 

på att två skrifvelser med begäran, att vissa skattebelopp 

skulle uttagas hos ett manufakturbolag, saknades. Det 

ena af dessa skattebelopp hade expl. tillgripit, men som 

det endast uppgick till 15 kronor, hvilken summa han ju 

med lätthet kunde anskaffa, betydde Iden saken mindre. 

Det andra skattebeloppet åter fanns att utbekomma hos en 

vice häradshöfding i Göteborg, och under förevändning att 

afhämta detsamma afreste expl. dit. Här köpte han sig en 

revolver med stora kulor och söp sig därpå »plakat full» för 

att få mod till att taga lif vet af sig. Hvad som därefter 

inträffade, minns han ej så noga, men vet, att han i Slottskogen 

blef afväpnad af några personer. Dessa förde honom 

upp på Mölndalsvägen, men där sprang han ifrån dem, 

begaf sig till »en dålig kvinna» i staden, fick hos henne 

litei mera sprit, skaffade sig så en ny revolver, vandrade 

därefter hela dagen och större delen af natten fram och 

35 

tillbaka på vägen mellan Göteborg och Mölndal, vridande 

händerna. Kl. 4 på morgonen gick han till sist in på polisvaktkontoret 

i Mölndal, talade där »konstigt», narrades så 

in på länsmanskontoret, hvarest man afväpnade honom. 

Sedan expl. härefter för t. f. länsmannen och G. 

bekant, att han tillgripit influtna medel, talade den senare 

lugnande till honom. Hvarken expl. själf eller de andra 

kunde tro, att det tillgripna beloppet var så stort som 

3,000 kronor; expl. trodde ej, att det uppgick till mer än 

högst 2,000 kronor. De extra-inkomster, expl. skulle ha 

haft hos G., belöpte sig till inemot 900 kronor. Denna 

omständighet gjorde nog, att G. mot det att L. till 

honom utfärdade en revers på ungefär 1,100 kronor lofvade 

lägga ut det förskingrade, så att hela saken skulle kunna 

nedtystas. Expl. fick härefter plats på ett häradsskrifvarekontor 

i Göteborg, åtog sig dessutom öfversättningar 

åt en tidning, »arbetade som en slaf och svalt för att kunna 

betala G.» Innan han skildes från denne, hade han 

flera gånger bedt honom att bli häktad, och i Göteborg 

tänkte han vid upprepade tillfällen gå och ange sig själf, 

men afråddes härifrån af sina bekanta, för hvilka han 

omtalat den sorgliga historien. 

En månad efter det han lämnat Mölndal blef han så 

plötsligt häktad. Anledningen härtill var väl, att man upptäckt 

förskingringarnas verkliga, betydande omfattning. 

Inför r ätten tog expl. på sig hvad som helst för att få sitt 

straff och sedan efter frigifningen omedelbart göra slut 

på sitt lif. Nu bestrider han riktigheten af flera inför rätten 

lämnade erkännanden, vill göra troligt, att blott mindre 

summor gatt åt till nöjen, och att en stor del af det förskingrade 

lämnats i lån åt bekanta, för att dessa skulle 

kunna betala sina hedersskulder, häfdar, att han nog också 

blifvit bestulen på mycket, framhåller, att den lada å kontoret, 

hvarest pengarna förvarades, ständigt var olåst o. s. v. 

Vid upprepade tillfällen har L. under samtalen betonat, 

att de eller de personerna förklarat honom för icke normal, 

och att fängelseläkaren betecknat hans abnormitet såsom 

fullt tydlig och klar. Lika ofta har han med en mimik och 

ett tonfall, som om han velat locka ur undersökaren dennes 

mening i saken, framkastat sådana yttranden som »Ja, jag 

blir ändå dömd», »Jag får ändå mitt straff» o. s. v. Vid 

andra tillfällen, då undersökaren utfrågat honom om det 

satt, hvarpå hans nervositet yttrat sig vid tiden för tillgreppen, 

har han till sina svar bifogat: »Ja, ser doktorn, 

jag var inte klok, se!» 

Sinnes- eller tankevillor kunna ej påvisas hos expl. 

I ett par skrifvelser, som biläggas journalen, har expl. 

redogjort dels för sin lefnad dels mera speciellt för sina 

stämnings växlingar. 

Daganteckningar. 

1.4: I kväll, sedan expl. gatt till sängs, frågade han 

en skötare, om älfven (Göta alf, till hvilken anstaltsområdet 

gränsar) var belägen långt bort, sade sig starkt fundera 

på att försöka komma dit ner och dränka sig, hade 

för afsikt att lägga stenar i fickorna, så att han skulle 

sjunka strax. 

2. 4: På morgonen upprymd och skämtsam. Då skur-

36 

ning af golfvet pågick, och med anledning däraf en hink, 

fylld med vatten, stod framme, hoppade han upp i denna 

med ena benet, så att vattnet stänkte långt utåt golfvet. 

Tillspord af en skötare, hvarför han gjorde så, svarade 

han: »Man skall något roligt ha.» 

3. 4: Fortfarande i upprymd stämning; fick på morgonen 

tag i en stöfvel och kastade sin urin i denna. När 

t. f. öfverläkaren vid ronden förehöll honom det oskickliga 

i hans beteende, sade han sig ångra detsamma och lofvade 

att ej göra så mera. 

5. 4: Iakttagit godt uppförande de bägge sista dagarna, 

sagt åt betjäningen, att han tror, det går bast, om 

han håller sig lugn. 

lo. 4: Stundom visat sig något retlig, men i det stora 

hela skött sig ordentligt sedan tiden för nästföregående anteckning. 

Talar dock emellanåt med betjäningen om att 

han skall skjuta sig med revolver, så snart han kommer ut. 

Sysslar med skrifning åt hospitalskontoret. 

22. 4: Mera retlig sedan den 16. Korn i dag på morgonen 

i gräl med en bråkig patient. 

30. 4: Vid jämnare och bättre lynne sista veckan. Sysslar 

alltjämt med skrifning åt hospitalskontoret och utför 

städse punktligt och ordentligt det, som förelägges honom. 

Har uttalat sin belåtenhet med att få arbeta, säger, att 

det hjälper upp hans humör. Under den gångna månaden 

har expl. flitigt korresponderat med bekanta och i sina 

bref ej sällan gifvit uttryck åt ånger och skam öfver hvad 

han förbrutit. 

7. 5: Fortfarande rätt lugn och foglig, men ej vidare 

hågad för arbete. Ute på promenadgården förströr han 

sig alltsomoftast med att stupa kullerbyttor och hoppa 

bock i patienternas sällskap. 

16. 5 : Eetligare sedan ett par dagar. Har till betjäningen 

yttrat att när han en gång kommer ut härifrån, skall 

han genom pressen bringa förhållandena vid hospitalet till 

allmänhetens kännedom med namngifvande af såväl läkare 

som skötare. 

31. 5: Expl., som några dagar varit i särdeles hög 

grad retlig och obehärskad, fick i förrgår af biträdande 

läkaren er sträng tillsägelse att förhålla sig ordentligt och 

hyfsadt. Sedan har han varit alldeles påfallande spak och 

höflig, nästan krypande. 

4. 6: Var i går helt öfvergående litet retlig, eljest 

lugn och snäll. Har bedt om att få kall dusch hvar morgon 

och kväll för att lättare kunna motstå en påkommen 

benägenhet att onanisera om nätterna. Får sin önskan uppfylld. 

6. 6: För att erhålla närmare upplysningar rörande 

explrs förhållande så väl tidigare som under det skede, då 

förskingringarna ägde rum, har t. f. öfverläkaren tillskrifva 

några personer, som trädt uti intimare beröring med 

expl. Svarsbrefven biläggas journalen. 

Kontorschefen O. T. L. i Kristianstad meddelar: 

»Jag har kant omskrifne Ernst L. sedan omkring åtta 

år tillbaka. Under den tid, jag hade tillfälle att sammanträffa 

med honom — åren 1901—1905 — var såväl jag som 

hans öfriga vänner af den öfvertygelsen, att han icke var 

hvad man kallar fullt normal. Hans sinnesstämning var 

ytterst, växlanjie. Den ena minuten kunde han vara till 

ytterlighet uppsluppen och glad och den andra utan synlig 

anledning nedstämd och sorgsen. Några själfmordsförsök 

från L:s sida har jag, så vidt jag minnes, icke hört 

talas om.» 

Kronolänsman G. skrifver bi. a.: »Med anledning 

etc. får jag meddela: 

att L. en tid efter sin ankomst hit till mig syntes något 

dyster och besynnerlig till lynnet och på min fråga uppgifvit, 

att detta härledde sig däraf, att han fatt korgen af 

sin fästmö, boende i Skåne, där han förut tjänstgjorde som 

t. f. stadsfiskal, 

att L., som förefallit vara .mycket beläst, haft godt 

hufvud, inställsamt och förtroendegifvande satt och skött 

sina göromål på kontoret och efter hvad jag sedermera fatt 

hora ute i bygden skrutit och skräflat öfver sin skicklighet 

och sin fina härkomst (?), därvid han vid flere tillfällen 

för utomstående personer förefallit som icke fullt normal, 

att L. en gång för en af mina tjänare förklarat, att han 

skulle skjuta sig, men sedan han af mig erhållit en allvarlig 

tillrättavisning för sitt yttrande, hade intet ovanligt 

förekommit förr än i april månad 1908, då han började vara 

från hemmet till sent inpå nätterna, under uppgift att han 

blifvit bjuden af någon bekant, men efter hvad jag sedermera 

fatt hora vistats å värdshus och förlustelseställen 

i Göteborg, 

att L. haft en stor förställningsförmåga, varit snartänkt 

och haft god reda på hvad han gjorde och icke är 

sådan, som han nu uppgifver sig vara.» 

I helt annan riktning än kronolänsman G. uttalar 

sig poliskonstapeln i Mölndal A. H. Denne skrifver: 

»Som svar å Eder ärade etc. får jag meddela, att under 

hela den tid, som Ernst Leonard L. var anställd hos 

länsman J. V. G. i Mölndal, så väl under den tid, han 

var t. f. länsman, som under den tid, han tjänstgjorde som 

kontorsskrifvare här i Mölndal, och under hvilken tid såväl 

jag som de bada andra polismännen dagligen sammanträffade 

med L., (vi) alltid fann honom besynnerlig. L. korn då 

mycket ofta in på polisvaktkontoret, då han stundom var 

mycket glad och kunde för riktiga småsaker brista ut i 

ett hejdlöst skratt, och ibland var han däremot tung till 

sinnet samt föreföll mycket nervös, hvarför vi poliskonstaplar 

alltid, då L. varit inne å polisvaktkontoret, framställde 

den frågan till hvarandra: »Är L. klok?» Jag kan 

äfven nämna, att under den tid, som L. var t. f. länsman, 

jag ofta var med honom ute på förrättningar m. m., och 

att hans uppförande då många gånger var konstigt och 

bes-yrrerligt, så att man rent af fick känna sig generad af 

hans sällskap. På grund af hvad jag här ofvan relaterat 

fick jag den uppfattningen, att L. under den tiden, han 

vistades i Mölndal, ej var fullt normal.» 

Särdeles betydelsefulla upplysningar om expl:s förhållande 

vid tiden för länsmansförordnandet i Mölndal meddelas 

af assistenten vid centralfängelset å Härianda G 

G. Denne skrifver bi. a.: »Som jag vid häradsrätten 

omnämnde, sammanträffade jag första gången med L. hos 

min hyresvärd, landtbrukaren Birger H. å Stora Härlanda, 

troligen annandag pask, d. v. s. den 20 april för-

lidet år. L., som då presenterades som t. f. länsman, 

började genast samtala med mig i en del tjänsteangelägenheter, 

hvarunder jag särskildt lade märke till hans 

benägenhet att framhafva sin egen person. Sedan samtalet 

fortgått en liten stund, föreslog L. titlarnas bortläggande, 

men bad ögonblicket därpå om ursäkt, om han föreföll 

påflugen, i hvilket fall han bad mig »bara saga ifrån». 

Om jag vid tillfället förmärkt, att L. varit på minsta 

satt berörd af starka drycker, skulle jag naturligtvis funnti 

hans uppträdande mindre egendomligt, men just den 

Omständigheten, att han föreföll mig fullkomligt nykter, 

gjorde, att hans beteende i detta fall samt äfven hans 

uppträdande i öfrigt syntes mig besynnerligt. Sedermera 

har jag flerfaldiga gånger samtalat med familjen H. 

om L., som efter nu omnämnda tillfälle några gånger besökt 

familjen såväl å Stora Härianda som å en annan 

familjen tillhörig gård Éklanda, och har därvid upprepade 

gånger uttalats den uppfattningen om L., att han »inte var 

riktigt klok». Bland annat har fru H. omtalat för 

mig, att L. ibland synts henne nedstämd, och att han då 

gärna talat om religiösa ting, hvilket emellertid icke hindrade, 

att han ögonblicket därpå kunde visa sig uppsluppet 

glad. Nästa gång, jag sammanträffade med L., var 

(troligen söndagen den 10 maj i fjol) hos en byggmästare 

A. å dennes villa i Påfvelund. Jag hade då tillfälligtvis 

sammanträffat med A :s dotter och hennes man, 

ingenjören H. J. i Göteborg, hvarefter vi — på J :s 

förslag — följts åt ut till Påfvelund, hvarest L. befann 

sig före oss. Äfven vid detta tillfälle föreföll 

L. egendomlig; han talade gärna om tjänsteangelägenheter 

och i all synnerhet om sina egna åtgöranden i tjänsten. 

Sedan vi intagit supé hos byggmästare A., följdes så 

godt som hela sällskapet åt till Långedrags restaurant. 

Hans besynnerliga uppträdande därstädes har jag 

inför rätten relaterat, och då jag antager, att protokollen 

därom gifva besked, torde jag icke behöfva här omnämna 

L:s uppförande vid ifrågavarande tillfälle. Äfven vid detta 

sammanträffande med L. kunde jag icke förmärka, att 

han var berusad, utan föreföll han mig fullkomligt nykter. 

Spritdrycker hade för öfrigt såväl hos byggmästare 

A. som å restauranten förtärts till så ringa kvantitet, 

att L. omöjligen enligt min uppfattning däraf kunde 

på minsta satt hafva blifvit rörd. De personer, som denna 

gång närvoro, förklara äfven, att de funno hans uppträdande 

så besynnerligt, att de misstänkte, att han icke 

var fullt normal.» — Till G:s skrifvelser äro fogade 

intyg från landtbrukaren B. H. och ingenjören H. 

J., af hvilka framgår, att tidpunkterna för G:s nu omnämnda 

sammanträffanden med L. antagligen varit de 

ofvan uppgifna, samt att H. och J. anse, det L. vid ifrågavarande 

tillfällen icke varit berusad. 

Vid ett samtal i dag utfrågas expl. närmare om en del 

förhållanden, som beröras i skrifvelserna. Då man påpekar, 

att L:s och fru H:s (i G:s bref anförda) meddelanden 

om hans stämningsväxlingar ej riktigt stå i samklang 

med dem, han själf lämnat härstädes, förklarar 

han sig ej hafva velat framställa ifrågavarande stämningsväxlingar 

såsom förlöpande med någon regelbun 

37 

den periodicitet utan blott på ett ungefär ange, huru 

pass länge de olika tillstånden kunnat räcka. Han vitsordar 

riktigheten af L:s och fru H:s uppgifter, att han 

ögonblicket efter det han visat sig nedstämd kunnat 

förefalla glad och uppsluppen, och framhåller, hurusom 

obetydligheter kunna hastigt förändra hans stämning. 

När man i detta sammanhang frågar honom, huru han 

kunde vara så glad vid första sammanträffandet med fängelseläkaren, 

säger han sig först ej veta orsaken härtill. 

En stund efteråt anför han dock som möjlig förklaring 

till glädtigheten den omständigheten, att fängelseläkaren 

vid första sammanträffandet räckte honom sin hand, hvilket 

berörde honom mycket angenämt i hans djupa förkrosselse. 

Under dagens samtal afhandlas äfven en passus i den 

lefnadshistoria, expl. uppsatt. Han skrifver däri på ett 

ställe: »En sak, som är för mig obegriplig, är, att jag ibland 

inbillar mig vara hög militär eller något annat mycket 

framstående.» När man frågar expl., huru detta skall tydas, 

svarar han, att han ibland drömmer sig in i en situation 

af angifna slag. Städse är han dock fullt medveten 

om att den är overklig. 

9. 6 : Har i dag visat sig orolig och uttalat ängslan 

för framtiden. Kunde ej somna på kvällen, förr än han 

vid 11 -tdien erhöll 1 x /2 gram trional. 

10. 6: Ligger i dag till sängs och klagar öfver värk 

i kroppen. 

11. 6: I dag åter uppe. 

30. 6: Emellanåt något retlig, men i allmänhet foglig 

och medgörlig. Afdelningsskötaren har (helt och hållet 

spontant) fast uppmärksamheten på det egendomliga förhållandet, 

att expl. en kort stund efter det han förefallit 

nedstämd, ja förtviflad, kan visa sig glad och upprymd. 

De omständigheter, som äro af vikt för bedömandet 

af exploranden och särskildt hans förhållande vid tiden för 

de åtalade förbrytelserna, finnas utförligt afhandlade i den 

nu återgifna observationsjournalen. Af denna framgår, att 

expl. sannolikt redan från pubertetsåldern företett frekventa 

och höggradiga omkastningar i stämningen. Emellanåt 

har han befunnit sig i en förhöjd stämning, hvarunder han 

visat sig på en gång glädtig, bråkig och retlig, haft stegrad 

könsdrift och röjt en impulsivitet, som tagit sig uttryck 

i oförståndiga, ej sällan omoraliska handlingar. 

Emellanåt — och ofta i anslutning till exaltationstillstånd 

af nyss skildrad art — har han varit deprimerad, ångerfull, 

kant leda vid lifvet och umgåtts med själfmordstankar. 

Andra tider åter — och vanligast — har han kant 

sig vemodig och svärmisk; detta tillstånd betecknar han 

som sitt normala. 

Äfven om yttre förhållanden haft ett omisskännligt 

inflytande på expl:s stämningslif, och särskildt hans depressiva 

tillstånd förvärrats genom motgångar eller ansträngande 

arbete, ha likväl de ifrågavarande omkastningarna 

ofta äfven uppträdt utan någon tillräcklig yttre 

grund. Ibland har den glädtiga stämningen rent af kunnat 

göra sig gällande, då expl:s yttre förhållanden snarare

38 

bort framkalla en höggradig depression, som t. ex. i fängelset. 

Både genom den ena och den andra egendomligheten 

manifestera sig stämningsväxlingarna såsom sjukliga, såsom 

yttringar af en psykopati i detta ords vidsträcktaste 

bemärkelse. 

Expl:s alkoholreaktion synes vara af något ovanligt 

slag; dock kan den ej betecknas som patologisk sensu strictiori. 

Den tilltalades psykopati erinrar i viss mån om de 

lindriga fall af manisk-depressiv sinnessjukdom, som man 

ibland påträffar, och hvilka ej upphäfva vederbörandes 

förmåga att taga sig fram i lifvet. Emellertid uppvisa 

expl:s stämningsväxlingar vid en mera inträngande analys 

så många för nämnda sjukdom främmande karaktärer, 

att man svårligen kan antaga, det här en sådan föreligger. 

Hvad den anklagades exalterade faser beträffar, må till 

en början framhållas, att dessa enligt så väl hans egna uppgifter 

som härstädes gjorda iakttagelser ej i någon högre 

grad inverka vare sig på hans arbetskraft eller sömn. Det 

är vidare påfallande, i huru hög grad han äger förmågan 

att behärska sin upprymda eller retliga stämning inför personer, 

som inge honom respekt. Att kronolänsman G. 

endast genom hörsagor från andra känner någonting om 

hans exalterade faser, medan poliskonstapeln H. därom 

har mycket att berätta, är i nämnda hänseende belysande, 

likaså, att expl. mot undertecknad städse visat 

sig behärskad, under det att skötare och patienter oupphörligt 

fatt känna af hans vrede eller själfsvåld. Slutligen 

har det åtminstone vid ett par tillfällen under expl:s 

härvaro visat sig, att kraftiga tillsägelser från en läkare 

kunnat bringa yttringarna af den retliga stämningen att 

upphöra för flera dagar, något som talar emot antagandet 

af hypomani. 

Labiliteten hos expl:s nedstämdhetstillstånd talar likaledes 

mot manisk-depressiv sinnessjukdom. En person, lidande 

af sådan, låter ej, som expl., förmå sig att deltaga 

i en munter fest på aftonen samma dag, han stått i begrepp 

att begå själfmord. Fängelseläkarens iakttagelse, att expl. 

under sina depressiva faser är »lätt att prata upp i en muntrare 

stämning», förtjänar i detta sammanhang äfvenledes 

beaktande. 

Om man näppeligen kan uppfatta expl:s psykopati som 

en manisk-depressiv sinnessjukdom, talar däremot allt för 

att den bör tolkas som en hysteri, hvars yttringar företrädesvis 

göra sig gällande på det rent psykiska området. 

Redan i expl:s benägenhet för svärmeri och drömlikt utmålande 

af overkliga situationer framträder ett hysteriskt 

drag: lättheten, med hvilken han under alla stämningsfaser 

vid obetydlig anledning kommer i måttlös vredesaffekt, 

är uttrycket för en annan hysterisk egendomlighet, den abnorma 

känsligheten för små irritament, som utmärker 

nämnda sjukdom. Man tar knappast fel, om man i en dylik 

stegrad retbarhet söker förklaringen till det skenbart 

omotiverade, ja, stundom rent af paradoxala i expl:s stämningsväxlingar. 

De uppstå på grund af inflytelser, hvilka 

aldrig kunna rubba stämningsläget hos normala individer, 

och te sig på grund däraf obegripliga. Expl:s upprymdhet 

i fängelset t. ex. är sannolikt förorsakad af det angenäma 

intryck, fängelseläkarens vänlighet gör på honom, hvilket 

i och för sig obetydliga moment tillfälligtvis dominerar 

öfver alla de nedstämmande. Impulsiviteten under den 

tilltalades exalterade faser sammanhänger helt visst också 

med nyssnämnda stegrade retbarhet, som gör honom till en 

lekboll för tillfälliga yttre intryck eller egna infall, på 

denna beror nog äfven i väsentlig mån det obeständiga, 

labila i så väl exaltationen som depressionen, om ock ett 

annat hysteriskt drag, den starka suggestibiliteten, här 

spelar in och väl hufvudsakligen ligger till grund för den 

kufvande, ja, ibland rent af omstämmande inverkan, ett 

resolut, imponerande uppträdande utöfvar på honom. Ett 

hysteriskt drag i expl:s sjukdomsbild, som ej heller får 

förbises, är hans benägenhet att under depressionstillstånden 

pa ett teatraliskt satt bara sin lifsleda till torgs. 

Expl:s »själfmordsförsök» verka snarare som arrangerade 

för att väcka uppseende och medlidande än som allvarligt 

menade; åtminstone måste det förvåna, att nästan alltid 

någon bekant är tillstädes i det kritiska ögonblicket för 

att, mer eller mindre uppskakad, afstyra den hemska gärningens 

fullbordande. 

Hvad som fattas för att hos expl. göra den hysteriska 

sjukdomsbilden fullständig är mera utpräglade rubbningar 

på det somatiska området. Af den lätthet och hastighet, 

med hvilken hos hysterici psykiska tillstånd visa sig verksamma 

i mångfaldiga kroppsliga rubbningar, se vi hos den 

tilltalade ej mycket. Emellertid bör framhållas, att rubbningar 

af nämnda art ej helt och hållet saknas; som en 

dylik måste man väl uppfatta det egendomliga sjukdomsanfall 

med »förskräckliga» smärtor i blåsan och ena benet, 

expl. fick kort efter hitkomsten under inflytandet af en 

plötsligt uppblossande ängslan öfver den för flera år sedan 

genomgånga dröppeln, och hvilket sjukdomsanfall bragtes 

att upphöra genom undertecknads försäkran om att ingen 

anledning till oro fanns. 

Bör expl :s sjukdom uppfattas såsom en hysteri, är det 

naturligtvis för ett rättspsykiatriskt bedömande af hans 

inkriminerade handlingar af allra största vikt att få afgjordt, 

huru pass höggradiga de hysteriska rubbningarna 

voro vid den tid, förskingringarna ägde rum. Utom hans 

egna meddelanden, hvilka ju måste upptagas med försiktighet, 

är det förnämligast assistenten G:s och poliskonstapeln 

H:s uppgifter, som möjliggöra slutsatser i 

nämnda hänseende. Af hvad den förre omtalat — dels 

inför rätten, dels i bref till undertecknad — framgår, 

att expl. i slutet af april och under maj 1908, alltså kort 

efter det. tillgreppen börjat, förhållit sig så egendomligt, 

att omgifningen dragit hans psykiska hälsa i tvifvelsmål. 

Personligen har assistenten hos L. endast konstaterat 

exaltationstillstånd, under hvilka särskildt det 

oöfverlagda och brådstörtade i dennes handlande väckt 

hans undran; af fru H., i hvars hus expl. vid ofvannämnda 

tid umgåtts, har han äfven fatt hora om dennes 

plötsliga, skenbart omotiverade stämningsväxlingar och depressiva 

tillstånd. Poliskonstapeln H., som under en 

längre daglig samvaro iakttagit L :s så väl exalterade 

som depressiva faser, framhåller dennes brist på själfbehärskning 

och betonar särskildt i starka ordalag hans be-

synnerliga uppförande under länsmansförordnandet, det skede, 

hvarom här närmast är fråga. 

Sammanställer man G:s och poliskonstapeln H:s uppgifter 

med expl. egna, får man nödvändigt den uppfattningen, 

att L:s psykiska abnormitet under den tid, förskingringarna 

ägde rum, varit ganska höggradig. Att denna psykiska 

abnormitet blott skulle varit uttrycket för upprepade 

akuta alkoholintoxikationer — någonting, som ju i betraktande 

af expl:s dagliga spritförbrukning under ofvannämnda 

tid kunde ifrågasättas — uteslutes genom G:s, landtbrukaren 

H:s och J:s intyganden. 

Hvad själfva de inkriminerade handlingarna beträffar, 

så måste erkännas, att dessa I och för sig ej hafva någon 

patologisk karaktär. Den tilltalade har i likhet med så 

många andra unga män före honom kommit in på brottets 

bana till följd af oförmågan att emotstå det begär efter 

stimulerande inflytelser, som nästan alltid utvecklar sig 

under en glädjelös, enformig tillvaro. För att släcka detta 

begär har han tillgripit omhänderhafda medel; i början 

tar han mindre summor med hopp om att framdeles kunna 

ersätta dem; af dåliga sällskapsbröder narras han allt mer 

och mer ut på det sluttande planet, och de tillgripna summorna 

vaxa; när de stigit till ansenliga belopp, och en katastrof 

framstår såsom oundviklig, uppträder ångesten; 

för att dofva denna störtar han sig i orgier och förskingrar 

utan ringaste besinning — en lika alldaglig som sorglig 

historia. 

Det är emellertid tydligt, att i en situation, sådan 

som den ofvan tecknade, expl. med sitt hysteriskt öfverretbara, 

impulsiva och suggestibla väsen ej skall kunna 

använda sitt förstånd i samma utsträckning som en normalt 

ekvilibrerad person, vare sig det gäller att bekämpa brottsliga 

impulser eller stå emot dåliga sällskaps lockelser. 

Expl. står, som fängelseläkaren uttryckt saken, abnormt 

värnlös gent emot frestelser. Och öfver hufvud taget har 

han under den tid, förskingringarna pågingo, varit, om 

ock ej sinnessjuk i egentlig mening, dock psykiskt abnorm 

till en sådan grad, att vid utmätandet af straffet för hans 

brott kap. 5 § 6 Strafflagen synes mig böra tillämpas. 

Jag får alltså på heder och samvete som min åsikt förklara, 

att för förskingring m. ni. tilltalade kontörsskrif våren 

Ernst Leonard L. från Mölndal vid de åtalade förbrytelsernas 

begående saknat förståndets fulla bruk. 

Vänersborgs hospital och asyl den 4 juli 1909. 

2. 

E. Vestberg. 

t. f. öfverläkare. 

Sedan Kungl. Medicinalstyrelsen i skrifvelse till 

Kungl. Direktionen för Stockholms hospital af den 11 juni 

1909 förordnat, att häktade, för bedrägeri m. m. tilltalade 

förste stationsskrifvaren Olof G. från G. skulle för 

observation och undersökning intagas å Stockholms hospital, 

och G. i öfverensstämmelse härmed blifvit å 

Stockholms hospital den 27 sistl. juli innevarande år inta 

39 

gen, får undertecknad härmed till åtlydnad af Kungl. Styrelsens 

i ofvannämnda skrifvelse uttalade anmodan och före 

utgången af den i § 17 mom. 4 af gällande hospitalsstadga 

föreskrifna tiden vördsamt rörande den tilltalades sinnestillstånd 

afgifva nedanstående yttrande: 

Af handlingarna i målet inhämtas i hufvudsak följande 

: Olof G. är född den 8 okt. 1851. Hans föräldrar 

voro landtbrukaren S, N. och hans hustru E. N., 

bägge döda. Tvenne kusiner å mödernet ;äro sinnessjuka 

och intagna å Lunds hospital, hvarjämte tvenne 

andra kusiner å mödernet äro, den ena tungsint, den andra 

mindre utvecklad och svag å hufvudets vägnar. G:s fader 

var ej begifven på starka drycker eller märkvärdig till 

lynnet, om modern finnas inga uppgifter; hon dog, då G. 

vari 3 ä 4 år gammal. 

G., som vistades i föräldrahemmet till sitt 17:de år, 

har genomgått 4 klasser i K:s läroverk; han konfirmerades 

vid 15 år, innehade i ungefär 3 år anställning 

i handelsaffär i T., genomgick åren 1872—73 handelsinstitut 

i Stockholm, antogs i statens järnvägars tjänst 1874, 

blef ordinarie tjänsteman vid H:s station 1875 och befordrades 

Va 1895 till förste stationsskrifvare i G. 

Han ingick 1882 äktenskap och har i detta 9 barn, af 

hvilka de 6 yngsta ännu befinna sig i skolåldern. 

G. åtnjöt under sista året ett arfvode af 4,130 kronor. 

Han har framhållit, att hans inkomster efter löneregleringen 

minskats genom förlust af vissa provisioner (69,50 pr 

mån.) och reducering af felräkningspengar från 1,000' till 

180 kr., hvarjämte han inbetalt afsevärda belopp till »kassorna». 

G:s yngre kamrater å G:s station hade under någon 

tid misstänkt och konstaterat, att G. gjort sig skyldig 

till bedrägligt förfarande i tjänsten, men dock ej gjort 

anmälan af hänsyn till hans stora familj. Den 21 dec. 1908 

rapporterades dock förhållandet till stationsinspektoren, 

som därom gjorde anmälan till trafikinspektionen i Luleå. 

G. anklagades för att ha genom ändring och radering 

af kvitton, journaler och uppbördsböcker uppburit för höga 

fraktbelopp, för att i vissa fall ha påfört dubbel aviseringsafgift 

och för att ha utkräft högre fraktbelopp än 

notiserna utvisat (af icke läskunniga trafikanter). 

Vid förhör inför trafikdirektören den 14 jan. 1909 uppgå! 

G., att han börjat med detta förfarande i april eller 

maj 1908, men kunde ej saga, om det händt tidigare, i så 

fall blott i enstaka fall; till en början hade de för höga 

fraktdebiteringarna skett endast genom felskrifningar, utan 

tanke på svikligt förfarande — först senare hade tanke 

på vinst uppstått; som orsaker framhöll G. sjuklighet, nedsatt 

synförmåga, öfveransträngning och bristande uppmärksamhet. 

Under förhöret upplyste stationsinspektoren, 

att G. alltid visat stort nit och intresse i tjänsten, tjänstgjort 

längre tid på dagen än han varit skyldig, att han 

under senare åren varit nykter, alltid haft kassan i ordning 

och noggrant regovisat statens medel, att han varit 

enkel och anspråkslös i sina vanor, haft ytterst små behof, 

att man nästan kunde hysa tvifvelsmål om hans sinnesbeskaffenhet 

under senare åren.

40 

I skrifvelse till trafikinspektionen af 25 /i «1. 8/2 framhöll 

G., som redan ingifvit sin afskedsansökan, att han under 

tjänstgöring i H. under 21 år hufvudsakligen haft tjänst 

nattetid, hvartannat dygn från 9 f. m. till 5 f, m. 

följande dygn, och att denna ansträngning i hög grad nedsatt 

hans krafter och omdömesförmåga, att han äfven i Gellivare 

haft ansträngande tjänst på grund af stor trafik, 

och att han saknade alla existensmedel, om han afskedades. 

G. erkände, att han sedan 1905 gjort sig saker till 

brottsligt förfarande och beräknade, att han tillgodogjort 

sig 130 kronor, hvilka dock till största delen återburits under 

januari 1909. Han vidgick, att han ändrat notisbeloppen 

till öfverensstämmelse med de lägre fraktbelopp, som 

förut införts i journalerna, och att han som ett slags extra 

ersättning påfört dubbel aviseringsafgift å stationsinspektorens 

expeditionsgods; däremot förnekar han att eljest ha 

påföit för hog avisering eller att ha utkräft högre fraktbelopp 

än notiserna utvisat. Statens järnvägars ombud 

framhöll, att synbarligen ej blott enskilda, ,utan äfven 

staten blifvit lidande genom G:s manipulationer. 

Efter företagen utredning, som framlades vid rannsakningen 

den 2 juni, framgick 

att G. i 301 särskilda fall företagit raderingar och 

ändringar å notiser eller godskvitton, och att G. på så satt 

tillgodogjort sig kr. 200,35; 

att G. i 33 särskilda fall gjort ändringar och raderingar 

i godsjournalerna och sålunda oriktigt uppburit tillhopa 

kr. .25,90; 

att G. i 7 poster oriktigt uppburit dels 1 kr. i postpoiton, 

dels 30 öre för mycket å ett efterkrafsgods, och 

att G. i 14 fall ändrat eller raderat godsvikter i journalerna 

eller notiserna, hvarigenom fraktbelopp undandragits 

staten till ett belopp af kr. 13,85 samt 

att G. sålunda i 419 särskilda fall tillgodogjort sig på 

bedrägligt satt sammanlagdt kr. 308,91, hvaraf efter sakens 

upptäckt till vederbörande godsemottagare i 16 särskilda 

fall återbetalats tillhopa kr. 30,65. 

Åklagaren framhöll, att G. visserligen sökt göra sannolikt, 

att han genom misstag eller felskrifningar oriktigt 

uppburit medel, men att han dock icke på något satt förmått 

visa dylika misstags förefintlighet, utan tvärtom 

handlat i fullt uppsåt samt t. o. m. genom förfalskning af 

godsnotiser och godskvitton sökt dölja sina bedrägerier. 

Häremot framhöll G:s rättegångsbiträde, att det, låt 

vara merendels afsiktliga utskrifvandet af notiserna å för 

höga belopp knappast kunde hemfalla under 12:e kap. 

strafflagen, och att än mindre fog torde finnas för den 

uppfattningen, att ändrandet — låt vara genom öfverskrifning 

eller t. o. m. radering — af de felaktiga beloppen till 

rätta summor, skulle hänföras till förfalskningsbrott. Biträdet 

påpekade vidare, att åtskilliga omständigheter talade 

därför, att G. vid föröfvandet af sina brott icke handlat 

under inflytande af en brottslig afsikt, utan fastmer varit 

drifven af tvångsföreställningar, och att G:s tillstånd under 

rannsakningstiden undergått en afsevärd förändring, i 

det han blifvit mera redig och klar, möjligen beroende på 

en viss periodicitet i hans konstitution eller på att han 

fatt hvila upp sig. Åklagaren instämde däruti, att G. un 

der själfva ran isakningen verkar lugnar.i ä'i vid föregående 

polisförhören. 

G:s rättegångsbiträde anförde vidare, att åtskilliga omständigheter 

gåfve anledning förmoda, att G. vid brottens 

begående saknat förståndets fulla bruk och åberopade som 

stod härför åtskilliga utlåtanden, hvarur må anföras: 

Prov.-lakaren II. G. Eurén, Haparanda, anförde i skrifvelse 

af V 5 ,- att G. under första åren af 1900-talet undergick 

en påtaglig förändring till sin sinnesbeskaffenhet: 

hans blick var stirrande och osäker, talet korn stötvis, hans 

arbete försiggick ej med samma säkerhet och lätthet som 

förut; öfver hela hans personlighet hade kommit en viss 

slöhet, som ej spårats förut; han gjorde intryck af en bruten 

man. Säkerligen hade denna förändring sin grund i degenerativa 

förändringar i hans psykiska organ. Ansåg angående 

orsakerna till G:s förseelser, att endast en sjukligt 

förändrad sinnesbeskaffenhet möjliggjort deras uppträdande. 

E. Prov.-läkaren A. Plänck, Gellivare, ansåg (i skrifvelse 

af 9 / ä ), att ansträngande tjänstgöring och G:s tidtals 

ganska omåttliga förtärande af spritdrycker otvifvelaktigt 

inverkat högst ogynnsamt på hans sjukligt belastade 

hjärna och bidragit till, att i förtid framkalla den ålderdomssvaghet, 

hvaraf han bär omisskännliga spår. Sömnlöshet, 

oro och allmän kraftlöshet lära under senare åren 

mycket ha besvärat honom, hvadan G. synes ha saknat förmåga 

att fullt bedöma innebörden af. sina brottsliga 

handlingar. Afgaf det utlåtande, att G. vid begåendet af 

sina bedrägerier med stor sannolikhet icke varit vid sitt 

förstånds fulla bruk. 

Stationsinspektor A. S. A., intygade, att G. under 6 

månaders tjänstledighet 1901 vistats å alkoholisthemmet 

Eolshäll, hvilken tjänstledighet på grund af G:s föregående 

lefnadssätt var alldeles nödvändig, samt att G. 

efter hemkomsten icke användt sig af starka drycker. 

Stat.-inspektören J. W. S. anförde i skrifvelser af "/s 

och 2i /5, att han, som varit nära bekant med G. under omkr. 21 

år (1874—95), i G. funnit en ovanligt samvetsgrann och 

plikttrogen tjänsteman, i sin enskilda vandel genomhsderlig, 

godhjärtad och hjälpsam; ehuru han redan då klagade 

öfver svag hälsa och ofta var trött, unnade han sig så godt 

som aldrig någon ledighet. Han var en vek och tillbakadragen 

natur, hade foga ro i hemmet, där han var tillbakasatt. 

Hans kräfvande, ja rent af uppslitande arbete 

nedbröt honom efter hand, han blef sömnlös, hans tankeoch 

omdömesförmåga fungerade slappt, begäret efter sprit 

tog alltmer öfverhand, blef honom en daglig vana, och 

han öfverlästade sig allt oftare. Ansåg, att G:s brott måste 

ha sir. grund i den urartning af hans personlighet, som var 

en oundviklig följd af hans arbete och de vanor, under 

hvilka han blef slaf. 

Fängelseläkaren P. E. Brännström, Luleå, yttrade i 

sitt utlåtande af 31 A, att G. under sin vistelse å länsfängelset 

visat sig orolig, lidit af sömnlöshet, haft svårt att hålla 

sina tankar samlade, kärlen voro rigida och slingrande, 

hela kroppskonstitutionen bräcklig och nedbruten, närmast 

liknande en 65 ä 70 års gubbe, hela hans tankegång, uppträdande 

och tal i hög grad senilt. På grund af hvad i

saken blifvit upplyst och på grund af observationer och 

undeisökningar afgaf fängelseläkaren det utlåtande: 

att förre stationsskrifvaren O. G. vid de åtalade brottens 

begående ej ägt sitt förstånds fulla bruk. 

På grund af hvad sålunda i målet förekommit förordnade 

häradsrätten 2 /s, att Medicinalstyrelsens utlåtande 

skulle inhämtas, huruvida och i hvad mån G. må hafva 

vid begåendet af åtalade brotten saknat förståndets bruk. 

G. intogs å Stockholms hospital den 27 juli 1909. 

Status præsens 28 juli—12 aug. 1909. 

Längd 168 cm. Vikt vid inkomsten 61 kg. Temp. 36,7°. 

Hufvudmått: 16—20—60, index. 80. Grått hår, bibehållet 

endast nedom linea nuchae sup. och vid tinningarne; i öfrigt 

calvities. Blågråa irides. Gråa mustascher. Tämligen 

starkt utvecklad underkäke, öronen stora, med fria flikar. 

Inga gomdefekter. 

Ögonen presbyopiska, +3 D. Lindrig arcus senilis. Pupillerna 

något trånga (2 mm. adaptationsvidd), dilateras 

för beskuggning och kontraheras vid ljusinfall. Ingen dilatation 

för sensibla hudretningar. 

Koordinerade bulbrörelser. 

Hörsel-, smak- och luktorgan symptomfria. 

Inga sensibilitetsvabhnva.g&r. 

Inga motoriska abnormiteter; gången något senilt »stötig», 

men koordinerad och rask. 

Talförmågan ej rubbad, endast något sluddrig på grund 

af bortfallna tänder. Stämman något ansträngd och hes 

(lindrig kronisk laryngopharyngit). 

Hjärtat inom normala gränser, utan relativa och absoluta 

gränser tydligt perkutabla; tonerna något dofva, 

men rena, med lindrigt accentuerad andra aortaton. Inga 

abnoima dämpningsförhållanden vid hjärtbasen. Pulsfrekvens 

70—80 i hvila. Eadial- och temporalartärer betydligt 

slingriga, lindrigt sklerotiska. Händerna ofta kalla och 

cyanotiska. Ansiktsfärgen i allmänhet högröd. 

Lungorna emfysematiska, förlängdt hväsande expirium, 

med lindrig dyspnce, framträdande äfven under samtal. 

Lefver, njurar och genitalia symptomfria. Högersidigt 

inguinalbråck, hönsäggstort i stående ställning, ej fullständigt 

reponibelt i liggande ställning (smärre adherenser), 

ej ömmande. 

Pastellarreflexer svaga men tydliga, likaså bukhudoch 

plantarreflexer. 

Digestionsorganen symptomfria, ej undersökta. 

G. var vid hitkomsten lugn och vid godt mod, sade sig 

ha njutit mycket af sjöresan och önskade, att den hade räckt 

ännu längre. Under de första dagarna var han i den ovana 

miljön något, orolig, for upp förskrämd vid tilltal, sade sig 

vara uppjagad och nervös. Han anpassade sig emellertid 

ganska snart .efter förhållandena och sade sig vara glad 

och tacksam öfver det goda bemötandet och vården, som 

bekommit honom väl. 

Till sitt satt är han städse höflig och vänlig, fogar sig 

utan minsta gensägelse efter anstaltsordningen. Större delen 

af dagen vistas han i det fria, deltager i den dagliga 


paikpromenaden och uppehåller sig för öfrigt å lugna afdelningens 

gård, där han vanligen i rask takt vandrar 

fram och åter. Han håller sig mestadels för sig själf, men 

samtalar dock understundom med patienterna, städse på ett 

vänligt ocb förekommande satt; han »tycker det är synd om 

de stackars männen», som äro sämre lottade än han själf. 

Han läser gärna och med stort intresse de dagliga tidningarna. 

Han påstår, att han numera känner sig spänstigare och 

kraftigare än förut på många år; vid sängdags är han ganska 

trött, men dock glad öfver, att krafterna så pass räcka 

till. Han har god aptit och säger sig i allmänhet sofva 6 

ä 7 timmar hvarje natt. 

Under samtal är han i regel sansad och lugn, har dock 

därunder en gång brustit i gråt (se nedan). Han uppfattar 

utan svårighet hvad som säges, ger distinkta och adekvata 

svar, kvarhåller städse samtalstråden och af vaktar lugnt 

den tidpunkt, då han bör svara; han röjer dock en viss 

(senil) omständlighet i sitt uttryckssätt. Minnet sviker honom 

med afseende på en och annan detalj i det förflutna, 

men i stort sedt är hans minne ganska godt såväl med afseende 

på tidsbestämningar och tidsföljd som beträffande 

episoddetaljer. Hans omdömesförmåga angående andras och 

egna handlingar förefaller normal och röjer en ganska 

god iakttagelseförmåga, han synes stå snarare ofvan än 

under den intellektuella genomsnittsnivån. 

Med afseende å affektlifvet synes han i regel befinna 

sig i en tämligen euforistisk lynnesjämvikt utan starkare 

föreställningar om sin nuvarande situation och sina 

framtidsutsikter, utan egentlig ånger öfver sina brottsliga 

handlingar, som han visserligen erkänner och beklagar, 

men dock söker att delvis bortförklara och förringa 

med hjälp af vissa biomständigheter (se nedan). 

Under samtalen berättar han följande: Han är född 

1851 i Västra Vrams fors. af Kristianstads län. Föräldrarna 

voro bondfolk i burgna omständigheter, religiöst sinnade, 

men ej på något satt besynnerliga eller abnorma. 

Modern dog, då G. var 3 ä 4 år gammal, en kort tid efter 

sin sista barnsäng; hon hade »svagt bröst». Fadern dog vid 

54 års ålder, troligen 1867, af nervfeber. Strax efteråt fick 

G. själf nervfeber. 

Han har två gifta systrar i lifvet, bägge friska och 

med friska barn. öfriga syskon (han vet ej bestämdt huru 

många) afledo som små. 

Sin fars släkt kännner han ej alls till. Morfadern påstås 

ha varit »en otäck gubbe», som fick oäkta barn under 

sitt äktenskap; om mormodern har han intet särskildt att 

anföra. 

G. är ej fullt säker på, hvilket år han gifte sig: »81 

eller 82, jag kan inte minnas», säger han först; ser därpå 

efter i sin ring, men vet ej om det där befintliga årtåle-t 

1882 är förlofnings- eller giftasdatum: »kanske 83». Enl. 

anamnesen gifte han sig 1882. 

Äldsta dottern är född »samma år han gifte sig» — 

alltså 82 eller 83. Äldsta sonen har genomgått Chalmerska 

institutet i Göteborg och är nu anställd å motorfabrik i 

41

42 

Newyork; 3 af döttrarna ha anställning, den yngsta af dem 

dock ännu utan lön. De minderåriga barnen bevista skolor 

på olika platser. Alla barnen äro friska och normalt begåfvade; 

de ha varit snälla och vänliga emot honom, icke begärt 

pengar af honom utöfver det sedvanliga. Hans hemlif 

har varit lugnt och stilla, han har alltid dragit jämt med 

sin hustru, som varit sparsam och mån om hemmet. 

Efter sin far ärfde han 4- ä 5,000 kronor, hvaraf en 

del gick åt till hans utbildning i Stockholm, men han 

hade dock åtskilligt öfver, så att han i slutet af 1870-talet 

lånade ut 1,000 kronor och sedan köpte aktier i H:s folkbank. 

Då han gifte sig hade han förutom dessa aktier 

dels ett fullständigt bo, dels 960 kr. innestående i bank. 

Hans löneförmåner ökades så småningom; under volontärtiden 

i järnvägen hade han 1 kr. å 1,50 om dagen, fick som 

ordinarie från 1 jan. 1875 70 ä 75 kr. i månaden och sedan 

succesiv ökning. I G. utgjorde hans fasta lön 295 kr. 

i månaden jämte fri bostad; efter lönergleringen minskades 

hans extra inkomster med 1,000 kronor årligen. 

För någon tid sedan sålde han sina bankaktier för 1,400 kr., 

hvilka voro orubbade vid sista årsskiftet. Han har alltid 

varit sparsam, men ej gnidig, så har han t. ex. aldrig tvekat 

att lämna bidrag vid insamlingar för något välgörande ändamål 

inom kåren. För att ej gå sina extrainkomster förlustig 

har han ej användt sig af semester. 

Han bekräftar, att han under H:stiden i 19 år regelbundet 

tjänstgjorde hvartannat dygn från 9 f. m. 

till påföljande 5 f. m. Han stod dar alltid i godt förhållande 

till förmän och kamrater, hvilket emellertid icke varit 

förhållandet i G., hvadan han efter ditkomsten ständigt 

längtat tillbaka till förra arbetsplatsen. Stationsinspektören 

i G. har, säger G., varit brutal emot honom 

och äfven emot hans familj, som ej fatt vara i fred 

(boende i samma hus), hufvudsakligen på grund af, att 

stationsinspektoren hade en elak och illvillig syster, hvilken 

bland annat spottat G:s hustru i ansiktet. Härvid brister 

han i gråt. Arbetstiden i G. har i medeltal utgjort 

9 ä 10 tim. dagligen på grund af mycket öfverarbete. Förnekar 

luetisk infektion, hade gonorrhé ung. 1878. 

Under första tjänstgöringstiden i H. använde han 

ej alls spirituösa, utom då han korn i de äldre kamraternas 

sällskap. Någon öfverdrift anser han ej ha förekommit 

förrän 1890 eller 1891. Han försummade aldrig 

tjänsten på grund af spritmissbruk, men redan i början 

af 90-talet började han känna sig »trött och gammal». 

Efter ankomsten till G. började han dricka till följd 

af vantrefnad, mestadels konjak; han blef »skåpsupare», 

enär hustrun ej ville se sprit och han ej hade kamrater att 

umgås med. Han tålde dock ej stora kvantiteter, aldrig 

så mycket som V 2 butelj på dagen. Under åren 1896 och 

1897 drack han »ordentligt», dock ej dagligen, utan 3 ä 4 

gånger i veckan; var ej fullt öfverlastad mer än några 

gånger, har ej haft delirium eller hallucinationer, men 

ibland tyckt sig ha en hinna för ögonen eller se svarta prickar. 

Äfven under 1900 drack han mycket, och han anser 

det också ha varit nödvändigt, att han korn till Eolshäll, 

enär han eljest ej skulle ha kunnat hålla ut; han var under 

tiden dessförinnan darrhändt, ägde ej samma arbetslust 

som förut, var ofta orolig, kunde ej sofva, utan gick uppe 

om nätterna, hvilket ökade begäret efter sprit; magen 

strejkade ej. Han ändrade ej sitt satt mot hustrun, utan 

var tyst och stilla. Vid ankomsten till Eolshäll i januari 

1901 var han mycket klen och nedstämd, men ej grälsjuk, 

hade inga synvillor. Vistelsen där gjorde honom mycket 

godt, han blef stark och arbetsför, kände sig återställd och 

anser, att han vid hemresan strax före midsommar var lika 

kry och spänstig som under tidigare perioder. 

Sedan höll han sig fullt nykter i öfver två år. Juni 

1903 fick han lunginflammation, som komplicerades med 

lungsäcksutgjutning, så att han måste hålla sig till sängs 

i 2 ä 3 månader. Enligt ordination reste han sedan till Skåne 

i september med 2 af sina barn i sällskap. Under resan 

blef han af en bekant bjuden på ett glas vin, kunde ej 

emotstå, hade »blodat tand» och började så småningom återfalla 

i spritmissbruk, hvilket ökades under 1904, till hinder 

för tjänsten; han gick nu mer än förut ensam, var dyster 

till lynnet, men dock icke grubbelsjuk. I slutet af 1904 

förstod han, att det ej kunde bara sig längre, och i bbrjan 

af 1905 slutade han alldeles upp med spriten och har sedermera 

ej förtärt annat än ett glas öl med sockerdricka någon 

enstaka gång. 

Eolshäll- och pneumoni-perioderna äro de enda tider, 

som G. varit ledig från tjänsten, i öfrigt har han aldrig 

kant sig så trött, att han funderat på att begära tjänstledighet. 

I oktober eller november förra året blef han en 

gång under tjänstgöring »vimmelkantig i hufvudet», bleknade 

och måste en.stund luta sig mot bordet; dylika yrselanfall 

har han haft åtskilliga gånger, hvadan han på senare 

tider ej vågat gå ensam till skogen; han har ofta 

kant sig mycket trött och haft tryckkänsla öfver hufvudet, 

men aldrig förlorat medvetandet eller haft svårare 

hufvudväik. Han har under sista åren varit dyster till 

lynnet, tyckt att det var olidligt i G.; han har kant 

sig nervös, ej haft någon ro, e n gång sprang han 

hela vägen från stationen till godsmagasinet, utan att det 

fanns någon anledning till brådska. Tidtals har han lidit 

af hjärtklappning, blifvit mera darrhändt, haft svårare 

för att skrifva. Han har många gånger trott, att det skulle 

vara snart slut med honom på grund af mattighetsanfallen, 

men han har då tröstat sig med, att det varit så väl ställdt 

med hans lifförsäkring (10,000 kr.) och med hans goda bo. 

Det har under senare tid varit svårt för honom att reda 

upp vissa räkneuppgifter i tjänsten, t. ex. beräkning af 

timmar. Ehuru han tillf orene varit ganska duktig i aritmetik, 

har han på sistone ej förmått hjälpa sin 12-årige son 

med hans räkneuppgifter. Han har äfven haft svårt för att 

fatta hvad han last, mast läsa om en tidningsartikel flera 

gånger, innan han begripit. Han har i allmänhet ej varit 

road af läsning, utan oftast användt sin fritid till promenader 

eller till att lägga patience. Med multiplikationstabellen 

reder han sig för närvarande väl och löstr utan svårighet, 

raskt och riktigt, de åt honom gifna räkneexemplen med 

ränteberäkning o. s. v. 

Han kan ej saga, huru det har gatt till med afseende på 

falsarierna. Första gången han upptäckte, att han skrifvit 

för mycket var orsaken uteslutande bristande uppmärk-

samhet på siffrorna ; upptäckten skedde, då beloppen skulle 

införas i journalen, och hans tanke var då att återbära öfver 

skottet, hvilket han dock underrät. Det kan nog hända, 

att han i sin svaghet har tänkt oärligt. Han påstår, att 

han med dessa öfverskott velat täcka brister i stationskassan, 

som han på något satt ådragit sig. Bland annat påstår 

han, att det många gånger »tullats» i hans kassa, som 

han ej sällan glömde att låsa in; 2 ä 3 kronor ha ofta försvunnit, 

och han anser sig på detta satt under tjänstetiden 

i G. ha förlorat öfver 1,000 kronor. Stationsbiträdet 

X skall han en gång ha tagit på bar gärning, då 

denne tillgrep 10 kr. och ändrade i kassaboken. Denne X 

hade fatt en bestraffning efter anmälan af G., som fördenskull 

anser, att X velat hämnas genom att rapportera 

G:s oegentligheter. 

G. tror, att han själf aldrig fruktat för eller tänkt på 

att bli upptäckt, ty då hade han väl utfört det bättre och ej 

t. ex. raderat t. o. m. i andras närvaro. Ej heller vid läsandet 

af tidningsnotiser om falsarier har han kant sig 

obehagligt berörd, ty det har då i allmänhet rört förskingringar 

från staten, på hvars rätt han alltid stått. G. synes 

sålunda ej ha reflekterat öfver det oriktiga i sitt handlingssätt. 

Han inser dock numera till fullo, att han handlat 

brottsligt, och han räknar med att bli bestraffad. Men 

hvad han efter strafftiden skall taga sig till, har han ännu 

knappast tänkt på. Familjen åtnjuter ännu 200 kr. i månaden 

af hans lön och är sålunda icke nödställd. Detta 

yttrar G. utan tecken till sinnesrörelse och röjer ej någon 

verklig ängslan för följderna af sitt handlingssätt. 


20. 8. I bref af ls /s till öfverläkaren från G:s hustru 

meddelar denna angående sin man följande uppgifter: 

»Han blef under sin stränga tjänstgöring i H. alltmer 

nervös. Efter periodiskt missbruk af alkohol vistades han 

Va år å Eolshäll och blef fullt botad. Ett par år senare genomgick 

han svar dubbelsidig lunginflammation, som nästan 

i ett års tid fängslade honom vid sängen. Från den tiden 

har han aldrig varit sig fullt lik, mera inbunden och 

tyngie till humöret samt lidit af en plågsam sömnlöshet; 

han har då sökt läsa och kunde natt efterna tt läsa om detsamma, 

utan att minnas att han last det förut. Under sista 

åren har han visat sig glömsk af viktiga saker, ofta klagat 

öfver att han led af en könstig 'känsla i hufvudet och då yttrat: 

»jag tror minnet är på väg att svika mig.» Han har 

förefallit så underlig, hans blick har varit stirrande och 

frånvarande, han har verkat drucken, ehuru han ej förtärt 

någon sprit. Vid hemkomsten från arbetet har han varit 

så nervös, att han ej tålt tilltal. Han har de sista åren 

visat sig slö och liknöjd för allting, ej intresserat sig för 

något, helst velat vara ensam, aldrig sökt något sällskap; 

äfven de dagar då han varit mindre tung till humöret och 

mindre nervös, har han likväl alltid varit slö.» 

25. 8. G. är oförändrad. Han promenerar dagligen å 

lugna afdelningens promenadgård, spelar inomhus bräde eller 

läser tidningarna, är lugn och artig, har vanligen en 

43 

allvarlig, något bekymrad uppsyn, men tyckes dock icke 

hänge sig åt grubblerier. 

17. 9. Vid granskning af de ändrade och raderade 

godskvittenserna, hvilka i original infordrats, finner man, 

att dessa ändringar i de flesta fall äro mycket klumpigt 

utförda: de ursprungliga siffrorna ha öfverskrifvits eller 

ifyllts med andra så, att man ofta utan svårighet kan tyda 

de förra, eller raderats slarfvigt och ytligt, utan att någon 

ansats tyckes ha gjorts till att dölja det brottsliga förfaringssättet 

eller tanke på upptäckt därvid förefunnits. Till 

en del af notiserna äro fogade påterbäringsbevis», utfärdade 

af trafikanterna å de för höga debiteringsbeloppen, i 

åtskilliga fall dock utan full datering. Å vissa notiser har 

G. direkt skrifvit återbäringskvitto (t. ex. »återbäres 50 öre 

kvitteras:»), hvarunder trafikanten skrifvit sitt namn utan 

någon datering, och å andra förefinnes denna G:s anteckning, 

utan att namnunderskrift erhållits. 

23. 9. Angående G :s tillstånd för närvarande är intet 

att anmärka utöfver föregående iakttagelser. Ett lindrigt 

svimningsanfall under föregående natt. 

Af det föregående synes framgå, att G. under loppet 

af de senare åren undergått en viss psykisk förändring, om 

hvilken han själf är menveten och hvarom hans hustru 

skriftligen uttalar sig sålunda: 

»Min man blef genom sin stränga nattjänstgöring under 

de 22 år han tjänstgjorde i H. alltmer nervös. 

Sedan han i många år användt sig af alkohol periodvis, 

blef han efter 1/2 års vistelse på alkoholisthemmet Eolshäll 

fullt botad. Efter ett par år genomgick han en svar dubbelsidig 

lunginflammation, som nästan i ett års tid fängslade 

honom vid sängen. Ifrån den tiden har min man aldrig 

varit sig fullt lik. 

Han har varit mer inbunden och tyngre till humöret 

samt lidit af en plågsam sömnlöshet. Det har varit nätter, 

då han ej sofvit något alls. Han har då försökt läsa och 

förvånar det mig, att han natt efter natt kunde läsa om 

detsamma; om jag då frågade honom, hvarför han så ofta 

läste om samma sak, sade han sig ej minnas att han last 

det förut. Så har han dessa sista år dagligen visat sig 

glömsk af sådana saker, som var af vikt, och har det oroat 

mig mycket. Min man har ofta för mig klagat, att han led 

af en sådan konstig känsla i hufvudet, och har han då yttrat: 

'jag tror minnet är på väg att svika mig.' Då har jag 

försökt föreställa honom, att taga sig ledighet för att få 

hvila ut, men han har då svarat: 'jag kan ändock aldrig 

få någon hvila förrän i grafven.' Jag har många gånger 

varit bragt till förtviflan öfver, att min man ibland förefallit 

mig så underlig, hans blick har då varit stirrande och 

frånvarande, och har han verkat drucken, ehuru jag med 

säkerhet vet, att han ej förtärt någon sprit. Hans svar 

på mina frågor ha varit så underliga, att jag då många 

gånger fruktat det värsta. När han hemkommit från sitt 

arbete, har han varit så nervös, att han ejt alt, att någon 

talat med honom. Han har de sista åren visat sig slö och 

liknöjd för allt, helst velat vara ensam och aldrig sökt

44 

något sällskap. Det har ju varit dagar, då han varit 

mindre nervös, dock har han äfven då alltid varit slö.» 

Under sin vistelse i mellersta Sverige begagnade G. 

spritdrycker endast undantagsvis och vid festliga tillfällen, 

men efter ankomsten till G. och under de förhållanden 

af vantrefnad, hvarom det i det föregående 

nämndes, hemföll han åt ett dagligt och omåttligt bruk af 

spritdrycker, företrädesvis konjak. Efter 6 månaders vistelse 

på alkoholisthemmet Eolshäll jan.—juni 1901 iakttog 

han fullkomlig abstinens till hösten 1903, då han ånyo 

började återtaga de förra ovanorna. Han skåpsöp nu dagligen 

till början af 1905, från hvilken tid han varit absolut 

nykter. Kroppsligen röjer G. tydliga symptom af arterio 

skleros. Han klagar öfver nedsättning af minnet, tryck 

öfver hjässan och svindelkänsla, sålunda i det närmaste 

den karakteristiska triaden af symptom, som utmärker en 

skleros af hjärnans karl. Alkohol har sålunda jämte åldern 

menligt inverkat på G. och brutit ned hans krafter; 

att öfveransträngning medverkat är icke heller uteslutet. 

Det lider knappast något tvifvel att G:s praesenila eller 

senila invaliditet kan ställas i kausalt sammanhang med 

hans förbrytelse. I första rummet finnes hos G. en anmärkningsvärd 

aftrubbning af känslolifvet. Han redogör med 

lätthet föi alla detaljer i sitt lif, men har därvid icke vid 

något tillfälle på grund af ruelse, sorg eller förtviflan 

sviktat i sitt lugn, ännnu mindre förlorat fattningen. En 

enda gång fällde han under ett samtal tårar, men det var ej 

vid tanken på sitt brott, utan vid erinringen af de tråkigheter, 

han och familjen haft genom vissa personers tillskyndan, 

som bott i samma hus. Tanken på hustru och 

barn och på den skam, sorg och möjligen nöd, han dragit 

öfver de sina, synes han ej kunna fullfölja med en normal 

människas känslor; en vädjan till hans förstående ger i 

detta afseende ett ganska tomt återsvar. Någon bristande 

uppfattning i abstrakt mening finnes ej, men å andra sidan 

röjer sig i detta reaktionssätt en brist i känslolifvet 

och ett slappt jämnmod, att icke saga lojhet, vid olyckans 

inre omedelbara värdering. 

Uppehället ä fängelset synes af hans egna uppgifter 

att döma ej hafva bekommit honom illa; kroppsligen lär 

det hafva verkat gynnsamt på hans allmänna befinnande. 

Undei vistelsen å Stockholms hospital har defekten i 

hans känslolif framträdt på ett särdeles otvetydigt satt, och 

man öfverdrifver ej, då man säger, att han härstädes hängifver 

sig åt ett vegeterande lugn. Han synes hvarken sorgbunden 

eller besvärad, säger sig trifvas bra, äter med god 

aptit, beiömmer maten och sofver förträffligt. Han meddelar 

sig foga med de andra sjuka, beröres ej på minsta 

satt af deras närhet och tillbringar en stor del af dagen med 

att å promenadgården gå af och an och därmed skaffa sig 

en välgörande motion. Han säger sig icke på länge ha mått 

så bra som nu. Några frågor om huru länge han 3kall 

vistes här, något bekymmer om utsikterna för framtiden, 

någon oro för hustru och barn m. m. höres han aldrig själfmant 

uttala. Han fogar sig efter tillvaron och de yttre 

förhållandena med en okänslighet, som är ägnad att förvåna. 

Med afseende på omdömet finnes ingen formell de 

fekt. Han förstår otvifvelaktigt sitt läge, men bedömer 

detsamma som gäller det en annan. Han talar obesväradt 

om sin förbrytelse. Då han ingalunda drifvits därtill af 

nöd, skulle man vänta, att han nu erfore så mycket större 

ruelse. Men ingenting af detta. Gör man honom uppmärksam 

på situationen, inser han utan invändningar huru 

allt är ställdt, men hans tankar dröja icke vid dessa ämnen 

med den fyllighet af smärta och grämelse, som borde 

vara en normal reaktion på den olycka, han dragit öfver sig 

och de sina. 

Att hans minne försämrats under de senaste årsn vidhåller 

han med bestämdhet, ehuru detta påstående icke 

kunnat med önskvärd tydlighet genom observationer på 

hospitalet bestyrkas. Emellertid intygar, såsom af ofvanstående 

brefutdrag synes, äfven hans hustru, att så varit 

fallet, och någon anledning att betvifla sanningsenligheten 

af dessa upplysningar finnes ju ej. G:s intelligens synes 

i öfrigt oberörd, och han utför med lätthet och utan fel 

förelagda räkneuppgifter med beräkning af ränta o. s. v. 

Trots bibehållandet af dessa inlärda färdigheter torde en 

person, som företer så påfallande emotionella brister, äfven 

i intellektuellt afseende vara i någon mån defekt. Ett 

slappt och likgiltigt lugn under en så ödesdiger situation 

som den, hvari G. befinner sig, är redan i och för sig 

detsamma som tanklöshet. När känslolifvet aftrubbas förlorar 

äfven intelligensen en del af sin rörlighet och associationsföimåga. 

Den förgrening af tankarna i olika riktningar, 

vi kalla förutseende och beräkning, försvåras och 

upphör. Detta återverkar i sin ordning på viljelifvet och 

vi mota ett »lättsinne», som till sitt väsen är patologiskt. 

Motföreställningar väckas trögt och de normala hämningsprocesserna 

fungera o.fullständigt. Viljelifvets sedliga nivå 

sjunker. Förmågan att öfverskåda följderna af en handling 

blir begränsad, den omedelbara ingifvelsen, stundens 

behof, en nära till hands liggande fördel eller njutning 

göra sig allsmäktigt gällande. De vanliga associationsvägarna 

äro spärrade eller otillgängliga (sejunktion), och en 

brottslig ingifvelse af visas ej, hvarken af sedlig harm 

eller af själfbevarelseinstinkt. Men den närmaste följden 

af denna »tanklöshet» är att en ingifvelse med kriminella 

konsekvenser ej ter sig som brottslig. Rättskänsla och 

rättsmedvetande fungera ej; hvad vi kalla samvete domnar. 

Viljelifvet tenderar till en lägre form, till den omedelbara 

oreflekterade handlingen, automatismen. 

Det är på grund af denna emotionella och intellektuella 

atrofi, som åldrande förut oförvitliga personer göra sig 

saker till sedliga förbrytelser, som ovanor och karaktärslyten 

allt tydligare framträda i den mån seniliteten framskrider. 

En ofta förekommande egenskap hos gamla är 

deras hänsynslösa egoism, och äfven denna beror gifvetvis 

på primära tendenser, hvilka mera ostördt och ohämmadt 

göra sig gällande, i den mån idéassociationernas omfång 

förtränges, och den kortsyntaste tanklöshet träder i 

öfverläggningens och de medvetna beslutens ställe. Sådan 

är det patologiska »lättsinnets» art. Försummelser af skyldigheter 

och plikter, slarf med räkenskaper och tanklösa 

bedrägerier kunna ofta på detta satt förklaras, och i det 

föreliggande fallet synes detta vara den enda förklaringen.

Emellertid äro människor med afseende på moralisk 

ansvarskänsla individuellt mycket olika. Den ena är rättskaffens 

af natur, den andra af tvång, och emellan dessa 

ytterligheter finnas en mängd öfvergångar. Den sociala 

anständigheten är mer eller mindre en produkt af en massa 

hämmande inflytelser, och de medfödda anlagen foga sig 

stundom med en viss motsträfvighet efter nödvändigheten. 

Till dessa hämmande omständigheter höra förutom uppfostran, 

omgifningens exempel och inflytande, ordningsregler, 

lagbestämmelser och för ämbetsmännen en påpasslig 

kontroll. Under dessa pedagogiska och disciplinära inflytelser 

sker daningen af den associativa apparat, vi kalla 

rättsmedvetande, hvars funktionsduglighet är ett villkor 

för social anpassning och jämvikt. Hvarje tanke på en 

handling af antisocial eller otillständig natur, förgrenar 

sig ögonblickligen i denna associonsapparat till ett förutseende 

af den tänkta handlingens följder, och denna antecipation 

af konsekvenserna utöfvar omedelbart sitt hämmande 

inflytande. Hos personer med -tvetydiga anlag (moraliskt 

undermåliga) är sejunktionen inom detta assiciationsområde 

ödesdiger. När den andliga vigören sviker och tankarna 

med svårighet förgrena sig, förlorar vederbörande lätt balansen. 

En katastrof af detta slag kan främjas af yttre omständigheter 

såsom slapp kontroll, det suggererande inflytandet 

af exempel m. m. En försvagad ansvarskänslabehöfver 

kraftiga irritament för att hållas vaken, och därför kan 

kontrollens betydelse icke öfverskattas. 

Det sammanhang mellan andlig kraftnedsättning och 

en i tanklöshet begången förbrytelse, som ofvan skildrats, 

kan i föreliggande fall med stor sannolikhet antagas hafva 

varit för handen. 

G. lider af arteriosklerotiska förändringar och företer 

förutom de tre ofvannämnda symtomen, minnesnedsättning, 

svindel och tryck öfver hjässan, en viss allmän psykisk 

defekt, hvilken under observationstiden företrädesvis yttrat 

sig som en aftrubbning af känslolifvet. G:s hustru 

anser, att han ej varit sig lik alltsedan han (år 1903) genomgick 

en lunginflammation. Man kan ock med stod af andra 

personers uppgifter med en viss sannolikhet antaga, att 

hans invaliditet daterar sig från denna tid. Med hänsyn 

till G:s ålder kunna de af honom företedda symtomerna kallas 

senila eller praesenila, men det är rätt troligt, att alkoholmissbruk 

mer än åren varit orsak till hans sjuklighet. 

Det framhålles af G:s hustru att han varit »glömsk» och 

»slö, men stundom talar såväl hon som G. själf om en 

nervös oro, hvilken under senare år utmärkt G. Ehuru G. 

å Stockholms hospital ej alls röjt någon anmärkningsvärd 

oro utan tvärtom själf städse framhållit, att han i detta 

afseende känner sig mycket bättre, kan jag icke förbigå 

den möjligheten, att denna omständighet medverkat till 

G:s pliktförgätenhet. 

Jag finner icke heller någon anledning, att betvifla 

G :s egen försäkran, att han på den oafsiktliga felräkningens 

väg leddes till ett straffvärdt handlingssätt. När 

han märkte feldebiteringen å de utskrifna godskvittona, 

åter bar han icke den öfverskjutande summan, utan behöll 

densamma. Denna lojhet och bristande rättskänsla öppnade 

väg för det afsiktliga bedrägeriet. 

45 

Anmärkningsvärdt är, att G. muntligen och skriftligen 

under sin vistelse å Stockholms hospital anklagar en 

öfverordnad person och gör en antydan om, att han af 

vissa vid stationen rådande missförhållanden låtit sig påverkas. 

Det finnes ju icke skal att dröja vid detta förhållande, 

hvarom uppgiften uteslutande stöder sig på G:s egna 

påståenden. Att G. själf synes öfvertygad om dessa omständigheters 

suggererande inflytande är dock uppenbart. 

De små belopp, G. på ofvannämnda och annat liknande 

satt orättrådigt tillskansat sig, uppgingo i vid pass 400 

poster till sammanlagdt omkring 300 kronor. Då man beaktar 

G:s relativt goda ekonomi och den risk, för hvilken 

han utsatte sig, det klumpiga tillvägagångssättet, som 

lätt tilldrog sig omgifningens uppmärksamhet, det nästan 

löjliga tilltaget, att ofta för några öre vedervåga sin 

egen och familjens välfärd, blir det uppenbart, att G:s 

åtgöranden icke bara spår af en normal människas förutseende 

och beräkning, utan snarast äro att betrakta som 

ett besinningslöst och hälft instinktmässigt handlingssätt 

af en person med försvagade själskrafter. 

Med stod af ofvan anförda skal får jag härmed till 

slut afgifva det. utlåtandet, att häktade för bedrägeri m. m. 

anklagade förste stationsskrifvaren Olof Grahm från Gellivare 

vid tiden för de åtalade gärningarnas begående på 

grund af försvagade själskrafter (till följd af arterioskleros) 

varit beröfvad förståndets fulla bruk, hvilket allt härmed 

på heder och samvete intygas. 

Stockholms Hospital den 26 sept. 1909. 

3. 

Bror Gadelius. 

I skrifvelse till Kungl. Direktionen för Vänersborgs 

hospital och asyl af den 6 augusti 1909 har Kungl. Styrelsen 

förordnat, att häktade, för tjufnadsbrott tilltalade arbetskarlen 

Axel Julius P. skulle för observation och undersökning 

intagas å Vänersborgs hospital och asyl, så snart 

Iplate därstädes kunde för honom beredas, och anhållit, 

att Direktionen måtte anmoda öfverläkaren att inkomma 

med yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. 

Med anledning häraf blef P. här intagen den 2 sept. 

1909. 

Af de härhos återgående handlingarna i målet inhämtas 

följande: 

Exploranden är född den 25 nov. 1866 i Karl Johans 

fjönsialmling i Göteborg, nu skrifven i Vasa församling därstädes. 

Han skall ha gatt i skola, lärt sig läsa och skrifva 

samt har konfirmerats. Är ogift. Vid 15 års ålder började 

han arbeta som murerihandtlangare i Göteborg och har 

sedan försörjt sig med stenarbete, stufveri och annat tillfälligt 

arbete dels i Sverige, dels i Norge. Elfva gånger 

har han ådömts tvångsarbete för lösdrifveri. I Sverige 

har han varit straffad för tjufnadsbrott tre gånger, i Norge

46 

dessutom tre. Första gången frigafs han den 3 februari 

1890, andra gången den 1 januari 1895. För tredje resan 

stöld dömdes han den 21 sept. 1901 till straffarbete i 2 

år och förlust af medborgerligt förtroende under 3 år 

därutöfver. Frigafs den 28 april 1903. 

Den 15 juni 1907 intogs han å sinnessjukafdelningen 

å Gibraltar, inremitterad med läkarebetyg af Dr. Ahlström. 

I sjukjtournalen antecknas: »Pat. är fetpussig. Liflig 

tremor i fingrarna och tungan. Hjärttonerna dofva. 

Reflexer utan anmärkning. Ansiktsuttrycket något förstämdt; 

han klagar öfver att han är så usel och förstörd. 

'Inte äta, bara supa I' utbrister han. Såg i går ett djur 

springa öfver benen, men har ej sett något i dag, har 

ej heller hört något besynnerligt. På aftonen var pat:s 

hjärtverksamhet mycket dålig. Han trodde ej att han skulle 

lefva öfver natten. Erhöll 2 sprutor kamferlösn. 18. 6. 

Har så förbättrats att han kan öfverföras till 'personalen'. 

Den 24 juli 1907 intages han åter. Journalen upplyser: 

Inremitterad för Delir. tremens af Dr Warholm genom 

polishjälp. V id hitforslingen måste poliserna hålla honom 

om handlofvarna. Status. Betydlig tremor i fingrarna och 

i tungan. Han har varit tyst i natt, har legat i eellafdeln. 

Ansiktsuttrycket nervöst oroligt. Han stryker sig om pannan 

och beklagar sig öfver att han är en sådan 'svag stackare'. 

Anser sig alldeles fördärfvad,'höll på att dö i natt, tarmarna 

flög upp i bröstet'. Han är på samma gång något 

retlig och omedgörlig, är emellertid formellt redig och 

orienterad samt utan sinnes- eller tankevillor. 30. 7. 

Symptomfri. Utskrifves till »Personalen». Intages ånyo den 

13.9, 1907, inremitterad för Del. tremens genom polisen. 

Han bråkade denna gång ej vid hitforslingen och visade 

ej några tydligare delirösa symptom, syntes mycket belåten. 

Inga sinnes- eller tankevillor. — 15. 9. Pat. känner sig 

i dag mycket klen, kan ej förtära något och krakes. Han 

är retlig och förstämd, tror att han ej har långt kvar att 

lefva, önskar att det snart måtte vara slut på hans elände. 

Får för dålig puls strophantusmixtur. 16. 9. Utskrefs 

af utrymmesbrist till »Försörjn». Den 28 sept. samma år 

inremitterades han ånyo 'genom P. R. och genom Dr. Ahlfors'. 

Företer den vanliga bilden: tremor, retlig förstämning 

och leda vid lifvet. 31. 12. Pat. har vistats å asylen, 

där han användes att bara mat o. d. Hjälper för öfrigjt 

betjäningen ganska bra med sina hussysslor. Han ax i 

allmänhet snäll och foglig, men ibland litet brutal mot medpatienter, 

som han tager i upptuktelse. Har frihet att 

röra sig på området. 1908 7. 6. Har på sista tiden fatt 

gå till staden att par gånger. Har visserligen kommit hem 

rätt ordentligt, men dock tagit in litet spirituösa. I dag 

pockade han åter på att få gå ut, men förvägrades detta. 

Förklarade då att han skulle rymma och ville tilltvinga 

sig sina kläder. Sändes då till sinnessjukafdeln. Påtagligen 

kommer ibland öfver honom ett stort begär efter spritdrycker, 

han blir då mera pockande och oförskämd. 

24. 12. Hade inom anstalten skaffat sig brännvin 

och supit sig full, var något bråkig, men somnade snart 

och var dagen därpå som vanligt. 

1909. 15. 5. Fick i dag besöka staden några timmar, 

uteblef emellertid. Samma eftermiddag anhölls expl. dels 

för att han var af starka drycker öfverlastad, dels såsom 

misstänkt för att från i Lindome bosatte möbelsnickaren 

Ivar Bernhard O. ha tillgripit en börs med en däri liggande 

järnvägsbiljett och omkring 15 kronor.» 

Uti polisrapport ,daterad den 15 maj 1909, omförmäles 

härom närmare: Vid omkring kl. 4,45 e. m. den 15 maj 

1909 antastades ofvannämnda O. i hörnet af östra Larmgatan 

och Kungsgatan i Göteborg af två för honom obekanta 

personer. Den ene af dem var expl., den andre arbetskarlen 

Johan Oskar J., förut straffad för sjätte resan 

stöld. Expl. höll en urkedja i sin ena hand och under yttrande: 

»Skall det vara en urkedja» eller något dylikt, 

höll han kedjan framför O :s ansikte. Samtidigt trängde 

han sig tätt intill O., än på höger och än på vänster sida. 

Efter en stund skildes expl. och hans sällskap från O. och 

gingo tillsammans bort. De hade dock endast hunnit några 

steg, då en kvinna ur den under tiden samlade folkhopen 

ropade: »Där tog han portmonnän». O. kände då efter i 

sin högra byxficka; där han haft börsen förvarad, märkte 

att han var bestulen, sprang efter expl., som utpekades som 

tjufven, fattade tag i hans kavaj och kvarhöll honom med 

andra personers hjälp, tills tillkallad polis hunnit anlända. 

Under tiden aflägsnade sig J. O. var öfvertygad om att 

expl. tillgripit börsen ur hans ficka och sedan lämnat den till 

J. Expl., som efter att ha nyktrat till följande dag Jpå 

morgonen affördes till detektivstationen, innehade intet 

af det stulna. Han berättade, att han på begäran den 

15. 5. 1909 på förmiddagen erhållit permission från Gibraltar. 

Han hade då med sig 4—5 kronor, som han genom 

b andräckningsg öromål förtjänat på Gibraltar. Dessa pengar 

använde han till förtäring, hufvudsakligast af sprit. 

Han blef däraf så berusad, att han icke kunde erinra sig 

vare sig att han träffade och sällskapade med J. eller 

att dessa bada sedermera träffat möbelsnickaren O. Han 

hade emellertid icke tillgripit 0:s portmonnä. Han kunde 

ej heller yttra sig om, huruvida J. vore den skyldige. 

J., som dagen efter stölden häktades, innehade då 

något öfver 7 kronor, för hvilkas åtkomst han ej kunde 

nöjaktigt redogöra. Han uppgaf, att han lördagen den 

15 maj vid middagstiden träffat expl. och att de sedan 

berusat sig. På eftermiddagen, han kan ej närmare uppge 

tiden, hade de skilts åt. Han förnekade, att han i sällskap 

med expl. och O. uppehållit sig på östra Larmgatan 

eller att han föröfvat eller tagit del i stölden, om hvilken 

han ingenting visste. 

Tre vittnen, muraren Johan Vilhelm H. och hans svåger 

murerihandtlangaren Johan Natanael L. samt hustrun 

Almida Sofia E. intyga samstämmigt, att expl. och J. 

voro de personer, som vid ifrågavarande tillfälle antastat O. 

H. och L. vittnade, att de vid tillfället ifråga kommande 

gatan fram på blott några få stegs afstånd sago 

hur expl., som stod vid O :s vänstra sida och vand åt samma 

hall som denne, höll med högra handen ett ur med vidfästad 

kedja framför O :s ansikte, under det att han med vänstra 

armen och handen bakom O :s rygg tryckte denne hårdt 

intill sig. Då ropade en kvinna ur hopen: »Nu tog han 

portmonnän», hvarpå expl. och J. sida vid sida aflägsnade

sig. Hustru R. berättade, att hon såg, huru expl. stod ansikte 

mot ansikte mot O., tryckande sig tätt intill denne, samt 

hur han stack vänstra handen i O :s högra byxficka och 

tillgrep dennes portmonnä, som han sedan stoppade i en af 

sina fickor. Hon uppmärksamgjorde då O. på tillgreppet. 

I öfrigt öfverensstämde vittnenas uppgifter med 0:s ofvan 

relaterade skildring af förloppet. Rörande själfva ögonblicket 

för tillgreppet variera alltså vittnenas berättelser. 

I sitt litlåtaäiide om expl. skrifver fängelseläkaren därom: 

»I denna relation råder tvifvelsutan en missuppfattning 

af de bada agerandes ömsesidiga läge, men i alla fall är 

det mig obegripligt hur P. burit sig åt, då han med högra 

handen svängde en klocka framför 0:s ansikte och med 

vänstra armen och handen bakom O :s rygg tryckte denne 

tätt intill sig och samtidigt kunde ur O :s högra byxficka 

stjäla hans portmonnä.» 

Inför rätten vidhöllo alla parter sina uppgifter med 

undantag af expl., som återtog sitt hos polisens detektiva 

afdelning gjorda erkännande därom, att han vid anhållandet 

varit af starka drycker öfverlastad. Dessutom angaf han, 

att han under den tid han, som ofvan angifvits, vistats 

å fattigvårdsanstalten, varit intagen på anstaltens sinnessjuk 

afdelning samt anhöll, att hans sinnesbeskaffenhet måtte 

af läkare undersökas. V,id förnyadt rättegångstillfälle 

hade Rådstufvurätten i anledn. af från Rådstuf vurätten 

hos därvarande fattigvårdsmyndighet i skrifvelse framställd 

förfrågan angående expl. fatt från förste läkaren 

vid fattigvårdsanstalten Gibraltar F". O. Å. emottaga ett 

så lydande intyg: »Axel Julius P., född d. 25. 11. 1866, 

har på grund af kronisk alkoholförgiftning varit intagen 

på sinnessjukafdelningen å Gibraltar under följande tider: 

15. 6. — 18. 6., 24. 7. — 30. 7., 13. 9. — 16. 9. 1907., 

samt har oafbrutet vårdats därstädes sedan 28. 9. 07 — 

15. 3. 09, då han permitterades ett par timmar för att 

hora efter arbete, men uteblef från anstalten. Hans kvarhållande 

å sinnessjukafdelningen under sistnämnda tid är 

berättigadt dels på den grund, att han är krön. alkoholist, 

dels på den grund, att han behöft noggrann tillsyn för 

att icke ytterligare raka i kollision med lagar och förordningar. 

Vid afvikandet kan hans tillstånd icke sägas hafva 

varit sådant, att han var oansvarig för sina handlingar.» 

Då intet nytt i saken framkom, frikändes J., då det 

icke var styrkt, att han vid ifrågavarande tillgrepp tagit 

sådan del, att han enligt lag kunde till ansvar fällas. 

Beträffande expl. beslöts att inhämta fängelseläkarens yttrande 

angående expl:s sinnesbeskaffenhet vid åtalade tillgreppets 

föröfvande. Detta afgafs den 24. 7. 1909. Därur 

må anföras; »Hufvudskålen är af normal form, dess största 

omkrets är något mindre än 57 cm. Håret är alldeles 

borta öfver hjässan, nedom flintskallen finnes en krans 

af starkt gråsprängdt hår. Ljust, vårdadt skägg. Pupillerna 

äro runda, lika stora, reagera för accomodation och 

ljus. Patellarreflexerna af måttlig styrka. Grof dallring 

(tremor) i tungan och fingrarna. Synen och hörseln funktionera 

normalt. Vid känsel- och smärtsinnena har jag 

icke heller kunnat spåra någon väsentlig abnormitet. P. är 

omgifven af en ofantlig och tungt buren fettmassa — omfånget 

strax nedom bröstvårtorna är 112 cm., omkring naf- 

47 

veln 122 cm. — i öfrigt intet kroppsligt degenerationstecken. 

Hjärttonerna äro dofva, men rena och jämna. Eljest 

från organen intet anmärkningsvärdt. 

Ansiktsuttrycket är oftast slött eller något retligt. 

Rörelserna ytterst tröga och säfliga —• händerna alltid 

förvarade i byxfickorna, när han är stående. Sitter för 

det mesta i sin säng i cellen, fullkomligt overksam, klagar 

för läkaren öfver hufvudvärk. Hans sällskap i cellen, en 

ung gosse, säger, att han ibland går upp om nätterna och 

pratar saker, 'som en inte kan begripa'. Redan vid mitt första 

besök hos honom talade han om, att han hörde 'den förbannade 

kärringen' (härmed menar han den i protokollet omnämnda 

kvinnan), 'ho skriker jämt, att jag stulit en portmonnä'. 

'Alltid?' 'Ja, dag och natt, jag får aldrig ro för 

henne.' Och han säger detta i en affekt, som förefaller akta. 

Han förnekar emellertid all vetskap om fickstölden, påstår, 

att 'den djäfla kärringen' var bekant med J. (kamraten), 

och att det väl är han som tagit den. Äfven på 

senare tiden vidhåller han, att han hör den ropande kärringen, 

men han säger det numera utan lidelse och liksom 

resigneradt: 'Ja, den kärringen blir jag väl aldrig kvitt.'— 

P. berättar, att hans far varit supare, och att han har en 

broder, som i många år vårdats å Kristinehamns hospital. 

Om sin moder säger han, att hon var 'snäll'. Själf har han 

han varit drinkare sedan unga år, berättar med godt minne 

om sina fängelsetider, tvångsarbetstiderna har han mindre 

väl reda på. Äfven vid det tillfälle, då han varit i sällskap 

med J., hade han berusat sig — han påstod en gång, 

att han varit ägare af 25 kronor, då han korn från Gibraltar, 

en uppgift som han sedan icke vidhåller — och 

han säger sig icke minnas det minsta från det tillfället. 

En gång nämnde han dock, att han sett en portmonnä på 

gatan och sparkat till den, hvart den sedan tog vägen, 

vet han inte. Äfven denna uppgift — gjord strax i början 

af fängelsetiden — har han sedermera tagit tillbaka. 

P. intresserar sig för intet annat än den sorgliga belägenheten 

han kommit i, anser 'fyllet' vara skuld till det 

hela, och sitter nu inne med mycket goda föresatser om 

ett exemplariskt lif framdeles. Det är mycket svårt att 

fästa hans uppmärksamhet på något annat än det 'orättvisa 

häktandet' och hvad därmed sammanhänger, och undersökningen 

har varit för den skull besvärlig. P. är mycket 

okunnig, 'har glömt allt hvad han last i skolan', vet att 

regerande kungen heter Gustaf, men har icke reda på 

hans ordningsnummer. Har däremot mycket god reda på 

Göteborgs stads gepgrafi och hvad han eljest kommit i beröring 

med, Gibraltar t. ex. Han afskyr Gibraltar och är 

mycket rädd för att komma dit igen. Han klagar öfver att 

kärlen tvättas så hastigt, att matrester från föregående 

måltid sitta kvar, och tycker att det är svårt, att man 

'skall vara rädd för att äta af maten'. Är han kanske 

förgiftad? 'Ja, det vete Gud', svarar han därvid, 'det 

kan väl hända di förgiftade den med'. 3x5? —Efter lång 

fundering = 15. Vid försök att saga efter en sifferföljd 

af sex siffror säger han att det är alldeles lör många, men 

äfven vid fyra siffror kommer han esomoftast till korta. 

Om så två dylika försök gjorts, kan han inte minnas den 

först gjorda multiplikationsfrågan. Flera försök lämna sam-

48 

ma resultat. — Hans minnesstyrka (merkfähigkeit) således 

ganska klen. Associationsförsök misslyckas totalt, väl mest 

beroende på expl:s oförmåga att boja sin uppmärksamhet 

till det som begäres af honom. Vid lystringsordet 'börs' säger 

han: 'Jag tänkte på att jag skall sitta här.' (Brännvin.) 

'Ja, jag skall aldrig smaka brännvin mera.' (Om han last 

fabeln om hunden och köttstycket ?) 'Jo, det har han.' 

Han kan inte berätta den, men citerar leende: 'Den som 

gapar efter mycket, mister ofta hela stycket, och så 

tillägger han: 'Ja' har då inte gapat efter nå'en tingen.' 

Han har tydligen en tendens att hänföra allt till sig 

själf, att betrakta allt hvad som sägs vara insinuationer 

och tillvitelser. 

Hans föreställningar om de etiska begreppen äro mycket 

tarfliga, och då han någon gång ger ett svar på en ditåt 

riktad fråga, förefaller det tomt och stelt som en utanläsning. 

Han blir öfverhufvudtaget aldrig värmd i den 

ringa mån han kan bli det — utom då han får prata om allt 

det onda och orättvisa som vederfarits honom nu och fordom. 

Hans hat mot brännvinet förefaller ej fullt så ärligt. 

Han sofvel- dåligt, säger han, och beklagar sig mycket öfver 

cellifvet — 'hade det varit när jag var ung, hade 

jag inte brytt mig om'et'. Men nu angriper det honom 

starkt —• 'när han kommer in i cellen, går hela cellen 

rundt för honom'. Han tål inte instängningen alls. 

P :s familj är icke alldeles utan psykiska abnormiteter, 

fadern skall ha varit drinkare, en broder är sinnessjuk. 

Själf har han tidigt hemfallit åt dryckenskap och dagdrifveri, 

har (i Sverige) tre gånger straffats för stöld och 

flera gånger dömts till tvångsarbete. Under de två sista 

åren har han mest vistats å 'Gibraltar' under rubriken 

chronisk alkoholist. Intet är heller vissare — både somatiska 

och psykiska symptomer förkunna hans chroniska 

alkoholism — ett ofantligt trångt intresseområde, likgiltighet 

för allt som icke rör hans egna mycket primitiva behof 

och en nästan total oförmåga att inrikta intelligensen 

på annat än detta och hans egna olyckor och oförsk3'lda lidanden. 

Något sympton af egentlig sinnessjukdom kan 

jag icke med säkerhet saga att jag funnit. Man finner icke 

heller sådan i journalen från 'Gibraltar' — möjligen har 

han någon gång haft en alkoholistisk villsyn (vision) — 

sag i går ett djur springa öfver benen' — men mestadels 

har han reagerat för alkohol endast med en storartad bråkighet 

— 'dåligt ölsinne' —. något som tyder på anlag 

för pathologiskt rus finnes icke omnämndt. I fängelset 

har han hela tiden — dock mest och lidelsefullast i början 

— talat om en hörselhallucination. Huruvida exploranden 

simulerar denna enstaka rost' torde väl i de förhållanden, 

som komplicera en undersökning i fängelset, vara 

hardt nära omöjligt att afgöra. Emellertid är det ju icke 

så underligt om en chronisk alkoholist, som omedelbart 

efter ett akut rus' yfviga fröjd stoppats in i fängelseeellens 

tystnad, skulle ansättas af hallucinationer. Underligt 

är kanske, att 'rösten' låter hora sig så länge. Men även 

om sålunda intet säkert tecken till flagrant sinnessjukdom 

kan påvisas, är det å andra sidan icke dess mindre visst, 

att exploranden är en defekt människa, såsom personer lidande 

af chronisk alkoholism så ofta äro det. Om denna 

defektuositet är medfödd eller genom ett tidigt påbörjadt 

och alltjämt itereradt alkoholbruk förvärfvadt — och P. 

således icke 'utan egen skuld' — eller om bada dessa moment 

samarbetat, kan jag i alla händelser icke i detta 

fall, af hvars tidigare historia jag känner så litet, yttra 

mig. Emellertid anser jag mig kunna — med den kännedom 

jag nu äger om exploranden afge det utlåtandet, att P. lider 

af Alkoholismus chronicus och är behäftad med psykiska — 

isynnerhet affektiva och voluntära — skavanker, sådana 

de ofta anträffas vid denna sjukdomsform, och att han 

vid åtalade gärningens föröfvande befunnit sig i ett sådant 

sjukligt sinnestillstånd, som afses i 5 kap. 6 § strafflagen, 

hvilket härmed på heder och samvete intygas.» 

Efter föredragning häraf beslutade Eådstufvurätten, 

att utdrag af domboken i målet skulle med skrifvelse öfversändas 

till Kungl. Medicinalstyrelsen under anhållan 

om utlåtande rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet 

vid åtalade tillgreppets föröfvande. 

Status præsens den 16 september och följande dagar. 

Expl. är 172 cm. lång och väger 109 kg. Benstommen 

förefaller normal. Inga missbildningar eller lyten finnas. 

Skallens omkrets är 57 cm. Längdbreddindex 75. Den 

är symmetrisk. Inga tecken på föregången rachitis. Palpabla 

periostytor glatta och utan upphöjningar. Muskulaturen 

slapp, fettbeläggningen kopiös. Huden är i allmänhet 

sparsamt hårklädd, af normal elasticitet. På flera 

ställen, framförallt i hufvudet, har han större och mindre 

ärr. Alla dessa äro fritt rörliga mot underlaget och vålla 

honom inga besvär. Benet under dem visar ingen förändring. 

Hufvudets hår ljust cendré, gråsprängdt, glest, öfver 

hjässan nästan borta. Ljusa mustascher, för öfrigt renrakad. 

öronen stora, men välformade, med de stora lobuli 

vidvuxna. Irides mörkt gråblå. Corneae klara, öfverkäkens 

tanduppsättning väl bibehållen. I underkäken 

saknas på vänstria sidan 2 molartänder, på högra sidan 2 

molarer och 1 prsemolar. Tungan ren, fri från ärr och sår. 

Tonsillæ palatin» måttligt förstorade. Svalgslemhinnan rodnad, 

af ett något succulent utseende, med tämligen riklig 

slembeläggning. Särskildt om morgnarna hostar han upp 

slem, dock ej på långt när så mycket nu som förr, enligt 

egen uppgift. 

Hjärtstöten kännes ej igenom bröstväggens fettmassa. 

För sä vidt afgöras kan, är hjärtdämpningen normalt stor. 

Tonerna aflägsna, men utan biljud. Ytliga arterer utan 

anmärkning. Puls regelbunden, 74 i min., af normal spänning 

och höjd. Lungorna något emfysematösa. Ansiktsfärgen 

något blek. Hudfärg och hudtemperatur normala. 

Lefvergränser normala, och från buken i öfrigt 

intet abnormt. Genitalia normalt utvecklade, utan sår 

eller ärr. Urinen klar, med endast sparsam nubecula, ljusgul, 

af sur reaktion och med en spec. vikt af 1,09, innehallar 

ej albumin eller socker. Aptit och afföring goda. 

Pupiller likstora, tämligen små, motsvara n:o 2,5—3,0 

å Habs pupillmätare, fullt jämnrunda. De reagera snabbt

och väl för' ljus, direkt och synergiskt. Normal ackomodations- 

och konvergensreaktion. Blinkningsreflexer normala, 

ögonrörelser koordinerade, ögonspringor normalstora. 

Einga statisk tremor i de slutna ögonlocken. Ansiktets 

muskulösa innervation normal. Tungan devierar obetydligt 

åt vänster sida, visar svag randtremor. 

' Arm- och benrörelser utföras koordinerade och med 

någorlunda god kraft. Dynamometern visar för höger 

hand vid upprepade försök 40, för vänster 36, 40, 36, 38. 

Knä-, häl, finger- finger och finger- päsförsöken utföras 

med normal precision. Ingen statisk tremor i fingrarna. 

Ingen lokomotorisk tremor. Rombergs fenomen saknas. 

Gång utan anmärkning. Talet är i allmänhet ganska lågmäldt, 

något suddigt, hest och otydligt. Pikturen och ortografien 

för en man i hans sociala ställning anmärkningsvärdt 

goda. 

Patellar- och achillessenreflexer rätt lifliga. Ingen 

patellar- och ingen fotklonus. Oppenheims fenomen saknas. 

Anconeusfenomen förefinnes. Direkt motorisk retbar - 

het normal. Ideomuskululär retbarhet, pröfvad på pectoralis 

major och biceps brachii, mycket svag, antagligen 

beroende på den starka fettbeläggningen. Underarmens periostreflexer 

tröga och svaga. Plantarreflexer lifliga. Babinskys 

fenomen saknas. Kremaster- och bukreflexer svaga. 

Svälgreflexer mycket lifliga. Conjunctival- och cornealreflexer 

normala. 

Expl. är emmetrop med god synskärpa å bada ögonen. 

Färgsinnet normalt. Han hor ett fickur med bägge öronen 

på ungefär 60 cm:s afstånd. Kraniotympanal ledning 

god. Luktsinnet godt. Smaksinnet trögare, lika för alla 

kvaliteter. Berörings-, smärt-, ort-, temperatur- och stereognostiska 

sinnena normala. Däremot förefinnes en viss grad 

af bathyanasstesi, expl. identifierar dåligt smärre passiva 

rörelser. Inga tryckpunkter kunna uppletas. De första dagarna 

af sin vistelse här klagade expl. öfver »rheumatism» 

i vänstra armen. Intet finnes som talar för att dessa smärtor 

skulle ha varit neuritiska, på toxisk grund. Däremot 

har ju hans lif varit strapatsrikt, och han har i rikt mått 

varit ntsatt för termiska traumata. Smärtorna veko för 1 

gm. acetyl-salicylsyra under ett par dagar. 

Trög och loj, foga intresserande sig för sin omgifning, 

med händerna i byxfickorna, flitigt tuggande tobak och 

spottande ikring sig, stryker expl. största delen af dagen 

sysslolös omkring på promenadgården, eller står och hänger 

i ett horn. Mera sällan ser man honom slött och liknöjdt 

titta i en tidning eller en bok. Han är tämligen tystlåten, 

men när han samtalar med betjäningen eller med medpatienterna, 

hvaraf å afdelningen finnas många, som äro formellt 

fullt rediga, röja hans samtal hvarken mer eller mindre 

sundfc förnuft än man är van att finna hos personer, stående 

på hans — låt vara laga — bildningsnivå. 

Upprepade gånger har han bedt om att få arbeta på 

arbetssalarna med säcksömnad, borstbinderi o. d. Hvad 

som ligger under detta är säkerligen endast hans tro att 

han där, med mindre sträng öfvervakning, skulle kunna 

smuggla till 3ig snus, hvarpå han tydligen är mycket begifven, 

och hvarom han ständigt tigger betjäningen. Intresse 


49 

för arbetet är det i alla händelser ej, ty någon öfverdrifven 

arbetslust är han ej besvärad utaf. Det lilla arbete 

han utför, diverse handräckning å afdelningen, gör han 

lojt och utan arbetsglädje. När man talar med honom därom, 

är han också alltid full af veklagan öfver hur svart 

arbetet är. Han berättar .att han sedan många år alltid 

midt på dagen blir trött och tung i hufvudet och ej blir bra 

igen, förrän han fatt hvila sig ett par timmar. Någon tid 

på dagen, då han är särskildt arbetsför eller pigg, har han 

ej. Några försök att här skaffa sig sprit har han ej gjort, 

och intet tyder på att han längtar därefter. 

Formellt är han fullt redig och har ganska lätt för 

att uttrycka sig. Språket är mättadt med svordomar och 

kraftuttryck, äfven om han vid samtal med läkarna oftast 

kan hålla dem tillbaka. 

Stämningen är i allmänhet något tryckt, trög och inbunden, 

och med en underström af retlighet. Då och då 

flammar det upp. Särskildt en gång, då han under ett samtal 

blef mer än vanligt kringskuren af besvärande frågor, 

blef han alldeles utom sig, gick omkring på golfvet och öste 

ur sig grofheter med en oväntad talförhet: »Jag kan förbanne 

mig ej ej svara på det jag ej vet. Jag är förbanne mig 

ingen allvetande. Skrif att jag får halshuggning, men låt 

mig för fan i vald slippa detta här djäfla tjatet! Jag skiter 

i straffet. Di får döma mig till lifstiden, jag kan förbanne 

mig ej hjälpa det. Hvem fan kan komma ihåg saker och ting, 

när en går och super!» o. s. v. Sedan han hållit på en stund, 

lugnade han sig och bad dagen därpå själfmant om ursäkt: 

»Jag har ett fasligt humör, när jag blir arg, annars är jag 

en snäll människa, som aldrig gör någon för när, när jag 

är nykter.» 

Annars är han synnerligen försiktig i sina svar. Mestadels 

svarar han undvikande, först efter en stunds betänkande, 

och ,nekar till allt, som skulle kunna vara besvärande 

för honom. Genom lång skolning har han tydligen lärt sig 

att i alla kinkiga situationer använda uttrycket: »Jag minns 

inte.» Det är också det svar man oftast får af honom. Endast 

när han får lof att berätta historier och händelser, 

som ej stå i samband med hans sak, alltså ej kunna skada honom, 

blir han mera omedelbar och öppen i sitt satt. Då 

visar han en rätt god omdömesförmåga och en icke ringa 

portion humor. 

Om sina anförvandter berättar han att bägge föräldrarna 

äro döda, fadern dog, som han tror, 21.10.1898, modern 

i augusti 1904. En broder har han och en syster, som är 

bosatt i Amerika. Fadern hade i början gård på landet, 

men söp och måste tillsist gå ifrån gården, flyttade då till 

Göteborg. Modern var en bra kvinna, »det var allt kärnfolk.» 

Brodern söp också, »men han tålde ingenting». »Han 

kom i nå'n sorts svartsjukegrejor och slog ihjäl en kamrat.» 

Dömdes till 9 års straffarbete för dråp. Efter 3 ä 4 

års vistelse på fängelset blef han sinnessjuk, intogs å Kristinehamns 

hospital, där han ännu vårdas. Enligt privat 

inhämtade upplysningar lider han af imperativa hallucinationer 

och är en ytterst farlig patient. Expl:s öfriga 

släktingar äro »bra folk». 

Han började skolan vid 7—8 års ålder, bevistade den

50 

till 12 års ålder —»sedan fick han reda sig själf». Han gick 

ej alla klasserna ut; »det var inte så noga på den tiden». 

Han konfirmerades vid 14 års ålder. I skolan lärde han 

sig räkna och skrifva och »titta på kartan». Där ansågs 

han ej för dum. Däremot kunde han »just ingenting när 

han läste för prästen», och »det var ett dåligt betyg i kristendomskunskap». 

På särskild fråga därom, håller han 

på att han började arbeta vid 12 års ålder, ej vid lo, som 

i handlingarna säges. Han har försörjt sig med allehanda 

arbete, på byggen som murerihandtlangare, som säckbärare 

i hamnen, som stenarbetare, arbetat som timmer- och flottningsarbetare, 

som arbetare vid vattenledning o. s. v. Mestadels 

har han vistats i Göteborg, men dessemellan strukit 

omkring litet hvarstädes, varit i Malmö, Sundsvall, Östersund 

bi. a. I 3 ä 4 repriser har han varit i Norge, inalles 

ett par år. En gång hade han dels själf förtjänat, dels 

hjälpts till några hundra kronor för att kunna resa till 

Amerika. Han reste öfver Köpenhamn, men hann ej längre 

än till England, »ty jag söp opp mina pengar». Hemskiodes. 

Socialt har hans lif varit bedröfligt. Den tid han 

»setat inne», skattar han själf till 16 ä 17 år. Och detta är ej 

öfverdrifvet. För lösdrifveri har han 11 gånger dömts 

till tvångsarbete, ett par gånger 4 månader, en gång G 

månader, annars mest 1 år, någon gång 1 % år. Två eller 

tre gånger har han suttit i Landskrona, två gånger i Malmö, 

två gånger i Göteborg, två gånger på »Nya varfvet», 

en gång i Karlskrona och en gång på Tjurkö. Datum för 

de olika tillfällena kan han i allmänhet ej erinra sig. Han 

minnes dock, att han frigafs sista gången, i april 1907. 

Tre gånger har han i Sverige ådömts fängelsestraff för 

stöld; lista gången satt han 1 år och 3 månader i Göteborg, 

frigafs 1890; 2:dra gången 2 år och 6 månader å Långholmen, 

frigafs 1. 1. 1895;3:dje gången 2 år i Vänersborg, 

frigafs 24 eller 28 april 1903. 3 gånger har han dömts 

i Norge för stöld; då suttit häktad i Drammen. Första 

resan 15 dygns »vatten och bröd», andra resan 20 dygn, 

tredje resan 1 års straffarbete. Han jämrar sig bitterligen 

öfver den behandling han fick undergå i Norge. »Maten 

kastade de in till mig», »cellen var så kall och fuktig, att 

det rann åt väggarna, men di tyckte väl, att när det var 

en svensk, så». •— De tider han varit intagen å Gibraltar 

känner han någorlunda till. 

Han började supa vid 7—8 års ålder, »fast det var 

då ej så farligt mycket då». Efter slutad skolgång började 

han mera på allvar, och sedan har han supit ständigt, 

så fort han haft pengar och varit på fri fot. I sin 

krafts dagar kunde han ledigt tala en liter, »och då var 

ändå brännvinet starkare än nu, nu gör di det ju så svagt», 

— på senare år har han tålt betydligt mindre, 3 ä 4 

supar. På fråga därom upplyser han, »att en liter är 18 

bolagssupar». Likaså har toleransen efter någon tids skarpare 

supning aftagit, för att åter ta upp; sig efter de nödtvungna 

abstinenstiderna. Som en orsak till sin minskade 

tolerans uppger han bi. a., drickandet af denaturerad sprit: 

»Det förstör människan.» Dylik har han särskildt på senare 

åren, då han haft mer ondt om pengar, druckit dels 

utspädd med vatten, dels outspädd, »men det blir man 

djäfligt sjuk af». Tobak till rökning har han sällan användt, 

»endast när han skulle vara fin». Snus däremot till dagligt 

bruk, dock ej i omåttliga kvantiteter; »för 25 öre har 

kunnat räcka i en vecka». Han säger själf, att det 

som drifvit honom att supa, »ej är begär, men när man har 

pengar, så super man upp dem, det kliar i en att få 

sprit, och så är det sällskapet». »Afven om man ej själf vill 

ha, så blir man ej af med dem, förrän de fatt brännvin.» 

Och när pengar saknats, så ha kläder och hvad som 

kunnat undvaras fatt vandra till stampen. Också har 

spriten blifvit honom en sådan nödvändighetsartikel, att 

han ej kunnat sofva lugnt, om han ej haft sprit tillhands. 

Att han, som i fängelseläkarens skrifvelse namnes, skulle 

vara bråkig, när han är full, vill han ej alls gå in på. 

»Får jag bara vara i fred, så gör jag ingenting, när jag 

är full, så vill jag bara sofva.» När han några veckor, 

särskildt på senare åren, gatt och supit, så har han alltid 

blifvit »konstig i hufvudet», »fatt en snäfver af dille, har 

ej riktigt vetat hvad jag gjort». 

Han berättar som exempel härpå, att han en gång 

midt på ljusa dagen gatt rakt i kanalen. När han då 

mestadels tagits som lösdrifvare eller förts till Gibraltar, 

har han alltid den första tiden varit usel, saknat aptit, 

kräkts om morgnarna, varit ängslig och nervös, trott att 

han skulle dö, -för öfrigt varit »led vid lifvet och allting», 

haft »skak i händerna». Sömnen har varit dålig, och har 

han då ofta fatt kloral. På en vecka har det hela brukat 

vara öfver. Han har tyckt att cellen snurrat rundt omkring 

honom, att allting varit upp- och nedvändt. I allmänhet har 

han ej haft andra synhallucinationer än att han sett cellen 

full med rök; »trott att de ville roka ihjäl honom». Hani 

har då skakat så, att han »hoppat högt i sängen», men minns 

ej, att han varit våldsam; tvångströja har han aldrig haft 

på sig. Att han en gång, såsom står antecknadt i journalen 

från Gibraltar, skulle ha sett ett djur springa öfver 

benen, minns han ej, »men det kan väl hända, ty då ser 

man så mycket». Röster har han i allmänhet ej hört, men 

har tyckt, att det prasslat öfver allt, och trott, att det 

fanns folk omkring honom. Den i anamnesen nämnda fruntimmersrösten 

i fängelset har han redan första dagen af 

sin vistelse här omnämnt för betjäningen, men vid samtal 

sedan alltid förnekat hvarje minne däraf. 

Så fort tillfälle därtill bjuder sig, demonstrerar han 

sin afsky för »eldvattnet, det djäfla brännvinet». »Hade inte 

brännvinet varit, då hade det inte gatt som det gatt, då 

hade jag ej setat på fängelse eller dårhus.» När han så 

hållit på en stund med sina utgjutelser, brukar det komma: 

»Vore det bara snart slut, jag tycker det är inte mycket 

till att lefva i ett så'nt här elände» eller något dylikt, 

eller också: »Ja, kommer jag bara ut och jag lefver, skall 

jag vid den lefvande Guden ej mer smaka det usla brännvinet, 

om det så rann i Göteborgs rännstenar.» 

Som yngre lefde han mycket tillsammans med fruntimmer, 

»det fanns godt om sådana där i Göteborg». Sitt första 

samlag hade han vid 15—16 år. Sedan ungefär 30 års åldern 

aftog potensen psykiskt och fysiskt. Han »brydde sig 

ej om det längre». Han förnekar att någonsin ha varit infek-

terad. »Jag vet inte hvarför, för jag har left mycket med 

dem, men det är i alla fall så.» 

Expl. är fullt orienterad, vet, att detta är ett hospital, 

vet hvad därmed menas och vet att han är här »för undersökning 

om han skall slippa straff.» Han förnekar energiskt, 

att det skulle vara han själf, som anhållit om denna 

undersökning. Det vore domaren och fängelsedirektören, 

hvilka kände honom sedan de tillfällen han förut »setat 

inne för fylla». »De visste nog, att han ej var riktig, när 

han hade supit. Och konstaplarna visste också, att han ej 

var som han skulle vara, hvilket de också sade till honom.» 

Just i hvad som rör den inkriminerade handlingen 

framträder expl:s förmåga att ljuga och svänga sig i sin 

prydno. Vid olika tillfällen har han gifvit olika versioner 

af saken, och otaliga äro de motsägelser, han gjort sig 

skyldig till; hvad han den ena gången vidgått, förnekar han 

den andra. I stort sedt gir hans taktik ut på att visa dels 

att han ej föröfvat tillgreppet, dels att han, ehuru nu 

fullt klok, vid tiden för tillgreppet »hade en snäfver af 

dille», så att han ej visste, hvad han gjorde. 

För att styrka sin oskuld anför han såsom särdeles 

beviskraftigt, att de två vittnena ej ha sett, att han tog 

börsen. Och det tredje vittnet — »det var ett så'nt där 

lösaktigt fruntimmer», berättar han i förtroende •— vittnade 

emot expl. endast för att fritaga J., med hvilken hon, 

trots handlingarnas uppgifter, var bekant. Han säger det 

vara alldeles säkert, att det var J. som tog börsen, ty 

dels hade J. pengar på sig, dels hade denne, berättar han, 

under resan till Härianda fängelse talat om för expl. att 

det endast fanns 10 kr. i börsen; »och hur skulle han kunna 

veta detta, om det ef var han, som tog börsen». Möjligiheten 

att han själf hade tagit börsen och sedan gifvit den 

åt J. vill han ej ens diskutera; »två vittnen ha ju sett, att 

jag ej tog portmonnän». Att han någonsin ens sett O. (innan 

han såg honom på polisstationen) förnekar han också. 

En gång under ett korsförhör framlockades dock ur honom 

ett erkännande häraf, hvilket ej hindrade honom att dagen 

efteråt ej låtsa därom och fortfarande neka. Likaså 

förnekar han att han, hvilket dock tre vittnen intyga, 

hållit en klockkedja framför 0:s ansikte. Endast en enda 

gång har han gatt in på det: »Det var naturligtvis ihan 

(J.), som lurat mig till de där klockegrej orna i fyllan. Jag 

har alltid blifvit lurad, när jag är full; när jag är nykter, 

skulle jag ej gjort så.» En timma efteråt förnekar han 

alltsammans. För öfrigt svarar han med förkärlek på allt, 

som rör tillgreppet: »Det minns jag ej.» Endast i ett är hans 

minne klart och orubbligt: han har ej tagit börsen. Tydligen 

i akt och mening att stärka sin moraliska kredit försöker 

han ställa äfven sina föregående tjufnadsbrott i en 

så försonande dager som möjligt. »Jag har aldrig själf satt 

ihop historierna, utan alltid gatt i fyllan och 'velat' och 

gjort som de sagt till mig. Jag har alltid varit en vase, 

när jag är full, så di har alltid lurat mig till det.» Eller 

också — och det är det vanligaste —, förnekar han dem helt 

och hållet. »Jag har bara blifvit inblandad i det, har 

kommit i dåligt sällskap och supit med dem, utan att veta 

att de stulit.» Och alltid har han fatt sitta emellan fullt 

oförskyldt. Att han under sådana förhållanden hugger in 

51 

på polisen, är ju ej så underligt. »Polisen skrifver upp 

mycket, som ej skett, tvingar vittnena att saga efter deras 

önskan» o. s. v. »Det är bonddrängar och har di bara fatt 

på sig uniformen, så »tror di att di ä' så fina som kungen. 

Och har man bara en gång varit straffad, så tar di en igen 

utan att man behöfver ha gjort något», m. m. i den stilen. 

Intet tyder på att dessa yttranden skulle vara paranoida. 

Hans polishat är säkerligen rent fysiologiskt. Det har 

han insupit från barndomen, och 17 frihetsstraff ha antagligen 

ej minskat det. 

Por att söka bevisa, att han vid tiden för stöldens 

begående var otillräknelig, anför han, att han de tre sista 

veckorna under sin vistelse å Gibraltar gatt och »tjufsupit» 

så starkt, att han vid häktningstillfället »hade en snäfver 

af dille». När man framhåller det otroliga i att han 

på en sluten anstalt dels skulle kunna komma öfver så mycket 

sprit, dels skulle kunna supa sig till delirium, utan att 

läkarna märkte det, kan han endast svara, att han alltid 

»höll sig undan från ronderna, när han var i trumftagen». 

Och när han satt i fängelsecellen, skall han också 

första tiden ha haft samma tecken, som förut beskrifvits, 

såg rök i cellen o. s. v. På fråga hvarför han ej nämnt detta 

för fängelseläkaren svarar han, att han ej tordes. Han 

trodde, att han då skulle få komma tillbaka till Gibraltar. 

För öfrigt »tror han nog att han blir dömd, fastän han är 

oskyldig. Hade han varit rik och fin, så hade det varit en 

annan sak, men en gammal fyllehund dömer di alltid.» »Ty 

det fins ingenting orättvisare än polisen och rådhusrätten, 

i Göteborg åtminstone. För di dömer en till att sitta i cell 

och mista det smula vett, en kan ha kvar efter supandet. 

Förr kunde jag väl sitta inne, men nu är jag gammal 

och kan ej tala det längre, det tar lifvet af mig.» 

Tämligen fullständigt ha hans skolkunskaper dunstat 

bort. De svar han ger få plockas ur honom med stort besvär. 

I allmänhet är han vresig och afvisande. Han vet, 

att »i katekesen stå buden och artiklarna». Buden äro 

tio. Deras inbördes ordning kan han ej alls, däremot kan 

han, när han hjälpes på trafven, nödtorftligen knaggla 

sig igenom dem. Artiklarna äro tre, men det är också allt 

han vet om dem. De tre gudomspersonerna känner han 

till. Bibeln och testamente har han hört talas om och sett, 

men vet ej deras inbördes förhållande. »Det står sådana 

där religiösa saker i dem, men de där läsgrejorna känner 

jag ej till. Sant tala inte gamla fyllehundar om.» »Jesus 

var våran frälsare. Honom hängde di opp på ett kors.» 

Adam och Eva känner han till, vet ock, att Kain slog ihjäl 

sin broder Abel, »eller var det kanske tvärtom ?» Andra 

bibliska personer känner han ej till. »Fader vår» och »Välsignelsen» 

kan han. »Dem hör man ju alltid i fängelset.» 

Själf läser han aldrig i Bibeln, »det är farligt att läsa sant, 

när man sitter i en cell, det kan komma grubbel». De högtider 

han minns äro jul, pask, pingst och midsommar. Helgdagsindelningen 

är enkel nog, det finns l:sta, 2:dra och 

3:dje dag jul, pask o. s. v. Att Långfredagen är en helgdag 

vet han dock på särskild fråga. Hvarför vi fira högtiderna, 

vet han ej. »Jag brukar för det mesta vara full da, 

så jag minns det ej.» Att vår tidräkning börjar med Kristi 

födelse, vet han ej. Han känner tidsindelningen, han vet

52 

1 det närmaste de olika månadernas dagsantal, men har ej 

fullt klart för 3ig, hvad skottår är, men »tror, att det är 

en dag mindre» . 

Nuvarande kungen heter Gustaf V, den förre hette 

Oskar II. Af andra historiska personligheter, lefvande eller 

döda, känner han endast Karl XV, »den sa di skulle vara 

en sån lifvad kung, en hygglig, snäll kar». »Sverige och 

Norge ha förr haft samma kung, men så gjorde Norge sig 

fritt för 3 å 4 år sen.» Hvad Norges kung nu heter vet han 

ej. »Men han är i från Danmark.» »Kungen han gör väl ingenting, 

han skall bara vara fin och gå och spatsera.» Eiksdagen 

består af 2 kamrar, »det står i tidningen». Det är 

en hoper bönder, som sitter i Stockholm. Di styr och pratar 

om ordningar och sådant. Förresten vet jag ej sant där, 

jag är ej så lärder.» Som världsdelar nämner han Sverige 

och Amerika, andra känner han ej till, men »har hört det», 

när de nämnas för honom. Hvad som menas med landskap 

vet han ej, räknar däremot upp en del län. Sveriges, Norges 

och Danmarks hufvudstäder vet han namnen på. Väderstrecken 

har han en gång uppgifvit riktigt. Deras inbördes 

läge har han ej reda på; »det har bast sjömännen reda 

på». 

Eäknesätten äro 4 eller 5, två af dem känner han till: 

»multiplikation det är att lägga ihop och addition det är att 

dra ifrån.» Baggedera gå dåligt. Multiplikationstabellen 

kan han ej. De smärre uppgifter han går iland med, löser 

han genom att räkna på fingrarna. Tal upp till 4-siffriga 

kan han i allmänhet skrifva, tal därutöfver ej, allraminst om 

de innehålla nollor. Af rymdmått känner han liter, kanna, 

stop och hektoliter. Af vikter känner han kilogram och 

hektogram. Myntsorterna känner han till. 

Någon nämnvärd inskränkning i »märkförmågan» finnes 

ej. Låter man honom eftersäga exemplet 8x8 = 64 

samt därpå ett par gånger talserien 14. 98. 47 har han visserligen 

glömt det första exemplet. Däremot minnes han 

väl hvad slags mat han fatt de sista dagarna och mins efter 

10 minuter, ja till och med dagen därpå, talet 4632. En 

oregelbunden 6-hörning med ena vinkeln inåtriktad kan 

han, låt vara tekniskt ofullkomligt, ur minnet rita upp. 

Ger man honom ordparen »stor trädgård», »gul blomma», 

»vacker tafla», »liten koja», »hvit klänning» med hvarje ord 

på en särskild lapp, kan han, endast med omkastning af två 

af adjektiven, efter tio minuter riktigt hopfoga dem. Vid 

abstaktionspröfningen får man i allmänhet negativa svar 

på alla definitionsfrågor. Af hans svar på »skillnadsfrågor» 

anföras följande: Hvad är skillnaden mellan hand och fot? 

»Det är tår på foten, foten är större. En går på foten.» 

Hvad är skillnaden mellan oxe och hast? »Hästen bar 

hästskor på klöfvarna. Oxen har horn.» Hvad är skillnaden 

mellan bord och stol? »Fyra ben. Ja det är det förstås på 

en stol också. Bordet är större. En sitter på stolen, fast 

det var då ej så noga därhemma.» Skillnaden mellan vatten 

och is? »Den är ju frusen, isen.» Skillnaden mellan 

vatten och snö ? »Det blir vatten det ock, när det blir smält.» 

Skillnaden mellan lana och ge bort? »Lånar en, vill en ha 

igen et.» Skillnaden mellan snålhet och sparsamhet? »Den 

som är snål vill inte ge bort.» Skillnaden mellan misstag 

och lögn ? »Det är detsamma.» Skillnaden mellan mord och 

dråp? »Mord är öfverlagdt.» År det rätt att ta en annans) 

lif? »Nej, det är ej rätt, jösses, man skall Väl ej slå ihjäl 

folk. Hur skulle det bli!» Hvarför är det orätt att stjäla? 

»Det är ju stöld. Man skall väl ej ta det, som är andras.» 

—Smärre upplösta berättelser återger han riktigt,:' ofta 

med god förståelse af sensmoralen. Samma är förhållandet 

med de vanligaste fablerna. Hvad som menas med rim i 

vers förstod han i början ej. När man sedan visat honom 

hvad därmed menas, plockar han ihop en del rim på 

gifna ord. Ebbinghaus prof går dåligt, trots han väl förstår 

profvets mening. Ger man expl. ett mera indifferent 

lystringsord, lyckas man i allmänhet ej väcka någon association, 

ger man honom ett lystringsord med affektvärde, 

går associationsförloppet ungefär normalt snabbt. Glas — 

»att dricka ur», liter — »brännvin», lag — »di straffar ju 

en»; hektoliter — »herre jösses, aldrig har jag då hört att 

di iöper så mycket brännvin»!. 19. 10. I ett meddelande 

från bitr. läkaren vid Gibraltar säges bi. annat angående 

expl: »Jag behöfver knappt påpeka, att P. är en notorisk 

förbrytare af oförbätterligt slag. Flera stölder af penningar 

från betjäningen här gjordes under sådana omständigheter, 

att P. allmänt utpekades såsom tjuf af vanliga slaget. Var 

han den skyldige, så visste han åtmistone att väl sopa igen 

spåren efter sig, tränad som han är i brottets skola. Han 

har städse visat stor slughet och förslagenhet. Som han 

gick fritt ute å området, lyckades han vid några tillfällen 

förskaffa sig insmugglad spirituösa, hvarvid han 

berusade sig, men under sista tiden af hans vistelse haf 

förmärktes ej något dylikt. Med undantag af tremor visade 

han här vid de olika intagningarna inga objektiva symptom 

på delir. trem. Amnesier hafva här ej iakttagits. Naturligtvis 

instämmer jag i Dr. Åbergs utlåtande.» 

I och för bedömandet af föreliggande fall torde man 

först böra söka klargöra expl:s habituella sinnesbeskaffenhet 

eller med andra ord hans tillstånd under observationstiden. 

Detta har utan att visa några växlingar företett 

bilden af en alcaholismus chronicus af lindrig. grad. Redan 

hans yttre habitus, det bleka, pussiga ansiktet, den 

kopiösa fettmassan, den slöa, något retliga blicken och 

den slappa hållningen, tyda därpå, Af kroppsliga symptom 

för öfrigt finnes ej just mera kvar, sedan han nu en 

längre tid varit undandragen alkoholens verkningar, än 

en lindrig tremor i tungan och en knappt märkbar i fingrarna, 

om man ej vill dit räkna den påtagliga muskelsvagheten, 

tyngden och trycket i hufvudet, hvaröfver han stundom! 

klagar, den tilltagande intoleransen mot alkohol och 

dylikt. Mera tydligt framträdande äro tecknen från känslosfären, 

såsom en betydlig aftrubbning af de etiska känslorna 

och en ganska stark retlighet, som ibland leder till häftiga 

vredesutbrott. Härtill komma den hos supare vanliga 

starkt utpräglade trögheten, lojheten och intresselösheten 

för allt, som icke omedelbart rör hans egen person. På 

det intellektuella området har alkoholgiftet ej hunnit sätta 

några mera tydliga, bestående märken. Visserligen frapperas 

man vid undersökningen af, huru ömkligt ringa expl:s 

kunskapsförråd är, ett förhållande, som likväl till fullo 

förklaras af en relativt kort och förmodligen oregelbunden 

skolgång och framför allt af hans mer än vanligt eländiga

sociala lif, som aldrig satt honom i tillfälle att återframkalla 

för minnet den lilla kunskapsskatt, han en gång förvärfvat, 

och ännu mindre att öka sitt vetande. Men eljes 

finnes inga rubbningar i minnet, vare sig det gäller »märkförmågan» 

eller minnet för längre tillbaka timade händelser, 

när han öfverhufvudtaget vill minnas och ej simulerar 

glömska, som han oftast synbarligen gör, då det gäller 

för honom graverande omständigheter. Ej heller kan hans 

omdömesförmåga sägas vara underhaltig; hans tal är formellt 

redigt och sammanhängande, och han besitter rätt stor 

lätthet för att uttrycka sig samt äger en ej ringa portion humor. 

Af det sagda framgår, att spritmissbruket icke har hos 

expl. framkallat några så framträdande bestående förändringar 

på det psykiska området, att en förminskning 

eller ännu mindre ett upphäfvande af tillräkneligheten 

på den grund kan ifrågakomma. 

Nu återstår att söka utröna frågan om expl :s tillstånd 

vid tiden för den åtalade gärningen, om därunder på grundvalen 

af det kroniska spritmissbruket förefunnits några 

mera bestämda psykiska rubbningar. Under den tid af öfver 

1V2 år han sista gången vårdades å Gibraltar, eller från 

den 28 sept. 1907 till den 15 maj 1909, hvilken sistnämnda 

dag han, efter att hafva permitterats från denna anstalt 

och inmundigat spirituösa, anhölls såsom misstänkt för 

stölden i fråga, har man ju alla skal att antaga, att tillståndet 

varit enahanda med det under observationstiden ofvan 

angifna. Själf söker han visserligen göra troligt, att han 

under den sista tiden af vistelsen å Gibraltar tagit in så 

mycken spirituösa, att han vid häktningstillfället hade en 

»snäfver af dille» — ett uttryck han med förkärlek begagnar 

— så att han ingenting mindes. Oafsedt det högst osannolika 

i att han under vistelsen å en dylik anstalt kunnat 

åtkomma och förtära en så stor kvantitet spritdrycker, att 

däraf förorsakades delir. tremens, utan att detta komme till 

läkarnas och personalens kännedom, har man vid samtal med 

honom härom fatt den bestämda uppfattningen, att han 

uppdiktat detta i akt och mening att komma ifrån saken 

så lindrigt som möjligt. Han skyr aldrig att synnerligen 

vårdslöst handskas med sanningen, när för honom graveverande 

omständigheter föreligga. Från Gibraltar meddelas 

också härom, att han visserligen vid några tillfällen 

berusat sig, men att under sista tiden af hans vistelse 

där ej förmärkts något dylikt, äfvensom att amnesier där 

icke iakttagits. Af journalen från Gibraltar framgår icke 

heller, att han vid de olika intagningstillfällena skulle ha 

lidit af delir. tremens, ej ens i dess lindrigare former. 

»Med undantag för tremor visade han här vid de olika intagningarna 

inga objektiva symptom på delir. tremens», 

uppgifves det därifrån. Det hela torde rätteligen böra 

uppfattas som exacerbationer af den kroniska alkoholism 

och ej som mer eller mindre atypiska eller abortiva deliriumsänfall. 

Ej heller det tillstånd, han företett i fängelset, 

eynes mig kunna betraktas på annat satt än som en 

tillfällig stegring af den kroniska alkoholism. Att han 

där skulle ha hört en fruntimmersröst är väl mycket 

möjligt, ehuru ej vidare sannolikt. Under observationstiden 

å hospitalet har han alltid förnekat detta utom första 

dagen han vistades här. Men äfven om denna enda »rost» 

53 

ej simulerats, kan den ej tillmätas någon betydelse i ett fall 

som detta, då man känner, i huru hög grad den kroniska 

alkoholisten är disponerad för sensoriska och sensoriella 

abnormiteter. Intet är ju vanligare än att hos en sådan 

äfven ganska tidigt subjektiva sinnesförnimmelser, 

en eller annan hallucination eller illusion inställa sig. 

Beträffande öfriga rubbningar, som understundom pläga 

utveckla sig ur en genom kroniskt alkoholmissbruk förberedd 

jordmån, såsom patologiskt rus, alkoholparanoia, 

akut hallucinos, polyneuritisk psykos, alkoholepilepsi, dipsomani 

etc., torde ej något skal föreligga att i detta fall 

ingå härpå. 

På grund af det anförda får jag på heder och samvete 

intyga, att icke tillräcklig anledning finnes för antagandet, 

att Axel Julius P. vid tiden för åtalade gärningens 

begående befunnit sig i sådan sinnesförfattning, som afses 

i 5 Kap. 5 och 6 §§ af gällande strafflag. 

Vänersborgs hospital och asyl den 30 oktober 1909. 

4. 

D. Sellberg. 

Ur rättegångshandlingarna, hvilka utgöras af utdrag 

ur domboken i brottmål hållen vid Eådstufvurätten i Västeiås 

den 10, 17 och 24 maj 1909, anföres följande: 

Ernst Johan L. är född i Västerås den 26 aug. 1857. 

Fadern var bokbindare. Expl. vistades i hemmet till 15 

års ålder, då han konfirmerades med betyget »svag» i kristendomskunskap. 

Därefter hade han plats såsom dräng 

hos en torpare ett hälft år, vistades så hemma en tid och 

var därefter skjutspojke 1 år, hvarpå han arbetade såsom 

murerihändtlanngare hos olika murare till sitt 20:de 

år. För första resans stöld ådömdes han 4 månaders straffarbete 

af rådhusrätten i Västerås, hvilket år detta skedde 

angifver icke rättegångsprotokollet. Efter undergången bestraffning 

för 2:a resans stöld frigafs han enligt tidningen 

Polisunderrättelser den 26 aug. 1879 från länsfängelset i 

Uppsala, för 3:e resans stöld frigafs han den 18 dec. 1883 

från kronoarbetsstationen på Tjurkö och för 4:e resans 

stöld från Långholmen den 9 juli 1887. År 1904 den 4 okt. 

frigafs han från länsfängelset i Västerås efter undergånget 

6 månaders straffarbete för förfalskning. (Dessa uppgifter 

stämma icke med expl:s egna beträffande tiderna. Han 

angifver, enligt rättegångsprotokollen, t. ex. att det var 

för 3:e resans stöld han undergick straff på Uppsala länsfängelse 

och angående straffet för 4:e resans stöld upplyser 

han, att det ådömdes 1889.) Dessutom har han två gånger 

varit häktad såsom försvarslös och en gång den 26 juli 

år 1905 varnats för lösdrifveri. Enligt egen uppgift skulle 

han åren 1879—1883 visfats på »tvångsarbetsanstalten å 

Tjurkö». 

Under de tider han varit fri från fängelse eller arbetsanstalter 

har han endast haft tillfälliga arbeten som milrerihandtlangare 

och i andra grofarbeten, och han har vid 

olika tillfällen varit intagen å Västerås fattigvård; sedan 

1904 har detta varit fallet hvarje år jan.—maj och aug.—

54 

december. Han har där visat sig slö och likgiltig. Man 

har icke kunnat lita på att han skulle fullgöra erhållna 

uppdrag. Under vistelsen där har han förehaft en del 

fuffens, t. ex. förskingrat arbetsredskap. Han har icke 

visat sig hätsk eller hämndlysten utan alltid uppfört sig 

hyggligt. Fredagen den 30 april 1909 skickades han af 

sysslomannen vid fattiggården ut till en familj i staden 

för att saga ved. I stället för att utföra detta uppdrag, 

tiggde han, under uppgift att han behöfde penningar för 

att betala hyran, ihop respenningar och begaf sig med ångbåt 

till Stockholm. 

Söndagen den 2 maj infann sig expl. på detektivstationen 

i Stockholm och anmälde att han troligen natten 

före den 25 juli 1905 anlagt eld i en materialbod vid den 

s. k. gamla hamnen i Västerås för att hämnas på arbetsförmannen 

H., som hade hand om denna materialbod. 

Under sommaren 1905 hade han arbetat vid hamnen 

hos förenämnda arbetsförman men efter en tid fatt sluta 

och blifvit tillsagd, att han icke vidare skulle få något 

arbete af denne. Häröfver hade han blifvit förargad och 

utfört brandanläggning af hämnd, då han visste att Hallström 

hade hand om materialboden. 

Vid polisförhör i Stockholm och Västerås samt inför 

rätten har expl. afgifvit följande berättelse om händelsen. 

På aftonen i slutet af juli 1905 hade han uppehållit sig 

vid hamnen bakom den nämnda materialboden i sällskap 

med hamnarbetaren Carl Axel E. från Västerås. De 

hade bada varit berusade och plötsligt hade E. framkastat 

förslag om att de skulle anlägga eld i materialboden. Härom 

hade L. varit med samt åtagit sig att utföra eldsanläggningen. 

Nära intill väggen af boden låg en hög torr 

vass, och i denna hade han infört en brinnande tändsticka 

i afsikt att antända vassen, så att elden skulle sprida sig 

därifrån till byggnaden. Därpå hade expl. och E. skyndsamt 

aflägsnat sig från platsen utan att taga kännedom 

om, huruvida vassen fattat eld eller ej, och begifvit sig 

direkt uppå en höskulle vid en närbelägen murbruksfabrik, 

där de lagt sig och genast insomnat. Vid 3-tiden påföljande 

morgon hade de vaknat och funnit, att det brann i materialboden, 

hvarför de begifvit sig dit och deltagit i släckningen. 

Inför polisen i Västerås och vid rätten uppger expl. 

att hvarken han eller E. hade något motiv för handlingen, 

det hade helt och hållet skett »i fyllan och villan». 

Expl. hade vid antändningen icke haft någon tanke, att 

det skulle »bli som det blef». Att han vid polisförhöret i 

Stockholm uppgifvit, att motivet till handlingen varit 

hämnd mot arbetsförmannen H. berodde på att han 

vid detta förhör ansatts att ange någon orsak till sitt 

handlingssätt. Han hade icke haft något alls emot H. 

Inför rätten styrktes att natten till den 25 juli 1905 

en del skjul i en materialgård vid hamnen i Västerås nedbrunnit. 

En del lösa personer, Som brukade hålla till vid 

materialboden såväl dagar som nätter, bland dessa expl., 

hade inkallats till polisförhör, men förekom intet, som kunde 

föranleda misstankens riktande mot någon bestämd, 

ehuru det ansågs sannolikt, atl elden blifvit anlagd. Expl., 

som sedan en längre tid varit sedd sysslolös strykande omkring 

i staden utan att synas ha gjort det minsta försök 

att skaffa sig ett ordnadt arbete utan i stället fort ett 

supigt och oordentligt leverne samt besvärat allmänheten 

med bettleri, varnades för lösdrifveri. 

Beträffande den nämnda E. meddelade åklagaren, 

att E., som i april 1908 afhändt sig lifvet genom hängning 

i förvaringsarresten i Västerås, med sannolikhet icke 

kunnat vara delaktig i brottet, då en namngifven skeppare 

från Kidön uppgifvit, att E. samma natt, då eldsvådan timade, 

befunnit sig ombord på skepparens skuta, hvilken 

låg vid Eidön, utan antog han att expl. syftade på en annan 

lös arbetare K. W., som den 26 juli 1905 af stadsfiskalen 

varnats för lösdrifveri. Expl. angaf dock, att han 

visserligen kände K.-W. men vidhöll, att det var E. och 

icke K.-W., som varit närvarande vid eldsanläggningen. 

Arbetsförmannen H. meddelade, att expl. icke varit 

i stadens arbete, ej heller hade denne vid tiden 

för eldsvådan hos -H. sökt arbete. H. hade icke haft 

någon som helst beröring med expl. och kunde därför 

icke antaga, att denne haft någon anledning att vara förargad 

på honom. 

Exploranden meddelade, att han ofta plågats af samvetsförebråelser 

öfver sin gärning och flera gånger varit 

betänkt på att angifva sig själf till åtal. Detta hade han 

ock åtskilliga gånger tillkännagifvit för E., då denne 

lefde, men af honom alltid afrådts från att för någop 

omtala hvad som skett. 

Expl:s rättegångsbiträde framhöll inför rätten möjligheten 

af att expl:s sinnesbeskaffenhet vore abnorm, och 

med anledning häraf infordrades fängelseläkarens yttrande. 

Detta hade följande lydelse: 

»Till Rådhusrätten i Västerås. 

Af Eådhusrätten anmodad att afgifva utlåtande angående 

för mordbrand häktade arbetskarlen Ernst August 

Lts sinnesbeskaffenhet ej mindre vid tiden för brottets begående 

än af ven för närvarande får jag härmed meddela: 

att vid undersökningen intet förekommit, som gifver 

stod för det antagandet att arbetskarlen Ernst Johan L. 

för närvarande skulle lida af sinnessjukdom, 

men att skal föreligger för att han — som lider af 

kronisk alkoholism och enligt uppgift 1892 och 1893 haft 

anfall af dilirium tremens och under en längre tid närmast 

före brottets begående under strängt arbete gatt i ständigt 

rus utan nämnvärd föda — haft sina själsförmögenheter, 

sin vilja och sin själfbestämningsförmåga så förslappad 

att han vid åtalade brottets begående i viss mån saknat 

förmåga att fritt bestämma och bedöma sina handlingar. 

Hvilket härmed på heder och samvete intygas. 

Västerås den 24 maj 1909. 

Gustav Holm. 

Fängelseläkare. » 

Ur den härstädes förda journalen meddelas: 

Status præsens 27. 7. 09. 

Längd 168 cm., vikt 69,5 kg. Kroppsbyggnad kraftig. 

Muskulaturen väl utvecklad. Hull ordinärt. Ansiktet blekt,

något slappt och pusssigt. Ögonen »vattniga»; conjunctiv» 

injicerade,-såväl palpebraruin som bulbi; conjunctiva bulbi 

dessutom ganska tydligt gultingerad. 

Hjärtat når till eller något utanför mamillarlinjen. 

Tonerna äro rena, ehuru något dofva. Pulsen är jämn och 

regelbunden men något spänd, c:a 92 slag i minuten. Artärrör, 

såväl vid handleden som vid tinningen, rigida. 

Lungorna ge inga sjukliga symptom. 

Urinen håller ej albumin eller reducerande substans. 

Hufvudets diametrar 14 och 19 cm. Omkretsen 56 cm. 

Ingen asymetri af skallen eller ansiktet, öronen väl utvecklade. 

Ansiktsdragen något grofva och pussiga. Inga 

anomalier från gommen eller tandställningen. Hår och 

mustasch bruna med gråa b.år här och hvar, särskildt i 

mustaschen. Irides blåa. 

Berörings- och smärtsinnen utan påtagliga anomalier, 

i det stora hela något grofva; då man sticker honom å 

fötterna med spetsen af en knappnål, känner han det som 

tryck med knoppen. Temperatursinnet likaledes groft men 

utan anomalier. Det samma gäller stereognostiska sinnet. 

Observ. kan ej med slutna ögon på känseln skilja mellan 

en tvåöring, en enkrona och en femöring. 

Hörseln nedsatt; han uppfattar tickandet af ett fickur 

först då detsamma lägges intill örat. Uppfattar dock tal 

med vanlig samtalsröst. Observ. är presbyop; hans synskärpa 

blir i det närmaste lika med 1 med glaset -\~ 2 

för hvardera ögat. 

Pupillerna äro lika stora, c:a 3 millimeter i diameter 

vid mulen dager och blick ut genom fönstret. De reagera 

bada på vanligt satt för ljus och vid ackomodation, äfven 

consensuellt. 

Muskeltonus och motilitet normala. Dynamameterutslag 

för höger hand 34, 32, för vänster hand 30, 30. 

Pina fibrilära ryckningar i tungan. Obetydlig tremor i 

de utspärrade fingrarna. Ingen tremor i ögonlocken eller 

ansiktet i öfrigt annat än då observanden börjat gråta, 

hvilket ofta inträffar. 

Buk- och cremasterreflexer mycket svaga. PlantarreHex 

ej synlig. Patellar- och achillesreflexer mycket svaga, 

knappast påvisbara. Detsamma galler triceps- och öfriga 

armreflexer. 

Ingen ataxi. Artikulationen normal eller möjligen något 

otydlig. Rösten något skroflig och hes. Dermografism 

å bröstet. 

Expl. vårdas å afd. 15 ö. Vistas uppe, klädd, sysselsatt 

med drefplockning ute på gården. Han är snygg och 

sköter sig själf. Ansiktsuttrycket är nedstämdt med stereotyp 

mimik. Blicken är tämligen indifferent stirrande, men 

fuktas vid samtalen oupphörligt af tårar, oberoende af 

samtalets gebiet (äfven vid profning af orientering, skolkunskaper 

och dylikt). 

Dagen i anda sitter expl. tyst och stilla lutad öfver 

sin drefplockning, samtalar aldrig med kamrater eller betjäning, 

håller sig aldrig framme vid ronden men hälsar 

höfligt på afstånd. 

Han säger sig trifvas här, längtar ej härifrån, bryr 

sig ej om att tänka på sitt kommande öde. »Ni får göra 

med mig hvad Ni vill», förklarar han. 

55 

Han anser sig ej vara sjuk på annat satt än att han 

ofta bar hufvudvärk och susningar för öronen. Någon gång, 

såväl dag som natt, hör han sitt namn ropas; eljest hvarken 

ser eller hör han något märkvärdigt nu för tiden. 

Han är väl orienterad i närvarande tid och rum. Känner 

namnen på uppsyningsmannen, på öfverskötaren och 

den öfriga betjäningen å afdelningen, kommer däremot ej 

ihåg årtalen för fängelsevistelserna, har för sig att första 

gången var för 30—40 år sedan och sista gången 1905. 

4:e aftjänade han 1885. De öfriga årtalen kan han ej 

alls uppge. Längden på de olika straffen uppger han lika 

med anamnesens uppgifter. 

Tiden för eldsvådan 1905 står för honom i fullständigt 

dunkel enligt hans nedan närmare anförda uppgifter. 

Expl. uppfattar och besvarar frågorna adekvat och 

på tämligen normal reaktionstid, ehuru han någon gång 

frågar om. 

Om sina familjeförhållanden och antecedentia har observ. 

lämnat följande uppgifter: Fadern söp mycket och 

tog lifvet af sig då expl. var 13 år. Modern var tidvis 

nedstämd och grät, behöfde dock ej vara på sjukhus. Vid 

sin fars död började expl. arbeta på snusfabrik (vid 13 år). 

Vid 1,5 .eller 16 år konfirmerades han med betyget »svag», 

fick sedan tjänst vid ett torp, därefter som skjutspojke och 

slutligen som murerihandtlangare. Från 17—18 års ålder 

började han få svårt att erhålla arbete, hvilket han tror 

ha berott på, att han söp för mycket. Han drack upp all 

sin arbetsförtjänst. 

Hans första stöld, vid 19—20 år, gick till så, att han 

»hjälpte en annan att sätta en stulen handelslåda på ryggen», 

hvarefter han fick dela med af innehållet. (Vid annat 

tillfälle uppger observ., att han tog varorna utan att 

tjufven visste därom.) Tjufven nekade och L. blef fast. 

Den andra stölden gick så till, att han »i fyllan och 

villan» tillägnade sig en portmonnä, som någon lagt ifrån 

sig på ett bord. Vid det tredje tillfället gick han in på en 

annans förslag att dela en lada med gamla knifvar och dyl., 

som blifvit inställd på ett vaxkabinett, där L. för tillfället 

hade anställning som positivvefvare. Sin fjärde stöld begick 

han genom att rycka portmonnän ur handen på en 

person, som stod och räknade sina pengar. Han var då »så 

full, att han inte kunde springa sin väg». 

Förfalskningsbrottet bestod i att han gick och lyfte 

pengar på ett pensionskvitto, som en annan person förfalskat, 

hvarvid han enligt löfte fick hälften med af summan, 

175 kr. Den andra personen for till Amerika och 

lämnade expl. i sticket. 

Redan vid 16—17 år började expl. supa mycket. Han 

kunde gå full flera veckor å rad. Fick brännvin m. m. af 

dåliga flickor, hvilka han beskyddade på deras promenader 

om nätterna. När han blef nykter brukade han inte ha 

reda på, hvad som händt medan han var full. 

För fylleri har han/ 4 gånger suttit af böter och 1 gång 

betalat, alla gångerna för enkelt fylleri, ej för slagsmål 

eller oljud. 

Näi han första gången hörde röster, kan han inte så 

noga saga, men han tror att det var 1901. Han minns, att 

han då brukade stiga upp om nätterna för att se efter,

56 

hvilka som stojade och skrattade utanför fönstret, och att 

han till sin förundran fann gatan tom. Hörde röster äiven 

i det tomma rummet 1895, och år 1906, som han tror att 

det var, hade han »trumfen» och både såg och hörde gubbar, 

ansikten, grodor och paddor, som hoppade i sängen. Tyckte 

sig äfven se »fan» komma iför att taga honom. Var ej 

något vidare rädd. Denna »trumf» räckte c:a 14 dagar hvardera 

gången och han bodde hela tiden hemma hos sin mor. 

Sedan den tiden har han ej haft någon fullt utbildad 

»trumf», men har likväl ofta hört röster, äfven vid tiden 

för branden 1905. Ungefär från denna tid haf han ej tålt 

så mycket sprit som förut, blifvit full genast och därför 

supit mindre; ej heller hört så mycket röster som förut, 

egentligen endast hört sitt namn ropas emellanåt. i 

Beträffande sitt minne af branden uppger expl., att 

hela denna historia står för honom »som en dröm», att han 

absolut icke kan afgöra, huruvida han anlagt mordbrand, 

som han uppgifvit inför polisen, och att han sagt ifrån 

detta redan i fängelset. Han hade vid den tiden bott dels 

under bar himmel, dels på höskullar, supit mest och ätit 

oregelbundet. 

Han minns alls ingenting från den afton, då branden 

uppstod; ingenting mer än att han supit tillsammans med 

Kalle Söderlund, Våg och Eriksson och i deras sällskap 

gatt och lagt sig på höskullen. Kl. 3 på morgonen vaknade 

han af bråket från brandstället och gick jämte de 3 kamraterna 

för att hjälpa till med släckningen. Satt häktad 1 V 2 

dag för att förhöras af polisen. Började after någon tid 

grubbla på, om han »kanske ändå gjort det i fyllan och 

villan», blef ängslig och talade flera gånger med Eriksson 

om att han borde gå och anmäla sig, hvarvid denne alltid 

affärdade honom med orden: »Du skall väl inte va tokig 

heller!» 

Hur han inför polisen kunnat så precis beskrifva, hur 

han skulle gatt tillväga och hur E. förlett honom, hur han 

varit förargad på den, som bar ansvaret för materialgården 

o. s. v., »vet han inte själf». (Stående svar.) 

Då han angaf sig, hade han trött och hungrig gatt 

ute i regn och kyla, hade kant sig »som en usling», trodde 

att alla människor voro efter honom och ville honom illa. 

Denna ängslan blef ej bättre sedan han angifvit sig. 

Häda kommit på honom både i fängelset och här med några 

dagars eller en veckas mellantid. Han har ofta tänkt, att 

han »borde göra som pappa» (dränka sig). Under detta 

samtal gråter och snyftar observ. 


15. 8. Observ. sitter alltjämt sluten och tyst vid drefplockningen. 

Ser nedstämd ut. Sköter sig själf, är snygg 

och renlig. Tar sig spontant för att hjälpa till på afdelningen. 

Klagar ofta öfver hufvudvärk i pannan och tryck 

öfver hjässan. Sofver 5—6 timmar pr natt. 

31. 8. Oförändrad. Uttalar inför betjäningen sitt hopp 

om att han inte skall få alltför hårdt straff, men vidhåller, 

att han absolut inte vet, om han har anlagt branden eller 

ej- 

10. 9. Som förut tyst och stilla och flitig vid drefplockningen. 

Ser konstant nedstämd ut. Talar ej spontant, 

svarar redigt och beredvilligt på alla frågor. Känner ofta 

starkt tryck öfver hjässan och har susningar för öronen. 

Har ibland »sett mamma och pappa skymta förbi i skymningen». 

Säger sig förstå att detta är sjukligt. 

20. 9. Vid förnyad kunskapspröfning i dag visar sig 

observ. känna namnet på landshöfdingen i hemlänet samt 

namnen på borgmästaren, stadsfiskalen, kyrkoherden och 

biskopen i Västerås. Västerås ligger i Västmanlands landskap 

och dito län. Sverige har åtta till tio län. De län 

som omge Västmanland heta Uppland, Närke, Sörmland. 

Svenska städer äro Köping, Arboga, Örebro, Sala, Linköping 

och Eskilstuna, Uppsala, Stockholm och Strengnäs. 

Städer i Dalarna äro Säter och Falun; i Norrland Gäfle; 

längre norrut Sundsvall; i Jämtland Härnösand; staden 

vid Storsjön känner han ej till; städer vid Vättern |är 

Motala. En stad som är känd för sina klädesfabriker? 

»Norrköping.» I Småland ha vi Jönköping och Växjö. Någon 

sydligare stad? »Karlskrona, dar flottan ligger.» 

Stoi a svenska öar äro »Öland och Gottland». Staden på 

Gottland heter Visby. Visby är »den gamlaste staden i 

Sverige och det har varit krig dar och finns ruiner från 

den tiden». På Öland känner han ingen stad. Af städer 

i Skåne känner han Malmö och Lund. Sveriges största 

hamnstad Göteborg, som är rikets näst största stad och 

har 100,000 invånare. Stockholm har ett par 100,000. 

Lagen tjänar till »att skydda folket». »Det är kungen 

som stiftar lagarna? Hvem mer? »Riksdagen.» Riksdagen 

har 2 kamrar af hvilka den första är den förnämsta »för 

att de inte ha betalt där». 

»Alla» ha rösträtt till Riksdagen. Han »vet ej» likväl, 

om han själf har rösträtt, ej heller om han har rätt att 

välja kyrkoherde. 

Hvem handhar rättvisan i landet? »Konungen», »lagarna», 

»rätten». Hvilka sitta i rätten ? »Borgmästaren och 

kronofogden.» Polisen ? »Uppehåller ordningen.» Hvarför 

straffas man, om man stjäl? »Por att man skalllåta bli.» 

Man är myndig vid 21 år. Han »vet ej», om kvinnor 

bli myndiga. De förmåner den myndige har är, att han 

får gifta sig. (Kvinnor få gifta sig före 21 år.) Dessutom 

är man sin egen, får rå sig själf, får. själf »handha det 

man har». 

Ett barn straffas inte »för att det är minderårigt, 

för att det inte står ut med straffet • •— för att det 

inte har förstånd». Straffåldern inträder vid 16 år. 

Hosjpital är till för dem som inte ha sitt rätta förstånd. 

Af sina kamrater här anser han en manisk stojande 

och en förskrufvad katatoniker som »inte friska utan konstiga». 

På de stilla hebefrenici, äfven en med nära nog 

språkförvirradt prat, kan han ej se något fel. Alla de som 

delta i drefplockningen anser han vara kloka. 

Observ. kan ej ange någon skillnad mellan ask och 

björk och ej heller mellan de olika sädosslagen. Säger sig 

dock kunna skilja på dem, då han ser dem växande. 

Jorden »skall vara rund». Några bevis därpå känner 

han ej. »Solen är väl större» än jorden. Jorden står stilla 

och solen går rundt jorden. 

Det finns 4 vädersträck, hvilkas namn han känner. 

Finnes inga fler. Solen står i söder midt på dagen. Hvar

den går upp och ner kan han ej saga; om han står vand 

åt söder har han väster åt höger, öster åt vänster. 

Han pekar ut norr tämligen riktigt. 

Med termometern mäter man värme och kyla »genom 

att kvicksilfret visar graderna». 50 grader är det högsta. 

»Vid noll är det hvarken varmt eller kallt». Han vet ej 

hur O- eller kokpunnkten bestämmes (börjar gråta), ej hvad 

barometern 'användes till. 

11. 10. Fortsatt kunskapspröfning : 

En karl väger i allmänhet 70—80 kilo (observ. känner 

sin egen vikt nu och vid inkomsten). De viktmått han 

känner till äro kg. ett 1/2 kg- ocn 5 kg. Mindre vikter 

känner han ej till. Han har hört talas om hg., men vet 

ej hur stor del af ett kilo ett hg. är. 

Rymdmått äro »kappar». Hvarmed mätes mjölk ? »Liter.» 

Han vet ej hur mycket en liter vatten väger. I en 

»half öl» går ett kvarter. 

Längdmått äro metermått. Vägar mätas i mil och 

kvadratmil. Han vet ej hur många meter gå på en mil 

eller en kilometer. Den längsta gatan i Västerås är en r k'.s 

väg. Ombedd att visa storleken af en meter, sträcker han 

ut hela famnen. Ytan mätes också med metermått. Han 

kar hört talas om kvadratmeter och visar på väggen ut 

'en kvadratmeters ungefärliga storlek. 

1 kg. smör 2 kr., 3/4 kg.? »75 öre», »1,25». x h kg.? »50 

öre», % kg.? »1,50». Ett kilo smör 1,50, ett 1/2 kilo? »75», 

V4 kilo? »37 öre». 

Om han har 1,75 och får 37 öre, blir det »2,12». Om 

därifrån dragés 62 öre, återstår »1,50». Om därifrån dragés 

13 öre, återstå »1,37». 23. ifrån 50 = 27; 18 ifrån 76 = 58. 

6.7 = 37; 6.6 = 36; 6.7=42; 7.8 = 48, 49; 7.7 = 42; 

7.6 = 46, 42; 8.7 = 52; 3.15 = 45; 3.18 = 84, 48, 52; 

3.8 = 24; 3.1 = 6, ... 3; 2 . 3 = 6; 3. 6 = 18; 3 . 7 = 21; 

3 . 8 = 24; 10 .15 = 125, 150; 10 .10 = 100; 9 . 8 = 92. Om 

90 delas med 10, blir det 10 ... 9. 

Gud är en ande. Hvad menas därmed? 0 svar. Han 

besvarar ej heller frågan, hvarför man ej kan se Gud. 

Han vet ej hvad som menas med att Gud är allsmäktig. Att 

han är barmhärtig betyder att han förlåter alla synder 

(observ. snyftar). Då Gud gick på jorden hette han Kristus, 

hvars föräldrar voro jungfru Maria och Josef. 

Observ. uppger rätt antalet och namnet på de tre 

personerna i gudomen. Trons artiklar äro också 3. 10 

hufvudstycken, nej 4. Han visar sig med någon hjälp 

känna till de fem hufvudstyckena. Han läser upp »Fader 

vår» riktigt, likaså de 10 budorden. Genom dopet blir 

man kristen, blir upptagen i Kristna församlingen. Första 

adventssöndagen infaller i december. Jul firas till minne 

af Jesu födelse, 25 dec. Han vet hvarför Pask, Pingst och 

Midsommar firas. Han känner namnen på evangelisterna. 

18. 10. Observ. läser ganska flytande innantill, något 

entonigt och utan att tillräckligt markera öfvergångärna 

mellan de olika meningarna, men med tydligt förstående 

af innehållet. Han kan sålunda berätta, att det lästa handlade 

om berget Hunneberg, »hvarifrån man såg Kinnekulle»; 

att »berget var betäckt med stenar, som kommit dit genom 

öfversvämming». Efter andra genomläsningen kan han tilllägga, 

"att berget var högt och att där funnos »en mängd 

8— 101782. Berättelse ang. sinnessjukvården. 

pelare af salpeter» (basalt), att där fanns en väg, som 

kallades klef och att man då man kommit upp kunde se 

kyrkor och Kinnekulle, som »höjde» sin spets (hjässa). 

Den gamla folkvisan Sven i Rosengård (ur statens 

läsebok), hvilken han säger sig last eller hört förut, visar 

han sig efter en gångs genomläsning detaljvis hågkomma, 

ehuru hvarje detalj särskildt måste framfrågas. Han har 

reda på namnen på kamraterna i arbetslaget, på samtliga 

läkare här och på afdelningsskötarna. 

Han minnes efter 7—8 minuter, att berättelsen om 

Engelbrekt stod på sid. 285 i läseboken, ehuru nya föreställningar 

under tiden inskjutits. 

Han återger siffrorna 379682 som 36982, 36821 som 

36821, 74392 som 73492, 65134 som 65134. 

Observanden förklarar sig ej ha några planer på framtiden. 

Han skulle helst vilja stanna här i all sin tid. Skulle 

dock äfven vara nöjd med att vara på fattiggården hemma. 

Sin förut omnämnda ängslan anser han ha »blifvit bättre 

här». »Men dom var mycket snälla mot mej i fängelset 

också», inflikar han och börjar snyfta. Som förut flera 

gånger påpekats gråter han tidt emellan under samtalens 

gång. Vid innanläsningen grät han, då det var fråga om 

de farliga branterna och öfversvämningarna vid Hunneberg 

och likaså grät han och snyftade öfver Sven i Rosengårds 

sorgliga afsked från sin moder. Tankarna på att ta lifvet 

af sig ha kommit på honom äfven här. För han tycker, att 

han inte är vard att lefva. Har syndat så mycket, »supit 

och varit i lag med dåliga flickor och varit i fängelse 

för stöld». Ansatt att riktigt omtala, hur det förhåller sig 

med brandanläggningen, förklarar han sig beredd att undergå 

straff därför, men vidhåller, att han ej kan afgöra, 

huruvida han är den skyldige eller ej (gråter). 

Han tror, att han kan få nåd af Gud för sina synder. 

7. 11. Enligt uppgift från länsfängelset i Västerås 

har expl. undergått följande bestraffningar: 

1874 274—4/5 12 dagars fängelse (i st. f. 20 rdrs böter) 

för första resans snatteri, 

1876 ^12—1877 28 /s 4 månaders straffarbete för l:a resans 

stöld (1 års vanfrejd), 

1878 26 A— 19 /s 8 månaders straffarbete för 2:a resans 

stöld (3 års vanfrejd), 

1878 8 A°—1879 26 /s straffarbete för 3:e resans stöld, 

1879 18/12—1883 "/12 allmänt arbete å Tjurkö kronoarbetsanstalt, 

1855 29/8—1889 V 4 års straffarbete för 4:e resans stöld 

(6 års vanfrejd), 

1904 19 /5—4/10 6 månaders straffarbete för förfalskning. 

Dessutom två gånger varnad för lösdrifveri och 6 gånger 

afsuttit böter på länsfängelset i Västerås för fylleri 

och förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd 

vid offentlig förrättning. 

Detta fall är beträffande dess rättspsykiatriska bedömande 

i så måtto egendomligt, som det på grund af senare 

nämnda omständigheter knappast är tiden för det 

åtalade brottets begående, som mest intresserar, utan snarare 

tiden för bekännelsens afläggande. 

Det torde emellertid vara lämpligt först diskutera, 

57

58 

huruvida möjlighet föreligger att uttala ett bestämdt omdöme 

om expl:s sinnestillstånd vid brottstillfället, den 25 

juli 1905. 

Expl. fader var drinkare och afhände sig, då sonen 

var 13 år gammal, lifvet genom hängning. Modern var 

tidvis nedstämd, dock utan att hon behöfde vårdas på 

anstalt för sinnessjuka. Enligt expl:s egen uppgift gick 

det dåligt för honom i skolan. Han konfirmerades med 

»svag» kristendomskunskap! Enligt uppgift i rättegångsprotokollen 

vid 15 enligt egen uppgift 13 års ålder korn han 

från hemmet ut i tjänst. Han stannade emellertid icke 

länge kvar på någon plats, blef snart handtlangare i mureri 

eller andra arbeten, hvarvid han icke heller arbetade 

länge på samma ställe utan gick från det ena till idet 

andra. Tidigt började han förtära alkohol, han blef soutenör 

åt glädjeflickor, dref tidvis omkring utan arbete, mestadels 

drucken, stundom ertappades han med bettleri. I allmänhet 

har han hållit sig till staden Västerås, endast gjort 

tillfälliga kortare afstickare därifrån. År 1874 (16 år gammal) 

straffades han första gången för snatteri, och år 1876 

undergick han straffarbete för första resan stöld. Därefter 

har han straffats ytterligare tre gånger för stöld och en 

gång för förialskning, det senare år 1904. Han har tillbringat 

sex år och två månader på fängelser, dessutom såsom 

försvarslös under tre år varit intagen på arbetsanstalten 

på Tjurkö. Två gånger har han varit varnad 

för lösdrifveri och sex gånger afsuttit böter för fylleri 

med förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd 

vid offentlig förrättning. De senare åren har han aug.— 

maj månader varit intagen på Västerås arbetsinrättning. 

En sådan lifsvandel som expl. ger utan vidare anledning 

till misstanke att abnormitet föreligger, att 

ensamt skylla på miljöverkan härvidlag går på vetenskapens 

nuvarande ståndpunkt icke. Hvad expl:s intellektuella 

förmögenheter beträffar, så finner man vid 

profning, att hans kunskaper, visserligen äro mycket 

torftiga, men denna omständighet måste ju till icke 

obetydlig del bero på att han är en af sig själf och 

andra ytterligt försummad individ. Hvad som är mest 

påfallande är hans oförmåga att handskas med abstrakta 

begrepp. Han blir bet på de allra enklaste räkneoperationer 

med siffror blott och bart, men då han får röra 

sig med penningar reder han sig ungefär så bra, som man 

kan begära. Äfven beträffande andra praktiskt förvärfvade 

kunskaper synes man knappast kunna förutsätta stort 

mera än han presterar. Ett karateristiskt drag hos patienten 

är hans misstro till sin egen förmåga. Nästan regelbundet 

svarar han på en framställd fråga: »Det vet jag 

inte», men då man tvingar honom att uttala sig, går det 

ganska bra. Minnet är visserligen summariskt men icke 

framträdande dåligt, och inpräglingsförmågan är, om man 

pröfvar på praktiskt inhämtade ting och förresten äfven 

vid profning med återgifvande af hvad han last, ganska god. 

Att han brister vid återupprepning af döda tal, kan icke 

förvåna. Naturligtvis har man att betrakta expl :s oförmåga 

att handskas med abstrakta begrepp såsom en defekt, men 

denna måste dock anses vara rätt obetydlig. Den karakteristiska 

osäkerheten står nog till en del i samband med 

den sjukdom, hvaraf han nu lider, i hvilken den subjektiva 

insufficiensen är utpräglad, men den torde utgjort det karakteristiska 

i hans sinnelag äfven innan denna sjukdom 

tillkom. Hela hans lifsförelse, och allt, hvad han öppenärligt, 

utan att till sin egen fördel färglägga, berättar 

om sig själf, ger detta oförtydbart vid handen. Han hör 

till de defekta, som man kallat »hållningslösa». Han har 

säkerligen varit en rätt snäll och oförarglig karl, i ruset 

kanske ibland litet morsk, men en som icke kunnat lägga 

en plan och ännu mindre sätta en i verket, till någon yrkesskicklighet, 

har han icke haft ro att utbilda sig. 

Har arbetat, då-arbete erbjudit sig, dess emellan har han 

slagit dank, och då och då utgjort beskydd åt prostituerade. 

Så ofta han har kommit åt sprit, har han förtärt jdäraf 

tills han blifvit full. Han har icke haft kraft att motstå, 

då man inbjudit honom till att delta i en brottslig handling, 

och en och annan gång under spritens inverkan har 

han själf fatt initiativ att begå en stöld. Det är alltså 

otvifvelaktigt, att expl. lider af en konstitutionell defekt 

i sitt själslif, dock synes mig denna icke vara af den grad, 

att den kan inrangeras bland de former som afses i strafflagens 

5 kap. 5 §, snarare realiserar den ett tillstånd, som 

kan betecknas såsom »saknad af förståndets fulla bruk». 

Det är visserligen möjligt, att vid tiden för branden en kronisk 

alkoholism kan ha varit för handen, som kunnat göra, 

att expl:s tillstånd närmast motsvarat ett af dem, som 

afses i kap. 5 § 5, men alldenstund expl:s kroniska alkoholism 

nu är litet utpräglad — vid rättspsykiatrisk bedömning 

kan det naturligtvis icke vara fråga om något annat än 

kronisk alkoholism i klinisk mening ,— så kan nu om dess 

grad vid det tillfället intet sägas. 

Härtill kommer i detta fall såsom antydts det egendomliga, 

att undersökningen gifvit vid handen, att expl. faktiskt 

icke vet, om han begått den brottsliga handlingen 

eller ej. Expl., som aldrig själf på något satt velat göra 

troligt, att han är eller varit sinnessjuk, och som tror, att 

han skall bli straffad, då han nu en gång erkänt sig ha anlagt 

branden, har dock alltid, huru man än lagt sina frågor 

och huru man än sökt ställa honom, påstått, att han icke 

har reda på om han anlagt branden eller ej. Han vet med 

bestämdhet att misstankarna riktades mot honom, att han 

var i förhör och erhöll varning. Han var på de senare åren 

varit nedstämd och orolig, kant sig usel och litet vard; han 

har haft samvetskval öfver sitt dåliga lif, och härunder 

har den tanken af och till dukit upp, att han borde gå och 

anmäla sig för säkerhets skull. Han har till och med yttrat 

något härom till den nämnde Eriksson medan denne var 

i lifvet, men denne har alltid sagt: »Du skall väl inte vara 

tokig heller.» 

När expl. ett impulsivt ögonblick detta år lämnar det 

relativa lugnet på arbetsanstalten och beger sig till Stockholm, 

när han där icke finner arbete utan går omkring ett 

dygn utan mat, endast förtärande brännvin, då dyker tanken 

på anmälan upp med förnyad styrka, och han vinner 

samtidigt, att han blir tagen i f örvar; själf kan han icke reda 

sig, det inser han. Han sätter således sin plan i verket 

och dukar upp en bekännelse, som till väsentliga delar är 

osann. Vid rättegångstillfället har nämligen ådagalagts,

att expl. icke haft något som helst att göra med arbetsförmannen 

Hallström, och dock påstår han — när man ansätter 

honom för att få fram ett motiv — att det är af 

hämnd mot denne han anlagt branden. Det har ock visats, 

att den bemälde Eriksson icke såsom expl. påstått kunde 

vara med om brandanläggningen, då denne den natten, då 

det brann, befann sig på annat ställe. 

Huruvida expl. begått den brottsliga handlingen eller 

ej kan naturligtvis icke afgöras, det synes mig till och med 

icke otroligt att han begått den, men säkert är, att han 

själf icke nu vet hvilket han gjort. Om han begått handlingen, 

måste det ha varit i ett tillstånd — rus t. ex. — 

som gör att han numera icke kan klargöra för sig hur 

det är. 

Den bekännelse expl. aflagt är med hänsyn till hans 

nuvarande tillstånd fullt förklarlig. Han befinner sig nämligen 

i ett tydligt patologiskt depressionstillstånd. Under 

vistelsen här har han varit mycket tyst och tillbakadragen, 

icke samspråkat med omgifningen, varit ytterst foglig och 

medgörlig och städse visat en deprimerad uppsyn. Vid samtal 

har visat en tydlig, om ock icke mycket uttalad hämning. 

Han har yttrat en del själf förebråelser, "beklagat 

sitt föregående lif, det har varit så uselt, han har 

supit, left med dåliga fruntimmer och stulit, han är därför 

så dålig att han icke är vard att lefva. Han känner 

en oro och ängslan i bröstet, som kommer han vet inte hvarifrån, 

den väcker inte sällan tankar på att det vore bast om 

han toge lifvet af sig. Stundom har han hört röster, nu 

förekomma de endast i den form, att han då och då hör sitt 

namn ropas, utan att någon finnes, som kunnat göra det. 

Hvad detta är kan han »inte förklara». På stund man i ett 

samtal vidrör något, som kan väcka sorgsna idéassociationer, 

börjar han att gråta, och man kan genom att låta samtalet 

dröja vid sådana ämnen framkalla verkliga floder af 

tårar. Detta tillstånd har — det är att märka att expl. 

icke betraktar det som sjukligt — enligt hvad examinationen 

gifvit vid handen varat några år, med all säkerhet 

kan det påstås, att det var för handen då han den 2 maj 

i år aflade sin bekännelse. Att det förbisetts af omgifningen 

och fängelseläkarna förvånar mig icke på grund af 

det foga demonstrativa i tillståndet. Hvad tillståndets natur 

beträffar, så torde icke kunna afgöras, om det är fråga 

om ett anfall af manisk depressiv sinnessjukdm eller en 

psykos af annan art, exempelvis någon som kunde tänkas 

stå i samband med explrs rikliga alkoholförtäring. Hvilket 

nu af dessa tillstånd som föreligger, blir, som nämndes, 

en diktad bekännelse om en handling, för hvilken han 

misstänkts och angående hvilken han icke säkert vet, att 

han icke begått den, för den sakkunnige fullt förklarlig. 

Med hänvisning till ofvanstående får jag på heder 

och samvete afgifva följande utlåtande :' 

Med afseende på för mordbrand tilltalade Ernst Johan 

L:s från Västerås sinnesbeskaffenhet vid tiden för mordbrandens 

begående kan med säkerhet påstås, att han då befann 

sig i ett abnormt sinnestillstånd, som närmast motsvaras 

af lagens uttryck »saknad af förståndets fulla bruk; 

huruvida han då på grund af kronisk alkoholism befann sig 

i ett sådant tillstånd, som i strafflagens 5 kap:s 5 § afses, 

kan nu icke afgöras. 

Med säkerhet kan däremot påstås, att expl. nu är och 

vid afgifvandet af bekännelse på grund af sinnessjukdom var 

i saknad af förståndets bruk, och att han är i behof af vard 

på anstalt för sinnessjuka. 

Uppsala hospital och asyl den 14 nov. 1909. 

5. 

Frey Svenson. 

Öfverläkare. 

I skrifvelse af den 10 sistl. sept. till Kungl. Direktionen 

för Växjö hospital har Kungl. Styrelsen förordnat 

att häktade, för misshandel tilltalade arbetaren David Emanuel 

J. från ö. skulle i och för observation och undersökning 

intagas å kriminalafdelningen och undertecknad anmodas 

att inkomma med yttrande angående hans sinnesbeskaffenhet. 

Af bifogade rättegångshandlingar, som härhos 

återgå, har jag inhämtat i hufvudsak följande: 

Expl. är född i Göteborg den 24 januari 1886. Fadern 

arrenderar sedan många år ett torp i ö. församling; denne 

uppgifver sig några gånger hafva bötfällts för fylleri; 

fängelseläkaren, som samtalat med honom, anmärker 

om honom: »Ethylismus chronicus non sine de bilitate animae». 

Vittnen vi+sorda hans och hustruns skötsamhet, äfvensom 

syskonens, Avaraf två äro äldre, fyra yngre än expl, 

Fadern har inför fängelseläkaren uppgifvit, att expl. 

som gosse icke lekte med andra barn, började redan vid 8 

års ålder supa, trakterades af en i grannskapet boende 

lönnkrögare; en gång vid gossens tolfte år märkte fadern 

att en hans brännvinsbutelj betydligt tullats, och då fadern 

gjorde efterforskningar i saken, föll gossen, som stått vid 

bordet, handlöst i golfvet och befanns vid närmare påseende 

stupfull; någon kramp eller andra iögonenfallande 

symptom märkte fadern hvarken då eller sedermera; på 

fråga om sonens intelligens svarade fadern: »Ja nog har 

han godt förstånd, bara han ville bruka't»; när gossen varit 

berusad, ville han gärna sjunga, men var foglig och 

beskedlig, aldrig förr än vid det tillfället åtalet afser våldsam. 

(Inför rätten uppgifver fadern emellertid att expl. 

på sista tiden ibland kommit hem nattetid och »bråkat» 

samt ett par gånger förut öfverfallit fadern, och att denne 

därför och på grund af expl:s uppträdande i öfrigt börjat 

misstänka, att expl. till följd af spritmissbruk ej längre 

hade sitt fulla förstånd.) Modern berättar för fängelseläkaren 

ungefär detsamma som fadern om expl:s tidiga 

superi, om hans satt att vara under ruset, om händelsen vid 

tolfårsåldern; om expl:s barnsjukdomar mindes hon intet, 

yttrade om honom, att »han var inte som andra barn, var 

tyst och sluten, sade inte mycket, satt bara och grunnade»; 

magistern hade sagt att han var inte riktigt bra i skolan; 

han hade supit mycket, hon hade lagt märke till att han 

flera gånger kommit hem utan mössa; modern och han hade 

alltid kommit bra öfverens, men han hade »nog inte rätt 

59

60 

kunnat tala fadern». Ett vittne uppgifver att expl. »alltid 

uppfört sig illa» och enligt vittnets uppfattning ej kan anses 

var:t »riktigt normal», ett annat vittne, att han i olikhet 

med familjens öfriga medlemmar skött sig illa, alltifrån 

tidig ålder varit supig och förorsakat sina föräldrar bekymmer, 

tilläggande vittnet, att han vid samtal verkade »beskedlig» 

fastän tyst och sluten, och att »något märkvärdigt» 

icke iakttagits hos honom. Ett tredje vittne, som 

kant expl. sedan hans barndom, har alltid funnit honom 

tyst och sluten, anser att expl. under sin uppväxt på det 

hela taget uppfört sig val, ehuru han ibland varit »något 

motsträfvig» mot föräldrarna; på senaste åren har vittnet 

haft foga tillfälle att närmare iakttaga expl., har dock sett 

honom berusad någon gång men äfven då lugn och tyst. 

Enligt expl:s egna uppgifter inför rätten fick han efter 

konfirmationen vid 14 års ålder anställning vid Almedals 

fabriker som smörjare, stannade där i 2 år, var därefter 

i 6 månader smörjare vid Svenska gardinfabriken, sedan 

handtlangare vid tvenne tobaksfabriker under resp. 1 V 2 

och 2 månader, vid ett bomullsspinneri i 2 månader, åtei 

vid Almedalsfabriken i 9 månader och vid gardinfabriken 

i .14 dagar, därefter murarehandtlangare vid olika byggen, 

tills han år 1907 fullgjorde sin värnplikt. Härvid tjänstgjorde 

han ej i egentlig trupptjänst utan som militärarbetare, 

på grund af att hans »nerver voro förstörda» därigenom 

att han »supit för mycket». Efter militärtjänstens 

slut återvände han till föräldrahemmet, stannade där och 

biträdde fadern i jordbruket, tills han på grund af ovänskap 

med denne flyttade från hemmet i september 1908. 

Därefter har han icke haft fast bostad utan haft sitt nattkvarter 

i Frälsningsarméns härbärge. Sitt uppehälle har 

han förskaffat sig genom att gå omkring i Göteborg och 

sälja brefpapper m. m., hvarpå han kunde förtjäna ett par 

kronor om dagen. 

Största delen häraf användes för inköp af spritdrycker. 

Sedan sin tidigaste ungdom (alltjämt expl:s egna uppgifter) 

har har. nämligen hängifvit sig åt superi, började för omkring 

4 år sedan dricka denaturerad sprit; efter hemkomsten 

från militärtjänsten förtärde han häraf under längre tid 

ett kvarter dagligen med påföljd, att han fick ett anfall 

af delirium och intogs på fattigvårdsinrättningens å Gibraltar 

sinnessjukafdelning. Äfven efter tillfrisknandet 

fortsatte han trots läkarens varningar att dricka denaturerad 

sprit och fick också upprepade gånger — senast i början 

af maj d. å. — förnyade anfall af sjukdomen, därvid 

han vid ett tillfälle af polis blef förd till Gibraltar och 

stannade där under en vecka. (Intyg från läkaren vid Gibraltar 

meddelar, att expl. »som i någon mån är psykiskt 

undermålig» vårdats å sinnessjukafdelningen den M /9— 4 A 

1907 för kronisk alkoholförgiftning.) Under anfall, som brukade 

komma öfver honom då han lagt sig att sofva, fick 

han en betryckande känsla af ångest och tyckte sig se någon 

som ville göra honom ondt komma emot sig, men då 

han ville värja sig mot densamma och ropa på hjälp var han 

oförmögen därtill. För fylleri säger han sig hafva bötfällts 

många, under detta år ungefär fyra, gånger. 

Expl uppgifver vidare att mellan fadern och honom ett 

spändt förhållande varit rådande alltsedan explrs barn 

dom ; särskildt på senare tiden »skällde» fadern alltid på 

honom när han var hemma på besök, och vid ett dylikt ett 

par dagar före åtalade gärningen sade fadern till honom 

att han skulle sälja huset, så att sonen ej hade något hem 

att komma till. 

Expl. är tilltalad för misshandel mot fadern, föröfvad 

den 8 juni d. å. Därvid synes enligt föräldrarnas och vittnens 

uppgifter hafva tillgått ungefär sålunda: Expl. kom 

till föräldrarnas bostad vid femtiden på eftermiddagen; 

fadern låg då och hvilade å soffan. Efter någon stunds 

samtal (modern säger sig från rummet intill hafva hört 

skarp ordväxling dem emellan, hvarvid fadern förebrått 

expl. för att denne ej arbetade) öfverföll expl. plötsligen 

fadern med slag och sparkar; denne sprang upp och sökte 

försvara sig; under slagsmålet fick expl. tag i en kaffekvarn, 

med hvilken han slog fadern i hufvudet så att ett 

blödande sår uppkom. Fadern flydde ur stugan men upphanns 

af expl., som kullslog honom och sparkade honom 

med klacken i hufvudet »såsom när man skall sparka ihjäl 

en orm». Vid en kvinnas tillkomst lyckades fadern komma 

upp, men expl. kullslog honom ånyo, ryckte honom i näsan 

och håret, slog honom »vårdslöst», utan att bry sig om 

hvar del träffade». Flera personer tillkommo och öf vermannade 

honom, därvid fadern band en rem om hans vänstra 

handlof; med sin fria högra hand drog expl. då upp en rakknif 

ur fickan under utrop att fadern och han skulle dö 

tillsammans; knifven fråntogs honom. Expl. gjorde alltjämt 

häftigt motstånd, svor, spottade, slog och sparkade 

omkring sig, »bar sig åt som ett vildt djur»; han vaktades 

omkring fem kvarts timme, till dess begärd polishjälp 

hann anlända. Expl. var vid tillfället drucken, men, enligt 

ett vittne, ej i högre grad än att han tycktes veta hvad 

han gjorde. 

Expl. själf uppgifver inför rätten, att han dagen ifråga 

ej förtärt någon mat men väl fyra halfbuteljer öl (uppgifver 

vid polisförhöret: två halfbuteljer) och i det närmaste 

% stop denaturerad sprit, blandad med lika del vatten. När 

han korn till föräldrarnas bostad, dit han icke begifvit sig 

i någon afsikt att misshandla fadern, fann han fadern liggande 

på soffan och satte sig bredvid honom på soffkanten, 

samtalande med honom. Därunder korn han att tänka på 

faderns uppförande mot honom, »sinnet rann på honom» 

och han började slå fadern med knuten hand i hufvudet. 

Han fortsatte att slå äfven sedan fadern kommit upp och 

vidare ute i det fria, men erinrar sig efteråt, till följd af 

ruset, icke de närmare omständigheterna därvid; kommer 

dock ihåg att fadern lyckades fästa en rem om hans vänstra 

handled, och att fadern jämte några andra personer fingo 

honom fast, då han, liggande på marken, sökte sparka dem. 

Expl. förnekade icke riktigheten af vittnesmålen; uppgifver 

vid ett senare rättegångstillfälle att han »ej menat något» 

med yttrandet »vi ska dö tillsammans». 

Fängelseläkaren Ad. Strömstedt meddelar om sin undersökning 

af expl. i utlåtande af den 16 aug. 1909 följande: 

»Expl. är långväxt med mycket slapp hållning: ryggen 

utbuktad, magen framstående. Ansiktsuttrycket slappt, 

ointresserad^ lojt, munnen alltid något gapande. Å bålen

i synnerhet å ryggen och halsen — och öfver undre delen 

af ansiktet ett papulo-pustolöst utslag (acne), icke kliande. 

Huden i allmänhet smutsgrått missfärgad. Hufvudet är af 

normal form, dess största omfång är 55,5 cm. I pannan finnes 

ett ungefär 3 cm. långt tvärgående något rodnadt 

grundt ärr i den rörliga huden — minne af ett fall utför 

en trappa vid ungefär fem års ålder. På vänstra kinden ett 

månggropigt ärr efter någon hudsjukdom. Gomhvalfvet 

af normal bredd och hvälfning; tänderna något defekta, 

men normalt anordnade. Grof tremor i tungan och de utsprikta 

fingrarna. Känsel- och smärtsinnena normala. Pupillerna 

äro mer än medelvida, runda, lika stora, reagera 

för ljus och accomodation. Knäreflexerna äro förstärkta, 

buk- och cremasterreflexerna knappast utlösbara, fotsulreflexen 

normal. Från inre organ intet att'anmärka. Urinen 

fri från ägghvita och socker. 

Expl :s rörelser äro långsamma och slappa, besvarar frågor 

adekvat men långsamt och oftast efter en — kortare eller 

längre —• fundering. Han förefaller skygg och förlägen, 

petar med fingrarna vid mungipan när han talar. 

Rösten är lågmäld, entonig. Talet likgiltigt, lidelsefritt. 

Minnesstyrkan (Merkfähigkeit) är oklanderlig. Minnet 

tyckes vara ganska godt, utom för de tider han varit 

berusad, för hvilka tider han har endast en fragmenterad 

hågkomst. Han uppräknar felfritt månadernas och veckodagarnas 

namn baklänges. Af minnen från sin skolläsning 

har han nu mycket litet kvar. Uppfattningen är slö och 

osäker. Jag visar honom ur en bok om Afrika en figur 

föreställande en i ett träd uppförd hydda, till hvilken leder 

en stege från marken. Hvad är det? »En hydda.» 

Ingenting märkvärdigt med hyddan? »Den står i ett trä.» 

Hvem har byggt den? »Dä ha la fåglar.» Då det skäligen 

orimliga häri påpekas för honom säger han: »Dä la aper 

då ?» Jag visar honom stegen och frågar om han tror att 

aporna resa stegar, han svarar slött: »Nej.» Är det inte människor? 

»Dä la inga vanlea mennesker.» Hvad »titelbladet» 

i en bok är vet han inte, »dä der de börjar», menar kapitelbörjan. 

Hur långt till Sydafrika? »Det vet han inte.» 

En sju- åtta mil ? (Efter en funderare »Dä la mer.» 

Vid bygget där han arbetade hade han 55 öre i timman 

och arbetade 60 timmar i veckan. Hur mycket tjänade 

du då i veckan ? »33 kronor i veckan — eller något i den 

väger.» Han är inte klyftig i räkning, vare sig i hufvudet 

eller på papper. Han vet att »Gustaf Adolfs torg» 

kallas så därför att Gustaf Adolf står där. Hvarför står 

han där ? »Dä ska vara ett minne af honom.» Hvarför 

det då? »För att det var en bra kung.» Hvad gjorde han 

för bra ? »Ja det kan inte jag saga, men det var la för 

det, tänkei jag.» När lefde han? »Dä vet jag inte.» När 

firas hans minne? »Den sjätte november.» Hvarför det? 

»Dä hans födelsedag.» 

Hvad menas med ett torg? »Torg, de ska la vara där 

di säljer allting.» Hvad säljer de på Gustaf Adolfs torg ? 

»Där säljer de ingenting.» Han gör iintet försök ,att nu 

ändra sin definition, men då en mera omfattande ges honom 

förstår han denna mycket väl och gillar den. Hvad menas 

med varm? »En blir väldigt varm.» Hvarför det då? »För 

61 

det är så varmt.» Hvarför så varmt? »Dä kommer la an 

på solen.» 

Af dessa prof af de samtal jag haft med honom framgår 

att hans tankegång är mycket långsam och framför 

allt icke utmärkt för någon synnerlig djärfhet, men genom 

frågande kan man dock oftast leda honom fram till en relativ 

riktighet. 

Han berättar fabeln om »"Hunden och köttstycket» så 

här: »Dä va en hund, som hade ett köttstycke, så sam han 

i vattnet, så fick han se ett annat köttstycke, så skulle 

han öppna munnen och ta't, och så tappa han det andra 

med.» Hvad lär man af den historien? »En ska vara nöjd 

med det, en har.» Hvad är lögn? »Att inte tala sanning.» 

Säg ett exempel. (Efter en lång fundering) »Om jag t. ex. 

sade att jag aldrig hade söpet, då hade jag ljöget.» Genom 

sitt omdöme om ett framlagdt exempel visar han att han 

mycket väl vet skillnaden mellan en lögn och ett misstag. 

Hvad menas med ärlighet? »Dä när en människa är ärlig, 

och gör rätt, och inte bedrar nå'n, utan betalar det han 

lånar, och så där.» 

Expl. läser ganska bra innantill och med förstående 

betoning, men långsamt och då och då med någon hakning. 

Återberättar det lästa ganska bra och flärdfritt, såsom af 

förut gifna exempel framgår. Han är icke utan sinne för 

humor, och han ler stillsamt vid adekvata tillfällen. 

Han är i cellen sysselsatt med säcksömnad, men är 

en mycket dålig arbetare, kan icke drifva det till mer än 

sex, sju säckar om dagen. Det bör dock tillfogas att han 

under fängelsetiden gjort framsteg. 

Vid tal om åtalade gärningen säger han, att han var 

nog »konstig i nerverna», när han slog far sin, han mindes 

ingenting efteråt och visste inte, hvar han var, när polisen 

korn och tog honom. Då jag påpekar för honom att han 

ju inför rätten bekant en del, säger han: »Ja jag kommer 

ihåg en del som i ett dunkel.» Han förnekar hvarje slag 

af hallucinationer vid tillfället. 

Då han låg på Gibraltar, hade han heller inga hallucinationer, 

påstår han, och vid min fråga hur sjukdomen 

tedde sig. svarar han : »Jag fällt i golfvet och gapa med 

mun.» Inga skakningar eller krampanfall ? »Ne-ej.» Efter 

en stund säger han: »Ja, jag kan inte beskrifva så noga, 

hur jag bar mig åt.» Du minns det inte så väl ? »Nej.» 

Han bet inte sönder tungan. Han hade ett par dylika anfall 

på sjukhuset. 

Sedan har det händt flera gånger, när han varit full 

och inte kunnat somna om kvällen, att »det börjar susa 

för öronen på honom», och så får han »anfall» — han vet 

då (inte till sig, men han förnekar, att han vätt eller på annat 

satt orenat i sängen. Han har visserligen urinerat 

i sängen någon gång, då han varit full, men aldrig under 

»anfallen». Vid närmare efterfrågan framgår, att anfallen 

äro af något olika styrka; ofta är medvetandet helt och 

hållet borta, »så att han inte vet någonting», ibland är han 

mindre omtöcknad, han känner då som ett plågsamt tryck 

öfver sig och gör då ansträngningar för att vakna och 

komma ur situationen. Halfannan vecka före häktandet 

hade han ett anfall, då han var helt medvetslös. 

En morgon ungefär vid samma tid — han var då i bak-

62 

rus — hörde han, att »det liksom spelte på harpa». 1906 

hade han ett »anfall», då tyckte han, att dörren öppnade sig 

och »en fyra, fem stycken korn in». Hvad var det för ena ? 

»Jag tyckte det var rektea jävlar med svansen i ändan, 

och en hund stod i soffan och skällde.» Hörde du hunden 

skälla ? »Ja.» 

På frågan hvad han skulle ta sig till när han kommer 

ut, svarar han: »Arbeta, söka arbete på bygge.» Skall 

du inte gå och sälja? »Nej, inte om jag kan få arbete.» 

Skall du slå far din? (Slött) »Nää.» Hvarf or inte det? (Efter 

en paus) »Därför att det är synd och slå'n.» Då jag 

bad honom skrifva ned hvad som tilldrog sig dagen för den 

åtalade gärningen, svarade han: »Nä, det är så hopblandadt, 

så det kan jag inte.» 

Jag har under min exploration af J. icke kunnat få 

den uppfattningen, att han lider af någon medfödd .eller 

i spad ålder förvärfvad intelligensdefekt. Hans uppfostran 

är tydligen i hög grad vanskött, och hans vetande är begränsadt 

till det minsta möjliga; hans intressen äro få och 

små och gå nog icke långt utom egna jagets tarf. Men han 

är pedagogiskt påverkbar, genom frågor, exempel och påjekningai 

kan man få honom att utveckla en ganska redig 

tankegång, och äfven med vissa abstrakta begrepp rör han 

sig säkert och under adekvat känslobetoning. Hans känslovärld 

ligger icke i ytan, och därvid är väl också hans 

språkliga otymplighet till hinders, men den finns där ändå 

och visar icke någon sjuklig atrofi, ej heller perversitet. 

Hans agg mot fadern får nog icke uppfattas som abnorm 

känslodefekt, ty skal finnes för den åsikten, att detta att 

sonen icke kan »tala gubben» är fysiologiskt. Jag är därför 

af den åsikten, att vi här icke ha att göra med vare sig 

imbecillitet eller hvad som stundom kallas »moral insanity». 

Däremot är det alldeles otvifvelaktigt, att J. är somatiskt 

och psykiskt härjad af tidigt börjadt och hejdlöst 

kontinueradt spritbruk. Under de sista fyra åren har han 

druckit stora mängder denatureradt brännvin. Det är icke 

omöjligt, att de tyngre alkoholer, med hvilka varan är 

»denaturerad», verka mera deletärt på nervsystemet än den 

renade spriten, men viktigare är att märka, att detta att 

för berusnings erhållande gripa till en dylik äckelvara 

talar om en redan långt gången depravation och förkommenhet. 

Af hvad art de »anfall» varit, om hvilka exploranden 

talar, är icke godt att saga, vissa af dem åtminstone torde 

möjligen vara utbrott af alkoholepilepsi. Att han också 

haft »delirium» eller stått »delirium» mycket nära, framgår 

också med all tydlighet af hans utsagor. 

Hvarken af protokollen eller af min egen undersökning 

framgår, att J. vid våldshandlingen mot fadern lidit 

af vare sig epilepsi eller delirium tremens, men det är sannolikt, 

att hans af kroniskt spritbruk förstörda själslif 

vid sagda tillfälle reagerat för alkohol på ett sjukligt satt — 

plötsligheten i öfverfallet, vildheten och råheten vid utförandet 

och den i alla händelser delvis befintliga amnesien 

tala för denna sannolikhet. 

Jag anser mig därför kunna lämna det utlåtandet, 

att J. har kroppsliga ocli själsliga tecken af kronisk 

alkoholism, och 

att sannolikhet föreligger att han vid åtalade gärningens 

föröfvande befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, 

som omtalas i 5 kapitlet 6 § strafflagen .» 

Från sinnessjukafdelningen å Gibraltar har jag erhållit 

här bifogad afskrift af sjukjournal, enligt hvilken 

expl. vårdades där den 2S /s—4/10 1907 under diagnos 

»Psychosis ex intoxicatione (Imbecillitas), utskrefs förbättrad. 

Journalen meddelar i öfrigt: 

»Sjukdomsorsak: Abusus alcoholicus. Hitförd af polisen, 

som anhållit pat. för snatteri af en ölbutelj. Betedde 

tig emellertid »besynnerligt» och remitterades därför till 

Salgrenska sjukhuset, hvarifrån han af d:r "Wallin på grund 

af utrymmesbrist remitterades till Gibraltar. Vid hitkomsten 

var han berusad, uppgaf höga skri men var ej våldsam. 

Status d. 29 /9 1907. I antropologiskt afseende intet 

att anmärka. Tremor i fingrarna och tungan. Reflexer 

utan anmärkning. Han har hela natten varit orolig och 

efter kl. 3 stojat, hvisslat och sjungit. I dag är han kongestionerad 

och har hufvudvärk, ser trumpen och arg ut 

öfver att ha kommit på »dårhus», »var bara full igår». 

»Tror» att han föll omkull å vaktkontoret, förnekar att 

han haft slaganfall. Han är redig och foglig. Synes öfver 

hufvud tämligen undermålig i psykiskt afseende. Förnekar 

syner och röster. 4/10. Lugn och redig. Utskrifves 

till hemmet.» 

Från Kungl. Älfsborgs regementes expedition har jag 

erhållit följande upplysningar (i här bifogad skrifvelse): 

» J. vapenöfvades å Fristadhed år 1907 112 dagar 

och år 1908 60 dagar. Efter 17 dagars tjänstgöring öfverfördes 

han i maj 1907 från vapenföra till icke vapenföra 

på grund af svag fattningsförmåga och fullgjorde sedan 

hela tjänstgöringen såsom icke vapenför, och är han enl. 

härvarande anteckningar ostraffad.» 

Expl. intogs å kriminalafdelningen den 30 september 

1909. Vid min undersökning har iakttagits följande: 

Status den 1—31 okt. 1909: Längd 172 cm. Vikt 62 

kg. Somatiska tillståndet som af fängelseläkaren beskrifvet. 

Jag vill blott tillägga att pupillerna nu icke visat 

sig afgjordt öfver medelvidd, att expl. företer utpräglad 

dermatografi, att muskelrigiditet, katalepsi, ställningsstereotypier 

o. s. v. icke observerats. Matlust och afföring 

ordentliga. Sömnen god. 

Expl. låg första veckan till sängs å vaksal (afd. I) där 

han alltjämt ligger på nätterna, medan han på dagen vistas 

å det gemensamma dagrummet. Han är å afdelningen tämligen 

tyst och sluten, sitter mest för sig själf, har dock för 

betjäningen själfmant omtalat anledningen till åtalet. Han 

är trög och loj, arbetar (med drefplockning eller bandväf) 

för att få köpa snus och kaffe, men med fliten och framför 

allt uthålligheten är det klent bevändt; påmanad i arbetet 

opponerar han sig icke utan svarar vanligen ett »ja nu 

skall jag» e. d., men slappnar snart till igen. Är rätt liknöjd 

ifråga om snyggheten, spottar, då han tror sig obemärkt, 

på golfvet bakom soffan där han ligger; vid före-

åelser nekar han vänligen att hafva gjort det eller tiger. 

Någon gång får väl betjäningen ett snäsigt svar med 

en och annan svordom, men han har icke uppträdt bråkigt 

eller hotfullt. Till en af patienterna har han hörts saga 

att han skulle söka rymma härifrån; till en skötare, som 

sade sig tro att expl. kunde 'få stanna här 6 månader, 

yttrade expl.: »Då är det bättre 'att förkorta sitt lif än 

att gå här.» 

Vid samtalen med mig har expl. visat samma loja 

likgiltighet som förut är skildrad, dock mest i början. Efter 

hand som han kant sig »varm i kläderna» har han talat 

ganska fort, icke sällan yttrat sig spontant, reagerat 

rätt lifligt ibland och till och med rört sig ganska ogeneradt 

med svordomar och busuttryck. Tillrättavisar jag honom 

vid sådan;, tillfällen beder han genast om ursäkt och anlägger 

en städad ton. Han lägger tydligen an på att göra 

ett fördelaktigt intryck på mig, framför allt på att undgå 

allt som han tror kunna tyda på sinnessjukdom. I sitt bemödande 

att sålunda te sig till sin fördel handskas han 

ytterst lättvindigt med sanningen, ljuger därvid synnerligen 

omdömeslöst, så att han ideligen ertappas, men fordrar 

lika omdömeslöst att ständigt blifva trodd när han försäkrar 

att det han nu säger är rena sanningen. Att tala osanning 

finner han för öfrigt fullt naturligt, känner ingen 

som helst blygsel därvid, skrattar ibland godt då man afslöjar 

honom. När han angifver skälet tycker han den saken 

kan vara utagerad, och skälet angifver han med naiv 

oförbehållsamhet, t. ex. att han »ju icke kunde veta» att 

jag hade reda på verkliga förhållandet, att man naturligtvis 

talar »för sitt eget bästa», att »den som har sitt 

förstånd, han får väl vara något full i fan ock», att han 

»tänkte det var inte så noga» o. s. v.; vid ett tillfälle frågar 

han otåligt, hvad »i all sin dar» detta (att han ljuger) 

har med undersökning af förståndet att göra. Äfven ifråga 

om sina öfriga olater, såsom lättjan, spritmissbruket, beteendet 

mot fadern o. s. v. är han synnerligen indifferent, 

bortförklarar eller bagatelliserar dem. Hans intressen nå 

icke ut öfver det rent alldagliga. Åt förhållanden som icke 

direkt angå honom riktar han foga uppmärksamhet, har 

t. ex. reda på blott några få namn på personer i sin omgifning, 

icke på mitt eller uppsyningsmannens. Hans uppfattning 

och omdöme äro väl torftigt utvecklade men ej 

torftigare än hvad ofta är fallet inom den klass nan tillhör. 

Han är fullt orienterad, med god insikt i sitt läge. 

Minnet företer inga påtagliga defekter. Sinnes- eller tankevillor 

hafva^ ej kunnat påvisas. 

Till närmare belysning af ofvanstående må från samtalen 

anföras följande: Expl. läser ordentligt innantill. 

Ombedd att återgifva innehållet af det lästa (en enkel 

tidningsnotis) kan han det ej alls, ursäktar sig med att 

han »tänkte inte på det», efter förnyad genomläsning återgifver 

han innehållet ganska ledigt och korrekt. På tal 

om den af fängelseläkaren förevisade planschen med hyddan 

i trädet erinrar expl. sig mycket väl denna episod och 

yttrar nu: »Ja med den hyddan var det ju inte så besyjn: 

nerligt, när han förklarade orsaken till det, att de ville 

skydda sig för vilda djur i skogen och så.» Expl. skrifver 

och stafvar ganska bra. Uppgifterna 7X6, 6x7, 3x9, 

63 

4.X12, 127+84, 52—18, 1 krona —48 öre klarerar han riktigt 

fastän med lång betänketid. Antalet dagar i de olika 

månaderna känner han till men angifver antalet dagar på 

året till 360, skottåret 365, låter först efter detaljerad^ 

påvisande öfvertyga sig om det oriktiga häri. Hvarför ha 

vi ljust om dagen, mörkt om natten? »Det är himlahvalf - 

vet som vänder sig, en del är ljust, en del svart.» Men 

hvarifrån kommer ljuset? »Det är solen.» Om jordens form 

och rörelser vet han ingenting, förstår icke heller en karta. 

Kan nämna namnen på en del länder och på städer i Sverige. 

Hvilken är den största? »Stockholm.» Hvad är det 

mera för märkvärdigt med den ? »Konungen bor där.» Hvad 

har konungen att göra? »Vet inte, regerar landet.» Vet 

ej hvad riksdagen är. Hvad är socialister? »Det är arbetare.» 

Är ni socialist? »Jag är med i förening, men 

jag har icke mycket socialistanda i mig.» Hvad är socialistanda 

? »Det är sådana som verka mycket för de skall vara 

med i föreningar och så.» Har ni varit med om att strejka 

? »Ja en gång, i fem dagar.» Hvarför det då ? »Ja 

det vet jag inte, de sade .vi skulle.» Vet ej hvad biskop 

eller landshöfding är, »tror dock att sådana finnas i Göteborg». 

Hvad heter kungen? »Gustaf.» Hvilken i ordningen? 

»Den tredje, ja jag vet inte riktigt, jag gissade mig 

till det.» Har han varit kung länge ? »I ett par år.» Hvad 

hette hans företrädare ? »Oscar den andre.» Hvad heter 

drottningen? »Sofia.» Men den nuvarande? »Det vet jag 

inte.» Känner ni till någon föregående konung i Sverige ? 

»Gustaf Adolf.» Hvad gjorde han ? »Han gjorde väl som 

andra kungar göra, regerade väl.» Förde han krig ? »Ja, 

vid Ltitzen.» Känner icke till några andra svenska kungar. 

Men Carl XII då ? »Ja honom har jag hört nämnas.» Eran 

bibirisk historien har han rätt goda reminiscenser, räknar 

utan att stappla upp Jakobs söner. Med en meterstock 

kan han icke mata upp bordets längd, får den till »1 meter 

Il tum», yttrar därvid: »Jag tror jag har aldrig tagit i 

en meterstock förr.» Vet att 1 meter är 100 cm., men icke 

hur många hekto gå på 1 kilo. Rummets höjd taxerar han 

till 7 meter (i verkligheten 3,5). En hast värderar han till 

800 kr., ett tjog ägg till 1 kr. 20 öre, en kopp kaffe 6 öre, 

1 par arbetsbyxor 2 kr. 50 öre. En vinterrock? »Det har 

jag aldrig köpt någon.» Expl. vet att han är här »för undersökning». 

Hvilken undersökning ? »Af min sinnesbeskaffenhet.» 

Hvarför det? »Se om jag har förståndets fulla 

bruk.» På hvad satt skulle det inverka? »Huru inverka?» 

Om ni icke har förståndets bruk, hvad då? »Ja då är det 

väl meningen jag skall stanna här.» Har ni märkt att de 

som äro här äro sinnessjuka? »Ja det har jag.» Alla? »Ja 

naturligtvis, annars kom de inte hit.» Skulle ni inte få 

straff då? »Jag satt af mitt straff innan jag korn hit.» 

Är ni dömd då? »Nej det är jag inte, men det kan inte 

bli mer än 4 månader för den misshandeln, jag satt inne 

i 4 månader.» Men det var ju på rannsakning ? »Ja men 

domaren sade till mig att det får jag tillgodoräkna mig 

sedan.» Har ni undersökts förut? »Nej.» Inte af fängelseläkaren? 

»Jo.» Hvad sade han? »Han märkte ingen sinnessjukdom 

på mig men sade att jag kanhända korn på 

hospitalet för vidare undersökning.» Hvad tror ni själf 

om det? »Jag känner mig frisk, så jag vet att jag har

64 

förståndets fulla bruk.» Expl. nämner sina föräldrars ålder 

och syskonens namn och ålder. Fadern är frisk, har 

ibland supit något, men icke regelbundet, arbetat dagligen, 

har anhållits ett par gånger för fylleri men icke begått 

brott. Har icke varit sträng mot expl. eller de öfriga barnen 

utan god och snäll (se vidare nedan!). Hans släkt känner 

expl. icke. Modern är.också frisk, vid jämnt gladt lynne; 

expl. känner hennes bada bröder, som nog bruka supa, 

men icke mycket. Hemmet har icke varit fattigt. Expl. har 

alltid varit frisk, i barndomen lekt och uppfört sig som sina 

jämnåriga. Har fatt aga endast en gång då han vid 5 års 

ålder stal pengar ur en inneboendes rockficka. Han har 

aldrig senare »tagit» något eller varit med om brottsliga 

tilltag. I skolan gick det bra. Han började vid 7, slutade 

vid 12 år, afgick från tredje klassen; bast betyg hade han 

i sång. Han har trifts bra i hemmet, ej blifvit illa behandlad 

där. Men ni lär hafva sagt annat förut? »Ja gubben 

har varit sådär litet gnatig ibland.» Men jag frågade ju 

om det nyss ? »Ja men det har inte varit hela tiden, bara 

sista tiden.» Efter skolans slut gick expl. hemma % år, var 

sä i 2 år på Almedals fabriker, sedan 1 V2 år på gardinfabriken, 

konfirmerades under denna tid. Blef så murerihandtlangare 

och har arbetat därmed dagligen till dess han 

vid den stora arbetslösheten 1908 blef utan arbete. Då 

började han på att sälja papper och kuvert, borstar, kammar 

o. d., tog betaldt med dubbla' inköpspriset och förtjänte 

6—7—8 kr. om dagen. Gick mest i sällskap med en 

annan som kallades »Magern», han »hette visst Karl», efternamnet 

känner expl. icke. Sin lediga tid tillbragte han 

på läsrummen eller hemma. Dansnöjen har han icke besökt 

men väl cirkus och teater. Hvad har ni sett på teatern ? 

»Värmlänningarne och — — Tiggarstudenten.» Var Tiggaistudenten 

rolig? »Ja då.» Berätta litet ur den? »Ja 

jag minns inte.» Var det sång i den ? »Ja jag vet inte, jag 

var inte riktigt nykter då jag såg den.» Han har onanerat 

»litet grand», lärde det vid 15 års ålder af en annan pojke; 

har hört att det är skadligt och har tänkt han skulle låta 

bli, gör det icke numera. Har haft könsumgänge, med 

prostituerade, omkr. 10—15 gånger, första gången vid 19 

år. Han exercerade i vanlig tid. Blef inskrifven som vapenför, 

men blef militärarbetare på grund af en viss skygghet 

som han led af och som observerades af löjtnanten. 

Denna skygghet anser expl. bero på onanin, han beskrifver 

den ungefär sålunda: »Ja inte var jag värst skygg heller, 

utan jag kunde vara tillsammans med kamraterna, det 

var rörelserna, icke riktigt normala rörelser, det är hjärnan 

som icke fungerar riktigt, hjärnan var liksom bunden, 

när någon observerade mig var jag inte riktigt fri.» Kort 

efter denna beskrifning säger expl. spontant: »Det kändes 

skönt att bli botad från den sjukdomen som jag fatt genom 

onanin.» När var det då? »Det var i söndags eftermiddag; 

hjärnan har blifvit fri, kunnat slita sig loss.» Inte har jag 

märkt någon förändring på er. »Jo det är säkert, nu är jag 

alldeles fri ifrån det -— och, snälla doktorn, skrif ut mig 

så snart som möjligt för jag har en moder som mycket längtar 

efter mig» (gråter). Expl. bodde, sedan han lämnat 

hemmet på hösten 1908, på Frälsningsarmén. Lämnade hemmet 

utan särskild anledning, det var mest för att han icke 

hade fast arbete. Expl. har »druckit litet ibland», men »inte 

öfverdrifvet», inte så att det har kunnat skada honom. 

Ofvanstående är i korthet den berättelse expl. lämnat 

om sina föregåenden innan han visste att jag hade tillgång 

till andra upplysningar än hans. Efteråt har han ändrat 

sina uppgifter högst väsentligt. När olikheten mellan nyssnämnda 

uppgifter och dem han vid rätten lämnat rörande 

arbetsplatserna påpekas, erkänner han att han här har ljugit. 

Han »tänkte det var inte så noga», tyckte naturligtvis 

det var »bättre att saga 1 V2 år än 6 månader», han 

»kunde inte veta att doktorn hade handlingarna». Erkänner 

nu också sin afvoghet mot fadern, uttalar sig först 

mera förbehållsamt, »ovänskapen var inte så stor men han 

tyckte han ville inte bo hemma», men när jag antyder att 

felet väl låg hos expl. och superiet, utbrister han irriterad: 

»Nej det beror på honom, han har varit djäflig. Utan 

att vilja berömma mig är jag en snäll pojke i sjal och 

hjärta, jag säger rent ut hvad jag tänker.» Har icke er 

far varit snäll då? »Nej!» Berättar: när expl. var 12 år 

gammal »kördes han en morgon upp» af fadern då denne 

gick i arbete, fastän expl. var liten och behof de hvila; 

expl. steg också upp men lade sig sedan påklädd på sängen 

och somnade och sof då fadern inemot frukost korn tillbaka; 

fadern ryckte då upp honom och pryglade honom, och »det 

var ju alldeles obarmhärtigt att slå sitt eget barn bara för 

det, så det kan man förstå att han är en djäfvul». Fadern 

har varit stygg mot honom många gånger och mot syskonen 

också, och ofta har han sparkat och slagit äfven modern 

både då han varit full och nykter. Vidare medgifver 

expl. att han supit betydligt. Förnekar visserligen att han 

började redan i barndomen och att lönnkrögaren bjöd honom 

brännvin. Men ni föll ju dödfull omkull en gång vid 12 

års ålder ? »Ja en enstaka gång räknar jag inte, en fluga 

gör ingen sommar.» Han tycker att »det är inte så farligt» 

han supit och att han omöjligt kan hafva något men där af. 

Denaturerad sprit har han druckit sedan 1905, blef första 

gången bjuden på det och köpte det sedan för prisbillighetens 

skull, tycker »naturligtvis» bättre om vanligt brännvin. 

Bestrider riktigheten af protokollets uppgift att han 

inför rätten sagt sig efter beväringstuden 1907 dagligen 

hafva druckit ett kvarter denaturerad sprit. Modern har 

ofta bedt honom låta bli att supa; han har sagt sig skola 

försöka; ett hälft års tid har han varit goodtemplare. Han 

har många gånger anhållits för fylleri, men aldrig uppträdt 

bråkigt eller våldsamt. Expl. förnekar likaledes, till 

en början, att han haft någon slags anfall eller delirium. 

Påvisad att han inför rätten gifvit detaljerad beskrifning 

på anfall säger han att han afsett ett enda anfall som han 

hade 11/2 vecka före häktningen; det var på natten innan 

han somnat, han »fick en liten dvala». Men ni tyckte ju 

ni såg någon som ville öfverfalla er ? »Ja, jag gick upp för 

att kasta vatten och då hörde jag något sådant.» Blef ni 

förskräckt då? »Nej, jag tyckte bara någon korn.» Men 

då blef ni väl rädd ? »Ja, jag blef rädd.» Nu pratar ni ju 

fram och tillbaka. (Skrattande) »Ja jag skall saga rent ut, 

jag blef rädd, nu har jag sagt det.» Hur var det då ? »Jag 

låg och vred mig, ryggade till och vaknade, sökte slita mig 

från dvalan, det var ett krampanfall, jag vred till.» Men

ni var ju oförmögen att röra er eller ropa? »Ja det var 

just så, jag tyckte jag kunde inte få fram ljudet, hvilket 

jag inte heller kunde.» Men nyss förnekade ni ju alla 

anfall? »Ja doktorn menar ,ett djäfligare anfall än det 

jag hade.» Jag låter honom läsa protokollet, han protesterar 

mot att han kände »ångest» och att han tyckte sig 

»se» någon komma. Den där domaren måtte haft svårt att 

uppfatta ? Expl. skrattar: »Det är nog doktorns fel mest.» 

Mitt! Ni ser väl protokollet? Skjuter undan protokollet: 

»Ja jag frågar inte efter det, det får vara som det vill.» 

Ja, men skjut inte skulden på mig för det som står i protokollet! 

»Jo, doktorn pressar mig så in i helvetes.» Expl. 

uttalar vid detta, som vid andra tillfällen, att det är ett 

falskt protokoll jag visar honom och att jag gör det för att 

profva hans förstånd, om det är så klart att han förstår 

förfalskningen, och det gör han. Denna föreställning vidhåller 

expl. dock icke i längden. På tal om de för fängelseläkaren 

omtalade anfallen svarar expl. först trefvande men 

sedan mera bestämdt, med samma uttryck som i fängelseläkarens 

beskrifning; jag observerar att han därvid sneglar 

åt dennes utlåtande, som ligger på bordet; jag lägger utlåtandet 

bättre till rätta för honom och vänder mig åt samma 

hall, och nu kommer berättelsen om anfallen nästan ordagrant 

som i utlåtandet och med grammatikaliskt uttal som 

vid innanläsning; så snart utlåtandet flyttas undan, afstannar 

expl:s beskrifning, som sedan inskränker sig till 

besvarandet af mina frågor. Expl. påstår att han aldrig 

sagt att »medvetandet var borta», ej heller kant »plågsamt 

tryck». Att det speltes på harpa, »tyckte han», men »det 

var sä dunkelt», att han såg »dj af lama med svans i ändan» 

är sant. Hans beskrifning af denna händelse lyder nu så, 

att det hände 1906 i hemmet där han låg i köket; rätt som 

han låg korn en dvala; han tyckte där korn tre, fyra sådana 

där in; en hund stod vid dörren bredvid soffan och skällde; 

de liknande djur med svansar, voro mörka, han minnes inte 

annars hur de sago ut; han fäste sig inte vid dem men 

gick in och ville inte ligga kvar i köket. 

Angående intagningen å Gibraltar påstår han bestämdt 

att han endast varit där en gång. Han var där 6 dagar 

blott, »så det är ingenting att tala om, den delirium räknar 

han för ingenting». »Litet sjuk» var han på kvällen, 

poliserna togo honom för fylleri, och så slog han sig i hufvudet 

och kastade sig på golfvet. Hvarf or gjorde ni det ? »Det 

var väl för jag supit för mycket.» Var ni rädd, ledsen, 

ond ? »Jag vet inte hur jag var för då var jag full.» Hade 

ni synei då? »Nej det hade jag inte.» Nästa dag var han 

fullkomligt bra igen. 

Expl. förnekar nu att han någonsin förlorat minnet af 

något som tilldragit sig under det han varit full. Hvad 

han i den vägen påstått förut har varit osanning i ändamål 

att göra straffet lindrigare. 

En eller ett jpar kvällar har han blifvit afvisad från 

Frälsningsarmén på grund af fylleri men aldrig ställt till 

brak där. 

Om misshandeln berättar expl. ungefär följande; Ifrågavarande 

dag hade han legat på Frälsningsarmén som vanligt 

och där på morgonen förtärt mjölk och bröd. Sedan 

hade han gatt och salt till kl. 1, därunder druckit kaffe. 


65 

Drack sedan 4 flaskor öl och en ölbutelj innehållande hälften 

denaturerad sprit, hälften vatten. Så mycket hade han 

ofta druckit förut, blef ju alltid full däraf men inte värre 

än att han kunde klara sig. Några dagar förut hade han 

varit i ordväxling med fadern, som förebrått honom att han 

inte arbetade; detta »hängde i honom» sedan, och han gick 

nu hem i bestämd afsikt att hämnas på fadern (minnes 

mycket väl att han vid domstolen förnekat detta men säger 

sig då hafva ljugit för att få mildare straff). Han korn 

hem vid halffemtiden. Fadern låg på soffan. Expl. gick 

fram till honom och frågade om han korn ihåg att han 

ryckte upp expl. ur bädden när denne var 12. år. Fadern 

svarade just ingenting. Expl. »gaf sig genast på honom» 

och började slå. Moderns uppgift om ordväxlingen mellan 

honom och fadern är oriktig; hon »måtte ha menat» händelsen 

några dagar förut. Fadern sprang upp, de ramlade omkull 

på golfvet; under tumultet slog han fadern med kaffekvarnen 

som stod på soffan. Han korn slutligen under, 

fadern men lyckades komma upp och gick ut. Därmed 

hade säkerligen slagsmålet varit slut, om icke fadern efter 

en stund kommit ut och gatt mot staden; modern korn efter 

och ropade till expl.: »Nu går han efter polis.» Detta 

uppväckte ånyo expl:s vrede han skyndade efter fadern, 

hann upp honom, slog omkull honom och sparkade honom, 

men »bara lindrigt», ville visst icke slå ihjäl honom, tänkte 

bara »ge honom litet grand». Så kommo vittnena till och 

hjälpte upp fadern och ville fora bort honom. Expl. sprang 

ännu en gång fram och slog omkull fadern, men tyckte nu 

att »gubben fatt nog». Fadern gick nu efter polis. Expl. 

dröjde en stund, begaf sig sedan mot staden men möttes af 

polis och häktades. Expl. förnekar först att vittnena höllo 

honom, att han gjorde vildt motstånd o. s. v., men medgifver 

dock efter en stund såväl detta som ock att han drog 

upp rakknifven (han sålde äfven rakknifvar) under yttrandet: 

»Tror ni inte jag har knif — vi ska dö tillsammans.» 

Detta var emellertid bara »en utslungning», som han icke 

menade något med. Han vidhåller att man efter en stund 

släppte honom och att han ensam gick från platsen, i afsikt 

att gå till Frälsningsarmén, och häktades »en 10 minuters 

väg därifrån». Var det rätt att bara er åt på det 

sättet ? »Ja, hvad i helvete, man skall väl inte vara djäflig 

mol sina barn.» Emellertid förklarar expl. sig icke hysa 

något agg till fadern nu; »jag skall förlåta honom, jag 

bryr mig inte om honom — och han får förlåta mig också 

för jag slog honom, så att han och jag äro lika goda vänner 

för det». 

Vid ett. föregående tillfälle, under 19Ö7, säger sig expl. 

hafva slagit till fadern. De gingo då i arbete tillsammans, 

fadern började »småskälla», och då slog expl. till honom, 

»ett lindrigt slag i ansiktet», och »det blef inte mer med 

det»; då var expl. nykter. 

Den 30 /ii. Expl. har under den gångna månaden 

arbetat bättre, i synnerhet sedan han sista veckorna deltagit 

i utomhusarbete. Efter inkomsten från arbetet brukar 

han mest lägga sig på en soffa, deltager sällan eller aldrig 

i de öfriga patienternas sällskapsspel eller samtal. Är fortfarande 

tämligen snaskig, trög att få till tvättfatet. Manar 

betjäningen på honom svarar han ofta snäsigt.

66 

Efter ankomsten af journalutdrag från Gibraltar bragtes 

expl:t vistelse där åter på tal. Expl. berättade att han 

på dagen förtärt ett par flaskor öl och 1 i/a kvarter brännvin. 

Denatureradt ? »Nej riktigt» Är ni säker på det ? »Javisst.» 

Han gick och raglade på gatan, anhölls och fördes 

till poliskontoret, gjorde icke motstånd. Med samma som 

han skulle afvisiteras, ramlade han i golfvet. Hade ni 

kramp då ? »Nej jag ramlade som en drucken person.» Minns 

ni allt som passerade omkring er? »Ja, de togo mig i en 

droska och körde först till Sahlgrenska, men där var inte 

plats, och så till Gibraltar.» Men ni slog er ju i hufvudet 

och kastade er på golfvet? »Nej det gjorde jag inte.» Det 

har ni berättat för mig förut. »Nej visst inte.» Tog polisen 

er endast för fyllan? »Ja.» Tänk nu efter! »Ja det var 

inget annat.» Hade ni inte snattat en ölbutelj ? »Jo, det 

hade jag.» Hade ni glömt det nyss? »Nej, men jag tänkte 

inte doktorn hade reda på dem det var också sanning 

att jag slog mig i hufvudet och kastade mig i golfvet 

hos polisen.» Det förnekade ni ju nyss.» »Ja men doktorn 

hav väl reda på det med.» Ja därför att ni själf förut 

sagt det. »Nej det har jag inte, men det står väl där»(pekar 

på papperet). »Det var så att jag hade småskällt på poliserna, 

och så slog de till mig när vi korn in, och så slängde 

jag mig på golfvet.» Var ni tyst på Gibraltar ? »Ja.» 

Nej ni hojtade och skrek. »Ja jag gjorde det.» Hvarför 

det då? »Ja jag vet inte.» 

När underrättelsen från regementet upplästes för honom, 

tog han genast fasta på ordet »svag fattningsförmåga», 

förklarade att detta var fullkomligt fel, han var 

skygg för kamraterna och därför ville han bli militärarbetare 

och så låtsade han som om han hade svårt att fatta, 

och det lyckades han också inbilla dem. 

Expl. framställer alltemellanåt sin begäran att bli 

utskrifven; han »har ju visat att han kan arbeta och har 

sitt förstånd». Han säger sig ämna blifva absolutist, söka 

ordentligt arbete, flytta hem till föräldrarna o. s. v. 

Tillfrågad om han icke önskade skrifva hem bejakade 

han detta och skref den 2 7" följande bref: 

Älsskade föräldrar och bröder 

»Wecksjö den 22/11 09. 

jag tär nu skrifva några rader till eder och tala om hur 

jar mar jag mår bra ock önskar er detsamma ock så får jag 

låta eder veta var jag är jag är på Wecksjö hospital jag 

har varit här i nära två månader jag är kommen hit för 

undersökning af min sinnesbeskaffenhet men jag hoppas 

att jag snart blir utskrifven härifrån för jag är frisk 

så när jag kommer hem så skall jag inte supa mer' ock 

skaffa mig arbete och hälpa eder och så får väl pappa vara 

snäll å förlåta mig för jag slogen jag skall aldrig röra dig 

mer, så blir det bra igen, 

nu får jag sluta för denna gång mod många kara helsniiigar 

från mig till eder allesammans 

eder tillgifne son David 

min adress är namnet å så Wecksjö Hospitals annex Wecksjö 

skrif snart.» 

Af ofvanstående framgår, att expl. vid undersökningen 

i fängelset, och här företett ett påtagligt psykiskt defekttillstånd, 

utmärkt hufvudsakligen af allmän moralisk aftrubbning 

med lågsint egoism och ringa plikt- och skamkänsla, 

af brist på intressen, af lojhet, enstörighet, bristande 

arbetshåg och snygghetssinne. 

Detta tillstånd är otvifvelaktigt delvis beroende på 

kronisk alkoholism, som dock torde vara att betrakta som 

komplikation till ett djupare lidande, antingen en konstitutionell 

undermålighet (imbecillitet) eller en börjande progressiv 

sinnessjukdom (dementia prsecox). 

Af själf va undersökningsresultatet kan icke med säkerhet 

afgöras hvilketdera här föreligger. Dock må anmärkas 

att expl:s ordnade, logiskt betingade handlingssätt, 

frånvaron af impulsivitet, katatona symptom och hallucinationer 

tala emot sannolikheten af en dementia prsecox. 

Bästa hållpunkten för ofvannämnda afgörande skulle 

ligga i en noggrann kännedom om expl:s tidigare sinaesbeskaffenhet, 

men de föreliggande anamnestiska upplysningarna 

äro ofullständiga, delvis motsägande och på det hela 

taget foga tillförlitliga. Dock synes af dem framgå att någon 

påtaglig, till tidpunkten något så när bestämbar, förändring 

i karaktär ech uppträdande (i detta fall det säkraste 

tecken på en dementia prascox) icke inträffat. Däremot 

tyda åtskilliga uppgifter på att expl :s abnormitet 

i väsentligen samma form går tillbaka till hans barndom 

och följt honom allt framgent, så t. ex. att han som barn 

helst gick för sig själf, att han vid 5 års ålder (visserligen 

blott hans egen uppgift) stal pengar ur en rockficka, att 

han hade svart att lära i skolan, att han under uppväxten 

varit tyst och sluten och till skillnad från sina syskon, 

uppfört sig illa, att han redan som barn började supa och 

vid unga år blifvit poliskund och förfallit till att förtära 

denaturerad sprit, att han bedrifvit onani, att han anda 

från det han korn ut i arbete ofta växlat platser och slutligen 

nedsjunkit till kramförsäljare, att han vid fullgörandet 

af värnplikten på grund af »svag fattningsförmåga» 

icke kunde göra vanlig trupptjänst, att han å Gibraltar 

syntes »öfver hufvud tämligen undermålig i psykiskt hänseende». 

Jag anser därför sannolikast att expl. är imbecill, och 

att ingen sinnessjukdom i egentlig mening föreligger. 

Expl:s psykiska defekter anser jag emellertid ej vara 

så höggradiga att de kunna inrubriceras under strafflagens 

5 kap. 5 §; väl kunna de däremot betecknas som lindrigare 

psykisk abnormitet, sådan som i samma kapitels 

6 § afses. På en analys af de af expl. omtalade »anfallen» 

skall jag icke inlåta mig, enär med ledning af hans 

vaga och ytterligt otillförlitliga beskrifningar endast mycket 

osäkra antaganden kunna göras; att hans fall till golfvet 

vid 12 års ålder äfvensom det tillstånd som föranledde 

hans intagning å Gibraltar äro att hänföra till vanliga 

rus synes mig osannolikt; af ven i dessa bada fall äro emellertid 

upplysningarna för ofullständiga att tillåta ett närmare 

bedömande af tillståndet. 

Emellertid leda dessa »anfall» och egendomliga symptom 

under rus tanken på möjligheten af att vid åtalade

misshandelns föröfvande abnorm alkoholreaktion, s. k. patologiskt 

rus, kan hafva förelegat. Hans furibunda uppträdande 

och minnesdefekterna kunde tyda därpå, men de 

senare äro af honom själf sedermera bestämdt förnekade 

och ett raseri af sådan art kan också uppstå under vanligt 

rus; andra symptom på patologiskt rus föreligga icke, såvidt 

upplyst blifvit. 

Med stod af ofvanstående får jag sålunda på heder 

och samvete afgifva det utlåtande, 

att tillräckliga skal saknas för antagandet att expl. 

67 

vid åtalade gärningens begående varit beröfvad förståndets 

bruk, men 

att han, sannolikt till följd af bristande psykisk utveckling 

i förening med kroniskt alkoholmissbruk därvid 

befunnit sig i sådant tillstånd som i strafflagens 5 kap. 

6 § af ses. 

Växjö hospitals kriminalafdelning den 30 november 

1909. 

Einar Lauritzen. 

Asylläkare.

68 

Bihang 3. 

Öfverinspektörens för sinnessjukvården i riket berättelse öfver sin 

verksamhet under år 1909. 

Jämlikt nådiga stadgan ang. sinnessjuka den 14 juni 

1901 får jag härmed ,afgifva berättelse öfver min verksamhet 

under år 1909 som öfverinspektör för sinnessjukvården 

i riket, hvilken befattning jag under ifrågavarande 

år uppehållit dels från årets början till och med den 21 

februari under framlidne medicinalrådet G. Schuldheis' 

sjukdom, dels efter erhållet förordnande för 5 år från 

och med den 1 april. 

Följande anstalter och inrättningar hafva af mig under 

året inspekterats på här nedan nämnda tider: 

I. Offentliga anstalter för sinnessjuka. 

Malmö asyl 6 februari, 

Kristinehamns hospital 11—13 februari, 

Stockholms hospital 30 maj, 

Göteborgs hospital 5—6 juni, 

Vänersborgs hospital och asyl 8—9 juni, 

Vadstena hospital och asyl 25—26 juni, 

Växjö hospital och kriminalasyl 29 juni—2 juli, 

Korsbergakolonien 3—5 juli, 

Nyköpings hospital 9 juli, 

Visby, hospital 7 november, 

Piteå hospital och asyl 29 november—1 december, 

Härnösands hospital 5—6 december, 

Lunds hospital 15 och 17 december, 

Lunds asyl 20 december, 

Stockholms hospital 27 december, 

Uppsala hospital och asyl 29—30 december. 

II. Enskilda, med K. M:ts tillstånd upprättade, anstalter 

för sinnessjuka. 

Sigtuna sjukhem 26 maj, 

Katrinelund vid Malmö 16 december, 

Holmehus vid Malmö 16 december, 

Solliden vid Åkarp 16 december, 

Karlshäll 28 december, 

Peterska hemmet 31 december. 

III. Med K. M:ts tillstånd upprättade anstalter för obildbara 

sinnesslöa. 

Berättelse häröfver har jag lämnat i min till K. 

Medicinalstyrelsen ingifna »Bedogörelse för de med 

statsmedel understödda sinnesslöanstalterna i riket 

åren 1907—1909». 

IV. Sinnessjukafdelningar vid lasarett och därmed jämförliga 

anstalter. 

Vadstena länslasarett 26 juni, 

Karlshamns länslasarett 28 juni, 

Nyköpings länslasarett 10 juli, 

Katarina upptagningsanstalt 18 oktober, 

Östersunds länslasarett .8 december. 

V. Försörjningsinrättningar och fattiggårdar. 

Sinnessjukafdelningen vid Gibraltar i Göteborg 4 

juni, 

Nyköpings fattiggård 10 juli, 

Sinnessjukafdelningen vid Stockholms försörjningsinrättning 

23 augusti, 

Östersunds fattiggård 8 december, 

Sinnessjukafdelningen vid Helsingborgs försörjningsinrättning 

19 december. 

Inspektionsförrättningarna hafva ägt rum i öfverensstämmelse 

med på förhand uppgjorda af K. Medicinalstyrelsen 

fastställda resplaner. 

I fråga om de offentliga anstalterna för sinnessjuka är 

följande att anföra: 

Fullständig inspektion har ägt rum endast en gång å 

hvarje anstalt. Därjämte har Stockholms hospital besökts 

en gång med anledning af från därstädes intagen patient 

insänd klagoskrift. 

Flera af anstalterna hafva erhållit ett ökadt antal 

öfvervakningsplatser, i det Göteborgs och Stockholms hospital 

samt Lunds asyl erhållit nya öfvervakningsafdelningar 

och vid Lunds hospital förutvarande öfvervakningsafdelningar 

blifvit utvidgade. 

Göteborgs hospital har erhållit sina nya lokaler för 

öfvervakning inom Göteborgs stads under året i bruk tagna 

upptagningsanstalt, hvilkens största paviljong är anordnad 

för öfvervakning af oroliga och halforoliga kvinnliga 

patienter. Därmed har Göteborgs hospital, som länge lidit 

af brist på tillräckligt antal öfvervakningsplatser, i detta 

hänseende blifvit väl försedt, i det här numera finnas 3 

öfverv^kningsafdelningar för hvardera könet, nämligen å 

manssidan: en för lugna å 9 platser i hufvudbyggnaden

(afd. III) och två för oroliga resp. halforoliga å hvardera 

15 platser inom den omändrade s. k. cellpaviljongen (la och 

le), samt för kvinnor: i hufvudbyggnaden (afd. III) en 

för lugna med ursprungligen 9 platser, men under året utvidgad 

med ännu ett rum med 6 platser, anyändt för kroppsligt 

sjuka, och i stadens ofvannämnda paviljong två, som 

nämnts," för oroliga resp. halforoliga med hvardera 20 platser. 

Hela antalet öfvervakningsplatser uppgår sålunda här 

numera till 39 å manssidan och 55 å kvinnosidan, motsvarande 

resp. 24 o/o och 38 °/o af hela antalet platser (å manssidan 

162 ocli å kvinnosidan 143). 

Å Stockholms hospitals kvinnosida har stora sofsalen 

å afd. II, öfre botten, rymmande 8 platser, apterats till 

vaksal för lugna, hvarigenom antalet öfvervakningsafdelningar 

å denna könssida, dar behofvet af platser å dylik 

visat sig betydligt större än å manssidan, ökats till Ö 

med ett sammanlagdt platsantal af 37. Den tillförene för 

lugna afsedda öfvervakningsafdelningen användes numera 

för halforoliga. 

Beträffande Lunds asyl, som förut å hvardera könssidan 

endast haft en öfvervakningsafdelning, omfattande 

de två 1 tr. upp belägna sofsalarna å afd. B II med tillsammans 

23 platser, hafva å kvinnosidan äfven motsvarande 

(salar inom afd. B I anordnats till öfvervakningsafdelning. 

Å Lunds hospital har genom länspaviljongernas tillbyggnad 

och omändring å bådadera könssidorna platsantalet 

å öfvervakningsafdelningarna för lugna ökats från 

10 till 15 (däraf 1 dock beräknas som reservplats). Å denna 

anstalt finnes stort behof af nya lokaler äfven för öfvervakningsafdelningar 

för oroliga, då de lokaler, som för 

närvarande användas härför, både äro alltför trånga och 

från flera andra synpunkter mindre tjänliga för ändamålet. 

Vid mina inspektioner af sjukvården å Nyköpings och 

Piteå hospital framhöllo resp. öfverläkare behofvet af nya 

öfveivakningsplatser vid dessa anstalter, hvilket behof jag 

ock i mina berättelser öfver nämnda inspektioner på grund 

af hvad jag vid dessa inhämtat ang. antalet sängliggande 

in. m. kunnat konstatera. 

Å ett par anstalter, nämligen Uppsala hospital samt 

Vänersborgs hospital och asyl, hafva under året nya platser 

med enbart nattlig öfvervakning tillkommit, i det sådan 

anordnats vid den förra anstalten å manssidan i en 

sal med 8 sängar å afd. XVI, öfre botten, och vid den senare 

anstalten på hvardera könssidan uti tvenne salar med 

12 sängar hvardera (3 B och 3 C resp. 8 B och 8 C). 

I fråga om förändringar inom sjukvårdslokaler är för 

öfrigt följande att anteckna. Å Uppsala hospital har afd. 

VI (den s. k. celJpaviljongen), hvars platsantal uppgick 

till 33, blifvit utrymd i och för ombyggnad. På grund 

häraf har för vard af en del hospitalet tillhöriga kvinnliga 

patienter provisoriskt tagits i bruk vindsutrymmet öfver 

afd. B II å asylens .kvinnosida, där permanent öfvervakning 

för 18 patienter anordnats; därjämte hafva äfven 

de vanliga asylafdelningarna på kvinnosidan hållits något 

öfverbelagda för beredande af plats åt några hospitalet 

tillhöriga kvinnliga patienter. Af sådana vårdades 

vid min inspektion sammanlagdt 25 å asylen. Den vanliga 

beläggningssiffran å hospitalets kvinnosida (162) har 

dock icke kunnat fullt upprätthållas. 

Vid Växjö lcriminalasyl, som förut haft endast 2 promenadgårdar 

— af hvilka den ena, försedd med högt plank, 

var it gemensam för de för de svårare patienterna afsedda 

afdelningarna III, IV och V, den andra, omgärdad endast 

med lägre spjälstaket, för afdelningarna I, II och VI — har 

hvardera af dessa uppdelats i tvenne, hvarigenom vunnits 

den stora fördelen att äfven under vistelse ute kunna i 

större utsträckning skilja de olika afdelningarnas patienter 

åt. Den förutvarande ordningen med gemensam promenadgård 

för afdelningarna II och VI, till hvilken anstaltens 

alla utarbetare hora, samt afdelning I, hvilken såsom 

varande en öfvervakningsafdelning hyser åtskilliga rymningslystna 

och intrigerande patienter, hade varit till stor 

olägenhet, då för förfärdigandet af dyrkar, vapen m. m. 

lämpligt material härigenom lätt kunde tillföras dessa senare. 

Då det visat sig olämpligt att kring dessas promenadgård 

endast hafva ett lågt spjälstaket, som det är relativt 

lätt att komma öfver, har sådant bibehållits endast kring 

den för afdelningarna II och VI afsedda promenadgården, 

medan den för afdelning I erhållit plank af 3,6 meters höjd, 

som — till yttermera förhindrande af rymning — i hela 

sin längd försetts med en ryttare af trä, bestående af en 

kortare, mindre sluttande skänkel på insidan och en längre, 

starkare sluttande skänkel på utsidan, bada i hela sin utsträckning 

plåtbeslagna, hvarigenom en öfre kant, lämplig 

att fatta tag i, helt och hållet undvikits. 

Mellan min under föregående och under här ifrågavarande 

år förrättade inspektion af sjukvården å denna anstalt 

hade verkställts de redan vid tidpunkten för den förra 

beviljade, men då ännu knappast påbörjade förstärkningsarbetena. 

Dessa hafva hufvudsakligast bestått däri, att 

uti alla sofrum, hvilka ej hafva ständig öfvervakning, 

tapplåsen i fönsterna blifvit försedda med säker mekanism, 

så att de icke med dyrkar e. d. kunna öppnas, att alla 

ytterdörrar, alla utgångsdörrar från afdelningarna 

(utom betr. afd. II och VI, där de lugnaste patienterna 

vistas) och alla till afd. V hörande dörrar blifvit förstärkta 

med järnplåt (som dock är öfvermåläd, så att den ej är direkt 

synlig), samt att 7 enkelrum å sistnämnda afdelning 

blifvit cementerade, hvarjämte i de 5 af dessa rum grofva 

järngaller blifvit anbringade mellan ytter- och innanfönstret, 

hvilket senare fatt järnramar och tjockt glas, 

medan i de 2 återstående, hvilkas dörrar för öfrigt i sin 

helhet blifvit plåtbeslagna, fönstret blifvit delvis uppmuradt, 

så att förändring till s. k. stormcell alltså skett. 

Den sålunda verkställda förstärkningen i byggnadens konstruktion 

har visat en påtagligt gynnsam verkan å patienterna, 

i det öfverfall och svårare hotelser sedan mera 

sällan förekommit. I öfrigt hafva förstärkningsarbetena 

äfven haft den fördelen med sig, att det blifvit möjligt 

att mera individualisera behandlingen och gifva de mera 

pålitliga patienterna större frihet än hvad som förut kunnat 

ske på grund af den jäsning och det missnöje detta bland 

åtskilliga andra patienter skulle medfört, medan insikten 

om att läkaren numera äger för disciplinens upprätthål- 

69

70 

lande nödiga resurser visat sig verka dämpande på förefintliga 

tendenser till komplotter och myteri. 

Då det, enligt hvad jag sålunda vid min inspektion 

inhämtade, icke längre syntes vara något hinder för fullföljande 

af den plan, som Kungl. Medicinalstyrelsen i sin 

skrifvelse den 31 maj 1901, hvari anslag till kriminalasylens 

uppförande begärdes, framlagt för dennas verksamhet 

— enligt hvilken plan till vanliga hospitals- och asylafdelningar 

skulle öfverflyttas sådana fall, som där kunna 

vårdas — och då en evakuering af anstalten med hänsyn 

till det alltjämt ökade antalet exspektanter, vid min inspektion 

uppgående till 18, hvaraf alla utom 3 förvarade 

å fängelse, var välbehöflig, framlade jag i min inspektionsberättelse 

förslag om öfverflyttande till Vänersborgs hospital 

och asyl af 10 patienter, däraf flertalet lugna och 

arbetsföra och ingen tillhörande de rymningslystnas eller 

intrigerandes kategori. Detta förslag bifölls ock af Kungl. 

. Medicinalstyrelsen. Med Kungl. Medicinalstyrelsens medgifvande 

hafva vidare från kriminalasylen 2 patienter öfverflyttats 

till Växjö hospital för att inackorderas hos 

en gift skötare, som från den 31 januari i inackordering 

mottagit 3 manliga patienter, samtliga kriminalpatienter. 

Förutom dessa 3 hafva icke några nya familjevårdsplatser 

hos betjäning under året tillkommit. Dessa platser, 

hvilkas antal numera uppgår till sammanlagdt 51, hafva 

alla varit besatta. 

Under året hafva 4 nya kolonivillor tillkommit, nämligen 

vid Göteborgs hospital i och med öppnandet af Göteborgs 

stads upptagningsanstalt en för män med 20 platser 

och en för kvinnor med 14 platser samt vid Vänersborgs 

hospital och asyl i och med öppnandet af Älfsborgs lans 

upptagningsanstalt likaledes en för män och en för kvinnor, 

hvardera med 29 platser. Vänersborgs sinnessjukanstalt 

har sålunda numera sammanlagdt 3 kolonivillor, däraf 2 

för män med tillsammantagna 58 platser. 

Vid mina inspektioner voro dessa kolonivillor ännu 

blott delvis belagda; sålunda var deras beläggningssiffra 

vid Göteborgs hospital resp. 10 och 5 och vid Vänersborgs 

hospital och asyl 15 (å kvinnosidans) och44(ån an-idans två 

til Isammantagna). 

Kolonivillorna vid Kristinehamns hospital hade vid 

mitt besök därstädes (i februari) ännu icke blifvit tagna i 

bruk å någondera könssidan, men skulle den å manssidan, 

hvilken könssida då var fullbelagd på 32 platser när, i 

dagarna öppnas. 

Hvad åter de äldre kolonivillorna beträffar, har den 

vid Piteå hospital varit i det allra närmaste fullbelagd, 

och funnos å den vid Växjö hospital vid min inspektion endast 

ett mindre antal platser obesatta. Beläggningen af 

den senare underlättas i någon mån därigenom att den användes 

som genomgångsstation för från andra anstalter till 

Växjö hospital öfverflyttade, för familjevård lämpade fall. 

Hufvudsakligast genom dylika öfverflyttningar hade 

Växjö hospitals familjevårdskoloni i Korsberga afsevärdt 

ökats under året. Af de 105 patienter, som vid min inspektion 

af kolonien där vårdades, hade 57, däraf 27 män 

och 30 kvinnor, ursprungligen tillhört Växjö hospital, medan 

från andra anstalter öfverflyttats tillsammantagna 

48, däraf 11 män och 11 kvinnor från Uppsala hospital och 

asyl, 12 män från Lunds hospital och asyl, 6 män från 

Nyköpings hospital, 3 män från Vadstena hospital och asyl 

samt 2 män och 3 kvinnor från Stockholms hospital. Vid 

detta tillfälle h&de emellertid ännu icke till kolonien utflyttats 

5 af de 10 män, som tidigare på året från Uppsala 

asyl öfverflyttats från Växjö hospital, hvarjämte må 

nämnas att efter nämnda tidpunkt öfverflyttandet hit från 

Vänersborgs hospital och asyl af 5 för familjevård lämpliga 

män under året blef beslutad. 

Vid min inspektion af Korsberga besökte jag alla till 

kolonien hörande hem, och gjorde de i allmänhet ett mycket 

godt intryck beträffande ordning och renlighet. Å 

flera ställen hade man sedan mitt förra besök verkställt 

reparationer å byggnaderna, delvis i förening med utvidgningar. 

Beträffande grunderna för patienternas intagning tilllämpas 

numera vid flera anstalter den principen, att akut 

insjuknade städse erhålla företräde framför andra anmälda, 

på grund hvaraf ett stort antal af de vid mina inspektioner 

nyintagna kunnat mottagas redan inom! 1 månad 

efter ansökningens ingifvande, så i fråga om Stockholms och 

Piteå hospital i c:a 2/3 af fallen, beträffande Göteborgs, 

Kristinehamns och Vadstena hospital i c:a 1/2 af fallen samt 

i fråga om Vänersborgs hospital betr. fullt i/a af de nyintagna 

kvinnorna och betydligt mer än 1/3 a ^ de nyintagna 

männen. Uppenbart är ju, att ett sådant förfaringssätt, 

som ock har stod i gällande stadga angående sinnessjuka 

(§ 27 a jämförd med § 33) måste få till resultat, a,tt 

omsättningen ökas och anstalterna bli till mera gagn än 

då intagningen sker uteslutande efter ansökningarnas ålder. 

Så länge icke statens anstalter hafva platser för alla sinnessjuka, 

som äro i behof af hospitalsvård, synes det mig 

också vara mest ändamålsenligt, att vard i första hand 

beredes åt de akuta fallen, i hvilka det under gynnsamma 

förhållanden kan finnas hopp om tillfrisknande. 

Vid min granskning af intagningshandlingarna har 

jag icke haft någon annan anmärkning att göra, än att 

vid några anstalter beträffande ett par A-bilagor attesten 

visserligen varit daterad mindre än 1 månad före ansökningens 

inkomst till direktionen, men att senaste läkarundersökning 

dock ägt rum mer än 1 taånad före tidpunkten 

härför. I alla dessa fall förelåg emellertid stort behof af 

hospitalsvård. 

Liksom i min förra årsberättelse kan jag äfven här 

anföra ett synnerligen belysande exempel på olämpligheten 

af nu gällande bestämmelse, att bil. A erfordras för intagning 

af till kategorien otillräkneligförklarade hörande 

kriminalpatienter. En å Göteborgs hospital den 26 maj intagen 

patient (Olof August Kristiansson) hade i ett den 9 

december 1908 af Kungl. Medicinalstyrelsen afgifvet utlåtande 

förklarats otillräknelig för dråp å eget barn, begånget 

den 2 november s. å. i ett depressivt tillstånd. Det 

läkarbetyg, som låg till grund för detta utlåtande, var 

utfärdadt af vederbörande provinsialläkare, hvilken samma 

dag dråpet begåtts undersökt patienten i fråga. När an-

sökan om hospitalsvård för Kristiansson därpå den 30 december 

1908 ingafs till direktionen för Göteborgs hospital, 

fanns uti de denna åtföljande handlingarna intet annat läkarbetyg 

än det nämnda. Vid beviljandet af exspektansplats 

å samma hospital föreskref Kungl. Medicinalstyrelsen att 

ny bil. A äkulle infordras, då det ofvannämnda läkarbetyget 

var utfärdadt mer än en månad före ansökningens 

ingifvande. Läkaren å Uddevalla kronohäkte, där; Kristiansson 

i afvaktan på plats å hospital förvarades, synes emellertid 

nu ej hafva ansett sig kunna utfärda någon ny 

A-bilaga, då patienten redan befann sig i konvalescentstadium, 

ty i stället för sådan insändes endast en ny afskrift 

af det läkarbetyg af den 2 november 1908, 

som, intaget i rannsakningsprotokollet, redan var bifogadt 

intagningshandlingarna. Intagningen torde sålunda i detta 

fall från ren formell synpunkt strängt taget icke hafva 

varit i öfverensstämmelse med hvad som beträffande dylikt 

fall föreskrifves i § 30 af gällande stadga angående 

sinnessjuka. Då emellertid enligt mitt förmenande en fortsatt 

anstaltsvistelse här var i hög grad indicerad, enär det 

blifvit upplyst, att sjukdomen haft periodiskt förlopp med 

försämring på höstarna — inspektionen i fråga ägde rum i 

juni —, gjorde jag dock icke någon anmärkning öfver 

Kristianssons intagning. Skulle öfverläkaren hafva underkänt 

intagningshandlingarna i dess definitiva skick, 

hade ju också följden häraf blifvit en omedelbar frigifning 

från fängelset, hvarigenom Kungl. Medicinalstyrelsen sålunda 

blifvit beröfvad hvarje befogenhet att bestämma 

öfver tidpunkten för återbördandet åt samhället af en 

person, som den nyligen förklarat otillräknelig för ett 

groft brott. • 

Å Kristinehamns hospital har en i Norge för mord till 

lifstids straffarbete dömd men sedermera på grund af sinnessjukdom 

benådad svensk medborgare (Lars Eriksson), 

hvilken i flera år vårdats å Trondhjems kriminalasyl, jämlikt 

nådig resolution intagits utan vanliga ansökningshandlingar, 

endast med stod af den öfver honom vid nämnda asyl 

förda sjukjournalen. 

Bland de vid mina inspektioner nyintagna funnos ett 

par, som blifvit lagförda, trots det deras sinnessjukdom 

varit notorisk. Sålunda hade en af de å Växjö kriminalasyl 

intagna (Aman Jon Jonsson) ett par år tidigare utskrifvits 

från Uppsala hospital utan att vara tillfrisknad, hvarefter 

han, skyende människor, tagit sin bostad uti en afsides 

i skogeh belägen koja; efter att hafva föröfvat inbrott i 

en matbod och därvid tillgripit något mjöl och bröd blir 

denne person härför häktad och lagförd (!). Vidare hade en 

å Uppsala hospital intagen man (Mats Anders Persson) haft 

exspektantplats vid anstalten öfver 1 år, då han häktades 

för tidelag med kokalf, hvarefter — sedan han efter utlåtande 

af Kungl. Medicinalstyrelsen blifvit förklarad 

straffri härför — ny ansökan för honom ingafs, nu af 

Kungl. Maj:ts Befallningshafvande. Äfven bland befintliga 

exspektanter funnos ett par (C. Klingenberg, exspektant 

vid Lunds asyl, och H. V. Helander, exspektant vid Uppsala 

asyl), som blifvit häktade och lagförda efter det ansökan 

om hospitalsvård i laga ordning skett och exspektansplats 

erhållits. För stäfjandet af en dylik »fabricering af 

71 

kriminalpatienter» synes mig nödvändigt att nu gällande 

bestämmelse om afgiftsfri vard för medellös person, som 

på grund af sinnessjukdom blifvit straffri förklarad, vid 

en blifvande revision af hospitalsstadgan borttages. 

I detta sammanhang må nämnas, att en å Nyköpings 

hospital intagen man (Karl August Jonsson), hvilken, häktad 

såsom misstänkt för mordbrand, i brist på laga bevis 

ej kunnat till ansvar fällas, vårdas fritt; han hade emellertid 

intagits som observationspatient samt af Kungl. Medicinalstyrelsen 

förklarats sinnessjuk och samhällsvådlig, 

hvarpå rätten förordnat att han skulle öfverlämnas till 

Kungl. Maj:ts Befallningshafvande att om honom taga 

nödig vard. 

Däremot erlägges afgift för ett par af de nyintagna, 

för begånget brott på grund af sinnessjukdom straffri 

förklarade, för hvilka vederbörande fattigvårdsstyrelse 

gjort ansökan. I mina resp. inspektionsberättelser har jag 

framhållit, att äfven i dessa fall § 52 uti hospitalsstadgan 

bör i fråga om utskrifning tillämpas, då de ju faktiskt 

tillhöra kategorien otillräkneligförklarade. 

Beträffande ofvannämnda benådade lifstidsfånge har 

Kungl. Maj:t föreskrifvit, att i fråga om honom nämnda 

paragraf jämväl skall vara tillämplig. 

I ett par fall hade kriminalpatienter, sedan meddelande 

lämnats om att plats vore ledig, icke blifvit insända. 

Så hade beträffande en för mordbrand åtalad 22 års man, 

som af Kungl. Medicinalstyrelsen förklarats afvita och därpå 

(i februari 1908) på ansökan af vederbörande fattigvårdsstyrelse 

erhållit exspektansplats, meddelande erhållits, 

att han numera ej vore i behof af den sökta platsen, och 

beträffande en till Växjö kriminalasyl hänvisad patient 

(Bergström) anmälan ingått, att han under väntetiden blifvit 

intagen å Stockholms stads provisoriska sinnessjukhus och dar 

tillfrisknat. 

Vidare inhämtade jag vid min inspektion af Uppsala 

asyl, att ansökan angående en för mordbrand häktad, men 

på giund af sinnessjukdom — hvilken enligt i oktober 1902 

utfärdad Bil. A varat uti flera år samt yttrat sig i utpräglad 

slöhet — strafflös förklarad person (Anders Hedman), 

som erhållit exspektansplats å denna anstalt, af vederbörande 

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i april 1906 

blifvit återkallad med förmälan, att patienten ifråga blifvit 

som frisk utskrifven från Falu lasaretts sinnessjukafdelning, 

där han under väntetiden erhållit vard. 

Med anledning af sistnämnda fall kan jag icke underlåta 

att fästa uppmärksamheten på det egendomliga förhållandet, 

att till kategorien otillräkneligförklarad hörande 

kriminalpatienter, som intagits å en icke staten tillhörig 

anstalt eller afdelning för sinnessjuka, kunna utskrifvas 

utan att beslut härom underställes Kungl. Medicinalstyrelsens 

profning, då föreskriften i § 52 af gällande hospitalsstadga 

endast synes gälla statens egna sinnessjukanstalter. 

Enligt nämnda paragraf hafva, efter det jag i ärendet 

afgifvit yttrande, följande patienter utskrifvits: 

1:o) Lisa B. från Göteborgs hospital; hade under 

tjänstgöring som sköterska å epidemisjukhus drabbats af en 

helt akut sinnessjukdom, vid hvars utbrott hon i april 1908 

dödat ett af de i hennes vard anförtrodda barnen; konvales-

72 

cent sedan i september samma år. (Denna patient har sedermera 

erhållit ett nytt utbrott af sinnessjukdom, hvarvid 

hon emellertid med stod af vanliga intagningshandlingar 

omedelbart blef återintagen å anstalten.) 

2:o) Karl Viktor J. från Växjö hospital, dit han för 

erhållande af familjevård den 30 januari öfverflyttats från 

kriminalasylen, där han intogs under år 1906; hade i oktober 

1905 begått dynamitattentat mot en grannes stuga utan 

att dock åstadkomma någon skada; hans psykos af paranoid 

form med en del egendomliga sinnes- och tankevillor; dessa 

försvunne emellertid så småningom och vid min inspektion 

under föregående år ägde han redan sjukdomsinsikt; 

med hänsyn till hans något inbundna väsen tillstyrkte 

jag dock icke utskrifning i min berättelse öfver denna inspektion, 

utan tillrådde till en början öfverflyttning till 

familjevård hos skötare; under denna friare vårdform förbättrades 

han ytterligare, lade bort sin forna butterhet 

och uppförde sig oklanderligt, hvarför jag i min berättelse 

öfver årets inspektion tillstyrkte hans utskrifning. 

Det kan förtjäna anmärkas, att denne patient under 

hela anstaltsvistelsen fick erlägga 2:drå klass afgift, då 

han ägde något tillgångar, så att han ej kunde erhålla medellöshetsbetyg; 

då räntorna emellertid ingalunda räckte 

till för afgiftens gäldande, minskades hans tillgångar för 

hvarje dag han vistades vid anstalten. Följden af ett sådant 

förhållande, som ju endast kan vara till skada för konvalescensens 

fortskridande, blir naturligtvis den, att de omständigheter, 

under hvilka den tillfrisknade återvänder till 

samhället, bli mindre gynnsamma, ju längre utskrifningen 

dröjer. 

3:o) Jons E. från Växjö kriminalasyl, där han intagits 

i november 1907, närmare omnämnd i min förra årsberättelse 

med anledning däraf att han blifvit för misshandel 

häktad, efter det Bil. A för intagning å hospital för honom 

utfärdats; då fängelseläkaren, efter det han blifvit straffri 

förklarad, i juni 1907 utfärdade ny A-bilaga, var han redan 

konvalescent. Han hade haft ett föregående anfall af sin 

nessjukdom (liksom det sista af manisk art), under hvilket 

han vårdats å Lunds hospital. Hade han icke denna gång 

häktats, fastän notoriskt sinnessjuk, och sålunda »gjorts till 

kriminalpatient», hade han gifvetvis mycket förr blifvit 

utskrifven. 

Flera kriminalpatienter voro vid mina inspektioner 

afrikna, nämligen: 

l:o) Straffången Mård, afviken från Vadstena hospital 

och asyl i juni 1908; hade beredt sig tillfälle att rymma 

under arbete i trädgården. 

2:o) Straffången Berglund, afviken från Göteborgs 

hospital den 4 september 1908; hade beredt sig tillfälle att 

komma ut från ett af den s. k. cellpaviljongens badrum genom 

ett fönster, som af försummelse från betjäningens sida 

vid tillfället i fråga icke varit last med tapplås. 

3:o) Straffången Stolpe, afviken från Malmö asyl den 

14 januari 1909; hade — då han under ett par år uppfört sig 

ordentligt och hans i fängelset uppkomna förföljelseidéer 

synts vara försvunna •— erhållit löfte om att ansökan 

om nåd från återstående strafftid skulle för honom ingifva», 

men afvaktade lian ej resultatet häraf. Bymningen, 

som ägde rum tidigt på morgonen mellan det nattvakten 

(kl. 4) slutat sin tjänstgöring och dagvakten börjat sin, 

hade tillgått så, att han lösgjort den järnplåt, som på insidan 

täckt nyckelhålet uti dörren till hans rum, hvarefter 

han sannolikt med dyrk öppnat denna och öfriga dörrar han 

behöfde passera; vid afvikandet medtog han äfven en del 

anstalten tillhöriga kläder och filtar. 

• 4:o) Bannsakningsf ången "Wahlström, afviken från Uppsala 

hospital den 19 oktober 1909; såsom varande lugn och 

ofarlig, lidande af kronisk sinnessjukdom, hade han, som 

hjälpte till i köket med vedbärning m. m., haft rättighet 

att gå fritt på området; rymningen synes hafva skett vid 

mörkrets inbrott. 

5:o) Otillräkneligförklarade Berg, afviken från Uppsala 

hospital den 7 juni 1909; var konvalescent efter en psykos 

af manisk art, otfh hade hans utskrifning varit på tal 

redan vid föregående års inspektion; han arbetade uti snickareverkstaden 

och hade sedan förra året haft rättighet 

att gå fritt på området. 

6:o) Otillräkneligförklarade Frändén, afviken från 

Stockholms hospital den 14 april 1909; häktad för stöld, hade 

han ursprungligen intagits som observationspatient men 

förklarats afvita; rymningen ägde rum ett par veckor efter 

det han fatt besked, att han skulle stanna kvar å anstalten 

i stället för att af tjäna straff. 

En kriminalpatient, otillräkneligförklarade Thunström, 

intagen å Uppsala asyl, har under året rymt icke mindre än 

3 gånger, sista gången med tillhjälp af falsk nyckel, men 

hvarje gång frivilligt återkommit inom några få dagar. 

Vidare hafva tvenne vid föregående års inspektioner 

afvikna kriminalpatienter blifvit återförda, nämligen för 

stöld otillräkneligförklarade Blank-Sjöberg till Växjö kriminalasyl 

och straffången Nyström till Stockholms hospital. 

Den förre, en »hållningslös» imbecill, hade blifvit häktad 

för nya stölder, medan den senare, en af förgiftningsoch 

andra förföljelseidéer lidande paranoiker, som varit afviken 

alltsedan juni 1906 och under dessa 3 år enligt egen 

uppgift vistats på fri fot och verkat som homöopat i Norrland 

(han hade blifvit dömd för våldtäkt och kvacksalfveri), 

anhållits emedan han sprungit ifrån en järnvägsrestaurang 

utan att betala där intagen måltid. 

Länsupptagningsanstalterna vid hospitalen i Lund, 

Växjö, Vänersborg, Kristinehamn, Uppsala och Härnösand 

hafva inspekterats i samband med inspektionen af dessa 

hospital liksom ock Göteborgs stads vid Göteborgs hospital 

belägna upptagningsanstalt i samband med inspektionen 

af detta hospital. 

Sistnämnda upptagningsanstalt samt länsupptagningsanstalten 

vid Vänersborg, hvilka under året hafva öppnats, 

voro vid inspektionen (i juni) icke fullbelagda, i 

det å Göteborgs stads upptagningsanstalt (som började beläggas 

i februari) då ännu voro lediga å manssidan 17 

platsei (af 41) och å kvinnosidan 15 platser (af 34), medan 

å Älfsborgs lans anstalt, som då helt nyligen tagits i bruk, 

endast voro intagna 2 män och 1 kvinna.

Utvidgningen af länsanstalten vid Lunds hospital, 

hvarigenom platsantalet å hvardera könssidan höjts från 

förutvarande 10 till 14, blef fullbordad så att paviljongerna 

åter kunde tagas i bruk i januari resp. februari månad 

Antalet platser å länsanstalten vid Härnösands hospital 

har jämlikt nådigt bref den 18 juni 1909 blif.vit bestämdt 

till 12 för hvardera könssidan mot 10 förut (då enkelrummen 

ej inberäknades i platsantalet, utan endast betraktades 

som reservplatser). 

I fråga om öfriga af mig under året besökta länsupp 

tagningsanstalter är följande att anföra. 

Sinnessjukafdelningen vid Karlshamns lasarett, hvilken 

inrymmer 2 celler af den äldre, fängelseliknande typen 

med otillräcklig belysning och mycket dåliga ventila 

tionsanordningar, måste betecknas som fullkomligt otjän 

lig för vard af sinnessjuka. Vid inspektionen stod afdel 

ningen också tom, och upplystes det, att den under senare 

år endast undantagsvis för kortare tider användts för myc 

ket oroliga patienter och att den sedan juli månad föregå 

ende år ej alls varit tagen i bruk, då de två sinnessjuka, 

hvilka lasarettet enligt landstingsbeslut är skyldigt mottaga, 

vårdats å de vanliga sjukafdelningarna. Då denna 

nödfallsåtgärd naturligen lätt kan föranleda allvarliga ölägenheter, 

är det att hoppas, att lasarettet blir befriadt från 

skyldigheten att mottaga sinnessjuka, sedan Västerviks 

hospital blifvit öppnadt, då Blekinge län torde få lättare 

att erhålla anstaltsvård åt sina sinnessjuka. 

Vid inspektion af Östergötlands lans upptagningsanstalt 

vid Vadstena gamla lasarett framställdes, med anledning 

däraf att det visat sig behof af flera platser för män, 

förslag att aptera 2 rum i den utrymda gamla lasarettsbyggnaden 

till vard af sinnessjuka. Med hänsyn till de 

olägenheter det från vårdsynpunkt skulle medföra att hafva 

ett sft ringa antal platser fördelade på två byggnader föreslog 

jag emellertid, att man i stället skulle börja utvidgningen 

med att till vaksal (för 4) aptera den invid mansafdelningens 

celler belägna snickareverkstaden samt att till 

sofrum för (3) lugnare patienter aptera badrummet, då nytt 

sådant kunde inredas uti det i samma byggnad belägna 

obduktionsrummet. Lokaler för såväl obduktioner som snickeriarbeten 

kunde nämligen lätt erhållas annorstädes. 

Vid Östersunds lasaretts sinnessjukafdelning hade den 

förändringen blifvit gjord, att en dörr upptagits mellan 

de bada könsafdelningarna för att betjäningen lättare skulle 

vid behof kunna bispringa hvarandra. Denna utgöres af 

1 skötare och 2 sköterskor på ett platsantal af 12, (i å 

hvardera könssidan; direkt öfvervakning nattetid förekommer 

här i allmänhet icke, men anordnas sådan när det 

med hänsyn till något falls särskilda beskaffenhet är nödigt. 

Å upptagningsafdelningen för sinnessjuka vid Xyköpings 

lasarett, hvilken rymmer 10 platser för hvardera könet 

och hvilkens personal utgöres af, förutom öfversköterska, 

3 skötare och 2 sköterskor, är däremot särskild natttjänstgöring 

anordnad, hvilken de 4 nätterna i veckan 

bestrides omväxlande af dessa senare (som därvid hafva 

ledigt påföljande dag till kl. ö), medan de tre öfriga nätter- 


73 

na tjänstgör en extra kvinnlig nattvakt, som är boende 

utom anstalten. 

En ny enskild anstalt för sinnessjuka har under året 

tillkommit, i det fru E. Norrman jämlikt nådigt bref den 16 

april 1909 erhållit tillstånd att vårda sinnessjuka kvinnor 

till ett antal af högst. 8 uti den af henne förhyrda villan Solliden 

vid Äkarps järnvägsstation. Lokalerna ifråga hade 

af mig i december föregående ar blifvit besiktigade. Anstalten 

öppnades i augusti. 

En af de förutvarande anstalterna, Katrinelund vid 

Malmö, har utvidgats, i det uti dess för oroligare patienter 

afsedda flygelbyggnad 2 nya enkelrum inredts, hvarefter 

platsantalet jämlikt nådigt bref den 24 september 1909 höjts " 

från förutvarande 10 till 12. 

A Karlshäll har inledts såväl vattenledning som elektrisk 

belysning, hvarjämte ett badrum, äfven försedt med 

W. C, blifvit inredt en trappa upp i hufvudbyggnaden. 

Beträffande städernas sinnessjukvård är att anteckna, 

att Helsingborgs stad låtit på något afstånd från själfva 

försörjningsinrättningen uppföra en tidsenlig sinnessjukafdelning, 

som öppnades i november. Platsantalet är här 

beräknad! till 64, men torde kunna höjas till 70. Till 

läkare å afdelningen har man haft förmånen få en person, 

som tidigare under ett par år haft anställning vid hospital, 

nämligen regementsläkaren Ernfrid Möller. Han gör dagligen 

rond och för äfven journaler öfver alla patienter. 

Vid inspektionen (i december) uppgick dessas antal till 50, 

däraf 19 män och 31 kvinnor. Betjäningsförhållandena voro 

då ännu icke ordnade på ett tillfredsställande satt. Anslag 

hade nämligen icke beviljats till mer än, förutom föreständerskan, 

3 sköterskor och 3 skötare; då denna personal i sin 

helhet var behöflig för de sjukas tillsyn på dagarna, men å 

kvinnosidan behofvet af särskild nattvakttjänstgöring visat 

sig oafvisligt, hade läkaren emellertid antagit en sköterska 

.utöfver det beviljade antalet. 1 min berättelse öfver 

inspektionen anmärkte jag, att det förelåg behof af en ytterligare 

ökning å hvardera könssidan. Å vinden fanns 

godt utrymme för anordnande af flera betjäningsrum, som 

i så fall behöfdes. 

Göteborgs stads vid dess försörjningsinrättning belägna 

sinnessjukanstalt visade en rätt betydande öfverbeläggning; 

antalet här vårdade utgjorde sålunda vid inspektionen 

347, medan platsantalet är beräknadt till 310; någon 

minskning i patientantalet hade här ej skett sedan stadens 

upptagningsanstalt vid Göteborgs hospital öppnats; intagningarna 

uppgingo till i medeltal 1 per dag. I fråga om 

sjukvårdspersonalen hade vid årets början den förändringen 

vidtagits, att å öfre botten å manssidans hospitalsafdelning 

(med öfvervakning för oroliga) den förutvarande 

kvinnliga betjäningen, för hvilken härvarande patienter visat 

sig vara alltför svårslcötta, utbytts mot manlig. Såväl 

å hospitalsafdelningens nedre botten (med öfvervakning för 

lugna) som å asylafdelningen användes däremot på inanssidan 

fortfarande endast kvinnlig betjäning. Sjukvärds-

74 

personalen, hvars numerär med årets början ökats, uppgår 

numera till 16 å hvardera könssidans hospitalsafdelning 

(motsvarande 1 på 5 ä 6 patienter) och till 9 resp. 8 å asylafdelningarna 

(motsvarande 1:9 a 10), siffror som ju utvisa 

att proportionen mellan antalet betjäning och patienter här 

numera är ungefär densamma som vid statens sinnessjukanstalter; 

dock förefanns behof af en yrkeskunnig person 

till ledare af de manliga patienternas arbeten uti det under 

föregående år nyuppförda verkstadshuset, där det för dessa 

afsedda arbetsrummet vid mitt besök stod tomt. I samband 

med den ofvannämnda ökningen utaf betjäningen anordnades 

vid årets början en öfvervakningsafdelning å hvardera 

könssidans asylafdelning. Därmed har anstalten numera 

3 öfvervakningsafdelningar å hvarje könssida. 

Vid inspektionen fanns å manssidan en kriminalpatient, 

en för sedlighetsbrott otillräkneligförklarad imbecill 

epileptiker, som i oktober 1907 utskrifvits från Växjö kriminalasyl, 

enär han från anstaltssynpunkt visat sig mycket 

lättskött. En annan kriminalpatient (Algot Johansson), 

som i februari hade hitremitterats från Härianda centralfängelse, 

hade den 24 maj af vikit; rymningen hade skett, 

medan han i sällskap med en skötare var på väg till en specialist 

för att få undersökt sina öron. 

Å Katarina sjukhus och Grubbens asyl i Stockholm har 

jag ej gjort någon fullständig inspektion utan endast kortare 

besök med anledning af från därstädes intagna patienter 

erhållna klagoskrifter. 

Nyköpings och Östersunds fattiggårdar, hvilkas sinnessjuka 

i allmänhet bodde å de vanliga salarna, har inga 

andra särskilda lokaler för sinnesssjuka än 2 isoleringsrum. 

.Medan dessa å sistnämnda anstalt voro ljusa med ett halffönster 

af vanlig höjd, visade de i Nyköpings fattiggård 

den äldre, mera fängelseliknande typen med högt upp sittande 

litet fönster, som därtill var försedt med ett galler 

af breda järnband, som ytterligare minskade ljusytan. I 

en af dessa celler låg vid inspektionen en äldre man isolerad 

i en synnerligen förskämd luft; det upplystes, att han på 

grund af osnygghet och klådighet då ej haft kläder eller 

vai it ute på 4 månaders tid. Ansökan om hospitalsvård 

hade i detta fall icke blifvit gjord. Det kan emellertid med 

skäl ifrågasättas, huruvida icke i hvarje fall, där å försörjningsinrättning 

intagen sinnessjuk under längre tid isoleras 

i cell, dylik ansökan borde göras. Det synes mig nämligen 

betänkligt, att en person på detta satt i ordets egentliga 

bemärkelse inspärras och detta under månadtal, utan 

flit någon undersökning af hans sinnesbeskaffenhet i enlighet 

med anvisningarna i den för intagning å hospital föreskrifna 

bil. A blifvit verkställd eller sjukjournal öfver honom 

uppsatt. Här är åter en fråga, som enligt mitt förmenande 

förtjänar att tagas i öfvervägande vid en blifvande 

revision af gällande stadga ang. sinnessjuka. 

Beträffande min verksamhet i öfrigt är följande att 

anföra. 

I 5 fall har jag med anledning af till Justitieombudsmannen 

ingifna klagoskrifter öfver »olaga internering» afgifvit 

yttrande, sedan jag blifvit i tillfälle att å ifrågavarande 

anstalt undersöka klaganden. I alla dessa fall korn 

jag till det resultat, att fortsatt anstaltsvård vore behöflig. 

Vid min inspektion af sjukvården å Visby hospital 

förrättade jag äfven ekonomisk inspektion af anstalten. 

Såsom referent för hospitalsärenden har jag varit adjungerad 

i Kungl. Medicinalstyrelsen under följande tider: 

18—21 januari, 

28 april—8 maj, 

16 juli, 

2—7 augusti, 

25 augusti—15 september, 

11—13 oktober samt 

22—25 oktober. 

Dels härunder och dels eljest har jag handlagt resp. 

biträdt vid handläggningen af icke mindre än 35 rättsmedicinska 

mål, däribland 5 civilmål. 

Vidare har jag tillsammans med af Kungl. Medicinalstyrelsen 

i enlighet med nådigt bemyndigande tillkallade 

sakkunnige: fängelseläkaren Thure Petrén och öfverläkaren 

Olof Kinberg utarbetat yttrande ang. riksdagens skrifvelse 

den 8 april 1908, däri anhållits »om framläggande af 

förslag till lagbestämmelse därom, att, då tilltalad person 

blifvit af underdomstol dömd till döden eller till straffarbete 

på lifstid och saken för den skull underställts högre 

domstols profning, utlåtande ang. den tilltalades sinnesbeskaffenhet 

skall, därest sådant icke till underdomstolen 

af Kungl. Medicinalstyrelsen afgifvits, infordras från denna 

myndighet, innan den högre domstolen företager målet 

till profning.» 1 

Äfven har jag till hufvudsakligaste delen utarbetat 

kommittérades yttrande med anledning af de i nådigt bref 

den 16 april 1909 anbefallda undersökningarna rörande 

nytt hospital i Norrland (för hvilket ändamål jag besökte 

såväl öhnet å Prösön som Vännäs lägerplats, den senare 

platsen tillsammans med generaldirektör K. Linroth), samt 

biträdt vid uppgörande af program för Kopparbergs lans 

upptagningsanstalt vid Säters hospital. 

Slutligen må nämnas att jag enligt nådigt bemyndigande 

blifvit kallad att som sakkunnig biträda fattigvårdslagstiftningskommitténs 

arbete i hvad det afser uppgörande 

af förslag till lag angående behandling af alkoholister, 

på grund hvaraf jag 18 oktober—5 november deltagit 

i dess plenisammanträden. 

Alfred Petrén. 

1 ) Detta vårt yttrande är under titeln: »Kriminalpolitiska riktlinier 

och förslag» publiceradt i Allm. Sv. Läkartidningen, n:r 48, 1909.

Bidrag till Sveriges officiella statistik. K. Hälso - Statistiska centralbyrån

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?