Om kursen Uppsats- och rapportskrivning med LATEX

Om kursen Uppsats- och rapportskrivning
med LATEX
Lars Hellström
3 juli 2003
Sammanfattning
Denna text beskriver examination och annat för kursen Uppsats- och
rapportskrivning med LATEX. Manuset för denna text återfinns på HTTP://
abel.math.umu.se/˜lars/LaTeX-kurs/latexkurs.tex.
1 Länkar till annan information
Matematiska institutionen har en sida med LATEX och relaterad programvara
här.
TEX Users Group har webbsajten HTTP://tug.org/, med en massa information
och vidare länkar.
CTAN — the Comprehensive TEX Archive Network — är ett stort FTP-arkiv dit
i stort sett all TEX-relaterad programvara laddas upp. Den närmaste huvudnoden
är FTP://ftp.dante.de/tex-archive/, men det finns även en
svensk spegel på ftp.sunsite.kth.se.
En god hjälp för att hitta lösningar på specifika problem kan vara att titta i
The TEX Catalogue, där mycket av innehållet i CTAN är katalogiserat.
2 Examination
Kursen examineras med inlämningsuppgifter, enligt beskrivning nedan. I samtliga
fall består lösningen av ett LATEX-manus (.tex-fil) som skall gå att typsätta
direkt. Vid bedömningen av en lösningen kommer både manusets och den satta
textens utseende att tas i beaktande. Viktiga egenskaper i manuset är bland annat
1

konsekvens, läsbarhet och flexibilitet. 1 Inlämning av lösningar till uppgifter på
kursen görs endast i elektronisk form, lämpligen som bilaga (attachment) till ett
e-brev till
e-post lars.hellstrom@math.umu.se.
Manuset i sig skall innehålla kommentarer med uppgifter som räcker för att identifiera
ingivare (kursdeltagare, med namn och personnummer) och uppgift. Vidare
bör filnamn väljas så att de blir unika; se specifik uppgift för mer information om
detta. I den mån tecken utanför 7-bitars ASCII förekommer i manuset så bör det
också finnas en kort »nyckel« till dessa i en kommentar, så att eventuella transkriberingsfel
i e-posten lätt kan spåras. En sådan nyckel kan se ut som följer:
%%%%%%%
% Teckennyckel:
% å \r{a}
% ä \"a
% ö \"o
% « \guillemotleft
% » \guillemotright
Jag rekommenderar starkt att du använder dig av de förfinade finesser för sättning
av matematisk text som ges av AMS-LATEX, i synnerhet amsmath-paketet.
Lösningar på inlämningsuppgifterna skall vara examinatorn till handa
senast kl. 12.00 (lokal tid Umeå) 4 augusti 2003. Nytt 2003-
Kursdeltagare som inte går på alla föreläsningar ombedes att antingen (a) hämta
förlagorna för andra och tredje uppgifterna eller (b) kontakta institutionen och
meddela en postadress till vilken de kan skickas senast fredag 4 juli. Det är näm-
06-23
ligen av semesterskäl osäkert om några utskick alls kan göras efter det datumet. Nytt
06-26
2003-
2.1 Första uppgiften
Den första uppgiften behandlar en typ av material som flertalet kursdeltagare torde
vara väl bekanta med: matematiska räkneuppgifter (av typen övningsuppgifter
eller tentamensproblem) och deras lösningar. Mer formellt lyder uppgiften som
följer:
Du skall göra ett manus som innehåller problemformulering och lösning
för minst tre uppgifter inom matematik eller ett närbesläktat ämne
(där i det senare fallet åtminstone uppgifternas lösningar måste
1 Det skall gå att utan större besvär göra ändringar i manuset självt. Det bör även gå att använda
samma manus för en (inom rimliga gränser) annarlunda layout.
2

innehålla en god andel matematik). Manuset skall vara anpassat till
att sättas i umetenta-klassen (se nedan) och omfattningen av texten
måste vara sådan att de minst tre uppgifterna och deras lösningar i
satt form upptar minst tre hela sidor. Språket i uppgifter och lösningar
skall vara svenska.
Observera att du själv kan välja vilka uppgifter du skall skriva manus för och att
det inte finns något krav på att du själv skall ha löst uppgiften, även om det troligen
blir intressantare om du utgår från en lösning som du funnit själv. För de som inte
har några egna lösningar tillgängliga så går det här och var bland matematiska
institutionens hemsidor att hitta inscannade handskrivna lösningar till uppgifter
på ett stort antal kurser. Se exempelvis
HTTP://abel.math.umu.se/˜ninar/Hemsidan/
undervisning0102.html
HTTP://abel.math.umu.se/˜ninar/Hemsidan/
undervisning0203.html
HTTP://abel.math.umu.se/˜jan/
Värt att lägga märke till är att vissa skrivsätt som är vanliga i handskriven matematisk
text (som till exempel implikationspilar för att visa gången i ett resonemang)
knappast förekommer i tryckt matematisk text, utan istället uttrycks i ord. Det manus
som du skall åstadkomma skall följa normal stil för tryckt matematisk text.
Om du känner dig osäker på förhållandet mellan de två så kan det vara en idé att
jämföra lösta exempel i läroböcker med hur du själv skulle skriva dessa lösningar
för hand.
Dokumentklassen umetenta kan laddas ned från
HTTP://abel.math.umu.se/˜lars/LaTeX-kurs/umetenta.cls
Observera att version 4.00 och tidigare av umetenta hade en bug Nytt 2003som
försvårade användningen av inputenc. Detta har nu rättats. Vida- 06-18
re försökte \huvud i version 4.02 och tidigare alltid inkludera bild- Nytt 2003filen
logo.eps, men nu görs detta endast om filen finns tillgänglig. 06-19
Eftersom de kommandon för textens disposition som används i denna klass skiljer
sig en hel del från de som finns i standardklasserna följer här en kort genomgång
av dessa.
För formuleringen av av ett problem finns problem-omgivningen (environment),
vars syntax är
\begin{problem}{〈nummer〉}
〈text〉
\end{problem}
3

Den 〈text〉 som står i denna omgivning kan vara ett eller flera stycken. 〈nummer〉
är en kort text som sättes som ett uppgiftsnummer ute i marginalen. Ett problem
kan delas in i delar med \subproblem-kommandot, vars syntax är
\subproblem{〈delnummer〉}
Slutligen finns det också ett kommando \point som i tentor används för att
ange poängvärdet av en uppgift. Detta avslutar stycket och sätter sitt argument
inom parenteser ute i högermarginalen. Syntaxen är
\subproblem{〈poäng〉}
Ett exempel som använder samtliga av dessa är
\begin{problem}{2}
Låt \(f(x) = e^{e^x}\).
\subproblem{a}
Ange $f’(x)$.
\point{0,5}
\subproblem{b}
Ange $f^{-1}(x)$.
\point{0,5}
\subproblem{c}
Förenkla så långt som möjligt uttrycket
$$
f’\bigl( f^{-1}(x) \bigr).
\point{1}
$$
\end{problem}
Som synes ovan är det möjligt att använda \point inuti en fristående formel.
Om en deluppgift avslutas med en sådan är det oftast också lämpligt att göra det,
eftersom man då undviker tomrader.
Det finns även några variationer på dessa kommandon och omgivningar. Det
finns en problem*-omgivning som automatiskt numrerar uppgifter 1, 2, 3 och
så vidare. Här är syntaxen istället
\begin{problem*}
〈text〉
\end{problem*}
Likaså kan man istället för \subproblem{〈nummer〉} skriva \subproblem*
och automatiskt få en numrering av delproblemen med a, b, c och så vidare inom
varje problem- eller problem*-omgivning. Däremot så lägger inte *-formerna
4

av problem och \subproblem märke till om även icke-*-former används, så
detta kan leda till att numreringen blir inkonsekvent. Slutligen så finns det en
subproblemdisplay-omgivning som är användbar när hela texten till en deluppgift
utgörs av en fristående formel (eng. displayed equation). I detta fall är
syntaxen
\begin{subproblemdisplay}{〈delnummer〉}
〈formeltext〉
\end{subproblemdisplay}
För lösningar till uppgifter finns losning-omgivningen, vars syntax är
\begin{losning}[〈alternativ rubrik〉]
〈text〉
\end{losning}
Om ingen 〈alternativ rubrik〉 anges (hakarna avgränsar frivilliga argument) så används
»Lösning« som rubrik. Denna står först i lösningens första stycke. En finess
med losning-omgivningar är att man kan dölja dem genom att ange flaggan
utanlosning i manusets \documentclass-kommando.
Slutligen finns kommandot \huvud som används för att konstruera det sedvanliga
huvudet med kursnamn, lärarnamn, skrivtid och så vidare på en tenta.
Syntaxen för detta är
\huvud{〈tabell〉}
där 〈tabell〉 är en tabell med två kolumner. Ett exempel som kan vara förebildligt
för svar på denna första uppgift är
\huvud{
Ture Sventon& Inlämninguppgift 1\\
123456-7890& \LaTeX-kursen
}
Kommandot \huvud skriver även ut de sedvanliga reglerna för tentamensskrivningar:
Lösningarna skall presenteras på ett sådant sätt att räkningar
och resonemang blir lätta att följa. Avsluta varje lösning med ett
tydligt angivet svar!
Dessa lagras i ett kommando som heter \alltherules. Definitionen av detta
kan ändras om behov skulle uppstå. För att endast lägga till regler använder man
lämpligen kommandot \addrule, vars syntax är
5

\addrule{〈text〉}
Ett kort exempel på ett manus som använder umetenta finns här (även om
huvudpoängen i den filen var att visa hur man kan använda array-paketet till att
få alla kolumner i ett linjärt ekvationssystem att linjera med varandra).
2.2 Allmänt om andra och tredje uppgifterna
I dessa uppgifter får du en kopia av några sidor av en längre text som du skall göra
ett manus för. Dessa texter kallas nedan för »förlagan«.
Förlagorna har valts bland annat med tanke på att de inte skall vara helt triviala
att sätta, men även för att de inte är satta med LATEX. Detta har en del konsekvenser
för vad som är bästa sätt att koda texten på.
• En del symboler (exempelvis hebreiska alfabetet, eller någon ovanlig variation
på en vanlig symbol) kan förekomma i texten trots att de inte finns
tillgängliga i standard-LATEX. 2 I sådana fall bör man hantera problemet med
den saknade symbolen som ett problem »att lösa senare«: definiera ett kommando
för den saknade symbolen och använd det där symbolen skulle användas.
Som surrogatdefinition av detta kommando väljes lämpligen något
som ser hyfsat rätt ut, även om det skulle leda till att den typsatta texten ser
så självmotsägande ut som i
Skriv ej α, utan α.
Se även till att vid kommandots definition ange sidnummer, stycke och rad
i förlagan där symbolen används, så att man i efterhand lätt kan gå tillbaka
och söka en riktigare definition.
• Bilder är i allmänhet mycket svåra att reproducera i ren LATEX (även om en
del lärt sig att göra mycket knepiga saker med picture-omgivningen).
Därför kodas bilder lämpligen som ett \includegraphics-kommando
för en fil som inte existerar. Genom att ange höjd och bredd i det frivilliga
argumentet till detta kommando kan man tvinga LATEX att reservera ett
utrymme med rätt storlek.
• Referenser till andra delar av texten än den man faktiskt har tillgång till är
naturligvis knepiga att göra. Det bästa sättet att hantera detta torde vara att
trots allt använda \ref eller \pageref, men välja labeln så att det av den
framgår vad man skall referera till. Om det alltså i förlagan står
2 Med mindre än att man letar rätt på och använder något mycket speciellt paket. Det finns
LATEX-stöd för förvånansvärt mycket sådant, men däremot kan själva typsnitten ibland vara svårare
att finna.
6

By theorem (I.1.6) ,
så kodar man lämpligen detta som
By Theorem~\ref{th:I.1.6},
(här har texten även korrigerats mot förlagan, eftersom skrivsättet där är
mindre bra). På samma sätt bör ett åberopande av källa »[5]« i texten kodas
som \cite{5}.
Förlagorna har granskats för att svårighetsgraden skall vara rimlig, men det
kan hända att någon missbedömning har gjorts, och därför kommer det (i) att
finnas möjlighet att ställa frågor om konkreta svårigheter i förlagorna och (ii) att
finnas möjlighet att komplettera sin prestation efter slutdatumet 4 augusti, om det
då inlämnade efter rättning har befunnits otillräckligt.
Frågor ställs antingen till mig personligen eller till den e-postadress som anges
ovan. I det senare fallet så bör du räkna med att svarstiden kan vara upp till en
vecka. Det förutsätts även att du först har försökt finna svaret på din fråga genom
att lusläsa kurslitteraturen och amsmath-manualen. Oberättigade frågor kan dra
ned kursbetyget.
Kompletteringsuppgifter kommer att skickas ut med post och får en sista inlämningsdag
som anges i det brevet (den beror då på avsändningsdag).
2.3 Andra uppgiften
Andra uppgiften består i att koda några sidor text från en forskningsrapport om
PDE-teori. På dessa sidor finns uppgiftens omfattning markerad med inritade
»hörn« samt ett nummer i stil med pde16. Detta nummer (med suffix .tex) skall
användas som filnamn när uppgiften lämnas in (så uppgift pde16 skall skickas in
som filen pde16.tex).
Eftersom texten är ur en forskningsrapport är det lämpligt att använda report-klassen.
Omgivningar för satser, definitioner, korollarier och så vidare bör
du definiera själv med hjälp av \newtheorem; lämpliga namn är theorem,
definition, corollary och så vidare. Om du läser in amsthm-paketet 3 så
får du en fördefinierad proof-omgivning för bevis.
Några ledtrådar vad gäller tolkningen av (den mestadels maskinskrivna) texten:
3 Detta paket definierar även ett kommando \theoremstyle med vilket man kan välja
»stil« (plain, definition eller remark) för de omgivningar som definieras i därpå följande
\newtheorem-kommandon. För ytterligare detaljer, se dokumentationen (amsthdoc.tex)
om detta paket.
7

• Ett litet o används ibland för att beteckna skalärprodukt av vektorer. Ett
uttryck om i maskinskrift ser ut som
-i(xoz+ts)
bör därför snarast sättas som
−i(x • z +ts),
vilket kan kodas som
-i(\mathbf{x}\bullet\mathbf{z} + ts).
Det finns i och för sig också ställen där ett litet o snarare skall vara en nolla.
Om du känner dig helt osäker, så sätt ett litet o.
• Om du tycker dig kunna avgöra att till exempel R i en formel betecknar
mängden av reella tal, eller att x i en formel är en vektor, så är det helt OK
att sätta dessa som R eller x. Om du inte tycker att det går att avgöra detta,
så sätt dem som »vanliga variabler« R respektive x istället. I inledningen
står att x, M och z i allmänhet betecknar vektorer i R n , medan r, s, t och y
i allmänhet betecknar positiva reela tal. På några ställen händer det dock att
x används för »kryss«, dvs. den cartesiska produkten ×. Jämför R n x(0,T)
och R n × (0,T ).
• I envariabelanalys så anger man vanligtvis ett integrationsintervall [a,b] genom
att sätta ut övre och undre integrationsgränser på integraltecknet: b
a . I
flervariabelanalys så integrerar man emellertid ofta över områden med mer
komplicerad form, och i så fall skriver man oftare saker som
Ω (integrationsvariabeln
löper igenom mängden Ω) eller
|x|1
(integrationsvariabeln x löper över alla x sådana att |x| 1.
• I texten finns det inritat en del fall-klamrar, i uttryck som
x
f (x) =
2 om x 0,
−x2 om x < 0,
men av någon anledning är dessa klamrar oftast åt fel håll! Ni kan givetvis
sätta dem åt rätt håll, som ovan.
8

• Prickar används ibland för att markera »plats för variabel som ej har stoppats
in«. En formel som f (·,2) är då likvärdig med g om g har definierats
så att g(x) = f (x,2). Dessa prickar kodas lämpligen som \cdot:ar.
• Många tycker att det är svårt att se skillnad på siffran 1 och bokstaven l i
formlerna. Faktum är att det nästan genomgående rör sig om siffran 1, ef- Nytt 2003tersom
de få l som förekommer är skrivna med »skrivstils-l:et« ℓ (\ell).
Däremot så är raka matematiska l (i till exempel lim och ln) satta med
textstilens l, fast de kan kännas igen just på att de förekommer i ett sådant
ord.
07-03
• Rättelser av texten, som till exempel att lägga till en saknad parentes eller
liknande, får göras, men bara om du är säker på att rättelsen är korrekt.
Det gäller allmänt att ett felaktigt rättat fel är (minst) dubbelt fel och det
kan vara mycket svårare att upptäcka än det ursprungliga felet. Vad beträffar
examinationen för denna kurs så är det aldrig fel att skriva så som det står
i förlagan, även om det som står där är uppenbart konstigt.
2.4 Tredje uppgiften
Tredje uppgiften går ut på att sätta några sidor text ur en handbok för sättare
(Almqvist & Wiksells sättningsregler, av W. N. Lansburgh) från 1960-talet. Här
testas främst din förmåga att hantera typografiska problem av icke-matematisk
natur, även om boken också behandlar matematisk sats (sättning av matematik),
så den kompletterar därmed de mer formeltunga första och andra uppgifterna. (En
baktanke är också att du nog kommer att lära dig en och annan av de regler som
formuleras i den text du skall sätta.)
För att den text du sätter skall bli mer jämförbar med förlagan så har jag gjort
en lansburgh-klass för texten. Denna finns beskriven i detalj i filen lansburgh.dtx
och för att generera själva .cls-filen så LATEX:ar du filen lansburgh.ins. Du
bör emellertid inte förvänta dig att alla saker i förlagan lätt kan märkas upp som
LATEX-kod; tvärtom så är många saker enstaka exempel som bör kodas explicit.
Det bör också nämnas att jag har gjort en svårighetsbedömning av varje sida och
strävat efter att den arbetsinsats som krävs för att lösa en uppgift skall vara lika
på alla uppgifter. Detta medför att uppgifter på få sidor är knepigare än uppgifter
på många sidor och att nybörjare antagligen bör välja långa men okomplicerade
uppgifter. Omvänt torde kursdeltagare med tidigare erfarenhet av LATEX föredra
(och få ut mer av) att välja en kortare men mer avancerad uppgift.
Uppgiften är i mycket självinstruerande, eftersom texten ofta beskriver hur
den själv skall sättas, men vissa detaljer bör kommenteras:
9

kött Metalltyper göts ofta med extra ljusrum (mellanrum) runt det faktiska tecknet
om detta tecken för det mesta skulle vara på ett visst avstånd från intilliggande
tecken; detta extra mellanrum kallades då för »kött«. Tecknen i
digitala typsnitt har emellertid oftast inget kött.
parenteser och dylikt I äldre matematisk typografi var det vanligt att parenteser
endast fanns i två storlekar och därför använde man även hakar och klamrar
som vanliga parenteser (ännu idag ser man ibland äldre matematiker skriva
saker som
1
1/p
f p = f (x) p dx
0
— snarare än motsvarande text med stora parenteser — på svarta tavlan, eftersom
formeln när de var unga skulle ha tryckts på det sättet). Detta är sagt
mest som kommentar till frågan om huruvida bokens regler skall tillämpas
på annan text; för uppgiftens vidkommande skall valet av parenteser, hakar
eller klamrar följa manus.
förkortningar Här bör man, enligt bokens egna regler, ha ett mellanrum på en
fjärdedels fyrkant. Nytt 2003-
07-03
Förkortningsgrupper som tillhör det ordinarie språkbruket i svenskan,
tykan och franskan utslutes med en fjärdedel, om åtminstone
ett ord i gruppen förkortas till en enda bokstav: bl. a., e. d., f. n.,
fr. o. m., m. fl., t. ex. osv.
För detta mellanrum finns (i lansburgh-klassen) kommandot \;.
Ytterligare information kan komma att tillfogas denna text.
10