Nr 3 - Ultunesaren
Nr 3 - Ultunesaren Nr 3 - Ultunesaren
artikel FOTO:Tim Gustafsson 8 ultunesaren 3/04 Forskning i Det var augusti månad 2004. Fyra ungdomar i dryga 20 års åldern befann sig i det stora naturreservatet Sarek, väster om Jokkmokk. De hade alla bestämt sig för att bestiga en av de högre topparna som stoltserade med sina 2000 meter. Så de begav sig tidigt den morgonen med endast regnjackor och vatten i ryggsäckarna. När expeditionen nått så högt som 1250 meter var en av de fyra tvungen att avbryta, han led av svåra knäbesvär och hade dessutom lite sämre kondition. Dimman hade blivit tät på berget och gick man högre blev dimman snart till täta moln. En av de övriga tre bestämde sig då för att stanna med den halte och lytte. Denna någon var jag. De andra två, som för övrigt kom ifrån Filipstad i Värmland, hade aldrig gett upp förut och hade inga intentioner att göra så heller nu. Vi väntade ett tag för att se om min En ståtlig forskningsstation i Sarek. “vi hade satt upp vårt tält bara några hundra meter ifrån en forskningsstation” kamrat skulle piggna till och orka gå lite till. Det visade sig att någon sådan återhämtning inte var att räkna med. Lite motigt ck vi två alltså stapplande gå den långa biten ned igen till vårt tält. Väl nere i tältet låg jag och studerade kartor över omnejden. Något som då kom till min insikt var att vi hade satt upp vårt tält bara några hundra meter ifrån en forskningsstation. Min nykenhet blev alltför stor och jag började följa en av de bäckar som enligt kartan skulle mynna vid en liten sjö där forskningsstationen låg. Med lite tur och ett skarpt öga ck jag till sist syn på något som jag tyckte såg ut som ett tält. När jag närmade mig hörde jag röster. Tältet visade sig vara ett av ett dussin och de låg alldeles i närheten av två mindre hus-liknande byggnader i osmaklig röd färg. Då jag frågat mig fram ck jag bekräftat att detta minsann var en forskningsstation. Den hade byggts i början av 1900-talet av en mycket vis herre som sysslat med både det ena och andra. Just nu hölls där nu en kurs i turbulensteori för amatörer. Jag ck en mycket målande historieberättelse förtäljd av en trevlig professor i geologi från Sarek “husliknande byggnader i osmaklig röd färg” Uppsala universitet. Tyvärr minns jag inga detaljer, men tydligen hade man genomfört forskning inom såväl geologi, meteorologi samt biologi på platsen. Att vara forskare 1920 innebar bland annat att man hade en hoper bärare och hjälpredor med sig. Dessa sov i en egen barack, då man ansåg att de hade löss. Som avslutning på mitt besök ck jag visat för mig hur den gamla väderstationen fungerade, hur man kunde avläsa vindarna på högre höjder med en molnfartsmätare, som mest såg ut som en kratta med tre meters skaft nedstoppad i jorden. Sedan började det regna kraftigt och jag ck lägga benen på ryggen, dum som jag var hade jag inte tagit med mig någon regnjacka. Då jag låg där i tältet igen blöt och eländig, kände jag mig ändå stolt över min lilla utykt. Det jag hade väntat mig var antagligen en låst stuga eller någon snurra på en pinne, istället fann jag ett litet miniuniversitet mitt ute i vildmarken. Senare framåt kvällen kom de två toppbestigarna tillbaka. De hade inte kunnat se mer än tio meter framför sig i molnen och var mycket besvikna. Även fast de hade gått era timmar i regnet var de inte blötare än jag, något vi hade mycket roligt åt. Text: Tim Gustafsson
FiQ & Pub FiQ & Tisdags-Pub - di ljus i höstmörkret Vi har öppet mån - tor, 17-19 i kårens bardel. På tisdagar är det även Pub fram till 21. Välkommen önskar FiQ och Klubbmästeriet EFTERLYSNING: Ständigt passiva medlemmar sökes! Kära ständigt passiva medlemmar i Ultuna studentkår. Tyvärr nns det risk för att vissa av Er inte läser detta. Sedan några år tillbaka har vi nämligen haft problem med vårt medlemsregister, vilket medför att några ständigt passiva medlemmar hamnat i fel medlemskategori. Ni nns kvar i registret, men på fel plats. Vi vill därför be Er om hjälp för att rätta till felen! Känner Du till någon som är ständigt passiv men som inte får Ultunesaren eller Avelskalendern, be personen att kontakta kansliet på e-mailadressen uls.kansli@stud.slu.se eller på tel 018-67 11 14. Med vänlig hälsning, Ultuna studentkårs kårkansli NOTISER... Hedersdoktorsutnämningar vid SLU Marit Paulsen och Ingvar Kamprad är två utav de sju nya hedersdoktorer som har utnämnts vid SLU i Uppsala. Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap utnämnde Marit Paulsen till veterinärmedicinsk hedersdoktor med motiveringen att hon har varit den svensk som gjort mest för att introducera bättre djurhälsa, djurskydd och livsmedelssäkerhet inom EU. Ingvar Kamprad utnämndes av Skogsfakulteten till hedersdoktor med anledning av hans stora och långsiktiga engagemang i skogsfrågor. Det var även han som initierade samarbetet ”Så ett frö” mellan den skogliga fakulteten och IKEA. Källa: SLU http:skyltfonster.slu.se ELMIA I år igen gick LRF:s buss med förväntansfulla ultunesare mot Jönköping och ELMIA mässan. De stora företagen inom jordbrukssektorn var där och visade sina jordbruksmaskiner för branschfolket. Missade du årets ELMIA resa så åternner sig chansen år 2006. Arons Hus ck sig ett ansiktslyft Arons hus som är beläget i vackra tennismeckat Båstad blev i somras renoverat. Fasaden målades och xades till. Efter att ha hyst hundratals studenter vid SLU år efter år behövdes en uppfräschning. J.K. 3/04 ultunesaren 9
- Page 1 and 2: nummer 3/2004 årgång 66 Tidningen
- Page 3 and 4: Tidsbrist - javisst! Då var den ö
- Page 5 and 6: tina Glimelius funktionshinder. SLU
- Page 7: Bankkort + Visa 250 kronor/år e-ko
- Page 11 and 12: ” Prima eller primula veris, för
- Page 13 and 14: en rolig verklighet och en härlig
- Page 15 and 16: utbildningsprogram, bedriver forskn
- Page 17 and 18: LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND Bli LRF-
- Page 19: korna NOTISER... Jordbrukskonferens
- Page 22 and 23: ultuna Landskampen - hösten 2004 2
- Page 24: POSTTIDNING B03 Avs: ULS Box 7074,
artikel<br />
FOTO:Tim Gustafsson<br />
8 ultunesaren 3/04<br />
Forskning i<br />
Det var augusti månad 2004. Fyra<br />
ungdomar i dryga 20 års åldern<br />
befann sig i det stora naturreservatet<br />
Sarek, väster om Jokkmokk. De<br />
hade alla bestämt sig för att bestiga<br />
en av de högre topparna som<br />
stoltserade med sina<br />
2000 meter. Så de<br />
begav sig tidigt den<br />
morgonen med endast<br />
regnjackor och vatten<br />
i ryggsäckarna.<br />
När expeditionen nått så högt som<br />
1250 meter var en av de fyra<br />
tvungen att avbryta, han led av<br />
svåra knäbesvär och hade dessutom<br />
lite sämre kondition. Dimman hade<br />
blivit tät på berget och gick man<br />
högre blev dimman snart till täta<br />
moln. En av de övriga tre bestämde<br />
sig då för att stanna med den halte<br />
och lytte. Denna någon var jag.<br />
De andra två, som för övrigt kom<br />
ifrån Filipstad i Värmland, hade<br />
aldrig gett upp förut och hade inga<br />
intentioner att göra så heller nu. Vi<br />
väntade ett tag för att se om min<br />
En ståtlig forskningsstation i Sarek.<br />
“vi hade satt upp vårt tält bara<br />
några hundra meter ifrån en<br />
forskningsstation”<br />
kamrat skulle piggna till och orka<br />
gå lite till. Det visade sig att någon<br />
sådan återhämtning inte var att räkna<br />
med. Lite motigt ck vi två alltså<br />
stapplande gå den långa biten ned<br />
igen till vårt tält.<br />
Väl nere i tältet låg jag och<br />
studerade kartor över omnejden.<br />
Något som då kom till min insikt<br />
var att vi hade satt upp vårt tält<br />
bara några hundra meter ifrån en<br />
forskningsstation. Min nykenhet<br />
blev alltför stor och jag började följa<br />
en av de bäckar som enligt kartan<br />
skulle mynna vid en liten sjö där<br />
forskningsstationen låg. Med lite tur<br />
och ett skarpt öga ck jag till sist<br />
syn på något som jag tyckte såg<br />
ut som ett tält. När jag närmade<br />
mig hörde jag<br />
röster. Tältet<br />
visade sig<br />
vara ett av ett<br />
dussin och de<br />
låg alldeles i närheten av två mindre<br />
hus-liknande byggnader i osmaklig<br />
röd färg. Då jag frågat mig fram ck<br />
jag bekräftat att detta minsann var en<br />
forskningsstation. Den hade byggts<br />
i början av 1900-talet av en mycket<br />
vis herre som sysslat med både<br />
det ena och andra. Just nu hölls<br />
där nu en kurs i turbulensteori<br />
för amatörer. Jag ck en mycket<br />
målande historieberättelse förtäljd<br />
av en trevlig professor i geologi från<br />
Sarek<br />
“husliknande byggnader i<br />
osmaklig röd färg”<br />
Uppsala universitet. Tyvärr minns<br />
jag inga detaljer, men tydligen hade<br />
man genomfört forskning inom såväl<br />
geologi, meteorologi samt biologi<br />
på platsen. Att vara forskare 1920<br />
innebar bland annat att man hade en<br />
hoper bärare och hjälpredor med sig.<br />
Dessa sov i en egen barack, då man<br />
ansåg att de hade löss.<br />
Som avslutning på mitt besök ck<br />
jag visat för mig hur den gamla<br />
väderstationen fungerade, hur man<br />
kunde avläsa vindarna på högre<br />
höjder med en molnfartsmätare, som<br />
mest såg ut som en kratta med tre<br />
meters skaft nedstoppad i jorden.<br />
Sedan började det regna kraftigt och<br />
jag ck lägga benen på ryggen, dum<br />
som jag var hade jag inte tagit med<br />
mig någon regnjacka.<br />
Då jag låg där i tältet igen blöt<br />
och eländig, kände jag mig ändå<br />
stolt över min lilla utykt. Det jag<br />
hade väntat mig var antagligen en<br />
låst stuga eller någon snurra på<br />
en pinne, istället fann jag ett litet<br />
miniuniversitet<br />
mitt ute i<br />
vildmarken.<br />
Senare framåt<br />
kvällen kom de två toppbestigarna<br />
tillbaka. De hade inte kunnat se mer<br />
än tio meter framför sig i molnen<br />
och var mycket besvikna. Även fast<br />
de hade gått era timmar i regnet var<br />
de inte blötare än jag, något vi hade<br />
mycket roligt åt.<br />
Text: Tim Gustafsson
Change language