gupea_2077_29098_3
gupea_2077_29098_3
gupea_2077_29098_3
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
ingsaktionerna under 1940-talets andra hälft, medan man helt saknade inflytande<br />
över arbetskraftsinvandringen under 1950- och 1960-talen. Facket lyckades således<br />
driva igenom ett antal krav vid krigsslutet. Den utländska arbetskraften skulle inte<br />
rekryteras om inhemsk arbetskraft fanns att tillgå, invandrarna skulle alltid permitteras<br />
först vid konjunkturnedgångar, de kollektivt överförda arbetarna skulle<br />
ansluta sig till vederbörande fackförening och arbetsgivarna skulle garantera att<br />
den utländska arbetskraften erhöll samma anställnings- och lönevillkor som den<br />
inhemska arbetskraften. 51<br />
Den främsta anledningen till att den statliga rekryteringen upphörde var att<br />
efterfrågan på arbetskraft kunde mötas genom anställning av personer från det<br />
brittiska samväldet och från tidigare kolonier. Vissa arbetare från kolonierna rekryterades<br />
av brittiska arbetsgivare, men flertalet spontaninvandrade och sysselsattes<br />
inom service och industri som okvalificerad arbetskraft. 1951 vistades omkring<br />
218 000 personer från samväldet i Storbritannien, medan antalet hade ökat till<br />
541 000 tio år senare. 52<br />
Invandringen från kolonierna möjliggjordes av en utlänningslag, som antogs 1948.<br />
I lagen fastslogs att samtliga medborgare i såväl dåvarande brittiska kolonier som<br />
tidigare kolonier hade rätt att bosätta sig och arbeta i Storbritannien utan särskilda<br />
tillstånd. Bakgrunden till detta var att man ville skapa en samväldes-solidaritet och<br />
känsla av gemenskap, men det uppstod relativt omgående protester mot en ökande<br />
inflyttning från regioner med färgad befolkning, protester som fortlevde fram till<br />
1960-talet. Problemet för den brittiska staten var att man ville reglera invandringen<br />
från vissa delar av samväldet samtidigt som man ville bevara öppenheten mot vissa<br />
nationaliteter. Exempelvis ville man bevara den fria irländska invandringen, trots att<br />
landet inte var en del av samväldet. Invandringen från Irland var viktig för många<br />
brittiska företag efter kriget. Exempelvis flyttade omkring 350 000 personer till<br />
Storbritannien från Irland mellan 1946 och 1959. Irländarna sysselsattes ofta som<br />
okvalificerad arbetskraft inom produktionsindustrin eller byggnadsverksamheten.<br />
En betydande andel av irländarna tog med sig sina familjer och bosatte sig permanent<br />
i Storbritannien. 53<br />
Protesterna mot den liberala invandringspolitiken som pågått sedan 1940-talet<br />
förstärktes när den brittiska ekonomin visade tecken på stagnation under 1960-talets<br />
första hälft. År 1962 antog därför det brittiska parlamentet en lag som begränsade<br />
möjligheten för medborgare från samväldet att flytta till Storbritannien för<br />
att arbeta. Enligt de nya reglerna krävdes ett jobberbjudande, speciell kompetens<br />
eller att det rådde arbetskraftsbrist i vissa regioner om inresa skulle beviljas. I lagen<br />
fastställdes också rätten till anhöriginvandring. Åren 1965 och 1969 gjordes invandringslagstiftningen<br />
än mer restriktiv och möjligheten att arbetskraftsinvandra<br />
begränsades ytterligare. Trots regleringar stannade flertalet immigranter från sam-<br />
51 Wrench (2000) s. 133.<br />
52 Hansen (2003) s. 26-28; Castles – Miller (2003) s. 69-74.<br />
53 Barrett (2005) s. 91-92; Castles – Miller (2003) s. 73; Hatton – Price (2005) s. 117, 121-124.<br />
44
Change language