Finlands Svenska Centralidrottsförbund - Urheilumuseo

för sina egna ansträngningar. Act han icke genast fick någon eller några
efterföljare berodde närmast på de yme förhållanden, som rådde på den
tiden. De åländska landsvägarna och beteshagarna var knappast lämpliga
idrotcsplatser och isoleringen försvårade ett nödvändigt ucbyte. Men imresset
och enmsiasmen för idrocten hade definitivt blivit väckt och skarorna
ökade i snabb takt.
Mot slucet av 1920-talet kunde man på Finlands Svenska Skolidrottsförbunds
mästerskapstävlingar i Abo se några åländska deltagare, som klarade
sitt elddop med den äran. Som känt har dessa skolidrottspionjärer under
årens lopp fårt många efterföljare som med framgång fört de åländska färgerna,
icke minst vid stafettkarnevalerna.
1 början av 30-talet etablerades friidrottsucbyte med de svenskspråkiga
föreningarna i Aboland i form av landskapskamper i friidrott. Minst lika
triumfaroriskt som den tidens olympiatrupper återvände de åländska deltagarna
från segrar i Abo och Pargas. Denna form av friidrottsucbyte utvecklades
snart till liknande kamper mot Roslagen på andra sidan Alands
hav och blev något av miniatyrlandskamper som icke blott sporrade de
deltagande idroctsmännen, ucan även väckte srort imresse hos allmänheten.
Publiken var förhållandevis sror, större än våra dagars imernationella
tävlingar i Mariehamn. Det var mindre fråga om resultatnivå än om hård
och ädel kamp om placeringar och poäng.
28
Jorma Lindberg - 3-stegshoppare, spiutkastare och
mångkampare. Nume-ra välbestältd häradsskrivare i
Mariehamn.
Genom detta livaktiga ucbyte öster- och västerut hade friidrotten vunnit
ett definitivt fotfäste på Aland. Självfallet kom dessa "landskamper" act
driva fram och utveckla idrottsmän, som snart kom att spela en framträdande
roll på SFI-mästerskapen och inom den finlandssvenska idrotten
överhuvud. Namn som Eirik "Putte" Rosten, Gösta Bryggman, Lasse
Nordblom, Jorma Lindberg, Sven Holmen, Erhard Andersson, Ake Bamberg
m. fl. återkom ofta i prislisrorna. En ändamålsenlig instruktionsverksamhet
och framför allt möjligheter tili tätare tävlingsutbyte skulle säkert
av dessa ha skapat förmågor av hög nationell klass. Men det var före flygets
och bilfärjornas och de bekostade idrOttsresornas tid. Man fick ställa
in siktet på skol- och SFI-mästerskapen och ett Henal mästerskap fann också
vägen tilI de åländska öarna.
* * *
Krigsåren medförde en generationsväxling på Aland liksom annorstädes.
loch med att ordnade förhållanden på ny tt imrädde rog man nya tag även
inom idrottsrörelsen. Och verksamheten blev mera planmässig och målmedveten
än tidigare, mycket beroende på det stöd man nu kunde räkna
på från samhällets sida. Nya idrottsplaner anlades på den åländska landsbygden,
nya former av idrotter såsom fotboll, oriemering, skidlöpning,
bandy m. m. kom tili och gjorde friidrotten äran stridig. För att ucåt samla
den splimade åländska idrotten genomfördes en omorganisation i och med
att IF Aland bildades, en organisation som i sig inneslucer de små åländska
föreningarna i och för represemationsuppdrag ucåt. Effekten härav Iät ej
väma på sig. En ökad represemation i svenskfinländska sammanhang blev
skönjbar och i lagidrotter nåddes allt bäme resultat, icke minst av de
åländska löparflickorna. Nya stjärnor tändes och har sIocknat. Som värdiga
efterföljare tilI Frej Liewendahl har vi under 50- och 60-taIet haft Allan
Korpi, Rune Holrnen, Tor Eriksson, Håkan Lindberg, Kenneth Lindqvist,
Rune Sjölund m. fl. , vilka - endeI av dem ännu aktiva - vid flere till­
WIen framgångsrikt fört de blåvita färgerna i olika landskamper. Och vid
sidan av stafettHickorna är det all anledning att nämna våra duktiga höjdhopperskor
Gun Nordlund - finländsk mästare - och Beatrice Mörn.
TrOts den starka åderlårning som uppstod då Rune Holmen flyttade tilI
Helsingfors och då sprimerässet Håkan Lindberg helt pIötsligt lade spikskorna
på hyllan, samt senare då Kenneth Lindqvist och Rune Sjölund flyttade
tilI Nyköping i Sverige, finns det nya förmågor, unga pojkar som
rycker fram och fyller leden, ja t. o. m. så framgångsrikt att vi igen har
åländska represemamer i friidromIandslagen. Detta om något ger oss anledning
att inom den åländska idrotten med förtröstan se framtiden an.
29