Finlands Svenska Centralidrottsförbund - Urheilumuseo

omfattning idrottsverksamheten hae i vårt land. Enligt tilIgängliga uppgifter
vae de centrala idrottsförbundens sammanlagda medlemstal ultimo
1969 ca 1.400.000 personer. HärtilI kommer ett antal specialförbund, skolidrotr,
idrotr för handikappade o. s. v. Idrottsföreningaroas antal var vid
samma tidpunkt ca 6.500. Arligen aerangeras omkring 130.000 skilda
tävlingstilIfällen med omkring 2.600.000 deltagare. 1 riksskidningen deltar
över 1 miljon medborgare, antalet enskilda prestationer rör sig mellan
15 och 20 miljoner. Enligt företagna undersökningar utövar 35-38 %
av landets befolkning idrott eIler någotsånär regelbunden motion i någon
form.
Ovanstående ofullständiga uppgifrer är endast axplock avsedda att i någon
mån belysa idrottens nuvarande omfattning. Men om vi ser på idrottsrörelsen
- ragen i vidaste bemärkelse - mot bakgrunden av ovanstående
siffror samt beaktar de ekonomiska resurser, som igånghållandet av denna
verksambet kräver, så framstår behovet av en grundligt genomtänkt långsiktsplan
och en vettig helhetslösning som en nödvändighet.
* * *
Den finlandssvenska idrottsverksamheten är en del av den ovan skisserade
idrottsrörelsen. Den måste självfallet - speciellt i fråga om tävlingsidrott
- på lämpligt sätt anpassas tili landets övriga idrottsliv.
På grund av såväl politiska som språkliga orsaker har idrottslivet i vårt
land i över 50 år varit splittrat och uppdelat på flera central- och specialförbund.
Tidvis hae detta lett tilI avbrott i förbindelserna mellan parterna
på ett sätt, som inte varit tilI heder för vårt land. Alla försök tili samgående
i t. ex. ett enda srarkt riksidrottsförbund har tillsvidare varit förgäves.
För de finlandssvenska idrottsförbunden har dessa år dock inneburit en
tid av inre sammanhållning och trivsel inom de egna leden. Några svårigheter
i samarbetet eIler avbrott i förbindelserna med motsvarande finskspråkiga
förbund har inte heller förekommit. Tvärtom kan man säga, att
med övriga förbund och då speciellt med SVUL och dess medlemsförbund
ett gOtt och givande samarbete utvecklats ocb upprätthållits.
När nu frågan om ett enande av landets idrottsliv genom samgående
i en cencralorganisation på initiativ av Statens Idrottsråd på ny tt aktualiserats,
kan man kanske göra gällande, att de finIandssvenska idrottsförbunden,
sett ur finlandssvensk synvinkel, icke hae särskilda skäl att påskynda
en sådan utveckling. Om man emellertid ser på det hela utgående
från vilken lösning som är den bästa för hela landets idrottsliv, får frågan
ett annat perspektiv.
Statens Idrområds planeringssektion har i sitt andra delbetänkande skis-
8
serat upp alteroativa lösningar för ett samordnande av Finlands idrottsliv,
utan att dock komma med ett klart definierat förslag. Ärendet har
nu överlämnats tilI de centrala idrottsorganisationeroa, som före utgången
av 1971 har att ta slutlig ställning tilI frågan .När detta skrives i början
av januari d. å. har en första förberedande kontakt mellan förhandlingsparteroa
ägt rum.
För CIF och dess medlemsförbund kan det bli fråga om, att under vissa
förutsättningar ansluta sig till den större enhet, som en riksorganisation
skulle innebära. När och om en sådan kommer att bildas är forrfarande
höljt i dunkel. Ett samgående i en riksorganisation kan knappast ske på
annat sätt, än att samtliga nuvarande cencraIförbund upplöses. Samma förfaeande
måste synbarligen tillämpas becräffande specialförbunden.
* * *
Om ett samgående överhuvudtaget blir aktuellt, förefaller det sannolikt,
att detta kommer att ske etappvis - under en övergångstid, som nu
är svår att förutsäga.
En viktig fråga är idrottens ekonomiska villkor i samband med en eventuell
nyorganisation. 1 detta sammanhang blir det också fråga om statens
myndighetsfunktion och dess uppgifter inom idrottsadministrationen
samt idrottsorganisationeroas ställning i förhållande tiIl de statliga organen.
Ett alteroativ, som vi inte helt kan frånse, är en långt driven statsdirigerad
idrott (som på sina håll har starka förespråkare). Jag är dock överrygad
om, att en överväldigande del av idrottsfolket har den uppfattningen,
att idrottsrörelsen i vårt 1and fortfarande bör bäras upp av fristående och av
staten obundna organisationer samt att denna grundförutsättning för 1andets
idrotts1iv icke får rubbas. Detta utes1uter givetvis icke en vi ss statlig
insyn i organisationernas verksamhet. Även om det är rea1istiskt att utgå
ifrån att statens andel av idrottsadministrationen inom vissa sekrorer kommer
att växa, bör vi ha klart för oss, att det är föreningarna och de
frivilIiga, oavlönade, ideellt arbetande ledaroa, som gjort ocb gör ovätderliga
insatser för att ge människorna möjlighet till idromutövning.
Utan dem hade idrottsrörelsen aldrig nått den omfattning som den har. 1
den mån statliga ingrepp i idrottsadminiscrationen är nödvändiga, bör de
få en sådan utformning, att det frivilliga, ideella arbetet blir bestående.
Mellan de två ytterligheterna, en långt driven statsdirigerad idrott eIler att
allt förblir vid det gamla, ligger många möjligheter. Nya alteroativ kan
föras fram under förhandlingarnas gång. Under förutsättning att de synpunkter,
som vi från CIF:s sida i olika sammanhang redan tidigare framfört,
blir beaktade, kommer vi att förhålla oss positivt tilI åtgärder, som
kan stärka och ena landets idrottsliv.
9