Inledning

fallet en avledning. Detsamma gäller morfemet lös som förekommer som efterled/
suffix i flera adjektiv av typen arbetslös. Det ursprungliga substantivet jätte har i
svenskan klart utvecklats till ett avledningsprefix. I kombination med adjektiv har det
förlorat sin ursprungliga betydelse (ung. 'stor människoliknande varelse') och förvandlats
till ett förstärkande prefix. Det förekommer därför inte bara i adjektiv av typen
jättestor utan också i adjektiv som jättebillig och t.o.m. jätteliten! I adjektivet jättestor
kan ordet anses ha sin ursprungliga betydelse, varför adjektivet kan analyseras som en
sammansättning. De två senare fallen är däremot avledningar.
Svenskan har ett stort antal olika avledningsmorfem, både prefix och suffix, med
hjälp av vilka man kan bilda nya ord. Ett visst avledningsmorfem kan i regel bara
fogas till ord av en viss ordklass. Många av avledningsmorfemen är improduktiva och
används inte längre för att bilda nya ord (t.ex. -else som i jämförelse). Andra är mer
produktiva och bildar fortfarande nya ord, som t.ex. -are i betalare. Möjligheterna att
bilda nya avledningar är dock sällan helt fria. Det går t.ex. inte att kalla en person som
ringt ett telefonsamtal med ordet *ringare (jfr fi. soittaja). Ringare har nämligen fått
en specialiserad betydelse och syftar till en person som yrkesmässigt ringer i kyrkklockor
(t.ex. Ringaren i Notre Dame). Inte heller kan man kalla en person som inte är
frisk för *ofrisk; i stället används adjektivet sjuk.
Även om avledningens betydelse alltså i de flesta fall kan härledas från de ingående
morfemens betydelse, har många avledningar en specialiserad betydelse, som
t.ex. kaffekokare, som betecknar en viss apparat. Också sammansättningar kan ha en
mer eller mindre specialiserad betydelse, som inte kan förutsägas utifrån sammansättningsledens
betydelse. T.ex. riksdagen är inte någon typ av "dag", en jordgubbe är
inte någon typ av "gubbe" och att undersöka är en rätt annorlunda handling än "att
söka". Flermorfemiga ord som har fått en mer eller mindre specialiserad eller förskjuten
betydelse kallas ofta ”ogenomskinliga”, medan sådana vars betydelse direkt
framgår av de ingående delarnas betydelse sägs vara ”genomskinliga”. Ogenomskinliga
bildningar är lexikaliserade, fasta bildningar som inlärs och används på
samma sätt som vilka ord som helst.
I en skriven text separeras orden från varandra med ett mellanrum. Ibland kan det
vara svårt att veta, om två ord skall skrivas ihop eller i sär, dvs. om det är fråga om ett
ord eller två. I svenskan skrivs sammansättningarna alltid ihop. Det är en klar skillnad
i betydelsen mellan t.ex. uttrycken små barn och småbarn. Det senare ordet utgör ett
begrepp med något specialiserad betydelse och kan också ingå i sammansättningar
(småbarnsfamilj). Det förra utgör en nominalfras med ett adjektivattribut; det är t.ex.
möjligt att foga in andra bestämningar mellan små och barn, t.ex. små, glada barn.
Flera uttryck som består av t.ex. en preposition + ett rotmorfem har börjat betraktas
som sammansatta lexikonord, varför de kan antingen sammanskrivas eller särskrivas,
t.ex. i sär resp. isär, i går resp. igår, över huvud taget resp. överhuvudtaget.
Till skillnad från finskan används inte bindestreck i sammansättningar mellan två
identiska vokaler; man skriver alltså t.ex. sjuksköterskeelev. I fall där tre identiska
konsonanter skulle följa efter varandra (t.ex. till + låta, miss + sämja) skrivs bara två
konsonanter, förutom vid radbyte.
20