Inledning

1 Sats och mening
En sats är en syntaktisk konstruktion som består av satsdelar (satsled). Satsens viktigaste
beståndsdelar är subjekt och predikat; i de flesta svenska satser är dessa två
satsdelar obligatoriska (t.ex. Solen skiner). Oftast består en sats dock av 3-5 satsdelar,
som kan vara korta eller långa, beroende på deras egen interna struktur (se exemplen
nedan). Förutom subjekt och predikat innehåller satser ofta olika slag av adverbial
eller t.ex. objekt eller predikativ. De olika satsdelarna behandlas närmare nedan.
Predikatet består antingen av ett enkelt verb, som t.ex. skiner i exemplet ovan,
eller av en verbkedja, som kan innehålla flera än två olika verb (t.ex. kan komma, kan
ha kommit). Predikatets första verb är alltid ett s.k. finit verb, dvs. ett verb som står i
presens eller preteritum (imperfekt). (I perfekt och pluskvamperfekt är det hjälpverbet
ha som står i presens eller preteritum, alltså i formen har eller hade.)
Satser är av två olika typer: huvudsatser och bisatser. Huvudsatser är alltid
självständiga satser som inte ingår som konstituenter (satsdelar eller bestämningar) i
någon annan sats. De uttrycker oftast ett påstående eller en fråga (t.ex. Jag är 19 år
gammal resp. Hur gammal är du?). En bisats utgör däremot alltid en konstituent i en
annan sats, som kallas överordnad sats. Denna kan vara antingen en huvudsats eller
en annan bisats. Bisatsen kan alltså inte ensam utgöra ett yttrande. Bisatser och deras
funktioner behandlas närmare i nästa avsnitt.
Följande sats är ett exempel på en huvudsats:
Risto Vahanen och Seppo Fränti återvände sent i går kväll till Finland efter mer
än fyra månaders fångenskap på den sydfilippinska ön Jolo.
Exemplet ovan är en påståendesats. Också frågesatser och uppmaningssatser är huvudsatser.
Exempel:
Vet man om Libyen betalat lösen för gisslan och hur mycket i så fall?
Stoppa detta en gång för alla!
Vad är då en mening och hur skiljer sig meningar från satser? De två begreppen, sats
och mening, överlappar delvis och är i praktiken oftast samma sak. En mening definieras
som en självständig syntaktisk helhet som utgör ett självständigt yttrande och
uttrycker en ”språkhandling”. Medan huvudsatser kan fungera som meningar, kan alltså
bisatser inte göra det eftersom de inte utgör självständiga yttranden. En huvudsats
kan ensam utgöra en mening (se exemplen ovan). Om flera huvudsatser samordnas,
utgör de däremot inte en sats utan en (komplex) mening (t.ex. I dag skiner solen och
det är 20 grader varmt). Den vanligaste typen av mening är en huvudsats, som också
kan innehålla en eller flera bisatser.
En mening behöver dock inte ha samma struktur som en sats. Den behöver t.ex.
inte innehålla både subjekt och predikat. Ett självständigt språkligt yttrande kan
nämligen bestå av ett enda ord eller en fras. En sådan mening kan t.ex. fungera som en
hälsning eller ett utrop (t.ex. Hej!, Ärade åhörare!, Usch!, Glad påsk!). En mening kan
också se ut som en ofullständig sats som saknar predikatsverb. Sådana meningar
2