Inledning

flera tidningar på golvet varje morgon, Åbo Underrättelser är den äldsta tidningen i
Finland. Med ”egentligt subjekt” avses ett subjekt som står i slutfältet (flera tidningar
i exemplet ovan). I stället för det vanliga subjektet står ett s.k. formellt subjekt, som i
svenskan alltid är ordet det, på subjektets plats i fundamentet eller i mittfältet. Med
predikativ avses en nominal eller adjektivisk satsdel som ger ett slags beskrivning av
subjektets (ibland objektets) referent.
För adverbial finns tre olika placeringsmöjligheter i en huvudsats: först, i mitten
eller i slutet av satsen. Olika adverbial föredrar något olika positioner. Jämför: På
grund av strejken går det sannolikt inte några bussar i dag. Det finita verbet har sin
fasta position som andra konstituent i en huvudsats och som tredje konstituent (efter
subjekt och eventuellt mittfältsadverbial) i bisats. Det infinita verbet står som första
konstituent i slutfältet, före objekt och adverbial.
9 Ord av olika slag: ordklasser
När vi bildar satser, kombinerar vi olika konstituenter med varandra enligt olika
syntaktiska och andra principer. När vi bildar konstituenter eller satsdelar kombinerar
vi olika ord med varandra. Ett av orden i en fras är dess huvudord som bestämmer
frasens typ och därmed också dess grammatiska egenskaper. Olika slag av ord
fungerar alltså på olika sätt i språket. De betecknar också olika typer av saker eller
omständigheter.
I den svenska grammatiken indelas orden i ordklasser. Indelningen är inte helt
självklar utan den bygger på flera olika kriterier, som brukar sammanfalla rätt väl med
varandra. De här kriterierna är morfologiska, syntaktiska och semantiska kriterier.
Morfologiska kriterier handlar om hur ordet böjs eller om det alls kan böjas. De
syntaktiska kriterierna tar fasta på t.ex. vilka typer av bestämningar ordet kan få. De
semantiska kriterierna har att göra med ordets betydelse. Böjningen fungerar i
praktiken som det starkaste kriteriet: ord som böjs i samma böjningskategorier tillhör
samma ordklass. I fråga om oböjliga ord och i några andra problematiska fall används
i stället syntaktisk egenskaper som kriterium. Ord som tillhör samma ordklass brukar
också ha stora semantiska likheter; betydelsen är dock det minst pålitliga av de tre
kriterierna.
Ordklasserna är i svenskan av två huvudtyper: böjliga ord och oböjliga ord.
Svenskan har tre centrala och stora ordklasser som har helt olika typ av böjning,
nämligen substantiv, adjektiv och verb. Substantiven böjs i numerus, species och kasus
(genitiv), t.ex. flick-or-na-s. Också adjektiv kan böjas i numerus och species, men
ändelserna är andra: den glad-a flickan, glad-a flickor. Adjektiv böjs dessutom i genus
(stor-t), och de flesta adjektiv kan också kompareras (bred-are, bred-ast). Verb böjs i
tempus (läs-er, läs-te), i infinita former (läs-a, läs-t), i modus (främst imperativ: läs)
och i diates (s-form) (läse-s, läste-s). Vissa pronomen samt perfekt particip kan också
böjas i genus och numerus som adjektiv (sådan-t, sådan-a; måla-d, måla-t, måla-de).
16