You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Marke&a Sundman<br />
SVENSKANS STRUKTUR<br />
<strong>Inledning</strong><br />
Denna text är avsedd som en översikt över svenskans grammatiska struktur, i första<br />
hand svenskans syntax, dvs. dess sats- och fraslära. Här beskrivs hur svenska satser<br />
och meningar är konstruerade och vilka slag av konstituenter (led) de består av.<br />
Konstituenterna indelas i tre olika typer, nämligen fraser, bisatser och infinitivfraser.<br />
Dessa fungerar som olika satsdelar (satsled) och bestämningar i satser och fraser.<br />
Nedan ges en beskrivning av de olika konstituenttypernas struktur och deras syntaktiska<br />
funktioner i satser och fraser. Till sist ges också en kort översikt över ordets<br />
struktur. Här behandlas olika typer av morfem som kan ingå i ett ord.<br />
Den ledande tanken i denna text är att satser, fraser och ord har en hierarkisk<br />
struktur. Det betyder t.ex. att satsens konstituenter har en egen intern struktur och kan<br />
innehålla egna konstituenter. Ett substantiv kan t.ex. få en bisats som bestämning, varvid<br />
bisatsen har sin egen interna satsstruktur. Också andra bestämningar till substantiv,<br />
som t.ex. adjektivattribut, genitivattribut och infinitivattribut, har en intern struktur,<br />
som är hierarkiskt uppbyggd.<br />
De olika konstituenterna av en sats eller fras är syntaktiskt relaterade till varandra.<br />
Det finns två huvudtyper av syntaktiska relationer som förekommer mellan konstituenterna<br />
i en sats eller fras, nämligen underordning och samordning. Underordning<br />
betyder att den underordnade konstituenten är en bestämning till den andra konstituenten.<br />
T.ex. i uttrycket en vacker dag är en och vacker bestämningar till dag och således<br />
underordnade detta ord. De tre orden är alltså syntaktiskt relaterade till varandra.<br />
Tillsammans bildar de en konstituent (en s.k. substantivfras), som t.ex. kan fungera<br />
som adverbial i en sats (t.ex. En vacker dag skall du gifta dig).<br />
Samordning betyder att konstituenterna är likställda; ingen av dem är bestämning<br />
till den andra. I uttrycket en flicka och en pojke är fraserna en flicka och en pojke<br />
likvärdiga konstituenter och samordnade med varandra. Tillsammans bildar de en<br />
(komplex) substantivfras, som t.ex. kan fungera som objekt i en sats (De har en flicka<br />
och en pojke). Också satser samordnas ofta, som t.ex. I dag skiner solen och det är 20<br />
grader varmt. Denna mening består av två självständiga satser, nämligen I dag skiner<br />
solen och Det är 20 grader varmt. (Konstituenten i dag är underförstådd också i den<br />
senare satsen.)<br />
De flesta språkexempel i denna text är autentiska meningar som hämtats från olika<br />
tidningsartiklar; några härstammar från Svenska Akademiens grammatik (SAG).<br />
Också innehållsligt bygger texten i huvudsak på SAG.
1 Sats och mening<br />
En sats är en syntaktisk konstruktion som består av satsdelar (satsled). Satsens viktigaste<br />
beståndsdelar är subjekt och predikat; i de flesta svenska satser är dessa två<br />
satsdelar obligatoriska (t.ex. Solen skiner). Oftast består en sats dock av 3-5 satsdelar,<br />
som kan vara korta eller långa, beroende på deras egen interna struktur (se exemplen<br />
nedan). Förutom subjekt och predikat innehåller satser ofta olika slag av adverbial<br />
eller t.ex. objekt eller predikativ. De olika satsdelarna behandlas närmare nedan.<br />
Predikatet består antingen av ett enkelt verb, som t.ex. skiner i exemplet ovan,<br />
eller av en verbkedja, som kan innehålla flera än två olika verb (t.ex. kan komma, kan<br />
ha kommit). Predikatets första verb är alltid ett s.k. finit verb, dvs. ett verb som står i<br />
presens eller preteritum (imperfekt). (I perfekt och pluskvamperfekt är det hjälpverbet<br />
ha som står i presens eller preteritum, alltså i formen har eller hade.)<br />
Satser är av två olika typer: huvudsatser och bisatser. Huvudsatser är alltid<br />
självständiga satser som inte ingår som konstituenter (satsdelar eller bestämningar) i<br />
någon annan sats. De uttrycker oftast ett påstående eller en fråga (t.ex. Jag är 19 år<br />
gammal resp. Hur gammal är du?). En bisats utgör däremot alltid en konstituent i en<br />
annan sats, som kallas överordnad sats. Denna kan vara antingen en huvudsats eller<br />
en annan bisats. Bisatsen kan alltså inte ensam utgöra ett yttrande. Bisatser och deras<br />
funktioner behandlas närmare i nästa avsnitt.<br />
Följande sats är ett exempel på en huvudsats:<br />
Risto Vahanen och Seppo Fränti återvände sent i går kväll till Finland efter mer<br />
än fyra månaders fångenskap på den sydfilippinska ön Jolo.<br />
Exemplet ovan är en påståendesats. Också frågesatser och uppmaningssatser är huvudsatser.<br />
Exempel:<br />
Vet man om Libyen betalat lösen för gisslan och hur mycket i så fall?<br />
Stoppa detta en gång för alla!<br />
Vad är då en mening och hur skiljer sig meningar från satser? De två begreppen, sats<br />
och mening, överlappar delvis och är i praktiken oftast samma sak. En mening definieras<br />
som en självständig syntaktisk helhet som utgör ett självständigt yttrande och<br />
uttrycker en ”språkhandling”. Medan huvudsatser kan fungera som meningar, kan alltså<br />
bisatser inte göra det eftersom de inte utgör självständiga yttranden. En huvudsats<br />
kan ensam utgöra en mening (se exemplen ovan). Om flera huvudsatser samordnas,<br />
utgör de däremot inte en sats utan en (komplex) mening (t.ex. I dag skiner solen och<br />
det är 20 grader varmt). Den vanligaste typen av mening är en huvudsats, som också<br />
kan innehålla en eller flera bisatser.<br />
En mening behöver dock inte ha samma struktur som en sats. Den behöver t.ex.<br />
inte innehålla både subjekt och predikat. Ett självständigt språkligt yttrande kan<br />
nämligen bestå av ett enda ord eller en fras. En sådan mening kan t.ex. fungera som en<br />
hälsning eller ett utrop (t.ex. Hej!, Ärade åhörare!, Usch!, Glad påsk!). En mening kan<br />
också se ut som en ofullständig sats som saknar predikatsverb. Sådana meningar<br />
2
förekommer t.ex. på skyltar och i rubriker (t.ex. Rökning förbjudet, Häkkinen<br />
världsmästare). Dessa betraktas som meningar därför att de inte utgör konstituenter i<br />
någon annan sats; de är alltså självständiga yttranden. Också i sådana meningar är<br />
orden syntaktiskt relaterade till varandra. Det finns alltså både satsformade meningar,<br />
som har satsens struktur, och icke satsformade meningar, som inte innehåller alla de<br />
konstituenter som en sats skall ha.<br />
2 Olika slag av satser<br />
En sats är som ovan sades en syntaktisk konstruktion som alltid innehåller ett finit<br />
verb och nästan alltid också ett subjekt. Förutom dessa satsdelar (satsled) kan en sats<br />
dessutom innehålla andra satsdelar, som t.ex. objekt och adverbial. Det finita verbet är<br />
satsens kärna. Nästan alla satsdelar är syntaktiskt relaterade till verbet. Relationen<br />
mellan subjekt och predikat är av en speciell typ och brukar kallas nexusrelation,<br />
vilket betyder att båda satsdelarna är lika viktiga men ändå inte likadana led; det är<br />
alltså inte fråga om samordning. Objekt, predikativ och de flesta adverbial är däremot<br />
underordnade bestämningar till verbet. S.k. satsadverbial (t.ex. satsnegationen inte)<br />
betraktas däremot som bestämningar till satsen som helhet.<br />
I följande sats är nominalfrasen Risto Vahanen och Seppo Fränti subjekt och<br />
träffade finit verb. Dessutom ingår i satsen ett adverbial (först) och ett objekt (sina två<br />
olycksbröder från Frankrike och Tyskland).<br />
Först träffade Risto Vahanen och Seppo Fränti sina två olycksbröder från<br />
Frankrike och Tyskland.<br />
Satser är som ovan sades av två olika typer: huvudsatser och bisatser. Dessa två skiljer<br />
sig från varandra både i fråga om funktion och i fråga om form. Huvudsatsen kan<br />
utgöra en självständig mening, medan bisatsen är ett led i en överordnad sats. Bisatsen<br />
kan ha två olika typer av funktioner i den överordnade satsen: den är antingen en<br />
(primär) satsdel eller en bestämning som ingår i en satsdel. Bisatser kan t.ex. fungera<br />
som objekt eller adverbial i en överordnad sats (t.ex. som objekt i Jag tror att hon<br />
heter Mia, som adverbial i Om det regnar, stannar jag hemma,). S.k. relativsatser är<br />
alltid bestämningar till ett substantiv eller ett pronomen (t.ex. den man som var här i<br />
går, alla som känner henne).<br />
En bisats inleds oftast med en s.k. bisatsinledare, nämligen ett ord som visar vilket<br />
slag av bisats det är fråga om (t.ex. att, som). Bisatser har vidare en annan ordföljd än<br />
huvudsatser. I en typisk huvudsats står vissa adverbial, t.ex. satsnegationen inte, efter<br />
det finita verb (”f + a”) (t.ex. Det regnar inte). I en typisk bisats står dessa adverbial<br />
däremot före det finita verbet (”a + f”) (t.ex. att det inte regnar). Satser av den första<br />
typen kallas därför också fa-satser och satser av den senare typen af-satser.<br />
I följande exempel är bisatserna understrukna. Inom parentes ges bisatsens satsdelsfunktion.<br />
Vilken satsdel det är fråga om framgår av bisatsens betydelse. Detta<br />
framgår också av bisatsinledaren, dvs. det första ordet i bisatsen.<br />
3
Finländarna Seppo Fränti och Risto Vahanen strålade då de i går ställde upp för<br />
medierna strax efter ankomsten till Zamboanga i Filippinerna. (adverbial; bisatsen<br />
uttrycker tidpunkt)<br />
Tuomioja, som i går blev den första ministern att besöka Libyen sedan 1983,<br />
talade varmt för de parter som varit inblandade i de intensiva förhandlingarna<br />
under krisen. (attribut; bisatserna är bestämningar till det föregående ordet,<br />
Tuomioja resp. parter)<br />
Efter de senaste turerna i dramat höll släktingarna andan tills det efterlängtade<br />
telefonsamtalet äntligen kom. (adverbial; bisatsen uttrycker tidpunkt)<br />
En bisats kan också innehålla andra bisatser som fungerar som satsdelar eller bestämningar<br />
i den. I följande exempel är den överordnade bisatsen och den bisats som ingår<br />
i den understrukna.<br />
In i det sista var frigivningen osäker, eftersom medlarna överfölls på väg till<br />
platsen där gisslan skulle överlåtas. (eftersom inleder ett adverbial i huvudsatsen<br />
och där en bestämning till ordet platsen)<br />
I exemplen ovan ingår alltså den senare bisatsen som en satsdel resp. en bestämning i<br />
den överordnade bisatsen, som i sin tur är ett led i huvudsatsen.<br />
Det finns en konstruktion som till funktionen och formen påminner om vissa typer<br />
av bisatser men som inte är en sats. Typiskt för den är nämligen att den saknar subjekt<br />
och att dess predikat står i infinitiv. Sådana konstruktioner kallas infinitivfraser eller<br />
infinita satser. De inleds alltid med ordet att. I exemplet nedan är infinitivfrasen<br />
understruken.<br />
Efter välkomstceremonin var det dags för Vahanen och Fränti att gå ombord på<br />
planet som skulle föra dem hem till Finland.<br />
Infinitivfrasen i detta exempel innehåller en relativsats, som inleds med ordet som och<br />
som är en bestämning till ordet planet.<br />
Satser, såväl huvudsatser som bisatser, kan samordnas med varandra t.ex. med<br />
hjälp av konjunktionen och. Den eller de satsdelar som är gemensamma för båda<br />
satserna stryks vanligen i den ena satsen. Den sats där strykningen sker blir därmed<br />
ofullständig, den saknar en eller flera satsdelar. I nedanstående exempel är de satser<br />
understrukna som saknar ett led; det strukna ledet är i båda fallen satsens subjekt.<br />
De frigavs på lördagen och flögs från Filippinerna till Libyens huvudstad Tripoli.<br />
Presidenten var inte närvarande vid festligheterna men mötte de frigivna på<br />
flygfältet i Tripoli.<br />
4
3 Satsens och meningens konsCtuenter<br />
Satser består, som ovan har framgått, inte av enskilda ord utan av s.k. ”led” som<br />
fungerar i satsen som satsdelar (eller satsled). Ett led kan visserligen bestå av ett enda<br />
ord, men det kan lika väl bestå av en kortare eller längre sekvens av ord, som är<br />
syntaktiskt relaterade till varandra. Satsens led kallas alltså här dels konstituenter, dels<br />
satsdelar. Med denna terminologi syftas på två olika egenskaper hos leden: dels består<br />
olika led av olika typer av syntaktiska strukturer som här kallas ”konstituenttyper”,<br />
dels uppbär leden olika syntaktiska funktioner inom satsen, som här kallas ”satsdelsfunktioner”.<br />
T.ex. substantivfraser, infinitivfraser och bisatser är olika typer av konstituenter.<br />
De kan alla uppbära flera olika satsdelsfunktioner, t.ex. fungera som subjekt, objekt<br />
eller attribut. Å andra sidan kan de alla också uppbära samma satsdelsfunktion: substantivfraser,<br />
infinitivfraser och vissa typer av bisatser kan t.ex. fungera som subjekt i<br />
satsen. Sådana konstituenter som kan fungera som subjekt kallas nominala led.<br />
Nominala led har även vissa andra gemensamma funktioner: de kan också fungera<br />
t.ex. som objekt och som rektion i en prepositionsfras (se nedan).<br />
I följande exempel består varje konstituent (och varje satsdel) av ett enda ord:<br />
Kalle / reparerade / cykeln / själv.<br />
Det vanliga är dock att minst någon eller några av konstituenterna har en mer<br />
invecklad struktur och innehåller bestämningar av olika slag. I följande exempel<br />
innehåller alla konstituenter två ord:<br />
Min bror / brukar reparera / sin cykel / alldeles själv.<br />
Det finns ingen övre gräns för hur lång en konstituent i en sats kan vara. Också<br />
bisatser kan fungera som bestämningar och självständiga satsdelar, och de kan ju vara<br />
hur långa som helst. Exempel:<br />
Min bror, som för flera år sedan utbildade sig till bilmekaniker, / brukar reparera /<br />
sin cykel / själv.<br />
I detta exempel fungerar bisatsen (relativsatsen) som bestämning i den nominalfras<br />
som utgör satsens subjekt.<br />
Man kan också samordna två eller flera konstituenter till en komplex konstituent,<br />
som då kan bli hur lång som helst. I följande exempel består subjektet av en sådan<br />
komplex nominalfras:<br />
Min bror, hans hustru och deras fyra barn samt våra föräldrar och far- och<br />
morföräldrar var på besök hos oss i går.<br />
Som ovan har framgått finns det tre huvudtyper av konstituenter som kan fungera som<br />
satsdelar i en sats: fraser, bisatser och infinitivfraser. I följande exempel ingår alla<br />
tre typer av konstituenter:<br />
5
När presidentvalet äntligen är över, kan Finlands folk övergå till att i stället ägna<br />
sig åt Formel-1-tävlingarna.<br />
Ordet när inleder här en bisats och ordet att en infinitivfras. Dessutom innehåller<br />
huvudsatsen en nominalfras (Finlands folk), en verbfras (kan övergå) och en prepositionsfras<br />
(till + infinitivfras).<br />
Fraser kan alltså antingen bestå av ett enda ord (t.ex. Kalle och reparerade i<br />
exemplet ovan) eller så kan de ha en mer komplex struktur, då de förutom huvudordet<br />
även innehåller en eller flera bestämningar. Också bestämningarna består av konstituenter,<br />
som kan vara fraser, bisatser och infinitivfraser. Satser har således en hierarkisk<br />
konstituentstruktur. En substantivfras kan t.ex. innehålla en substantivfras på andra<br />
nivån, och denna kan innehålla en substantivfras på tredje nivån, o.s.v. I följande<br />
exempel ingår substantivfraser på tre nivåer:<br />
möjlighet till en veckas semester<br />
Den första nivån består av hela frasen; där är möjlighet huvudord. Frasen innehåller en<br />
bestämning, som består av en prepositionsfras (till en veckas semester). Denna innehåller<br />
i sin tur en substantivfras (en veckas semester); substantivfrasens huvudord är<br />
semester. Detta ord har en bestämning som också är en substantivfras, nämligen<br />
genitivuttrycket en veckas.<br />
Förutom substantivfraser och prepositionsfraser finns det även andra typer av<br />
fraser som kan ingå i en sats och som kan fungera antingen som primära satsdelar eller<br />
som bestämningar. De olika typerna av fraser behandlas i nästa avsnitt.<br />
4 Olika slag av fraser<br />
En av de tre konstituenttyperna kallas som ovan har framgått för fras (fi. ”lauseke”).<br />
En fras kan bestå antingen av ett enda ord eller av en sekvens av ord. I det senare fallet<br />
består frasen av ett huvudord och en eller flera bestämningar. Bestämningarna består i<br />
sin tur av fraser, bisatser eller infinitivfraser. Följande meningar innehåller två fraser<br />
vars huvudord är ett substantiv; de kallas substantivfraser. Bestämningar till ett substantiv<br />
kallas för attribut. Substantivfraserna är understrukna och det substantiv som<br />
fungerar som frasens huvudord är skrivet med fet stil. Frasernas satsdelstillhörighet<br />
anges inom parentes.<br />
I går höll de båda presidentkandidaterna (subjekt) sin första gemensamma<br />
presskonferens (objekt).<br />
Mitt starka stöd i södra Finland (subjekt) var en överraskning (predikativ) för<br />
mig.<br />
Som framgår av exemplen ovan kan en fras innehålla bestämningar av två slag: sådana<br />
som placeras före och sådana som placeras efter huvudordet. Dessa kallas framför-<br />
6
ställda resp. efterställda attribut. Hur vet man vilka ord eller fraser som hör ihop och<br />
bildar en gemensam fras? Varför är t.ex. i södra Finland en bestämning till stöd i det<br />
senare exemplet? Orden i en fras bildar oftast en sammanhängande sekvens, dvs. det<br />
står inga andra ord mellan orden i en fras. Normalt kan frasens olika delar alltså inte<br />
separeras från varandra (utan att betydelsen ändras).<br />
Svenskan har en ordföljdsprincip som säger att en huvudsats bara kan innehålla en<br />
satsdel som står före det finita verbet. I det senare exemplet ovan måste alltså mitt<br />
starka stöd i södra Finland vara en satsdel, eftersom det finita verbet var följer först<br />
efter denna ordsekvens. Sekvensen utgör också en konstituent. Prepositionsfrasen för<br />
mig kan vara antingen en självständig satsdel (ett adverbial) eller en bestämning till<br />
substantivet överraskning. I följande version av exemplet utgör en överraskning för<br />
mig en enda satsdel (predikativ) och en enda substantivfras:<br />
En överraskning för mig var mitt starka stöd i Södra Finland.<br />
I följande version är för mig en egen primär satsdel, ett adverbial:<br />
För mig var mitt starka stöd i södra Finland en överraskning.<br />
Fraser som innehåller bestämningar kallas här komplexa fraser. En annan typ av komplexa<br />
fraser består av två eller flera samordnade fraser. En fras kan alltså bestå av flera<br />
ord utan att innehålla bestämningar. Också två eller flera komplexa fraser kan naturligtvis<br />
samordnas. Exempel:<br />
Du och jag är som skapade för varandra.<br />
Din bror och min syster är som skapade för varandra.<br />
Varje fras har ett huvudord. Om frasen bara består av ett ord, så är detta dess huvudord.<br />
Då det gäller att avgöra vilket ord som är huvudord i en komplex fras, kan man<br />
använda följande kriterier. För det första är huvudordet både semantiskt och syntaktiskt<br />
viktigare än bestämningarna. Oftast är det grammatiskt möjligt att stryka bestämningarna<br />
men inte huvudordet (i svenskan är dock en artikel eller annat motsvarande<br />
attribut ofta obligatoriskt i substantivfraser). Jämför:<br />
Stödet var en överraskning.<br />
*Mitt starka i södra Finland var en för mig. 1<br />
Om huvudordet stryks, måste i regel också bestämningarna strykas.<br />
För det andra är huvudordet det ord i frasen som bestämmer om dess syntaktiska egenskaper.<br />
Huvudordet bestämmer hur resten av frasen kan se ut, dvs. vilka slag av bestämningar<br />
som kan ingå i den och var dessa skall stå. T.ex. substantivfraser har en<br />
helt annan struktur än prepositionsfraser och verbfraser. Det är också huvudordet som<br />
1 ! Ogrammatikaliska, d.v.s. felaktiga exempel markeras med en stjärna framför satsen; tveksamma<br />
fall markeras med ett frågetecken.<br />
7
estämmer vilka satsdelssfunktioner frasen kan uppbära. T.ex. substantivfraser, prepositionsfraser<br />
och verbfraser har helt olika syntaktiska funktioner i satsen.<br />
I enlighet med huvudordets ordklasstillhörighet indelas fraserna i olika typer. Man<br />
talar sålunda om substantivfraser, pronomenfraser, adjektivfraser, participfraser, adverbfraser,<br />
prepositionsfraser och verbfraser.<br />
I stället för substantivfraser talar man ofta om nominalfraser. I begreppet ingår förutom<br />
fraser med substantiv som huvudord även sådana fraser som har antingen ett<br />
egennamn eller ett substantiviskt pronomen som huvudord. Alla dessa typer av fraser<br />
kan uppbära identiska satsdelsfunktioner. Frasernas interna struktur är också mycket<br />
likadan. Substantiv och egennamn kan ta identiska, både framförställda och efterställda<br />
bestämningar. Substantiviska pronomen kan däremot inte få framförställda<br />
bestämningar. Jämför:<br />
den oslagbare stavhopparen från Ukraina<br />
den oslagbare Sergei Bupka från Ukraina<br />
han från Ukraina (*den oslagbare han från Ukraina)<br />
Adjektivfraser har ett adjektiv som huvudord. Också de kan få både framförställda och<br />
efterställda bestämningar. I frasen ganska nöjd med resultatet är nöjd huvudord och<br />
ganska en framförställd bestämning (ett gradadverbial) och med resultatet en efterställd<br />
bestämning (ett adverbial). Participfraser har ett presens particip eller ett perfekt<br />
particip som huvudord (ex.: några oliktänkande, väldigt överraskad av beslutet).<br />
Adverbfraser har ett adveb som huvudord (mycket ofta, oftare än förr).<br />
Prepositionsfraser har en något annorlunda struktur än de ovannämnda frastyperna.<br />
De består normalt av två led: en preposition, som är frasens huvudord, och en<br />
s.k. rektion. Rektionen är nästan alltid ett nominalt led (en nominalfras, en bisats eller<br />
en infinitivfras) (ex.: bredvid kungen, (tänka) på att det snart är sommar, i stället för<br />
att komma med). Rektionen kan förefalla semantiskt viktigare än prepositionen. Det<br />
finns dock flera argument för att det inte är rektionen som är frasens huvudord utan<br />
prepositionen. Rektionen kan ofta strykas, medan prepositionen inte kan strykas utan<br />
att hela frasen måste strykas. Jämför:<br />
Han ville sitta bredvid kungen. Han ville sitta bredvid. *Han ville sitta kungen.<br />
Det är vidare prepositionen som ger frasen dess syntaktiska egenskaper. Utan preposition<br />
kan t.ex. frasen bredvid kungen inte fungera som adverbial (se exemplet ovan).<br />
Ensamstående prepositioner är rätt vanliga i svenskan. De fungerar då som<br />
adverbial eller som verbpartiklar. Exempel:<br />
Han känner att han ofta är utanför. (jfr utanför sällskapet)<br />
Vill du komma med? (jfr med oss)<br />
8
Verbfrasen har ett verb som huvudord. I en verbkedja är det det första verbet som är<br />
huvudord. Verbet kan stå antingen i finit eller infinit form; det finns alltså både finita<br />
verbfraser (läser, har läst) och infinita verbfraser (läsa, ha läst).<br />
Verbfrasens bestämningar skiljer sig från bestämningarna i andra frastyper i det<br />
avseendet att många av dem samtidigt fungerar som s.k. primära satsdelar. T.ex. objekt<br />
och en del av adverbialen betraktas i grammatiken som verbbestämningar. De är dock<br />
inte hårt knutna till verbet, utan de kan separeras från verbet och t.ex. placeras i början<br />
av satsen. I följande exempel inleds satsen med en verbbestämning:<br />
Ett så starkt stöd i södra Finland hade han inte väntat sig. (objekt)<br />
En överraskning för mig var mitt starka stöd i södra Finland. (predikativ)<br />
I södra Finland hade han ett oväntat starkt väljarstöd. (adverbial)<br />
Det finns också bestämningar som är så starkt knutna till verbet att de inte kan fungera<br />
som självständiga, primära satsdelar. Sådana är reflexiva pronomen i s.k. reflexiva<br />
verb (t.ex. sprida sig, befatta sig) och partikeladverbial i partikelverb (t.ex. lägga ner,<br />
skjuta upp). I följande exempel är verbfraserna inkl. de bestämningar som räknas till<br />
verbfrasen i denna bemärkelse understrukna:<br />
Elden spred sig snabbt till grannhusen.<br />
Han vill inte befatta sig med ärendet.<br />
Företaget har beslutat att lägga ner sin fabrik i Tyskland.<br />
Tyvärr måste de skjuta upp festen.<br />
5 Olika slag av bisatser<br />
En bisats är som ovan har framgått en sats som fungerar som satsdel i en annan,<br />
överordnad sats. Bisatsen kan antingen utgöra ett primärt satsled eller så kan den ingå<br />
som en bestämning i en fras i den överordnade satsen. Bisatsen kan t.ex. vara den<br />
överordnade satsens subjekt, objekt eller adverbial. Den kan också fungera som rektion<br />
i en prepositionsfras eller som attribut i en nominalfras. Den överordnade satsen<br />
är oftast en huvudsats, men den kan också vara en bisats. Den del av den överordnade<br />
satsen som blir kvar när bisatserna stryks kallas för matrissats. Den överordnade satsen<br />
fungerar alltså som ett slags ”matris” för de bisatser som fogas in i den som satsdelar.<br />
Bisatser indelas i olika kategorier i enlighet med vilken satsdelsfunktion de har i<br />
den överordnade satsen, nämligen i nominala, adverbiella och attributiva bisatser.<br />
De tre olika bisatstyperna skiljer sig från varandra i fråga om bisatsinledare och betydelse.<br />
Bisatsinledaren anger hur bisatsen förhåller sig till den överordnade satsen, t.ex.<br />
vilken satsdelssfunktion den har (jfr t.ex. att, när och som). För övrigt har de olika<br />
bisatstyperna samma syntaktiska struktur, nämligen en struktur som karakteriseras av<br />
9
af-ordföljd i mittfältet (se ovan). Exempel på meningar med olika slag av bisatser<br />
(understrukna):<br />
Sfp:s centralstyrelse beslöt enhälligt att man inte ställer sig bakom någon<br />
kandidat. (nominal bisats som fungerar som objekt)<br />
De flesta av partiets riksdagsmän ville inte yppa vem de kommer att rösta på.<br />
(nominal bisats som fungerar som objekt)<br />
När presidentvalet äntligen är över, kan folket i Finland börja följa med Formel-1tävlingarna.<br />
(adverbiell bisats som fungerar som tidsadverbial)<br />
I går höll de båda presidentkandidaterna som gick vidare till andra omgången sin<br />
första gemensamma presskonferens. (attributiv bisats som fungerar som<br />
bestämning till ordet presidentkandidaterna)<br />
Nominala bisatser uppbär olika nominala satsdelsfunktioner. När det gäller primära<br />
satsdelar fungerar de främst som subjekt, objekt och predikativ. Dessutom fungerar de<br />
som rektion i en prepositionsfras och ibland som attribut till ett substantiv. Nominala<br />
bisatser är av två typer, nämligen att-satser och indirekta frågesatser (se de två första<br />
exemplen ovan). De senare är av två slag: rogativa bisatser inleds av en subjunktion<br />
(främst om, t.ex. Vet du om hon kommer); kvesitiva bisatser inleds av ett interrogativt<br />
satsled (t.ex. vem, var, varför t.ex. Vet du var hon bor). En bisats som fungerar som<br />
subjekt postponeras ofta, vilket betyder att den placeras i den överordnade satsens slut.<br />
Denna sats innehåller då också ett s.k. expletivt (”formellt”) subjekt.<br />
Exempel på meningar med att-satser i olika syntaktiska funktioner:<br />
Att det finns en biologiskt betingad skillnad mellan pojkars och flickors livskraft<br />
världen över har varit känt sedan länge. (subjekt)<br />
Att en kenyan skulle vinna hinderloppet var självklart. (subjekt)<br />
Det ligger i allas intresse att bränderna upphör. (postponerat subjekt)<br />
Vi hoppas att tillväxten skall minska fattigdomen i landet. (objekt)<br />
Vi vill inte förneka att det finns problem i vården. (objekt)<br />
Polisen är övertygad om att gärningsmannen bakom mordbränderna är<br />
densamma i samtliga nitton fall. (rektion till om)<br />
Att saker och ting kan gå sönder måste man räkna med. (rektion till med)<br />
Brandmännen körde in på tullområdet i hög hastighet med följden att bilen välte.<br />
(attribut till följden)<br />
Bisatsobjekt fungerar som satsdelar precis på samma sätt som substantivfraser. Jämför<br />
det första exemplet ovan med följande:<br />
Den biologiskt betingade skillnaden mellan pojkars och flickors livskraft har varit<br />
känd sedan länge.<br />
10
Exempel på interrogativa bisatser i olika syntaktiska funktioner:<br />
Han sade inte när de formella diplomatiska kontakterna knyts. (objekt)<br />
Personligen är han förvånad över hur lite intresse det finns att understöda<br />
fortbildning. (rektion till över)<br />
För centern var den stora frågan om partiet skulle gynnas av sin<br />
oppositionsställning. (predikativ)<br />
Vilka konsekvenserna är för regeringspolitiken ville han inte uttala sig om.<br />
(rektion till om)<br />
Adverbiella bisatser fungerar t.ex. som tidsadverbial (temporala bisatser), orsaksadverbial<br />
(kausala bisatser) eller villkorsadverbial (konditionala bisatser). Exempel på<br />
meningar med olika slag av adverbiella bisatser:<br />
Mannen detonerade en sprängladdning när polisen började springa efter honom.<br />
(tidsadverbial)<br />
I Simplon-tunneln mellan Italien och Schweiz avbröts järnvägstrafiken eftersom<br />
risken för ras bedömdes vara stor. (orsaksadverbial)<br />
Om vi har ett problem löser vi det själva. (villkorsadverbial)<br />
Den tredje typen av bisatser, dvs. attributiva bisatser, utgör bestämningar i nominalfraser,<br />
som oftast är substantivfraser. Deras satsdelsfunktion är således attribut. De<br />
inleds oftast med subjunktionen som men de kan också inledas med någon form av det<br />
relativa pronomenet vilken. Exempel:<br />
Enligt den gröna riksdagsmannen Osmo Soininvaara, som är statistiker till<br />
utbildningen, tydde andelen av förhandsrösterna på att de gröna skulle gå klart<br />
framåt.<br />
Den separatistiska tamilgerillan har tidigare genomfört flera självmordsattacker, i<br />
vilka flera politiker och civila dött.<br />
Bisatser kan som ovan sades också ingå som satsdelar i andra bisatser. I följande<br />
mening innehåller den kausala bisatsen en nominal bisats som objekt:<br />
Jag kan med gott samvete blicka bakåt, eftersom jag vet att jag inte kunde gjort<br />
någonting på ett bättre sätt.<br />
Den kausala bisatsen inleds med ordet eftersom, och nominala bisatsen (den kausala<br />
bisatsens objekt) inleds med ordet att.<br />
I likhet med andra konstituenter kan bisatser också samordnas med varandra. I<br />
följande mening är det två interrogativa bisatser som fungerar som objekt som<br />
samordnats med varandra med hjälp av konjunktionen men:<br />
Händelserna visade hur lätt information sprids via Internet men också vilket<br />
opålitligt medium det är.<br />
11
6 InfiniCvfraser<br />
En infinitivfras har ovan beskrivits som en infinit ”sats” vars verbfras står i infinitiv<br />
och som saknar subjekt. Med undantag av subjekt kan infinitivfrasen innehålla vilka<br />
satsdelar som helst, också satsadverbial (bl.a. negation). Infinitivfraser inleds med subjunktionen<br />
att. De har nominal funktion, dvs. de har samma satsdelsfunktioner som<br />
substantivfraser och nominala bisatser. Exempel på meningar där infinitivfraser står i<br />
olika syntaktiska funktioner:<br />
Att skriva om Israel är problematiskt av flera skäl. (subjekt)<br />
Att bara ta fram de negativa aspekterna innebär att deras relativa betydelse<br />
förstoras.(subjekt)<br />
Det är få förunnat att bli riktigt folkkära. (postponerat subjekt)<br />
Ingenting går upp mot att lyckas i en stor tävling. (rektion till mot)<br />
Analysen skall användas för att utveckla vårt hälsosystem. (rektion till för)<br />
Vi ser goda möjligheter att fortsätta att öka på marknadsandelen. (attribut till<br />
möjligheter)<br />
7 Satsdelar, roller och aktanter<br />
De olika konstituenterna i satsen fungerar som satsdelar, som också kallas ”satsled”. I<br />
sin enklaste form kan en sats bestå av en enkel nominalfras som fungerar som subjekt<br />
och ett finit verb som fungerar som predikat, t.ex. Babyn sover. Dessutom kan satsen<br />
innehålla ett optionellt satsadverbial (eller flera), som bestämmer hela satsen, t.ex.<br />
Babyn sover inte, Lyckligtvis sover babyn. Oftast innehåller satsen dock en eller ett par<br />
satsdelar utöver subjekt och predikat.<br />
I den svenska grammatiken räknar man vanligen med följande primära satsdelar:<br />
subjekt, predikat, objekt, indirekt objekt, egentligt subjekt, predikativ, adverbial. Till<br />
predikatet räknas de ord som ingår i verbfrasen i snäv bemärkelse, dvs. förutom det<br />
finita verbet och eventuella infinita former som ingår i den s.k. verbkedjan också<br />
partikeladverbial (verbpartiklar) och reflexiva pronomen (i s.k. reflexiva verb). Satsdelarna<br />
är syntaktiska funktioner, ett slags roller som konstituenterna innehar i själva<br />
satsen. Nominalfrasens syntaktiska funktion har en avgörande betydelse för hur den<br />
tolkas. Kalle hjälpte Lisa med städningen betyder alltså något annat än Lisa hjälpte<br />
Kalle med städningen; i den första satsen är Kalle subjekt, i den andra är Kalle objekt;<br />
med Lisa förhåller det sig tvärtom.<br />
En sats beskriver vanligen en händelse, en process, ett tillstånd el.likn. I varje<br />
sådan aktion figurerar vanligen en eller flera personer, föremål eller abstrakta<br />
omständigheter. som förhåller sig på olika sätt till själva aktionen och till varandra. I<br />
exemplet ovan hänför sig nominalfraserna Kalle och Lisa till två olika personer, som<br />
deltar på olika sätt i den aktion som verbet hjälpa betecknar. De aktuella personerna är<br />
12
eferenter för fraserna Kalle resp. Lisa. Referenterna sägs uppbära olika roller i<br />
aktionen. De kallas också för aktanter. Också nominalfraserna och satsdelarna sägs<br />
uppbära motsvarande semantiska roller.<br />
Det är typiskt att subjektet i en aktiv sats (i andra satser än passiva satser, dvs. i<br />
typen Hon har publicerat flera diktsamlingar) betecknar en referent som uppbär en<br />
aktiv roll i aktionen (”hon”) och utför den handling som verbet betecknar. Vidare är<br />
det typiskt att objektet (här ”flera diktsamlingar”) betecknar en referent som är ett<br />
passivt föremål för aktionen, antingen en passiv mottagare av en handling eller en<br />
passiv deltagare i ett tillstånd. Subjekt och objekt skiljer sig således från varandra i<br />
fråga om semantisk roll. I en passiv sats (t.ex. Hennes första diktsamling publicerades<br />
2005) förändras relationen mellan subjekt och semantisk roll så, att subjektet (här ”den<br />
första diktsamlingen”) nu betecknar en passiv roll. Jämför också Kalle tvättar mattan<br />
varje sommar och Mattan tvättas varje sommar; i den första satsen är Kalle subjekt<br />
och i den andra satsen mattan.<br />
I SAG skiljer man mellan tre s.k. deltagarroller. Förutom en aktiv deltagare, s.k.<br />
Agens, och en passiv deltagere, s.k. Föremål, räknar man i grammatiken med s.k.<br />
Mottagare. I följande exempel finns alla tre rollerna representerade: Kalle (Agens)<br />
köpte Lisa (Mottagare) en dammsugare (Föremål). Det är dessa tre roller som normalt<br />
uttrycks med subjekt och objekt. Agens kan dock aldrig uttryckas med objekt. Jämför<br />
subjektet i följande satser:<br />
Kalle gav Lisa en dammsugare. (Agens)<br />
Lisa fick en dammsugare av Kalle. (Mottagare)<br />
Dammsugaren låg i en jättestor förpackning. (Föremål)<br />
Föremålet behöver inte, som framgår av exemplet, vara ett föremål för en aktiv<br />
handling, utan det kan också annars delta i situationen på ett passivt sätt.<br />
Vilka primära satsdelar (förutom adverbial) som kan ingå i satsen och vilka<br />
semantiska roller dessa betecknar är i hög grad beroende av verbet (huvudverbet i en<br />
verbfras). Subjekt, objekt och indirekt objekt brukar också kallas för verbets aktanter<br />
eller argument. Beroende på hur många argument ett verb kan konstrueras med skiljer<br />
man mellan 1-ställiga, 2-ställiga och 3-ställiga verb. Verb som inte kan konstrueras<br />
med objekt eller indirekt objekt men i stället konstrueras med subjekt är 1-ställiga,<br />
t.ex. Babyn sover. De kallas också intransitiva. Verb som kan konstrueras med subjekt<br />
och objekt är 2-ställiga, t.ex. Babyn dricker mjölk. De kallas också transitiva. Slutligen<br />
finns det verb som kan konstrueras med subjekt, objekt och indirekt objekt och som<br />
således är 3-ställiga, t.ex. Mamma gav babyn mjölk. Sådana verb kallas ibland<br />
bitransitiva. Det finns också 0-ställiga verb, som inte kan konstrueras med någon<br />
deltagarroll eller aktant överhuvudtaget. Sådana satser får dock vanligtvis ett formellt<br />
subjekt, t.ex. Det regnade hela dagen.<br />
I fråga om adverbial är satsdelstillhörigheten i allmänhet inte avgörande för<br />
tolkningen. Om konstituenten består av en adverbfras, prepositionsfras eller en adverbiell<br />
bisats, framgår det av själva adverbialets betydelse på vilket sätt frasens referent<br />
13
deltar i aktionen. Adverbial brukar uttrycka s.k. omständighetsroller. Olika adverbial<br />
uttrycker t.ex. aktionens tidpunkt, plats, orsak, följd eller sättet som aktionen utförs på.<br />
De ”referenter” som adverbial syftar på är således vanligtvis av abstrakt natur; de<br />
utgörs inte av levande varelser eller av konkreta föremål utan av abstrakta omständigheter<br />
av olika slag. Omständighetsrollen Plats kan hänföra sig till ett konkret föremål.<br />
Denna roll kan också ibland uttryckas med subjekt. Jämför:<br />
Tidningarna ligger i korgen.<br />
Korgen innehåller tidningar.<br />
Adverbial är inte i lika hög grad beroende av verbet som t.ex. objekt. Vilka verb som<br />
helst kan t.ex. konstrueras med tidsadverbial eller orsaksadverbial. Men det finns<br />
också adverbial som utgör mer eller mindre obligatoriska bestämningar till verbet och<br />
vars form och betydelse är beroende av verbet. Den typ av adverbial som är beroende<br />
av verbet kallas för bundna adverbial. Exempel på sådana adverbial är prepositionsfraserna<br />
i följande uttryck: diskutera med en person, berätta om en händelse, lyssna på<br />
musik, gå i pension, bo i en stad, flytta till landet.<br />
8 Ordningsföljden mellan satsdelarna: ordföljd<br />
Med ”ordföljd” avses egentligen inte ordningsföljden mellan orden utan ordningsföljden<br />
mellan satsdelarna, dvs. var de olika satsdelarna skall stå i satsen i förhållande<br />
till varandra. Visserligen skall konstituenterna i en satsdel också stå i en viss ordningsföljd;<br />
konstituenterna har alltså också sin interna ”ordföljd”. I detta avsnitt behandlas<br />
bara ordningsföljden mellan de primära satsdelarna, dvs. det som normalt avses med<br />
begreppet ”ordföljd”. I stället för ”ordföljd” används också termen ”ledföljd”.<br />
Svenskan har i jämförelse med t.ex. finskan en tämligen ”fast” ordföljd. Detta<br />
innebär att de olika satsdelarna placeras i bestämda positioner i förhållande till det<br />
finita och det infinita verbet och till varandra. (När det gäller satsens ordföljd är det<br />
faktiskt praktiskt att behandla det finita verbet resp. de infinita verben som olika<br />
”satsdelar” eftersom de står i olika positioner i satsen.) Möjligheterna att välja mellan<br />
flera olika positioner för en och samma satsdel är tämligen begränsade i svenskan. De<br />
tre centrala satsdelarna subjekt, objekt och indirekt objekt definieras faktiskt gärna<br />
utgående från deras position i satsen.<br />
För att beskriva svenskans ordföljdssystem har man konstruerat ett s.k. satsschema,<br />
där det finns positioner för olika satsdelar. Av satsschemat finns två huvudvarianter:<br />
ett fa-schema för huvudsatser och ett af-schema för bisatser. Här ges bara en<br />
översikt över de viktigaste principerna för svenskans ordföljd.<br />
14
Huvudsatsschemat ser ut på följande sätt:<br />
Fundament Mittfält Slutfält<br />
X Finit verb Subjekt Adverbial Infinit verb Objekt etc. Adverbial<br />
Tidigare brukade Kalle inte träffa sin syster lika ofta<br />
Bisatsschemat ser ut på följande sätt:<br />
Bisatsinledare Mittfält Slutfält<br />
Subjekt Adverbial Finit verb Infinit verb Objekt etc. Adverbial<br />
eftersom Kalle tidigare inte brukade träffa sin syster lika ofta<br />
Karakteristiskt för huvudsatsschemat är att det finita verbet står som andra konstituent<br />
i satsen. Före det finns det en plats för en enda konstituent, alltså en satsdel. Denna<br />
position, huvudsatsens första konstituent, brukar kallas fundament. Fundamentpositionen<br />
är inte reserverad för någon viss satsdel, utan vilken satsdel som helst kan<br />
placeras där. Det vanligaste är dock att den första satsdelen är subjekt; också adverbial<br />
är vanliga i fundament. Ex.: Kalle åkte till Stockholm i går. I går åkte Kalle till<br />
Stockholm. Till Stockholm åkte Kalle i går.<br />
Resten av huvudsatsen indelas i två s.k. ”fält”, som kallas mittfält och slutfält. I<br />
mittfältet finns platser för ett finit verb, subjektet och ett eller flera mittfältsadverbial<br />
(mest typiskt satsadverbial). Om subjektet inte står i fundament, står det alltså efter det<br />
finita verbet i mittfältet. Denna ordföljdstyp kallas ofta ”omvänd ordföljd” (se<br />
exemplen ovan). I slutfältet placeras de infinita verbformerna, objekt, predikativ och<br />
egentligt subjekt samt adverbial. Ex.: (Kalle brukar) åka bil till jobbet varje dag.<br />
Ordningsföljden mellan satsdelarna i mittfältet är olika i huvudsatser och bisatser.<br />
Däremot är slutfältet identiskt i båda satstyperna.<br />
Bisatser skiljer sig från huvudsatser i att de saknar fundament och därmed möjligheten<br />
att variera satsens första satsdel. Bisatsen inleds oftast med en bisatsinledare.<br />
Den första satsdelen är alltid subjekt. Medan huvudsatser ofta har omvänd ordföljd<br />
(subjektet efter finita verbet) (t.ex. I går åkte Kalle till Stockholm), har bisatser alltså<br />
alltid rak ordföljd (subjektet före det finita verbet) (t.ex. eftersom Kalle åkte till<br />
Stockholm i går). Ordningsföljden mellan finit verb och mittfältsadverbial är också<br />
olika i huvudsats och bisats, jfr Kalle åkte inte till Stockholm i går och eftersom Kalle<br />
inte åkte till Stockholm i går.<br />
Objekt placeras i svenskan i slutfältet, efter eventuella infinita verb, dock gärna<br />
före adverbial, t.ex. Kalle brukar läsa tidningen vid morgonkaffet. Alternativt kan<br />
objektet stå i fundament: Tidningen brukar Kalle läsa vid morgonkaffet. Egentligt<br />
subjekt och predikativ placeras i samma position som objekt, t.ex. Det brukar ligga<br />
15
flera tidningar på golvet varje morgon, Åbo Underrättelser är den äldsta tidningen i<br />
Finland. Med ”egentligt subjekt” avses ett subjekt som står i slutfältet (flera tidningar<br />
i exemplet ovan). I stället för det vanliga subjektet står ett s.k. formellt subjekt, som i<br />
svenskan alltid är ordet det, på subjektets plats i fundamentet eller i mittfältet. Med<br />
predikativ avses en nominal eller adjektivisk satsdel som ger ett slags beskrivning av<br />
subjektets (ibland objektets) referent.<br />
För adverbial finns tre olika placeringsmöjligheter i en huvudsats: först, i mitten<br />
eller i slutet av satsen. Olika adverbial föredrar något olika positioner. Jämför: På<br />
grund av strejken går det sannolikt inte några bussar i dag. Det finita verbet har sin<br />
fasta position som andra konstituent i en huvudsats och som tredje konstituent (efter<br />
subjekt och eventuellt mittfältsadverbial) i bisats. Det infinita verbet står som första<br />
konstituent i slutfältet, före objekt och adverbial.<br />
9 Ord av olika slag: ordklasser<br />
När vi bildar satser, kombinerar vi olika konstituenter med varandra enligt olika<br />
syntaktiska och andra principer. När vi bildar konstituenter eller satsdelar kombinerar<br />
vi olika ord med varandra. Ett av orden i en fras är dess huvudord som bestämmer<br />
frasens typ och därmed också dess grammatiska egenskaper. Olika slag av ord<br />
fungerar alltså på olika sätt i språket. De betecknar också olika typer av saker eller<br />
omständigheter.<br />
I den svenska grammatiken indelas orden i ordklasser. Indelningen är inte helt<br />
självklar utan den bygger på flera olika kriterier, som brukar sammanfalla rätt väl med<br />
varandra. De här kriterierna är morfologiska, syntaktiska och semantiska kriterier.<br />
Morfologiska kriterier handlar om hur ordet böjs eller om det alls kan böjas. De<br />
syntaktiska kriterierna tar fasta på t.ex. vilka typer av bestämningar ordet kan få. De<br />
semantiska kriterierna har att göra med ordets betydelse. Böjningen fungerar i<br />
praktiken som det starkaste kriteriet: ord som böjs i samma böjningskategorier tillhör<br />
samma ordklass. I fråga om oböjliga ord och i några andra problematiska fall används<br />
i stället syntaktisk egenskaper som kriterium. Ord som tillhör samma ordklass brukar<br />
också ha stora semantiska likheter; betydelsen är dock det minst pålitliga av de tre<br />
kriterierna.<br />
Ordklasserna är i svenskan av två huvudtyper: böjliga ord och oböjliga ord.<br />
Svenskan har tre centrala och stora ordklasser som har helt olika typ av böjning,<br />
nämligen substantiv, adjektiv och verb. Substantiven böjs i numerus, species och kasus<br />
(genitiv), t.ex. flick-or-na-s. Också adjektiv kan böjas i numerus och species, men<br />
ändelserna är andra: den glad-a flickan, glad-a flickor. Adjektiv böjs dessutom i genus<br />
(stor-t), och de flesta adjektiv kan också kompareras (bred-are, bred-ast). Verb böjs i<br />
tempus (läs-er, läs-te), i infinita former (läs-a, läs-t), i modus (främst imperativ: läs)<br />
och i diates (s-form) (läse-s, läste-s). Vissa pronomen samt perfekt particip kan också<br />
böjas i genus och numerus som adjektiv (sådan-t, sådan-a; måla-d, måla-t, måla-de).<br />
16
Vissa adverb kan kompareras som adjektiv (ofta-re). Man kan alltså konstatera att<br />
böjningen rätt väl skiljer de olika böjliga ordklasserna från varandra.<br />
Den syntaktiska funktionen är ett rätt starkt kriterium för ordklasser, och för<br />
oböjliga ord är det ofta det enda säkra kriteriet. Med syntaktisk funktion avses främst<br />
två olika syntaktiska egenskaper. För det första fungerar ordet som huvudord i en viss<br />
typ av fras och får därmed vissa typer av bestämningar (verb får t.ex. helt andra slag<br />
av bestämningar än substantiv, och prepositioner får helt andra bestämningar än<br />
adverbial). För det andra uppbär olika slag av ord (eller fraser som har ordet som<br />
huvudord) olika slag av satsdelsfunktioner. Nominalfraser (men inte verbfraser eller<br />
prepositionsfraser) kan t.ex. fungera som subjekt och objekt, medan prepositionsfraser<br />
och adverbfraser (men bara mycket få nominalfraser) kan fungera som adverbial.<br />
Å andra sidan bygger definitionen av en satsdel i viss mån på frastypen. T.ex. i<br />
satser av typen Kalle köpte en ny dammsugare åt Lisa betraktas åt Lisa inte som<br />
indirekt objekt utan som adverbial, bl.a. därför att åt Lisa är en prepositionsfras och<br />
inte en nominalfras.<br />
Andra typer av syntaktiska funktioner är t.ex. funktionen att samordna satser och<br />
fraser (t.ex. och, men; dessa kallas "konjunktioner") och funktionen att inleda underordnade<br />
satser (t.ex. att, som; dessa kallas "subjunktioner").<br />
I SAG skiljer man mellan följande ordklasser: substantiv (t.ex. bil, vatten,<br />
rökning), egennamn (t.ex. Kalle, Stockholm, Sju bröder), adjektiv (t.ex. stor, barnslig,<br />
ordlös), pronomen (t.ex. jag, vilken, sådan), räkneord (t.ex. fyra, fjärde), verb (t.ex.<br />
läsa, förvåna sig, måste), particip (t.ex. glädjande, förvånad), adverb (t.ex. ofta, inte,<br />
in), prepositioner (t.ex. i, trots, innanför), konjunktioner (t.ex. och, eller, men),<br />
subjunktioner (t.ex. att, som), infinitivmärke (att), interjektioner (hej, nej, usch). De<br />
fem sistnämnda ordklasserna är oböjliga, medan de övriga är åtminstone delvis<br />
böjliga.<br />
Om ordklasserna i svenskan skall vara just dessa är något som kan diskuteras. Man<br />
har t.ex. traditionellt inte betraktat egennamn som en särskild ordklass utan räknat dem<br />
till substantiven. Egennamn kan dock normalt inte böjas t.ex. i bestämd form eller i<br />
plural. Räkneord har man ibland behandlat som en typ av pronomen (jfr t.ex. fyra och<br />
många). Particip har ofta räknats till verben, och infinitivmärket (att) räknas ibland<br />
som subjunktion. Interjektionerna har ett säreget syntaktiskt beteende genom att de<br />
bildar egna meningar och inte kan fungera som satsdelar.<br />
De böjliga ordklasserna substantiv, adjektiv och verb är centrala ordklasser på<br />
flera olika sätt. De räknas ofta som de betydelsebärande orden i språket. Flera av de<br />
andra ordklasserna tillhör de s.k. formorden, som anger rätt abstrakta relationer mellan<br />
ord eller konstituenter. Substantiv, adjektiv och verb utgör också s.k. öppna ordklasser.<br />
Det betyder att det kan uppstå nya ord inom dessa ordklasser genom t.ex. ordbildning<br />
eller ordlån. De öppna ordklasserna är också de största vad antalet olika ord beträffar.<br />
De oböjliga ordklasserna är mer eller mindre slutna ordklasser, d.v.s. de består av ett<br />
tämligen begränsat antal ord. Det är inte heller vanligt att det t.ex. uppstår nya<br />
pronomen eller prepositioner.<br />
17
10 Ordens inre struktur<br />
I likhet med satser och fraser kan också ord bestå av flera än ett ”led” och ha en<br />
hierarkisk inre struktur. Ord består av olika typer av morfem. Ett morfem definieras<br />
som den minsta betydelsebärande enheten i ett språk. T.ex. i ordet bilarna ingår tre<br />
morfem, nämligen bil, -ar och –na. Morfemet bil uppbär en lexikalisk betydelse och<br />
betecknar en typ av fortskaffningsmedel. De två andra morfemen uppbär en grammatisk<br />
betydelse eller funktion: -ar betecknar numerus (plural) och –na betecknar<br />
bestämd speciesbetydelse. Dessa morfem består alla av flera än en bokstav och flera<br />
än ett ljud, fonem. Ett fonem definieras som den minsta betydelseskiljande enheten i<br />
ett språk. Fonem uppbär alltså inte någon egen betydelse, men om man byter ut ett<br />
fonem mot ett annat, så ändras betydelsen eller så saknar den nya ljudkombinationen<br />
betydelse helt och hållet. Om vi t.ex. byter den första konsonanten i ordet bil, kan<br />
resultatet bli t.ex. ordet pil, fil eller mil. Genom att byta ut vokalen i kan vi t.ex. få<br />
ordet bål eller bal. Om den sista konsonanten byts kan resultatet bli t.ex. bit. Andra<br />
utbyten kan leda till ”ord” som inte existerar i svenskan och därför inte uppbär någon<br />
betydelse, t.ex. *dil, *bul eller *bid.<br />
Morfemen är av två huvudtyper: fria morfem och bundna morfem. Fria morfem<br />
kan ensamma utgöra ett ord (t.ex. bil, stor, jag, som, hej). Bundna morfem förekommer<br />
i språket bara som delar av ord, t.ex. som böjningsmorfem (t.ex. bil-ar, stor-t). En<br />
annan typ av bundna morfem består av avledningsmorfem, som kan vara suffix (t.ex.<br />
vän-lig) eller prefix (t.ex. o-vänlig).<br />
Ett morfem som ensamt kan bilda ett ord kallas också rotmorfem. Ord som bara<br />
består av ett sådant morfem är enledade ord. Men många, kanske de flesta lexikonord<br />
(ord i grundform som t.ex. kan stå som uppslagsord i ett lexikon) är flerledade ord,<br />
nämligen antingen sammansättningar eller avledningar. Sammansättningar innehåller<br />
flera än ett rotmorfem (t.ex. bil-skola), och avledningar innehåller förutom (ett eller<br />
flera) rotmorfem också (ett eller flera) avledningsmorfem (t.ex. bil-ist). I en löpande<br />
text står orden (de s.k. textorden) ofta i böjningsform, de innehåller alltså ett eller flera<br />
böjningsmorfem (t.ex. bilskol-or-na, bilist-er-na).<br />
Lexikonord och textord kan alltså ha en komplex, hierarkiskt ordnad morfologisk<br />
struktur. Detta gäller t.ex. flera av följande ord som är tagna ur en tidningsartikel:<br />
finländarna, nöjdast, standarden, hälsovårdstjänsterna, framgår, dödlighet, våldsam,<br />
undersökningen, världsomfattande, vårdstandardjämförelse, anser. Några av orden<br />
används som exempel i diskussionen nedan.<br />
Förutom rotmorfem kan i ett ord alltså ingå ett eller flera bundna morfem. De är<br />
morfem som inte ensamma kan utgöra ett ord. Både böjningsmorfem och avledningsmorfem<br />
är som ovan konstaterades bundna morfem. Den viktigaste skillnaden mellan<br />
dem består i att avledningsmorfem används för att bilda nya ord, s.k. avledningar. Det<br />
avledda ordet har en annan betydelse än grundordet (det motsvarande ordet utan<br />
avledningsmorfem); det tillhör ofta också en annan ordklass (jämför t.ex. ordet död<br />
med död-lig och o-död-lig och oret död-lig med död-lig-het). Avledningsmorfem kan<br />
placeras antingen före roten, varvid de kallas prefix (t.ex. o-dödlig), eller så placeras<br />
18
de efter roten, varvid de kallas suffix (t.ex. död-lig-het). Bara suffix kan ändra ordets<br />
ordklass.<br />
Böjningsmorfemen bildar olika ”former” av samma ord utan att ändra på ordets<br />
lexikaliska betydelse eller ordklass (t.ex. finländar-na, nöjd-ast, standard-en, tjänst-erna,<br />
framgå-r). Det är också typiskt för böjningsmorfem att böjningen i allmänhet<br />
gäller för alla ord inom en och samma ordklass. Möjligheterna till avledning med ett<br />
och samma morfem är mycket mer begränsade inom ordklassen. Nästan alla adjektiv<br />
kan t.ex. böjas i genus (t.ex. sjuk-t), men långt ifrån alla adjektiv kan förses med det<br />
negerande prefixet -o (t.ex. *o-sjuk). Böjningsmorfemen är i svenskan alltid ändelser,<br />
dvs. suffix. Den del av ordet som blir kvar när böjningsändelserna avlägsnas kallas<br />
ordets stam. En ordstam utgörs av ett eller flera rotmorfem i kombination med eventuella<br />
avledningsmorfem (t.ex. o-död-lig). Den gemensamma termen för alla prefix och<br />
suffix (dvs. alla bundna morfem) är affix.<br />
Eftersom participen i SAG anses utgöra en egen ordklass, betraktas de morfem<br />
som bildar particip som avledningsmorfem och inte som böjningsmorfem i SAG (t.ex.<br />
glädj-ande, publicera-d). Participen beskrivs alltså i SAG som avledningar av verb,<br />
inte som verbala böjningsformer. Å andra sidan betraktas adjektivets t-ändelse i SAG<br />
som ett böjningsmorfem, varför också de t-former som fungerar som adverbial betraktas<br />
som adjektiv, inte som adverb (t.ex. Hon sjunger vacker-t).<br />
Då två ord kombineras med varandra uppstår en sammansättning, t.ex. hälso-vård,<br />
under-söka, fram-gå, vård-standard. I en sammansättning är oftast förledet (det första<br />
ordet) ett slags bestämning till efterledet (det senare ordet). Det är därför efterledet<br />
som uppbär ordets huvudbetydelse och också avgör dess ordklasstillhörighet (jfr t.ex.<br />
soppkött och köttsoppa, vårdstandard och standardvård). I en sammansättning kan det<br />
ingå ett extra fogemorfem i fogen mellan de två orden. Det är oftast ett genitivsuffix,<br />
antingen -s som i modern svenska eller en gammal genitivändelse, t.ex. -o i hälsovård.<br />
Genitivändelsen är nästan en regel, om förledet i en sammansättning självt är en<br />
sammansättning (t.ex. hälsovårdstjänst nedan).<br />
En sammansättning kan kombineras ytterligare med ett annat rotmorfem eller ett<br />
ord, t.ex. hälsovårds-tjänst. På detta sätt kan uppstå mycket långa sammansättningar,<br />
som t.ex. långdistanskärnvapensrobot, som är en sammansättning bildad av två sammansättningar,<br />
långdistans och kärnvapensrobot (eller möjligen av långdistanskärnvapen<br />
och robot). En sammansättning kan naturligtvis också innehålla avledda ord,<br />
som ordet jämför-else i vårdstandardjämförelse. Å andra sidan kan ett avledningsmorfem<br />
fogas till en sammansättning, som -ning i undersök-ning, som bildats av det<br />
sammansatta verbet undersöka. Ett avledningsmorfem kan också fogas till ett redan<br />
avlett ord, som när dödlighet avleds av dödlig, som i sin tur har avletts av död. Både<br />
sammansättningar och avledningar kan naturligtvis böjas i olika böjningsformer.<br />
Böjningssuffix placeras efter avledningssuffix (t.ex. död-lig-het-en).<br />
Ibland uppstår gränsfall mellan sammansättning och avledning, då ett sammansättningsled<br />
förlorar (en del av) sin lexikaliska betydelse och får en särskild funktion.<br />
Man kan t.ex. diskutera om morfemet full är ett adjektiv eller ett avledningssuffix i ord<br />
av typen kärleksfull. I det första fallet är det fråga om en sammansättning, i det andra<br />
19
fallet en avledning. Detsamma gäller morfemet lös som förekommer som efterled/<br />
suffix i flera adjektiv av typen arbetslös. Det ursprungliga substantivet jätte har i<br />
svenskan klart utvecklats till ett avledningsprefix. I kombination med adjektiv har det<br />
förlorat sin ursprungliga betydelse (ung. 'stor människoliknande varelse') och förvandlats<br />
till ett förstärkande prefix. Det förekommer därför inte bara i adjektiv av typen<br />
jättestor utan också i adjektiv som jättebillig och t.o.m. jätteliten! I adjektivet jättestor<br />
kan ordet anses ha sin ursprungliga betydelse, varför adjektivet kan analyseras som en<br />
sammansättning. De två senare fallen är däremot avledningar.<br />
Svenskan har ett stort antal olika avledningsmorfem, både prefix och suffix, med<br />
hjälp av vilka man kan bilda nya ord. Ett visst avledningsmorfem kan i regel bara<br />
fogas till ord av en viss ordklass. Många av avledningsmorfemen är improduktiva och<br />
används inte längre för att bilda nya ord (t.ex. -else som i jämförelse). Andra är mer<br />
produktiva och bildar fortfarande nya ord, som t.ex. -are i betalare. Möjligheterna att<br />
bilda nya avledningar är dock sällan helt fria. Det går t.ex. inte att kalla en person som<br />
ringt ett telefonsamtal med ordet *ringare (jfr fi. soittaja). Ringare har nämligen fått<br />
en specialiserad betydelse och syftar till en person som yrkesmässigt ringer i kyrkklockor<br />
(t.ex. Ringaren i Notre Dame). Inte heller kan man kalla en person som inte är<br />
frisk för *ofrisk; i stället används adjektivet sjuk.<br />
Även om avledningens betydelse alltså i de flesta fall kan härledas från de ingående<br />
morfemens betydelse, har många avledningar en specialiserad betydelse, som<br />
t.ex. kaffekokare, som betecknar en viss apparat. Också sammansättningar kan ha en<br />
mer eller mindre specialiserad betydelse, som inte kan förutsägas utifrån sammansättningsledens<br />
betydelse. T.ex. riksdagen är inte någon typ av "dag", en jordgubbe är<br />
inte någon typ av "gubbe" och att undersöka är en rätt annorlunda handling än "att<br />
söka". Flermorfemiga ord som har fått en mer eller mindre specialiserad eller förskjuten<br />
betydelse kallas ofta ”ogenomskinliga”, medan sådana vars betydelse direkt<br />
framgår av de ingående delarnas betydelse sägs vara ”genomskinliga”. Ogenomskinliga<br />
bildningar är lexikaliserade, fasta bildningar som inlärs och används på<br />
samma sätt som vilka ord som helst.<br />
I en skriven text separeras orden från varandra med ett mellanrum. Ibland kan det<br />
vara svårt att veta, om två ord skall skrivas ihop eller i sär, dvs. om det är fråga om ett<br />
ord eller två. I svenskan skrivs sammansättningarna alltid ihop. Det är en klar skillnad<br />
i betydelsen mellan t.ex. uttrycken små barn och småbarn. Det senare ordet utgör ett<br />
begrepp med något specialiserad betydelse och kan också ingå i sammansättningar<br />
(småbarnsfamilj). Det förra utgör en nominalfras med ett adjektivattribut; det är t.ex.<br />
möjligt att foga in andra bestämningar mellan små och barn, t.ex. små, glada barn.<br />
Flera uttryck som består av t.ex. en preposition + ett rotmorfem har börjat betraktas<br />
som sammansatta lexikonord, varför de kan antingen sammanskrivas eller särskrivas,<br />
t.ex. i sär resp. isär, i går resp. igår, över huvud taget resp. överhuvudtaget.<br />
Till skillnad från finskan används inte bindestreck i sammansättningar mellan två<br />
identiska vokaler; man skriver alltså t.ex. sjuksköterskeelev. I fall där tre identiska<br />
konsonanter skulle följa efter varandra (t.ex. till + låta, miss + sämja) skrivs bara två<br />
konsonanter, förutom vid radbyte.<br />
20
Syntaktiska kombinationer av flera lexikonord kan också vara mer eller mindre<br />
lexikaliserade, dvs. utgöra mer eller mindre fasta ordförbindelser, även om de inte är<br />
sammansättningar. Ord som ingår i sådana förbindelser skrivs i sär, men förbindelsen<br />
kan ha fått en mer eller mindre specialiserad betydelse som inte direkt framgår av betydelsen<br />
hos de ord som ingår i förbindelsen. Ett exempel på sådana ordkombinationer<br />
är s.k. partikelverb, som består av ett verb + ett adverb eller en preposition. De har ofta<br />
en specialiserad betydelse och de inlärs som färdiga helheter (t.ex. ge upp, skriva<br />
under). Också reflexiva verb består av två ord som hör ihop (t.ex. ångra sig,<br />
koncentrera sig). Att det dock är fråga om separata ord framgår av att orden böjs<br />
separat på normalt sätt (ger upp, ångrar sig) och att också andra ord kan komma<br />
mellan dem i vissa fall (därför ger han inte upp, därför ångrar han sig).<br />
21