Pärm Sv6 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

Anders Bengtsson nekade inte till, att han sagt så , som berättades.
Hans hustru Ingrid Matsdotter, var närvarande och sade, att hon skulle nog betala Per Andersson
mer och yttrade vidare "du slapp inte än min man". När Salmon Jansson skulle vittna sade hon åt
honom: "jag skall betala dig, du skall få mer rätt nu".
Salmon och de andra vittnena beklagade sig och fruktade att bliva illa behandlade .av Anders
Bengtsson och hans hustru, emedan de fruktade, att de skulle bruka signeri mot dem. Hustru Ingrid
sade åt Salmon Janssen: "spring inte och släpa rötterna efter dig här i dörrarna, som en hund". För
dessa ohövlig yttrandd'h mot sina motparter fälldes hustru Ingrid till 10 Daler silver mynts böter.
Nämnden framhöll, att det gick ett allmänt rykte, att Anders Bengtsson och hans hustru kunde
bruka signeri.
Häradsrättens dom löd: "Det hafwer eij allenast Tårparen Anders Bengtsson medelst sitt otijdiga
tahl, hwarim 2:ne wittnen intygat, uthlåtit sig, det han warit på något
sätt medelst någon oloflig. konst wållande till Pär Anderssons siukdomb uthan och funnen
wara i Rychte för Signerie, hwarom både Nembden och allmogen intygat, dock icke kunnat
öfwertyga honom till något visst fehlachtigheet i detta fallet; alltså i anledning av 19 Capitlet Tings
M B finner rätten skiähligt att Tårparen Anders Bengtsson skall med sielff sin eden befrija sig wid
nästa Ting att icke hafwa warit wållande, eller på något sätt genom olofl. konster satt siukdomb på
Pär Andersson.
Nästa ting hölls den 15 oktober 1715 och då avlade torparen Anders Bengtsson i Tegel-torpet
under Brogård sin värjemålsed, att han inte satt siukdomb på torparen Per Andersson i Storhagen
eller varit vållande därtill.
Eden hade följande lydelse: "Jag, Anders Bengtsson, swär wid Gudh och på hans Heliga
Evangelium, att iag intet på något sätt, varken genom signerij eller uthj annor måtto warit wållande
till Pär Anderssons siukdomb, icke heller genom andra låtit till foga honom denne olägenhet,
hwilket är så sant som iag beder mig Gudh hiälpa till lif och siähl".
Sedan eden avlagts blev Anders Bengtsson befriad från Per Anderssons anklagelse.
Det är ett litet exempel på, hur lätt påverkade människorna på den tiden var av skrock, trolldom
o.dyl . Men långt senare ända fram på 1830-talet har vi hört talas om liknande saker här i Näs.
En gammal näsbo berättade att i börjn av 1830-talat lär det vid Aspviks kvarn ha funnits en
mjölnare, som hette Svartling. Han var en ovanligt stark karl samt, enligt ryktet mycket elak. Han
stod, trodde man då, i förbindelse med "hin onde" och han kunde ställa häst och åkdon på plats, när
han ville så att de ej kom ur fläcken, om det gällde människor, som han hade agg till.
Det fordrades ett par starka hästar att draga Svartlings lik till kyrkogården. Vid
framkomsten dit var hästarna svettiga.
Ja, sådana historier gick alltså i socknen till och med i mitten av 1800-talet och går kanske än.
Svgrd
48