Pärm Sv6 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

gammal antagonist, som sa: Sup lagom, så kan du köra som folk. Det skulle han aldrig ha sagt, för
genast låg hans eget lass upp och ner på vägen.
Som spelman överglänstes han av Byss-Kalle, men han skrev låtar, som alla spelmän gjorde.
Han var mycket influerad av Byss-Kalle. Två låtar har fått namn efter honom, Gulamåla-polskan
och Gulamåla-Vitens vals. Båda finns i Ruben Liljefors, Uppländsk, Folkmusik.
Historierna om Viten handlar sällan enbart om musik utan där finns alltid inslag av trolleri. En
gång skulle han spela för några vallonsmeder på Lövsta bruk. Det gick inte så bra. Viten märkte att
det fanns någon trollkunnig person, som "tog av" strängarna på Vitens harpa. D v s strängarna fick
inget ljud. Viten tog något ur fickan och stoppade i stövelskaftet. Ingen såg vad det var, men nu
gick det inte för den andra att trolla längre. Viten spelade så knappar och spännen sletos ur kläderna
på åhörarna.
Vitens livsföring var säkerligen tämligen ansträngande. En bondes arbetsfyllda dag omväxlande
med spel och trolleri, nattvak, kalas och naturligtvis mänger av brännvin. Lever man så blir man
fort utsliten. Han dog redan 1846, endast 47 år gammal. Döden mötte han på ett bröllop i Håkanbo,
en by inte långt från Lövsta. Det berättas att han natten innan tre gånger ropat på sin mor och vid
sista ropet hade dörren till hans rum slagits upp med en fruktansvärd kraft. Detta tolkades så att
Viten haft föraningar om sin död. Trollkraften var inte särskilt stark på bröllopet i Håkanbo. Vitens
hatt flög av honom hela tiden. Endast ett oskyldigt barn kunde få hans hatt att sitta kvar på hans
huvud. Under bröllopet satt han och pokulerade med Håkanbo-Jan och de diskuterade vem som var
den skickligaste trollkarlen av de två. De mumlade trollramsor och folk som kom in i kammaren
tyckte den var full av smådjävlar. På morgonen hittade man Viten död vid bordet.
En annan version av hans död var att han blivit bjuden på extra starkt brännvin och spelat som
aldrig förr. Stråken jagade över strängarna, som slutligen brusto med ett sista skärande ackord. I
samma ögonblick sjönk Viten död ner.
I en gammal bibel, som Viten givit till sin son Anders i konfirmationspresent har en annan son
Knut, skrivit om fadern: Mycket sörjd och saknad av sin gamla mor, hustru och barn, som förut
varit tillsammans och nu är vi förskingrade, så att den ena är här och den andra är där av oss. I
familjen var han inte i första hand spelman och trollkarl utan son, make och fader. Sonen Anders
blev en duktig klarinettist "Anders Janson på Kiln".
Vantro och signeri.
På skrock och signerier tror väl än idag många människor i detta upplysta land, men numera är det
sällsynt, att någon blir ställd inför rätta, därför att han misstänkes för att ha överfört sjukdom till
andra personer genom signeri.
Men annorlunda var det förr. Den 12 maj 1715 blev torparen Anders Bengtsson i Tegel-torpet i
Bro anklagade av torparen Per Anderson i Storhagen för att han, Anders Bengtsson, skulle ha
utspritt ett rykte, att han kunde sätta sjukdom på vem han ville. Per Andersson hade varit sjuk ett
helt år och var ännu. vid detta tillfälle sjuk i hela kroppen med invärtes och utvärtes värk, och det
kändes som om kulor, stora som små äpplen, foro uti benen på honom. Han framhöll emellertid
samtidigt försiktigtvis, att han egentligen inte ville beskylla Anders Bengtsson att hava satt
sjukdomen på honom, utan avsåg bara, att en undersökning om saken måtte ske.
Men nu var tingsapparaten igång och det vara bara att fortsätta. Till vittnen inkallades mjölnaren
Jacob Ersson samt mjölnaren. vid Brogårds kvarn, Salmon Jansson, som godkändes som lagliga
vittnen och avlade vittneseden. Sedan Salmon Jansson dragit sig tillbaka, berättade Jacob Ersson,
att Anders Bengtsson föregående år, då han fått stryk av fogden på Brogård, Sundberg, och Jacob
Ersson just var hos honom, sagt: "Gud nåde mig, vår fogde har tagit min hälsa av mig, jag skall slå
en kula i honom". Jacob hade då bett Anders att förlikas med fogden, men han hade därtill svarat,
"nej, då hatar han mig och mina kreatur, Pär Andersson i Storhagen slog mig också, när hln tjänte
på Ådön.
Anders Bengtsson sade sig ha varit drucken och sagt sig skola slå en kula i fogden, om de skulle
marschera emot fienden, men nekade att ha talat något om torparen Per An dersson.
Det andra vittnet, SaImon Jansson, inkallades och berättade, att senaste vintern hade fogden
Sundberg på Brogård blivit oense med Anders Bengtsson för hans otidigheters skull. Detta vittne
berättade ungefär detsamma som det förra angående Anders Bengtssons yttrande i samband med
oenigheten. Oenighet i detta sammanhang är nog ett alltför svagt uttryck för vad som skedde. Det
var antagligen helt enkelt en regelrätt utskällning från båda sidor med åtföljande hotfulla åthävor.
Man tycker sig nätan kunna se, hur de trätte, om man tänker på, att Anders Bengtsson blev beskylld
för otidighet.
47