Pärm Sv6 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

Uppländska sägner och historier.
Svenngårds pärm "Uppländska Sägner och Historier " (smal grön pärm)
Sammandrag Gudrun Sandén 2000
Se maskinskrivet original i Svenngårds pärm 23 48 blad
Innehållsförteckning
Uppländska sägner och historier sid I
Slagdängor sid 3
Paschaser sid 4
Anteckningar ur landsmålsarkivet i Uppsala sid 5
Inom Uppland förekommande seder sid 8
Viktor Karlsson: Texter till Stavby-målet sid 12
J W Lindström berättat för Viktor Eriksson, Stavby 1951 sid 13
Texter till Morkarla-målet sid 14
Texter till Tuna-målet sid 14
G Wallentin 1944 Upplands-Ekeby sid 16
Rasbo sid 16
Ortsöknamn sid 17
Uno Markström, 1939, Uppland sid 19
Rune Lindqvist sid 20
Gryta socken sid 22
Torstuna socken sid 23
Spridda anteckningar om seder och bruk i Uppland, Skuttunge och Bälinge.
Ur Landsmålsarkivet sid 33
Bland spelmansoriginal och andra tokar i Uppland sid 35
Sägner, "slagdängor" och paschaser från Uppland, Furuvik. sid 37
Gulamåla-viten, harpspelaren från Valö sid 41
Uppländska sägner och historier
(Stockholms-Näs Medlemsblad 2/8 1959)
En rolig hobby, som ibland kan bli helt fascinerande, är att uppteckna historier, dels sådana som
man hör levande personer berätta, dels sådana som man letar fram ur arkiven främst då för oss
upplänningar i landsmålsarkivet i Uppsala. Då jag var ung och oerfaren - jag är ju bara amatör -
trodde jag, att en historia som jag hörde i en bygd, var karakteristisk just för den bygden,
ursprunglig där. Det trodde naturligtvis den som berättade också. Men nu vet jag bättre. Nu vet jag
att sägner och historier vandrar från bygd till bygd och berättas överallt med den fasta övertygelsen,
att de är ursprungliga just i den bygd, där de just berättas.
Några exempel:
Att det finns jordgods gömt i jorden är ju en ofta befogad tro överallt. Här i Uppland verkar det,
som om man trodde, att det är Oden själv, som är ägare till dessa gods. Oden har ni väl sett? Han är
som en röd eldkvast, han far och sköter om jordgods, säger dom, står det på ett ställe. En bonde ger
sig Oden i våld för att få pengar. Men hur ska man få upp dessa skatter? Var dom finns, vet man,
det är bara att gräva där eldkvasten slagit ner. Många har gjort det. Det skall förstås vara vid
fullmåne en torsdagsnatt och man får varken tala eller skratta. En gång grävde några drängar och
hade kommit så långt, så dom träffat på kistan och höll på att få upp den. Men då fick de se en höna
som kom dragandes på ett hölass. Det såg förstås tokigt ut och drängarna brast i skratt. Och med ett
brak försvann kistan i jorden igen.
Pojkarna i Torstuna måtte vara ett strå vassare. Det berättas, att de också såg hönan, men det
distraherade dem inte alls. Men när hönan försvunnit fick de syn på ett fruntimmer i bara särken,
som skrek, att hela byn står i ljusan låga. Och pojkarna såg själva att det brann. Då släppte de
skrinet, som for ner i jorden igen och sprang till byn. Men då de kom dit var där ingen eldsvåda.
Allra styvast var en dräng i Simtuna, för då han fick skattkistan synlig i jorden, lade han den
spade och en kniv i kors över den. Och sen kunde inga onda makter rå på honom. Han gick lungt
hem efter dragare. Och i skrinet fanns så mycket guld och silver att han köpte hela Horsbäcks by.
42