Pärm Sv6 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

ykte hade skapat stor förargelse i församlingen. Jag gav honom rådet att hålla sig från den Heliga Sysslan
tills vi gemensamt och med mognare överläggande skulle något tryggare göras. Hade han följt mitt råd
skulle det inte blivit så med hans nattvardsgång, som nu blivit. Att saken fått sådant anseende och
beskaffenhet rår endast ryttaren för. Istället för att i tysthet överlagt med mig, går han ut i socknen och för
ut allt vad jag sagt. Han tycks inbilla sig att det skulle vara honom till heder, att vara i detta vanrykte.
Efter en tid kommer han till mig och undrar vad jag har emot honom. Jag svarade, att det visste han väl.
Då jag nu såg, att detta blivit mer betänkligt, hänsköt jag det till Domkapitlet. Jag avvisade honom med
att han kunde söka mig i Konsistoriet. Det ville han inte utan stämmer mig istället till tinget, vilket
tingsdokumenterna visar. Detta gjorde han, som han väl vet, endast för att dra ut på tiden. När
tingsresolutionen fallit höll han den inne, för att draga ännu mera ut på tiden. Jag som ömmar mer om
hans bästa än han själv, nödgades i maj månad, med stor olägenhet resa till Uppsala och besvära mig över
hans elakhet.
Som Domkapitlet då behagade resolvera, att ryttaren äntligen skulle inkomma med tingsremissen och jag
på intet sätt kunde förmå honom till det, lät jag stämma honom till sommartinget för att tingsrätten skulle
förmå honom att lämna remissen till Uppsala. Han talar osanning, när han påstår att han två gånger
andragit detta för tingsrätten, vilket utgången visar. Han måste strax efter tingen bege sig till Domkapitlet
efter pålagd dom i rätten efter min påminnelse, annars hade saken fortfarande varit obeställd. Så
angelägen är han om salighetsmedlen. Jag är inte skyldig till hans långa uteblivande, utan har med
tillbörlig omsorg försökt skynda på ärendet för att få slut på oväsendet. Något som hela församlingen
önskar. Där är han till stor förargelse och alla önskar bliva av med honom ur socknen. Även jag, som bor
närmast och dagligen måste höra hans otidigheter, jämväl dem han vid kyrkan om sön- och helgdagarna
förövar. Han kunde väl byta rusthåll eller ha sitt boställe på annan ort, som många ryttare ha. Därmed
skulle mycket ont förekommas. Vad angår 6 Kap XI i kyrkolagen synes vara mig emot, har jag aldrig
börjat denna saken, som den nu är. Hur gärna skulle jag sett detta så vida det mitt hus och anhöriga angår
vara ogjort, kan var och en tänka sig, som känner för sin och de sinas goda namn och heder.
Eljest hur samvetsmål är i anseende till lagen, anstår det mig inte att diskutera med Domkapitlet, utan jag
erkänner min oförfarenhet. Jag har som strax i början av saken hänskjutit mig till Domkapitlet och
underställer mig deras råd.
Högvördige Fader och Ärkebiskopens samt Herrar i Konsitorium ödmjukaste tjänare Henrik Sahlgren.
1723-11-15
Denna dag voro vi samlade på Konsistoriets befallning i Ryds prästgård för att undersöka saken mellan
kyrkoherde Henrick Sahlgren och ryttaren vid Kungl Lif Regementet, Petter Lund. Det vore önskvärt att
denna saken kunde lösas med förlikning.
Efterfrågades 1) vari tvisten eller orsaken består. Lund svarade, att hans klagomål härrörde sig av att
kyrkoherden sedan den 23 december 1722 vägrat honom nattvarden. Kyrkoherden tillstod till en del
klagomålet, men inte helt. Kyrkoherden hade den 23 december, då Lund velat anmäla sig till nattvarden,
bett honom avhålla sig därifrån av orsaker, som kyrkoherden ville ge honom enskilt. Han bad honom till
sitt hus för att i tysthet kungöra orsaken. Kyrkoherden nekade till att han dragit ut på tiden att reda ut
saken och menade att Lund ensam var vållande till det.
Kyrkoherden berättade, att Lund efter en tid kommit till honom, sedan han spritt ett oanständigt rykte i
församlingen. Han hade sällskap med två tolvmän och velat veta varför han förmenades nattvarden.
Kyrkoherden hade svarat, att om han hade något emot honom fick han söka honom i Konsistoriet. Men
Lund instämde honom till tinget, varifrån ärendet blivit remitterat till Konsistoriet. Remissen hade Lund
behållit för sig själv och låtit ärendet dragit ut på tiden. Kyrkoherden hade då besvärat sig över Lund i
Konsistoriet, eftersom han startat processen och inte vidare fullföljt den. Konsistoriet kunde inget göra
förrän Lund hörde av sig. Kyrkoherden hade då vid tinget anhållit att Lund måtte uppvisa och fullfölja
remissen, så att Konsistoriet kunde ta sig an saken. Han hade då ingivit remissen och ett memorial, vilka
kyrkoherden fått befallning att förklara sig över. Han hade genast skriftligen lämnat en förklaring till
Konsistoriet.
Lund angav vidare sitt andra klagomål, att kyrkoherden förbjudit honom nattvarden och beskyllt honom
för olofligt umgänge med kyrkoherdens nu avlidna hustru, vilket han påstod kyrkoherden måtte bevisa.
Kyrkoherden svarade: eftersom han klagat borde han med vittnen bevisa sitt klagomål, att kyrkoherden
påbördat honom denna beskyllning. Det sade Lund sig inte kunna, då endast han och kyrkoherden varit
40