Pärm Sv6 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

och bett honom den för Madame Grubb uppläsa; havandes han vid påseendet befunnit det vara ett
testamente, det han alltså för henne uppläst. Och har Madame Grubb därmed sagt sig vara nöjd, och att
det så vore hennes vilja, samt bett honom, det som vittne underskriva. Därpå har Herr Kamreraren frågat
Madame Gottman, om hon hade något att därvid påminna? Vartill hon svarat sig det intet hava, utan att
hon vore tillfreds med vad hennes moster gjort; intygandes vittnet därhos, att hon varit vid fullt och gott
förstånd, samt då ej så särdeles svag, utan med all uppmärksamhet påhört, då det uppläst blev. Visste ej
mer att berätta. Uppläst och vidkänt.
Sedan nu således alla vittnen blivit åhörda, utlät sig Herr Nyström, att som han av deras gjorda berättelser
inhämtat vad gården angår, att den Herr Kamreraren tillhör, det han tillförene i anseende till åtskilliga
honom förebrackte omständigheter, vara försäkrad om; så vill han nu mera ifrån sitt därom gjorda
påstående sig begiva, och den Herr Kamreraren klandrat lämna. Men som en del vittnesutsagor det skall
befinnas, att Madame Grubb under testamentets uppsättande blivit mycket därom tillfrågad och tilltalt,
och följaktligen i sin svaghet förledd, att bejaka vad som skrivit blivit, och det hon intet förstått. Så anhöll
han, att sådant i så billigt övervägande tagas måtte, att det därmedelst utverkade testamentet måtte i
anseende därtill för olagligt förklarat, och det så mycket mera, som Herr Kamreraren själv efterskickat
vittnen, själv det uppsatt, och hon som ett sjukt och svagt kvinnfolk, intet kunnat begripa eller förstå de
ord och meningar, som däruti voro införda, medan eljes, där hon sådant förstått, hon aldrig förmodas hava
kunnat eller velat till en för sina nära anhöriga så skadelig och för nära gående författningar samtycka;
Påståendes därhos, att som utav dokumenterna i sterbhuset befinnas, det Herr Kamreraren varit Madame
Grubbs kommissionär, och pengar för henne som oftast uppburit, varföre han ej ännu redovisat, han
fördenskull måtte påläggas att visa, huru allt härutinnan har sin riktighet, helst det vid inventariets
upprättande skall såsom bort ske.
Herr Kamreraren igenom fullmäktigen utlät sig häremot, att vederparten angående riktigheten om gården
nogsamt förut kunna hava samma övertygelse, som han nu berättar sig hava fått, och således väl kunnat
undgå den härvid brukade vidlyftighet. Och har dess påstående om testamentet angår så emedan det är
stridande tvärt emot så många edliga avhörda vittnens tydliga berättelser, håller han för --digt att
vederlägga. Beträffande åter det påfordrade redogörande för Madame Grubbs havde kommissionär finner
han sig intet skyldig, att sig med vederparten därom inlåta, emedan det förlängt med den avlidna blivit
avflutit, påståendes att visas måtte, det Madame Grubb uti någon i sterbhuset befintlig räkning eller
annotation honom för någon olikviderad skuld debiterat haver, att någondels förskrivning där finnes, då,
man intet förr, han till svarsmål härutinnan, han sig vill bliva.
Sist utlät sig Herr Kamreraren, att han efter sitt andra V:V: räckningsmål väl hade skäl att påstå det
Madame Gottman skulle till honom återbära de uti sitt inventarie uppförda, såsom sig av den döda i
livstiden med varm hand skänkta persedlar, bestående av juveler, guld, silver, kläder och annat mera,
helst hon sitt fång därå ej bevisa gitter, och dessutan igenom denna ogrumlade prosess ej förtjänt, att han
något av sin rätt eftergiva skulle; Så har han dock, till att visa sig intet vara så nogräknad, härmed velat
förklara, att han intet vidare anspråk därpå göra vill, utan lämnar Madame Gottman det alltsammans att
behålla som på ingendera sidan något mer var att påminna, och protokollet för parterna blivit uppläst; så
tog Häradsrätten denna sak i behörigt övervägande, och fann rättvist, att däröver stanna i följande
Utslag
Som parterna å ömse sidor avlagt den vice versa fordrade inventarieeden, och dymedelst stadfästa
riktigheten av den skedda uppteckningen; Så kan Rätten inte anse målaren Gottmans påstående om de på
den ingivna specifikationen antecknade persedlar, som Herr Kamreraren Starbeck skall utur inventariet
uteslutit, som grundad eller billig emedan de efter fodrans innehåll, Herr Kamreraren, och ej Madame
Grubb tillhört, änskönt de i huset vid dödstimman funnits, vilket till överflöd, vad skattehemmanet Tibble
angår, nogsamt blivit bevist såväl igenom det upptedda fastebrevet, som igenom Gottmans egna vittnens
tydliga berättelser, varför och Gottman igenom fullmäktigen funnit sig föranlåten, att låta falla sitt därom
gjorda påstående; varandes ej heller med något skäl bestyrkt, att Madame Grubb, efter Gottmans
föregivande skulle hava till Madame Gottman skänkt och givit den till jungfru Ribe år 1736
testamenterade egendomen.
Som ock Rätten därjämte finner Gottman obefogad till sitt gjorda påstående, att det uti den avlidnes bo,
befintliga guld och silver skulle böra honom tillhöra, utom de persedlar, som efter testamentets innehåll
34