Pärm Sv6 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

förutsättningarna för regelbunden automobiltrafik, d v s busslinjer o dyl. Man konstaterade
att biltrafiken kunde fungera året runt i södra Sverige. I Norrland hade däremot "hitintills
automobiltrafiken varit praktiskt taget nedlagd under hela vinterhalvåret p g a de hinder, de
stora snömassorna uppresa".
Problemet hur vägarna skulle skötas vintertid resulterade slutligen i en ändring av
väglagen år 1927:
"Konungens befallningshavande övervakar, att väg vintertid behörigen
öppenhålles. I fråga om väg, varå automobiltrafiken är tillåten, ankommer det på
Konungens befallningshavande att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från
hinder av snö och is i sådan omfattning, som erfordras för samfärdsel med av
dragare framfört fordon. Där så tarvas skall vägen märkas ut".
De första mera systematiskt bedrivna försöken med motorplogning gjordes i början av
1920-talet. Ett stort antal olika konstruktioner prövades. Under 1920- och 1930-talen
ersattes de gamla hästdragna plogarna mer och mer av maskinplogar. Ploglagen blev
obehövliga. I den nya väglagen 1934 upphävdes bestämmelserna om ploglag. För att
säkerställa snöröjningen under exceptionellt svåra förhållanden inrättades i stället
arbetslag för vinterväghållningen på landet.
Fortfarande stadgades, att den väghållningsskyldige vid s k menföre var skyldig att
skotta på snö "där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som
med samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet".
Bestämmelserna fanns kvar ända tills den nuvarande väglagen kom 1971. De torde
dock under de senaste decennierna knappast ha tillämpats i någon större utsträckning.
Den mer än tvåhundraåriga arbetsplikten för allmogen på landet att snöröja hade därmed
definitivt upphört.
I 1971 års väglag görs inte längre någon skillnad mellan barmarksunderhåll och
vinterväghållning: "Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom
underhåll, reparationer och andra åtgärder".
Sandning, saltning och skydd mot drivsnö
Halkbekämpning eller sandning i egentlig mening började på landsvägarna i allmänhet
först med biltrafiken på 1920-talet och när vägstyrelserna övertog väghållningen. Till en
början sandade man enbart på de större vägarna, vid infarter till städer och i branta backar.
Oftast sandade man endast vägens ena sida. Först under 1930-talet började man mera
allmänt sanda vägar. 11934 års väglag infogades till de åtgärder vinterväghållningen
omfattade "så ock sandning". Sandning var länge en svår avvägningsfråga mellan bil- och
slädtrafikens skilda intressen.
Några egentliga anvisningar för sandning hade tidigare inte funnits. Sandningen hade
ända fram till omkring 1950 utförts på ett tämligen primitivt sätt. Med biltrafikens stora
expansion blev det nödvändigt att modernisera och helt omorganisera sandningsarbetet.
Lösningen låg i snabb lastning av sandbilarna. Den åstadkoms genom att man lagrade
sanden i silor och förde upp den i lastfickor, från vilka sanden genom bottenluckor kunde
tömmas på lastbilarna.
I många städer användes salt i form av natriumklorid redan på 1920-talet. Man
blandade sand och salt för sandning av gångbanor och dylikt. Mot slutet av 1930-talet
började man vid sandning av landsvägarna blanda in salt i sanden. De första försöken att
avlägsna is på vägbanan med hjälp av salt gjordes i Västmanland vintern 1949/50.
Benämningen halkbekämpning kom först mot slutet av 1960-talet, då man på de större
vägarna mer allmänt gick över till behandling med salt.
Användningen av snöskärmar vid vägkanter är känt i Sverige sedan 1860-talet.
Skärmarna kom dock inte till någon större användning förrän under 1920-talet i samband
med att vägarna började hållas framkomliga för biltrafik även vintertid.
Snöskärmen lockade många uppfinnare och därför förekom den i många olika varianter
och ofta med provinsiella eller mer fantasibetonade namn, t ex "Snötämjaren". De mest
använda blev den hoprullade skärmen "Solid" och jalusiskärmen "Effektiv". Dessa fick
dock under 1970-talet en svår konkurrent i skärmar av plast.
Med förbättrad plogutrustning, borttagning av drivbildande föremål och förbättrade eller
ombyggda vägar har behovet av snöskärmar minskat eller helt upphört.
3 D:\svenpärm\Hemsidan\Sv6-enskilda\Vinter.doc Skapat den 04-12-24 23:45 Senast utskrivet 04-12-25 17:12