SIMON SÖRMAN - Kulturarv Värmland

SIMON SÖRMAN
värmländsk konstnär i det offentliga rummet
1

SIMON SÖRMAN
värmländsk konstnär i det offentliga rummet
Simon Sörman föddes i Arvika 1905 och dog allt för tidigt i Stockholm
1963. Inför arbetet med utställningen i Värmlands Museum
2005, det är för övrigt 61 år sedan förra utställningen i samma
museum, har jag och konstnärens äldste son, arkitekten Kjell Sörman,
träffats vid flera tillfällen. Vi har inte bara gjort ett urval av verk, stafflimåleri,
teckningar och skisser till offentliga verk, utan också talat
om faderns verksamhet som konstnär. Ur våra samtal har följande text
blivit till. Jag har från våra samtal, som verkligen tagit ut svängarna,
gjort noteringar. Utifrån våra både frågor och svar till varandra har jag
försökt sammanställa samtalen i intervjuns form. SH är undertecknad
Stefan Hammenbeck och KS är Kjell Sörman.
Efter vår text följer Kajsa Zetterquists minnesbild av Simon Sörman
som lärare. Tack, Kajsa, för dina levandegörande och läsvärda rader!
Till Pär Sörman och Jan Sörman.
Ett varmt tack för all hjälp och stöd för utställningens genomförande!
Katalogen avslutas av en biografi i urval över konstnärens verksamhet.
Karlstad i december 2005
Stefan Hammenbeck
Konstchef, Värmlands Museum
2

SH: Kjell, vad vet Du om din far Simons första steg på konstens bana?
KS: Det konstintresse som alltid verkade ha funnits hos Simon, var troligen
arvsbetingat. Därför måste jag först säga något om hans barndom. Simons
far arbetade som finmekaniker på Arvikaverken. Några vackra verktyg som
han tillverkat åt sig själv, tyder på en fin formkänsla. Jag har även hittat
teckningar av faderns hand från 1860-70-talet. Simons redan i unga år
utvecklade intresse att rita var säkert ett arv. Fadern var också sergeant i Frälsningsarmén.
Hemmet bar religiös prägel men var också frisinnat. Bibelns historier fick
Simon med sig. Det fick han ju faktiskt nytta av i framtiden. Men han har
även berättat om sin ungdoms hjältar på bio. Vi pojkar fick ärva en jättebunt
indianböcker av honom, som han hade läst när han var ung. Jag tror det var
äventyr och upptäcktsfärder som gav näring åt hans fantasi i unga år. Det var
ett lugnt och tryggt hem som han växte upp i, det har jag förstått. Det kunde
annars vara ganska stökigt i arbetarhemmen på den tiden, med många barn,
fattigdom, sprit och slagsmål.
Simons bästa skolämne var teckning och efter realexamen var den stora
frågan valet av yrkesbana. Vid den här tiden var fadern redan sjuk, han dog
också efter ett par år i juni 1923. Det skapade ovisshet inför framtiden. Den
stora frågan var familjens försörjning. Jag vet att ett familjeråd med Simons
äldre kusin etnologen Hilding Celander ägde rum. Simon började, att efter
realen arbeta som bokhandelsbiträde i Molkom, dels för att tjäna pengar,
dels för att fundera på framtiden.
3

SH: Men det blev bara ett år i Molkom?
KS: Ja, men han verkar ha använt tiden väl. Han läste mycket, både klassikerna och tidens
nya litteratur. Jag tror det var en slags bildningshunger. Under tiden sökte han också till
både Valand i Göteborg och till Berggrens målarskola i Stockholm. Det var hos Edward
Berggren han började hösten 1922. Materiellt var det ett knapert år, men han fick en
kamratkrets som skulle bli betydelsefull. Ett par av kamraterna i målarskolan var Bo
Beskow och Harald Lindberg. Beskow och Simon sökte våren 1923 till Konstakademin
och kom in! Ett par andra akademikamrater var Sven Deurell, Mary-Ann Tollin-Verde
och Yngve Andersson. De började på hösten 1923. Med flera kamrater blev han vän för
livet.
Wilhelm Smith och Olle Hjortzberg var två av deras lärare. Men för Simon blev det en
kort tid på Akademin, bara ett år. Till sommaren 1924 blev han tvungen att sluta, för att
bidra till moderns försörjning. Modern bodde fortfarande kvar i huset i Arvika och nu
flyttade Simon tillbaka till föräldrahemmet på Fältgatan 10 A. Senare när moderns hälsa
blev sämre såldes huset och hon flyttade till ett hem i Forshaga, men det var först i slutet
av 30-talet.
4

SH: Men han slutade inte att måla när han återvände till Arvika?
KS: Nej det gjorde han inte. Från de här åren finns daterade målningar. Om man skall
beskriva dem kan man säga att de är präglade av tidens nya saklighet. Realistiska med en
klar formbyggnad. Motiven är från Arvika. Simon gjorde också rekryten i Karlstad 1926.
Han verkade faktiskt försörja sig på sitt konstnärskap. Han reste då och då till Stockholm.
Gick upp på tidningsredaktionerna för att sälja illustrationer. Han gjorde också sagoillustrationer.
Artur Lundkvist har skildrat ett liknande konstnärsliv i ”Självporträtt av en
drömmare med öppna ögon”.
SH: Vi har talat några gånger om de till formatet små bilderna med Arvikamotiv. De är
så konsekvent genomförda i kompositionen. I det lilla formatet finns också det monumentala.
Det är som om de förebådade en fortsättning för Simon som monumentalmålare.
Så blev det också, även om vägen dit inte var spikrak. Med Harald Lindberg, en av
kamraterna från Stockholmstiden, hade han en kontakt och det skulle leda Simon in i
en yrkesverksamhet, som skulle bli en huvudsyssla för honom ända fram mot slutet av
1930-talet.
KS: Ja, genom Haralds förmedling började Simon att arbeta som konservator och dekorationsmålare
hos den välkände konservatorn Alfred Nilsson. Ett av de första uppdragen,
kanske redan så tidigt som 1927 eller 1928, var dekorationsmåleri i Villa Bonnier i Diplomatstaden
i Stockholm. Den hade ritats av Ragnar Östberg och stod helt färdig 1929.
Simon har bevarat kompositionsskisser till målade friser för villan.
SH: Vet Du om Simon var fast anställd hos Nilsson? 1930-talets början var ju för de flesta
konstnärer en särskilt ekonomiskt påfrestande tid.
5

KS: Simon arbetade periodvis hos Nilsson. Det gjorde han fram till 1937, då han som
konstnär faktiskt kunde stå på egna ben. Vad han gjorde i övrigt som eget skapande i
början av 30-talet är inte helt klart för mig. Från den här tiden finns också illustrationer
han sålde till tidningar liksom bokillustrationer till sago- och äventyrsböcker. En del av
dem med troll, men inte av det traditionella, lurviga slaget utan mer som gestalter, lösgjorda
ur naturen, men ändå i förbund med den. Till och med i övernaturlig skala med
granar på huvudet. Man kan ju se dem som en slags fantasibilder som står fria och inte
alls behöver vara illustrationer till någon text.
Som konservator hos Nilsson arbetade han i början av 30-talet i Vendels, Mörarps
och Kolbäcks kyrkor. Man tog fram eller restaurerade det medeltida kalkmåleriet som
fanns. I början av 1930-talet arbetade han också som konservator på Venngarn slott från
1600-talet. Det var då alkoholistanstalt, ja de intagna bodde inte i själva slottet, och
Simon tecknade flitigt porträtt av intagna som han mötte under arbetet på slottet. Ett
annat stort uppdrag var konserveringen 1935 av Albertus Pictors kalkmålningar i Härkeberga
kyrka. Nästa stora restaureringsuppdrag kom direkt därpå och det var Nederluleå
kyrka i Gammelstad 1936-37. Det är den största medeltida kyrkan i Norrland med kalkmålningar
från tiden, som ibland tillskrivs Albertus Pictor.
SH: Det var en händelse uppe i Norrland som ledde till att Simon slutligt tog steget att
etablera sig som fri konstnär?
KS: I Boden hade man i början av 30-talet restaurerat Överluleå kyrka som är från
1820-talet.
Men jag vet inte om Simon deltog i det arbetet. Här fick han i alla fall sitt första stora
uppdrag som konstnär. Han hade antagligen själv tagit initiativ till att genomdriva församlingens
önskan att få en talande bildframställning med bibliska motiv på en stor
vägg. Redan 1936 kan jag se i pappren att han hade varit i kontakt med Riksantikvarien,
som trots att det handlade om en empirekyrka, inte ville lägga hinder i vägen, om församlingen
kom med ett vackert målningsförslag. Han hade poängterat uppgiftens svårigheter
rent dekorativt.
6

Tydligen lyckades Simon och ett par dagar före jul 1937 har Kungl Byggnadsstyrelsen
godkänt Simons skisser till den 85 kvm stora muralmålning på temat sökandets och återfinnandets
glädje/temat finns i Lukasevangeliets 15. kap/. Drygt ett år senare, på Trettondagen
1939, invigdes målningen.
7

SH: Av Dig har jag fått ett tidningsurklipp från en av Stockholmstidningarna daterat
januari 1944. Simon hade då fått Ester Lindahl-stipendiet, ett för konstnärer i hans generation
viktigt resestipendium, och intervjuades. Han berättar om sitt liv och sade att han
de senaste 11-12 åren arbetat som konservator. ”Men så fick jag en väldig spark framåt
då jag fick i uppdrag att göra en monumentalmålning i Bodens kyrka. Det blev signalen
till att jag skulle säga adjö till konservatorn och släppa målaren lös på allvar” berättar han
vidare i intervjun. Jag tror att han lärde sig mycket under konservatorsåren. Det tycker
jag man kan avläsa i målningen i Boden. Han visar att han kan komponera ett motiv!
Det skulle vara intressant, att jämföra hans monumentalmåleri med medeltida svenska
kalkmålningar, men nu tror jag vi kommer in på ett sidospår.
Det verkar som om Simon mer eller mindre under 30-talets senare år ständigt var på
resande fot på grund av konservatorsuppdragen. Med det hade hänt viktiga saker på det
personliga planet. Han hade gift sig!
KS: Ja, Simon träffade Ruth hösten 1930 och de gifte sig 1934. Fram till att jag föddes
1940 arbetade Mamma, som var kontorsutbildad, kvar hela tiden i Stockholm på tidskriften
Era. Det var nödvändigt för ekonomin. Simons arbetskapacitet måste ha varit
av nästan övermänskliga mått vid den här tiden. Restaureringsuppdragen krävde sitt,
så tillkom också hans första egna stora arbete i Överluleå kyrka. Eftersom han i slutet
av 30-talet också började måla innebar det också utställningar, både hemma i Värmland,
i Stockholm och på andra platser. Han deltog också i flera offentliga tävlingar
om utsmyckningar, t.ex. för Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården och Historiska
Museet i Stockholm.
SH: Vi har berört hur han efter arbetet i Boden började stå på egna ben som konstnär.
Innan vi går in på hur hans konstnärskap utvecklades, tycker jag vi skall uppehålla oss
något kring Simons politiska engagemang, eller skall jag säga samhälls- eller kanske till
och med humanistiska engagemang? Det är en sida av hans personlighet, som inte går
att skilja från konstnärskapet.
KS: Genom sin egen bakgrund tror jag Simon kände samhörighet med proletärförfattarna
i sin egen generation. Han var oerhört intresserad av samtidsfrågorna, av litteratu-
8

en, politiken och konsten. Men man måste också kunna ”klassikerna” bland franska och
ryskare författare – och naturligtvis Strindberg! Pär Lagerkvist var den av samtidsförfattarna
han nog mest uppskattade. Flera av författarna i hans egen generation var också
hans vänner.
Jag kan också se hur en politisk medvetenhet växer fram. Han deltog i det svenska arbetet
för demokrati i Spanien under 30-talet. Han noterade också observant hur en skollärare
någonstans i Sverige undervisade med nazisternas hakkors på kavajuppslaget. Han fann
det mer än motbjudande. Tillsammans med bl.a. sin svåger Albin Amelin gjorde han
starka, politiska bilder. Kritiken mot nazismen var mycket hård. Jag vet att mina föräldrar
under krigsåren var mycket rädda för vad som skulle hända dem och deras konstnärsvänner,
som stod på samma sida, om tyskarna angrep Sverige. De visste mycket väl vad
som hände i ett ockuperat land!
SH: Framför oss har vi några nummer av Clartés tidskrift ”Mänsklighet” från 1934.
Bilder av Simon finns i numren liksom av Vera Nilsson, Amelin, X:et Erixson, Sven Rapp,
Bror Hjorth och Eric Hallström samt några som dessvärre är mer bortglömda. Texter
hade skrivits av Erik Asklund, Erik Blomberg, Rudolf Värnlund, Gustav Sandgren, Artur
Lundkvist, Wilhelm Moberg, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Josef Kjellgren, ja det
går inte att räkna upp alla namnen. Jag förstår att det här också var författare och konstnärer
som både Simon och Ruth umgicks med.
KS: Till deras umgänge hörde arbetarförfattarna och då främst Rudolf Värnlund. Simon
gjorde redan 1929 omslag till hans bok ”Det druckna kvarteret”. Även Eyvind och Åse
Johnson tillhörde de närmaste vännerna. Man träffades hos Värnlunds som hade gott om
plats. Artur Lundkvist fanns med och ibland var också Ivar Lo-Johansson där.
Bland målarna fanns Albin Amelin nära. Ruths båda systrar var gifta med konstnärer.
Karin med Albin och Svea med Gustaf Svensson, en målare från Småland. Dessutom
fanns i systrarnas syskonskara brodern Sven Erixson, mest känd som målaren X:et. En
annan broder var Thure, en på tiden mycket väletablerad fotograf, som porträtterat
många av tidens författare, konstnärer och skådespelare. Signaturen Eson, i funkistext,
syns då ofta i nederkanten på bilden.
9

SH: Före andra världskrigets utbrott gjorde Simon ett antal studieresor utomlands. Till
Norge, Danmark, Holland, Frankrike, Tyskland och England. Den sista före andra världskrigets
utbrott gick till Paris och Bretagne 1939. Du har berättat att Ruth kom efter
senare. Från den resan finns målningar med motiv från både Paris och Bretagne. Man
märker att när han målade hörde han konsekvent till sin egen tid. Simon är en slags
realist. Han har förmåga att uppfatta färg och ljus. Trots att måleriet från den här tiden
formellt skiljer sig från det på 20-talet, märker man ändå hur viktig bildkompositionen
är.
Motiven blev naturligtvis på studieresorna en spegling av resorna i sig. När han målade
hemma i Sverige, Stockholm är naturligtvis platsen framför andra, finns det något av
dragning åt motiv liknande dem i arbetarlitteraturen. Stadens utkanter, industrimiljöer,
bakgårdar, framväxten av en ny stad. Inte ett sentimenalt kvarhållande av en stadens
karaktär anno dazumal utan en medvetenhet om en tidens rörelse. I början av 40-talet
hade han sin första separatutställning? Berätta!
KS: Ja, 1942 ställde Simon ut på Färg & Form i Stockholm. Han var då 37 år. Det fanns
många dagstidningar i Stockholm vid den här tiden och det verkar ha skrivits om honom
i alla. Gustav Näsström skrev i Stockholms-Tidningen om ”koloristisk förfining” och
Gotthard Johansson i Svenska Dagbladet om ”förfinade art” i Simons måleri.
SH: En av dåtidens märkligaste och kanske mest läsvärda recensenter var Otto G. Carlsund,
en gång i tiden postkubistmens introduktör i Sverige. Han skrev också om
Simon?
KS: Ja i Aftontidningen den 16 april. Carlsund skrev att Simons ”styrka ligger i en brett
lyrisk landskapsskildring och i ett intimt interiörmåleri”. Hans visade 66 målningar och
48 teckningar! Carlsund var ju på sitt en fransman i konsten och han uppskattade särskilt
Simons landskapsmåleri från Isle-de-France och skrev, att ”Sörman hör till de icke allt
för många moderna svenskar som riktigt förmått återge den specifika Isle-de-Franceatmosfären”.
Interiörerna, skrev också Carslund, ”är genomsyrade av en nästan helig känsla för de
obetydliga tingens måleriska värde”.
10

SH: Carlsund gav ut en egen konsttidskrift med namnet Konstvärlden. Också i den recenserade
han Simons utställning. Det är uppenbart att han tyckte om Simons måleri. Han
noterar särskilt teckningarna av Venngarnmännen. De är av ”otuktat liv, robusta” skrev
Carlsund.
I början av 40-talet var Simon mycket aktiv i utställningslivet. Stockholm, Göteborg,
Borås och flera platser. Så har vi den första separatutställningen i Karlstad 1944. Den togs
emot mycket positivt. Nathan Johnson, den tyngst vägande kritikern, recenserade i Nya
Wermlands Tidningen, och var mycket positiv. Han skrev bl.a. att ”Det är sällan man på
en yngre målares utställning ser en så solid teknisk erfarenhet och ett påtagligt intresse
att vilja genomarbeta sina saker -- Sörmans måleri är sympatiskt i sin flärdlöshet och
gedigenhet”.
När vi nu är framme vid mitten av 40-talet, så började också de offentliga uppdragen att
komma. Vi kanske inte skall räkna upp alla här, för de finns förtecknade separat, men jag tycker
ändå att vi skall ge några exempel för att visa vad Simon arbetade med vid den här tiden.
11

KS: Simon fortsatte hela tiden med stafflimåleriet och med tecknandet. Tecknandet har
vi knappast berört, trots att det var en viktig konstform för honom. Han hade också
utställningar enbart med teckningar. Monumentalmåleriet blev ju det som i fråga om
arbetsinsats skulle kräva mer och mer av honom. Han fick 1942 ett uppdrag för Vilske-
Kleva medeltidskyrka på västra sidan av Mösseberg. Ett par år senare vann han tävlingen
om utsmyckning av Herrhagsskolans aula i Karlstad, så kom uppdragen för Rämens, Gåsborns,
Sunnes och Arvikas kyrkor i Värmland; Baltaks, Gärdhems och Brännemo kyrkor
i västra Sverige. Ytterligare uppdrag för Överluleå kyrka i Boden fick han på 50-talet
liksom för Hakkas och Jörns kyrkor. I Kristinehamns krematorium utförde han 1956 sitt
sista glasfönster.
Altarskåpet i Jörns kyrka blev också hans sista offentliga arbete, färdigt 1960. Det här
är inte alla offentliga uppdrag! Du vet ju hur krävande arbeten av det har slaget är. Vi
måste dessutom ha i minne, att Simon 1949 efterträdde Akke Kumlien som föreståndare
för Konsthögskolans materialinstitut i Stockholm. Det var ett heltidsarbete och 1959
utnämndes han till professor.
12

SH: Hans lärargärning och föreståndartid för materialinstitutet är sannerligen ett kapitel
för sig. Idag kan man faktiskt gå ut på nätet och läsa om hans pionjärinsats för kvalitativa
och hållbara konstnärsmaterial. Du nämnde att Simon efterträdde Kumlien vid dennes
död 1949. Vad jag har förstått arbetade de före Kumliens död tillsammans under flera
år.
En av hans elever från de sista levnadsåren var Kajsa Zetterqvist. Kajsa har lovat att skriva
om Simon som lärare, så en ”ögonvittnesskildring” av honom som lärare får vi också!
Men jag tycker vi skall återvända till ett särskilt år, 1949, då Simons verksamhet nog får
sägas slå alla rekord i fråga om arbetskapacitet.
KS: Ja, det var ett av hans mest arbetsintensiva år. På våren var utsmyckningen av Herrrhagsskolans
aula färdig. Det är ett stort arbete, 66 x 3 meter, motivet är ”Svensk bygd och
saga” och Simon hade under ett år arbetat med målningen som är utförd i oljetempera.
13

SH: Jag kan inflika, att vi tyvärr inte
återfunnit det inslag som SF-journalen
gjorde om denna Sveriges största temperamålning.
Kvar finns i alla fall en rolig
dagsvers med en karikatyr av Gunnar
Brusewitz ur en av Stockholmstidningarna.
Jag vet inte om vi av upphovsrättsskäl
kan återge den, men de sista
raderna måste jag bara få citera:
”Den målande mannen var Simon /
Sörman. Han målade sommar och
vinter/ höst och vår / så monumentalt
som det någonsin går. Och just när
armarna domnat / var verket fullkomnat.
Nu tävlar Herrhagsskola / i skinande
ljus med Karlstadssola”.
Signaturen ”Harpus” hade skaldat.
14

KS: När Simon började med Herrhagsskolans aula 1948 hade han precis gjort färdig
väggmålningen i Gåsborns kyrka. Samtidigt som han arbetar med aulan tävlade han och
vann utsmyckningen av koret i Arvika kyrka. Det arbetet utfördes under 1949. Simon
utförde själv sina utsmyckningar. Detta år efterträdde också Simon Kumlien som föreståndare
för Konsthögskolans institut för materialkunskap. Det innebar undervisningsskyldighet.
Samtidigt började han med glasfönstren för Gärdhems och Baltaks kyrkor.
Dessutom hade Simon familj med hustru och vid den här tiden också två söner, min bror
Pär fanns nu också. Den tredje sonen, vår bror Jan, föddes i början av 50-talet. Som föreståndare
för Konsthögskolans materialinstitut skrev Simon också om materialfrågor. I ”Lexikon
för konst” som kom ut 1957-60 medarbetade han exempelvis.
15

SH: Vi skulle kunna fördjupa oss hur mycket som helst i hans konstnärskap. Den tidsaxel
över Simons konstnärskap, som Du har gjort, har mellan varje gång vi träffats fått fler
och fler ”sidoskott”! Monumentalmåleriet kan vi alla fall säga var ett eget slags måleri.
Det tycker jag står klart. Åren som konservator måste ha varit lärorika, men han måste
också ha bedrivit andra studier av både medeltidens och renässansens monumentalmåleri.
Det handlar inte bara om teknik utan också om komposition. Vi har ju hittat litteraturnoteringar
rörande monumentalmåleriet redan i hans tidiga skissböcker.
16

På 50-talet reste Simon också till Italien, för att på ort och ställe bedriva
studier. Men Kjell, innan Du säger något, för jag vet att Du har mycket på
hjärtat, skulle jag bara vilja tillägga, att Simon också var en ordets man. Varje
skissförslag till en utsmyckning följdes av en skriftlig förklaring. Framför
oss har vi tidningsklipp från 30-, 40- och 50-talet ur dagspress och tidskrifter,
som handlar om hur han såg på konstnärens uppdrag för olika miljöer.
Ett uppdrag i en kyrka hade sina förutsättningar, ett i en skola andra. Det är
intressant att läsa om hans syn på konsten i det offentliga rummet. Det handlade
om det ansvar konstnären hade, att inte bara dekorera utan också hur
kunskap och mänskliga livsvärden framställdes i den figurativa konsten.
Jag tror vi har kommit in på ett nytt ämne. Det måste skrivas en bok om
honom, där inte minst hans många arbeten i det offentliga rummet kan
belysas. Jag tror, om Du inte har något särskilt angeläget Du vill säga, att
vi lämnar Simons konstnärskap här. Men en stor och viktig fråga återstår,
som jag gärna vill ta upp. Det var inte bara i rollen som konstnär och lärare
som han svarade för en viktig gärning i vårt konstliv. Det fanns ett samhällsengagemang
hos honom som handlade om konstens roll i samhället.
I minnesrunorna efter Simons bortgång är det nästan detta som ges störst
uppmärksamhet. Martin Strömberg var en som skrev och han tvekade inte
på orden:
”För Simon Sörman var konsten något förmer än en subjektiv utlevelse. Han
såg i konsten en nödvändig samhällsföreteelse, ett utvalt yrke och en moralisk
funktion. På en gång försynt och generös var han en man med höga
krav”.
Vi måste tala om det här!
KS: Bildkonsten och konstnärerna fick i Sverige en annan roll genom tillkomsten
1937 av Statens Konstråd och Konstnärernas Riksorganisation,
KRO. Konsten skulle vara ett självklart inslag i det nya svenska samhälle som
var under bokstavlig uppbyggnad.
17 17

SH: Ja, det var en ny grundsyn på konstens roll i samhället som faktiskt formades. Dåvarande
kulturministern Engbergs uttalande, att ”Konsten är på väg att bliva allas egendom”
har blivit ett nästan historisk uttalande. Att tillvarata konstnärlig sakkunskap var
en självklarhet för Engberg när han gav direktiv för Konstrådets inrättande. Konstnärerna
fick genom KRO en form av fackligt uppdrag. Hur kom Simon att engagera sig i detta?
KS: Jag kan inte nu säga när han blev medlem i KRO, men han var det under lång tid.
Han hade också förtroendeuppdrag där liksom i Statens Konstråd, i vars styrelse han satt.
Du har ju sett att vi har Simons alla papper kvar och det finns mycket för en forskare att
hämta, tror jag. I Konstnärsklubbens olika hjälpfonder, flera med rötterna i 1800-talet,
verkade han också. Konstnären hade en självklar ställning i samhället, enligt Simon. Samhället
behövde konstnären!
SH: Jag har en tidskriftsartikel från 1948 i min hand. Den handlar om ett av de projekt
som Simon var engagerad i, nämligen att genom Stockholms kommunala bostadsbolag
medverka till att konstnärsateljéer byggdes. Oftast talas det om hur konsten kom in i
tunnelbanan i Stockholm på 50-talet, men ateljéfrågan väcktes redan på 40-talet och är
egentligen ännu intressantare. Om inte konstnären kan arbeta någonstans, är de politiska
visionerna om konstens roll helt meningslösa. I artikeln nämns Simon, Vera Nilsson
och Herbert Walås som förkämpar. I artikeln uppges att det fanns omkring 200
ateljélösa konstnärer bara i Stockholm. I slutet av 40-talet hade i Årsta och Aspudden i
Stockholm skapats ateljéer i bostadsfastigheter och det planerades ytterligare 90 ateljéer
i Gubbängen och Hammarby. Jag tycker det här är intressant, hur vissa politiker i alla fall
förstod, att konstnären också hade sin roll i samhällsbygget. Jag vet att ni själva bodde i
en sådan här ateljévåning både i Årsta och Aspudden.
*
18

Simons engagemang för konstens samhällsroll är som sagt ett särskilt kapitel. Det framgår
av minnesord som skrevs efter konstnärens bortgång i februari 1963. Jag skulle vilja
avsluta med att citera några rader som Torsten Bergmark skrev i Dagens Nyheter. ”Simon
Sörman var en människa som betydde mycket för svenskt konstliv utan att vara särskilt
synlig utåt. Han hade förvisso många meriter som konstnär. --- Simon Sörman var en
man som visste mycket om konstnärens villkor, både materiellt och andligt, och hans
tjänster togs i anspråk i många organisatoriska sammanhang, där hans praktiska läggning,
hans energi och hans sinne för rättvisa var ovärderliga tillgångar. Han var vaken
och livfull och alltid beredd att rycka in, och han hade dessutom den i sådana sammanhang
så viktiga förmågan att kunna tala sakligt med människor ur skilda och kanske
motsatta grupper och fraktioner. Det är ingen överdrift att säga att svenskt konstliv med
Simon Sörmans bortgång gjort en oersättlig förlust”.
*
SH: Kjell, när vi har träffats har vi av förklarliga skäl talat om Simon. Du sade nyss i
telefon till mig, att ”jag tror vi kan tala hur mycket som helst om Simon!”. Men jag skulle
som avslutning vilja byta ämne, litegrann i alla fall. När Du skulle börja i skolan 1947
råkade ni inte befinna er hemma i Stockholm. Du fick som storstadspojke börja i skolan
i Gåsborn här i Värmland, eftersom Simon målade där i kyrkans kor. Senare på terminen
flyttade ni hem till Stockholm och Du fick byta skola. Men året därpå upprepade sig
samma sak. Du fick börja i skolan i Gåsborn igen! Hur var det att vara konstnärsbarn?
19

KS: Från mina tidiga barnaår minns jag mest somrarna. För en konstnär på den tiden var
det största rummet i bostaden, vardagsrummet, ett arbetsrum och som en enkel ateljé
rymde det en mängd material, uppställda skivor och pannåer, böcker, m. m. och en liten
sittgrupp. I vårt fall några funkisfåtöljer och ett lågt runt bord. Det var trångt!
När sommaren kom flyttade vi ut på landet. Till någon hyrd stuga, där Simon kunde
teckna och måla i naturen och också leva lite billigare. Det var alltid till olika ställen ofta
vid kusten. Gärna i små samhällen där det fanns barn i grannskapet. Vi bodde i Roslagen,
på Tjörn och Orust. Vi var i Skåne och på Öland. Cyklarna var alltid med. De hämtades
på stationen någon dag efter ankomsten. När jag var mycket liten satt jag i barnsadel
bakpå ibland. Jag hoppade av för att öppna och stänga grindarna till kohagarna. Jag har
starka minnen av en snäll och trygg pappa. Han lärde mig växternas namn när vi vandrade
i naturen. Jag kan fortfarande känna igen blommorna med de vackra namnen renfana,
kråkvicker, humleblomster och vitmåra och många andra naturligtvis. Han gav mig
”Svenska växter” av Björn Ursing när jag blev lite äldre.
Efter 1947 bodde vi i Värmland på somrarna. I Gåsborn bodde vi två somrar, i en bergsmansgård
på östra höjden, när Simon, som Du sade, målade i kyrkans kor – och höll
på med Herrhagsskolans aula i Karlstad! Sedan bodde vi utanför Arvika. Jag har många
minnen av de varma somrana och mina värmländska lekkamrater från den tiden. På
50-talets mitt, då vi var tre barn i familjen, bodde vi norr om Visby. Vi hade en liten folka.
Simon åkte runt och tittade på gotländska kyrkor. Oförtröttligt intresserad!
SH: Tack, Kjell!
20

I
mitt barndomshem fanns en målning av Simon Sörman – ett mollstämt hedlandskap
i ockra och grå toner. Mina föräldrar var konstnärer – Märta och Jérôme Zetterquist
– och Simons målning var en bland många av kollegors och vänners verk.
Dessa konstnärer var en självklar del av min barndom och ur ett barns perspektiv tyckte
jag att jag ”kunde” deras bilder.
1957 började jag som elev vid Konstakademien i Stockholm. Vi hade målarateljéer i det
vackra gamla huset på Fredsgatan, men hade fått de första tilläggslokalerna på Skeppsholmen.
Där mötte jag Simon igen, han var professor på materialinstitutet. Vi grundade
duk, vi rev färg och vi hade en hel del teori – jag har fortfarande en tjock bok med
värdefulla anteckningar. Simon var en engagerad föreläsare, han formulerade sig snabbt
och precist och med en sträv humor.
Ett minne, tydligt som en liten film: – vi sitter och lyssnar, det handlar om hållbarhet,
som man den gången hade stor ödmjukhet inför – plötsligt en paus och med en
uttrycksfull gest säger Simon: ”det är klart man kan måla på vad som helst” – och så den
snabba blicken över glasögonen: ”men vi – här – målar för evigheten, eller hur?”
Simon gjorde ett stort arbete på Beckers med utvecklingen av ”Kontrollerat konstnärsmaterial”
där hållbarhet, ljusäkthet osv var målet. Han var länge aktiv i KRO i arbetet
med att styrka konstnärernas och konstens villkor i samhället och han var medlem i
konstnärssektionen i Värmlands konstförening. Sektionen hade sitt årsmöte samma dag
som höstutställningens vernissage. Märta berättade om en gång då något hänt, som upprört
många – något okollegialt – och den vanligen så goda stämningen inför årsmötet
var borta, det var stor oro i församlingen. Det var karaktäristiskt för Simon att han omgående
begärde ordet, beskrev saken, analyserade kyligt och klart – skar upp hela bölden
utan omsvep, utan omskrivningar.
Vi var en grupp elever som delade hans politiska och sociala patos. Det var 50-tal och
våra diskussioner rörde ofta andra världskriget och hur framväxten av det nazistiska
Tyskland varit möjlig. Simon hade rest i Tyskland på tidigt 30-tal och sa med den där
snabba och nästan vassa blicken: –”de som påstår att de inget såg – antingen ljuger dom
eller var dom blinda – det hela var uppenbart för envar som hade ögonen öppna”. Pär Lagerkvists
”Bödeln” kom 1933.
22

Senare i livet har jag tänkt på Simons
måleri. Den gången var jag för ung för att
våga fråga. Jag vet inte om där fanns en
sorg eller en komplikation i förhållande
till eget arbete, då han fördjupade sig så
mycket i och gav så mycket tid till materialforskningen.
I mitt liv är Simon en av de starka personligheterna,
trots att han gick bort så
tidigt. Det är fina minnen av glad samvaro,
även i Värmland, – alltid med väsentliga
samtal och alltid med Simons intellektuella
skärpa och beska humor.
Det skall bli mycket intressant att få ta närmare
del av hans konstnärskap.
Kajsa Zetterquist
21 november 2005
23

BIOGRAFI I URVAL
1905 Född i Arvika.
1921-22 Realexamen, arbetar ett år som bokhandelsbiträde
i Molkom.
1922-23 Studier på Berggrens konstskola i Stockholm.
1923-24 Studier på Konsthögskolan, Stockholm, som måste
avbrytas på grund av faderns död.
1924- Bosatt i Arvika, senare i Stockholm.
Gör illustrationer till tidningar, tidskrifter, sago- och
äventyrsböcker.
1927-38 Arbetar som konservator för Alfred Nilsson.
Villa Bonnier, Stockholm, Venngarn slott, Vendel,
Mörarp, Kolbäck och Härkeberga kyrkor är uppdrag
han arbetar med.
1931-39 Studieresor till Danmark, Norge, England, Tyskland,
Frankrike och Holland.
1938 Utför sitt första monumentalverk, al seccomålning i
Överluleå kyrka, Boden.
1954 och 1955 utför han fler arbeten för kyrkan.
Deltar ffg i Höstsalongen, Värmlands Museum, Karlstad
och Sveriges Allmänna Konstförenings höstutställning
på Konstakademien, Stockholm.
1930 Deltar i Sveriges Allmänna Konstförenings höstutställning
på Konstakademien, Stockholm.
1941 Invald som ledamot av Konstnärsklubben.
1942 Utför altartriptyk för Vilske-Kleva kyrka.
I april separatutställning på Färg & Form, Stockholm.
Visar måleri och teckningar.
Utställning i november i Göteborgs Konsthall tilsam
mans med Harald Lindberg och Jöran Salmson.
1943-46 Redaktör för KRO:s medlemsblad.
1944 Separatutställning i Värmlands Museum, Karlstad.
Visar måleri, teckningar och skisser för offentliga arbeten.
Tilldelas Ester Lindahls stipendium.
24

1946 Utför altarskåp i tre delar för Rämens kyrka.
1947 Utför al seccomålning i Gåsborns kyrka.
1948 Utför al seccomålningar i Brännemo kapell, Västergötland.
Separatutställning med teckningar i Gävle Museum.
Separatutställning på Lilla Galleriet, Stockholm.
Visar teckningar från Björkö, Orust,Tjörn, Öland, Gräsö,
Stockholm och Värmland 1941-47.
1949 Slutför året innan påbörjad oljetemperamålning ”Svensk
byggd och saga”, 66 x 3 m för Herrhagsskolans aula,
Karlstad. Utför all seccomålning i koret i Arvika Östra
kyrka samt rosettfönster i glasmo saik för samma kyrka.
Tilldelas Värmlands Konstförenings resestipendium.
Efterträder Akke Kumlien som föreståndare för Institutet för
materialkunskap vid Konsthögskolan.
Utställning i Borås Konsthall tillsammans med Sven
Deurell.
1949-52 Utför glasmosaikfönster för kyrkorna i Baltak och
Brännemo.
1952-56 Vice ordförande i KRO.
1953 Utför al frescomålning för Sunne kyrka.
1954-60 Svensk representant i International Association of Plastic Arts.
1955 Utför väggmålning i Vetlanda församlinghem.
1955-61 Ledamot av Statens konstråds styrelse.
1956 Utför al frescomålning för Hakkas kyrka.
1956 Utför glasmosaikfönster för Kristinehamns krematorium.
1959 Utnämns till professor för Konsthögskolans institut
för materialkunskap.
1960 Utför altarskåp i tre delar för Jörns kyrka.
1960-63 Ordförande i svenska sektionen av Nordisk Konservatorsforbund.
1963 Avlider i Stockholm.
2005-06 Utställningen ”Simon Sörman- värmländsk konstnär i
det offentliga rummet”
visas i Värmlands Museum, Karlstad.
25

BILDFÖRTECKNING
Omslag Simon Sörman med modell till monumentalmålningen Svensk bygd och saga för
Herrhagsskolans aula, Karlstad, ca1947.
Sidan 4 Berggrens målarskola, Stockholm 1922-23. Edward Berggren i mörk kostym t.v.
Mellan stafflierna t.h. om honom ses i profil Simon Sörman. Sittande om Sörman
till höger, Bo Beskow.
7 Sörmans första egna monumentalverk, al seccomålning i Överluleå kyrka, Boden.
Tema: Sökandets och finnandets glädje (Lukas 15. kap). 1938-39.
11 Altartriptyk, Vilske-Kleva kyrka, 1942.
12 Bild t.v. Altartavla, Rämens kyrka 1946. Tema: Kallad av Gud.
Bild t.h. Simon Sörman under arbete med al frescomålning för Hakkas kyrka 1956.
Tema: Uppståndelsebudskapets uppenbarelse.
13 Detalj av monumentalmålningen ”Svensk bygd och saga”, Herrhagsskolans aula,
Karlstad 1949.
14 Simon Sörman i ateljén. Foto cirka 1948.
15 Arvika, Trefaldighetskyrkan. Interiör mot koret med al secco målning av Simon
Sörman. Tema: Scener ur Jesu liv. Foto 1949.
16 Gärdhems kyrka. Interiör av koret med glasmålningar utförda 1949-52.
Tema: Den kristna gudstankens väg. Foto Stefan Hammenbeck 2005.
17 Baltaks kyrka. Glasfönster 1952. Tema: Jordarbetaren och den uppståndne Kristus.
Foto Stefan Hammenbeck 2005.
21 Baltaks kyrka. Interiör. Foto 1950-tal.
23 Simon Sörman i Institutet för materialkunskap, Konsthögskolan, Stockholm.
Foto 1950-tal.
Samtliga foton utom sid 16-17 ur konstnärens arkiv. Uppgift om fotograf saknas på fotografierna.
SIMON SÖRMAN – VÄRMLÄNDSK KONSTNÄR I DET OFFENTLIGA RUMMET
med texter av Kajsa Zetterquist, Stefan Hammenbeck och Kjell Sörman.
Utgiven i samband med utställning i Värmlands Museum
3 december 2005 – 29 januari 2006.
Katalogredaktör: Stefan Hammenbeck.
Formgivning: Anne-Marie Haakana.
Tryck & bindning: Värmlands Museum, Karlstad 2005.
© Simon Sörman/konstnärens arvingar. För texter:
Kajsa Zetterquist, Stefan Hammenbeck och Kjell Sörman.
ISSN 1103-4122, katalog 20.
26

www.varmlandsmuseum.se
27