Bengt-Olof Foss har gjort ett flertal resor - BURMA
Bengt-Olof Foss har gjort ett flertal resor - BURMA
Bengt-Olof Foss har gjort ett flertal resor - BURMA
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Bengt</strong>-<strong>Olof</strong> <strong>Foss</strong> <strong>har</strong> <strong>gjort</strong> <strong>ett</strong> <strong>flertal</strong> <strong>resor</strong> i olika delar av<br />
Burma/Myanmar. Här följer några dagboksanteckningar från hans<br />
senaste; till Kachinstaten i januari-februari 2009.<br />
Text och foto copyright <strong>Bengt</strong>-<strong>Olof</strong> <strong>Foss</strong>, september 2009.<br />
Kartor och grafisk bearbetning: Burma Center ( www.burmacenter.org )<br />
Omslagsbild: Kachinkvinna rökande cheroot
Åter till Myanmar<br />
(24-25 januari)<br />
Kl 10.50 lyfter KLM:s flight mot Amsterdam för, efter <strong>ett</strong> par timmars väntan på<br />
Schiphol, vidare befordran med China Airlines mot Bangkok. Jag är på väg igen. Mitt<br />
fjärde besök i Myanmar.<br />
Vi landar på Suvhanabhumi International Airport enligt tidtabellen kl 07.50 lokal<br />
tid. Jag <strong>har</strong> bokat <strong>ett</strong> rum på <strong>ett</strong> hotell som skall ligga i närheten av flygplatsen eftersom<br />
jag skall upp tidigt igen för morgonfligthen med Bangkok Air till Yangon. Taxichauffören<br />
<strong>har</strong> dock svårt att hitta och vi snurrar runt i närmare en halvtimma. Han<br />
får stanna och fråga flera gånger trots att han uttryckligen bekräftade att han visste var<br />
hotellet låg när jag beställde körningen.<br />
(26 januari)<br />
Upp 06.45. En ytterst spartansk frukost serveras i lobbyn till hotellet. Kl 10 tar<br />
jag taxin ut till flygplatsen vilket tar mindre än 10 minuter. Ingen frågar efter något<br />
dokument och ingen tycks leta efter någon bekräftelse. Kanske fanns det inlagt i min<br />
bokning? I vilket fall som helst så går incheckningen utan problem. Bra så här långt.<br />
Jag <strong>har</strong> denna gång sökt visa via Internet, så kallat visa on arrival. Jag ville utnyttja<br />
min ledighet optimalt och inte gå i Bangkok 2-3 dagar och vänta på visum. Även om<br />
Myanmar är <strong>ett</strong> fattigt land med en ytterst bristfällig infrastruktur så går det faktiskt<br />
att söka visum på Internet. Efter att ha fyllt i ansökan och skickat den med en inskannad<br />
kopia av mitt pass till Ministry of Hotels and Travel fick jag några veckor före<br />
min avresa fax med nödvändiga dokument. Bland annat kopia på brev till flygbolaget<br />
Bangkok Air som skulle ta mig från Bangkok till Yangon och som bekräftade att jag<br />
sökt visum via Internet. Vidare en bekräftelse på ansökan och en faktura som säger att<br />
jag skall ha 20 USD med mig för betalning av ansökan vid ankomsten till Yangon.<br />
Vi landar på Yangons Internationella flygplats enligt tidtabellen. Nu skall det bli<br />
spännande att se hur min visumansökan behandlas.<br />
Jag ställer mig i kön till passkontrollerna<br />
och efter en stund upptäcker jag att en<br />
kvinna med en namnskylt i händerna står på<br />
andra sidan passkontrollen. När jag fokuserar<br />
på skylten ser jag till min glädje mitt namn<br />
och signalerar till henne att jag ӊr den man<br />
hon söker”. Vi får ögonkontakt och hon visar<br />
med gester att jag skall gå till passkontrollen<br />
för ”Diplomater” och där var inte kön lång. I Sule Pagoda, centrala Yangon
själva verket fanns det ingen kö alls så jag passerar kontrollen snabbt och går fram till<br />
kvinnan. Hon hälsar mig välkommen och presenterar sig med namn och som representant<br />
för Myanmar Tourism and Travel Services och ber mig om 40 USD och mitt<br />
pass. Jag vill nog minnas att det stod 20 USD men jag ger henne de pengar hon begär.<br />
Hon säger till mig att gå och hämta mitt bagage och vänta där. Jag <strong>har</strong> precis lyft av<br />
min ryggsäck från bandet när hon står där med mitt pass och alla nödvändiga stämplar.<br />
”Welcome, mr <strong>Foss</strong>”. Det tog inte tio minuter efter det att jag kommit in i hallen.<br />
Något positivt <strong>har</strong> hänt i Myanmar under de senaste åren.<br />
Taxin från Three Seasons Hotel<br />
står och väntar. Till hotellet tar det<br />
ca 20 minuter. Hälsar på personalen<br />
där jag nu känner igen <strong>flertal</strong>et. Mr<br />
Win i receptionen, miss Hla Hla med<br />
flera. Checkar in, dusc<strong>har</strong> och sover<br />
en stund.<br />
Tar sedan en promenad på stan,<br />
skickar <strong>ett</strong> mail hem och talar om att<br />
jag är framme. Besöker en theshop<br />
Gatuliv, Yangon<br />
och går ner till floden och fotograferar.<br />
Folk samlas vid den närliggande<br />
pagoden och jag tittar på passagerartrafiken i småbåtar som för folk över till andra<br />
sidan av Yangon River.<br />
Det mörknar snabbt och jag går tillbaka till hotellet. Ficklampan <strong>har</strong> jag med mig,<br />
det är nödvändigt då gatubelysning stundtals är obefintlig och gator och trottoarer kan<br />
erbjuda många överraskningar som halvmeter djupa hål och decimeterhöga kanter. Det<br />
finns alla möjligheter att falla omkull, slå sig fördärvad och bryta ben och armar. Men<br />
jag känner till problematiken och är försiktig.<br />
Sitter en stund med miss Hla Hla på verandan och dricker the. Hon berättar om<br />
Nargis. Vattnet stod en meter högt på gatan utanför hotellet och träd och skyltar vräktes<br />
omkull. Tak blåste bort och ”Det var hemskt” berättar hon. ”Sedan försvann alla<br />
turister…”<br />
(27 januari)<br />
Vaknar vid midnatt. Det tar några dagar för mig att komma in i den nya dygnsrytmen.<br />
och jag borde inte ha lagt mig så tidigt men jag var ju så trött och ögonen ”fulla<br />
av grus”. Ligger och läser under <strong>ett</strong> par timmar och somnar om och sover till 10.30.<br />
Skönt. Äter en riktig god burmesisk hotellfrukost bestående av noodlesoppa med<br />
kyckling, färska frukter plus några oidentifierbara saker som åker ner; allt utomordentligt<br />
gott. Avslutar sedan med kaffe och något brödliknande som mest liknar våra<br />
”Fattiga riddare”.<br />
I lobbyn <strong>har</strong> mr Win en flygbilj<strong>ett</strong> åt mig till Mandalay. Det går inte att klaga på<br />
servicen.
Med kartan i handen ger jag mig ut på en promenad. Går fram till Sule Pagoda men<br />
inte in. Har varit där förut så jag avstår denna gång. Jag <strong>har</strong> bestämt mig för att jag<br />
denna gång vill ha med mig hem några inspelningar av traditionell och klassisk musik<br />
från Myanmar. Jag letar länge och frågar mig fram. Gatuförsäljarna <strong>har</strong> massor av<br />
CD-skivor att erbjuda mig, men ingen kan visa upp något som liknar traditionell eller<br />
klassisk musik. En del försäljare är enträgnare och jag köper <strong>ett</strong> par skivor som av<br />
omslaget att döma skulle kunna innehålla något annat än piratkopierade inspelningar<br />
av stjärnor på den Myanmarska pophimlen. Skivorna kostar bara 2-3 kronor så skulle<br />
det vara fel så <strong>har</strong> det inte inträffat något allvarligt. Jag hittar till slut en större bokhandel<br />
men inte heller där <strong>har</strong> de några CD. Däremot får jag <strong>ett</strong> tips, så med kartan i hand<br />
ger jag mig ut på stan igen. Det skall finnas en musikaffär inte långt från Sule Pagoda.<br />
Och till slut hittar jag min skivaffär och köper en CD med (förhoppningsvis) de inspelningar<br />
som jag letat efter.<br />
Efterlängtad möte i Mandalay<br />
(Onsdag 28 januari)<br />
Ut till flygplatsen kl 09.00 för flyget till Mandalay via Heho. Hamnar bredvid en<br />
man som jobbar i Tachilek vid Thailändska gränsen för en organisation som heter<br />
World Vision och som är förvånansvärt öppen och mycket kritisk mot militärjuntan<br />
som han beskriver som ”hopplöst korrumperad med stora fickor”.<br />
Vi landar i Mandalay kl 13.00. Taxin väntar. Det går i en rasande fart in till Mandalay,<br />
närmare fem mil och vägen håller hyfsad standard (med Myanmarska mått mätt).<br />
Åter på Peacock Lodge. Mrs Alice är i Singapore och det är äldste sonen Tun med<br />
fru som tydligen driver verksamheten nu. Hans engelska är mycket bra och han ser<br />
ut att leva <strong>ett</strong> mycket ”västerländskt liv”. Hans far ”Kaptenen” dyker också upp, en<br />
pensionerad kapten i den Burmesiska armen som gärna vill diskutera och <strong>har</strong> massor<br />
av frågor.<br />
Klockan fyra prick kommer Ay Soe och Thein Gi. Ett glatt och fint återseende. Vi<br />
kramar om varandra och Thein Gis´ leende blixtrar. Vi sitter i trädgården och pratar<br />
och det känns riktigt bra att få träffa dem igen. Jag lämnar över <strong>ett</strong> kuvert med pengarna<br />
från tavelsförsäljningen efter förra resan. Jag<br />
förstår att de behöver pengarna då Ay Soe inte är<br />
riktigt bra och behöver medicin. Han <strong>har</strong> något<br />
fel på levern men jag lyckas inte riktigt klara ut<br />
vad det är. Men pengarna är <strong>ett</strong> viktigt tillskott<br />
för dem.<br />
Knappa halvtimman senare dyker mrs Ei upp.<br />
Hon arbetar vid Diethelms Resebyrå i Mandalay<br />
och är barndomskamrat med Thein Gi. De<br />
berättar att de delar allt. Vi går igenom program-<br />
Konstnären Thein Gi
förslaget för veckan i Mandalay som de sammanställt och tittar också på resrutten för<br />
delen som avser Myitkyina och Bhamo. På den resan skall en guide som heter Thant<br />
Tsin följa med mig och Mrs Ei berättar för mig att han talar bra engelska. Tillstånd för<br />
att besöka Bhamo <strong>har</strong> jag fått. Vi samtalar under <strong>ett</strong> par timmar och jag får genast bra<br />
kontakt med mrs Ei och känner stort förtroende för henne.<br />
Vi åker sedan ut i trafiken alla fyra; jag upp på Ay Soes´motorcykel (modell lättviktare<br />
ca 110 cc) medan Thein Gi åker med mrs Ei. Det finns uppskattningsvis omkring<br />
300 000 lätta motorcyklar i Mandalay medan de i Yangon är förbjudna. Trafiken är<br />
intensiv och trafikreglerna svårbegripliga.<br />
Utsläppen från motorcyklarna bidrar<br />
till att göra luften i Mandalay minst sagt<br />
förorenad.<br />
Vi stannar vid en restaurang några<br />
kvarter längre bort och äter en god<br />
måltid bestående av kyckling, ris och<br />
fläskkött med mycket grönsaker. Jag förstår<br />
under kvällen att Ay Soe och Thein<br />
Gi avsatt hela veckan för att vara med<br />
mig och Mrs Ei lite till och från. Vi talar<br />
Sidogata i Mandalay<br />
också om en fest hemma hos mrs Ei<br />
någon kväll. Jag frågar om de <strong>har</strong> en CD-spelare. Jovisst, men det är värre med strömtillförseln<br />
som är högst osäker. Vissa dagar fungerar det bra men andra dagar ingen<br />
ström alls vilket innebär att överallt står det bensin- eller dieseldrivna el-generatorer<br />
och dånar (och förpestar luften). I vilket fall som helst <strong>har</strong> jag med mig en skiva med<br />
ABBA:s samlade musik till Aye Soe och Thein Gi. ABBA är känt för dem men annars<br />
tycks favoriterna vara Bon Jovi och Rod Stewart.<br />
Mahagandayon<br />
(Torsdag 29 januari)<br />
En glad munk vid Mahagandayon kloster vid<br />
U Beins Bridge. Här lever och verkar drygt<br />
1 000 munkar.<br />
När jag kommer ner i trädgården är<br />
Ay Soe redan där. Frukost och kaffe<br />
innan vi åker iväg på hans motorcykel.<br />
Vi kör i ca 45 minuter till klostret<br />
Mahagandayon som ligger i anslutning<br />
till U Beins Bridge och där drygt tusen<br />
munkar lever och studerar. På väg dit<br />
ser jag <strong>ett</strong> stort träd som blommar med<br />
röda vackra blommor. Jag stannar och<br />
tar några bilder av trädet Salmania<br />
malabarica som på engelska kallas Red<br />
Silk Cotton Tree.<br />
Vi studerar munkarnas procession till<br />
den gemensamma lunchen i klostret kl
11 och går sedan över bron till Shining Star Gallery där Thein Gi väntar. Vi dricker<br />
the och pratar och jag försöker reda ut vad en arbetare tjänar på <strong>ett</strong> år i Myanmar. Vi<br />
kommer fram till ca 45 USD per månad - en dagsverkslön ca 1,5 USD. En lärare tjänar<br />
40-50 USD per månad och en offentligtanställd läkare ca 60 USD.<br />
Ay Soe och Thein Gi tar fram några akvareller som de vill att jag skall ta med mig.<br />
De säger det inte direkt utan jag får mer dra det ur dem då de nog inte vill att jag skall<br />
känna mig tvingad. Jag väljer ut femton som jag bedömer möjliga att sälja i Sverige<br />
men upprepar samtidigt att jag inte kan garantera något vilket de förstår.<br />
Vi lämnar U Beins Bridge halv två och tar vägen förbi Thein Gi´s föräldrar där<br />
också Thein Gi och Ay Soe bor i <strong>ett</strong> eget, mycket enkelt litet hus. Pappan är pensionerad<br />
lärare vilket inte är <strong>ett</strong> högavlönat yrke i Myanmar. De bor också mycket enkelt.<br />
Thein Gis ena bror och syster bor också där; allt som allt fyra små hus (hyddor) i en<br />
liten grupp.<br />
Thein Gis´pappa berättar om <strong>ett</strong> skolsystem som raserats under militärdiktaturen.<br />
För att försörja sig som lärare ger han eller hon privatlektioner och många lärare <strong>har</strong><br />
satt i system att leverera så lite och så dålig undervisning under sin ordinarie tjänstgöring<br />
att föräldrar med<br />
ekonomiska resurser<br />
köper lektioner för<br />
sina barn på fritiden<br />
Vi besöker också<br />
några lokala marknader<br />
under dagen. Jag<br />
hittar dock inget som<br />
lockar mig till köp<br />
men gillar verkligen<br />
att gå och titta på dessa<br />
färg- och doftglada<br />
tillställningar. Åker<br />
därefter till Postkon-<br />
toret och köper några<br />
vykort och frimärken<br />
och kollar sedan e-posten<br />
på <strong>ett</strong> Internetcafe.<br />
En bild av <strong>ett</strong> hem, en bostad som gäller för<br />
väldigt många burmeser.<br />
Kockan sex kommer de och hämtar mig från hotellet igen och tillsammans åker vi<br />
till klostret Shwe Kyin där vi följer ceremonierna vid aftonbönen. Munkarna kommer i<br />
långa led under sång. En märklig upplevelse.<br />
Det är en fin kväll och jag sitter i hotellträdgården och skriver vykort och i min dagbok.<br />
Kaptenen kommer och vill prata med mig. Han bjuder på Mandalayrom, ganska<br />
god faktiskt. Han <strong>har</strong> tjänst<strong>gjort</strong> tre år i Storbritannien, berättar han stolt och är nu 83<br />
år. Vi pratar politik. Han är frågvis och lite på pickalurven, tror jag.
Mingun<br />
(Fredag 30 januari)<br />
Går upp strax före sju och äter noodlesoppa till frukost. Det är ganska svalt på morgonen,<br />
kanske bara runt 15-16 grader.<br />
Klockan åtta hämtas jag av Ay Soe och Thein Gi och vi åker till färjeläget. Det<br />
var där jag klev i land efter att ha åkt flodbåt från Bagan till Mandalay för <strong>ett</strong> par år<br />
sedan. Nu skall vi åka båt ca en timma till Mingon Pagoda på andra sidan floden en<br />
bit uppströms. Det som en<br />
gång skulle bli världens<br />
största pagod blev aldrig<br />
färdigt utan består nu av en<br />
tegelpyramid som kanske<br />
är 30-40 m hög och delvis<br />
raserad av en jordbävning.<br />
Det får mig att tänka på Babels<br />
Torn. Finns det några<br />
gemensamma nämnare?<br />
Vid Mingun stannar vi<br />
först till i <strong>ett</strong> galleri där<br />
en bekant till Ay Soe och<br />
Thein Gi säljer sina alster.<br />
Mingun Pagoda. Det skulle bli världens största pagod<br />
Hans gamla mamma finns<br />
men blev aldrig färdig. Ett buddistisk Babels torn?<br />
också där. Hon är 88 år och<br />
vital. Jag och Thein Gi klättrar upp på toppen av ruinerna. Det är varmt och inte all-<br />
deles enkelt att ta sig upp. Utsikten är fin men det ligger <strong>ett</strong> dis i luften och det är svårt<br />
att få de där riktigt klara bilderna.<br />
När vi kommer ner går vi till en närliggande klockstapel. Klockan som är gjuten i<br />
brons, väger 18 ton!<br />
Vi sitter och samtalar under några timmar, skönt och avkopplande. Njuter av att bara<br />
sitta och titta. Sedan tar vi båten på Ayeyarwadyfloden tillbaka till Mandalay.<br />
På vägen tillbaka till hotellet tar jag och Ay Soe vägen förbi hans föräldrars bostad.<br />
De är inte hemma när vi kommer och jag får inte riktigt klart för mig var de är. ”Huset”<br />
ligger i <strong>ett</strong> ganska nedgånget område och är egentligen en mycket enkel hydda av<br />
bambu på stolpar. Jag ser bland annat två kvinnor på ”gatan” utanför huset, i full färd<br />
med att plocka loppor och löss ur varandras hår. Jag tar några bilder och de skrattar.<br />
De ser ut att trivas ihop och <strong>har</strong> roligt.<br />
På väg tillbaka till Peacock Lodge tar vi vägen om Postkontoret för att jag skall få<br />
tillfälle att posta mina vykort.<br />
Klockan sex kommer Ay Soe och hämtar mig igen. Vi åker till Mrs Eis´ hus där<br />
också Thein Gi väntar. Mrs Ei är gift och <strong>har</strong> två barn. Maken är ingenjör och <strong>har</strong>
arbetat på andra platser i Myanmar under flera år men <strong>har</strong> nyligen flyttat hem för gott.<br />
Hon berättar att hon ställt krav på honom att flytta hem igen men han <strong>har</strong> inte lyckats<br />
få något jobb som ingenjör i Mandalay så tillsvidare försörjer han sig på att sälja<br />
lite mat (som så många andra). Huset de bor i tillhör Mrs Eis mamma och det tillhör<br />
definitivt <strong>ett</strong> av de bättre husen i Mandalay, en betongbyggnad klädd med kakel och<br />
klinker. Mrs Ei tjänar med Myanmarska mått ganska bra. Som anställd vid resebyrån<br />
<strong>har</strong> hon en lön på 200 USD/månad. Det kan väl delvis förklara bostaden.<br />
Yan Kin Hill och Tagong<br />
(Lördag 31 januari)<br />
Ligger och drar mig till klockan nio. Sov hyfsat i natt men <strong>har</strong> problem med magen<br />
och blir rekommenderad fisksoppa, papaya och en speciell banan. Jodå, det får avsedd<br />
effekt.<br />
Klockan <strong>ett</strong> kommer Ay Soe och Thein Gi samt strax därefter Mrs Ei. De <strong>har</strong> med<br />
sig snidade djurfigurer i trä till mina barnbarn.<br />
Vi åker ut 5-6 km på landsbygden med våra motorcyklar, till Yan Kin Hill. På vägen<br />
stannar vi till i byn Ye Kyi där vi tittar på hantverkare av olika slag. Här tillverkar man<br />
solfjädrar som bland annat ges som gåvor till gästerna vid begravningar och bröllop.<br />
Vi besöker en smed och en knivtillverkare.<br />
På en trottoarservering i byn äter vi flottyrkokta<br />
riskakor och kakor gjorda på bönor.<br />
Vi besöker också en grotta med uthuggna<br />
religiösa symboler.<br />
Väl framme vid Yan Kin Hill sitter vi och<br />
diskuterar munkarnas roll i samhället och i<br />
deras liv. Det blir en intressant diskussion<br />
där jag förstår att jag aldrig kommer att<br />
förstå.<br />
Vidare till Tagong Hill. Vi går i 15-20<br />
minuter uppför en trappa till toppen. Det är<br />
varmt men konditionen är hyfsad. En fantasisk<br />
utsikt.<br />
Besök hos den lokale smeden på väg till<br />
Yan Kin Hill.<br />
På vägen hem stannar vi till hos Mrs Ei<br />
där vi äter en riktigt god middag i köket,<br />
med Myanmarskt vin. Sött.<br />
Jag <strong>har</strong> med mig <strong>ett</strong> Memory, Svarte P<strong>ett</strong>er<br />
och Plocke Pinn som jag delar ut. Vi spelar<br />
”Black Peter”. Jag blir Svarte P<strong>ett</strong>er två<br />
gånger i rad under allas jubel.
Till Monywa<br />
(Söndag 1 februari)<br />
Klockan sex åker Ay Soe,<br />
Thein G, Mrs Ei och jag<br />
till Monywa och Po Win<br />
Daung,15 mil och en bilresa<br />
på 4-5 timmar. Jag <strong>har</strong> hyrt<br />
en bil med chaufför för<br />
hela dagen. På vägen mot<br />
Monywa stannar vi till vid<br />
något som visar sig vara en<br />
”kopparindustri”, det vill<br />
säga familjer som försörjer<br />
sig på att utvinna kopparrester<br />
ur enorma slagghögar<br />
från en närliggande gruva.<br />
Det ser minst sagt primitivt<br />
ut och arbetet är hårt under svåra förhållanden. Jag vandrar runt och försöker sätta mig<br />
in i verksamheten och anar att miljön generellt inte är speciellt hälsosam men här lever<br />
hela familjer med barn och alla tycks delta i arbetet.<br />
Vägen till Monywa är dålig och landskapet långa sträckor brunt och sönderbränt.<br />
Det dammar och det ryker. Vi stannar och äter en medhavd matsäck.<br />
Vi besöker grottorna vid Po Win Duang med hundratals buddhastatyer. Vidare till<br />
Shwe Ba Duang med buddhastatyer och uthuggningar direkt i bergens sandsten varefter<br />
vi åker tillbaka in till Monywa och äter lunch. Noterar att inslaget av tiggare på<br />
gatan är förhållandevis stort.<br />
Mrs Ei berättar att handeln med<br />
Indien är stor här, på både gott och<br />
ont. Vi är ungefär en dagsresa från<br />
indiska gränsen och gränshandel<br />
innebär att människor träffas. I<br />
spåren av handeln följer också<br />
spridningen av HIV/Aids. Här<br />
i Monywa där prostitutionen är<br />
vanlig <strong>har</strong> FN startat <strong>ett</strong> speciellt<br />
projekt.<br />
Kollektivtrafik a la Burma.<br />
På väg till Monywa stannar vi till och studerar hur många<br />
familjer under den stekheta solen försörjer sig på att<br />
utvinna kopparrester ur enorma slagghögar.<br />
Ett dött och sterilt landskap.<br />
Efter lunchen beger vi oss till<br />
Thanboddhay Pagoda. Det finns<br />
ungefär 845 mindre pagoder i dess<br />
omedelbara närhet. I Thanboddhay
I Thanboddhay Pagoda finns 582 363 buddhafigurer i<br />
varierande storlek<br />
Pagoda finns det 582 363<br />
buddhafigurer i varierande<br />
storlek. (Jodå, jag räknade<br />
dem). Pratar med en grupp<br />
flickor, nyfikna på vem<br />
jag är och som berättar att<br />
de studerar till ingenjörer.<br />
Det kan Myanmar behöva<br />
i tusentals; hoppas bara<br />
att de får något v<strong>ett</strong>igt att<br />
jobba med.<br />
Vi diskuterar politik och<br />
religion när vi åker i bilen.<br />
Alla är öppna och säger<br />
vad de tycker. Tyvärr visar<br />
det sig att Thein Gi <strong>har</strong> anlag för åksjuka och vi får stanna flera gånger. Men hon och<br />
Mrs Ei <strong>har</strong> planerat i flera år att göra denna resa och de är så glada att den äntligen<br />
blev av.<br />
När vi startar återresan till Mandalay <strong>har</strong> det redan börjat skymma. Vi stannar några<br />
gånger så jag får tillfälle att ta några bilder på jättestatyer av Buddha i landskapet<br />
men det blir snabbt mörkt. Det är nog tur att vi <strong>har</strong> Buddha med oss för det går undan,<br />
minst sagt <strong>ett</strong> under att vi undviker olyckor då få bilar och andra fordon <strong>har</strong> något ljus<br />
påslaget. Vägarna kantas av människor och djur och jag uppskattar att kanske 25 procent<br />
av de lastfordon, bilar, cyklister och motorcyklar som färdas på vägen <strong>har</strong> något<br />
fungerande eller påslaget ljus. Dessutom framförs oxkärror på fel sida av vägen.<br />
Efter en lång och<br />
intensiv dag med många<br />
intressanta samtal och<br />
intryck är vi tillbaka vid<br />
hotellet halv nio.<br />
Jag undrar om det<br />
finns någon plats i<br />
Myanmar där man inte<br />
ser minst tre pagoder<br />
eller buddhafigurer<br />
samtidigt? Denna<br />
säkert 50-60 m höga<br />
buddhafigur finns i<br />
landskapet på vägen<br />
mellan Mandalay och<br />
Monywa
Omkring Mandalay<br />
(Måndag 2 februari)<br />
Besöker efter frukost <strong>ett</strong> internetcafé, skickar några mail och åker sedan till Mrs<br />
Eis kontor där jag blir väl mottagen av personalen. Taxibilen jag åker i hänger knappt<br />
ihop.<br />
Ikväll skall jag bjuda alla på restaurang <strong>har</strong> jag bestämt och jag <strong>har</strong> b<strong>ett</strong> mina vänner<br />
boka bord på stans bästa restaurang. Det blir The Golden Duck och klockan sex kommer<br />
de och hämtar mig. Ingen av mina vänner <strong>har</strong> varit där förut. De ler lite generat<br />
och slår ifrån sig med händerna när jag frågar dem. ”Det är för dyrt för oss.” Men i<br />
kväll är det jag som bjuder. Soppor, anka och kyckling, grönsaker och ris. Färska frukter<br />
till dessert. Mina vänner vill bara ha vatten men jag tar en öl. Allt är smakligt och<br />
snyggt upplagt och det vimlar av personal. Efter <strong>ett</strong> par timmar bryter vi upp. Allt gick<br />
på omkring 160 kronor, för fyra personer.<br />
Vi fortsätter sedan till en kvällsmarknad där jag varit förut. Mest krimskrams, det<br />
mesta tillverkat i Kina.<br />
Efter det att mina vänner åkt sitter jag och talar med Kaptenen en stund. Han berättar<br />
att ”Pak I Moons” sändebud varit i Yangon och träffat Aung San Suu Kyi.<br />
(Tisdagen den 3 februari)<br />
Vaknar först klockan fem av munkarna entoniga sång. Halv nio kommer mina<br />
vänner och vi åker först till Shwe Inn Bin Monastery, byggt helt i teak, och sedan<br />
till Mahamuni Pagoda där jag måste ta på<br />
mig den traditionella manliga klädseln för<br />
att komma in eftersom jag är klädd i shorts<br />
vilket inte duger. I Mahamuni Pagoda finns en<br />
spektakulär buddhastaty som besökare täcker<br />
med bladguld. Även jag köper dessa mer än<br />
Detalj från Shwe Inn Bin Monastery i<br />
Mandalay.<br />
Detalj från den med guldblad övertäckta Buddhastatyn<br />
vid Mahamuni Pagoda.<br />
Enligt uppgift är lagret av guldblad<br />
ca 10 cm tjockt.
lövtunna blad och klättrar upp till statyn för att fästa dem vilket inte är alldeles enkelt.<br />
Statyn ”växer” varje år med några millimeter efter alla guldblad som besökare fäster<br />
och idag är lagret ca 10 cm tjockt. Man berättar för mig att nedanför statyn kan varje<br />
år ”sopas upp” ungefär 1 kg guld som besökare tappat eller som lossnat.<br />
Efter besöket i Mahamuni Pagoda åker vi till <strong>ett</strong> hantverkscentrum i närheten. Fantastiska<br />
figurer i alla möjliga material; trä, brons, guld, silver, jade mm. Skulle hemskt<br />
gärna vilja ha med mig något hem men det är en praktisk fråga som är svår att lösa.<br />
Vidare till Zegyo marknad där jag köper några bomullsskjortor. Lite svårt att hitta<br />
rätt storlek men till slut lyckas jag, 100 % bomull är vad jag vill ha. Vi äter en gemensam<br />
lunch; ”sticky rice” med bönor pudrat med <strong>ett</strong> brunt något salt pulver. Gott.<br />
Halv fem åker jag med Ay<br />
Soe till Mandalay Hill och sista<br />
biten upp tar vi en taxi. Mandalay<br />
Hill är egentligen inte så<br />
mycket att se och sikten dålig<br />
på grund av diset som ligger<br />
över hela stan; luftföroreningar<br />
och damm. Men nu <strong>har</strong> jag<br />
varit där.<br />
Ibland åker mina händer upp<br />
reflexmässigt i en hälsning som<br />
vi ser folk i Asien gör; handflatorna<br />
tryckta mot varandra<br />
Med vännerna vid Mandalay Hill<br />
framför bröstet. Vid <strong>ett</strong> sådant<br />
tillfälle under dagen säger Ay Soe till mig på skarpen: ”Du får inte hälsa så på mig. Jag<br />
förbjuder dig. Du är mycket äldre än jag och jag kan inte acceptera att du hälsar så på<br />
mig”. Han lät nästan arg och jag försöker därefter hälsa på samma sätt som jag alltid<br />
gör ”hemma”. Men ibland åker händerna upp reflexmässigt.<br />
Tillbaka i hotellet beställer jag en matlåda att ha med mig i morgon då det bär av<br />
norrut.<br />
Med tåg norrut<br />
(Onsdag 4 februari)<br />
Nu skall jag resa vidare; Myitkyina och Bhamo väntar där i norr.<br />
Strax före klockan tio kom min guide mr Thant Tsin för att hämta mig. Han ger <strong>ett</strong><br />
sympatiskt intryck och talar bra engelska. Mrs Ei <strong>har</strong> skickat med bröd. Vi tar en taxi<br />
till järnvägsstationen. Där <strong>har</strong> jag varit förut men nu kommer vi in på en betydligt<br />
flottare perrong än den jag åkte från förra året. Vi blir hänvisade till vår sovkupé. Det<br />
vill säga fyra britsar. Strax efter att vi intagit våra platser kommer det in en holländsk<br />
kvinna. Hon reser själv. Resvan. Driver <strong>ett</strong> eget barnhem i norra Thailand sedan två år
och åker runt i Burma på ”lite semester”. Strax<br />
därpå ramlar det in en kanadensare i tr<strong>ett</strong>ioårsåldern<br />
så tillsammans med min guide blir vi<br />
fyra personer. Strax efter utsatt tid klockan tolv<br />
lämnar vi Mandalay och nu väntar ungefär 20<br />
timmars tågresa.<br />
Thant Tsin hämtar the i plastpåse åt mig och<br />
det dricker jag tillsamman med ”sockerkakan”<br />
som Ei skickat med. Vi <strong>har</strong> inhandlat vatten,<br />
frukt och bröd på väg till järnvägsstationen.<br />
Dagboksförfattaren vid tåget<br />
Det finns restaurangvagn på tåget men den<br />
till Myitkyina<br />
håller inte någon bättre kvalité enligt Tsin,<br />
men det finns alltid möjlighet att köpa något när tåget gör uppehåll vid en station.<br />
Kanadensaren försvinner efter <strong>ett</strong> tag och någon timma senare kommer det en ur<br />
tågpersonalen och säger att han (kanadensaren) inte får vara på taket. Det visare sig<br />
senare att han hade <strong>gjort</strong> som så många andra; klättrat upp på taket till en av vagnarna<br />
och <strong>gjort</strong> människorna där sällskap. Säkert <strong>ett</strong> trevligt sätt att se Myanmar på om än<br />
något riskfyllt, speciellt som orsaken till att han inte fick vara där var att ibland drar<br />
loket vagnar tillverkade i Indien, ibland i Kina och dessa vagnar <strong>har</strong> olika höjd vilket<br />
kan bli en smärtsam upptäckt vid broar och tunnlar. Den ende som inte fick vara på<br />
taket var han som turist men lokalbefolkningen fick sitta kvar. Kanske de kände till<br />
problematiken?<br />
Det visar sig när mörkret faller och det börjar bli dags att tänka på att knyta sig att<br />
temperaturen sjunker betydligt där vi skramlar fram i den Myanmarska natten. Jag <strong>har</strong><br />
underslaf och det drar betänkligt från fönsteröppningen. En filt hade inte varit fel. Nu<br />
fanns det <strong>ett</strong> lövtunt täcke att dra över sig och jag tar på mig en extratröja och lyckas<br />
väl slumra några korta stunder<br />
men mycket sömn blir det inte.<br />
Järnvägen är smalspårig och<br />
vagnarna håller inte någon högre<br />
standard även om de är bättre än<br />
de jag råkade ut för i fjol mellan<br />
Mandalay och Hsipaw. Det dammar<br />
och ryker utmed banvallen<br />
och snart är vi alla täckta av <strong>ett</strong><br />
fint stoff. Vagnarna gungar och<br />
det smäller betänkligt ibland.<br />
Till och från fryser jag faktiskt,<br />
skulle tro att temperaturen<br />
sjunker ner mot 8-10 grader på<br />
natten. Men jag njuter. D<strong>ett</strong>a<br />
kallar jag att resa…<br />
Kvinna tillhörande etniska Kachinfolket
Framme i Myitkyina<br />
(Torsdag 5 februari)<br />
Klockan 07.30 är vi framme<br />
i Myitkyina efter 20 timmar.<br />
Resan <strong>har</strong> gått bra och vi ligger<br />
faktiskt något före tidtabellen.<br />
Vi gjorde fem stopp vid<br />
järnvägsstationer som jag inte<br />
kunde uppfatta namnet på.<br />
Däremellan några stopp på bara<br />
några minuter i nattmörkret.<br />
Fick inte klart för mig varför<br />
Marknad i Myitkyina<br />
men det spelar väl mindre roll,<br />
kanske var det någon som ville<br />
kliva av eller på.<br />
Taxi till hotellet, rummet hyfsat. Dusc<strong>har</strong> och lägger mig och sover en stund. Vid<br />
halv tolv åker vi till en lokal marknad. Den är stor och folk vill prata med mig. Ett<br />
ungt föräldrapar visar stolt upp sina tvillingflickor som är någon månad gamla. Jag<br />
berättar (stolt) att jag själv är ”tvillingpappa” men att mina tvillingar är 32 år nu. På<br />
min fråga om de får sova på nätterna skrattar de.<br />
Efter att ha vandrat runt en stund och tittat på det enorma utbudet av fisk, kläder,<br />
kött, frukt och tingeltangel åker vi till en lokal kinesrestaurang för en god lunch.<br />
Fräscht och fint och mycket gott. Stannar sedan till i en butik och köper 16 kort. Eftersom<br />
det inte var vanliga vykort ber jag också om 16 kuvert. Noterbart är att vykort<br />
inte finns att köpa på många ställen. Korten som butiksinnehavaren plockade fram<br />
var fina men låg gömda någonstans under <strong>ett</strong> lager av damm. Vykorten kostade ca 40<br />
kronor.<br />
Fortsätter sedan till <strong>ett</strong> väveri modell äldre. Det vill säga all tillverkning sker<br />
manuellt. Inte en maskin finns under taket i den minst sagt enkla lokal där ungefär<br />
25 vävstolar står uppställda. Det är i<br />
huvudsak kvinnor som väver men jag<br />
ser att det också finns några män vid<br />
vävstolarna.<br />
Jag får reda på att vävarna även<br />
bor i lokalen med sina familjer och<br />
att alla deltar i arbetet. Barnen finns<br />
med vid vävstolarna och jag kan ana<br />
de anställdas ”hem och sovutrymmen”<br />
finns i anslutning till lokalen.<br />
Man väver tyger till de kjolliknande<br />
kläder som både män och kvinnor bär<br />
i Myanmar, under dessa ytterst enkla<br />
förhållanden ca 1 m/dag trots att<br />
Jag köpte två hönor av damen på en marknadsplats.<br />
Prutade friskt och vi hade riktigt skoj fast vi inte<br />
förstod varandra.
jag tycker att fibern som man väver med är väldigt tunn. Det borde inte vara möjligt.<br />
Antar att <strong>ett</strong> företag som d<strong>ett</strong>a snabbt skulle slås ut den dagen en bara något modernare<br />
fabrik slås upp.<br />
Mitt hotell som består av <strong>ett</strong> antal fristående hus verkar ha fler personal än gäster.<br />
Jag förstår att hotellet drivs av kineser, vi är inte så långt från Kina nu och inslaget av<br />
kineser är ganska stort.<br />
På kvällen äter jag i hotellets restaurang som enda gäst. Pratar sedan en stund med<br />
mina grannar på hotellet som alla kineser från Lashio i Myanmar. Myitkyina är något<br />
renare och tystare än Mandalay med färre bränsledrivna elaggregat på gatorna. Elförsörjning<br />
tycks vara något säkrare här upp i norr.<br />
(Fredag 6 februari)<br />
Vi åker direkt efter frukosten till en marknad för kött, grönsaker, fisk och kläder.<br />
Den är öppen under några tidiga morgontimmar. Efter marknadsbesöket åker vi till<br />
postkontoret. Damen bakom luckan vill ha avsändaradress på mina kuvert med vykort.<br />
Jag förklarar för henne att<br />
jag inte bor i landet och<br />
efter en stund ger hon med<br />
sig. Hon jobbar frenetiskt<br />
med mina 16 kuvert och<br />
jag kan inte riktigt följa<br />
vad som sker bakom disken.<br />
Hon beklagar att hon<br />
inte <strong>har</strong> 100 Kyat frimärken,<br />
portot till Europa,<br />
utan måste sätta på 200<br />
Kyat frimärken. Vilket<br />
innebär att det kostar mig<br />
1,60 kr istället för 80<br />
Normal vägstandard i norra Burma. Och <strong>ett</strong> möte med en<br />
öre/brev. Jag skall nog<br />
”äkta” arbetselefant<br />
klara det.<br />
Jag är intresserad av vad hon håller på med där bakom disken eftersom det tar sådan<br />
tid och efter en stund får jag förklaringen; jag <strong>har</strong> fått 16 utskrivna kvitton. Ett per<br />
brev med mottagarens namn och adress noggrant och helt korrekt utskrivna för hand.<br />
Med tanke på att hon skulle skriva ut 16 kvitton så gick det ändå snabbt, snyggt, välskrivet<br />
och rättstavat.<br />
Efter marknaden <strong>har</strong> Thant Tsin ordnat bil med chaufför och det bär av ut på landet<br />
på stundtals obefintliga vägar. Bilen, en vanlig japansk personbil, rattas av en kille från<br />
Myitkyina. Han talar också ganska bra engelska.<br />
Jag noterar <strong>ett</strong> <strong>flertal</strong> mindre kyrkobyggnader med kors och får reda på att just här i
området är många kristna, baptister. Vi stannar till vid en kyrka där det är bröllop på<br />
gång. Kvinnan är klädd i traditionell kachin folkdräkt. Den blivande maken bär en<br />
vanlig ljus kostym.<br />
Vi fortsätter färden ytterligare några mil på dåliga vägar och landskapet blir allt mer<br />
kuperat. Plötsligt får vi se fyra elefanter vid vägkanten. De tillhör <strong>ett</strong> skogshuggarlag<br />
och är på väg till en avverkning i närheten. Det är riktiga arbetselefanter och förare<br />
och skötare är alla ganska unga grabbar. Jag frågar och får ta en liten ridtur på den<br />
elefant som hade en korg på ryggen för material mm. Elefanten går fint ner på knän<br />
och jag äntrar korgen. Vi tar en liten tur i anslutning till lägret. Jag känner mig lite<br />
fånig men jag får bjuda på d<strong>ett</strong>a då alla skrattar och <strong>har</strong> roligt. Elefanterna är alla ca 20<br />
år gamla. Grabbarna får 4 000 Kyat att dela på.<br />
Guldgrävarläger vid<br />
byn Tan Phayé där<br />
floden Ayeyarwaddy<br />
bildas.<br />
Sju dagars hårt arbete i<br />
det kalla vattnet. Värde ca<br />
70-80 kr<br />
Vi fortsätter mot byn Tan Phayé som vi når vid halv <strong>ett</strong>. Här flyter floderna Malika<br />
och Maykha ihop och bildar den stora mäktiga floden Ayeyarwady. Malika med sitt<br />
brunfärgade vatten rinner ihop med Maykha med sitt klarblå vatten. På håll ser jag<br />
många människor utmed stranden och lite närmare förstår jag att det är guldgrävare.<br />
Vi går ned till stranden och studerar dem vid sina ställningar där en del vaskar fram<br />
guldstoffet med hjälp av plastmattor, typ gräsimitationer i plast, som vattnet och sanden<br />
spolas igenom. De ytterst små guldfragmenten fastnar sedan i plastmattan, det vill<br />
säga om det fanns något guld med i den skäppa man vaskade upp. Andra tycks vaska<br />
på <strong>ett</strong> mer traditionellt sätt med vaskpanna.<br />
Jag talar med en man som tillsammans med sin fru och barn jobbar i en grop några<br />
meter från själva strandlinjen och frågar hur mycket han får ihop på en vecka. Han tar<br />
upp en liten glasburk där han förvarar en tygbit och inneslutet i den ligger det guld
som motsvarar <strong>ett</strong> blåbärs storlek när han tvinnar tyget till en liten kula kring guldet.<br />
Jag frågar hur mycket han får för det och han tror ca 80 - 90 kr. För en veckas arbete.<br />
Vi äter lunch i en närbelägen servering där vi bland annat serveras en soppa som är<br />
så stark att inte ens min chaufför och guide kan äta den. Efter lunch tittar vi på <strong>ett</strong> hus<br />
iordningställt för att visa hur man bodde förr. Kanske bor man fortfarande så på många<br />
håll i Myanmar? Det är typ <strong>ett</strong> långhus där flera generationer bodde under samma tak.<br />
Trappan på baksidan var till för familjen och nära anhöriga medan trappan på framsidan<br />
var för gäster. Det var viktigt att respektera d<strong>ett</strong>a och kanske inte så olikt vårt eget<br />
sätt med finentré och köksingång. Många hus i Sverige <strong>har</strong> väl också haft det så.<br />
Vi startar återfärden och efter en stund kommer vi till <strong>ett</strong> mer modernt guldgrävarläger.<br />
Det är <strong>ett</strong> mudderverk som placerats på några större flottar mitt i floden. Vi lånar<br />
en kanot och åker ut till en av flottarna där alla hälsar glatt och visar mig omkring med<br />
gott humör. Här dånar dieselmaskinerna när de pumpar upp slam från flodbotten som<br />
spolas igenom dessa plast-gräsmattor. En av killarna visar mig guldstoftet mot den<br />
gröna plastmattan. Med lite god vilja kan jag ana ytterst små fragment av något gult i<br />
botten av mattan.<br />
På vägen tillbaka till Myitkyina stannar vi också till vid fredsmonumentet där vapenvilan<br />
mellan Kachingerillan och armén slöts 2001.<br />
Färden går vidare och vi gör <strong>ett</strong> stopp vid <strong>ett</strong> småskaligt bränneri. Familjen lever på<br />
att framställa sprit med ris som råvara och allt är väldigt primitivt.<br />
Nästa stopp blir i Luzio där vi vandrar genom byn och pratar med folk. Jag får<br />
tillfälle att bekanta mig med några familjer och jag fotograferar deras hem. Nästan alla<br />
människor ställer gärna upp för fotografering men en del barn blir rädda och springer<br />
och gömmer sig. Jag imponeras av de vedbärande kvinnorna, små människor med jättelaster<br />
på ryggen.<br />
Vi stannar också till i Jaw Bun och klättrar upp i <strong>ett</strong> torn som restes 1977 till hundraårsminnet<br />
att kristendomens ankomst till Burma. Utsikten är vacker och vi står där<br />
och tittar ut över landskapet när solen går ner.<br />
Solnedgång över Ayeyarwady
Vi åkte klockan åtta på morgonen och var tillbaka i Myitkyina vid sex. Resan gick<br />
på otroligt dåliga vägar och. enligt guiden påbörjades upprustningsarbeten för flera år<br />
sedan på vissa sträckor men arbetena <strong>har</strong> avstannat med jobbet halv<strong>gjort</strong>, vilket inte<br />
precis höjde kvalitén.<br />
Myitkyina-Bhamo per landsväg<br />
(Lördag 7 februari)<br />
Idag bär det av mot Bhamo med bil. Vägbanan är asfalterad till att börja med men<br />
sedan övergår den till att vara stensatt, ungefär som hårt packad makadam. Ganska<br />
jämn yta men det blir väldigt bullrigt.<br />
Landskapet är kuperat och vägen krokig.Vi besöker en riskvarn och ser hur man<br />
skiljer ris-kornet från agnarna. Efter ytterligare någon timmas färd stannar vi till vid en<br />
apelsinodling, men tyvärr är skörden över för i år och på träden hänger endast enstaka<br />
frukter kvar.<br />
Vi gör paus för kaffe i<br />
byn Nam Sam Yan som<br />
ligger ungefär 15 minuters<br />
bilresa från gränsen till<br />
Kina. Nu möter jag för<br />
första gången arméfordon,<br />
drygt 30 militärlastbilar<br />
men utan soldater på<br />
flaken.<br />
Vi stannar för lunch i<br />
byn Dot Phone Yan som<br />
är 2 timmars bilresa från<br />
Bhamo och klockan halv<br />
Köket i <strong>ett</strong> vanligt hem på landsbygden i norra Myanmar<br />
fem når vi så Bhamo. De<br />
sista milen i gick på en<br />
stundtals obefintlig väg och<br />
innan chauffören vänder tillbaka till Myitkyina får han 20 USD i dricks. Förstår inte<br />
hur han skall kunna orka köra tillbaka i kväll vilket han säger att han skall göra.<br />
När jag skall gå ut på stan en stund senare så möts jag av en obehaglig upplevelse.<br />
Ute är det kolmörkt och i samma ögonblick som jag kliver ut på gatan från receptionen<br />
så smäller det mycket högt omedelbart till vänster och <strong>ett</strong> kraftigt ljussken slår<br />
mot mig. Jag noterar att det är mycket folk i rörelse på gatan utanför hotellet. Några<br />
bilar modell större är framkörda och min första tanke är att det är en bomb. Så smäller<br />
det igen men nu mer igenkännande som <strong>ett</strong> fyrverkeri, så kallade smatterband. Ur<br />
bilarna strömmar uniformsklädda herrar följda av några civilister och jag ser nu också<br />
att det ligger en röd matta utrullad från gatan upp mot receptionen då hotellet firar att
Kachinstatens högste militäre befälhavare är på besök i staden och skall inta en middag<br />
i hotellet.<br />
Jag och Thant Tsin uppsöker en teashop där vi blir sittande några timmar. Tsin är<br />
väldigt öppen och vi diskuterar politik och jag får berätta om Sverige och Europa och<br />
hur vi arbetar politiskt. Det blir <strong>ett</strong> intressant samtal.<br />
Festival vid fullmåne<br />
(Söndag 8 februari)<br />
Hotellets kompressor<br />
väcker mig vid<br />
sextiden. Vi hyr två<br />
cyklar och ger oss av<br />
ut på vischan. Stannar<br />
till i några byar<br />
för att prata med folk.<br />
Människorna här är<br />
jordbrukare och man<br />
bor flera generationer<br />
i de mycket enkla<br />
byggnaderna.<br />
Jag <strong>har</strong> <strong>ett</strong> intressant<br />
samtal med en<br />
kvinna i byn Shwe Pyi<br />
T<strong>har</strong> som jag sitter<br />
och pratar med en god<br />
stund. Tsin översätter.<br />
Hon är 35 år med fem<br />
Jag blir inbjuden till att delta i firandet av invigningen<br />
av de nya instrumenten i en liten by utanför Bhamo.<br />
Först en kortege genom byn under sång och dans.<br />
barn. ”Inga fler barn”, säger hon. Hon kom från grannbyn och gifte sig när hon var 22<br />
år. Folk samlas runt oss, nyfikna på vem jag är.<br />
Vi trampar vidare ut på landsbygden och hamnar i en mindre folksamling, 30-40<br />
personer i alla åldrar är samlade vid en vägkorsning. Det är sång och dans och det<br />
visar sig att de väntar på leverans av nya musikinstrument till byns kloster. Medan vi<br />
står där så kommer det en liten lastbil och lastar av några inslagna paket. Ur paketen<br />
river man fram en stor trumma och något som mest kan liknas vid <strong>ett</strong> antal cymbaler<br />
som hängde i en vackert målad och dekorerad träram.<br />
Under sång och dans vandrar vi sedan genom byn till klostret där jag snabbt blir hälsad<br />
välkommen av alla. Mannen med trumman, som är ovanligt lång och stor, stämmer<br />
trumman och tillsammans med musikanten som sköter cymbalerna spelar de olika<br />
melodier, men det är svårt för mig att höra skillnaden mellan olika stycken.<br />
Jag är välkommen tillbaka klockan fyra för att delta i tillredningen av den speciella<br />
måltid som då skall göras i ordning. Det är fullmåne i kväll och den <strong>har</strong> sin mycket
Jag bjuds in att delta i matlagningen till invigningsfesten av de<br />
nya intrumenten till klostret i byn. Vi tillagar Hta Ma Nae. Dvs<br />
en mix av kokosnötter, jordnötter, ingefära, sticky rice och olja.<br />
speciella plats i buddismen.<br />
Självfallet vill jag<br />
vara med om d<strong>ett</strong>a så jag<br />
säger på återseende och<br />
vi återvänder tillbaka till<br />
Bhamo, ständigt kryssande<br />
mellan de djupa hålen på<br />
den dammiga vägen. Bilar<br />
och motorcyklar river upp<br />
stora dammoln som lägger<br />
sig som <strong>ett</strong> lager över hela<br />
mig.<br />
Vi tar en minitaxi tillbaka<br />
till byn och invigningen av<br />
de nya instrumenten. När<br />
vi kommer dit är matlagningen<br />
i full gång. Grupper<br />
av män, kvinnor och barn deltar i matlagningen som pågår på fyra-fem olika platser på<br />
gården i anslutning till klostret. Nu kommer även ”hövdingen” fram till mig och hälsar<br />
välkommen.<br />
Några äldre män bjuder mig till sitt bord inne i klostret och vi samtalar en god<br />
stund. De båda tillhör något som vi nog kan kalla byrådet och när de efter en stund<br />
frågar vad jag jobbar med försöker jag ge en bild av hur jag försörjer mig. Då reser sig<br />
båda farbröderna upp och tar mig i hand igen och bugar djupt. Generad? Det är bara<br />
förnamnet.<br />
Den äldre av farbröderna som är 72 år <strong>har</strong> en liten flicka som kan vara 3-4 år i sitt<br />
knä. Hon är söt och mycket nyfiken på mig. Jag utgår från att flickan är hans barnbarn<br />
men när jag frågar så får jag reda på att det är hans dotter. Han blev änkling, gifte om<br />
sig och sitter här nu med en dotter i sitt knä. Det är aldrig för sent…<br />
Jag går runt och tittar, fotograferar och deltar i matlagningen. Rätten som man skall<br />
tillaga heter Hta Ma Nae med ingredienserna kokosnöt, jordnötter, ingefära, jasmin,<br />
sticky rice och olja. Allt kokas i olika stora vokgrytor över öppen eld och sedan mixas<br />
alltihopa i en stor gryta där man med paddelliknande träslevar rör samman ingredienserna.<br />
Tre man jobbar hårt för att mixa samman allt till en ganska klibbig och seg<br />
”gröt”. Jag får delta i blandandet och när de efter en stund ger mig <strong>ett</strong> smakprov så kan<br />
jag inte låt bli att försöka skämta. Jag smakar och smackar på ”gröten” och säger sen:<br />
”Two more minutes”. Alla skrattar.<br />
Jag noterar att de munkar som finns i det intilliggande klostret inte deltar i matlagningen<br />
eller förberedelserna. Jag känner mig priviligerad. Hur många får delta i en<br />
kväll som denna?<br />
Mörkret faller över byn och jag anar att festligheterna kommer att pågå länge än.<br />
Vår minitaxi <strong>har</strong> väntat på oss och efter några timmar styr vi färden tillbaka till hotellet.<br />
Återigen kryssande mellan de djupa hålorna på vägen, och nu är det dessutom<br />
kolsvart.
Dagen <strong>har</strong> varit intensiv men innan jag kojar går jag till baren i restaurangen och tar<br />
mig en öl. Gott öl finns det överallt. Det ramlar in lite yngre människor i baren under<br />
den stund jag sitter där, alla modernt klädda och förmodligen av kinesisk härkomst.<br />
Finns det kanske en kinesisk överklass här? En del hinkar whisky som om det vore<br />
saft men ingen i sällskapet ägnar mig en enda blick.<br />
Färja nedför Ayeyarwady<br />
(Måndag 9 februari)<br />
Ingen ström på morgonen. Klockan sex kommer Tsin och vi tar en flaktaxi till<br />
floden. På grund av det låga vattenståndet får vi åka i en mindre båt, en långbåt, nedströms<br />
en bit där den större båten väntar på oss. Klockan sju skall långbåten avgå och<br />
då är den också full med människor i alla åldrar, många med stora packningar.<br />
Vi blir sittande i båten en<br />
timma då inget händer, men<br />
ingen knotar eller klagar. Jag<br />
försöker ta reda på varför vi<br />
inte lägger ut och efter en stund<br />
förstår jag att vi väntar någon<br />
sorts tjänsteman som vill demonstrera<br />
sin maktposition för<br />
oss andra som väntar i båten.<br />
När han dryga timmen efter oss<br />
andra kommer släntrande ned-<br />
Båten som skall ta mig från Bhamo tillbaka till Mandalay.<br />
En resa på Ayeryaraddy som enligt planerna skall ta två<br />
dygn. Det blev fyra...<br />
för strandbanken tillsammans<br />
med några underhuggare vägrar<br />
jag flytta mig när han skall<br />
passera mig på långsidan. Han<br />
får kliva upp på relingen för<br />
att komma runt och jag pekar demonstrativt på klockan. Egentligen skulle jag ha sagt<br />
några väl valda ord men han hade inte förstått <strong>ett</strong> ord. Möjligen kunde han av tonläget<br />
ha anat vad jag tyckte, men jag avstår då jag inte vill genera Tsin.<br />
Senare när vi talar om händelsen förstår jag av Tsin att d<strong>ett</strong>a inte är något annat än<br />
just en maktdemonstration. Mannen ifråga är någon slags kontrollant och det enda<br />
de <strong>har</strong> i huvudet ”är att berika sig själva” säger Tsin. Men han kan också berätta att<br />
mannen i fråga hade noterat min lilla demonstration då han hört mannen säga till en av<br />
sina medhjälpare att det fanns de som hade synpunkter på hans ankomst. Han uppträdde<br />
som en skitstövel och var förmodligen en skitstövel<br />
När långbåten efter någon timma når färjan visar det sig att han, kontrollanten, inte<br />
skall med utan han går där bara och sprätter på land och skall ge färjan klartecken<br />
varefter han tar en långbåt tillbaka till Bhamo.<br />
Färjan är gammal och sliten. Det finns några små och mycket enkla hytter på övre
däck där jag skall<br />
sova under resan till<br />
Mandalay. Jag och<br />
Tsin delar en hytt.<br />
Floden slingrar<br />
sig fram i <strong>ett</strong><br />
vackert och ganska<br />
kuperat landskap.<br />
Bergen och kullarna<br />
är gröna och<br />
från däck kan man<br />
följa livet utmed<br />
flodstranden. Det<br />
fläktar skönt.<br />
Vi gör flera stopp<br />
utmed floden. Folk<br />
Ayeyarwadysöder om Bhamo<br />
lämnar fartyget, folk<br />
kommer till. Man<br />
lastar av och man lastar på, allt sker manuellt. Vid varje stopp rusar människor ned till<br />
båten med mat och andra förnödenheter. Jag funderar lite på hur många dagar resan<br />
skall ta. Man <strong>har</strong> sagt mig att det brukar ta två dagar men nu är det torrperiod och då<br />
kan allt hända. Ingen vet exakt och jag får lägga mina vanor och krav på exakt besked<br />
om avgångstid och ankomsttid åt sidan. Säkert nyttigt. Det är bara att gilla läget och<br />
det gör jag.<br />
På nedre däck sitter människor i stora klungor och där kommer de att tillbringa hela<br />
resan.<br />
Så här tillbringar <strong>flertal</strong>et passagerare den fyra dygn långa båtfärden till<br />
Mandalay.<br />
Vid åttatiden<br />
ankrar vi upp<br />
för natten och<br />
det är verkligen<br />
kolsvart men<br />
från stranden<br />
ser vi enstaka<br />
ljus. På grund<br />
av det låga<br />
vattenståndet<br />
vill inte kaptenen<br />
fortsätta<br />
resan på natten.<br />
Klockan nio<br />
släcks ljuset på<br />
båten och det<br />
är dags att sova.
Fast på sandbankarna<br />
(Tisdag 10 februari)<br />
Redan klockan fem startar båtens motorer och belysningen tänds. Klockan sex fortsätter<br />
resan och en halvtimme senare går vi på grund mitt i floden. Motorerna stängs<br />
av och allt är tyst.<br />
Efter en stund ser jag fyra-fem<br />
yngre män ur besättning hoppa i<br />
floden. Vattnet når dem upp till<br />
brösthöjd för djupare är det inte där<br />
vi står fast på en sandbank. Efter<br />
en stund kastar man i en kraftig<br />
stör fyra-fem meter lång med en<br />
vajer fastsatt i nedre änden. Männen<br />
reser stolpen och pressar ner<br />
den i bottensanden och med den<br />
vinklad sn<strong>ett</strong> från båten kopplas<br />
sedan vajern till <strong>ett</strong> spel på båten.<br />
Med stören som fästpunkt försöker<br />
man sedan spela båten av grundet.<br />
Arbetet pågår flera timmar utan att<br />
man lyckas frigöra båten från sanddynernas<br />
grepp. Männen skakar<br />
av köld när de jobbat med att hålla<br />
stören på plats i floden och hela<br />
tiden hängande på stolpen i vattnet<br />
som motvikt. Männen i floden får<br />
Det är torrperiod och lågvatten. Och det blev många<br />
grundstötningar och sätten att ta sig loss från sand- ta en paus och komma upp på däck<br />
dynorna var många. Bl a att via en påle i flodbotten för att värma sig och timmarna går<br />
och med hjälp av wire och <strong>ett</strong> spel försöka dra båten utan någon direkt aktivitet. Så hop-<br />
av grundet.<br />
par männen i floden igen för <strong>ett</strong> nytt<br />
försök.<br />
Det verkar flera gånger att ”nu släppte det” men det visar sig fel.<br />
Försöket att spela sig loss från grundet lyckas inte och kaptenen får kontakt med en<br />
annan, något större flodbåt som ansluter. Den skall försöka dra oss av grundet men<br />
inte heller det ser ut att lyckas. I en timma pågår försöken innan sandbanken släpper<br />
sitt grepp om båtens skrov och klockan <strong>har</strong> nu blivit halv tre på eftermiddagen.<br />
Efter att ha dragits av grundet ligger vi stilla dryga timmen. Jag får inte klart för mig<br />
vad som händer men vid halv fyra styr vi ut på floden igen mot Kata, staden där George<br />
Orwell vistades under sin tid inom brittiska imperiepolisen och där han skaffade<br />
underlag till boken ”Dagar i Burma”. Av några medresenärer som precis besökt Kata<br />
fick jag veta att bokens tennis-bana fanns kvar men att klubbhuset omvandlats till en<br />
sorts administrationsbyggnad för lokala tjänstemän.
Onsdag 11 februari)<br />
Floderna är viktiga i Myanmars infrastruktur<br />
När jag vaknar halv sju känner jag att vi är på väg. Vi <strong>har</strong> legat stilla en liten stund<br />
under natten nedanför Kata. Men säg den glädje som varar för evigt; efter någon timmas<br />
gång är vi fast igen. Båtar passerar oss hela tiden, både större och mindre. Man<br />
kan fråga sig om det är något fel på besättningens och kaptenens kompetens? Enligt<br />
Tsin så <strong>har</strong> inte besättningen någon större erfarenhet av just denna sträcka utan hör<br />
hemma på en annan flod och <strong>har</strong> ”lånats in” för att under en period arbeta på rutten<br />
Bhamo – Mandalay.<br />
Vid halv <strong>ett</strong> lyckas vi ta oss loss för egen maskin men efter en halvtimmas färd stoppar<br />
vi för att släppa fram en mötande båt i den trånga farleden. Mötet slutar inte bättre<br />
än att vi krockar med den mötande båten som kommer mot oss med sin babordssida.<br />
Vi kan inte flytta oss och den mötande båten kan inte heller manövrera undan utan båtarna<br />
kolliderar så det sjunger i skrovet, men båten höll utan några större och synliga<br />
skador.<br />
Nästa stopp blir vid byn Tagaung där jag går iland och köper en vattenmelon. Det är<br />
en livlig kommers vid stranden.<br />
Stoppet varar i en halvtimme varefter vi ångar vidare söderut och kvällen, varm och<br />
skön, tillbringar jag på däck tillsammans med Tsin och <strong>ett</strong> par andra passagerare.
Solnedgången är vacker så det är bara att njuta, men<br />
när jag skall gå och lägga mig noterar jag några hundra<br />
tusen insekter i vår kabyss. Dörren <strong>har</strong> stått öppen och<br />
lampan i taket <strong>har</strong> lockat till sig massor av insekter. Jag<br />
tror inte de är av någon blodtörstig art så jag försöker<br />
sova även om en och annan dunsar in i mitt ansikte med<br />
jämna mellanrum.<br />
Efter midnatt når vi byn Kyauk Myaung där båten lägger<br />
till för natten.<br />
Sista dagarna i Myanmar för denna gången<br />
(Torsdag 12 februari)<br />
Klockan är halv åtta på morgonen när vi lägger ut för de sista sex-sju timmarnas<br />
färd mot Mandalay. Jag längtar efter en dusch då det var mycket varmt i kabyssen i<br />
natt och sömnen så där. Stopp igen och vi får ankra upp mitt i floden och vänta på assistans.<br />
Efter dryga halvtimman lägger en mindre båt till längs vår långsida och <strong>ett</strong> antal<br />
dunkar med bränsle lastas över till vår torrlagda båt. Under försöken att komma loss<br />
under dom tidigare grundstötningarna förbrukade vi en massa bränsle utan att komma<br />
ur fläcken så det är väl inte så konstigt att dieseln tog slut.<br />
Efter en timmas stopp är vi på väg igen och det blev inga mer grundstötningar eller<br />
intermez-zon under de sista timmarna ner till Mandalay.<br />
Klockan är halv fem när jag lämnar båten som blev mitt hem under fyra dagar i<br />
stället för planerade två. Men av någon underlig anledning så tycker jag det var helt<br />
OK. Jag hade aldrig tråkigt och kunde njuta av vyerna från båten samt uppleva lite<br />
”äventyr”.<br />
Väl framme i Mandalay och på Peacock Lodge tar jag farväl av min reskamrat<br />
Thant Tsin. Han <strong>har</strong> varit till stor glädje för mig och funnits där hela tiden på <strong>ett</strong><br />
professionellt sätt. Jag ger honom en liten present; en svensk bordsflagga i trä och lite<br />
dollar.<br />
(Fredag 13 februari - Söndag15 februari)<br />
Kväll på Ayeyarwady<br />
Sista dagen i Mandalay för denna gång. Staden är inte speciellt vacker och luften<br />
tung av av-gaserna från tusentals gamla bilar och hundratusentals mc.<br />
Klockan två kommer mina vänner Aye Soe, Thein Gi och Ei. Det är dags att säga
Thein Gi och Aye Soe i Mandalay<br />
farväl. Eller på återseende. För jag hoppas<br />
verkligen att d<strong>ett</strong>a inte är sista gången jag är<br />
i Myanmar. Jag ger Ei <strong>ett</strong> kuvert med <strong>ett</strong> kort<br />
brev och lite dricks. Det är inte svårt att tycka<br />
om henne. Jag kramar om alla tre och och känner<br />
att jag <strong>har</strong> verkliga vänner i Myanmar och<br />
Mandalay.<br />
Åker med taxi ut till flygplatsen klockan tre.<br />
Det tar ju nästan en timma att köra dit och kostar<br />
15 000 Kyat, ungefär 120 kronor. Incheckning<br />
utan problem och vi lyfter på utsatt tid.<br />
Flyger via Bagan (Heho) och landar i Yangon<br />
strax efter klockan sju.<br />
Efter en dag då jag besöker gamla bekanta i<br />
Yangon är det så dags att lämna Myanmar för denna gången. Incheckningen är inte<br />
heller här några problem. Lite strul i en servering vid betalningen eftersom de vägrade<br />
ta mot min ytterst lite slitna femdollarsedel. Man är hysteriskt rädda för minsta veck<br />
eller åverkan på dollarsedlarna i d<strong>ett</strong>a land men jag är envis eftersom jag tio minuter<br />
tidigare hade fått sedeln i växel på flygplatsen när jag betalade flygskatten. Till slut ger<br />
de med sig.<br />
(Torsdag 19 februari)<br />
Efter <strong>ett</strong> par dagar med vänner i Thailand landar jag klockan 11.30 i <strong>ett</strong> kyligt och<br />
grått Göteborg. Minus fem grader. Hemma igen. Hustru Ulla möter mig och det känns<br />
gott.<br />
Efterord.<br />
De sexton vykort i kuvert som jag postade i Myitkyina kom fram. Några veckor<br />
efter min hemkomst började mina vänner ringa och fråga hur jag brukade göra när<br />
jag skickade kort under mina <strong>resor</strong>. Det visade sig att alla hade fått <strong>ett</strong> rek att hämta<br />
ut vilket hade skapat en del funderingar eftersom de inte kunde sätta det i samband<br />
med någon beställning eller motsvarande. Så kom inte och säg att Myanmars postverk<br />
slarvar.
Om <strong>Bengt</strong>-<strong>Olof</strong> <strong>Foss</strong>:<br />
Född 1949.<br />
Gift sedan 35 år med Ulla.<br />
Tre utflugna barn, fyra barnbarn.<br />
Intressen: Familj, barn och barnbarn. Att läsa.<br />
Att resa (ibland tillsammans med Ulla, ibland<br />
ensam). Samhällsfrågor, politik, demokrati, HR.<br />
Föreningsliv.<br />
Bor: Ulricehamn<br />
Yrke: Fastighetschef.<br />
Dröm: Att arbeta några år utomlands med bistånd,<br />
HR eller demokratifrågor.<br />
Kontakt:<br />
foss@ueab.net