Bengt-Olof Foss har gjort ett flertal resor - BURMA

Bengt-Olof Foss har gjort ett flertal resor i olika delar av
Burma/Myanmar. Här följer några dagboksanteckningar från hans
senaste; till Kachinstaten i januari-februari 2009.
Text och foto copyright Bengt-Olof Foss, september 2009.
Kartor och grafisk bearbetning: Burma Center ( www.burmacenter.org )
Omslagsbild: Kachinkvinna rökande cheroot

Åter till Myanmar
(24-25 januari)
Kl 10.50 lyfter KLM:s flight mot Amsterdam för, efter ett par timmars väntan på
Schiphol, vidare befordran med China Airlines mot Bangkok. Jag är på väg igen. Mitt
fjärde besök i Myanmar.
Vi landar på Suvhanabhumi International Airport enligt tidtabellen kl 07.50 lokal
tid. Jag har bokat ett rum på ett hotell som skall ligga i närheten av flygplatsen eftersom
jag skall upp tidigt igen för morgonfligthen med Bangkok Air till Yangon. Taxichauffören
har dock svårt att hitta och vi snurrar runt i närmare en halvtimma. Han
får stanna och fråga flera gånger trots att han uttryckligen bekräftade att han visste var
hotellet låg när jag beställde körningen.
(26 januari)
Upp 06.45. En ytterst spartansk frukost serveras i lobbyn till hotellet. Kl 10 tar
jag taxin ut till flygplatsen vilket tar mindre än 10 minuter. Ingen frågar efter något
dokument och ingen tycks leta efter någon bekräftelse. Kanske fanns det inlagt i min
bokning? I vilket fall som helst så går incheckningen utan problem. Bra så här långt.
Jag har denna gång sökt visa via Internet, så kallat visa on arrival. Jag ville utnyttja
min ledighet optimalt och inte gå i Bangkok 2-3 dagar och vänta på visum. Även om
Myanmar är ett fattigt land med en ytterst bristfällig infrastruktur så går det faktiskt
att söka visum på Internet. Efter att ha fyllt i ansökan och skickat den med en inskannad
kopia av mitt pass till Ministry of Hotels and Travel fick jag några veckor före
min avresa fax med nödvändiga dokument. Bland annat kopia på brev till flygbolaget
Bangkok Air som skulle ta mig från Bangkok till Yangon och som bekräftade att jag
sökt visum via Internet. Vidare en bekräftelse på ansökan och en faktura som säger att
jag skall ha 20 USD med mig för betalning av ansökan vid ankomsten till Yangon.
Vi landar på Yangons Internationella flygplats enligt tidtabellen. Nu skall det bli
spännande att se hur min visumansökan behandlas.
Jag ställer mig i kön till passkontrollerna
och efter en stund upptäcker jag att en
kvinna med en namnskylt i händerna står på
andra sidan passkontrollen. När jag fokuserar
på skylten ser jag till min glädje mitt namn
och signalerar till henne att jag ӊr den man
hon söker”. Vi får ögonkontakt och hon visar
med gester att jag skall gå till passkontrollen
för ”Diplomater” och där var inte kön lång. I Sule Pagoda, centrala Yangon

själva verket fanns det ingen kö alls så jag passerar kontrollen snabbt och går fram till
kvinnan. Hon hälsar mig välkommen och presenterar sig med namn och som representant
för Myanmar Tourism and Travel Services och ber mig om 40 USD och mitt
pass. Jag vill nog minnas att det stod 20 USD men jag ger henne de pengar hon begär.
Hon säger till mig att gå och hämta mitt bagage och vänta där. Jag har precis lyft av
min ryggsäck från bandet när hon står där med mitt pass och alla nödvändiga stämplar.
”Welcome, mr Foss”. Det tog inte tio minuter efter det att jag kommit in i hallen.
Något positivt har hänt i Myanmar under de senaste åren.
Taxin från Three Seasons Hotel
står och väntar. Till hotellet tar det
ca 20 minuter. Hälsar på personalen
där jag nu känner igen flertalet. Mr
Win i receptionen, miss Hla Hla med
flera. Checkar in, duschar och sover
en stund.
Tar sedan en promenad på stan,
skickar ett mail hem och talar om att
jag är framme. Besöker en theshop
Gatuliv, Yangon
och går ner till floden och fotograferar.
Folk samlas vid den närliggande
pagoden och jag tittar på passagerartrafiken i småbåtar som för folk över till andra
sidan av Yangon River.
Det mörknar snabbt och jag går tillbaka till hotellet. Ficklampan har jag med mig,
det är nödvändigt då gatubelysning stundtals är obefintlig och gator och trottoarer kan
erbjuda många överraskningar som halvmeter djupa hål och decimeterhöga kanter. Det
finns alla möjligheter att falla omkull, slå sig fördärvad och bryta ben och armar. Men
jag känner till problematiken och är försiktig.
Sitter en stund med miss Hla Hla på verandan och dricker the. Hon berättar om
Nargis. Vattnet stod en meter högt på gatan utanför hotellet och träd och skyltar vräktes
omkull. Tak blåste bort och ”Det var hemskt” berättar hon. ”Sedan försvann alla
turister…”
(27 januari)
Vaknar vid midnatt. Det tar några dagar för mig att komma in i den nya dygnsrytmen.
och jag borde inte ha lagt mig så tidigt men jag var ju så trött och ögonen ”fulla
av grus”. Ligger och läser under ett par timmar och somnar om och sover till 10.30.
Skönt. Äter en riktig god burmesisk hotellfrukost bestående av noodlesoppa med
kyckling, färska frukter plus några oidentifierbara saker som åker ner; allt utomordentligt
gott. Avslutar sedan med kaffe och något brödliknande som mest liknar våra
”Fattiga riddare”.
I lobbyn har mr Win en flygbiljett åt mig till Mandalay. Det går inte att klaga på
servicen.

Med kartan i handen ger jag mig ut på en promenad. Går fram till Sule Pagoda men
inte in. Har varit där förut så jag avstår denna gång. Jag har bestämt mig för att jag
denna gång vill ha med mig hem några inspelningar av traditionell och klassisk musik
från Myanmar. Jag letar länge och frågar mig fram. Gatuförsäljarna har massor av
CD-skivor att erbjuda mig, men ingen kan visa upp något som liknar traditionell eller
klassisk musik. En del försäljare är enträgnare och jag köper ett par skivor som av
omslaget att döma skulle kunna innehålla något annat än piratkopierade inspelningar
av stjärnor på den Myanmarska pophimlen. Skivorna kostar bara 2-3 kronor så skulle
det vara fel så har det inte inträffat något allvarligt. Jag hittar till slut en större bokhandel
men inte heller där har de några CD. Däremot får jag ett tips, så med kartan i hand
ger jag mig ut på stan igen. Det skall finnas en musikaffär inte långt från Sule Pagoda.
Och till slut hittar jag min skivaffär och köper en CD med (förhoppningsvis) de inspelningar
som jag letat efter.
Efterlängtad möte i Mandalay
(Onsdag 28 januari)
Ut till flygplatsen kl 09.00 för flyget till Mandalay via Heho. Hamnar bredvid en
man som jobbar i Tachilek vid Thailändska gränsen för en organisation som heter
World Vision och som är förvånansvärt öppen och mycket kritisk mot militärjuntan
som han beskriver som ”hopplöst korrumperad med stora fickor”.
Vi landar i Mandalay kl 13.00. Taxin väntar. Det går i en rasande fart in till Mandalay,
närmare fem mil och vägen håller hyfsad standard (med Myanmarska mått mätt).
Åter på Peacock Lodge. Mrs Alice är i Singapore och det är äldste sonen Tun med
fru som tydligen driver verksamheten nu. Hans engelska är mycket bra och han ser
ut att leva ett mycket ”västerländskt liv”. Hans far ”Kaptenen” dyker också upp, en
pensionerad kapten i den Burmesiska armen som gärna vill diskutera och har massor
av frågor.
Klockan fyra prick kommer Ay Soe och Thein Gi. Ett glatt och fint återseende. Vi
kramar om varandra och Thein Gis´ leende blixtrar. Vi sitter i trädgården och pratar
och det känns riktigt bra att få träffa dem igen. Jag lämnar över ett kuvert med pengarna
från tavelsförsäljningen efter förra resan. Jag
förstår att de behöver pengarna då Ay Soe inte är
riktigt bra och behöver medicin. Han har något
fel på levern men jag lyckas inte riktigt klara ut
vad det är. Men pengarna är ett viktigt tillskott
för dem.
Knappa halvtimman senare dyker mrs Ei upp.
Hon arbetar vid Diethelms Resebyrå i Mandalay
och är barndomskamrat med Thein Gi. De
berättar att de delar allt. Vi går igenom program-
Konstnären Thein Gi

förslaget för veckan i Mandalay som de sammanställt och tittar också på resrutten för
delen som avser Myitkyina och Bhamo. På den resan skall en guide som heter Thant
Tsin följa med mig och Mrs Ei berättar för mig att han talar bra engelska. Tillstånd för
att besöka Bhamo har jag fått. Vi samtalar under ett par timmar och jag får genast bra
kontakt med mrs Ei och känner stort förtroende för henne.
Vi åker sedan ut i trafiken alla fyra; jag upp på Ay Soes´motorcykel (modell lättviktare
ca 110 cc) medan Thein Gi åker med mrs Ei. Det finns uppskattningsvis omkring
300 000 lätta motorcyklar i Mandalay medan de i Yangon är förbjudna. Trafiken är
intensiv och trafikreglerna svårbegripliga.
Utsläppen från motorcyklarna bidrar
till att göra luften i Mandalay minst sagt
förorenad.
Vi stannar vid en restaurang några
kvarter längre bort och äter en god
måltid bestående av kyckling, ris och
fläskkött med mycket grönsaker. Jag förstår
under kvällen att Ay Soe och Thein
Gi avsatt hela veckan för att vara med
mig och Mrs Ei lite till och från. Vi talar
Sidogata i Mandalay
också om en fest hemma hos mrs Ei
någon kväll. Jag frågar om de har en CD-spelare. Jovisst, men det är värre med strömtillförseln
som är högst osäker. Vissa dagar fungerar det bra men andra dagar ingen
ström alls vilket innebär att överallt står det bensin- eller dieseldrivna el-generatorer
och dånar (och förpestar luften). I vilket fall som helst har jag med mig en skiva med
ABBA:s samlade musik till Aye Soe och Thein Gi. ABBA är känt för dem men annars
tycks favoriterna vara Bon Jovi och Rod Stewart.
Mahagandayon
(Torsdag 29 januari)
En glad munk vid Mahagandayon kloster vid
U Beins Bridge. Här lever och verkar drygt
1 000 munkar.
När jag kommer ner i trädgården är
Ay Soe redan där. Frukost och kaffe
innan vi åker iväg på hans motorcykel.
Vi kör i ca 45 minuter till klostret
Mahagandayon som ligger i anslutning
till U Beins Bridge och där drygt tusen
munkar lever och studerar. På väg dit
ser jag ett stort träd som blommar med
röda vackra blommor. Jag stannar och
tar några bilder av trädet Salmania
malabarica som på engelska kallas Red
Silk Cotton Tree.
Vi studerar munkarnas procession till
den gemensamma lunchen i klostret kl

11 och går sedan över bron till Shining Star Gallery där Thein Gi väntar. Vi dricker
the och pratar och jag försöker reda ut vad en arbetare tjänar på ett år i Myanmar. Vi
kommer fram till ca 45 USD per månad - en dagsverkslön ca 1,5 USD. En lärare tjänar
40-50 USD per månad och en offentligtanställd läkare ca 60 USD.
Ay Soe och Thein Gi tar fram några akvareller som de vill att jag skall ta med mig.
De säger det inte direkt utan jag får mer dra det ur dem då de nog inte vill att jag skall
känna mig tvingad. Jag väljer ut femton som jag bedömer möjliga att sälja i Sverige
men upprepar samtidigt att jag inte kan garantera något vilket de förstår.
Vi lämnar U Beins Bridge halv två och tar vägen förbi Thein Gi´s föräldrar där
också Thein Gi och Ay Soe bor i ett eget, mycket enkelt litet hus. Pappan är pensionerad
lärare vilket inte är ett högavlönat yrke i Myanmar. De bor också mycket enkelt.
Thein Gis ena bror och syster bor också där; allt som allt fyra små hus (hyddor) i en
liten grupp.
Thein Gis´pappa berättar om ett skolsystem som raserats under militärdiktaturen.
För att försörja sig som lärare ger han eller hon privatlektioner och många lärare har
satt i system att leverera så lite och så dålig undervisning under sin ordinarie tjänstgöring
att föräldrar med
ekonomiska resurser
köper lektioner för
sina barn på fritiden
Vi besöker också
några lokala marknader
under dagen. Jag
hittar dock inget som
lockar mig till köp
men gillar verkligen
att gå och titta på dessa
färg- och doftglada
tillställningar. Åker
därefter till Postkon-
toret och köper några
vykort och frimärken
och kollar sedan e-posten
på ett Internetcafe.
En bild av ett hem, en bostad som gäller för
väldigt många burmeser.
Kockan sex kommer de och hämtar mig från hotellet igen och tillsammans åker vi
till klostret Shwe Kyin där vi följer ceremonierna vid aftonbönen. Munkarna kommer i
långa led under sång. En märklig upplevelse.
Det är en fin kväll och jag sitter i hotellträdgården och skriver vykort och i min dagbok.
Kaptenen kommer och vill prata med mig. Han bjuder på Mandalayrom, ganska
god faktiskt. Han har tjänstgjort tre år i Storbritannien, berättar han stolt och är nu 83
år. Vi pratar politik. Han är frågvis och lite på pickalurven, tror jag.

Mingun
(Fredag 30 januari)
Går upp strax före sju och äter noodlesoppa till frukost. Det är ganska svalt på morgonen,
kanske bara runt 15-16 grader.
Klockan åtta hämtas jag av Ay Soe och Thein Gi och vi åker till färjeläget. Det
var där jag klev i land efter att ha åkt flodbåt från Bagan till Mandalay för ett par år
sedan. Nu skall vi åka båt ca en timma till Mingon Pagoda på andra sidan floden en
bit uppströms. Det som en
gång skulle bli världens
största pagod blev aldrig
färdigt utan består nu av en
tegelpyramid som kanske
är 30-40 m hög och delvis
raserad av en jordbävning.
Det får mig att tänka på Babels
Torn. Finns det några
gemensamma nämnare?
Vid Mingun stannar vi
först till i ett galleri där
en bekant till Ay Soe och
Thein Gi säljer sina alster.
Mingun Pagoda. Det skulle bli världens största pagod
Hans gamla mamma finns
men blev aldrig färdig. Ett buddistisk Babels torn?
också där. Hon är 88 år och
vital. Jag och Thein Gi klättrar upp på toppen av ruinerna. Det är varmt och inte all-
deles enkelt att ta sig upp. Utsikten är fin men det ligger ett dis i luften och det är svårt
att få de där riktigt klara bilderna.
När vi kommer ner går vi till en närliggande klockstapel. Klockan som är gjuten i
brons, väger 18 ton!
Vi sitter och samtalar under några timmar, skönt och avkopplande. Njuter av att bara
sitta och titta. Sedan tar vi båten på Ayeyarwadyfloden tillbaka till Mandalay.
På vägen tillbaka till hotellet tar jag och Ay Soe vägen förbi hans föräldrars bostad.
De är inte hemma när vi kommer och jag får inte riktigt klart för mig var de är. ”Huset”
ligger i ett ganska nedgånget område och är egentligen en mycket enkel hydda av
bambu på stolpar. Jag ser bland annat två kvinnor på ”gatan” utanför huset, i full färd
med att plocka loppor och löss ur varandras hår. Jag tar några bilder och de skrattar.
De ser ut att trivas ihop och har roligt.
På väg tillbaka till Peacock Lodge tar vi vägen om Postkontoret för att jag skall få
tillfälle att posta mina vykort.
Klockan sex kommer Ay Soe och hämtar mig igen. Vi åker till Mrs Eis´ hus där
också Thein Gi väntar. Mrs Ei är gift och har två barn. Maken är ingenjör och har

arbetat på andra platser i Myanmar under flera år men har nyligen flyttat hem för gott.
Hon berättar att hon ställt krav på honom att flytta hem igen men han har inte lyckats
få något jobb som ingenjör i Mandalay så tillsvidare försörjer han sig på att sälja
lite mat (som så många andra). Huset de bor i tillhör Mrs Eis mamma och det tillhör
definitivt ett av de bättre husen i Mandalay, en betongbyggnad klädd med kakel och
klinker. Mrs Ei tjänar med Myanmarska mått ganska bra. Som anställd vid resebyrån
har hon en lön på 200 USD/månad. Det kan väl delvis förklara bostaden.
Yan Kin Hill och Tagong
(Lördag 31 januari)
Ligger och drar mig till klockan nio. Sov hyfsat i natt men har problem med magen
och blir rekommenderad fisksoppa, papaya och en speciell banan. Jodå, det får avsedd
effekt.
Klockan ett kommer Ay Soe och Thein Gi samt strax därefter Mrs Ei. De har med
sig snidade djurfigurer i trä till mina barnbarn.
Vi åker ut 5-6 km på landsbygden med våra motorcyklar, till Yan Kin Hill. På vägen
stannar vi till i byn Ye Kyi där vi tittar på hantverkare av olika slag. Här tillverkar man
solfjädrar som bland annat ges som gåvor till gästerna vid begravningar och bröllop.
Vi besöker en smed och en knivtillverkare.
På en trottoarservering i byn äter vi flottyrkokta
riskakor och kakor gjorda på bönor.
Vi besöker också en grotta med uthuggna
religiösa symboler.
Väl framme vid Yan Kin Hill sitter vi och
diskuterar munkarnas roll i samhället och i
deras liv. Det blir en intressant diskussion
där jag förstår att jag aldrig kommer att
förstå.
Vidare till Tagong Hill. Vi går i 15-20
minuter uppför en trappa till toppen. Det är
varmt men konditionen är hyfsad. En fantasisk
utsikt.
Besök hos den lokale smeden på väg till
Yan Kin Hill.
På vägen hem stannar vi till hos Mrs Ei
där vi äter en riktigt god middag i köket,
med Myanmarskt vin. Sött.
Jag har med mig ett Memory, Svarte Petter
och Plocke Pinn som jag delar ut. Vi spelar
”Black Peter”. Jag blir Svarte Petter två
gånger i rad under allas jubel.

Till Monywa
(Söndag 1 februari)
Klockan sex åker Ay Soe,
Thein G, Mrs Ei och jag
till Monywa och Po Win
Daung,15 mil och en bilresa
på 4-5 timmar. Jag har hyrt
en bil med chaufför för
hela dagen. På vägen mot
Monywa stannar vi till vid
något som visar sig vara en
”kopparindustri”, det vill
säga familjer som försörjer
sig på att utvinna kopparrester
ur enorma slagghögar
från en närliggande gruva.
Det ser minst sagt primitivt
ut och arbetet är hårt under svåra förhållanden. Jag vandrar runt och försöker sätta mig
in i verksamheten och anar att miljön generellt inte är speciellt hälsosam men här lever
hela familjer med barn och alla tycks delta i arbetet.
Vägen till Monywa är dålig och landskapet långa sträckor brunt och sönderbränt.
Det dammar och det ryker. Vi stannar och äter en medhavd matsäck.
Vi besöker grottorna vid Po Win Duang med hundratals buddhastatyer. Vidare till
Shwe Ba Duang med buddhastatyer och uthuggningar direkt i bergens sandsten varefter
vi åker tillbaka in till Monywa och äter lunch. Noterar att inslaget av tiggare på
gatan är förhållandevis stort.
Mrs Ei berättar att handeln med
Indien är stor här, på både gott och
ont. Vi är ungefär en dagsresa från
indiska gränsen och gränshandel
innebär att människor träffas. I
spåren av handeln följer också
spridningen av HIV/Aids. Här
i Monywa där prostitutionen är
vanlig har FN startat ett speciellt
projekt.
Kollektivtrafik a la Burma.
På väg till Monywa stannar vi till och studerar hur många
familjer under den stekheta solen försörjer sig på att
utvinna kopparrester ur enorma slagghögar.
Ett dött och sterilt landskap.
Efter lunchen beger vi oss till
Thanboddhay Pagoda. Det finns
ungefär 845 mindre pagoder i dess
omedelbara närhet. I Thanboddhay

I Thanboddhay Pagoda finns 582 363 buddhafigurer i
varierande storlek
Pagoda finns det 582 363
buddhafigurer i varierande
storlek. (Jodå, jag räknade
dem). Pratar med en grupp
flickor, nyfikna på vem
jag är och som berättar att
de studerar till ingenjörer.
Det kan Myanmar behöva
i tusentals; hoppas bara
att de får något vettigt att
jobba med.
Vi diskuterar politik och
religion när vi åker i bilen.
Alla är öppna och säger
vad de tycker. Tyvärr visar
det sig att Thein Gi har anlag för åksjuka och vi får stanna flera gånger. Men hon och
Mrs Ei har planerat i flera år att göra denna resa och de är så glada att den äntligen
blev av.
När vi startar återresan till Mandalay har det redan börjat skymma. Vi stannar några
gånger så jag får tillfälle att ta några bilder på jättestatyer av Buddha i landskapet
men det blir snabbt mörkt. Det är nog tur att vi har Buddha med oss för det går undan,
minst sagt ett under att vi undviker olyckor då få bilar och andra fordon har något ljus
påslaget. Vägarna kantas av människor och djur och jag uppskattar att kanske 25 procent
av de lastfordon, bilar, cyklister och motorcyklar som färdas på vägen har något
fungerande eller påslaget ljus. Dessutom framförs oxkärror på fel sida av vägen.
Efter en lång och
intensiv dag med många
intressanta samtal och
intryck är vi tillbaka vid
hotellet halv nio.
Jag undrar om det
finns någon plats i
Myanmar där man inte
ser minst tre pagoder
eller buddhafigurer
samtidigt? Denna
säkert 50-60 m höga
buddhafigur finns i
landskapet på vägen
mellan Mandalay och
Monywa

Omkring Mandalay
(Måndag 2 februari)
Besöker efter frukost ett internetcafé, skickar några mail och åker sedan till Mrs
Eis kontor där jag blir väl mottagen av personalen. Taxibilen jag åker i hänger knappt
ihop.
Ikväll skall jag bjuda alla på restaurang har jag bestämt och jag har bett mina vänner
boka bord på stans bästa restaurang. Det blir The Golden Duck och klockan sex kommer
de och hämtar mig. Ingen av mina vänner har varit där förut. De ler lite generat
och slår ifrån sig med händerna när jag frågar dem. ”Det är för dyrt för oss.” Men i
kväll är det jag som bjuder. Soppor, anka och kyckling, grönsaker och ris. Färska frukter
till dessert. Mina vänner vill bara ha vatten men jag tar en öl. Allt är smakligt och
snyggt upplagt och det vimlar av personal. Efter ett par timmar bryter vi upp. Allt gick
på omkring 160 kronor, för fyra personer.
Vi fortsätter sedan till en kvällsmarknad där jag varit förut. Mest krimskrams, det
mesta tillverkat i Kina.
Efter det att mina vänner åkt sitter jag och talar med Kaptenen en stund. Han berättar
att ”Pak I Moons” sändebud varit i Yangon och träffat Aung San Suu Kyi.
(Tisdagen den 3 februari)
Vaknar först klockan fem av munkarna entoniga sång. Halv nio kommer mina
vänner och vi åker först till Shwe Inn Bin Monastery, byggt helt i teak, och sedan
till Mahamuni Pagoda där jag måste ta på
mig den traditionella manliga klädseln för
att komma in eftersom jag är klädd i shorts
vilket inte duger. I Mahamuni Pagoda finns en
spektakulär buddhastaty som besökare täcker
med bladguld. Även jag köper dessa mer än
Detalj från Shwe Inn Bin Monastery i
Mandalay.
Detalj från den med guldblad övertäckta Buddhastatyn
vid Mahamuni Pagoda.
Enligt uppgift är lagret av guldblad
ca 10 cm tjockt.

lövtunna blad och klättrar upp till statyn för att fästa dem vilket inte är alldeles enkelt.
Statyn ”växer” varje år med några millimeter efter alla guldblad som besökare fäster
och idag är lagret ca 10 cm tjockt. Man berättar för mig att nedanför statyn kan varje
år ”sopas upp” ungefär 1 kg guld som besökare tappat eller som lossnat.
Efter besöket i Mahamuni Pagoda åker vi till ett hantverkscentrum i närheten. Fantastiska
figurer i alla möjliga material; trä, brons, guld, silver, jade mm. Skulle hemskt
gärna vilja ha med mig något hem men det är en praktisk fråga som är svår att lösa.
Vidare till Zegyo marknad där jag köper några bomullsskjortor. Lite svårt att hitta
rätt storlek men till slut lyckas jag, 100 % bomull är vad jag vill ha. Vi äter en gemensam
lunch; ”sticky rice” med bönor pudrat med ett brunt något salt pulver. Gott.
Halv fem åker jag med Ay
Soe till Mandalay Hill och sista
biten upp tar vi en taxi. Mandalay
Hill är egentligen inte så
mycket att se och sikten dålig
på grund av diset som ligger
över hela stan; luftföroreningar
och damm. Men nu har jag
varit där.
Ibland åker mina händer upp
reflexmässigt i en hälsning som
vi ser folk i Asien gör; handflatorna
tryckta mot varandra
Med vännerna vid Mandalay Hill
framför bröstet. Vid ett sådant
tillfälle under dagen säger Ay Soe till mig på skarpen: ”Du får inte hälsa så på mig. Jag
förbjuder dig. Du är mycket äldre än jag och jag kan inte acceptera att du hälsar så på
mig”. Han lät nästan arg och jag försöker därefter hälsa på samma sätt som jag alltid
gör ”hemma”. Men ibland åker händerna upp reflexmässigt.
Tillbaka i hotellet beställer jag en matlåda att ha med mig i morgon då det bär av
norrut.
Med tåg norrut
(Onsdag 4 februari)
Nu skall jag resa vidare; Myitkyina och Bhamo väntar där i norr.
Strax före klockan tio kom min guide mr Thant Tsin för att hämta mig. Han ger ett
sympatiskt intryck och talar bra engelska. Mrs Ei har skickat med bröd. Vi tar en taxi
till järnvägsstationen. Där har jag varit förut men nu kommer vi in på en betydligt
flottare perrong än den jag åkte från förra året. Vi blir hänvisade till vår sovkupé. Det
vill säga fyra britsar. Strax efter att vi intagit våra platser kommer det in en holländsk
kvinna. Hon reser själv. Resvan. Driver ett eget barnhem i norra Thailand sedan två år

och åker runt i Burma på ”lite semester”. Strax
därpå ramlar det in en kanadensare i trettioårsåldern
så tillsammans med min guide blir vi
fyra personer. Strax efter utsatt tid klockan tolv
lämnar vi Mandalay och nu väntar ungefär 20
timmars tågresa.
Thant Tsin hämtar the i plastpåse åt mig och
det dricker jag tillsamman med ”sockerkakan”
som Ei skickat med. Vi har inhandlat vatten,
frukt och bröd på väg till järnvägsstationen.
Dagboksförfattaren vid tåget
Det finns restaurangvagn på tåget men den
till Myitkyina
håller inte någon bättre kvalité enligt Tsin,
men det finns alltid möjlighet att köpa något när tåget gör uppehåll vid en station.
Kanadensaren försvinner efter ett tag och någon timma senare kommer det en ur
tågpersonalen och säger att han (kanadensaren) inte får vara på taket. Det visare sig
senare att han hade gjort som så många andra; klättrat upp på taket till en av vagnarna
och gjort människorna där sällskap. Säkert ett trevligt sätt att se Myanmar på om än
något riskfyllt, speciellt som orsaken till att han inte fick vara där var att ibland drar
loket vagnar tillverkade i Indien, ibland i Kina och dessa vagnar har olika höjd vilket
kan bli en smärtsam upptäckt vid broar och tunnlar. Den ende som inte fick vara på
taket var han som turist men lokalbefolkningen fick sitta kvar. Kanske de kände till
problematiken?
Det visar sig när mörkret faller och det börjar bli dags att tänka på att knyta sig att
temperaturen sjunker betydligt där vi skramlar fram i den Myanmarska natten. Jag har
underslaf och det drar betänkligt från fönsteröppningen. En filt hade inte varit fel. Nu
fanns det ett lövtunt täcke att dra över sig och jag tar på mig en extratröja och lyckas
väl slumra några korta stunder
men mycket sömn blir det inte.
Järnvägen är smalspårig och
vagnarna håller inte någon högre
standard även om de är bättre än
de jag råkade ut för i fjol mellan
Mandalay och Hsipaw. Det dammar
och ryker utmed banvallen
och snart är vi alla täckta av ett
fint stoff. Vagnarna gungar och
det smäller betänkligt ibland.
Till och från fryser jag faktiskt,
skulle tro att temperaturen
sjunker ner mot 8-10 grader på
natten. Men jag njuter. Detta
kallar jag att resa…
Kvinna tillhörande etniska Kachinfolket

Framme i Myitkyina
(Torsdag 5 februari)
Klockan 07.30 är vi framme
i Myitkyina efter 20 timmar.
Resan har gått bra och vi ligger
faktiskt något före tidtabellen.
Vi gjorde fem stopp vid
järnvägsstationer som jag inte
kunde uppfatta namnet på.
Däremellan några stopp på bara
några minuter i nattmörkret.
Fick inte klart för mig varför
Marknad i Myitkyina
men det spelar väl mindre roll,
kanske var det någon som ville
kliva av eller på.
Taxi till hotellet, rummet hyfsat. Duschar och lägger mig och sover en stund. Vid
halv tolv åker vi till en lokal marknad. Den är stor och folk vill prata med mig. Ett
ungt föräldrapar visar stolt upp sina tvillingflickor som är någon månad gamla. Jag
berättar (stolt) att jag själv är ”tvillingpappa” men att mina tvillingar är 32 år nu. På
min fråga om de får sova på nätterna skrattar de.
Efter att ha vandrat runt en stund och tittat på det enorma utbudet av fisk, kläder,
kött, frukt och tingeltangel åker vi till en lokal kinesrestaurang för en god lunch.
Fräscht och fint och mycket gott. Stannar sedan till i en butik och köper 16 kort. Eftersom
det inte var vanliga vykort ber jag också om 16 kuvert. Noterbart är att vykort
inte finns att köpa på många ställen. Korten som butiksinnehavaren plockade fram
var fina men låg gömda någonstans under ett lager av damm. Vykorten kostade ca 40
kronor.
Fortsätter sedan till ett väveri modell äldre. Det vill säga all tillverkning sker
manuellt. Inte en maskin finns under taket i den minst sagt enkla lokal där ungefär
25 vävstolar står uppställda. Det är i
huvudsak kvinnor som väver men jag
ser att det också finns några män vid
vävstolarna.
Jag får reda på att vävarna även
bor i lokalen med sina familjer och
att alla deltar i arbetet. Barnen finns
med vid vävstolarna och jag kan ana
de anställdas ”hem och sovutrymmen”
finns i anslutning till lokalen.
Man väver tyger till de kjolliknande
kläder som både män och kvinnor bär
i Myanmar, under dessa ytterst enkla
förhållanden ca 1 m/dag trots att
Jag köpte två hönor av damen på en marknadsplats.
Prutade friskt och vi hade riktigt skoj fast vi inte
förstod varandra.

jag tycker att fibern som man väver med är väldigt tunn. Det borde inte vara möjligt.
Antar att ett företag som detta snabbt skulle slås ut den dagen en bara något modernare
fabrik slås upp.
Mitt hotell som består av ett antal fristående hus verkar ha fler personal än gäster.
Jag förstår att hotellet drivs av kineser, vi är inte så långt från Kina nu och inslaget av
kineser är ganska stort.
På kvällen äter jag i hotellets restaurang som enda gäst. Pratar sedan en stund med
mina grannar på hotellet som alla kineser från Lashio i Myanmar. Myitkyina är något
renare och tystare än Mandalay med färre bränsledrivna elaggregat på gatorna. Elförsörjning
tycks vara något säkrare här upp i norr.
(Fredag 6 februari)
Vi åker direkt efter frukosten till en marknad för kött, grönsaker, fisk och kläder.
Den är öppen under några tidiga morgontimmar. Efter marknadsbesöket åker vi till
postkontoret. Damen bakom luckan vill ha avsändaradress på mina kuvert med vykort.
Jag förklarar för henne att
jag inte bor i landet och
efter en stund ger hon med
sig. Hon jobbar frenetiskt
med mina 16 kuvert och
jag kan inte riktigt följa
vad som sker bakom disken.
Hon beklagar att hon
inte har 100 Kyat frimärken,
portot till Europa,
utan måste sätta på 200
Kyat frimärken. Vilket
innebär att det kostar mig
1,60 kr istället för 80
Normal vägstandard i norra Burma. Och ett möte med en
öre/brev. Jag skall nog
”äkta” arbetselefant
klara det.
Jag är intresserad av vad hon håller på med där bakom disken eftersom det tar sådan
tid och efter en stund får jag förklaringen; jag har fått 16 utskrivna kvitton. Ett per
brev med mottagarens namn och adress noggrant och helt korrekt utskrivna för hand.
Med tanke på att hon skulle skriva ut 16 kvitton så gick det ändå snabbt, snyggt, välskrivet
och rättstavat.
Efter marknaden har Thant Tsin ordnat bil med chaufför och det bär av ut på landet
på stundtals obefintliga vägar. Bilen, en vanlig japansk personbil, rattas av en kille från
Myitkyina. Han talar också ganska bra engelska.
Jag noterar ett flertal mindre kyrkobyggnader med kors och får reda på att just här i

området är många kristna, baptister. Vi stannar till vid en kyrka där det är bröllop på
gång. Kvinnan är klädd i traditionell kachin folkdräkt. Den blivande maken bär en
vanlig ljus kostym.
Vi fortsätter färden ytterligare några mil på dåliga vägar och landskapet blir allt mer
kuperat. Plötsligt får vi se fyra elefanter vid vägkanten. De tillhör ett skogshuggarlag
och är på väg till en avverkning i närheten. Det är riktiga arbetselefanter och förare
och skötare är alla ganska unga grabbar. Jag frågar och får ta en liten ridtur på den
elefant som hade en korg på ryggen för material mm. Elefanten går fint ner på knän
och jag äntrar korgen. Vi tar en liten tur i anslutning till lägret. Jag känner mig lite
fånig men jag får bjuda på detta då alla skrattar och har roligt. Elefanterna är alla ca 20
år gamla. Grabbarna får 4 000 Kyat att dela på.
Guldgrävarläger vid
byn Tan Phayé där
floden Ayeyarwaddy
bildas.
Sju dagars hårt arbete i
det kalla vattnet. Värde ca
70-80 kr
Vi fortsätter mot byn Tan Phayé som vi når vid halv ett. Här flyter floderna Malika
och Maykha ihop och bildar den stora mäktiga floden Ayeyarwady. Malika med sitt
brunfärgade vatten rinner ihop med Maykha med sitt klarblå vatten. På håll ser jag
många människor utmed stranden och lite närmare förstår jag att det är guldgrävare.
Vi går ned till stranden och studerar dem vid sina ställningar där en del vaskar fram
guldstoffet med hjälp av plastmattor, typ gräsimitationer i plast, som vattnet och sanden
spolas igenom. De ytterst små guldfragmenten fastnar sedan i plastmattan, det vill
säga om det fanns något guld med i den skäppa man vaskade upp. Andra tycks vaska
på ett mer traditionellt sätt med vaskpanna.
Jag talar med en man som tillsammans med sin fru och barn jobbar i en grop några
meter från själva strandlinjen och frågar hur mycket han får ihop på en vecka. Han tar
upp en liten glasburk där han förvarar en tygbit och inneslutet i den ligger det guld

som motsvarar ett blåbärs storlek när han tvinnar tyget till en liten kula kring guldet.
Jag frågar hur mycket han får för det och han tror ca 80 - 90 kr. För en veckas arbete.
Vi äter lunch i en närbelägen servering där vi bland annat serveras en soppa som är
så stark att inte ens min chaufför och guide kan äta den. Efter lunch tittar vi på ett hus
iordningställt för att visa hur man bodde förr. Kanske bor man fortfarande så på många
håll i Myanmar? Det är typ ett långhus där flera generationer bodde under samma tak.
Trappan på baksidan var till för familjen och nära anhöriga medan trappan på framsidan
var för gäster. Det var viktigt att respektera detta och kanske inte så olikt vårt eget
sätt med finentré och köksingång. Många hus i Sverige har väl också haft det så.
Vi startar återfärden och efter en stund kommer vi till ett mer modernt guldgrävarläger.
Det är ett mudderverk som placerats på några större flottar mitt i floden. Vi lånar
en kanot och åker ut till en av flottarna där alla hälsar glatt och visar mig omkring med
gott humör. Här dånar dieselmaskinerna när de pumpar upp slam från flodbotten som
spolas igenom dessa plast-gräsmattor. En av killarna visar mig guldstoftet mot den
gröna plastmattan. Med lite god vilja kan jag ana ytterst små fragment av något gult i
botten av mattan.
På vägen tillbaka till Myitkyina stannar vi också till vid fredsmonumentet där vapenvilan
mellan Kachingerillan och armén slöts 2001.
Färden går vidare och vi gör ett stopp vid ett småskaligt bränneri. Familjen lever på
att framställa sprit med ris som råvara och allt är väldigt primitivt.
Nästa stopp blir i Luzio där vi vandrar genom byn och pratar med folk. Jag får
tillfälle att bekanta mig med några familjer och jag fotograferar deras hem. Nästan alla
människor ställer gärna upp för fotografering men en del barn blir rädda och springer
och gömmer sig. Jag imponeras av de vedbärande kvinnorna, små människor med jättelaster
på ryggen.
Vi stannar också till i Jaw Bun och klättrar upp i ett torn som restes 1977 till hundraårsminnet
att kristendomens ankomst till Burma. Utsikten är vacker och vi står där
och tittar ut över landskapet när solen går ner.
Solnedgång över Ayeyarwady

Vi åkte klockan åtta på morgonen och var tillbaka i Myitkyina vid sex. Resan gick
på otroligt dåliga vägar och. enligt guiden påbörjades upprustningsarbeten för flera år
sedan på vissa sträckor men arbetena har avstannat med jobbet halvgjort, vilket inte
precis höjde kvalitén.
Myitkyina-Bhamo per landsväg
(Lördag 7 februari)
Idag bär det av mot Bhamo med bil. Vägbanan är asfalterad till att börja med men
sedan övergår den till att vara stensatt, ungefär som hårt packad makadam. Ganska
jämn yta men det blir väldigt bullrigt.
Landskapet är kuperat och vägen krokig.Vi besöker en riskvarn och ser hur man
skiljer ris-kornet från agnarna. Efter ytterligare någon timmas färd stannar vi till vid en
apelsinodling, men tyvärr är skörden över för i år och på träden hänger endast enstaka
frukter kvar.
Vi gör paus för kaffe i
byn Nam Sam Yan som
ligger ungefär 15 minuters
bilresa från gränsen till
Kina. Nu möter jag för
första gången arméfordon,
drygt 30 militärlastbilar
men utan soldater på
flaken.
Vi stannar för lunch i
byn Dot Phone Yan som
är 2 timmars bilresa från
Bhamo och klockan halv
Köket i ett vanligt hem på landsbygden i norra Myanmar
fem når vi så Bhamo. De
sista milen i gick på en
stundtals obefintlig väg och
innan chauffören vänder tillbaka till Myitkyina får han 20 USD i dricks. Förstår inte
hur han skall kunna orka köra tillbaka i kväll vilket han säger att han skall göra.
När jag skall gå ut på stan en stund senare så möts jag av en obehaglig upplevelse.
Ute är det kolmörkt och i samma ögonblick som jag kliver ut på gatan från receptionen
så smäller det mycket högt omedelbart till vänster och ett kraftigt ljussken slår
mot mig. Jag noterar att det är mycket folk i rörelse på gatan utanför hotellet. Några
bilar modell större är framkörda och min första tanke är att det är en bomb. Så smäller
det igen men nu mer igenkännande som ett fyrverkeri, så kallade smatterband. Ur
bilarna strömmar uniformsklädda herrar följda av några civilister och jag ser nu också
att det ligger en röd matta utrullad från gatan upp mot receptionen då hotellet firar att

Kachinstatens högste militäre befälhavare är på besök i staden och skall inta en middag
i hotellet.
Jag och Thant Tsin uppsöker en teashop där vi blir sittande några timmar. Tsin är
väldigt öppen och vi diskuterar politik och jag får berätta om Sverige och Europa och
hur vi arbetar politiskt. Det blir ett intressant samtal.
Festival vid fullmåne
(Söndag 8 februari)
Hotellets kompressor
väcker mig vid
sextiden. Vi hyr två
cyklar och ger oss av
ut på vischan. Stannar
till i några byar
för att prata med folk.
Människorna här är
jordbrukare och man
bor flera generationer
i de mycket enkla
byggnaderna.
Jag har ett intressant
samtal med en
kvinna i byn Shwe Pyi
Thar som jag sitter
och pratar med en god
stund. Tsin översätter.
Hon är 35 år med fem
Jag blir inbjuden till att delta i firandet av invigningen
av de nya instrumenten i en liten by utanför Bhamo.
Först en kortege genom byn under sång och dans.
barn. ”Inga fler barn”, säger hon. Hon kom från grannbyn och gifte sig när hon var 22
år. Folk samlas runt oss, nyfikna på vem jag är.
Vi trampar vidare ut på landsbygden och hamnar i en mindre folksamling, 30-40
personer i alla åldrar är samlade vid en vägkorsning. Det är sång och dans och det
visar sig att de väntar på leverans av nya musikinstrument till byns kloster. Medan vi
står där så kommer det en liten lastbil och lastar av några inslagna paket. Ur paketen
river man fram en stor trumma och något som mest kan liknas vid ett antal cymbaler
som hängde i en vackert målad och dekorerad träram.
Under sång och dans vandrar vi sedan genom byn till klostret där jag snabbt blir hälsad
välkommen av alla. Mannen med trumman, som är ovanligt lång och stor, stämmer
trumman och tillsammans med musikanten som sköter cymbalerna spelar de olika
melodier, men det är svårt för mig att höra skillnaden mellan olika stycken.
Jag är välkommen tillbaka klockan fyra för att delta i tillredningen av den speciella
måltid som då skall göras i ordning. Det är fullmåne i kväll och den har sin mycket

Jag bjuds in att delta i matlagningen till invigningsfesten av de
nya intrumenten till klostret i byn. Vi tillagar Hta Ma Nae. Dvs
en mix av kokosnötter, jordnötter, ingefära, sticky rice och olja.
speciella plats i buddismen.
Självfallet vill jag
vara med om detta så jag
säger på återseende och
vi återvänder tillbaka till
Bhamo, ständigt kryssande
mellan de djupa hålen på
den dammiga vägen. Bilar
och motorcyklar river upp
stora dammoln som lägger
sig som ett lager över hela
mig.
Vi tar en minitaxi tillbaka
till byn och invigningen av
de nya instrumenten. När
vi kommer dit är matlagningen
i full gång. Grupper
av män, kvinnor och barn deltar i matlagningen som pågår på fyra-fem olika platser på
gården i anslutning till klostret. Nu kommer även ”hövdingen” fram till mig och hälsar
välkommen.
Några äldre män bjuder mig till sitt bord inne i klostret och vi samtalar en god
stund. De båda tillhör något som vi nog kan kalla byrådet och när de efter en stund
frågar vad jag jobbar med försöker jag ge en bild av hur jag försörjer mig. Då reser sig
båda farbröderna upp och tar mig i hand igen och bugar djupt. Generad? Det är bara
förnamnet.
Den äldre av farbröderna som är 72 år har en liten flicka som kan vara 3-4 år i sitt
knä. Hon är söt och mycket nyfiken på mig. Jag utgår från att flickan är hans barnbarn
men när jag frågar så får jag reda på att det är hans dotter. Han blev änkling, gifte om
sig och sitter här nu med en dotter i sitt knä. Det är aldrig för sent…
Jag går runt och tittar, fotograferar och deltar i matlagningen. Rätten som man skall
tillaga heter Hta Ma Nae med ingredienserna kokosnöt, jordnötter, ingefära, jasmin,
sticky rice och olja. Allt kokas i olika stora vokgrytor över öppen eld och sedan mixas
alltihopa i en stor gryta där man med paddelliknande träslevar rör samman ingredienserna.
Tre man jobbar hårt för att mixa samman allt till en ganska klibbig och seg
”gröt”. Jag får delta i blandandet och när de efter en stund ger mig ett smakprov så kan
jag inte låt bli att försöka skämta. Jag smakar och smackar på ”gröten” och säger sen:
”Two more minutes”. Alla skrattar.
Jag noterar att de munkar som finns i det intilliggande klostret inte deltar i matlagningen
eller förberedelserna. Jag känner mig priviligerad. Hur många får delta i en
kväll som denna?
Mörkret faller över byn och jag anar att festligheterna kommer att pågå länge än.
Vår minitaxi har väntat på oss och efter några timmar styr vi färden tillbaka till hotellet.
Återigen kryssande mellan de djupa hålorna på vägen, och nu är det dessutom
kolsvart.

Dagen har varit intensiv men innan jag kojar går jag till baren i restaurangen och tar
mig en öl. Gott öl finns det överallt. Det ramlar in lite yngre människor i baren under
den stund jag sitter där, alla modernt klädda och förmodligen av kinesisk härkomst.
Finns det kanske en kinesisk överklass här? En del hinkar whisky som om det vore
saft men ingen i sällskapet ägnar mig en enda blick.
Färja nedför Ayeyarwady
(Måndag 9 februari)
Ingen ström på morgonen. Klockan sex kommer Tsin och vi tar en flaktaxi till
floden. På grund av det låga vattenståndet får vi åka i en mindre båt, en långbåt, nedströms
en bit där den större båten väntar på oss. Klockan sju skall långbåten avgå och
då är den också full med människor i alla åldrar, många med stora packningar.
Vi blir sittande i båten en
timma då inget händer, men
ingen knotar eller klagar. Jag
försöker ta reda på varför vi
inte lägger ut och efter en stund
förstår jag att vi väntar någon
sorts tjänsteman som vill demonstrera
sin maktposition för
oss andra som väntar i båten.
När han dryga timmen efter oss
andra kommer släntrande ned-
Båten som skall ta mig från Bhamo tillbaka till Mandalay.
En resa på Ayeryaraddy som enligt planerna skall ta två
dygn. Det blev fyra...
för strandbanken tillsammans
med några underhuggare vägrar
jag flytta mig när han skall
passera mig på långsidan. Han
får kliva upp på relingen för
att komma runt och jag pekar demonstrativt på klockan. Egentligen skulle jag ha sagt
några väl valda ord men han hade inte förstått ett ord. Möjligen kunde han av tonläget
ha anat vad jag tyckte, men jag avstår då jag inte vill genera Tsin.
Senare när vi talar om händelsen förstår jag av Tsin att detta inte är något annat än
just en maktdemonstration. Mannen ifråga är någon slags kontrollant och det enda
de har i huvudet ”är att berika sig själva” säger Tsin. Men han kan också berätta att
mannen i fråga hade noterat min lilla demonstration då han hört mannen säga till en av
sina medhjälpare att det fanns de som hade synpunkter på hans ankomst. Han uppträdde
som en skitstövel och var förmodligen en skitstövel
När långbåten efter någon timma når färjan visar det sig att han, kontrollanten, inte
skall med utan han går där bara och sprätter på land och skall ge färjan klartecken
varefter han tar en långbåt tillbaka till Bhamo.
Färjan är gammal och sliten. Det finns några små och mycket enkla hytter på övre

däck där jag skall
sova under resan till
Mandalay. Jag och
Tsin delar en hytt.
Floden slingrar
sig fram i ett
vackert och ganska
kuperat landskap.
Bergen och kullarna
är gröna och
från däck kan man
följa livet utmed
flodstranden. Det
fläktar skönt.
Vi gör flera stopp
utmed floden. Folk
Ayeyarwadysöder om Bhamo
lämnar fartyget, folk
kommer till. Man
lastar av och man lastar på, allt sker manuellt. Vid varje stopp rusar människor ned till
båten med mat och andra förnödenheter. Jag funderar lite på hur många dagar resan
skall ta. Man har sagt mig att det brukar ta två dagar men nu är det torrperiod och då
kan allt hända. Ingen vet exakt och jag får lägga mina vanor och krav på exakt besked
om avgångstid och ankomsttid åt sidan. Säkert nyttigt. Det är bara att gilla läget och
det gör jag.
På nedre däck sitter människor i stora klungor och där kommer de att tillbringa hela
resan.
Så här tillbringar flertalet passagerare den fyra dygn långa båtfärden till
Mandalay.
Vid åttatiden
ankrar vi upp
för natten och
det är verkligen
kolsvart men
från stranden
ser vi enstaka
ljus. På grund
av det låga
vattenståndet
vill inte kaptenen
fortsätta
resan på natten.
Klockan nio
släcks ljuset på
båten och det
är dags att sova.

Fast på sandbankarna
(Tisdag 10 februari)
Redan klockan fem startar båtens motorer och belysningen tänds. Klockan sex fortsätter
resan och en halvtimme senare går vi på grund mitt i floden. Motorerna stängs
av och allt är tyst.
Efter en stund ser jag fyra-fem
yngre män ur besättning hoppa i
floden. Vattnet når dem upp till
brösthöjd för djupare är det inte där
vi står fast på en sandbank. Efter
en stund kastar man i en kraftig
stör fyra-fem meter lång med en
vajer fastsatt i nedre änden. Männen
reser stolpen och pressar ner
den i bottensanden och med den
vinklad snett från båten kopplas
sedan vajern till ett spel på båten.
Med stören som fästpunkt försöker
man sedan spela båten av grundet.
Arbetet pågår flera timmar utan att
man lyckas frigöra båten från sanddynernas
grepp. Männen skakar
av köld när de jobbat med att hålla
stören på plats i floden och hela
tiden hängande på stolpen i vattnet
som motvikt. Männen i floden får
Det är torrperiod och lågvatten. Och det blev många
grundstötningar och sätten att ta sig loss från sand- ta en paus och komma upp på däck
dynorna var många. Bl a att via en påle i flodbotten för att värma sig och timmarna går
och med hjälp av wire och ett spel försöka dra båten utan någon direkt aktivitet. Så hop-
av grundet.
par männen i floden igen för ett nytt
försök.
Det verkar flera gånger att ”nu släppte det” men det visar sig fel.
Försöket att spela sig loss från grundet lyckas inte och kaptenen får kontakt med en
annan, något större flodbåt som ansluter. Den skall försöka dra oss av grundet men
inte heller det ser ut att lyckas. I en timma pågår försöken innan sandbanken släpper
sitt grepp om båtens skrov och klockan har nu blivit halv tre på eftermiddagen.
Efter att ha dragits av grundet ligger vi stilla dryga timmen. Jag får inte klart för mig
vad som händer men vid halv fyra styr vi ut på floden igen mot Kata, staden där George
Orwell vistades under sin tid inom brittiska imperiepolisen och där han skaffade
underlag till boken ”Dagar i Burma”. Av några medresenärer som precis besökt Kata
fick jag veta att bokens tennis-bana fanns kvar men att klubbhuset omvandlats till en
sorts administrationsbyggnad för lokala tjänstemän.

Onsdag 11 februari)
Floderna är viktiga i Myanmars infrastruktur
När jag vaknar halv sju känner jag att vi är på väg. Vi har legat stilla en liten stund
under natten nedanför Kata. Men säg den glädje som varar för evigt; efter någon timmas
gång är vi fast igen. Båtar passerar oss hela tiden, både större och mindre. Man
kan fråga sig om det är något fel på besättningens och kaptenens kompetens? Enligt
Tsin så har inte besättningen någon större erfarenhet av just denna sträcka utan hör
hemma på en annan flod och har ”lånats in” för att under en period arbeta på rutten
Bhamo – Mandalay.
Vid halv ett lyckas vi ta oss loss för egen maskin men efter en halvtimmas färd stoppar
vi för att släppa fram en mötande båt i den trånga farleden. Mötet slutar inte bättre
än att vi krockar med den mötande båten som kommer mot oss med sin babordssida.
Vi kan inte flytta oss och den mötande båten kan inte heller manövrera undan utan båtarna
kolliderar så det sjunger i skrovet, men båten höll utan några större och synliga
skador.
Nästa stopp blir vid byn Tagaung där jag går iland och köper en vattenmelon. Det är
en livlig kommers vid stranden.
Stoppet varar i en halvtimme varefter vi ångar vidare söderut och kvällen, varm och
skön, tillbringar jag på däck tillsammans med Tsin och ett par andra passagerare.

Solnedgången är vacker så det är bara att njuta, men
när jag skall gå och lägga mig noterar jag några hundra
tusen insekter i vår kabyss. Dörren har stått öppen och
lampan i taket har lockat till sig massor av insekter. Jag
tror inte de är av någon blodtörstig art så jag försöker
sova även om en och annan dunsar in i mitt ansikte med
jämna mellanrum.
Efter midnatt når vi byn Kyauk Myaung där båten lägger
till för natten.
Sista dagarna i Myanmar för denna gången
(Torsdag 12 februari)
Klockan är halv åtta på morgonen när vi lägger ut för de sista sex-sju timmarnas
färd mot Mandalay. Jag längtar efter en dusch då det var mycket varmt i kabyssen i
natt och sömnen så där. Stopp igen och vi får ankra upp mitt i floden och vänta på assistans.
Efter dryga halvtimman lägger en mindre båt till längs vår långsida och ett antal
dunkar med bränsle lastas över till vår torrlagda båt. Under försöken att komma loss
under dom tidigare grundstötningarna förbrukade vi en massa bränsle utan att komma
ur fläcken så det är väl inte så konstigt att dieseln tog slut.
Efter en timmas stopp är vi på väg igen och det blev inga mer grundstötningar eller
intermez-zon under de sista timmarna ner till Mandalay.
Klockan är halv fem när jag lämnar båten som blev mitt hem under fyra dagar i
stället för planerade två. Men av någon underlig anledning så tycker jag det var helt
OK. Jag hade aldrig tråkigt och kunde njuta av vyerna från båten samt uppleva lite
”äventyr”.
Väl framme i Mandalay och på Peacock Lodge tar jag farväl av min reskamrat
Thant Tsin. Han har varit till stor glädje för mig och funnits där hela tiden på ett
professionellt sätt. Jag ger honom en liten present; en svensk bordsflagga i trä och lite
dollar.
(Fredag 13 februari - Söndag15 februari)
Kväll på Ayeyarwady
Sista dagen i Mandalay för denna gång. Staden är inte speciellt vacker och luften
tung av av-gaserna från tusentals gamla bilar och hundratusentals mc.
Klockan två kommer mina vänner Aye Soe, Thein Gi och Ei. Det är dags att säga

Thein Gi och Aye Soe i Mandalay
farväl. Eller på återseende. För jag hoppas
verkligen att detta inte är sista gången jag är
i Myanmar. Jag ger Ei ett kuvert med ett kort
brev och lite dricks. Det är inte svårt att tycka
om henne. Jag kramar om alla tre och och känner
att jag har verkliga vänner i Myanmar och
Mandalay.
Åker med taxi ut till flygplatsen klockan tre.
Det tar ju nästan en timma att köra dit och kostar
15 000 Kyat, ungefär 120 kronor. Incheckning
utan problem och vi lyfter på utsatt tid.
Flyger via Bagan (Heho) och landar i Yangon
strax efter klockan sju.
Efter en dag då jag besöker gamla bekanta i
Yangon är det så dags att lämna Myanmar för denna gången. Incheckningen är inte
heller här några problem. Lite strul i en servering vid betalningen eftersom de vägrade
ta mot min ytterst lite slitna femdollarsedel. Man är hysteriskt rädda för minsta veck
eller åverkan på dollarsedlarna i detta land men jag är envis eftersom jag tio minuter
tidigare hade fått sedeln i växel på flygplatsen när jag betalade flygskatten. Till slut ger
de med sig.
(Torsdag 19 februari)
Efter ett par dagar med vänner i Thailand landar jag klockan 11.30 i ett kyligt och
grått Göteborg. Minus fem grader. Hemma igen. Hustru Ulla möter mig och det känns
gott.
Efterord.
De sexton vykort i kuvert som jag postade i Myitkyina kom fram. Några veckor
efter min hemkomst började mina vänner ringa och fråga hur jag brukade göra när
jag skickade kort under mina resor. Det visade sig att alla hade fått ett rek att hämta
ut vilket hade skapat en del funderingar eftersom de inte kunde sätta det i samband
med någon beställning eller motsvarande. Så kom inte och säg att Myanmars postverk
slarvar.

Om Bengt-Olof Foss:
Född 1949.
Gift sedan 35 år med Ulla.
Tre utflugna barn, fyra barnbarn.
Intressen: Familj, barn och barnbarn. Att läsa.
Att resa (ibland tillsammans med Ulla, ibland
ensam). Samhällsfrågor, politik, demokrati, HR.
Föreningsliv.
Bor: Ulricehamn
Yrke: Fastighetschef.
Dröm: Att arbeta några år utomlands med bistånd,
HR eller demokratifrågor.
Kontakt:
foss@ueab.net