VÄSTERBOTTEN 1960

VÄSTERBOTTEN 1960

VÄSTERBOTTEN 

1960

VÄSTERBOTTEN 

VÄSTERBOTTENS LÄNS 

HEMBYGDSFÖRENINGS 

ÅRSBOK 

* 

1960 

ÅRGÅNG 41

REDIGERAD AV 

GUNNAR WESTIN OCH ERNST WESTERLUND 

UNDER MEDVERKAN AV 

TORSTEN CEDERBERC 

Omslagsbilden: 

Utsikt över Bredselet och Kusforsen. Foto: RAÄ Lars Bergström J:r 

Årsbokens expedition är länsmuseet, Umeå . Tel. 18C35 växel 

Postgiro 6 26 22 

För uppsatsernas innehåll äro resp. författare ensamma ansvariga 

UMEÅ 1960 

AB NYHETERNAS TRYCKERI

INNEHALL 

Ernst Westerlund, Från Finnsele till Dragnäs, I 1 

Sara Lidman, Gensaga 129 

Landshövding Gyllengrip, Berättelse om Umeå stad 1738 131 

Lars Lundkvist, Resa till kusten 170 

Hänt 1959 172 

Föreningsmeddelanden 208

SUNE JONSSON: 

NÅGRA 

VÄSTERBOTTENSBILDER

Ungkarl och hund, 

Baggård 

Lanthandlare, 

Nedre Nyland

Äldre dam, 

Nyåker 

Gårdfarihandlare Kalle Olsson, 

Skellefteå

ERNST WESTERLUND 

FRÅN FINNSELE TILL DRAGNÄS 

BIDRAG TILL SKELLEFTEDALENS BEBYGGELSE- 

HISTORIA OCH ETNOLOGI 

Följande redogörelse har till upphov den kulturhistoriska 

inventering, som sökandena till utbyggnaden av Båtfors, Kus- 

fors och Vargfors i Skellefteälven ålagts av Vattendomstolen. 

När undersökningsarbetet på Riksantikvarieämbetets upp- 

drag utfördes 1958—1960, visade det sig naturligt att studera 

hela området som en enhet samt att också dit räkna en del 

anslutande bebyggelse, som inte direkt berörs av vattenkrafts- 

utbyggnaderna. Avgränsningen av denna bygd blev av geogra- 

fiska och kolonisationshistoriska grunder självfallen och un- 

dersökningen kom därför att gälla ett betydligt större område 

än vad det ursprungliga inventeringsprogrammet föreskrev.


1. Bygdens avgränsning och allmänna struktur. 

Det nedersta av de nya kraftverken byggs vid Båtfors, det 

översta vid Vargfors. Undersökningsområdets nedersta by är 

iFinnsele, den översta Dragnäs vid den s. k. Militärvägen. Avståndet 

dem emellan är ungefär 70 km (se bild 1). Området 

tillhör numera tre socknar, Skellefteå, Jörn och Norsjö, och 

omfattar ett 40-tal bebyggelseenheter därav några kronotorp. 

Svansele, Petikträsk och Petiknäs är de äldsta byarna och 

tillkom mellan 1764 och 1770. De yngsta bildades i regel vid 

tiden för awittringen på 1860-talet. 

De flesta byarna ligger i direkt anslutning till älven. Undantag 

är Mörttjärn, Petikträsk och Örträsk som ligger vid sjöar 

med samma namn samt Ö. Högkulla och Maurliden som saknar 

större vatten i omedelbar närhet. (Se planschbilagans 

bilder!) 

Beträffande samtliga bebyggelsegrupper norr om älven är 

naturbeskaffenheten likartad. Jorden består av sand eller 

sandmylla och det är lägsta strandplanet samt de mot detta 

sluttande backarna som odlats. Förhållandet är delvis annorlunda 

på södra sidan. Där är älvens stränder med något enstaka 

undantag — Södra Båtfors och Näset —- mycket höga 

och branta. 

Dalgången är på de flesta ställen ganska smal. Odlingsmöjligheterna 

är i allmänhet väl utnyttjade på det närmast älven 

liggande strandplanet. Det var säkerligen dessa lättodlade, 

självdränerade marker som först lockade till bosättning. Senare 

odlingar finns även på några håll på avsatserna högre 

upp. 

Detta långa avsnitt av ådalen har i huvudsak koloniserats 

av ett fåtal släkter. Innan den bestående bebyggelsen uppstod, 

skymtar dock på många ställen personer som gjort försök 

med nybyggen men inte förmått hålla sig kvar. De har vanligen 

inte efterlämnat några spår av sin verksamhet utom möjligen 

en anteckning i församlingsböckerna. 

2

FRÅN FINNSELE TILL DRAi JNÄS 

Bild 1. Karta över undersökningsområdet. Vänstra delen visar 

områdets övre del, frän Dragnas till Rålund. Högra delen visar 

dess nedre del, frän Gumboda till Finnfors. (Utdrag ur generalstabskartan). 

3


Bygdens omvandling i vår tid började på allvar när landsväg 

i olika etapper bröts på norra sidan älven. Denna väg fick 

givetvis betydelse även för bebyggelsen på södra sidan älven 

där man fick egen väg först 1957. 

De av Bolidens Gruv AB bearbetade Renströms-, Långsele-, 

Örträsk- och Långdalsgruvorna m. fl. har givetvis starkt påverkat 

den yttre förvandlingen i trakten. Mest är kanske denna 

förvandling märkbar vid Renströmsgruvan. 

Svansele, Gumboda, Petikträsk och Petiknäs intar i viss 

mån en särställning. Dels är dessa byar äldst i ådalen och dels 

har de i hög grad varit beroende av att Petikåns dalgång varit 

gräsbärande i en utsträckning som knappast annorstädes i 

länsdelen. Den vidsträckta myrmarken på ömse sidor om den 

meanderslinga som ån bildar, har i hög grad varit förutsättning 

för fäbruket i byarna. Grässkördarna har nyttjats in i 

våra dagar och smärre områden skördas alltjämt. Hela sträckan 

har genom flera dammanläggningar varit ett enda stort 

dammänge som ännu på vissa sträckor fungerar på ursprungligt 

sätt. 

Byggandet av ytterligare fyra kraftverk i detta avsnitt av 

älven — två påbörjade, två projekterade — kommer givetvis 

ätt starkt påskynda omgestaltningen i ådalen inte endast vad 

landskapet angår. En bebyggelseundersökning inom området 

måste därför omfatta alla de byar som ligger i anslutning till 

älven. Detta inte minst av den orsaken att — som tidigare 

sagts — det är några få släkter som varit de drivande odlarkrafterna. 

Inom undersökningsområdet fanns 1880 omkring 600 personer. 

1948 var invånarantalet cirka 1.500 personer. Nu torde 

tendensen liksom på så många andra håll tydligt peka mot 

folkminskning. 

Genom dämningarna i anledning av Båtforsbygget torde 

sju jordbruksfastigheter skadas så avsevärt att de måste helt 

inlösas varigenom bebyggelsen försvinner eller flyttas till annan 

plats. Det gäller Näset l 2 där bebyggelsen helt försvinner 

samt Båtfors 2 7 och 2 10 . Bebyggelsen på den förstnämnda fas- 

4


tigheten daterar sig från 1925 medan den senare är det gamla 

nybygget Övre Båtfors eller Båtfors no 2. Om uppkomsten av 

detta se längre fram. I sistnämnda fall bygger ägaren, A. V. 

Nyström, hus på norra stranden. Beträffande Båtfors 2 4 -—• 

stället är en del av Båtfors men kallas Lindbacka — och Båtfors 

3 1 , även detta på norra stranden, når dämningsvattnet 

visserligen inte upp till gården men den väsentligaste delen av 

åkerjorden förstöres. 

Vad slutligen Båtfors l 4 och l 3 beträffar, så är ju detta 

äldsta platsen för utsyning och bebyggelse. Ägarna yrkar på 

inlösen medan sökanden bestrider. Frågan är ännu inte avgjord. 

Det gäller även här att byggnaderna inte skadas av 

dämningsvattnet men man anser att jordbruket tar sådan 

skada att inlösen bör ske. 

De direkta skadorna genom Kusforsens utbyggnad är väl 

ännu inte tillfullo utredda men ett par fastigheter i Norra 

Svanheden (Kedträsk) anses få ett så mycket försämrat läge 

att inlösen måste ske. 

I övrigt skadas en del åkermark efter älven och åtskilligt 

med skogsmark. Det sistnämnda är särskilt fallet beträffande 

Vargforsen där det dock uteslutande gäller skogsmark som 

till största delen är kronopark. 

2. Vägar och samfärdsel. 

Om man känner terrängen efter Skellefteälvens dalgång och 

framförallt de äldsta nybyggenas placering i landskapet förstår 

man också lättare varför de viktigaste gamla färdvägarna 

till området fått den sträckning de har. Älven har egentligen 

icke något naturligt lättforcerat övergångsställe och nybyggena 

i anslutning till älven nedströms Petiknäs är unga. Att nå 

sistnämnda ort från kusten eller vice versa och från Petiknäs 

västerut till Gumboda och Svansele skedde enklast vintertid 

genom att följa den s. k. gamla Jörnsvägen efter Klintforsåns 

dalgång över Varuträsket, Stora Bastuträsket och Klockträsk 

samt sedan mot sydväst genom skogen rakt på Petiknäs. Skul-


le man vidare mot Norsjö fortsatte man efter Petikån, förbi 

Rålund, därefter till Svansele där älven passerades och kunde 

nå Norsjö över Bjurträsket. Vägen till Norsjö över Bastuträsk 

i huvudsak efter de stora sjöarna Sikträsket och Lidsträsket 

är yngre. Dess tidigaste sträckning gick över Långträsket mot 

Kvavisträsk och böjde där av mot Kläppen och Norsjö. Det 

var ju företrädesvis under vintern som kommunikation med 

omvärlden ägde rum och då färdades man med förkärlek på 

de större sjöarnas is. 

På älvens norra strand fanns en s. k. kärrväg nödtorftigt 

framkomlig även sommartid enär den följde hedarna ned mot 

Krångforstrakten. Detsamma var förhållandet västerut på 

södra sidan från Krångfors över S. Grundfors upp mot Borup. 

Hedmarken väster om Borup vållade icke några större svårigheter 

men ett par bäckar och åtskilliga djupa raviner var 

hindersamma. 

När först Norsjö och sedan Jörn bildat egna församlingar 

blev det än mer viktigt med framkomstmöjligheterna till församlingarnas 

centrum. Svanseleborna hade färja över Svanselet, 

och till Jörn kunde man ta sig fram efter en dålig väg 

över Hornsträsk, Pärlström och Stavträsk. År 1905 byggdes 

den s. k. Kedträskbron över Skellefteälven och det betydde 

stor lättnad ifråga om kommunikationerna med Norsjö. Omsider 

blev det även landsväg från Petiknäs till Jörn. 

Petikträskarna hade en egen »kyrkväg» som man ännu kan 

följa i terrängen. Den gick från byn åt sydost ned till Skellefteälven 

där man rodde över och fortsatte mot Örträsk och 

vidare till Norsjö. Den har nyttjats in på 1900-talet men torde 

som allmän färdväg inte vara mycket äldre än 1800-talets 

tidigare del sedan Norsjö fått kyrka. 

Nu färdas man antingen över Kedträskbron eller också upp 

mot den s. k. Militärvägen och över Norsjövallen. 

Från Örträsk — som även har anknytning till Malån — 

har man nått Norsjö efter stigar till Bjurträsk och Bastutjärn 

där man anslöt till äldsta Norsjövägen från kusten. Man rodde 

6

khXjiif. '¡i 

Fjmiirn?, 

lijtvteft,. «o 

St 


Smîrrisk''' 

ttohrtträts] 

«Mkvås 

•^SeteUden- 

^tisXuitMS 

mJteJl*, 

MkäM 

BfnrHdm', 

¡««förefallet 

också efter Malån upp till Fromheden där man nådde en kärrväg. 

Övernattningsställena efter den ovan skisserade vägen från 

kusten och in i landet, — vägen kallades åtminstone i sin övre 

sträckning »Fjällvägen» — var i huvudsak från kusten räknat 

Varuträsk, Svanström, Klockträsk, Petiknäs, Svansele och 

örträsk. Ingen av forbönderna torde ha använt alla övernattningsställen. 

Det berodde på hur långt man ville köra varje 

dag samt på väglaget och lassets storlek. Dessutom övernattade 

man där man hade bekanta eller var van att stanna. 

Örträskborna brukade efter 'första snön trampa väg över 

myrarna i väster varigenom dessa snabbare frös till och blev 

7


^ 4 I # 9 

i i 

r- 

Bild 3. Lillfallsudden, Finnfors. Skrapor. 

kärlbara. Sista hösten man trampade väg var samtidigt med 

att stambanan tagits i bruk. Ingen enda lasskörare kom den 

vintern Fjällvägen över Örträsk! 

Handl. Edvard Liden i Svansele lät på egen bekostnad bygga 

och förbättra en gammal stig från Svansele till Talliden i 

Jörn. Vägen är i gynnsamma fall alltjämt framkomlig. 

Landsvägen från Svansele genom Petikträsk och fram till 

Militärvägen bröts 1922. 

FÖRHISTORIA. 

Finnfors området. 

För några år sedan företogs en utgrävning i Finnforsfallet 

som avslöjade en fiskeplats >av betydande omfattning. På Lillfallsudden 

ett stycke uppströms kraftstationen, alltså ungefär 

8


vid forsnacken, påträffades ett stort antal fynd i huvudsak 

skrapor och avslag av kvarts och kvartsit (bild 3), men även 

fragment av redskap av andra stenarter, däribland skiffer. 

(Se fyndkartan bild 2). 

Bild 4. Finnfors. Skifferkniv. 

Tidigare har i flera omgångar redskap hittats på norra sidan 

älven i sluttningen mot denna och endast något hundratal 

meter från Lillfallsudden. Fynden utgöres bl. a. av en kniv 

av svart skiffer, en mejsel med rätegg, en pryl av svart skiffer 

samt två eldslagningsstenar från mitten av första årtusendet 

(bild 4). 

Någon kilometer väster om fyndplatsen schaktades för något 

år sedan för ett grustag. Därvid förstördes ett antal eldstäder 

liggande nere på strandplanet. De var troligen lapska. 

Ytterligare en samling dylika ringar finns i höjd med S. Åkulla 

och nästa anhopning som är känd ligger nedströms Kusforsen 

på södra älvsstranden. På övre strandplanet vid Granbergsliden 

och alldeles i närheten av ett fångstgropssystem, 

finns även dylika eldstäder på flera ställen. 

Av en tillfällighet hittades häromåret en vackert arbetad 

båtyxa i den vik som skär in i södra älvsstranden i Kvarnbäcksforsens 

nedersta del. En undersökning företogs i vikens 

inre del. Tecken på en boplats var omisskännliga men utgrävningen 

gav magrare resultat än väntat. Av lösfynd påträffades 

endast en fragmentarisk pilspets av gulbrun kvartsit och 

en skrapa av vit kvarts. Dessutom fann man 'fem härdar eller 

samlingar av skörbrända stenar. Det anses sannolikt att den 

9


egentliga boplatsen sköljts ut av flödvatten, m. a. o. att eroderingen 

i strandkanten förstört den. 

Från Renströmsbron och österut, söder om älven vid foten 

av den branta terrängen finns ett cirka 2 km långt fångstgropssystem 

där ett 30-tal gropar inmätts. Resten av groparna 

har spolierats genom vägbygge och grustag, flera kolbottnar 

m. m. Systemet avgränsas i väster av en brant ravin och i öster 

av sankmark. 

Mellan Treholmsforsen ocli Granbergsforsen norr 0111 älven 

finns även ett ganska stort system gropar. Alldeles intill dessa 

ligger eldstäder överallt i mossan. Området har in mot 1800talets 

slut använts som boplats för flyttande lappar. 

Väster om Södra Kusfors på söder sida av älven finns också 

ett fångstgropssystem parallellt med älven, ett par hundra 

meter från stranden. Dalgången är gammal renvandringsväg 

och användes än i dag som flyttled. Att sommartid påträffa 

strören i dessa trakter hör till vanligheten. 

Det mest intressanta av dessa fångstgropssystem ligger 

strax väster om gårdarna i Övre Båtfors, söder 0111 och omedelbart 

intill älven. Älvsstranden är här synnerligen hög och 

brant. På ett ställe finns en smal ravin som är enda framkomliga 

vägen upp från älven. Ravinen leder upp till en nästan 

halvcirkelformig platå 7—10 m över älvens vattenyta. Platån 

är in mot land avgränsad av en cirka 15 m hög mycket brant 

stigning som går i en mjuk båge från stranden och böjer i sin 

östra del åter ned mot vattnet. Det är en av naturen skapad 

mycket elegant fälla. På denna platå finns gropsystemet. Inne 

i denna av naturen bildade säck måste det ha varit lätt att 

anställa en formlig massaker på hetsade renar. 

Kusfors området. 

Inom Kusforsens dämningsområde har påträffats fyra stenåldersboplatser 

på norra stranden av Svanselet och en dylik 

cirka 500 m uppströms Kusfors station. 

10


Fynden från dessa platser utgöres i huvudsak av skrapor 

och avslag. Undantag är ett par halvfabrikat till pilspetsar. 

I västra delen av Renfors, nere på det lägsta strandplanet 

där en mjuk rundning av terrängen visar den gamla strand- 

Bild 5. Renfors. Tvureggad skiffermejsel och stenklubba med 

skaftränna. 

kanten, har de intressantaste fynden framkommit. Det är 

dels ett antal föremål av skiffer eller liknande stenarter av 

typisk stenålderskaraktär (bild 5), dels en holkyxa av järn 

av en tidig typ. Samtliga föremål har framkommit vid odling 

inom ett ganska snävt område. Längre upp i backen söder om 

landsvägen har spår av eldstäder m. m. iakttagits, bl. a. en 

lång, smal grop med kolrester. Marken är nu på många ställen 

starkt omrörd vid husbyggen, odling och planeringar. 

Vargforsområdet. 

Ett stycke uppströms kraftverket i Vargforsen fann man 

för åtskilliga år sedan en liten klubba med skafthål. Materialet 

är grovkornig sandsten. Traditionen vet att här funnits ett 

vadställe. Vid lågvatten var strömfåran endast cirka 12 m 

bred och en spång lär ha legat över älven in i sen tid. 

På norra sidan älven i Granbergsforsens nedersta del påträffades 

1959 alldeles i strandkanten ett föremål som när- 

tt


mast liknar en nordbottnisk hacka. Bearbetning synes ha ägt 

rum men den tämligen lösa stenarten är något avslipad av 

vatten varför bearbetningsspåren är tämligen diffusa. Tvärsnittet 

är närmast trubbigt triangulärt. 

Bild 6. Gäddträsk. Hålmejsel av svart skiffer. 

Från tre boplatser inom Vargforsens dämningsområde har 

endast skrapor och avslag hittats. 

Från Gäddträsk finns en nära 30 cm lång hacka eller yxa, 

i sen tid använd som bryne. Tydlig ansats till hålegg finns 

varför rätta benämningen kanske bör vara hålmejsel. Materialet 

är svart skiffer (bild 6). 

Sammanfattning. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att efter älvdalen eller 

i nära anslutning till älven har man funnit artefakter som omspänner 

nästan hela vår förhistoria. De består av primitiva 

skrapor av kvarts, en båtyxa, en stor avbruten flintspets från 

hällkisttid, en liten klubba med skafthål, knivar, mejslar och 

yxor av olika typer, en holkyxa av järn sannolikt från tidig 

romersk järnålder, ett par eldslagning&stenar, från första årtusendets 

mitt, ett ringspänno av klart östlig typ 'från omkring 

1000-talet, samt en pilspets av järn som kan vara sen, d. v. s. 

järnålderns slut eller medeltid. Ett stort antal fångstgropssystem, 

några av dem förhållandevis istora, finns också. 

Slutligen har närmare ett tiotal boplatser eller boplatsindikationer 

lokaliserats, alla intill älven. Detta slag av lämningar 

tvingas man dock att nalkas med stor försiktighet. Man kan 

inte enbart låta sig ledas av eldstadslämningar, exempelvis 

12


skörbränd sten i strandhaken. Här har fiskare och flottare 

eldat snart sagt överallt vid stränderna, marken har undergått 

många förändringar genom vattnets inverkan — erosion och 

överspolningar vid högt vattenstånd. Slutligen har, som redan 

sagts, ådalen varit renvandringsstråk. Eldringar som säkert 

är lapska finns överallt, ibland i större antal inom ett tämligen 

snävt område och nyttjade in i sen tid, exempelvis vid S. 

Kusfor.s och Granbergsliden, i Renfors och Svansele. 

Att föremål och övriga spår till synes koncentrerar sig till 

vattendragen — utom Skellefteälven exempelvis Gäddträsk, 

Bjurvattnet, Gillervattnet, Malån, Sillarbäcken — kan ju bero 

på att vattendragens stränder av odlare, fiskare och jägare 

blivit föremål för särskild uppmärksamhet. De vidsträckta 

markerna i övrigt har ej på samma sätt penetrerats. Men då 

bör också observeras att påträffas t. ex. en samling eldringar 

så sker det alltid i närhet av vatten, en sjö, en bäck eller en 

kallkälla. Förhållandet är ganska självklart men måste anses 

som ett stöd för, att den befolkning som funnits här varit 

koncentrerad till de områden där man nu påträffat deras spår 

och att markerna i övrigt knappast innehåller lämningar av 

detta slag. 

Det material som sålunda föreligger pekar tämligen entydigt 

i en riktning. Grupper av människor med likartade vanor 

ihar uppehållit sig vid vattendragen under längre tidrymder 

och detta boende har fortsatt in i mannaminne på samma 

platser och under, såvitt kan bedömas, ungefär samma förhållanden. 

Sporadiska förhistoriska kontakter med sydskandinaver 

kan påvisas — iflintdolken, båtyxan, holkyxan. Mot 

forntidens slut är östliga kontakter påvisbara. 

I äldsta och äldre tid har huvudnäringen varit fiske och 

vildrensjakt, en jakt som så småningom övergått till tamrensskötsel. 

Att enstaka personer eller familjer före och jämsides 

med begynnande permanent bosättning förekommit, det vet 

man. Man kan ännu peka ut kåtatomter efter dessa fiskande 

och jagande lappar. 

13


Av det anförda torde framgå att alla nu kända tecken pekar 

på att den befolkning som uppträdde i älvdalen under förhistorisk 

tid måste vara lapparnas förfäder. De avgörande bevisen 

saknas visserligen men i stället finns icke några skäl som 

talar för att hypotesen är felaktig. 

BEB YGGELSEHIS T 01UA. 

Förteckning över byarna inom undersökningsområdet 

ordnade i åldersföljd och med utsyningsåren angivna. 

Svansele 1764 

Petikträsk 1767 

Petiknäs 1770 

Örträsk 1778 

Gumboda 1781 

S. Båtfors 1796 

Rengård 1800 

Granbergsliden . 1801 

Långsele 1801 

Dragnäs No 1 1802 

Maurliden 

Kedträsk 

1804 

(Svanheden) . . . 1818 

Holmselet 1822 

Renström 1823 

Mörttjärn 1826 

Loberget 1827 

Högberg 1828 

Ö. Högkulla 1832 

Finnsele 1834 

Renfors 1836 

Långdal 1839 

Långberget 1839 

Finnbo 1842 

Lidberg 1842 

Bjurbeden 1843 

Sunnanå 1845 

S. Åkulla 1846 

Fallet 1846 

Svanfors 1846 

Rålund 1848 

Bredsele 1853 

Åsen 1857 

Haraliden 1860 

Dragnäs No 2 1860 

Borup 1862 

Åkerlund 1862 

Kusfors 1867 

Näset 1867 

Gäddträsk 1869 

Nicknoret 1910 

(omkring) 

I efterföljande redovisning av bebyggelsehistoriska data 

och bebyggelsetradition följer byarna i stort sett samma ordning 

som i förteckningen. Dock har de byar som kolonisationshistoriskt 

hör ihop sammanförts. 

li


Svansele och Svanfors. 

För Svansele, som är äldsta nybygget i älvdalen gäller det 

ofta iakttagna förhållandet, att det år nybygget officellt beviljades 

till anläggning inte alldeles säkert överensstämmer med 

den tidpunkt, då den förste bofaste bebyggaren slog sig ned 

där. I många fall kom en företagsam man till en plats, byggde 

en stuga och livnärde sig till en början i huvudsak med jakt 

och fiske. Till slut befanns att han ville stanna, och han skaffade 

sig då laga rättigheter. 

Svansele no 1 och 2 har anläggningsåret 1764. Tillståndet 

är daterat den 4 januari. Men den äldsta byggnaden i byn 

uppges vara daterad 1759. Insyningsförfarandet kan ju ha 

tagit tid, ett år eller mer, men är uppgiften riktig, måste någon 

en tid ha bott på platsen innan nybyggesrättigheter officiellt 

beviljades. 

Traditionen vet berätta, att bönder från Norsjö-Långträsk 

brukat fiska i Svanselet. Vid älvsstranden hade de uppfört en 

källare på mark som numera tillhör Gösta Lidén. Uppgiften 

är ingalunda otrolig.*) Vem det var soan 1759 skulle ha byggt 

den lilla fyrknytta stugan — som numera är hölada — vet 

man inte. Den förste åbon som är skriven på nybygget är Erik 

Olofsson, född 1725. Han hade bl. a. sonen Anders Eriksson, 

född 1758. Olofsson bör rimligtvis ha gift sig vid ungefär 

denna tid eller året därförut. Det är inte något orimligt antagande 

att han flyttat till platsen i samband med giftermålet, 

också ett ganska vanligt förhållande. Det var självfallet mycket 

ofta i samband med familjebildning som nya bosättningsplatser 

uppsöktes. 

*) I en skattelängd för fisket, upprättad 1554 upptages ett »sel», 

Suarthnnes-Selet, där Nils Hmass i Myckle och Sven Ersson i Gummark 

fiskade. Det är omöjligt att bevisa men förefaller sannolikt 

att med Svartnäs-selet avses Svanselet. Älven vidgar sig kraftigt och 

har närmast karaktären av en långsmal sjö. Fiske har säkert bedrivits 

här sedan urminnes tid. Någon bosättning har dock inte förekommit. 

Fisket i inlandets sjöar och älvar var en säsongföreteelse. 

15


Bild 7. Svansele. Utsikt mot äldsta gårdsplatsen. 

Från Varuträsk inflyttade i slutet av 1700-talet en person, 

Olof Olofsson. Inflyttningen torde ha skett 1791 då traditionen 

uppger att sonen Olof, född 1790, var ett år gammal då 

flyttningen skedde. Vidare uppges att Olof Olofsson d. ä. 

köpte jord av Anders Eriksson. Den sistnämndes stuga stod 

på mark, som nu tillhör Erland Eriksson. 

Gården nummer två i byn uppfördes av Olof Olofsson inte 

långt från älven och strax öster om Anders Erikssons gårdplats 

på mark, som numera äges av Torsten Marklund (bild 

7). 

Efter Olofssons död omkring sekelskiftet 1800 gifte änkan 

om sig 1802 med en Johan Johansson från Kvavisträsk. Sonen 

Olof Olofsson som i sinom tid blev bonde på nybygget hade 

inte mindre än 18 barn med sin hustru, som var bördig från 

Petiknäs. 

Dessa bebodde Svansele no 1. Det andra nybygget, »Austregårn» 

beboddes av Lilla Olof Olofsson, kallad »Austgårs-Åll» 

16

Foto: RAÅ Lars Bergström J:r 

Fh/ufolo över älvdalen vid N. Svanheden. Längst till vänster på 

hitre stranden ligger en stenålderslokal.

Utsikt över Gumboda. 

Foto: RAÄ Lars Bergström J:r

PlsiLI

Utsikt iiver älvdalen mot Råtfom-avsnittet. 

Foto: RAÀ l.ars Bergström J:r

! 

MiMBSfaas 

ÄipS 

ssißsfSiSisffif 

fiSplpSifiill 

Utsikt över Granbergsforsen. 

m mmmtmam ^ 

m å i k 

Foto: RAÄ Lars Bergström J:r

Vid mi/nin ny en lill en liten vik nära Vart/forsen lii/ger en stenåldersboplals 

i söderläge. 

Foto: RAÅ Lars Bergs/röm J: 

Flygbilderna granskade och godkända 

för publicering av Försvarsstaben.


eller »Hära Åll», enligt uppgift även han från Varu träsk. 

Eventuell släktskap med Erik Olofsson har inte kunnat utredas. 

Han kan i varje fall inte ha varit son till denne. 

År 1845 sålde Stora Olof Olofsson och hans hustru Anna 

Greta Nilsdotter 1/16 mtl. Svansele no 2 för 166 rdr 32 skilling 

till sonen Olof Olofsson och hans hustru Maja Lena Olofsdotter. 

1853 omfördes denna del av krononybygget till skatte. 

År 1855 sålde Olof Olofssons hustru Maja Olofsdotter hemmanet 

till bonden Anders Olofsson för 1.500 rdr. riksgälds och 

1858 köpte svågern Johan Johansson samma hemman. 

Svansele härjades av en förödande eldsvåda på 1870-talet. 

Hela östra och äldsta delen av byn förstördes. 

En första avvittring ägde rum redan 1842. Vid avvittringen 

1867 erhöll Svansele jämte Svanström i gemensamt skifte 266 

tunnland, 14 kappland inrösningsjord 2.546 tunnland 2 iappland 

avrösningsjord samt 3.895 tunnland impediment. 

Vid laga skiftet 1871 innehades jorden av följande: 

No 1 Anders Johansson 1/8 mtl. 

No 2 „ 1/40 mtl. 

No 1 Erik Johansson 1/8 ratl. 

No 2 „ „ 1/40 mtl. 

No 1 Jakob Johansson 1/4 ntl. 

No 2 Anders Olofssons änka 1/5 ntl. 

No 2 Lars Johansson 1/25 ntl. 

No 2 Gust. Marklunds omyndiga barn .... 4/25 ntl. 

No 2 Johan Johansson 1/20 ntl. 

De båda nybyggena hade således under de förflutna 100 

åren efter utsyningen delats, no 1 till tre hemman och no 2 

till sex. 

Svanfors, någon kilometer uppströms älven, utsynades 1846 

av Jakob Olofsson, son till »Hära Åll» d. v. s. Lilla Olof Olofsson. 

Möjligen var det en gemensam utsyning av alla åbor men 

Olofsson slog sig ned där som åbo. 

3 25


Folkmängden i Svansele var 1811 21 personer och 1910 184 

personer. Byns odlade åkerareal 1876 uppges till 16,77 hektar. 

Böndernas antal 1949 var 25. Om folkmängdsutvecklingen 

kan vidare anföras att antalet invånare 1880 var 70 personer 

och 1949 213 personer. 

Rålund. 

Rålund no 1 om 1/4 mtl beviljades till anläggning den 1/3 

1848. Ansökningen var ingiven av Nils Olofsson och Olof 

Larsson i Älgträsk, Jörn. Olofsson var son till Stora Olof Olofsson 

i Svansele (bild 8) och hade en tid, liksom Larsson, bott 

i Älgträsk. Larsson som var bördig från Hemmingen hade 

tidigare ansökt om nybygge i Tallträsk men fått avslag. De 

båda männen enades då om att ansöka om Rålund. 

Lilla byggnaden på Ola Eklunds nuvarande gård lär stå på 

den äldsta tomten. Ättlingar efter anläggarna bor fortfarande 

kvar i byn. 

År 1880 redovisades 33 invånare i Rålund och 1948 51 personer. 

26


Bild ,9. Petiktriisk. Utsikt mot äldsta gårdsplatsen. Mellan röi 

och vita byggnaden löpte äldsta byvägen 

Vad namnet Rålund beträffar finns en folketymologisk 

förklaring. Man tror inte att det anspelar på rågång utan på 

»rå-land» d. v. s. sur mark. Man förklarar det så, att lasskörare, 

som följde gamla fjällvägen strax söder om de nuviran- 

de gårdsplatserna just där vid byn träffade på lägre va tten 

dränkt mark efter att dittills ha färdats över torrt hedlan d. 

Tolkningen är troligen inte riktig. Sannolikare är att plat- 

sen fått namn av att den ligger ungefär i gränsen mot Sva nsele 

by. Det bör kanske framhållas att by- eller platsnamn med 

förleden »rå-» icke är ovanliga även i trakter där ankny ning 

till rågång saknas. 

27


Bredsele. 

Bredsele fick anläggningstillstånd den 7/7 1853 och åsattes 

ett skattetal av 3/64 mtl. Ännu i början av 60-talet antecknas i 

församlingsboken att Bredsele tillhör Olof Nilsson i Rålund. 

Carl Johan Avander är en tid skriven på nybygget. Vid avvittringen 

fick nybygget 171 tunnland 14,3 kappland mark. År 

1880 bodde på stället 7 och 1948 2 personer. 

Den första gårdsplatsen, alldeles intill landsvägen cirka en 

kilometer väster om Kusfors station är sedan länge öde. Endast 

några husgrunder vittnar om var byggnaderna stått. 

Traditionen uppger, att den ovan nämnde Avander var 

förste åbo. 

Petikträsk. 

Anläggningstillståndet för Petikträsk no 1—3 är daterat 

4/11 1767. Skattetalet sattes till 1% mantal. Avvittring skedde 

1811 och 1867 varvid arealen bestämdes till 2437 tunnland, 16 

kappland duglig mark jämte tillökningsjord om 3295 tunnland 

26 kappland impediment. 

Två av de första nybyggarna är kända. Det var Anders Jonsson 

född 1736 och Abraham Eriksson född 1738. Äldsta gårdsplatsen 

syns på bild 9. 

Det tredje hemmanet är troligen en senare bildning från 

1800-talets början, då inflyttning skedde till byn. Det är nämligen 

först långt in på 1800-talets förra hälft som en tredje 

nybyggare börjar skymta i byn. 

Traditionen har endast mycket svaga spår efter de första 

inbyggarna. I Petikträsk liksom i ett par andra byar omtalas 

två soldater, Fjäril och Fågel. Ovannämnde Anders Jonsson 

anses vara identisk med Fjäril. Han lär sedan ha flyttat till 

Arvidsjaur. Uppgiften är inte verifierad på annat sätt än att 

han försvinner från byn efter kort tid. 

Abraham Eriksson skulle kunna vara identisk med Fågel. 

Hans släkt fortsatte åtminstone på kvinnolinjen, i det att en 

28


måg blev bonde på hemmanet. Erikssonska familjen är den 

enda som är skriven på nybygget 1770. Inflyttningar skedde 

i början på 1800-talet både från Byske och Burträsk samt 

från grannbyn Svansele. 

Folkmängden i Petikträsk var 1811 21 personer. År 1880 

fanns där 69 personer, 1910 92 och 1948 106 personer. Den 

odlade arealen uppges 1877 *=—• vid laga skiftet — vara 15,03 

ha. 

Bönder i Petikträsk vid laga skiftet 1877—79: 

Litt Ab no 1 15/51 mtl. Leonard Nordstedts omynd. 

Litt Ba no 1 5/128 mtl. J. A. Bjuhrs änka 

Litt Bb no 1 5/128 mtl. „ „ omyndiga barn 

Litt Ca no 1 5/96 mtl. Jonas Normark 

Litt Cb no 1 5/96 mtl. Jonas Jonsson-Normark 

Litt Cc no 1 5/96 mtl. Jonas Jonsson 

Litt D no 2 15/256 mtl. E. A. Hedlund 

Litt E no 2 15/256 mtl. P. A. Styf 

Litt F no 2 25/512 mtl. J. O. Roslund 

Litt G no 2 25/512 ¡mtl. Johan Almlöf 

Litt H no 2 25/512 mtl. Nickus Stenberg 

Litt J J. Karlberg 

barn 

Med hjälp av skattetalet kan man här på ett ungefär sc hur 

uppdelningen skett. 

Det förefaller sannolikt att nybyggena Granbergsliden i 

Norsjö och Björkliden i Jörn upptagits av personer från Fetik 

träsk. 

I Petikträsk finns nu 17—18 gårdar. Fyra gårdar har 

söder om träsket men alla är öde. 

Haraliden. 

legat 

Haraliden no 1 om 1/8 mtl. beviljades till anläggning 9/7 

1858 och tilldelades vid avvittringen 1.132 tunnland 5,5 kappland 

mark. Under 1800-talets senare del förvärvades henima- 

29


net av Sävenäs Nya AB, som alltjämt äger större delen. Den 

odlade jorden har senare återköpts av Bror Sundström. 

Haraliden no 2 om 9/64 mtl. beviljades till anläggning 27/10 

1858 och fick vid avvittringen 1.207 tunnland 9 kappland. Ett 

skogsbolag har sedermera förvärvat cirka 3/64 mtl av nybyggets 

sammanlagda 9/64. Immission på Haraliden no 1 söktes av 

inhysesmannen Lars Johan Larsson-Lindgren i Granbergsträsk, 

Jörn. På no 2 ingavs ansökan av Anders Jonsson och 

Jon Jonsson i Petikträsk å egna och övriga Petikträsks byamän. 

I församlingsboken antecknas också att nybygget »tillhörer 

Petikträsks åboer». 

År 1948 bodde i Haraliden 18 personer. 

Petiknäs. 

Petiknäs 1—2 beviljades till anläggning den 20/1 1770 och 

åsattes ett sammanlagt skattetal av 1% mantal. Det stora 

skattetalet medförde att byn vid avvittringen 1867 tillades 

3850 tunnland, 24,8 kappland ägovidd. 

Vem som ansökt om immission har inte kunnat dokumentariskt 

bestyrkas. Traditionen namnger utan tvekan en Jon 

Gabrielsson-Junkare som förste åbo och utpekar hans gårdsplats. 

Hans identitet är lätt att fastställa — han är den ene 

av de två som står som första åbor i husförhörslängderna. 

Han var född 1735 och sålunda 35 år gammal vid nybyggets 

anläggning. Hans två äldsta söner var födda, innan han kom 

till Petiknäs. Hans härkomst är inte fastställd men roten Junkare 

låg i Kåge. 

Under 1700-talets sista fjärdedel är två hushåll skrivna i 

byn. På no 1 bodde en Lars Larsson med familj och på no 2 

Junkare med familj. Från Gumboda kom efter sekelskiftet 

en familj Anders Mattsson, som även skrevs på no 1. Tydligen 

är Mattsson en av dessa kringflyttare, som dyker upp i olika 

byar och försöker finna sin utkomst. 

Uppgifterna om de första familjerna i byn är f. ö. mycket 

förvirrade. Säkert är att vid skattläggningen 1818 anmälde sig 

30


som ägare till Petiknäs en son till Jon Gabrielsson-Junkare, 

samt en Nils Andersson som av traditionen uppges ha inflyttat 

från Bjurvattnet och ha sina rötter i Ljusvattnet, Burträsk 

s:n. Från Gumboda kom en av Gammeltyskens söner, Carl 

Jonsson, blev måg i huset hos Nils Andersson och uppförde 

den gård som står väster om landsvägen vid kapellet. 

Svärfadern Nils Andersson synes ha haft sin gård str ax os- 

ter om Börje Markströms nuvarande manbyggnad i nor radelen av byn ty sonen, Karl Olof Nilsson som övertog en Jel av 

nybygget har ostridigt bott där. Ägareföljden på gamla p latsen 

för no 1 har troligen varit: Lars Larsson, Anders Mattsson, 

Nils Andersson, C. O. Nilsson. På no 2 bor alltjämt ättlingar 

efter Junkare. På Junkares gårdsplats bor nu Erik Lundkvist. 

Ingen av de två nybyggarna kunde vid skattläggningen uppvisa 

immissionsbrev, men det utröntes, att anläggnir gstillstånd 

beviljats 1770 och att nybygget fått 35 frihetsår. 

Junkare har säkerligen haft någon medsökande vid nybyggets 

anläggning. Det är med all sannolikhet inte den 

nämnde Lars Larsson, ty han var endast 16 år när imihissionen 

beviljades. Det kan knappast ha varit Anders Mattsson 

ty han skrivs med familj i Gumboda ännu 1801. 

Giftermål har förekommit kors och tvärs mellan pe •soner 

i Gumboda och Petiknäs. Därutav följer att släktförh ållandena 

är synnerligen invecklade. 

Det bör kanske än en gång framhållas -att skattetalfet 1% 

mantal för två nybyggen är mycket anmärkningsvärt. Utom 

Norsjö by är det i hela socknen endast Petikträsk, Ri »liden, 

Långträsk och Svansele som närmelsevis kan tävla i skattetal. 

Det är därvid att märka att Långträsk upptar fyra nybyggen, 

Risliden fem, Petikträsk tre och Svansele två. 

Vid laga skiftet 1874 var följande personer ägare till de 

olika hemmanen: 

No 1 

Jonas Karlsson 9/614 mtl. 

Nils Karlsson 9/64 mtl. 

31


Nils Karlsson-Westermark 13/12 mtl. 

Markstedt & Söner (som förvärvat Johan Karlsson-Hällgrens 

i Svartnäs inom Petiknäs förut 

ägda) 3/32 mtl. 

Olof Johansson-Lundmark (för sin hustru Anna- 

Lena Carlsdotter) 13/32 mtl. 

Karlssönerna härstammar alla från Jon Jonsson-Tysk. 

No 2 

Anders Gustäf Gabrielsson 9/64 mtl. 

Anders Gustaf Lejon (måg till Gabriel Gabrielsson) 9/64 mtl. 

Anton Norberg 9/64 mtl. 

Nils Gabrielsson 9/64 mtl. 

Observera här hur no 2 är delat i fyra lika delar, uppenbarligen 

mellan fyra av Gabriel Gabrielssons barn. 

Förbi Petiknäs gick den urgamla vintervägen Skellefteå— 

Norsjö. Petiknäs hade av lasskörarna fått namnet »Slängnäs» 

beroende på att vägen gick längs sluttningen varvid lassen 

hade stark benägenhet att »slänga» d. v. s. halka av vägen. 

Den gamla gården på no 2 låg på nedre sidan om vägen, en 

belägenhet som medförde, att då lassen »slängde» som värst, 

kunde tjärtunnor kastas av. Det hade hänt att de därvid hade 

krossat fönster i gården. Nuvarande ägarens farfarsfar flyttade 

därför upp gården norr om vägen. 

Gamla manbyggnaden på no 2 var 19 meter lång. Strax väster 

om denna fanns en liten ålderdomlig stuga som anses ha 

varit Jon Gabrielssons första hus. Till gården hörde också en 

50 alnar (30 m) lång tröskloge. 

Stambanans byggande i början av 90-talet medförde den 

verkliga Sturm- und Drangperioden för Petiknäs. Tjänstemän 

och ingeniörer bodde långa tider i byn. Knut Frsenkel, nordpolsfararen 

Frsenkels fader, bodde halvtannat år hos August 

Lundkvist. De äldsta byborna kan ännu i dag berätta om det 

ibland vilda rallarliv som kunde utvecklas i trakten denna 

tid. 

32


Bild 10. Petiknäs med utflytteri därifrån. 

Folkmängden i Petiknäs var 1811 16 personer, 18i 0 81 

personer, 1910 135 personer och 1948 295 personer. Åkei 

len år 1874 anges till 16,53 ha. Skattägarnas antal år 

var 21. 

area- 

1949 

Nybygget Flarken, som ligger upp mot Gumbodagrälnsen, 

är upptaget av en person från Petiknäs. 

Rengård. 

Rengård beviljades till anläggning den 31/7 1800 och åsattes 

ett skattetal av 7/32 mtl. Vid avvittringen 1867 erhö 1 nybygget 

1998 tunnland, 12 kappland mark. 

År 1811 var antalet invånare i Rengård 6 personer, nämligen 

nybyggaren Nils Johan Gabrielsson med familj, bror till 

Gabriel Gabrielsson i Petiknäs (bild 10). Erik Gabrielsson i 

Petiknäs synes ha gift sig med en dotter till Nils Johan Gabri 

elsson och bytte sig till några skäl skatt av en bror till hustrun 

varigenom han blev bosatt i Rengård. En son till först; nybyggaren 

Nils Johan Gabrielsson bodde en kortare tid i Petiknäs, 

men kom tillbaka till Rengård och är farfar till nuvarande 

innehavaren av äldsta gårdsplatsen, Olof Manfred Gustafsson. 

År 1880 var innevånarantalet i byn 33 personer, år 19|10 87 

och 1948 48 personer. 

33


Giftermål mellan tidigare befryndade personer i dessa byar 

gör det mycket besvärligt att följa ägareföljden till gårdarna. 

Renström. 

Kronobonden Gabriel Jonsson i Petiknäs ansökte 1821 om 

att av lägenheter vid Rengårdsudden, Elgträsket, Björnstutliden, 

Björnstutmyran och alla de lägenheter som finns mellan 

Petiknäs och Skellefteå älv få anlägga ett krononybygge. 

Syn hölls den 7 juli 1821 varvid »tomt och bolstad» ansågs 

böra förläggas till den s. k. Rengårdsudden vid Skellefteälven. 

Den 14/10 1823 beviljade K. B. ansökningen. Skattetalet sattes 

till 1/8 mtl. Vid avvittringen 1869 blev arealen 877 tunnland, 

10 kappland. 

I sitt utslag bestämde K. B. bl. a. följande villkor: De sex 

första åren uppsattes bagarstuga med spis, kammar och förstuga, 

fähus med foderlada, kornlada och stolpbod. Innehavaren 

skulle vidare odla 1 tunnland åker, röja 12 skrindland 

äng och uppföra 100 famnar gärdesgård. 

De följande sex åren skulle uppföras: En stuga med kammare 

och förstuga, stall med foderlada, en ved- och redskapsbod 

jämte aVträde. Vidare skulle odlas 1 tunnland åker och 

röjas 12 skrindland äng. 100 famnar gärdesgård skulle också 

uppföras. 

Nybygget fick 40 frihetsår. Borgensmän för åboskyldighetens 

fullgörande var häradsdomaren Carl Stenlund samt Sven 

Persson i Myckle. 

I en anteckning från 1830 heter det: »Nybygget Renström 

tillhör Gabriel Jonsson i Petiknäs». 

I början på 30ntalet kyrkoskrevs i Renström nybyggaren 

Anders Andersson, stamfar till släkterna i både Renström 

och Renfors. Han var enligt traditionen bördig från Lund, 

Skellefteå, och farfarsfar åt nuvarande innehavaren av äldsta 

gårdsplatsen, Ragnar Lundström. 

Andersson hade en stor barnskara. Sonen Gustaf flyttade 

till Steninge i Norsjö, Per bosatte sig i Renfors (farfar åt Kon-


rad Lundahl därstädes) och Carl flyttade till Räftklippen. 

Olof Wilhelm övertog nybygget. Första stugan stod strax väster 

om gaveln till Ragnar Lundströms nuvarande manbyggnad. 

Nybyggets odlade areal uppges år 1900 vara 7,62 ha. Folkmängden 

var 1880 12 personer och 1948 81. Den kraftiga utvecklingen 

beror på att man år 1927 på höjdplatån no rr om 

byn upptäckte två malmförekomster. Förekomsten in nehål- 

ler omkring 3 mill. ton ooh består av svavelkis, zink! lände, 

blyglans och kopparkis men även ädelmetaller. 

Asen. 

Nybygget Åsen no 1 om 7/64 mtl beviljades till anlä 

den 13 juli 1857. Vid avvittringen bestämdes arealen til 

tunnland, 14 kappland. 

Upprinnelsen till nybygget torde vara den att en pers on vid 

namn Anders Grönborg omkring eller strax före halvsek elskif- 

tet kommit till Rengård som dräng, sannolikt till en broder 

därstädes. Grönborg torde vara den som ansökt om att få an- 

lägga nybygget. Efter föga mer än 20 år — 1880 — h: debe- folkningen stigit till 20 personer. Ytterligare en famlj, iybyg 

garen Salmon Salmonsson-Nygren hade också komnjt it till 

platsen. 

Omkring 1927 påvisade Bolidenbolaget genom diamaJi tborr- 

ningar malnrfyndigheter i Åsen. Det var bl. a. svavelki kop 

parkis och zinkblände samt det i dessa trakter mer o vanliga 

mineralet tungspat. Vid provbrytningar åren 1928- 30 gick 

man ned med ett schakt til! 80 m djup. Av skilda orsakli er har 

brytning i någon nämnvärd skala hittills inte skett. Inb: långt 

från Skellefteälven och Kedträiskbron uppfördes ett litet »säm- 

hälle» om ett dussin byggnader av enfamiljstyp. De fle st a av 

dessa villor står f. n. obebodda. 

Invånarantalet i byn Åsen har sakta sjunkit. År 1948 

där 18 personer. 

giniig 

1.100 

bodde 

35


Örträsk. 

I en husförhörslängd från 1700-talets sista årtionden återfinnes 

nybygget Örträsk men namnet är överstruket och under 

står: Anundsträsk. Någon förklaring härtill har inte kunnat 

erhållas. Namnet är nu okänt i byn. 

Nybygget beviljades till anläggning 1778. Traditionen uppger 

att Olof Nicodemusson-From var förste bebyggare. Han 

var född 12/2 1739 och hans hustru Sara Andersdotter samma 

år. Hans härkomst är osäker. År 1771 bodde han på no 7 i 

Norsjö by och det är inte alldeles omöjligt, att han via Bastuträsk 

kommit från Myckle by i Skellefteå socken. 

Av vissa andra traditionsuppgifter kan inhämtas, att Nicodemusson 

kommit till platsen »för att slippa gå ut i kriget». 

Det är däremot inte alldeles klart att det var han som sökte 

anläggningstillstånd. Man uppger att »det var den som synade 

nybygget som gav det namnet Örträsk», en högst rimlig uppgift 

men med undermeningen att det varit någon annan än 

Nicodemusson. Det är möjligt att han bott där någon tid innan 

fråga 'blev om utsyning. 

Hans första gårdsplats vid träskets västra strand (bild 11) 

utpekas än i dag och små spår i marken utvisar att där stått 

hus. Att han bott där före ufsyningen kanske vinner i tilltro 

när man hör att bebyggelsen brukat kallas »däri Froom» 

(d. v. s. ungefär: Där From bor eller hos From). 

Omkring sekelskiftet 1800 innehades nybygget av två åbor, 

Anders Olofsson och Johan Persson. Persson var från Bastuträsk 

och var måg i huset och Olofsson var en son till From. 

Den sistnämnde bodde som födorådstagare hos Persson. 

Nästa generationsväxling innebar att ett par söner till de 

två nämnda och en måg till Persson som hette Jakob Gabrielsson 

trädde till som hemmansinnehavare. Dessa bodde kvar 

ännu på 1860-talet på det isålunda i tre delar uppdelade nybygget. 

Örträsk åsattes vid skattläggningen år 1818 % mantal 

d. v. s. 16 skäl skatt. Sedermera tillades % mtl. i tillökningsskatt. 

Avvittring skedde första gången 1824. 

53


Bild li. örträsk. Utsikt mot äldsta gårdsplatsen, 

Av skattläggningskartan från år 1818 framgår att det fanns 

en åbo på nybygget, nämligen Nicodemussons måg, Johan 

Persson. »Jordmånen mest sand- och mosshedar. Ängarna 

svaga. Åboen måste köpa säd och ibland hö», heter det nyssnämnda 

år. Hans hushåll var stort, 10 personer. På nyhygget 

brukade vinterfödas 5 å 6 kor och 1 häst. 

Vid laga skiftet 1876 var skattägarna: 

Litt A. Per Anton Lindkvist 

Litt B. 

Litt C. Johan Lundkvist 

Litt D. Jonas Jakobsson 

Litt E. Johan Johansson-Öman 

Skattägare i Örträsk år 1900: 

P. A. Lindkvist 1/8 mtl. 

Jonas Jakobsson 1/16 mtl. 

J. E. Öman 3/64 mtl. 

J. A. Eriksson 1/64 mtl. 

37


Sammanlagda skatten är 16 skäl, d. v. s. % mtl, alltså ny- 

byggets ursprungliga skatt .Tillökningsskatten om % är inte 

inräknad. 

I Örträsk hade Jonas Jakobsson ett stort stall där många 

hästar fick plats. Stallet var byggt med tanke på att vara hållstall. 

Manbyggnadens kök var stort och forbönderna hade i 

regel sängkläder med sig och bäddade på golvet. Matspannarna 

stod i rader på köksgolvet. Även husfolket låg i köket. Särskilt 

på kvällen och förnatten var det ganska oroligt i stugan. 

De många forbönderna hade ofta ärenden ut och vid stark 

kyla blev det kallt i stugan. Det berättas att en gång blev matmodern 

trött på springet och på att köksdörren inte stängdes 

ordentligt efter dem som gick ut och in. Hon skrek efter någon 

slarver: — Kan Ni då aldrig ta dörren med Er — en 

naturlig replik på dialekt men dubbeltydig. Mannen, som det 

gällde, vände 0111 och lyfte dörren från gångjärnen! 

Ortsbefolkningen hade sedan länge ansett att det fanns 

¡malmfyndigheter på Malånäset. Redan på 80-talet berättades 

det att en lapp brukade hitta bly där till sina bösskulor. En 

(sagesman som numera är närmare 70 år uppger att han som 

getarpojke hittade en blyklump i Örnhusberget. En apotekare 

i Norsjö ansåg sig ha kunnat 'fastställa att det fanns koppar i 

jorden. Den från olika malmsökningsprojekt kände redaktören 

Petrus Burman i Skellefteå ansåg sig även ha påträffat 

ett malmstråk i Bjurfors (strax söder om Örträsk vid Malån). 

Andra ortsbor var även inkopplade på detta iskattsökande utan 

att det gav resultat. Det var först i slutet av 1920-talet och i 

början av 1930-talet som man lyckades påträffa en liten 

malmfyndighet, som emellertid efter några år var tömd. 

Åkerarealen vid laga skiftet 1876 var (enligt West in) 6,36 

hektar. År 1811 var folkmängden 7 personer, år 1880 32 personer, 

år 1910 40 personer och 1948 79 personer. Örträskgruvan 

bidrog till en kraftig folkökning, som stagnerade och förbyttes 

i sin motsats efter några år när gruvan var tömd. Nu 

räknar byn ett 30-tal grannar. 

38

FRÅN FINN SELE TILL DRA ;NÄS 

Östra Högkulla. 

Anläggningstillstånd för Östra Högkulla beviljades den 14/4 

1832. Skattetalet sattes till 7/64 mantal. Vid avvittringen 1867 

tillades byn en areal av 1.345 tunnland 21 kappland mark. 

Ö. Högkulla har koloniserats från Örträsk. Tradit onen 

uppger att örträskarna redan i början av 1820-talet satte potatis 

på den höga kulle där första bostadshuset sedan uppför- 

dotterson till Olof Nicodemusson-From i Örträsk, Ol-Janssa 

(Olof Johansson) ansökte i början av 1830-talet om nybyggesrätt 

till det en halv mil väster om Örträsk belägna Hög- 

kulla. 

Efter Olof Johanssons död övertogs nybygget av i onen 

Fredrik Olofsson-Kullberg, mest känd som Ku Il-Fred ril och 

skald eller visförfattare. Av någon inte känd anledninö blev 

han inte ägare förrän efter en process som drog ut i tre år 

riksdaler banco», uppger traditionen. 

Fredrik Kullberg, hans brokiga livsöde och författarskap 

behandlas i ett senare avsnitt av undersökningen. 

Kullberg var inte känd som någon särskilt energisk nybyg 

l han 

måste leva och nybygget hade avsevärda skogsmarker. Själv 

förmådde han inte avverka utan lät bönderna i Sörbyn i Norsjö 

och i Finnäs avverka skogen »på hälften», d. v. s. de fick 

behålla hälften av skogens värde mot villkor att de skötte av- 

verkningen. Detta pågick tre vintrar. Fredrik satt i sin 5 tuga, 

skrev visor och andra dikter och filosoferade. År 1883 sålde 

han nybygget till Johan Ask från Bjurträsk. Köpesur 

var 10.000 kr. Han emigrerade därefter till North DaWota i 

USA. En bror till honom, Rickard Kullberg stannade kvar 

några år men flyttade sedan till Maurliden. 

Den nye ägaren, Johan Ask, var av gammal Nörsjö släkt. 

Man vet med bestämdhet att farfadern, Zakris Nilsson, f. 

En 

39


1675 bodde i Nor sjö. Med undantag av att en del avstyckningar 

sålts och någon enstaka inflyttning skett, innehaves 

alltjämt Ö. Högkulla av ättlingar till Ask. 

Under den stora malmsökareperioden i slutet av 20-talet 

och 1930-talet, upptäcktes att det fanns zinkmalm omedelbart 

väster om den kulle som givit platsen namnet. Gruvan har 

bearbetats i olika omgångar. Senast upphörde arbetet vid midsommartiden 

1959. 

Vid laga skiftet 1894 befanns i byn en odlad areal av 3,63 

ha. Folkmängden 1880 var 25 personer men steg snabbt efter 

gruvans upptäckt och var 1948 86 personer. 

Gumboda. 

Gumboda no 1 om 5/8 mtl. beviljades till anläggning 11/3 

1781. Trakten hade ibland tidigare inofficiellt kallats Långselheden. 

Vid avvittringen erhöll byn tillsammans med hemmanet 

Tjärnheden 330 tunnland 16 kappland inrösningsjord, 

1.544 tunnland 16 kappland avrösningsjord samt 735 tunnland 

16,8 kappland impediment. 

År 1811 fanns i byn 8 personer vilket betyder att där fanns 

endast en familj. År 1880 hade folkmängden stigit till 37 personer, 

år 1910 till 74, och 1948 till 105 personer. 

Om denna by som i folkmun tidigare alltid kallats »däri 

Tyysk» (= där Tysk(arna) bor) har traditionen förmält, att 

förste bebyggaren var en soldat från Kåge vid namn Tysk, 

som flyttade (eller flydde) under kriget 1809 och bosatte sig 

i Bogärdan, 3,8 km norr om byn och omedelbart norr om Petikån 

vid Skidträskåns utlopp i denna. Man har vidare berättat 

att »Gam-Tysken» gick bort sig i skogen och att man endast 

fann snusdosan efter honom. Ett uppenbarligen senare 

tillägg har förmält, att han återfanns men begravdes i Bogärdan, 

där det sedan spökat! 

En del av denna tradition kan bestyrkas. En son till soldaten 

Anders Tysk i Kåge Of. 1697), Jonas Andersson Tysk (f. 

40


1726), flyttade på gamla dagar med sonen Jon Jonsson till 

Bogärdan i Gumboda. Jon Jonsson blev stamfader till Tysk- 

släkten i byn genom sina tre söner Jonas, Anders och Olof. 

Det syns också vara riktigt, att denna flyttning skedde 1809. 

Däremot är det uppenbart felaktigt att Tysksläkten var först 

i byn. Där hade före den bott — säkerligen vid älven där byn 

nu ligger — dels en Anders Mattsson med familj och dels en 

Anders Andersson. Mattsson flyttade till Petiknäs något av 

1800-talets första år. Hans änka var emellertid några år se- 

nare skriven som »förgångsmoder» i Gumboda, nu hos Jon 

Jonsson, Garn-Tyskens son. Något släktskapsförhållande kan 

ha varit rådande ty Jonsson var omgift efter ett av allt att 

döma stormigt första äktenskap. En dotter till Mattsson var 

gift med Johan Andersson på no 2 i byn. Denna familj flytta- 

de också bort. Mattssons yngsta dotter Ulrika gifte sig med 

Anders Ersson, skriven i Gumboda men möjligen härstam- 

mande från Petikträsk. Denna familj flyttade senare till Gran- 

bergsliden. 

Efter dessa många utflyttningar blev Jon Jonsson ägare 

till no 1 Gumboda. Jonsson har uppenbarligen övertagit Matts- 

sons nybygge. Det är ganska sannolikt att första delningen av 

nybygget skett i detta sammanhang, ty det har tidigare sagts, 

att Mattssons äldsta dotter var gift med en Jon Andersson, 

som skrives för Gumboda no 2. 

En inhyses vid namn Olof Andersson bördig från Klockträsk 

bodde någon kortare tid i byn, men flyttade snart till 

nybygget Brännland. 

Jon Jonssons äldste son Carl kom som dräng till Nils Andersson 

i Petiknäs, gifte sig och delade hemmanet ined en 

svåger. Tre av Jonssons söner, kallade Tysk-Ant, Tysk-Åll och 

Tysk-Jonk stannade i Gumboda och blev stamfäder till de tre 

släktgrenar, som ännu innehar det allra mesta av det forna 

nybygget. 

4 

il


Vid laga skiftet i Gumboda 1875 uppges följande skattägare 

: 

No 1 Litt A Jonas Anton Bergström 

„ B Olof Jonsson 

,, Ba Jonas Olofsson 

„ C Karl Bergström 

„ Ca Jonas Wikström 

„ Cb Johan Anton Bergström 

Tjärnheden no 1 Litt D. Ägare: Alla delägarna i Gumboda, 

1/8 mantal. 

Det är inte underligt att traditionen i byn alldeles tappat 

bort den tidigaste bosättningen. Soldaten Tysks avkomlingar 

kom ju så småningom att helt dominera byn och sambandet 

med de första bebyggarna torde inskränka sig till att en av 

Tyskarna gift sig till hemmanet vid älven. 

Tysks första stuga i den nuvarande byn stod på gårdsplanen 

där Sven Edström nu bor. Det är inte klart om stugan 

var övertagen efter de första bebyggarna. Platsen på Edströms 

gård utpekas emellertid som första gårdsplats i byn. 

Om Tysks flyttning berättas bl. a. att han, då han lämnade 

sin gård i Kåge, inte kunde medföra allt korn han ägde. Han 

lade kornet i ett stort kar och fyllde karet med skräp och 

gamla skor. Sedan faran för ryssen var över, återvände han 

till Kåge för att hämta resten av sin egendom och fann att 

kornet fanns kvar i karet. Ryssarna hade inte hittat gömstället. 

Antalet gårdar i byn är nu ett 20-tal. Åkerarealen 1875 uppges 

till 10,45 ha. 

Granbergsliden. 

Nybygget Granbergsliden beviljades till anläggning den 

21/10 1801. Vem insynaren var är inte med säkerhet känt. År 

1827 insynades ett hemman Granudden och dess ägor förlades 

i huvudsak mitt i det första nybyggets mark.


När avvittringen skedde 1867 erihöll Granbergsliden »i gemensamt 

skifte med hemmanet Granudden» 165 tunnland 29 

kappland inrösningsjord 810 tunnland 21 kappland avrösningsjord 

och 1837 tunnland 12 kappland impediment. Granbergsliden 

åsattes ett skattetal av 7/32 mtl. och Granudden 

11/64 mtl., således en obetydlighet — 3 skäl — mindre. År 

1881 uppges åkerarealen ha varit 4,47 hektar och folkmängden 

20 personer. År 1948 fanns i byn 28 invånare. 

Bland de första som skrives i Granbergsliden är en Anders 

Eriksson inflyttad med tre döttrar från Gumboda omkring 

1808. Hans svärfar bodde först i Gumboda men flyttade sedan 

till Petiknäs. Det är sannolikt att Eriksson var förste åbo. 

Vid ungefär samma tid kom en Per Nilsson till nybygget. 

Han var fördig från Kvavisträsk men fråga är om han inte 

bott en kortare tid i Petikträsk. Omständigheterna gör ett 

dylikt antagande så gott som säkert. Per Nilsson med familj 

försvinner nämligen ur böckerna för Petikträsk och återfinnes 

i fortsättningen under Granbergsliden. Födelseår på båda 

makarna Nilsson samt de tre barn som då fanns stämmer. 

Troligen har han flyttat till Granbergsliden omkring 1812. 

Därur skulle uppgiften (hos Westin: Skellefteå sockens historia) 

om att Granbergsliden bebyggts av folk från Petikträsk 

kunna härstamma. 

Per Nilsson hade bl. a. fem söner, Anders, Nils, Per, Johan 

och Jonas. Anders dog som barn, Jonas — (vanligen kallad 

Sleka-Jonk, troligen var han halt) — flyttade till Malå. Nils, 

Per och Johan stannade kvar på nybygget, Johan förblev 

ogift, var dräng hos brodern Per och fick till sist Patriotiska 

Sällskapets silvermedalj, som ännu förvaras i släkten. Nils 

bodde i västra gården och Per i den östra, alltså på det egentliga 

Granbergslidens mark. En av Per Perssons döttrar gifte 

sig med en Karl Karlsson som slog sig ned på hemmanet Granuddens 

mark och från vilken Karlssönerna i byn härstamma. 

En annan dotter till Per var gift med en Johan Hällgren från 

Kvavisträsk. På detta sätt kom Hällgrenarna till byns fjärde 

gård som numera står obebodd. 

A3


Släktförbindelserna mellan dessa byar flätar ihop sig på ett 

sätt som skulle vara förbluffande om man inte visste att detta 

är det vanliga mönstret i hela älvdalen. 

Första gårdsplatsen i Granbergsliden låg i sydsluttningen 

ett stycke söder 0111 Perssons-Hällgrens gårdar. Den första 

stugan brann ned en dag under slåttern — troligen omkring 

1809. Då gårdsfolket kom hem från slåtterarbetet vid Alträskån 

var huset jämnat med marken. En flicka som var 

»barnfoster» (skötte om små barn) var jämte barnet försvunnen. 

Snart befanns att hon tagit barnet med sig till närmaste 

by nämligen Petikträsk, en promenad på 8 kilometer. 

Till nödbostad inrättades nu en jordkula i backsluttningen 

där familjen bodde till dess en ny stuga kunde uppföras. 

Det var antagligen denna byggnad som på 90-talet var fallfärdig 

och revs. Därefter tillkom den byggnad som nu ägs av 

Per Anton Perssons måg och dotter. 

Det finns en bebyggelsetradition även i denna by men den 

är osäker. Två soldater, Fågel och Fjäril skulle ha kommit 

vandrande och slagit sig ned här. Nu råder det förhållandet 

-— som tidigare påpekats — att precis samma tradition berättas 

både om Petikträsk och om Granbergsträsk i Jörn. I 

sistnämnda by är traditionen utförligast och mest levande 

men den brukar förläggas till 1600-talets början — på vilka 

grunder är okänt. I Granbergsträsk vet man att Fågel och 

Fjäril kom från Petikträsk och berättar också, att ingen av 

de två ville återvända dit igen. Tvisten avgjordes med hjälp 

av en kortlek varvid Fågel vann och stannade kvar i Granbergsträsk. 

Det är inte möjligt avgöra om det under denna tradition 

ligger något korn av sanning. Troligt är att traditionen inte 

alldeles saknar grund. Den stämmer väl med andra omständigheter. 

Inlandsbyarnas historia är rik på skildringar om 

kringströvande soldater som ofta flyttat från en plats till en 

annan. Åtskilliga blev bofasta, andra strövade vida omkring 

och gjorde kolonisationsförsök på olika håll. Granbergsliden 

U


torde till följd av sitt läge långt hellre ha lockat sådana, som 

avsåg att odla bygd än dem som i fisket och jakten såg sitt 

förnämsta näringsfång. Ur den synpunkten lockade både Petikträsk 

och Granbergsträsk vida mera. 

Gårdarna vid landsvägen något öster om Granbergsliden har 

alltid kallats »Pjuung». Gårdarna är registrerade under Granbergsliden 

no 1. Andra namn än Pjuung finns också, däribland 

ett så poetiskt som Liljenäs. Namnet Pjuung lär ha 

uppkommit på det sätt att där bodde en man som gick under 

benämningen »Pjungen». 

Övriga gårdar i närheten av Granbergsliden är kronotorp 

av sent datum. 

Södra Båtfors. 

Nybygget Södra Båtfors no 1 — söder om älven — beviljades 

till anläggning den 17/11 1796 och åsattes ett skattetal av 

13/64 mtl. Vid avvittringen tilldelades nybygget 985 tunnland, 

13 kappland mark. 

Det är inte fullt klart vem som fick första immissionsbrevet. 

Det är dock tämligen säkert att det var en viss Anders Jonsson 

— enligt Westin, Skellefteå sockens historia — från Bjurvattnet. 

Jonsson ansökte även om ett nytt nybygge »på västra sidan 

om Båtfors område» men avstod från sin rätt till en namne, 

Johan Jonsson från Klutmark som fullföljde ärendet och syn 

hölls 25/8 1840. Nybygget Södra Båtfors no 2 beviljades till 

anläggning den 18/1 1841. Det åsattes ett skattetal av 5/32 

mantal och fick vid avvittringen 1225 tunnland, 16,6 kappland 

inrösnings- och avrösningsjord samt 834 tunnland, 28,6 kappland 

impediment. Anders -Lindmark från Gummark •—- han 

kom närmast från Skär udden — sökte den 5/8 1842 införsel i 

Båtfors no 2. Därvid erinrades om att Johan Jonsson i Båtfors 

hade ett tidigare anläggningstillstånd men utfäst sig att 

avstå detta till sökanden Lindmark när immission beviljades


för Finnbo, en immission som Jonsson sökt någon kilometer 

söder om Båtfors. Transaktionen genomfördes sålunda på detta 

sätt och Lindmark antogs som nybyggare på no 2. 

Ungefär samtidigt med de inflyttade Jonssönerna bodde i 

Båtfors Lars Fredriksson med familj. Han antecknas snart 

som utfattig och lämnade platsen strax före halvsekelskiftet 

då han tog plats som dräng hos Daniel Karlsson i Långselet. 

En annan familj som var skriven på nybygget, (eventuellt 

släktsamband mellan dessa familjer har inte kunnat utredas) 

Jonsson-Dahlkvist flyttade till Brännfors omkring eller strax 

efter 1840. Mannen lagfördes för stöld, undergick uppenbar 

kyrkoplikt, stod två timmar i halsjärn och slet 40 par spö. 

De förstnämnda Jonssönerna är de nuvarande Stenmarkarnas 

stamfäder. Johan eller Jon Jonsson var född 1781 och 

hustrun hette Marta Stina Olofsdotter. Dennes son Johan 

Jonsson blev nybyggare omkring 1840 och hade med hustrun 

Marta Lovisa Ersdotter barnen Jonas född 1841, Carl Erik 

född 1844, Lovisa Carolina född 1846 och Clara Efrosyna född 

1852. 

Sedan Johan Jonsson fått immission på nybygget Finnfoo söder 

om Båtfors, flyttade sonen Carl Erik dit. Han torde inte 

ha bott där så många år. På 60-talet skrives han Carl Erik 

Stenmark i Båtfors. Äldste sonen till denne Carl Erik var född 

1868. En dotter till honom, Emma Kristina, gifte sig med 

Jonas Jonsson-Bergman i Ivusfors. 

Carl Eriks söner, Johan och Mårten övertog nybygget efter 

fadern. Äldsta gårdsplatsen i Båtfors no 1 äges nu av Mårten 

Stenmarks söner, Enar, Erling och Egon Stenmark. 

Arealen för uppodlad jord för Båtfors no 1 uppges år 1907 

till 9,23 ha och för Båtfors no 2 år 1898 3,94 ha. 

Landsväg på södra sidan älven drogs fram till Båtfors 1957. 

Finnbo. 

Nybygget Finnbo söder om Södra Båtfors beviljades till anläggning 

5/8 1842 på ansökan av Johan Jonsson (från Klut-


mark) i Båtfors (bild 12). Skattetalet sattes till 7/64 mtl. och 

arealen blev vid avvittringen 1067 tunnland, 24 kappland. 

Johan Jonssons son Carl Erik flyttade till Finnbo men synes 

ha stannat bara en kort tid på platsen, ty på 60-talet skrives 

han Carl Erik Stenmark i Båtfors. Stället har sedan stått 

obebott, men ännu 1907 fanns där 0,89 hektar odlad mark. 

Sunnanå. 

Sunnanå beviljades till anläggning 29/9 1845 och åsattes ett 

skattetal av 1/8 mtl. Vid avvittringen erhöll nybygget 1281 

tunnland, 1 kappland in- och avrösningsjord samt 968 tunnland, 

17 kappland impediment. 

Traditionen uppger att den förste åbon var en man vid 

namn Kimme (Simon) Karlsson från Stenbacka i Skellefteå. 

Den som fick »remissorial resolution» var emellertid Anders 

47


Lindmark från Båtfors (ursprungligen från Gummark), vil- 

ket, om utsyningsåret ovan är riktigt, skulle betyda att Karls- 

son aldrig i laga ordning låtit insyna nybygget. 

Omkring 400 m söder om nuvarande bebyggelse på en kulle 

högt över dalgången finns en husgrund, cirka 9X8 m med 

fasader i norr-söder. Detta uppges vara tomten efter Kimme 

Karlssons stuga. Karlsson och hans familj uppges ha flyttat 

»nedåt landet». Troligt är att det rådde något släktskapsför- 

hållande mellan Karlsson och hans efterträdare då det upp- 

ges, att de gamla brukade hälsa på Karlsson sedan han flyttat 

från platsen. 

Transaktionerna under nybyggets första tid är emellertid 

mycket dunkla. Traditionen uppger också att Sunnanå kom- 

mit i Sävenäs AB:s ägo genom någon bytesaffär med Karls- 

son. Anders Lindmark hade genom sin hustru fått en del skog 

i arv och han skulle ha bytt bort denna skog mot Sunnanå 

nybygge. I varje fall skaffade han sig åborätt med villkor, att 

han före 1872 skulle själv bosätta sig där eller skaffa dit en 

åbo. Detta åläggande kan ha skett i samband med avvittringen 

1864, varför det förefaller troligt, att han då inte bodde där. 

Villkoret torde ha influerats därav, att sistnämnda år Johan 

Johansson i Mörttjärn — grannbyn i väster — ingav en ansö- 

kan om åborätt till kronobygget Sunnanå under anförande av 

att vid avvittringen en del lägenheter som Johansson tidigare 

brukat, lagts till Sunnanå. Dagen efter Johanssons ansökan 

ingav Anders Lindmark en liknande ansökan och resultatet 

blev det ovan nämnda. 

Grundförhållandena uppe på backen var dåliga varför man 

på 90-talet började flytta ned byggnaderna på slät mark. 

I Sunnanå finns nu fyra grannar och där finns ättlingar i 

rakt nedstigande led till Anders Lindmark. Antalet invånare 

i byn 1880 var 6 och 1948 14 personer. År 1913 uppges den 

odlade arealen uppgå till 7,46 ha.


Långsele. 

Långselet no 1 om 7/16 mil. beviljades till anläggning den 

22/7 1801. Arealen blev vid avvittringen 1862 upptagen till 

1958 tunnland 18 kappland. 

Den förste åbo, som kunnat lokaliseras till Långselet, är 

Johan Larsson-Gedda, sannolikt en avskedad soldat. Han synes 

ha bott på platsen ett 20-tal år, en tid tillsammans med 

en Lars Jakobsson som på 1800-talets andra decennium 

drunknade tillsammans med en sin son. Dessa familjers vidare 

öden har inte efterforskats, då de uppenbarligen inte 

kvarstannade i trakten. Det är inte uteslutet att Jakobssons 

efterkommande bosatte sig i Klockträsk. 

Det är inte känt om denne Gedda hade sökt immission på 

Långselet. ¡Någon större utveckling skedde uppenbarligen inte 

under hans vistelse där. 

Omkring 1815 kom den person till Långselet, som än i dag 

är omtalad för sin driftighet och odlingsflit. Han var då omkring 

12—13 år gammal och följde sin far, Carl Danielsson 

från Orrträsk, född 1777. Hans namn var Daniel Karlsson, 

och han var född i Orrträsk 1802. 

Fadern hade av allt att döma även intressen i Loberg söder 

om älven, men släppte dessa. Han avled 1843. Sonen Daniel 

gifte sig med Catarina Johansdotter från Mörttjärn dotter till 

förste nybyggaren därstädes. Släktskapen skulle senare ytterligare 

förstärkas därigenom att en son till Johan Johansson 

gifte sig med en dotter till Daniel Karlsson. 

Daniel Karlsson hade följande barn: 

Carl f. 1835 

Anna Caj sa . . 

Johannes 

Nils 

Maria Christina 

1839 

1841 

1847 död späd? 

1849 

Som redan är sagt, var »Långsels^Daniel» storodlare och 

storbonde även efter nutida mått. År 1839 synade han Lång- 

i9


berget och samma år Långdal. Syftet var att hans pojkar 

skulle få var sitt nybygge. Än i dag berättar man i trakten om 

Karlssons odlarbravader, bl. a. hur han anlade dammängar på 

flera ställen. I Långberget ser man ännu spår efter en stendamm 

som han byggde och som oförstående grannar kallade 

»Daniel Karlssons galenskap». Söder om nuvarande landsvägen 

omedelbart väster om Kvarnbäcken ser man också spår 

efter en bevattningskanal. Kvarnbäckens vatten leddes in i 

kanalen och över ängar längre åt väster. 

Kvarn anlades också i Kvarnbäcken. Av anläggningen, där 

senare funnits såg och spånhyvel, syns ännu tydliga spår. 

Traditionen vet berätta att Karlsson hade »många drängar 

och pigor». Anteckningarna i församlingsböckerna bär syn 

för sägen. Listan över det tjänstefolk han hade är osedvanligt 

!ång. 

Hans odlarmöda medförde omsider att han fick Hushållningssällskapets 

belöningsmedalj. Den bevaras ännu i släkten. 

Långselet uppges 1891 ha en odlad areal av 18,14 ha, en 

ägovidd som nästan når upp till vad som fanns i de största 

byarna i älvdalen. 

Loberget. 

Den 1/11 1827 fick Carl Danielsson i Långsele K. B:s tillstånd 

att anlägga nybygget Loberget (bild 13). Skatten sattes 

till 11/32 mtl. Vid avvittringen 1862 fick nybygget 530 tunnland, 

26,5 kappland mark. 

Av immissionsbrevet för Loberget framgår vilka byggnader 

som ansågs böra finnas å ett nybygge av denna storlek. Mangårdsbyggnad 

17 alnar lång, 10,5 alnar bred inredd med förstuga, 

stugukammare och gästrum. Bagarstuga 12X10 alnar, 

inredd med förstuga, stuga och kammare. Ladugård med fähus, 

foderlada och port. Stall med foderlada och med hemlighus 

intill. En stolpbod med dubbla bottnar, en skvaltmjölkvarn, 

en korn- och trösldada med dubbla bottnar, badstuga 

50


(bastu) med gråstensugn, vattenbrunn, 10 hölador med nävertak, 

600 famnar gärdesgård. 

Carl Danielsson har troligen aldrig bott på nybygget. Redan 

på 30-talet fanns där en familj Abrahamsson. Den bodde åtminstone 

kvar där i början av 1850-talet. Äldsta gårdsplatsen, 

som nu är öde, ägs av Forsell i Holmfors. 

Den odlade arealen var 1892 14,20 ha. Folkmängden var 

1880 23 och 1948 25 personer. Byn består nu av tre gårdar. 

Större delen av marken äges av Sävenäs Nya AB. 

Långdal och Långberget. 

År 1839 den 27/3 beviljades på ansökan av Daniel Karlsson 

i Långselet anläggning av nybyggena Långdal och Långberget. 

Långdal åsattes ett skattetal av 1/4 mtl. och Långberget 3/32 

mtl. Vid avvittringen 1862 erhöll det förstnämnda nybygget 

944 tunnland 20 kappland och det senare 653 tunnland 19 

kappland mark. 

Karlssons son Johannes slog sig ned i Långberg och sonen 

Karl i Långdal. 

Karlsson var inte den som lät gräset gro under fötterna. En 

knapp månad efter det anläggningstillstånd beviljats hade 

51


han byggt en loge som ännu står kvar. Sonen uppförde en 

bagarstuga 1863. Den står kvar i orört skick. Manbyggnaden, 

en vanlig parstuga, är numera ombyggd. 

Släktingar till Daniel Karlsson innehar alltjämt stället. 

I Långdal upptäcktes 1937 en gruvförekomst om cirka 2 

mill. ton som delvis ligger under Skellefteälvens botten. 1926 

fann man Långselemalmen om cirka 5 mill. ton malm. Båda 

fyndigheterna bearbetas av Bolidens Gruv AB. 

Den odlade arealen i Långdal var 1903 7,81 ha. År 1880 

bodde där 17 personer och 1948 31 personer. 

I Långberget bodde 1880 23 personer. Nybygget är numera 

obebott. 

Lidberg. 

Anläggningstillståndet för Lidberg är daterat 5/8 1842. Det 

var Nils Hansson i Loberg som denna dag fick K. B:s tillstånd 

att anlägga nybygget med gårdsplats »å den s. k. Boliden». 

Östen Andersson i Holmselet protesterade och gjorde anspråk 

på en del mark som ingick i det blivande nybygget. Länsstyrelsen 

tog dock icke någon hänsyn till protesten. 

Skattetalen sattes till 11/64 mtl. Vid avvittringen 1862 tilldelades 

nybygget 1098 tunnland 5 kappland mark. 

Namnet skrives ursprungligen Liberget. År 1880 fanns där 

ett hushåll om 7 personer. År 1948 redovisas endast 3 personer 

i byn. 

Dragnäs och Högberget. 

Dragnäs no 1 beviljades till anläggning 23 oktober 1802. 

Skattetalet sattes till 5/32 mtl. Vid avvittringen år 1867 tilldelades 

nybygget 1.143 tunnland 3,1 kappland mark. 

Dragnäs no 2 anlades den 16 februari 1860. V-id avvittringen 

tilldelades nybygget 1.181 tunnland 13,8 kappland 

mark. 

52


Insynare av Dragnäs no 1 var Johan Danielsson från Ostvik 

född 1779 och gift med Magdalena Persdotter från Östanbäck. 

Traditionen uppger att han någon tid i början bott vid Gallejaursjön 

men att han i samband med insyningen av Dragnäs 

flyttade till Sörberget, en plats cirka 700 m väster om Militärvägen. 

Uppe på berget kan man alltjämt se svaga spår efter 

hans stuga vilket alltså är första gårdsplatsen i denna by. Det 

ligger nära till hands antaga att Danielsson flyttat från Gallej 

aur och synat Dragnäs när Benjaminssönerna från Rörträsk 

år 1801 fått immission på ett nybygge vid Gallejaur. 

Omedelbart söder om Dragnäs no 1 anlade en måg till Danielsson 

Högberget (Högberg) no 1. Anläggningstillstånd beviljades 

den 15 november 1828. Vid avvittringen 1867 tillades 

Högberget 1.193 tunnland 28 kappland mark. Eftersom gårdarna 

i Högberget ligger omedelbart intill bebyggelsen i Dragnäs 

är det ingen som utom i officella sammanhang, gör någon 

åtskillnad mellan de två nybyggena utan bebyggelsegruppen 

(kallas Dragnäs. 

En person vid namn Erik Eriksson insynade Dragnäs no 2 

omedelbart norr om no 1. 

Den tredje bebyggelsegruppen, slutligen, som ligger alldeles 

intill bron över Skellefte älv, har sin upprinnelse från 1896, 

då bron över älven byggdes. På norra stranden uppfördes då 

en barack, som efter brobygget blev bebodd. Till slut avsöndrades 

ett litet torp från Dragnäs no 1 och fick namnet Treholmfors. 

Sedermera har ett par gårdar byggts på området 

intill vägen. 

En legendarisk person i Dragnäs, kallad »Dragnäswifn» 

(av Dragnäs och vit) hette Per August Berg. Det var inte 

många som under hans verksamhetstid under 1800-talets 

senare decennier visste hans rätta namn ehuru han var känd 

inom hela socknen. 

År 1880 bodde i Dragnäs 18 personer, 1948 21. Nu finns i 

byn åtta gårdar. 

53


Byanamnet Dragnäs torde ha uppstått därigenom att i älven 

strax ovanför Treholmsforsen är det s. k. dragström i 

vattnet. 

Maurliden. 

Maurliden, eller Maurträsk som det vid något tillfälle också 

kallats, beviljades till anläggning den 12/7 1804. Vid avvittringen 

1867 åsattes nybygget 3/64 mtl. skatt och fick en areal 

av 1.771 tunnland 4,8 kappland. 

Traditionen har ett svagt minne av förste nybyggaren, Lars 

Olofsson född 1772. Han står också antecknad som förste 

åbo. Man tror att han härstammade från Skråmträsk. I byn 

finns alltjämt en liten byggnad av enkelstugutyp daterad 1808. 

Stugan anses vara nybyggets första ordentliga boningshus. 

Vid laga skiftet 1890 var den odlade arealen 4,01 ha. Antalet 

invånare var 1811 7 personer, 1880 9 personer och 1948 11 

personer. F. n. finns 5 gårdar i byn. 

De senaste åren har det varit ovanligt livligt i den lilla byn 

och anledningen är att rätt omfattande gruvundersökningsarbeten 

bedrivits i närheten. 

Kedträsk eller Svanheden. 

På ansökan av Olof Andersson från Sörlångträsk (Långträsk 

vid Bastuträsk) förrättades den 16 dec. 1818 och den 

30 juli 1819 syn å vissa lägenheter invid och omkring Kedträsket 

som Andersson funnit lämpliga som plats för ett nybygge. 

Den 11 augusti 1819 meddelade länsstyrelsen anläggningstillstånd. 

I handlingen heter det bl. a. att bostad skulle 

uppföras på norra sidan av Kedträsket % mil i öster frän 

Bjurträsk. Nybygget fick namnet Kedträsk och beviljades inte 

mindre än 40 frihetsår, ett antal som senare ytterligare utökades. 

Olof Andersson benämndes »Stark-Åll» eller »Sjongar- 

Åll». 

54


År 1830 köpte bonden Jon Jonsson från Petikträsk nybygget 

av Andersson för 526 rdr och sökte införsel. Den beviljades 

men redan 24 jan. 1834 sålde Jonsson, denna gång med 

uppgiven hemort i Pjäsörn, till drängen Johan Olofsson från 

Svansele. Jonsson hade troligen aldrig slagit sig ned på nybygget. 

Vid denna transaktion betingade nybygget ett pris av 

100 rdr och kallas nu Svanheden. Förklaringen till priset torde 

vara att endast 100 rdr erlagts av köpeskillingen och att Johan 

Olofsson »återbördade» faderns, Olof Anderssons nybygge. 

Länsman Bjuhr vitsordar att Kedträsk och Svanheden är 

samma nybygge. 

Gårdsplatsen vid Kedträsket hade befunnits föga lämplig. 

Man klagar över att jorden var sandig och stenig. Sannolikt 

byggdes där aldrig hus, ty i samband med en av försäljningarna 

konstateras att tre byggnader uppförts i Svanheden norr 

om älven där gårdsplatsen ansågs vara bättre. Det konstateras 

också att man trots bostadens belägenhet alltjämt hade 

tillgång till fiske i Kedträsket. 

Johan Olofsson som den 17 nov. 1835 sökte införsel i nybygget 

blev bofast där med gårdsplats i nuvarande Norra 

Svanheden. 

Holmselet. 

Den 27/7 (eller 29/7) 1822 beviljade K. B. anläggning av nybygget 

Holmselet på ansökan av drängen Per Olof Håman 

från Medle. Nybygget var beläget »på södra sidan av Skellefteå 

älv en fjärdedels mil nederom Långseleforsen». Håman ställde 

borgen för åboskyldigheternas fullgörande av Erik Jonsson 

och Stora Sven Persson från Myckle och nybygget fick 35 frihetsår. 

Skattetalet bestämdes till 3/16 mantal och vid avvittringen 

1892 blev arealen 672 tunnland 28 kappland. 

Numera äges Holmselet i stor utsträckning av Sävenäs Nya 

AB. Bror Larsson bor på gamla gårdsplatsen. Stommen till 

första byggnaden står kvar men den är flyttad ett stycke och 

ombyggd. Byn består nu av fyra gårdar varav en är öde. 

55


Mörttjärn. 

Genom utslag av K. B. daterat den 5 aug. 1826 fick Olof 

Nilsson i Stämningsgården tillstånd att anlägga ett nybygge 

»Morttjärn». Tillståndet var villkorligt. Sökanden skulle under 

en tid av fem år — 1827—32 — »göra försök med att av 

åkermarken samt ängeslägenheterna ifrån no 1 till och med 

no 8 inrätta och uppodla ett krononybygge under namn av 

Morttjärn varefter, om avvittringen dessförinnan inträffar, 

sedan förhållandet då blivit undersökt och utrett, vidare utlåtande 

skall meddelas om lägenheterna böra till kronoallmänning 

utläggas eller till ett nybygge användas. I sistnämnda fall 

äger sökanden ovillkorlig företrädesrätt därest han under tiden 

genom odlingsflit gjort sig förtjänt samt om han visat sig 

ha de egenskaper en kronoåbo bör ha.» 

Han skulle »icke äga att njuta till godo det understöd i 

spannmål som krononybyggarna bestås eller att till annat än 

husbyggnad och gärdsel och vedbrand begagna skogen.» 

Nilsson, som av traditionen uppges ha varit lapp, synes endast 

något år ha stannat på platsen. Något boningshus uppfördes 

inte av honom. Där fanns endast ett mycket oansenligt 

uthus, använt som fähus. Det uppges också att han någon tid 

bott i byggnaden eller möjligen i någon enkel koja. Han fann 

omständigheterna övermäktiga och överlät sina rättigheter 

till Per Johansson från Bodberg för 30 rdr. Två år innehade 

denne stället. Den 26 nov. 1829 sålde denne till brodern Johan 

Johansson för 120 rdr. 100 kvadratfamnar var då odlade. Johan 

Johansson flyttade till platsen året efter sitt giftermål 

och lär första vintern ha bott i Nilssons fähus. Redan året 

efter hade han uppfört ett boningshus, som stod strax söder 

om Gunnar Fahlgrens nuvarande gård. 

Johansson var gift med Anna Kristina Olofsson, dotter till 

den vida kände Norsjöklockaren från Storliden, Olof Persson. 

Makarnas äldste son, Per, övertog senare halva nybygget. Dottern 

Sara gifte sig med Gabriel Eriksson från Rengård och 

dessa övertog den andra hälften av Mörttjärn. Makarna Eriks-


son sålde avverkningsrätten till skogen till Markstedt & Söner 

i Skellefteå för en tid av 30 år. Köpesumman lär ha rört sig 

om 30.000 rdr. De flyttade senare till Finnsele. 

En son till Johansson, Gustaf Olof bosatte sig i Degerträsk 

och blev far till den bekante predikanten Olof Tjärnkvist därstädes. 

Dottern Anna Greta gifte sig med Johan Danielsson i 

Långsele och en tredje dotter gifte sig till Rengård. Erikssönerna 

i Finnsele och Lindforssläkten i Långsele har samma 

ursprung: nybyggaren i Mörttjärn Johan Johansson. Alla invånare 

i byn utom några ingifta har Johansson till stamfar. 

Nybygget åsattes vid utsyningen 9/64 mtl. och erhöll vid 

avvittringen 2.827 tunnland, 36 kappland mark. Nära hälften 

är dock impediment vilket förklarar den stora arealen då tydligen 

någon jämkning skett. 

Byns odlade areal år 1915 uppges vara 11,38 ha. Folkmängden 

var 1880 12 personer och 1948 35. Nu finns i byn sex 

gårdar. 

Finnsele. 

År 1834 ansökte Jon Nilsson från Bruträsk att av de lägenheter 

som den 24 sep t. 1823 upplåtits till Bruträsk kronohemman 

under förbehåll av särskild ränta, få insyna ett nybygge. 

Tillståndet är daterat den 4/6 1834 och namnet blev Finnselet. 

Gårdsplatsen skulle förläggas till norra stranden av Skellefte 

älv mitt mot Holmselet. Skattetalet sattes till 1/8 mtl. Vid avvittringen 

tilldelades nybygget 546 tunnland 31,5 kappland 

mark. 

På 70-talet hade Finnsele kommit i den Markstedtska trävarufirmans 

ägo. Gabriel Edvard Eriksson från Rengård (som 

härstammade från Jon Gabrielsson-Junkare i Petiknäs) hade 

genom gifte blivit ägare till en avsevärd areal skogsmark i 

Mörttjärn. Dessa skogsmarker (möjligen endast avverkningsrätten) 

bytte han bort till Markstedtska firman mot nybygget 

Finnsele dit han flyttade 1880. Ett ännu kvarstående hus på 

platsen är märkt G. E. E:s 1884. 

5 

57


Den gamla gårdsplatsen är numera övergiven och bebyg- 

gelsen har flyttats upp från älvsstranden till landsvägen. 

Hemmanets odlade areal uppgavs 1926 till 11,40 ha. Avbrott 

i bebyggelsen torde ha skett under nybyggets tidigare skede. 

Den mesta odlingen på gamla boplatsen har sannolikt utförts 

under den tid Markstedtska firman ägde stället. 

Renfors. 

Inhysesmannen Johan Nilsson i Bjurvattnet fick den 7/11 

1836 tillstånd att anlägga nybygget Renfors. Genom omständigheter 

som inte i detalj kunnat följas, hade en av de tidigare 

innehavarna av Loberget, Nils Hansson, varit ägare någon 

tid. Nilsson sålde i sin tur till Per Andersson i Renström. 

Nilsson lär ursprungligen ha kommit från Gummark eller 

Gärdsmark i Skellefteå socken. Från honom härstammar 

Holmkvistarna i Mörttjärn. Ungefär vid halvsekelskiftet ägde 

Nilsson även Södra Åkulla. (Som han 1852 sålde till Jonas 

Widman då dräng i Långselet.) 

Traditionen uppger att nyssnämnde Per Andersson fick 

betala 1000 rdr för nybygget Renfors. Avbetalningen skulle 

ske med 100 rdr pr år. Han förefaller ha varit inte så litet av 

slarver. Bekymren överlät han åt sin hustru som bl. a. genom 

att väva och sälja vadmal för 2 kr pr aln lyckades klara avbetalningarna. 

En son till Nilsson, Nils Bjur, bodde i en liten stuga på 

älvsbacken intill Alvar Lundkvists nuvarande gård innan han 

flyttade till Näset, som han tog som torp i samband med avvittringen 

1867. Bjur var morfar till Alvar Lundkvist som nu 

innehar första gårdsplatsen. Den ursprungliga manbyggnaden 

är den lilla bagarstugan på gården daterad 1835. 

Vid laga skiftet 1900 var den odlade arealen 11,20 hektar. 

Antalet invånare var 1880 10 personer och 1948 30 

Nu finns i Renfors nio grannar. 

58

Nä: 


• • Repforg 1836 

A\ ' S. Åkulla 

\v\ ' 1846 

Bild 1'k Benfors med uiflytten. 

Södra Åkulla. 

Nybyggaren Johan Nilsson i Renfors (bild 14) sökte och 

fick anläggningstillstånd på nybygget 1/8 mtl. Södra Åkulla 

den 18/3 1846. Vid avvittringen 1869 bestämdes arealen till 

792 tunnland 19,1 kappland. 

Norr om nuvarande gården högt uppe i sluttningen byggde 

Nilsson en liten koja av enklaste slag. En jordfast sten bildade 

underlaget till muren. Under fem år bodde han där med sin 

familj. För nybygget Åkulla betalade han 250 rdr riksgälds. 

Genom köpekontrakt den 24 april 1852 sålde han »stubbeoch 

besittningsrätten» till nybygget till drängen Jonas Carlsson-Widman 

i Långsele, enligt tradition av soldatsläkt med 

namnet Storman. Nilsson flyttade 1869 »till Norsjö» d. v. s. 

till byn Renfors. 

Widman, som var född 1824, var då dräng hos Daniel Karlsson 

i Långselet. Han gifte sig i samband med nybyggesövertagandet 

med en syster till Johan Johansson i Mörttjärn. Widmans 

ättlingar innehar alltjämt stället. 

I befintlig statistik sammanföras ofta Södra och Norra Åkulla 

varför man inte utan avsevärda besvär kan räkna ut hur 

många personer som bodde i vardera byn. Uppgiften i Skellefteå 

sockens historia om en folkmängd av 10 personer 1880 

59


i N. och S. Åkulla och 1948 58 personer i båda byarna är väl 

riktig, men beträffande sistnämnda siffra avser den till största 

delen Norra Åkulla där en gruvfyndighet medfört bebyggelse. 

I Södra Åkulla finns alltjämt endast ett fåtal grannar. 

Näset. 

I samband med Renfors omnämndes en Nils Bjuhr som bott 

i denna by. Vid avvittringen 1867 utlades torpet Näset söder 

om älven och tilldelades 527 tunnland 8 kappland mark. 

Bjuhr var son till nybyggaren Johan Nilsson som från S. 

Åkulla flyttat till Renfors. Hans hustru kom från Mörttjärn. 

Traditionen uppger att Näset utlades på ansökan av Bjuhr. 

Han bodde där till 1898, uppförde en del åbyggnader varav 

vedboden är daterad 1885. År 1898 flyttade han till Petikträsk 

där han strax därefter hängde sig. 

Näset låg härefter öde ett tiotal år. 1907 kom K. G. Avander 

dit. Där fanns då en sexknutäd manbyggnad, en sommarstuga, 

den ovan nämnda vedboden samt en fallfärdig ladugård. 

Avander kom från Klockarliden. 

Näset äges nu av Gunnar Avander. 

Bjnrlieden. 

Bjurheden — cirka 2 km norr 0111 Rålund och några hundra 

meter norr 0111 Petikån — fick anläggningstillstånd 12/10 

1843. Skattetalet sattes till 1/16 mtl. Vid avvittringen tilldelades 

nybygget 297 tunnland 6,8 kappland mark. Vid laga skiftet 

1912 fanns där 3,76 höktar odlad jord. År 1880 bodde 7 

personer i Bjurheden. Stället blev öde för ett 20-tal år sedan. 

Vem som insynat Bjurheden är inte fullt klart men en person 

vid namn Carl Johan (Markusson) Avander f. 1828 bodde 

där på 60-talet hos sin son nybyggaren Carl Larsson, född 

1833 i Jörns socken. Avander har med säkerhet inte upptagit 

nybygget men torde vara förste åbo. Han har tydligen fört en 

amibulatorisk tillvaro tidigare, ty han är även en period skriven 

i Bredsele vid Skellefteälven. 

60


Fallet. 

Tillstånd till anläggning av nybygget Fallet meddelades den 

18/3 1846. Skattetalet bestämdes till 3/16 mtl. och vid avvittringen 

tillades nybygget 60 tunnland 14,5 kappland inrösningsjord, 

408 tunnland 9,5 kappland avrösningsjord samt 

325 tunnland 28 kappland impediment eller tillsammans 794 

tunnland 20,5 kappland. 

Det var Johan Andersson från Krångfors och Carl Lundström 

från Högstliden som var för sig ansökte om anläggningstillstånd. 

Lundström transporterade emellertid sin ansökan 

på Johan Johansson och Claes Olof Falk i Långselet 

varefter Johansson överlät sin del till Falk som fick anläggningstillståndet. 

Folkmängden var 1880 7 och 1948 20 personer. 

Borup. 

Nybygget Borup utsynades i samband med avvittringen 

1862 och utsyningshandlingen är daterad 31/12 detta år. Arealen 

bestämdes till 779 tunnland 6,5 kappland och skattetalet 

sattes till 5/32 mtl. 

Att den förste som bosatte sig där var avskedade fältjägaren 

Anders SvenssonnFrimodig är fullt klart. Men av tillgängliga 

handlingar framgår att dessutom en Nils Petter Nilsson och 

en Per Andersson varit medintressenter, dock med tillägget 

att »sedermera vorden rättsinnehavare» var Jacob Olofsson- 

Lind från Svartlund. För att ytterligare krångla till det hela 

befinnes en bod i Borup vara försedd med initialerna H. N. S. 

och årtalet 1853. På Kvarnbäcksudden — mitt emot Båtfors 

på södra älvsstranden — bodde en smed som med familj flyttade 

till Norsjö 1862. Han måste således ha bott där innan 

stället synades, uppenbarligen utan att ha åborätt. Det uppges 

att byn Borup i Norsjö fått sitt namn då smeden — Anders 

Zakrisson — flyttade dit från Borup i Skellefteå. Norsjö- 

Borup har anläggningsåret 1867. 

61


Folkmängden i byn var 1880 28 och 1948 4 personer, alltså 

en katastrofal nedgång. Delvis kan denna förklaras av att 

stället övergick i Sävenäs AB:s ägo. Nu finns där tre gårdar. 

Den gamla gårdsplatsen står öde. 

Åkerlund. 

Anläggning av Åkerlund beviljades Jonas Larsson-Marklund 

i samband med avvittringen 1862. Skattetalet var ursprungligen 

9/64 mtl. År 1866 överfördes 1/64 mtl. till Finnsele. 

Arealen blev 789 tunnland 21 kappland. 

Jonas Larsson-Marklund slog sig ned i en liten fyrknytt 

stuga rätt nära älven och ett stycke väster om västligaste gården 

i nuvarande Åkerlund. 

År 1880 fanns i byn 10 personer och 1948 34. Nu finns i 

den lilla byn fem gårdar. 

Kusfors. 

Nybygget Kusfors — nu Södra Kusfors — beviljades till 

anläggning i samband med avvittringen 1867. Med all sannolikhet 

var det Per Jonsson-Kuse född 28/11 1815 som var 

sökande. Han är den förste som bor där. Kuse var född i Yttervik 

och son till inhysesmannen Jon Jonsson-Kuse därstädes. 

Kuse byggde en stuga söder om älven intill forshuvudet. Möjligen 

har forsen fått namn efter honom. 

Inte långt därefter förvärvades nybygget av Jonas Bergman 

från Varuträsk. Bergman är mest känd under namnet Kus- 

Jonk. 

Vid avvittringen 1867 åsattes nybygget 1/8 mantal i skatt 

och tilldelades 1385 tunnland 7 kappland mark. 

När stambanan byggdes befanns det lämpligt att förlägga 

en station vid Kusforsen. Av flera skäl placerades denna norr 

om älven där snart ett litet stationssamhälle växte upp. Stationen 

fick nybyggets namn och när man nu talar om Kusfors 

62


menar man alltid stationen. Kus-Jonkes gamla boplats fick 

heta Södra Kusfors. I samband med järnvägsbygget revs 

äldsta stugan och SJ uppförde den huvudbyggnad som nu 

står på platsen. 

Kus-Jonke sålde 1905 till Sävenäs AB. På gårdsplatsen 

uppförde bolaget en stuga — som ännu står kvar — till födorådsbostad 

åt Bergnian. Det var inte alldeles ovanligt att 

skogsbolagen köpte ställen mot bl. a. födorådsavtal. 

Efter någon tid förvärvades inägorna av Anders Berggren 

från Rengård. Denne var bördig från Lycksele men gift med 

en kvinna från Rengård. Berggren hade även släktingar i 

Finnsele. Längs dubbla linjer var han befryndad med Petiknäsbor. 

En sonson till Jonas Bergman bor ännu kvar i Kusfors ett 

stenkast från den äldsta gårdsplatsen. 

Kusfors hade 1880 8 personer, de allra flesta (en torpare 

vid namn Lundmark bodde på Petiknäs ägor på norra sidan 

älven) boende söder om älven. År 1910 hade stationssamhället 

63 invånare och år 1948 32. 

Söder om älven finns nu ett halvdussin gårdar. 

Gäddträsk. 

Gäddträsk, ett par km nordost om Renström, har redovisats 

som torp och utlades i samband med avvittringen 13/6 

1869. Stället tilldelades då 373 tunnland 20 kappland mark. 

Första åbo var nybyggaren Johan Larsson, född 1837 i Norsjö 

socken. 

Uppgiften av Westin i Skellefteå sockens historia att Gäddträsk 

skulle ha synats redan 1835 har inte kunnat kontrolleras. 

I församlingsboken finns inte platsen upptagen tidigare 

än i 1862—71 års bok. 

År 1880 bodde där 13 personer och 1948 27. I byn finns nu 

fyra gårdar och 15 invånare. 

63


Nicknoret. 

Intill Militärvägen strax söder 0111 den punkt där denna 

passerar Skellefteälven vid Treholmsfors, ligger byn Nicknoret. 

Den består dels av ett skattehemman under Mensträsk by, 

och dels av några kronotorp som ligger på kronoparken Norra 

Vidmarken. Av dessa är kronotorpet Nicknoret det äldsta och 

har gett byn namnet. 

Redan omkring 1910 fanns där den lilla numera bortrivna 

stuga som var första åbyggnad på torpet. Äldsta upplåtelsekontraktet 

är emellertid daterat den 14 mars 1918. S. k. olaga 

bosättning på kronomark var inte ovanlig tidigare. Det kunde 

ibland dröja länge innan bosättningen legaliserades. 

Redan i början av 90-talet fanns emellertid den förste bebyggaren 

i trakten. Han bodde först i Mauriiden men flyttade 

senare till Mensträsk. Han hette Nickanor Johansson och var 

från Burträsk. Traditionen uppger hans hemort till Villvattnet. 

Hans härstamning från Burträsk kan bestyrkas. Johanssons 

förnamn fick ge torpet och senare byn dess namn. Varje 

kronotorp inom byn har dock sitt eget namn vilka aldrig 

brukas utom i officiella handlingar. 

De små hus som förste bebyggaren Johansson uppförde öster 

om Militärvägen är nu borta. 

FOLKKULTUR OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN. 

BYGGNADSSKICK. 

Gårdar och gårds platser. 

En av byarna i ådalen är flyttad från sin ursprungliga plats. 

Det gäller Finnsele. Nybyggets gårdsplats låg ursprungligen 

i omedelbar anslutning till den då odlade marken intill älven. 

Där står numera endast ett par ekonomibyggnader kvar, däribland 

en rundloge. Bebyggelsen är under de sist förflutna 

64


Bild 15. Övre Båtfors 2 10 . Situationsplan au gårdsbyggnaderna. 

(Skala 1: 1000). 1. Trösklius. 2. Smedja. 3. Redskapslider. 4. Garage. 

5. Gödselrum. 6. Ladugård. 7. Brunn. 8. Gammal ladugård. 

9. Sommarstuga. 10. Bod. 11. Mangårdsbyggnad. 

decennierna flyttad längre åt norr upp till landsvägen Brutorp—Renström. 

Anledningen är väl närmaist att när man 

måste bygga om och modernisera bostäderna föredrog man 

att bo nära allmän väg. Fråga är om inte den ursprungliga 

odlingen vid älven snart alldeles överges. 

Det bör kanske sägas att den vid utsyningen bestämda 

igårdsplatsen för Kedträsk också blev flyttad, men förhållandet 

är något annorlunda då på den ursprungliga platsen aldrig 

odlats eller byggts hus. 

Den äldre bebyggelsen i de övriga byarna ligger på eller i 

omedelbar anslutning till de äldsta gårdstomterna. De senaste 

årens nybyggnader har dock medfört att bebyggelsebilden 

65


Bild 16. Bålfors 2 10 . Utsikt mot gården från öster. 

ändrats åtskilligt vartill inte minst bidrar att man på sistone 

fått vägar med en något annan sträckning än de ursprungliga 

framkomstlederna. Bebyggelsen anpassar sig långsamt här- 

efter. I Renström har ett helt nytt samhälle uppstått på det 

övre strandplanet norr om landsvägen. Det är gruvan som 

medfört denna utveckling. Ungefär samma sak kan iakttagas 

i Örträsk. Intill landsvägen söder om älven och nedströms 

Renströmsbron har ett halvdussin moderna byggnader upp- 

förts i anledning av bearbetningen av Åsengruvan. I Kusfors 

ligger den äldsta bebyggelsen söder om älven medan järn- 

vägsstationen medfört att ett litet stationssamhälle uppstått 

på norra sidan. 

Som vanligt på dessa hemman där man länge levde under 

naturahushållets alla förhållanden var antalet hus på varje 

gård mycket stort. Som exempel kan nämnas att på J. O. Edströms 

gård i Gumboda (»Tysk-Antes» gamla gård) fanns 

1817 inte mindre än 14 byggnader. På Petiknäs no 1 fanns 

1818 9 hus och på no 2 10. På den enda gård som fanns i 

Örträsk 1818 stod 7 byggnader, i Svansele fanns det två går- 

66


Bild 17. Näsel. Situationsplan över gårdsbyggnaderna. (Skala 

1:1000). 1. Sommarstuga. 2. Äldsta mangården. 3. Mangårdsbyggnad. 

4. Trädgårdsland. 5. Lekstuga. 6. Brunn. 7. Ladugård. 8. Vedbod. 

9. Källare. 10. Gammal ladugård. 11. Tröskhus. 

dar med 16 hus vardera och en med 18. År 1877 fanns i Petikträsk 

två gårdar med 10 hus vardera. 

Det kan diskuteras om regelrätt kringbyggda gårdar någonsin 

förekommit på samma sätt som i kustlandet (bild 15—16, 

17—'18). Bevarade kartor peka ganska otvetydigt på motsatsen. 

Visserligen stod ofta bagarstugan-sommarstugan i vinkel 

mot mangården men mängden av övriga hus var i flertalet 

fall alldeles planlöst utspridda med bastu, smedja och loge 

ute i periferien. I de fall en ansats till kringbyggnad kan skönjas 

— och det tycker man sig kunna se på åtskilliga ställen —ställdes 

husen så långt från varandra att fyrkanten blev synnerligen 

gles. Även i de fall mangård och fägård genom bygg- 

67


Bild 18. Näset. Utsikt (iver bebyggelsen från vcister. När dämningen 

för Båtfors kraftverk genomförts kommer vattnet att bilda en 

sjö i älvfåran. 

nåder och stängsel kunde skiljas av från fägården, har uppenbarligen 

inte samma stränga ordning i detta fall varit regel 

som närmare kusten. Detta bruk från en äldre tid var här i 

påtaglig upplösning. Förhållandena var, till en början åtminstone, 

primitivare. Långt senare har denna typiska avgränsning 

trängt in för att bli regel även här. 

Manbyggnader. Sommarstugor. Bagarstugor. 

Genom det flitiga ny- och ombyggandet har det gamla byggnadsbeståndet 

i stort sett alldeles förändrats. Endast ett fåtal 

manbyggnader är orörda. Där inte nybyggnad skett har förändringar 

av exteriörerna alldeles utplånat de med timringstekniken 

sammanhörande byggnadstyperna. 

68


Bild 19. Svansele. Manbyggnad av parstugutyp i två våningar. 

Inom det timrade manbyggnadsbeståndet dominerar enkelistugu- 

och parstugubyggnaderna i en, en och en halv våning 

eller 2 våningar (bild 19). Äldsta daterade byggnad är en 

manbyggnad av parstugutyp i en våning från Petikträsk, nu 

'flyttad till Norsjö som hembygdsgård, vilken upptimrades 

1781. Mera lokala planvarianter finns belagda i Petikträsk, 

Ö. Högkulla och Rålund, där parstugan med delad sal förekommer, 

och i Petiknäs, där den i hela Norsjö socken vanliga 

tvåvånings enkelstugan med bakom köket utbyggd kammare, 

s. k. »bakanakammar», finns belagd (bild 20). 

I Svansele står en liten byggnad av enkelstugutyp numera 

använd som hölada. Den uppges vara flyttad ett par gånger, 

vilket styrkes av uppmärkningsspår. Ursprungligen lär den 

ha stått på Erland Erikssons mark vid älven nära intill spåren 

efter den »fiskkällare» som Långträskborna enligt traditionen 

haft där i strandhaket. Det uppges även att byggnaden 

uppförts 1759. Det har inte varit möjligt utröna på vilka grun- 

69


Bild 20. Peliknäs. Manbyggnad av enkelstugutyp i två våningar 

med »bakanakamrnare». 

der just årtalet 1759 anges som byggnadsår. Timringstekniken 

tyder knappast på 1700-tal. 

I hembygdsgården i Norsjö, daterad till 1781, är knuthuggen 

inte av särskilt utpräglad 1700-talstyp. Men tekniken är 

otvivelaktigt ålderdomligare än i den nyssnämnda Svanselestugan. 

Dock bör framhållas att det finns säkert daterade 

1700-talshus i inlandet byggda med en timringsteknik som 

först åtskilliga decennier senare är utmärkande i kusttrakten. 

Med Norsjögården (från Petikträsk) som enda kända undantaget, 

är alla övriga bevarade boningshus uppförda under 

1800-talet, varvid hela århundradet är representerat. En liten 

oansenlig bod i Petikträsk måste dock särskilt uppmärksammas. 

Den torde från början ha varit ett litet fyrknytt hus. 

Denna bod byggdes under kriget om till bastu och man säger 

isig då ha sett årtalet 1674 inhugget. Knutningstypen motsäger 

dock detta påstående. 

70


Bild 21. Borup. Timrad ladugård med från höger foderlada, portlider, 

ladugård, gödselstad, stall, hemlighus och vedbod. 

Bortsett från ovan antydda undantag är, såvitt det nu är 

möjligt att döma, bebyggelsen inom hela området alldeles ensartad 

och i detalj lik samtida byggnader närmare kusten. I 

stora drag synes också utvecklingen på området vara alldeles 

densamma. Sambandet med de äldre kustbyarna synes i detta 

område vara mer utpräglat än på många andra håll. 

Sommarstuga-bagarstuga var ofta kombinerade. Dylika 

byggnader liksom uthuslängorna uppfördes ju av liggtimmer 

och ett ganska stort antal av dylika finns kvar men uppförda 

in på 1900-talet. Om gårdsplanens beskaffenhet och belägenheten 

av övriga hus gjorde det lämpligt, byggdes de ofta i vinkel 

mot mangården. 

Fähus. Ladugårdar. 

Sommarladugårdarna företräder den enklaste och ålderdomligaste 

fähustypen. De har varit vanliga i de större byarna och 

71


bestod i regel av ismå rektangulära timmerhus oftast med 

jordgolv, i de flesta fall utan innertak. Inredningen utgjordes 

endast av ett antal bås, möjligen en katte för kalv eller gris. 

I Pe tikträ sk låg sommarladugårdarna i rad på ömse sidor 

om ett fätå »naut-tåä», som ledde till skogen — betesmarken. 

Endast en av dessa ladugårdar står kvar men med ledning av 

denna och rester av grundstenar kan placeringen tydligt studeras. 

De ladugårdar som funnits vid Svanselebornas fäbod 

söder om älven var av samma typ som de vanliga sommarladugårdarna. 

De har, som längre fram skall närmare skildras, 

i enstaka fall använts in på 1950-talet. 

Ladugårdarna av liggtimmer (bild 21) fick aldrig någon 

hög ålder. En hundraårig ladugård hör till ovanligheten. De 

gångna 75 åren har bevittnat en kraftig utveckling på jordbrukets 

område och strax före eller omkring sekelskiftet — 

gränsen är ganska vid — hade man också av utrymmesskäl 

starkt behov av nybyggen av dylika bus. Man byggde då, givetvis 

fortfarande av liggtimmer, ladugård, portlider och 

foderlada samt i flertalet fall även stall i en länga. 

I äldre tid var ladugårdarnas inredning alldeles ensartad. 

Olikheterna har i huvudsak orsakats av byggnadernas läge på 

gården eller belägenheten av gårdens brunn. På den sida, där 

brunnen-vattenintaget låg, placerades i regel spisen och därintill 

ett stort träkar för vatten. För övrigt hade man bås med 

golv — »pallar» — av trä och en eller flera kättar för får och 

övriga småkreatur. Kättarna hade alltid jordgolv före betongens 

tid. Ofta grävde man ned ett stort träkar under ladugårdens 

golv för uppsamling av urin. 

Särskilda fårhus har också förekommit. Det äldsta som 

iakttagits i trakten fanns i Renfors (bild 22) och bestod av ett 

litet fyrknytt timmerhus med snedtak av bräder, tidigare näver. 

Man har t. o. m. gjort gällande att det lilla huset varit 

både människobostad och ladugård i tur och ordning. Huruvida 

detta är mer än en förmodan är inte nu möjligt att utreda. 

72


Bild 22. Renfors. Fårhus, numera rivet. Av traditionen utpekat 

som nybyggets första ladugård och möjligen någon tid även nyttjat 

som bostad. 

Logar. 

Veterligen är endast en slagtröskloge bevarad inom undersökningsområdet, 

nämligen Olof Anderssons. Den står som 

lada i Gammelgärdan i Svanheden, Anderssons första odling 

och gårdsplats sedan han synat Kedträsk. Logen har varit av 

vanlig typ och storlek med ett från kornladan avskilt smalt 

tröskgolv. 

Några få långlogar finns ä"ven kvar, exempelvis i Svan/sele 

och Petikträsk. Logen i Svansele är byggd på 1820-talet och 

har sidokörbana, den i Petikträsk så sent som 1857 (därmed 

en av de yngsta daterade i länet). 

6 73


Bild 23. Renfors. Rundloge med nävertak. 

När rundlogarna började byggas, hade flertalet av de nuvarande 

byarna anlagts som nybyggen och kornodlingen 

redan tagit en viss omfattning, varför denna typ av logar 

snabbt blev allmän (bild 23). Något tiotal finns alltjämt kvar. 

De är timrade med åtta sidor och har alla sadeltak. 

Rundlogarna har alla en »botten», d. v. s. en andra våning, 

kastloge i mitten, från dörr till dörr, körbana runt om ocih 

halvrunda »lad» mellan körbanan och kastlogen. Ljus får 

man genom dörrarna samt från ett par mycket små gluggar 

som kan tillslutas med luckor på insidan. I gavlarna finns på 

andra bottnen vanligen något större, utanpåliggande luckor. 

De rektangulära timrade tröskhusen (bild 24), också de i 

två våningar synes till tiden sammanfalla med anskaffningen 

av de första stifttröskverken. Långlogarna var opraktiska 

och alla hade inte rundlogar. Därför torde dessa tröskhus ha 

'uppförts i slutet av 1800-talet eller något senare. De förekommer 

i hela ådalen, kanske talrikast i Svansele. 

7i


Bild 24. Svansele. Fyrkantig loge med rester av storhcissja — de 

enda bevarade i området. 

Bodar. 

Alla vanliga typer av timrade förvaringsbodar har förekommit 

inom området. Sålunda har man haft små enkelbodar, 

tvåvåningsenkelbodar på stolpar med överskjutande gavelparti 

samt stora parbodar i två våningar. De bodar av sistnämnda 

typ som är bevarade synes alla vara uppförda omkring 

1800-talets mitt. Troligen är enkelbodarna i allmänhet 

äldre. Några av dem har rutmönstrade dörrar. 

Till bodarna har ibland fogats andra utrymmen. Så förekommer 

ofta en typ av länga med bodar, vedbod och hemlighus 

(bild 25). 

Lador. 

Alla gamla hölador har haft raka väggar och dörren på gaveln 

invid ena långsidan. Den äldsta är daterad 1793. En 

75


Bild 25. S. Bålfors. Timrad uthuslänga med två bodar, hemlighus 

och vedbod. 

hölada i Svansele, daterad 1868 har svagt men tydligt utåtlu- 

¡tade väggar. Det är den äldsta säkert daterade lada där denna 

tendens kunnat spåras. 

På de stora slåtterängarna efter Petikån har funnits över 

300 lador. Flertalet står ännu kvar. Oftast är väggarna raka 

med gaveldörr på sidan men i enstaka fall finns en svag lutning 

på väggarna. Ladorna skiljer sig från vanliga dylika i 

det avseendet att de är undertimrade med 7—8 glesa stockvarv 

(bild 26), alltså nära två meter högt, för att dämmvattnet 

inte skall nå upp till golvet och det inbärgade höet. Man 

måste ha stege för att kunna kasta in höet. Grunden under 

dessa lador var dålig och de sjönk ned i mossan. Det var därför 

ett vanligt bestyr att timra under dem allteftersom de 

sjönk. 

I flera byar, men särskilt i Svansele, har man timrat speciella 

kornlador för förvaring av otröskad säd (bild 27). Det 

76


Bild 26. Svansele. Undertimrad ängeslada. 

är förhållandevis stora hus, omsorgsfullt timrade med rakia 

väggar och dörren mitt på ena gaveln. Gemensamt för alla är 

att de placerats på stolpar liksom en vanlig stolplbod. I enstaka 

fall har de höjts från marken med ett par stockvarv 

extra grovt timmer. Anordningen var, förklarar man, vidtagen 

för att skydda säden mot råttor. 

Övriga byggnader. 

De övriga byggnader som varit allmänna är torkbastu, 

smedja, timrad vedbod samt avträde. Vedbodarna eller 

stundom andra bodar var ofta kombinerade med en särskild 

avdelning i regel endast under snedtak och ibland utan väggar 

på en—tre sidor. Det var slipbodarna. Den omfattande slåttern 

med lie föranledde ju lieslipning i stor skala. 

77


Bild 27. Svansele. Kornlada på stolpar. 

Både bastur och smedjor är såväl i avseende på exteriör 

som planlösning och inredning helt av vanliga typer. Bastun 

har alltid en gavelsvale, som ibland varit timrad och helt sluten. 

Inredningen består av en stor ugn samt lavar kring sidorna. 

Smedjorna har haft jordgolv samt saknat innertak. 

Härden hade inte alltid skorsten utan röken fick söka sig ut 

genom springorna i väggarna. Inredningen utgjordes av en 

ässja, en »pust» (blåsibälg), ett städ, en arbetsbänk samt ett 

kärl, vanligen av en urholkad trädstam, för härdvattnet. 

De timrade aVträdena har, utom i något enstaka undantagsfall 

försvunnit. Ett av de få som bevarats, står i Petiknäs. 

78


Avträden har vanligen ordnats i anslutning till gödselrummet 

i ladugård eller stall. 

Salpeterlador har funnits i de flesta byar, framförallt i 

Svansele, Petikträsk, Gumboda och Petiknäs. Av längder över 

besiktigade lador — man fick betala särskild skatt — framgår 

att vid 1820-talets mitt tillkom flera av de största ladorna 

t. ex. i Svansele. Gamle Olof Olofsson hade två lador, en 

1394X12 alnar och den andra 1614X12 alnar. Den minsta 

ägdes av Johan Andersson och mätte 10X10 alnar (6X6 m). 

Bostadens inredning. Husgeråd. 

Av äldre bohag är ytterst obetydligt bevarat. I den mån det 

fanns möbler, anskaffade under 1800-talets senare del, har 

dessa stått kvar ett stycke in på 1900-talet, vanligen så länge 

som de äldre byggnaderna stod orörda. En först långsam, senare 

allt snabbare, om- och nybyggnadsverksamhet har emellertid 

sedan sekelskiftet radikalt förändrat de gamla interiörerna. 

Skåp- och väggsängar av olika typer flyttades ut och 

ersattes med modernare möbeltyper ofta med tydliga jugendinslag. 

Den äldsta bevarade interiören i hela området torde man 

finna hos Verner Normark i Petikträsk. Byggnadens exakta 

ålder är inte känd men av vissa skäl kan man gissa på 1811. 

Den var ursprungligen sexknutad och en våning hö'g. På 1830talet 

var Jon Adolfsson från Byske bonde på hemmanet och 

han byggde till en övervåning, möjligen också den lilla utbyggnad 

bakom köket, »bakanakammar», soni var indelad i 

rum och en smal kammare (mjölkkammare) vid ena sidan. 

Från denna tid torde även huvuddelen av den fasta inredningen 

härstamma. 

Kökets möblering, något modifierad av fönstrens placering 

och dörrarna till utbyggnaden, överensstämmer med parstugukökens 

gängse möbleringsschema. 

Taket är ett tredingstak med längsgående åsar och tvärgående 

bräder. En kraftig storhylla är anbringad under taket 

79


och från den går den vanliga lilla skohyllan på tvären. Köket 

¡har fyra, numera sexnutade fönster. 

Spjället i köksspisen manövreras med en hävstång i stället 

för det vanliga spjällsnöret. 

I de få övriga fall byggnader av äldre typ ännu är orörda, 

fortlever det äldre möbleringsskicket ehuru möbelbeståndet 

kan vara moderniserat. 

Vad egentliga lnusgeråd beträffar har beståndet i äldre tid 

varit torftigt även i hem där man hade förhållandevis god 

ekonomisk ställning. 

I en bouppteckning efter Gustaf Olofsson i Svansele död 

1860 upptages bl. a. några glasflaskor, fyra spillkummar, elva 

tallrikar samt en karott. Vidare fanns »ett par bristfälliga thekäril», 

fyra par knivar och gafflar, två bordknivar och ytterligare 

nio gafflar. Detta betyder bl. a. att Olofsson hade en 

förhållandevis stor mängd matkärl. Bouppteckningen efter 

Stina Lisa Andersdotter i samma by och från ungefär samma 

tid uppvisar ett vanligare förhållande. Där upptages 6 st vridskålar 

(skålar av björkvri) och 8 trätallrikar. Detta var »vardagsporslin» 

i flertalet hem under denna tid. I ett annat hushåll 

redovisas 12 vridfat, 9 trätallrikar och två dussin mjölktråg. 

Leonard Nordstedt i Petikträsk hade 1877 tre silverskedar, 

en kniv och gaffel samt 18 porslinstallrikar och en del annat 

porslin. Johan Jonsson-Stenmark i Båtfors hade fem tallrikar 

och två par »thekäril». 

Fotogenlamporna innebar ett avsevärt framsteg och var en 

av förutsättningarna för en popularisering av järnspisen, en 

annan mycket betydelsefull nyhet. Lamporna började sprida 

sig till förmögnare hem redan under 60-talet men ansågs som 

lyx och nyttjades sparsamt. Man nöjde sig som förr med ljus 

ur den öppna spisen och talgljus vid högtidligare tillfällen. 

En eller annan järnspis anskaffades före sekelskiftet men 

först omkring denna tid eller strax därefter började de bli 

mer vanliga. Stambanan som byggdes på 90-talet bidrog till 

att sprida nyheter. Då den första spisen strax efter 1900 kom 

80


till Gumboda föregicks den av ryktet om att vedåtgången skulle 

bli obetydlig. På många håll dröjde det ett par decennier 

innan nyheten slog igenom fullständigt. Första järnspisen i 

Rålund var av Näfweqvarns fabrikat och hade kommit till 

trakten vid banbygget. 

Fotogenbristen under första världskrigets år vållade stora 

svårigheter. Där inte elektrifieringen var genomförd — och 

det var inte på så många håll — blev karbidlamporna räddningen. 

De osande, opålitliga och farliga tingesterna, ofta tillverkade 

av gamla plåtburkar och glasflaskor, påskyndade 

elektrifieringen. 

Liv och arbete inomhus. 

Sättet att leva i rent yttre bemärkelse, gårdarnas-hushållens 

rutinmässiga funktion, har i de olika byarna varit likartat. 

Variationerna har i huvudsak enbart orsakats av olikheter i 

ekonomiska villkor. 

De första nybyggarna har i hög grad "varit hänvisade till 

fiske och jakt för att kunna överleva. Fiskens roll i nybyggarens 

hushåll är utan tvivel underskattad. Fisket gav, trots 

primitiva redskap, en säkrare avkastning än jakten, hur ivrigt 

man än bedrev djurfångst med alla medel. Skogarna har ända 

in i våra dagar varit fulla av snaror, flakar och andra giller 

av olika slag. 

Sedan fäbruket fått stor omfattning tog detta en stor del 

av arbetskraften i anspråk. Jordbruket, den egentliga odlingen, 

var dömd att komma i andra hand då man hade synnerligen 

primitiva redskap till förfogande. Självfallet satte 

detta sin prägel på levnadsförhållanden och arbetsliv även 

inomhus. 

Årstidernas rytm och kreaturens regelbundna skötsel bestämde 

i stor utsträckning den dagliga arfoetsrytmen inomhus. 

Vanligen hade man klockan 1—2 timmar före normaltid, varför 

uppstigningen skedde redan vid 5—6-tiden på morgonen. 

Vintertid var det i regel kyligt i de stora köken varför det var 

81


viktigt att få fyr i spisen där kaffepannan (åtminstone de 

senaste hundra åren) snart puttrade. Någon tradition 0111 

morgonvanorna före kaffets tid har inte påträffats. 

Enär hästar äter långsamt, begav sig husbonden omedelbart 

till stallet för att utfordra hästen, särskilt om man hade 

skogskörslor och skulle ut så snart som möjligt. I kantoret 

eller på storhyllan fanns sedan föregående kväll trätråg med 

mjölk. Man inledde dagen med att smula sönder tunnbröd i 

trågen och äta bryta. 

Eftersom kvinnorna förr med ingen eller obetydlig manlig 

hjälp skötte kreaturen, var första åtgärden att bege sig till 

ladugården för att ge korna mat och mjölka dem. Mjölken 

silades i tråg, grädden skummades av och hälldes i ett större 

kärl. Åtminstone en gång i veckan kärnades smör. Separatorer 

började komma tidigt i enstaka fall t. ex. i Rålund omkring 

1890. I allmänt bruk torde dock separatorerna inte ha 

blivit vanliga förrän något in på 1900-talet. 

I övrigt förflöt kvinnornas dag inomhus under vintern med 

matlagning och omsyn av barnen, varav vanligen fanns en 

stor skara. Så snart man arbetade vid spinnrock eller vävstol 

kallades detta att utföra »sysslor». Det var viktigt att man 

var idog med »sysslorna». Annat inomhusarbete följde liksom 

med på köpet. 

Männens inomhusarbete på vintern, särskilt på kvällarna, 

var att tälja virke till tjärtunnor, ibland annan träslöjd, samt 

diverse reparationsarbeten, skolagning, handsksömnad o. dyl. 

I regel var männens arbete efter mörkrets inbrott inte särskilt 

intensivt men varierade givetvis allt efter läggning och intressen. 

Vid 9—1 O-tiden på kvällen gick man till sängs. Vanligen låg 

alla familjemedlemmar i köket, i varje fall medan barnen var 

små. Tjänstefolket låg ofta i oeldade utrymmen alla årstider 

vilket även kunde vara fallet med de vuxna barnen. Flickorna 

fick snart eget rum, exempelvis kökskammaren som i de flesta 

ifall hade eldstad. Eldstad kunde ofta anordnas med t. ex. en 

kamin i en inredd gavelkammare. 

82


Sommarens arbetsliv karaktäriserades av de olika andtiderna 

som inleddes med »våranna» och avslöts med potatisupptagning 

på hösten. Även i dessa arbeten deltog kvinnorna. 

Inomhusrutinen rubbades inte mycket under sommarhalvåret. 

Men kvinnornas »sysslor» bedrevs ju mindre intensivt eftersom 

alla som kunde, deltog i arbetet med sådd och skörd. 

Nu skedde uppstigningen på morgonen ännu tidigare. Det 

hörde inte till sällsyntheterna att man var i arbete vid 4—5tiden. 

Vägen till ängarna var ofta lång. Matsäck medfördes 

givetvis och det hörde till husmoderns första arbetsuppgift på 

morgonen att göra matsäcken klar. 

Husmodern stannade vanligen hemma. Det fanns ofta små 

barn som skulle skötas och kreaturen skulle ha tillsyn. Hade 

man getare skulle även denne rustas ut på morgonen. För 

några av kvinnornas arbeten redogöres närmare i följande 

avsnitt. 

Under sommaren sysslade inte männen med inomhusarbete 

i någon större omfattning undantagandes nödvändiga reparationer 

av redskap, skor el. dyl. Vanligen utfördes dylika arbeten 

under regniga dagar. 

Söndagarna var i utpräglad grad vilodagar. Vanligen utfördes 

endast de nödvändigaste arbetena dessa dagar. Om man 

inte måste bege sig hemifrån för något ärende var det inte 

alltid man klädde om sig. Man kanske drog på ett par »bättre» 

byxor och en söndagsskjofrta. I äldre tid hade man inte 

många omgångar kläder. Den kostym man hade vid giftermålet 

fick räcka livet ut som »finkostym». 

Kvinnans särskilda arbeten. 

Städningen inomhus var inte så betungande. De grova, ofta 

omålade golven skurades ett fåtal gånger om året i regel med 

en kväst under ena foten och ibland med sand. Skölj vattnet 

sopades ut genom det för ändamålet anbringade hålet i golvsockeln. 

83


Morgonstädningen inskränkte sig till att man med en kvast 

sopade ihop det skohö som spreds över golvet då familjemedlemmarna 

tog på sig sina skor. I den mån trasmattor förekom 

i senare tid —• i regel endast om vintern — skakades de i snön 

ungefär en gång i veckan. 

Klädtvätt hörde till de kvinnliga arbeten som återkom med 

en viss regelbundenhet. Vintertid var detta ett besvärligt arbete 

och måste utföras i köket eller i ladugården om där, som 

i regel var fallet, fanns spis och gryta. Tvättmedlet var i äldre 

tid asklut som man beredde i en »rost», en träkagge med dubbel 

botten, den övre försedd med små hål. Denna »rost» var 

placerad i ladugården eller bastun. I kaggen lades först en bit 

säckväv, därpå en kvantitet aska och slutligen fylldes kärlet 

med vatten. I sidan, nära bottnen, fanns ett hål varigenom 

luten-vattnet kunde avtappas. Såpa kokade man av skräpfett 

och lut från denna rost. 

Sedan kläderna gnuggats med denna lutsåpa på ett tvättbräde 

av trä, kokades de i förekommande fall i ladugårdsgrytan. 

På kvällen när kläderna var tvättade och kokade skulle 

de sköljas, »stötas upp», vilket vanligen skedde i närmaste 

vattendrag oavsett hur utomhustemperaturen var. Helst ville 

man nå rinnande vatten. Såarna med kläder kördes till det 

skölj hål som i regel fanns i isen. Kläderna stöttes först med 

klädstöt och sköljdes därefter i vattnet. 

Torkningen var ett besvärligt kapitel. Grövre plagg hängdes 

ofta i det fria eller i något kallt rum i gården och togs 

sedan in i värme i omgångar för att torka. 

Mangling och strykning vållade inte något mer omfattande 

arbete. Vintertid manglades sällan. Hade man inte själv 

mangel, fanns dylik kanske hos en granne där man lånade. I 

övrigt klarade man sig med kavelbräde. 

Man må erinra sig att sänglinne inte begagnades — möjligen 

med undantag av örngott. Tvättkläderna utgjordes i huvudsak 

av underkläder och arbetskläder. 

Sommartid var tvätten mycket mindre besvärlig då den 

kunde ske i det 'fria vid närmaste vattendrag. Själva procedu-


ren var densamma. En tvättgryta sattes upp på några stenar 

och en primitiv eldstad anordnades. Sedermera anskaffades 

de alltjämt så vanliga »vattenvärmarna» av gjutjärn. Det 

finns ännu vid varje tvättställe inom undersökningsområdet 

en eller ett par dylika varmare som flitigt är i bruk. Här och 

där kan man dessutom iakttaga att en tvättmaskin burits till 

tvättstället om det inte ligger alltför långt från gården så att 

man kan få elström via en kabel. De som har egen strand med 

tvättställe bygger ofta ett litet tvätthus där redskapen förvaras. 

Till kvinnornas arbete hörde givetvis den regelbundet återkommande 

brödbakningen samt att vid höstslakten tillvarataga 

slaktprodukterna, hacka och koka pölsa, göra korv, torka 

fårkött, i förekommande fall salta in kött och fläsk etc. 

Arbetsliv. Ängsbruk. Damm- och översilningsängar. 

Sedan man närmare betraktat de stora ängar som Petiknäs, 

Gumboda, Svansele och Petikträsk haft vid Petikån och 

på andra ställen, samt de bevattningsanläggningar som särskilt 

Svanseleborna brukat, förstår man lättare hur gamle 

Olof Olofsson i Svansele år 1827 kunde vinterföda 17 kor och 

2 hästar. 

Granbergsliden och Petikträsk hade även ängar vid Alträskån 

och Örträskborna vid Malån. Bevattningsanläggningar 

av mera ordinärt format har funnits på flera ställen. 

Daniel Karlsson i Långselet grävde en ¡aktningsvärd kanal 

från Kvarnbäcken i västlig riktning till ängar söder om nuvarande 

landsvägen. Han kunde vinterföda ett 20-tal kor. Intill 

gården i Udden kan man alltjämt se spår av ett mindre dammänge. 

Det gäller om samtliga nybyggen att man vid anläggningen 

som brukligt var räknade upp ett stort antal ängar, ofta 

ganska långt från gårdsplatsen och man uppskattade också 

hur många skrindor hö man kunde beräkna från olika områ- 

85


den. Det omfattande fäbruk som förekom i de nyss uppräknade 

byarna stödde sig helt på de väldiga ängsmarkerna. En 

stor bevattningsanläggning av översilningskaraktär norr om 

Svansele torde vara sällsynt. 

Petikåns (bild 28) dalgång har varit det utan jämförelse 

största dammänget som redan är sagt. Dämningen skedde, 

beträffande de här aktuella byarna med två dammar, en i 

Petiknäs i vilken även Gumboda hade del, samt en i Svansele. 

Petiknäsdammen torde ha upphört att användas för sitt 

egentliga ändamål redan 1908 och raserades slutligen så att 

man nu endast ser spår efter den. Svanseleborna har nyligen 

förnyat dammbygget och den användes ännu (1960). Hösten 

1958 var ängarna i Svansele översvämmade med cirka 1,5 m 

vatten. Ladornas underbyggnad stod helt under vattnet som 

här bildade en stor sjö. 

Under dämningstiden och särskilt när vattnet var i stigande, 

hade dammvakten — i allmänhet åldermannen — ett 

maktpåliggande uppdrag. Han skulle noga se till att vattnet 

inte fick stiga för högt, under alla förhållanden inte helt upp 

till ladornas golv och det inbärgade höet. Om så skedde skadades 

givetvis höet och underredet pressades på vintern ned 

av isen. Marken var ju sank och underredet måste därför byggas 

på med 4—5 års mellanrum. Dämningarna i ån kostade 

ju i övrigt inte mer än själva dammbyggnaden och dess tillsyn. 

Men det fanns personer, som inte lät sig nöja med de naturliga 

dammängar, som fanns intill ån. Den första större ansatsen 

att utvidga dammängarna togs av krononybyggaren i 

Svanheden Johan Olofsson Björk. Förklaringen ligger sannolikt 

däri att han inte hade del i Svanselebornas stora ängar 

vid älven längre åt väster och sökte efter nya utvägar. Han 

ingav till länsstyrelsen en ansökan som i sinom tid resulterade 

i ett utslag som förtjänar att återges in extenso. 

»Kungl. Maj :ts befallningshavandes i Västerbottens hövdingadöme 

utslag uppå krononybyggaren Johan Olofssons 

Björks i Svanheden och Norsjö socken ansökning om tillstånd 

86


7; ' ' ' • ' ; a 

Bild 28. Strandängar vid Petikån. 

att få verkställa uppdämningar och vattenledningar till upphjälpande 

av de ängars växtlighet som lyda under Svanhedens 

Krononybygge och att dessutom därunder intaga uppfunne 

ängeslägenheter. Givet å landskontoret den 27 november 1849. 

Vid i anledning härav förordnad och hållen syn är en ord 

ifrån ord så lydande beskrivning författad: 

År 1849 den 15 oktober har undertecknad kronolänsman 

med biträde av nämndemannen Jakob Johansson i Bastutjärn 

och edsvurne fjärdingsmannen Pehr Berg i Svartliden infunnit 

sig å krononybygget Svanheden i Norsjö socken och tillfölje 

av högVällovlige landshövdingeämbetets i länet den 13 

mars sistlidet år meddelte resolution verkställt syn och un- 

i 

i 

i 

87


dersökning å den vattenledningslägenhet som åboen å sistnämnda 

nybygge Johan Olofsson sökt få intaga och varom 

denna åtgärd en så lydande kungörelse ågången: 

»Kungörelse. I grund av Kungl. Maj:ts befallningshavandes 

förordnande varda nedannämnde syneförrättningar härigenom 

utsatte att företagas uti instundande oktober månad 

nämligen: 

Lördagen den 13 å den vattenavledning som kronohemmans 

åboen P. A. W. Bjuhr sökt att få företaga från den s. k. Maleller 

Mårdån in på en oduglig mosse å södra sidan av samma 

vattendrag vid det s. k. Bjurselet i Norsjö socken och; 

Måndagen den 15 å den översilningslägenhet som kronobonden 

Johan Olofsson i Svanheden sökt att få 'uppbringa av en 

oduglig mosse, Hästskomyran benämnd medelst vattnets åiedande 

från Pedike älv och Åkroken ävensom Svansele bys i 

berörda socken ängesdamm samt vidare i Tallbergsmyrarna 

på östra och västra sidorna om Tallbergstjärn Selsängarna på 

ömse sidor om sistnämnda älv och befintligt rödningsland 

omkring Svansele by tillydande frängsmyra. Dessa lägenheter 

ämna sökandena få underlagda deras åboende hemman, 

varå synemännen för ifrågavarande ärenden sammanträdde 

ovanberörda dagar å förmiddagen därom allt envar som tror 

sin rätt vid dessa syner kan komma att förnärmas härgenom 

underrättas för att bliva i tillfälle bevaka sitt bästa. 

Nordsjö den 14 sept. 1849 W. Lindahl. 

Uppläst i Norsjö kyrka den 16 sept. 1849 av E. Joh. Solander. 

Uppläst i Skellefteå kyrka den 23 sept. 1849 betygar Ol. Dahl- 

ström. 

Uppläst i Jörns kyrka den 30 sept. 1849 betygar J. Westerberg 

kapellpred. 

I närvaro av ej mindre sökanden än en del av Svanselets 

byamän samt åboerne å Tallidens och Elglidens nybyggen är 

ifrågavarande besiktning föregått och avlupen såsom efterföljande 

beskrivning utreder: 

88


Hästskomyran belägen å kronoallmänningen mellan Svanheden, 

Svansele, Svanfors, Talliden, Elgliden och Bjurheden 

bestod för närvarande av odugligt myrland å norra sidan av 

Petike älv vidtagande vid s. k. övre åkroken ned mot Svansele 

bys äng å samma sida, hela sträckan ansågs utgöra närmast 

15 tunnland geometrisk vidd men för att kunna bringa översilning 

därå syntes det oundvikligt av nöden att över nämnda 

Petike älv anlägga en dammbyggnad som 10 alnar lång, 10 

dito bred i botten och 6 alnar hög med 8 alnars bred vattengång 

och skurdamm värderades att kosta 300 : —. Grävningen 

genom en 50 alnar bred och 9 alnar hög sandbank uppskattades 

till en kostnad av 50:—. 

Summa värde banco 350: —. 

Efter dessa tillgöranden avsågs vattnet översvämma hela 

benämnde trakt och därefter återtaga det naturliga utloppet. 

Härutöver åstundade sökanden få till intagande under åboende 

nybygget sig upplåtits: 

l:o En mindre för närvarande oduglig myra å norra sidan 

av merberörda vattendrag ovanom men invid det stället vilket 

utsetts för vattenavledningens vidtagande som genom det 

från dammen pågående vatten möjligen förädlar till gräsväxt 

men avkastningen kan nu icke bedömas. 

2:o Nära och norr om föregående lägenhet svag myrslått 

omkring Tallbergstjärn med rödningsland å båda sidor av den 

därifrån gående bäck mot Petik älven 2. 

3:o Selsängarna svagt rödningsland i trakten å båda sidor 

av Petike älven mellan Svanselets yttre ängar kallade mot 

Rålunds tillydande slätter 4. 

Skrindor 30 lispund 6. 

Om sökande föreskrives att genom ifrågasatte dammbyggnad 

icke hindra vattnets gång höstetiden varje år förrän 

Svansele byamän hunnit få erforderligt vatten för deras nedanom 

belägna ängsdamm och att ej eller under bärgningstiden 

försvåra ängarnas avbärgning genom vattnets kvarhål- 

7 

89


lande och avsläppande tid efter annan samt för övrigt att icke 

tillsluta dammet de årstider flottning av sågtimmer bör verkställas 

hava synemännen icke kunnat upptäcka anledning till 

föra för andra så beskaffade hinder och skador som omförmäles 

i Kungl. förordningen den 20 januari 1824 genom ovannämnde 

uppdämning och översilning -och få såväl därföre 

som med hänseende till krononybygget Svanhedens vitt spridda 

och svaga höbärgningslägenheter i största ödmjukhet tillstyrka 

att sökande tillätes bifall till företaget varigenom han 

även vinner lägenhet till ett hitintills saknat husbehovskvarnställe 

vid damminrättningen samt att under åboende nybygget 

i övrigt intaga de sålunda beskrivna lägenheterna emot vars 

upplåtande ej eller någon protest avhörts. 

År och dag som ovan. 

På synemännens vägnar 

W. Lindahl. 

Kungl. Maj :ts befallningshavande har tagit detta mål uti 

övervägande och prövar skäligt bevilja sökanden rättighet ej 

allenast att verkställa ifrågavarande vattenledningarne på 

sätt och i den ordning synemännen föreslagit utan ock att 

intaga och under Svanhedens krononybygge till dess avvittringen 

varder slutligen avgjord eller därförut annorlunda kan 

bliva förordnat, gagna de utsynte och beskrivne ängeslägenheterna 

försåvitt någon bättre rätt därigenom icke trädes 

Montgomery 

(Anteckning på handlingen): År 1855 den 13 sept. är detta 

utslag uppläst för Nils Olofsson i Rålund betygar: 

(Namn) 

Johan Olofsson Björk var son till anläggaren av nybygget 

Kedträsk vars boplats kom att förläggas till Svanheden. Av 

utslaget framgår att hans rättighet var villkorlig och beroende 

av hur markerna vid kommande avvittring skulle bli fördelade. 

Det är troligt att Olofsson började så smått med ar- 

90

Ci 

« 

a 

S 

O 

Sh 

C 

« 

05 

C 

« 

« 

Cl 

C 

t, 

o 

e 

c 

v; 

CO 

C 

¡>5 

C 

s 

CO 

Ol


Bild 30. Svansele. Parti av bevattningskanalen 

betet på Hästskomyren. Innan han började med det vidlyftigare 

företaget vid Tallbergstjärn torde det ha varit klart att 

•marken inte skulle komma att tillfalla nybygget Kedträsk. 

Det kan inte med visshet fastslås men det anses säkert att 

han aldrig började med det större projektet. Svansele byamän 

lär inte ha försummat att göra sin rätt till ängarna gällande. 

Och några år efter avvittringens slut synes bönderna i den 

sistnämnda byn ha tagit axpp Olofssons projekt och utfört det 

i en omfattning som ännu kan studeras i terrängen (bild 29). 

Tallbergstjärn ligger några kilometer nordväst om byn 

strax söder om sockengränsen mot Jörn. Tjärn har använts 

92


Bild 31. Svansele. Slåttare med lie. Observera liens längd och det 

s. k. kraget. 

som vattenreservoar. Från sjöns västra ände har man nära 

Petikåns strand grävt en kilometerlång kanal upp till den 

plats som kallas Åkroken. Kanalen har i markytan haft en 

bredd av 2—3 m. och på åtskilliga ställen ett djup av inemot 

2 m. Den följer i huvudsak Petikån. Omedelbart före utfallet 

i tjärnen har man nödgats genomgräva den sandbank som i 

länsstyrelsens utslag anges vara 50 alnar lång och 9 alnar hög. 

I verkligheten torde sandåsen ifråga hålla minst de dubbla 

måtten (bild 30). 

I tjärnens östra ände har man byggt en damm av cirka 150 

m längd. I den bäckfåra som utgjort tjärnens naturliga av- 

93


Bild 32. Svansele. Ängesslåtter med lie 1959. 

lopp har dammen en höjd av c:a 4 m. Söder om tjärnen är 

dessutom en spärrdamm byggd över en sänka. Något tiotal 

meter norr om utskovet i dammen finns ett bräddavlopp i 

form av en kanal som går i östlig riktning och följer rätt nära 

Tallbergets fot. Kanalen sträcker sig ned mot Rålunds ägor 

och torde vara minst ett par kilometer lång". Från denna kanal 

har man grävt översilningsdiken ned över ängsmarken i söder. 

En avsevärd areal slåtteräng har man härigenom fått. 

Det uppges att sju bönder i Svansele utfört detta väldiga 

arbete. Ännu levande Svanselebor vet att deras fäder i sin 

ungdom varit med om arbetet. Man anser att det utfördes 

omkring 1870, alltså endast tre år efter avvittringsutslaget. 

94


Bild 33. Det slagna gräset rufsas ihop i långa strängar, »dyssjor». 

Det är nu ganska länge sedan ängarna upphörde att nyttjas. 

En del lador står ännu kvar överväxta av frodigt björkris. 

Från Svanselebornas slätter 1959 visas här en serie bilder 

(bild 31—35). 

För några år sedan utförde de nuvarande markägarna ett 

omfattande torrläggningsföretag av ängsmarken ifråga. Man 

avser härigenom att göra marken skogsproducerande. De 

diken man nu finner i marken följer skiftesrågångarna och 

•har inget samband med ängsbevattningen. Rester av den gamla 

anläggningen kan man dock på enstaka platser ännu se. 

I alla de byar som haft ängar här, vittnar man om de stora 

mängder foder som fanns att 'bärga. Den odlade jorden invid 

95


Bild 34. Höet famnas med rtifsan och bärs ihop till hässjor. 

gårdarna var, som redan framhållits, relativt obetydlig. Det 

är redan sagt 'att St. Olof Olofsson i Svansele 1827 hade 17 

kor och 2 hästar. Lilla Olof Olofsson i samma by hade 10 

resp. 2, Carl Jonsson i Petiknäs 10 resp. 2 Gabriel Jonsson 

därstädes lika många och Jonas Jonsson i Gumboda 10 resp. 2. 

örträskbönderna hade sina ängar efter Malån och det gäller 

för alla nybyggen och byar att man sökte upp alla bäckråningar, 

små flarkhål och bäckstränder där det växte gräs. 

Till vad ovan sagts kan läggas, att löv till nödfoder och till 

foder framförallt åt fåren, har varit vanligt. Lövtäkten fortsatte 

i mindre omfattning även under förra kriget men har 

sedan länge upphört. 

96


Bild 35. En färdig hässja. 

Åker. Nyodling. 

Lägsta strandplanet i Svansele är ganska smalt men har på 

den äldsta bosättningsplatsen varit tillräckligt för bebyggelse. 

Man har sedan genom spadning odlat de branta söderslutt- 

ningarna för korn och potatis. Förhållandena i Petiknäs är 

identiska och i Petikträsk är det sjöns norra strand som od- 

lats först. Av skattläggningskartorna i den mån de är bevarade 

framgår platsen för de första odlingarna. De var inte stora. 

År 1877 omfattade den odlade arealen i Petiknäs by omkring 

15 hektar. Svansele redovisade samma år cirka 16 hektar (med 

Svanfors 20 ha) Örträsk 6,36 ha, Gumboda 10,44 ha, Petiknäs 

16,53 ha och Långselet år 1891 18,14 ha för att nämna några 

exempel. 

97


Något före sekelskiftet kom den första ordentliga »ristvälten» 

till Örträsk. Den hade en storlek och konstruktion som 

gjorde den användbar för två hästar och kunde även användas 

för nyodling. Intill denna tid hade all nyodling skett genom 

spadning. Förhållandet var enahanda inom hela ådalen. 

De större plogarna började komma under 1800-talets två sista 

decennier. Tidpunkten på olika platser varierar endast några 

få år. En av de första som skaffade plog helt av järn till Örträsk 

var Per Anton Lindkvist. Det skedde 1899. Men redskapen 

var rätt dyrbara och spred sig sakta. De större vältarna 

av järn ooh trä har på flera håll använts ända in i våra dagar. 

Av grindplogar har funnits både höger- och vänstervända. 

August Roslund i Petikträsk var smed och brukade tillverka 

dylika »vältar». 

Det dröjde ända till 1896 innan man i Petikträsk försökte 

sig på myrodling. Då odlade August Roslund en liten myr 

sydväst oan träsket. Det dröjde dock till inemot sekelskiftet 

och senare innan man försökte sig på myrodlingar i någon 

större omfattning. 

Vårbruk. 

Kornet var utan jämförelse viktigaste sädesslaget ty det 

betydde bröd och gröt, palt och pannkaka och ofta räddning 

undan svälten. Kornet gav mat. Kött, fisk, smör eller annat 

fett var sovel. Visserligen kan man spåra rågodling i mindre 

skala, vanligen vinterråg, men den fick inte alls samma betydelse 

som kornodlingen. 

Inom hela området kan man, som väntat, skymta, att man 

redan i februari företog vissa förberedelser för den kommande 

vegetationsperioden. Det skedde i form av provsådd som mer 

eller mindre regelbundet förekommit efter hela älvdalen. På 

de flesta håll uppger man spontant att den i huvudsak syftade 

till att utröna utsädets grobarhet och företrädesvis utfördes 

när tvivel yppade sig härom. Men en närmare utfrågning visar 

att man väl vet att detta prov även kunde användas »att 

98


spå lite» d. v. s. att utröna hur sommarens skörd skulle bli, 

om tidig eller sen sådd var att föredraga, om man borde så 

tjockt eller vara mer sparsam om säd, etc. 

Om man bortser från vinterarbetet med gödselns transport 

ut på ägorna, vanligen i en eller ett par större högar på varje 

teg, så var ju sättpotatisens upptagande ur vinterkällaren för 

att den skulle förgro, en första åtgärd för vårannan. Potatisen 

placerades i lådor antingen i ett tomt bås i ladugården, ibland 

kanske i stallet men ofta på storhyllan i köket. 

En väsentlig del av den mark som skulle besås var höstplöjd 

eller harvad med klösharv (»ahl»). I äldre tid förekom inte 

växelbruk utan man sådde korn eller något råg ibland på 

samma tegar år efter år. Detta är förklaringen till att de små 

bräckliga trävältarna kunde användas. I flertalet fall myllades 

gödseln ned med klösharv och detta var alltid fallet när det 

gällde sädens nedmyllande. De små träplogarna var avsedda 

för enbett. Många av dem som begagnats i området var tillverkade 

av Johan Lindholm i Norsberget, Jörn. 

Vårannan inleddes med att gödseln kördes ut i små lass på 

tegarna, spreds ut med handkraft och myllades ned. Trägrepar 

var länge det vanliga redskapet men även skovel kunde 

användas. Ofta använde man vid gödselns nedmyllande den 

lilla träplogen, »välten», särskilt om man ämnade sätta potatis 

och ville ha särskilt lös och lucker jord och dessutom i 

görligaste mån undgå ogräs som växte bra på åkerlapparna 

där kornodling förekommit utan avbrott så länge marken 

varit odlad. I övrigt körde man med klösharv, »ahl». Den 

äldsta typen hade träramen i form av en något spetsig triangel. 

Gräven, klorna, var förhållandevis breda, 6—8 em, 

långsträckt hjärtformiga och böjda framåt i en mjuk båge. 

Klösharven med triangelformig ram hade vanligen 7—9 dylika 

gräv. Dragkroken fästes i triangelns spets och ett handtag, 

antingen av en vinkelvuxen trädrot eller en rak käpp, 

gick från spets till bas. 

Redan före sekelskiftet började dessa harvar bli omoderna 

men har använts sporadiskt ett gott stycke in på 1900-talet. 

99


En ny modell började snart tränga fram. Här bildade ramen 

två något spetsiga trianglar med gemensam bas varför formen 

närmast blev en romboid. Grävens utformning har växlat 

beroende på vartill redskapet i huvudsak användes. Antalet 

gräv varierade mellan 11 och 13. Det blev alltmer vanligt att 

två huvudtyper av dessa ahlar användes särskilt sedan man 

övergick till växelbruk och plöjde upp lägdor efter ett visst 

antal år. Ena typen hade smala gräv, knappt 3 cm i fyrkant 

och den andra typen samma gräv som den gamla trekantsharven. 

Till sist kom en »ahl» med smala gräv vilkas spets 

var formad som en fågelfot med simhud. Redskapet kallades 

»gåsfot-ahl» och användes i huvudsak för en första bearbetning 

av plogfårorna. 

De första fjäderharvarna började komma strax före förra 

kriget. I Örträsk köpte Erik och Oskar Lindkvist första fjäderharven 

omkring 1910. I samband med de första myrodlingarna 

fick man bruk för rullharv vilken vanligen smiddes 

i orten. 

I Petikträsk skaffade A. Roslund rullharv — som han själv 

tillverkade — omkring 1896 då han började sin och byns 

första myrodling sydväst om träsket. 

Pinnharvar har förekommit, men vanligen har man ansett 

dem endast tjänliga för vissa ändamål, harvning av potatisland 

o. dyl. då de endast skrapade i ytlagret. 

Sedan jorden beretts för sådd, drogs sädesvånor upp med 

foten på vanligt sätt och man sådde ur sädesvacka, ett träärnbar, 

en gammal mjölkstäva eller senare en plåthink. I hela 

älvdalen har det varit vanligt att kvinnor brukat så. 

Redan under förra kriget började gödselspridare anskaffas 

men någon allmän användning fick ej dessa redskap till en 

början. Det var de större jordbrukarna som skaffade redskapet 

ifråga vilket visserligen var arbetsbesparande men endast 

användes några få dagar på våren. 

Radsåningsmaskinerna blev snabbare populära inte minst 

därför att de ansågs spara utsäde. Till Örträsk kom den första 

omkring 1912, köpt av bröderna Jakobsson. Även i andra byar 

100


i älvdalen anskaffades dylika maskiner omkring denna tid 

och de närmast följande åren. Som exempel på den popularitet 

de snabbt vann berättas att »Kull-Jani» (bonde i Ö. Högkulla) 

varje vår lånade maskinen i Örträsk. För att kunna 

transportera den halvmilen till Högkulla konstruerade han 

särskilda medar då Ö. Högkulla saknade framkomlig Väg för 

hjuldon. 

Tiden för vårannan bestämdes uteslutande av väderleken. 

Man var mycket angelägen om att få kornet i jorden så snart 

som möjligt. I alla byar norr om älven ligger åkrarna i kraftiga 

södersluttningar som snabbt blev snöfria och torra. Sådden 

kunde därför ske förhållandevis tidigt, vanligen under 

senare delen av maj månad. Utan att man direkt anknöt sådden 

till Ersmäss den 18 maj har dock detta datum varit liksom 

en hållpunkt för vårarbetet. 

Våren var också flottnings- och tjärbränningstid. Vår annan 

var inte särskilt betungande, den var vanligen överstökad 

på några dagar, varför det blev tid över även till diverse förvärvsarbeten. 

Stängsel. 

Trots de stora ängarna hände det att foderbrist uppstod på 

våren och det gällde att få ut korna på bete så snart som möjligt. 

Dessförinnan måste stängslen vara översedda. Vanligt 

var att man träffade överenskommelse om visst datum för 

detta arbete. I Gumboda fastställdes dagen på byastämma. 

Där brukade man också Välja två man som fick i uppdrag att 

»gå hagasyn» för att kontrollera att gärdesgårdarna var i försvarligt 

skick. De olika byarnas områden var ofta helt inhägnade 

med »råhagar» och i uppsättandet deltog byamännen 

efter skatteinnehav. Ängarna vid Petikån har inte överallt 

varit inhägnade. Gumbodaborna beslöt vid ett tillfälle att var 

och en skulle sätta upp stängsel efter önskan kring egna ägor. 

I Svansete har man utmärkt själva ängeslotten med låga pålar 

i marken. Några stängsel mellan lotterna förekom inte. 

tOl


Stängslen vållade ofta misshälligbeter. Domböckerna flödar 

av protokoll från långvariga processer om hagarna. Detta gäller 

f. ö. alla byar i norra länsdelen. 

Stängslen utgjordes nästan utan undantag av s. k. »iskihagar», 

alltså störar av ett par meters längd nedstötta parvis 

med cirka 1,5 m avstånd med lutande slanor emellan. Slanorna 

uppbars med band av granplantor som värmdes, »swiddes», 

för att bli smidigare. 

Andra typer av stängsel har undantagsvis förekommit särskilt 

i äldre tid. »Rishag» — egentligen ett slags förhuggningar 

— kunde förekomma som provisoriska stängsel liksom 

»stånghagar» bestående av glest nedstötta störar och tre eller 

fyra horisontellt liggande slanor uppburna med band av granplantor. 

I Udden finns ännu en rest av de inte alldeles sällsynta 

sicksack-timrade gärdesgårdarna. Granstörarna ruttnade 

fort i sandjorden medan en hage av timmer räckte ett par 

mansåldrar. Virke var det inte brist på. 

Boskapsskötsel. Fäbodar. 

Det i de äldre byarna så vanliga skrocket kring kornas utsläppande 

på våren och därav föranledda magiska handlingar 

är som regel ganska okänt i älvdalen. Man »har hört talas 

om» att vissa personer sysslat med dylikt men de har betraktats 

med ett överseende småleende. Det var ingen som trodde 

på dylikt säger man. 

En av dem som sysslade med enklare magi i vardagslag var 

»Kus-Jonk» alias Jonas Bergman från Varuträsk. Han sopade 

med en kvast över ryggen på korna för att sopa bort icke närmare 

definierat otyg och i taket ovanför korna hängde så 

många almanackor som man kunnat anskaffa. Han var också 

iakttagen när han på morgonen tog på sig byxorna varvid 

befanns att han spottade genom byxan innan han drog på 

den. 

I flertalet byar har man haft getare men t. ex. i Gumboda 

var det länge sedan getandet upphörde. Där släppte man kor- 

102


na fritt i skogen. Möjligen hölls de under tillsyn de allra 

första dagarna. I Petikträsk, där man hade betesmarkerna 

närmare, förekom getning långt in på 1900-talet. 

Getarna brukade fiska i de sjöar och bäckar de besökte under 

dagen. I näverkonten hade de ett särskilt rum och där lade 

de ned den rensade fisken och täckte den med näver. Äldre 

getarpojkar tillverkade ofta kvastar och tvagor. 

Vad Svansele angår var man angelägen om att inte släppa 

korna i markerna norr 0111 byn på vår och försommar därför 

att de egentliga betesmarker som där fanns utgjordes av ängar 

och dessa ville man självfallet inte beta förrän efter slåttern. 

I stället hade man halvfäbodar söder om älven. Fäboden be- 

stod endast av en ladugård av enkel fäbodtyp. Korna färjades 

över älven på våren och hämtades inte hem förrän efter slåt- 

tern. Morgon och kväll rodde man över älven för mjölkning. 

Några bostäder har aldrig funnits där. Flera ladugårdar står 

ännu kvar och en av dem användes så sent som sommaren 

1958. Dessa halvfäbodar har inte varit ovanliga i norra läns- 

delen men de flesta övergavs långt före sekelskiftet. Ett egent- 

ligt fäbodbruk har ju levat kvar på åtskilliga håll, t. o. m. så 

sent som in på 1920-talet. 

En plats i Petikträsk på södra sidan av träsket kallas Fäboudden. 

Där har tidigare byborna haft s. k. halvfäbodar. En 

annan fäbod låg en halvmil öster 0111 byn. På våren fördes 

korna över dit för att inte beta i ängarna norr om byn. Detta 

har i enstaka fall pågått t. o. m. 1958. Man rodde över träsket 

och mjölkade korna kväll och morgon. På höstarna betade 

man norr 0111 byn sedan ängarna bärgats. 

Tjurarna fick gå fritt bland korna under sommaren vilket 

medförde att kornas kalvningstid oftast inträffade tidigt på 

eftervintern. 

Antalet får var i allmänhet stort. En större bonde kunde ha 

10—30 får eller flera. 

i 03


Slätter. 

Slåttern började förhållandevis sent. Det dröjde vanligen 

ett par veckor in i juli innan förberedelserna på allvar vidtog. 

Kring gårdarna fanns några små plättar hårdvallsäng och så 

småningom även lägdor när ett växelbruk med långa intervaller 

vann insteg. När växelbruket under 1800-talets sista 

del alltmer spreds, fick man större arealer gräsbevuxna lägdor 

och de odlade arealerna ökades. De första slåttermaskinerna 

kom redan på 1890-talet. P. O. Lindkvist i Örträsk som 

tydligen var en av traktens mera framsynta bönder köpte 

slåttermaskin redan 1897. Maskinerna hade vid denna tid 

inte varit i bruk i de större kustlandsbyarna mer än högst ett 

10-tal år och då endast i mindre antal. 

Det dröjde till 1904—05 innan första maskinen kom till 

Gumlboda, köpt av »Tysk-Ant», gammeltyskens sonson. Först 

1910 köptes första maskinen till Petikträsk av Johan Oskar 

Berglund. 

Självfallet underlättades slåtterarbetet genom maskinerna, 

men någon förändring i själva arbetsrutinen medförde de 

egentligen inte. På åtskilliga håll rönte maskinerna motstånd, 

då man ansåg att de skadade gräsväxten. 

Bland övriga modernare redskap var väl släpräfsan det som 

kom närmast efter slåttermaskinen. De första släpräfsorna av 

trä var i början inte särskilt populära men började anskaffas 

i allt snabbare takt allteftersom konstruktionerna förbättrades. 

Snart förelåg ju dylika räfsor av järn. Beträffande spridningen 

av de första träräfsorna berättar man i Petikträsk att 

»en som gått lantmannaskolan gjorde en hästräfsa av trä 

men den blev inte särskilt uppskattad». 

Hjulräfsor har i senare tid förekommit i mindre omfattning. 

Det var, som flera gånger är sagt, ängesslåttern som tog 

mesta arbetet. Varje liten fläck där det växte några famnar 

hö uppsöktes, även om den låg långt från gårdsplatsen. 

104


I Svansele började man några dagar in i augusti och följde 

därvid en del ålderdomliga sedvänjor som så småningom normaliserades 

på initiativ av Fredrik Strömberg som bl. a. 

åstadkom en bestämmelse om att slåttern skulle börja ett 

visst datum. (¡Det var 3 eller 5 augusti.) När man i denna by 

talade om ängarna så menade man vanligen området vid Petikån. 

Varje bondes lott var visserligen utmärkt ined en låg påle, 

ibland kamsike en stör i marken, men några andra gränsmärken 

fanns inte. Ofta kunde man kanske inte komma fram till 

sin egen lott utan att passera över grannens. Det var bl. a. 

därför av intresse att alla började samtidigt. 

Ännu kan man i Svansele berätta om den uppsluppna stämningen 

då (byn drog till änges. Då for man i långa rader med 

kärror och vagnar, då var det stoj och liv och rörelse. 

Det första man gjorde efter framkomsten var att »gå upp 

ägorået». Det skulle husbonden själv göra. Han ställde en 

familjemedlem vid en gränspåle och gick därefter så rakt som 

möjligt mot nästa genom att sätta den ena foten omedelbart 

framför den andra och därigenom trampa ett spår i gräset 

och mossan. Det blev inte nådigt för den som trampade ett 

krokigt spår, synnerligast om krökningen inkräktade på 

grannens lott! 

De använda liarna var i allmänhet mycket långa, 7 kvarter, 

eller cirka 106 cm. De var försedda med »krag», d. v. s. ett 

20-^-25 cm högt, glest järntrådsgaller fäst längs efter lien från 

orvet till spetsen. Detta krag förde ihop det avmejade gräset 

i smala strängar. Liarna har i allmänhet varit fästa i orvet 

med en plåtholk och träkil. Härigenom kunde man lätt byta 

ut en slö lie och dessutom tog man på kvällen hem endast 

själva lien för slipning och slapp transportera orvet. 

Männen mejade gräset och kvinnorna räfsade. I allmänhet 

hässjades höet, men man torkade också på marken om vädret 

var gynnsamt. När man använde hässjestolpar med inborrade 

pinnar var stängernas antal vanligen fem, vilket oftast 

8 

i 05


också var fallet när man nyttjade nedstötta störar och band 

av björkkvistar. 

Höet bars vanligen till hässjorna i »famnar» med hjälp av 

räfsan. »Swegan» d. v. s. rännsnaran av en lång vidja, användes 

när man skulle bära torrt hö till ladan. Det blev vanligen 

till rymden ganska stora bördor. En hässj'a, d. v. s. ett led, 

tog man vanligen i två bördor. Vanligen räknade man med 

tre hässjor till en skrinda och 6 å 7 skrindor till ett kofoder. 

Måttet »skrinda» är ju rätt varierande men vanligen rymde 

skrindorna 30 å 32 lispund, d. v. s. omkring 250 kg. »Swegabördan» 

vägde alltså omkring 40 kg torrt hö. 

Sommaren 1959 kunde man på Svanselebornas ängar vid 

Petikån följa hela förloppet vid ängens bärgning. Arbetet tillgick 

som här skildrats med undantag för att man inte använde 

»swega». 

Kornskörd. Höstarbeten. 

Vanligen hade man slåttern undanstökad innan kornskörden 

började. De kalla perioderna under augusti, Klaradagen 

den 12 och Lovisadagen den 25, var fruktade. Kornet skördades 

därför så snart som möjligt av fruktan för frosten, som 

inom vissa områden var besvärande. 

Skörden skedde i äldre tid uteslutande med handskära och 

kärvarna bands med björkkvistar och lades 13—15 i varje 

»kasa». Sedan »skyltes» kornet på 6 å 7 fot långa snesar, 

»•snajsen». De stöttes ned i jorden och mot dem lutades en 

stötta »skylstået» ofta av en cirka meterlång trädgren. Stöttan 

användes för att hålla uppe kärvarna från marken. 

Den förut nämnde P. A. Lindkvist i Örträsk började tidigt 

använda lie vid kornskörden. Redan på 90-talet konstruerade 

han en »blekt» för kornskörd. »Blekten» var en skärm av 

säckväv, järntråd, näver, mycket tunna bräder eller annat 

lämpligt material, som sattes fast på lieorvet med uppgift att 

föra ihop den mejade säden. Denna metod vållade mycken 

106


diskussion. Åtskilligt mer spillax uppstod när lien användes 

och det ansågs som en synd och vanvördnad mot Vår Herre 

att så ringakta hans gåvor. Med ökade arealer blev man dock 

mer eller mindre tvingad att övergå till rationellare metoder. 

Omkring sekelskiftet och åren därefter spred sig denna 

skördemetod till flertalet byar och anammades särskilt av de 

större bönderna. Men handskäran till greps dock vid besvärande 

liggsäd långt in på 1900-talet. Efter förra kriget började 

man använda slåttermaskin vid kornskörden och efter senare 

kriget har självbindare blivit en vanlig syn åtminstone 

på jordbruk av någon storlek. Veterligen äger ännu ingen en 

skördetröska. 

Redan före förra kriget började man i iflera byar överge 

metoden att »skyla» kornet och hässjade det i stället. Man 

konstruerade för ändamålet särskilda hässjestolpar med kort 

avstånd mellan pinnarna och ansåg metoden arbetsbesparande. 

Inom hela området har kornodlingen minskat de senare 

åren. Man anser den inte särskilt lönande men odlar ännu 

något till bröd- och grötmjöl. Det finns dock alltjämt enstaka 

jordbrukare som odlar större kvantiteter. 

Kornskylarna ibars in i ladorna eller logarna om dessa låg 

inom räckhåll. Det har tidigare framhållits att bl. a. i Svansele 

har nian särskilt väl timrade kornlador på stolpar. Kärvarna 

staplades med omsorg och man försökte ofta täcka över 

axen till skydd mot råttor och fåglar. 

Sedan kornet var under tak följde snart potatisupptagning. 

Potatisen lagrades i jordkällare av sten eller trä. 

I den mån man hade tid och behov kunde man därefter 

ägna sig åt de vanliga höstarbetena på jorden, odling, plöjning, 

dikning o. dyl. Fåren söktes igen i skogen — om de inte 

följt med korna under sommaren — och (i Svansele och Petikträsk) 

tog man hem korna från älvens södra strand och 

började beta på de bärgade ängarna norr om byn. 

07


Gruvorna i älvdalen gav arbete och goda kontantför tjänster. 

Inte minst påtagligt är detta i Ö. Högkulla och tidigare i Örträsk. 

Jordbruket kom snart i andra hand och nyodlingen 

upphörde nästan alldeles. 

Tröskning. 

Ofta gällde det ju att så snart som möjligt tröska årets 

•skörd. Genom ett ännu bevarat exemplar av slagtröskloge —i 

Svanheden — vet man att dylika små logar funnits och använts 

medan kornodlingarna var små. När arealerna ökades 

byggdes långlogar, där tröskning med tröskvagn, »bulta», kunde 

ske lättare och fortare. Redan på 1820-talet uppfördes 

långloge i Svansele och åtskilligt talar för att det inte var den 

första i byn. I Petiknäs fanns två långlogar redan 1818. Logarnas 

byggnadstid blev tämligen kort genom att de snart 

avlöstes av rundlogarna som ytterligare underlättade tröskningen 

då körbanan var »ändlös» och den besvärliga omkopplingen 

av hästen i långlogens ändar bortföll. Tröskningsarbetet 

var dock detsamma. Kornkärvarna befriades från banden 

av vidjor och lades ut på loggolvet i »iramlag», 8—10 skylar 

varje gång, beroende på utrymmet, varefter bultan kördes 

fram och tillbaka, resp. runt efter körbanan. De som deltog i 

arbetet — så många som möjligt av gårdens folk — tröskade 

under tiden med slaga. Tröskningen av varje »framlag» tog 

en halvtimme eller trekvart, bl. a. beroende på om det var 

kallt och torrt väder då kärnorna lättare lossnade från axen. 

Agnar och korn, »dråsen», sopades därefter undan och ett 

nytt »framlag» anordnades. 

När tröskningen var klar sållades dråsen genom en ris sel, 

vanligen med botten av smala strimlor av vide eller liknande 

material. Öppningen mellan bottenstrimlorna var något olika 

men vanligen något mindre än en kvadratcentimeter. Risseln 

anbringades vanligen på en stång som kilades fast mellan logens 

vägg och »ladet». 

108


När det mesta av agnarna sållats bort, handkastades kornet, 

vilket skulle ske en lagom blåsig dag då vindriktningen 

låg längs med logen så att man vid kastningen fick motvind. 

I början av 90-talet kom de första stifttröskverken först i 

enstaka exemplar men sedan allt flera. Bönderna i Örträsk 

var även i detta avseende tidigt ute. P. A. Lindkvist och Jonas 

Jakobsson i denna by köpte tröskverk och kastmaskin troligen 

redan 1893. Maskinerna kom till Petikträsk, Gumboda, 

Rålund och Svansele ungefär omkring 1900, möjligen ett eller 

annat år tidigare. I Svansele köptes första maskinen av Fredrik 

Strömberg och i ö. Högkulla av »Kull-Jani». De första 

maskinerna drogs med handkraft och var lätt flyttbara mellan 

gårdarna. Men med dessa maskiner följde snart hästvandringar 

varvid tröskmaskinerna blev stationära. Strax efter 

sekelskiftet anskaffades en »vandring» av liggande typ till 

Gumboda. Den drogs av två hästar och betraktades i byn närmast 

som ett underverk. 

Elof Strömberg i Svansele anskaffade en lokomobil några 

år in på 1900-talet. Han skaffade även vedkap med lokomobilen 

som drivkraft. Den användes till omkring 1925 då byn 

elektrifierades. Det var en utveckling som Elof Strömberg 

inte mottog med så stor hänförelse. 

Han flyttade med sin lokomobil mellan gårdarna. Beställare 

skulle svara iför att torr ved fanns tillgänglig i tillräcklig 

mängd. Man erinrar sig ännu mycket väl Strömbergs missbelåtenhet 

om inte torr ved fanns. 

Kastmaskinernas införande medförde stor lättnad i tröskningsarbetet. 

Men i övrigt var allt vid det gamla till dess de 

självrensande tröskverken började komma. 

Ungefär samtida med de första stifttröskverken och deras 

egentliga genombrottstid är de fyrkantiga eller rektangulära 

tröskhusen som efter hand blev vanliga i flera byar. Långlogarna 

var opraktiska vid tröskning med stifttröskverken. 

En byggnad med kvadratisk plan var lämpligare och enklare 

att uppföra än rundlogarna som med bultans försvinnande 

inte längre var behövliga. 

109


Vinterarbeten. 

Tröskningen var ju ett höst- eller vinterarbete liksom upptagning 

av tjärstubbar vilket senare arbete man sökte medhinna 

innan marken frös till och snön kom. Vedhuggning i 

skogen förekom givetvis på sina håll under vintern kanske 

särskilt i de östligare byarna. Högre upp efter älven högg 

man torrakar till ved och detta var möjligt även sedan snön 

kom. När vedförrådet började tryta körde man till skogen 

och högg ett lass. Särskilt på sandhedarna norr om Svansele 

står det än i dag gott om stubbar efter torrakar. Stubbarnas 

längd, bortåt metern, betyder att träden huggits i djup snö. 

Just detta sätt att skaffa ved har varit karaktäristiskt för inlandet, 

där gammal torrskog var vanlig, både stående på rot 

och liggande i stora vindfällen. Det är väl troligt att metoden 

i äldre tid varit vanlig även i kusttrakterna men i de större 

byarna har den upphört för åtskilliga generationer sedan. 

Redan under 1700-talets sista decennier hade sågverk uppförts 

vid älvmynningarna och dess ägare efterfrågade skog. 

Men man må erinra sig att skogen var oskiftad och byarna 

icke avvittrade (här bortses från enstaka avvittringar som 

verkställts i kustbyar i slutet av 1700-talet och i några få inlandsbyar 

i början av 1800-talet). 1862 var emellertid avvittringen 

i det närmaste genomförd och snart följde laga skiften. 

Efterfrågan efter skog ökades också vid denna tid och hela 

frågan hade kommit i ett helt annat läge. Det blev också vid 

denna tid allt vanligare att enskilda kunde sälja skog och få 

sysselsättning med skogsarbete under vintern. Inte minst efterfrågade 

var bilade sparrar varför sparribilningen blev ett 

vanligt vinterarbete. Än i dag kan man på åtskilliga ställen i 

älvdalen påträffa platser där ett tjockt lager spånor, »twait» 

visar var sparrbilning ägt rum. Ehuru i minskad omfattning 

pågick detta arbete ett decennium in på 1900-talet. 

Vintergöromälen vid gårdarna under den mörkaste årstiden 

inskränkte sig vanligen till hemforsling av ved och hö, 

gödselns utfor siande på tegarna och diverse slöjdarbeten, inte 

110


minst tillverkning av tjärtunnor. Om man inte hade stadigvarande 

arbete i skogen sysslade man också med jakt och 

fiske. 

Så förgick vintern och snart var man inne i en ny årstid då 

händelseförloppet började om på nytt. 

Körredskap. 

I det föregående har en del körredskap omnämnts. Ytterligare 

kan härom sägas att timmerkälkar och långslädar hade 

»brättade» eller också självvuxna medar, att skaklarna var 

av två typer, den ena mer robust, vinterskaklar, den andra 

enklare konstruerad, sommarskaklar eller »jordskaklar». 

I en bouppteckning från 1860-talet redovisas av kördon »en 

schikskorg, två vinnkärrskäppor, en kibitka, en karmsläde, en 

fählskrinda», några stöttingar och en »storskrinda». 

En bouppteckning från Svansele från 70-talet upptar en 

järnskodd kärra, en järnvält, en harv, en kebik med klämskaklar, 

två stöttingar med vridmanke och två utan. 

»Kibitka» och »kebik» är samma sak. Därmed betecknas 

en liten ensitsig släde med hundsvott. 

Fiske. 

Det har förut sagts att jakten och fisket tidigare spelat en 

stor roll för försörjningen. Vad fisket beträffar var Skellefteälven 

den mest givande. Inte minst laxfisket var i äldre tid av 

stor betydelse. Laxfiskena i Krångfors och Finnfors har dock 

alltid varit hindrande för laxen. År 1887 raserades anläggningen 

i Finnfors av vårfloden. Strax därefter upptäckte man 

bl. a. i Svansele och Örträsk att det fanns ovanligt gott om 

lax i älven och ett intensivt fiske ägde rum. Varje natt var 

byborna ute på selet och ljustrade lax. Örträskarna medförde 

bössor och sköt laxen som »flöt som klabbar» i vattnet. Även 

på hösten detta år kunde man glädja sig åt samma rikliga 

111


fiskafänge. Genom denna händelse fick man en uppfattning 

om vad älven verkligen gett på den tid när laxens fria framfart 

inte hindrades av anläggningar längre nedströms. 

Det har redan sagts, att en klar tradition uppger att Långträskarna 

säsongfiskat i Svanselet och i Petikträsk, innan där 

blev fast bosättning. Man har häri velat se början till den 

fasta bosättningen. I Svansele utpekas Långträskarnas fiskeplats 

än i dag och intill denna uppges det första huset ha 

byggts. 

I 1554 års skattelängd över fjällfisket uppräknas en mängd 

»fjällträsk» och vattendrag i inlandet som nyttjades av personer 

i byar närmare kusten. Ortografin är dock sådan att 

man endast i en del fall säkert kan identifiera de vattendrag 

det är fråga om. För fiske i Malå skattade Clemet Kelsson i 

Norsjö och Herman Jönsson i Bölet och i »Pertygtresk» Nils 

Jönsson i Bodom (Bodan, Skellefteå) samt Jonn Pson i Medle. 

Sannölikt är Pertygtresk detsamma som Petikträsk. Huruvida 

Suartenes selet är detsamma som Svansele är diskutabelt 

men icke alldeles osannolikt. 

»Gammel-Björken» i Svanheden (Johan Olofsson-Björk) 

var en flitig och framgångsrik fiskare, bl. a. var han en stor 

ljustrare. »Han fick så mycket fisk han ville», säger man. 

För Östra Högkulla samt Maurliden och även en del andra 

byar har Malån haft stor betydelse som fiskevatten Liksom en 

del mindre sjöar i närheten. Maurliden och Ö. HögkulLa har 

f. ö. alltjämt gemensam fiskevårds- och jaktvårdsförening. 

Nät knöt man själv av garn som man i äldre tid tillverkade 

hemma. Ganska snart började man dock kunna köpa fiskegarn. 

Både i Skellefte älv och i Malån fiskades med nät. 

Ljustring bedrevs vanligast på hösten. Till Malån kom båtlag 

från Storliden och Norrby och andra byar ooh det var 

»rena festen». De mörka höstkvällarna när många båtlag var 

ute på älven, där den kådiga veden sprakade och lyste från 

lysjärnen i framstäven på båtarna, fångstens spänning — det 

blev rena folkfesten, säger man. 

112


Även i Petikån har fiske bedrivits, kanske främst i form av 

mete, men även ljustring har förekommit där. 

Numera är fisket i huvudsak nöje och tidsfördriv. Det ger 

dock ett visst tillskott till hushållet. 

Örträskarna förlorade större delen av sitt hemmafiskevatten 

när träsket avtappades i juni månad 1926. Detta var den 

andra tappningskatastrofen som man känner till beträffande 

denna sjö. Sjön tappades nästan helt även 1884 i samband 

med arbete på en flottningskanal. Med hjälp av en därefter 

uppförd regleringsdamm hölls vattnet kvar i 40 år. År 1926 

tappades omkring 4,5 milj. kbm vatten ur sjön som helt torrlades. 

Över större delen av sjöbotten växer nu skog. Endast 

i västra änden av det forna träsket finns en liten vattensamling 

kvar. 

Älven är snart alldeles ur räkningen som fiskevatten. Vad 

Petikån beträffar är det väl endast en tidsfråga när den förvandlas 

till vattenmagasin. 

Jakt och fångst. 

De flesta vuxna män har bedrivit jakt i någon form. Det 

må anmärkas att under de första nybyggarnas tid räknades 

jakten som ett väsentligt tillskott till hushållningen men att 

dess andel i försörjningen gradvis minskade med ökad odling 

och med större tillgång till förvärvsarbete, som gav säkrare 

avkastning. Den blev långsamt men säkert ett nöje och tidsfördriv, 

men ett nöje som dock alltid gav någon lön för mödan. 

Med hjälp av de allt bättre skjutvapnen decimerades älgstammen 

snabbt. Det är märkvärdigt tyst kring jakten på 

egentligt storvilt, älg och björn. En och annan björnjakt lever 

ju ännu i minnet ty björnjakten var det stora äventyret, fascinerande 

och stundom farligt. Därför har traditionen bevarat 

skildringar därom. Att skjuta en älg var ofarligare än att en 

stilla morgonstund på skarföre knäppa en strören — sådant 

113


förekom också. I huvudsak sysslade man med att jaga småvilt, 

hare, ekorre, räv och fågel. Detta vilt var också lätt att 

avyttra. 

Hare och fågel fångades i stor mängd med snaror eller olika 

slags giller. Vanligaste fågelgillret var flakarna. Deras konstruktion 

var den vanliga. Fyra stycken 5 å 6 tum grova 2,5 m 

långa stockar sammanfogades i ena ändan till ett »bord» genom 

att stockändarna klövs och en gåt kilades fast i springan. 

Med ett vanligt s. k. stickgiller hölls detta »bord» upplyft 

cirka 30—40 cm från marken. Ibland kunde bordets tyngd 

ökas med några stenar. Under flaken var det barmark varför 

fåglarna gärna sökte sig dit. Själva gilleranordningen kunde 

f. ö. varieras på ett par olika sätt. 

Snaror användes i stor myckenhet. De anbringades i »led» 

efter stigar där fågel och hare brukade passera. 

Rävtanan av den vanliga typen har stått överallt i skogarna. 

I senare tid har man använt s. k. slagjärn för räven, samt 

för herme ; lin och fågel. Utter förekom sparsamt men kunde 

gillras i »utterstockar» i princip av samma konstruktion som 

flakarna med i regel endast en stock över och en annan under. 

Lekatt gillrades med ett slags »miniatyrflakar» av samma 

typ som de vanliga råttgillren. 

Björnsaxen och björnflaken är inte alldeles okända men 

deras användning ligger långt tillbaka i tiden. Björnflakarna 

var avsevärt större än vanliga flakar och agnades ovanpå 

bordet. I springor mellan stockarna var spetsiga träpålar — 

ibland järnskodda — nedslagna i marken. När björnen hoppade 

upp på flaken och slet i agnet lossnade flaken och föll 

ned varvid djuret spetsades på pålarna. 

Man vet också berätta att man försökt jaga större villebråd 

med gillrade bössor och spjut. Men även dessa metoder ligger 

för långt tillbaka för att någon nu levande person skall kunna 

beskriva dem. 

Ekorre har man ibland sökt fånga med snaror i änden på 

ett långt spö. Fångstmetoden betraktades mest som en lek. 

114


Jakt på speltjäder ansågs som ett särskilt nöje och många 

nådde stor färdighet i denna konst. 

Flintlåsbössor har man hört talas om. Omkring mitten av 

1800-talet började slaglåsbössor finnas — de vanliga lodbössorna 

— och därmed underlättades ju allt skytte. Någon bösssmed 

med större rykte har veterligen inte funnits i älvdalen 

ehuru försök till bössmide eller reparation av skjutvapen förekommit. 

Jakt efter hund har inte varit så vanligt förr men man kan 

uppge att den blev allt vanligare mot 1800-talets slut. 

Redan före sékelskiftet började hagelbössor finnas, uppges 

det, och därigenom underlättades fågel- och harjakt. 

Salpetertillverkning. 

Det är naturligt att salpeterberedning bedrevs i byarna i 

älvdalen där man hade ett anmärkningsvärt stort kreatursbestånd. 

Binäringen ifråga synes ha flammat upp i mitten av 

1820-talet då ett flertal lador byggdes både i Petikträsk och 

Svansele och på andra ställen. 

Gammel-Åll i Svansele synes ha gått i spetsen. 1825 byggde 

han två lador, 13%XI2, resp. 16^4X12 alnar, den senare 

älvdalens sannolikt största lada. Även Lilla Olof Olofsson och 

Johan Andersson uppförde samma år salpeterlador i byn men 

med något mindre mått. Stora Olof Olofsson hade 17 kor och 

4 hästar och kunde därför utnyttja cirka 350 kvadratalnar 

salpeterjord. 

I Petiknäs byggde Carl och Gabriel Jonsson samt C. O. Nilsson 

också lador och i Petikträsk torde Jon Adolfsson ha introducerat 

tillverkningen. Jonas Jonsson i Gumboda var 

länge ensam om en lada i denna by. Tillverkningen flammade 

upp hastigt, pågick 30—40 år med kulmen ungefär på 1840talet 

men slutade också iganska fort. Den torde alldeles ha 

upphört på 1860—70-talen. Det finns möjligen något samband 

med att förtjänstmöjligheterna i skogen blev större vid 

denna tid. 

115


Tjärbränning. 

Spår efter en omfattande 'tjärbränning kan man överallt se. 

Tjärvirke fanns det god tillgång till på de vidsträckta sandhedarna 

beväxta med gammal tallskog. Gamla dalgropar fanns 

på många ställen i skogen. 

Tekniken vid tj ärtill verkningen har inte i något avseende 

avvikit från den vanliga. Före stambanans tid var avsättningsorten 

Skellefteå. På höstarna och förvintern gick långa 

rader av foror med tjärtunnor ned mot Skellefteå bl. a. efter 

vägen Örträsk—Svansele—Petiknäs—K lock träsk—Varuträsk. 

Efter stambanans tillkomst blev ofta avsättningsorterna Jörn 

eller Bastuträsk men även Kusfors. Övre området torde även 

ha sålt tjäran till Falk i Glommersträsk. 

Timmerflottning. 

Vår och försommar arbetade ett stort antal av männen i 

flottningen både i Skellefteälven, Malån och Petikån samt i 

några smärre vattendrag som var flottleder. I den mån inte 

flottarna övernattade i det fria sökte de husrum i närliggande 

gårdar. I Svansele har man i senare tid brukat anordna 

»flottarbaler» när »sladden» passerade byn. 

Hantverkare. 

Yrkesmän av olika kategorier har verkat i en del byar, 

främst snickare, smeder samt någon skomakare och skräddare. 

Dessa hade vanligen ett mindre jordbruk då enbart hantverket 

aldrig gav full bärgning. Bland de mer kända snickarna 

var »Snickar-Jonk», Jonas Lindmark, i Udden. Karl Berglund 

i Älvsbacka ett ställe söder om älven i Svansele, sysslade 

med urmakeri. Strömbergs sönerna i Svan sele var något av 

tusenkonstnärer. I en liten stuga — nu bagarstuga — sysslade 

de bl. a. med gelbgjuteri. 

il6


Arvid Lundgren i Svansele var skomakare och for ofta mellan 

gårdarna och tillverkade skor. 

Orgelbyggeriet som varit utmärkande för Norsjöbygden har 

på sina håll förekommit i övre ådalen. Sålunda byggde Johan 

Ask i Ö. Högkulla orglar. Veterligen är endast en av hans 

orglar bevarad, köpt av Nor sjö hembygdsförening. Ask tillverkade 

även klockor. 

Gällde det skrädderi av viktigare beskaffenhet (oftast bröllopskostym 

= »brugumklea») vände man sig t. ex. till Norsjö 

eller andra håll där yrkesutövande skräddare fanns. Vardagskläder 

syddes som regel i hemmen. 

Man kan inte alltid avgöra vad som var huvudnäring eller 

bisyssla, hantverket eller jordbruket. Vardagsskor gjorde man 

i allmänhet, åtminstone i äldre tid i hemmen, och några andra 

skor ägde man i regel inte förr. Regeln var ju att varje hushåll 

sökte klara av så mycket som möjligt hemma med egen 

arbetskraft. Att anlita andra kostade pengar och sådana fanns 

inte alltid. 

Gruvdrift. 

I början av 1930-talet pågick energiska malmletningsarbeten 

å älvdalen och angränsande områden som en direkt fortsättning 

på upptäckten av Bolidenmalmen. Malmförekomster 

fann man också i Långdal, Långsele, Åkulla, Renström, Örträsk 

och Ö. Högkulla m. fl. platser. Brytning upptogs och 

pågår ännu i flera av dessa fyndigheter. 

I Örträsk började gruvbrytningen några år in på 30-talet 

(1934). Nu har gruvarbetet legat nere många år. Den enda 

verksamhet som där bedrivs är att en linibanestation ligger 

inom gruvområdet. 

I Ö. Högkulla där traktens alla arbetsföra män fick sysselsättning, 

upphörde arbetet i gruvan vid midsommartiden 

1959. Det är f. n. ovisst om det kan komma att återupptagas. 

I sin bok »Försök till mineralhistoria .... etc.» 1804 omnämner 

Samuel Gustaf Hermelin att 1770 var Svansele an- 

117


mält för silver in al ni men tillägger att »vid anställd besiktning 

har ingen duglig anledning funnits». Senare undersökningar 

har givit vid handen att det strax söder om älven i Svansele 

finns bl. a. svavelkis med riklig inblandning av magnetkis. 

Mat och matvanor. 

Det har vid många tillfällen konstaterats att så snart man 

forskar efter kostvanorna i äldre tid så möter man sedvänjor 

som in i detalj är lika inom stora områden. Dessa vanor synes 

dessutom ha hållits oförändrade under lång tid. Nyheter har 

endast 'långsamt accepterats. 

Anledningen till detta är att man åt vad jordbruket, fäbruket, 

jakten och Ifisket gav och använde i mycket obetydlig 

utsträckning köpvaror. Att nödgas köpa mat har närmast 

betraktats som en olycka. 

Vidare var inte matlagningskonsten särskilt uppdriven. Intresset 

för matlagning var mycket svagt. Man åt för att leva. 

Ju längre åt väster man kommer, desto mer okomplicerad blir 

matlagning och tillredning och desto enklare det sätt varpå 

maten serverades. Det behövde inte alls betyda att knapphet 

rådde. Man har svårt för att frigöra sig från intrycket att ålderdomliga, 

primitiva vanor levat kvar. Samma iakttagelser 

kunde nian för 40—50 år sedan på inånga håll göra nära 

kusten. 

Det är inte länge sedan träskeden var enda ¡nätverktyget. 

Den användes tillsammans med den slidkniv som varje man 

bar i bältet. Och träskeden var en högst personlig egendom. 

I Pe tik träsk minns inan att gårdsfolket — särskilt gårdens 

karlar — slickade av sin träsked och stack skaftet i en springa 

i storhyllan i taket. Där fick den sitta till nästa gång. Potatisskalandet 

skedde med blotta fingrarna. Mjölkfatet till kvällsgröten 

var gemensamt. 

Så sent som sommaren 1958 iakttogs en äldre man i Sunnanå 

som åt sin bryta med träsked, en för honom självklar 

och naturlig sak, van som han var vid detta sedan barndo- 

118


men. Sannolikt förekommer det undantagsvis även annorstädes, 

och bör inte förväxlas med bruket att äta filbryta med 

träsked under slåttannan. Man åt vanligen brytan ur en särskild 

filbytta och träskeden med sitt kraftigt böjda och förhållandevis 

korta skaft var mest praktisk för detta ändamål. 

Korntunnbrödet av sammanmalet mjöl, ganska grått till 

färgen och med frikostig inblandning av sådor har varit huvudbrödet 

till dess skrädkvarnarna mot 1800-talets slut framställde 

siktat mjöl. Jäst knäckebröd förekom också — i regel 

bakat på rågblandat mjöl. Mjukbrödet var ovanligt och bakades 

inte i någon utsträckning förrän skrädkvarnarna kom. 

Morgonmålet bestod regelbundet av »bryta», alltså tunnbröd 

i gräddmjölk, silad i trätråg på kvällen. Sattes dessa 

tråg på kvällen upp på »storhyllan» var nog grädden ibland 

en aning grå av allt damm från sängkläder och skohö. Om 

man så hava kunde, åts tilltugg av torkat kött, torrfisk eller 

dylikt. 

Om man undantar brytan på morgonen och gröten till 

kvällsmålet, har icke några maträtter ansetts speciella för de 

olika måltiderna under dagen. Man tog vad man hade, åt 

morgonvard, »mårjawähl», på förmiddagen vid 10-—11-tiden, 

middag vid 3—4-tiden samt gröten omkring kl 8 på kvällen. 

Kött, potatis, fläsk (på 70—80-talen och senare bittersalt amerikanskt 

fläsk) palt, pannkaka och välling. Eftersom pannkakan 

gräddades i långpanna förekom den mest i samband 

med brödbak då bakugnen var uppeldad, eljest är den närmast 

en följdföreteelse till järnspisen. Vid slakttid på hösten 

åt man pölsa, korv, köttsoppa, stekt, kokt eller torkat kött. 

Dessutom åt man fisk, stekt, kokt eller gravad. Fläsk rökte 

man ofta, dels i ¡bastu, dels i särskilda små rökhus. Rökningen 

var ett bra konserveringsmedel sommartid. Fårköttet torkades 

i spisen, tidigare upphängt framför en flammande brasa 

med långpannor under för det droppande flottet, senare i bakugn. 

Sovlet utfylldes givetvis med jaktens produkter. 

Grönsaker utom potatis förekom nästan aldrig. På något 

håll satte man rovor och kålrötter men de betraktades egent- 

119


ligen inte som mat. 

mjölk och smör. 

Mat det var bröd och mjöl, kött, fisk, 

Nödåren på 1860-talet. 

Nödåren 1867—68 skildras ofta som en mycket bister tid, 

säkerligen i stort sett med all rätt. Dock får man ibland intrycket 

att verkningarna inte överallt var så svåra. Intrycket 

är säkert ofta falskt såtillvida, att när ingen klagar vet man 

inte av någon nöd. Dessutom var man längre in i landet ganska 

van vid att brödfödan tröt. Jakt och fiske lämnade här 

bättre avkastning. Relativt stora kobesättningar utgjorde en 

reservtillgång som man säkert tillgrep. 

I den bristsituation som var rådande tillgrep man utvägen 

att förmala utsädesspannmålen och våren 1868 gällde det därför 

att anskaffa ersättning. Socknens nödhjälpskommitté gick 

också i författning om utdelning i de flesta fall mot skuldförbindelser. 

Kvantiteten varierade mellan 1 tunna och 1 kubikfot. 

Hur utdelningen skedde framgår av följande exempel: 

Gumboda 

Petiknäs 

Renström 

Mörttjärn 

Rengård 

Kedträsk 

Rålund 

120 

Olof Jonsson 8 kbf korn 

Jonas Jonsson 3 „ „ 1 kbf havre 

Anders Gust. Gabrielsson 4 ,, ,, 1 ,, ,, 

Nils Karlsson 4 ,, ,, 1 ,, ,, 

Anders Gust. Lejon .... 2 „ 

Jonas Karlsson 2 ,, 

Nils Karlsson 2 „ 

Johan Nilsson 3 ,, 

Olof Vilh. Larsson 2 „ 

Johan Johansson 3 ,, 

Anders Gust. Berggren . 3 „ 

Jonas Nilsson 6 ,, 

Johan Nilsson 3 „ 

Karl Grönborg 3 „ 

Olof Nilsson . . 

K. J. Olofsson

Svan sele 

Svanfors 

Petikträsk 

Långselet 

Renfors 

Långselet 

Långdahl 

Loberget 

Båtfors 

Renfors 

Långsele 

Långdal 

Långberget 

Åkerlund 

Holmselet 

Loberget 

Finnbo 

Fallet 

Båtfors 

Borup 

FRÄN FINNSELE TILL DRAGNÄS 

Johan Johansson 6 kbf korn 2 kbf havre 

Jakob Strömberg 4 

Lars Johansson 3 

Jakob Olofsson 4 

Carl Johansson 3 

Jonas Normark 3 

J. U. Lindgren 1 lispund 

Johan Nilsson 3 kbf korn 

J. U. Lindgren 3 

L. J. Wallström 2 

August Mattsson 2 

Johan Persson 2 

August Lindberg 2 

Carl Carlsson 3 

Utsädesspannmål 1868: 

Per Lundström 5 kbf korn 3 kbf havre 

C. J. Boman 

Carl Danielsson 

Johan Danielsson 

Johan Larsson 3 

Ö. Andersson 8 

Nils Nilsson 

Carl Sundkvist 

Johan Johansson 

C. O. Falk 6 

Anton Lindmark 5 

Johan Jonsson 

C. E. Johansson 4 

Anders Frimodig 5 

De ryska mjölmattor som anlände till orten utlämnades i 

småportioner till sockenborna men mot vederlag i någon form. 

9 

2 

2 

2 

1 

3 

3 

3 

2 

2 

2 

2 

1 

1 

121


Sällan var det någon som hade pengar. De flesta lämnade förnödenheter 

av olika slag. Så t. ex. fick Jon Jonsson i Petikträsk 

20 skålpund mjöl i vederlag för 5 brödkaviar och Johan 

Jakobsson i Örträsk 5 skålpund för smidesarbeten. 

Dräkt. Skor. Textilier. Skinnberedning. 

Vanligen gör anan den erfarenheten att det traditionsvägen 

är svårt att få någorlunda exakta uppgifter om kläder och 

dräktskick. Huvudvikten har legat på den rent praktiska sidan. 

Fåfängan har inte haft så stor plats — därtill hade man 

inte råd. 

Naturligtvis fanns det en del undantag det ser man i bouppteckningarna 

och i vissa avseenden även i födorådskontrakten. 

Dessa lämnar i allt väsentligt samma bild som nu levande 

kan ge av sed och bruk i deras ungdom, alltså omkring 

eller något före sekelskiftet 1900. Vid jämförelser med de 

äldsta bouppteckningar som finns bevarade, alltså från 1700talets 

slut, finner man att förändringarna under 100 år är 

obetydliga. Inslaget av köpetyger ökar med tiden, men det 

går sakta. Lika långsamt förändras sedvänjorna i övrigt. En 

sakta stigande standard avspeglar sig bl. a. däri att lakan börjar 

uppträda, att bomullstyger särskilt som material i kvinnokläder 

ökar något, att i enstaka fall någon duk, »serviett», 

förtecknas. Det dröjde länge innan gardiner och lakan blev 

vardagsvara. 

Bakom bouppteckningarnas uppgifter ännu under 1800talets 

sista del om skjortor och linnen av ylle, bomull eller 

lärft (linnelärft t. ex.) döljer sig säkerligen i de allra flesta 

fall plagg av hemvävt tyg. Av många uppgifter, skriftliga och 

muntliga, framgår att männens yttre kläder i stor utsträckning 

var av vadmal. Även en födorådstagare kunde betinga 

sig t. ex. 10 alnar stampat vadmal årligen. Det betyder mer 

än en hel kostym. Traditionen i många byar uppger att det 

var tämligen allmänt att männen gick i vadmalsbyxor även 

sommartid. Det förekom givetvis också att man hade som- 

122


marbyxor av tunnare ylle eller halvylletyg och av s. k. strigtyg, 

d. v. s. av hemspunnen hampa. Men ännu in på 1900talet 

förekommer det i många födorådskontrakt att vederbörande 

förbehåller sig exempelvis 3,6 m stampat vadmal och 

7 m halvylletyg årligen. Det innebär en vadmalskostym och 

två klänningar eller — av halvylletyget — underkläder. 

Det bör kanske framhållas att det redan vid denna tid — 

alltså första decenniet in på 1900-talet —» förekom en tydlig 

skillnad mellan äldre och yngre vad kläderna beträffar. De 

äldre höll sig gärna till det som varit vanligt i deras ungdom, 

50 ä 60 år tidigare medan nya vanor trängde in bland de 

yngre. 

Manliga kläder av blått bomullstyg började förekomma omkring 

sekelskiftet, främst i form av s. k. bussaroner. Plaggen 

fanns inte att köpa färdigsydda och tyget vävde man själv av 

inköpt garn. Plaggen hade lång ärm och linningar vid händerna, 

halsen och midjan. De knäpptes fram, mycket ofta 

med vita benknappar. En annan typ med knäppning på 

vänster axel började också finnas. 

Blusen, bussaronen, var ibland också av grått hemvävt tyg, 

och var vid normal väderlek ytterplagget till vardagsbruk. 

Inte sällan fick den karaktär av skjorta därigenom att man 

utanpå blusen tog en väst exempelvis från en utsliten kostym. 

Västen bars alltid oknäppt. Vid kyla tog man vadmalströjan 

ytterst. 

Vad manskläderna i övrigt beträffar, var tyget till underkläderna 

i regel hemvävt ylle eller halvylle. Ylleunder skjortor 

begagnades inte så sällan året om. Långkalsongerna kunde 

sommartid vara av halvylle eller bomull. De nådde till ankeln 

där de var försedda med ett kort sprund, samt ett par smala 

bomullsband varmed strumporna hölls uppe. Skinnbyxor med 

håret kvarsittande och vänt inåt förekom också. Äldre män 

kunde ofta ha skinnkalsonger. Underskjortorna hade lång 

ärm med linning, kort sprund och linning vid halsen. Skjortor 

av vadmal som inte var stampat var vanliga. Färgen på 

dessa var oftast röd, men ibland blå. 

123


Vid tiden för stambanans byggnad eller däromkring kom 

storvästen, som snart blev ett vintertid allmänt använt plagg. 

Vid sträng kyla nyttjades ofta skinnfodrade plagg, i regel 

med tyg av vadmal. Under namnet »tulubb» döljer sig en 

skinnfodrad rock av bättre tyg, t. ex. kläde. Tulubben var finplagg. 

Under längre färder användes hundskinns- eller vargskinnspälsar, 

stora och fotsida, av dem som hade råd att 

skaffa dem. 

De knähöga »kängskostövlarna» — skurna nästan exakt 

som de ridstövlar som begagnades av Karl XII:s ryttare —användes 

i flottningsarbete och eljest på sank mark. De brukades 

till dess de avlöstes av gummistövlarna. 

Särskilt vintertid användes alltid hö i skorna. Skohöet skulle 

vara starr och skördades särskilt för ändamålet, varefter 

det kammades och bearbetades så att det närmast liknade 

långt hår. Man gjorde »dockor» eller flätor för förrådsförvaring. 

Sommartid användes mest »skoslarvän» d. v. s. fotlappar, 

ofta av säckväv, i stället för strumpor. I äldre tid var det 

inte ovanligt att lapparnas metod att gå utan strumpor praktiserades. 

Lappskor, d. v. s. skor av bällingar från ren förekom överallt. 

Likaså gjorde man skor av bällingar från kor eller hästar. 

Skor av detta material, men utan remmar, alltså ett slags 

stövlar, användes under namnet »lappskostövlar». I huvudsak 

var detta s. k. »bättre skor» som inte var så praktiska till vardags 

på obanade vägar. Skaften fylldes nämligen lätt med snö. 

S. k. kängskor och skoband var obligatoriska i äldre tid 

både vardag och söndag. Tog man på en bättre kostym till 

söndagsbruk, virades inte alltid skobanden utanpå byxbenen, 

utan dessa fick hänga fritt ned på skorna. 

I bouppteckningarna skymtar ibland en typ av halvstövlar, 

som var modeplagg särskilt under 1800-ta'lets senare hälft 

och kallades »snöhämtare». Namnet kom sig därav att stövlarnas 

vida skaft samlade snö när man gick obanad vinterväg. 

124


Även kvinnorna gick i kängskor, dessa dock i regel försedda 

med snörning och endast undantagsvis med skoband. Fanns 

en omgång bättre skor (oftast anskaffade i samband med giftermålet, 

men det var inte regel att de förekom) kallades de i 

(bouppteckningarna för »klackskor». Jonas Jakobssons i Örträsk 

hustru efterlämnade vid sin död 1878 ett par galoscher. 

De var av läder. Förhållandet är sällsynt. 

Filthattar av ull tillverkades i hemmen. Allt efter åldern 

brukade dessa hattar bli alltmer pyraimidformiga. Mössor 

syddes också. Vintermössor av får-, katt- eller undantagsvis, 

harskinn förekom. En och annan stålade i »äktskinnsmössa», 

i regel en utterskinnsmössa. 

Garvning och sämskning av dessa skinn utfördes hemma, 

men i flera byar fanns skinn sä m sk a r e, som hantverksmässigt 

sysslade med skinnberedning. 

Kvinnornas hemstickade ullstrumpor var knälånga och 

hölls uppe med meterlånga, vävda strumpeband som virades 

runt benet strax under knäet, »stromp-bands-staan». (Strumpebandsstaden). 

Byxor bar man inte. Vid stark kyla satte man 

på sig en extra underkjol. Stubben var inte okänd, men ovanlig. 

Först in på 1900-talet blev underbyxor vanliga, särskilt 

bland yngre men de var till en början sydda så att grenen 

lämnades fri. Skinnkjolar har förekommit liksom skinnkalsonger 

för män. 

Närmast kroppen bar man en skjorta, särk, av ylle, halvylle 

eller lärft, därutanpå ett livstycke, vanligen rött men 

även av ofärgat grått ylletyg och ytterst en blus eller klänning. 

I den mån klänningstyget inte var hemvävt brukar det 

anges i bouppteckningarna. Saxani och kattun kan lätt identifieras, 

men vad som menas med »ylle-baroch» är inte känt. 

Om friströja (kvinnoplagg) fått namnet efter tygsorten eller 

efter modellen må lämnas därhän. Rips förekom också i 

klänningar under 1800-talets senare del. 

Huvudbonaden, »helka», kallas huvudduk, knytschalett och 

annat av olika bouppteckningsförrättare. Förkläden av bom- 

125


ullstyg i regel hemvävt, blir allt vanligare mot århundradets 

slut. Köpehalsdukar av kypert, muslin eller t. o. m. siden 

fanns hos bättre situerade. 

Kvinnornas bättre ytterplagg utgjordes av kappor av »doffel» 

eller kläde. Korta kappor kallades koftor och kunde vara 

stoppade eller i något fall skinnfodrade med t. ex. katt- eller 

harskinn. 

Bouppteckningarna avslöjar inte modellerna men däremot 

ibland färgen på klänningar, blusar och kjolar. Brunrandiga, 

grå- och gulrandiga, blommiga etc. är ganska vanliga beteckningar. 

Av enstaka bevarade plagg framgår också att modellerna 

var modebetonade. Man hade ju ändå vissa kontakter 

med yttervärlden. 

Flertalet av byarna inom undersökningsområdet är inte 

äldre än att man genom bevarade bouppteckningar får en 

nära fullständig förteckning på all egendom som tillhört flertalet 

där verksamma personer. Av samma handlingar kan således 

också textilbeståndet i övrigt studeras .Härav framgår, 

att ännu på 1870—80-talen förekommer lakan endast undantagsvis 

och i få exemplar. Gardiner, mattor och dukar finns 

inte alls. En och annan duk, eller »serviett» börjar finnas mot 

1800-talets slut. 

Stoppade täcken är också mindre vanliga men de finns 

här och där. Handdukar är rena sällsyntheterna i dessa bouppteckningar, 

örngott förekommer i några fall. Om de överhuvudtaget 

funnits skulle de säkert ha upptagits, då man 

noggrant antecknar en enstaka näsduk. 

I stället för ovan uppräknat sänglinne har man fårskinnsfällar 

i stort antal. En och annan hundskinns- och renfäll 

förekommer. Att en större gård har ett tjog fällar är inte 

ovanligt. Om fållarna har vävda täcken brukar det särskilt 

anges. Skinnlakan av den sort som kallas »brainhl» (av »braj» 

= breda ut) finns det på många ställen. Bolster finns utan 

angivande av material, men med uppgift om att de flesta var 

fyllda med hår och dun. 

126


Som exempel på en gårds textilbestånd 1877 återges här bouppteckningen 

efter Christina Andersdotter från Svansele 

maka till Erik Johansson därstädes, sonsonson till den förste 

kände inbyggaren i byn, Erik Olofsson. Det bör förutskickas 

att hemmet var välbärgat. 

2 st schalar 

1 svart sidenduk 

1 dito rutig 

1 dito gammal 

(Samtliga säkert »helkor» 

d. v. s. huvuddukar) 

4 förkläden 

1 rutig kammelduk 

3 dukar 

1 musslins dito 

1 svart 'kypert dito 

1 knytschalett 

1 muff 

1 doffelkappa 

1 klädes dito 

1 svart klänning 

1 röd-gredelin dito 

1 halvylle dito 

1 dito randig 

1 grå och gulrandig halvyllekjol 

1 brunrandig dito 

1 dito 

1 kjortel av ylle-baresch 

1 dito av ka 11 un 

1 bomullsklänning 

1 bomullskjortel 

1 vit underkjortel 

2 dito av bomull 

1 svart friströj a 

1 rips dito 

1 brun ylledito 

1 väst 

1 kattunströja 

1 par kängskor 

1 par lappskor 

2 par strumpor 

2 lintyg av ylle 

5 dito av bomull 

Mannens kläder uppges sålunda vid samma tillfälle: 

1 st hatt 

1 vadmalspäls 

1 doffeltröja 

1 skinntröja 

1 vadmalströja 

1 par vadmalsbyxor 

Av sängkläder upptages: 

12 st fällar 

3 st dito utan täcken 

2 st klädesvästar 

1 yllehalsduk 

1 ylleskjorta 

3 lärftsskjortor 

1 par snöhämtare eller 

utanstövlar. 

19 kuddar 

9 kuddvar 

127


4 st dito med täcken 

16 st bolster med hår o. dun 

7 st dito 

1 hundskinnsfäll 

5 st skinnbräinlar 

(skinnlakan) 

I kyrkstugan i Norsjö fanns dessutom två sängar, med 2 

fållar, 2 bolster och 3 kuddar. 

Man torde observera hur torftig mannens garderob är jämförd 

med kvinnans. Här har bouppteckningsförrättarna tydligen 

tagit mycket lätt på hans egendom i detta fall, ty säkerligen 

hade han flera omgångar vardagskläder, som inte uppräknats. 

Förmodligen sammanhänger detta med att det ju 

var hustrun som var död och det var efter henne som bouppteckningen 

skedde. 

128

SARA LIDMAN 

GENSAGA 

(FRÅN DEN SNÖIGA NORD, 

VÅRT FÄDERNESLAND) 

När tolv byar hade byggts med lag och ett evangelium 

strängare än lagen, och barn hade tuktats med arbete, katekes 

och ris till dess ett släkte var frambragt så sedigt att dess 

munnar inga läppar hade, föddes i den tolfte byns tolfte gård 

ett tolfte barn. Han hade läppar och ögonhår, han hade all 

den prakt man förvisat ur kroppen på sig själv och sina barn 

alltsedan socknen började med dag byggas. Som om all denna 

fägring aldrig varit död utan legat på lur i menlösa fäder och 

mödrar för att slå upp i en enda gosse när byn hade blivit så 

tuktig att barn föddes fromma, med tärda munkansikten. 

Han visste inte vad fruktan var, han rörde sig säkert med 

knivar och eld, hans eder ångade som slakt. Hans ansikte 

tålde så heta lågor, hans rygg fördrog så kall blåst när han 

stod och förtente sin moders kittlar med zalmiak till kopparn 

och svavelsyra till pannan av järn. Att leka med brinnande 

vätskor och aldrig spilla en droppe på marken. Att slipa knivar 

och se på kvinnor och göra Pålle galen med en vissling 

in i hästens själ — du som var hingst en gång, minns du, 

minns du! 

Den sjätte dottern i den sjätte gården i by nummer sex, 

hon var vit och svart och röd. Hon hade sin fader så kär och 

hans ris. Hon hade den vänstre rövaren så kär, den som ingen 

tog ned ifrån korset och ingen bjöd upp till paradis. Den rövaren 

ville hon rädda från korset. Hon var en heden mö, hon 

var trött på att spinna den fromma ull bland systrarna fem, 

som hade sanningen så kär. 

129

SARA LIDMAN 

Hon går till bagarstugan, den är tom och kall, hon är öm 

och het. Ett hednaspel hon spelar med naggar, trissor, kavlar, 

med brödsop och kniv. Stora rådets maj stämma hålles mitt i 

vintern vid sjätte gårdens bakbord, med långa breda bagarstukniven 

som Kaifas, ålderman. Den vackraste fjädern ryckt 

ur största naggen, är vänstre rövarens mål. Och fariséer och 

sadducéer de kavlar de naggar de raspar med trissan de vänder 

med spjälken de föser med spaden de sopar med hundsvans 

den tjäderpennan fram till Kaifas Kniven, de röstar 

alla korsfäst. 

Nu störtar den hedna sig ned på knä, hon spiller blanka 

tårar på golvets gråa mjöl: Den mannen har intet ont gjort! 

Hon gråter, hon vrider sina händer, hon stönar: Den mannen 

har intet gjort! 

Säger Kaifas: Se denna trogna, kunna dessa ögon ljuga! 

Kvinna tag din rövare och gå! 

Där står den heta flickan och haver lögnen kär för den rövarens 

skull som hon älskar. Kom, låt mig ljuga dig fri från 

död och skam, jag är så varm, jag kan inte andas i sanningens 

garn. 

Den tolfte öppnar dörren och ser: Ska det vara nåt slipat 

idag lilla Sex? 

Och Kaifas, den godtrogna kniven, han lämnas med ett 

skratt till en som kan slipa. Och flickan står bredvid och ser 

på, mitt i den kalla vinter, hur Kaifas blir farlig och tunn. 

Och såsom ett vårdtecken håller den tolfte den blanka kniven 

upp mellan dem — till hälften de speglas, till hälften de ser 

varann. 

Tag hästen och kom. 

Hennes fader han älskar två väsen på jorden, sin häst och 

sin dotter nummer Sex. 

Kom Pålle, Far unnar oss säkert samma öde, kom spring 

min raska fåle, till ett granrisparadis. 

130 

Förf. har till årsbokens förfogande ställt ovanstående 

avsnitt ur romanen »Bära mistel» (1960).

LANDSHÖVDING GYLLENGRIPS 

BERÄTTELSE OM UMEÅ STAD 1738 

MED EN INLEDNING AV OLOV ISAKSSON 

Den starka centralregeringen under 1600-talet infordrade av 

sina landshövdingar och guvernörer årliga ämbetsberättelser 

över tillståndet i och förvaltningen av anförtrodda områden. 

Under århundradets senare del och 1700-talets början kom 

sådana berättelser att inges endast i undantagsfall. Vid 1734 

års riksdag Väcktes dock frågan om landshövdingarnas redovisningsskyldighet 

inför riksdagen. Anledningen härtill var 

att landshövdingen i Västerbottens län, Gabriel Gyllengrip, 

självmant till ständerna ingivit en relation. Förslag lades nu 

fram att sådana regelbundet skulle inlämnas till ständerna av 

samtliga landshövdingar. Detta blev också riksdagens beslut. 

De berättelser som härigenom kom till är en ypperlig källa 

för kunskapen om vårt lands främst ekonomiska historia. Inte 

minst gäller detta berättelserna från Västerbottens län, fram 

för allt de som avgavs av Gyllengrip under hans tid som landshövding 

(1733—53). Av sina underlydande, främst kronofogdarna, 

infordrade landshövdingen rapporter om tillståndet i 

länets olika delar. Ofta är dessa som bilagor fogade till de relationer 

som landshövdingen avgav till ständerna och i vilka 

han redogjorde för näringarnas tillstånd m. m. samt för de 

åtgärder som borde vidtas för att förbättra deras ställning. 

Det som nedan återges är inledningen till den relation som 

Gyllengrip ingav till 1738 års riksdag samt en bilaga till den. 

Bilagan utgörs av en i det närmaste fullständig redogörelse 

31

LANDSHÖVDING GYLLENGRIP 

över handel och hantverk samt dessa näringars utövare i resi- 

densstaden Umeå. Liknande redogörelser avgavs samtidigt för 

övriga städer i länet. 

För att något belysa den stora betydelse som Gyllengrip haft 

för länets utveckling skall här helt kortfattat några av hans 

initiativ behandlas. När Gyllengrip 1733 blev landshövding i 

det jättelika Västerbottens län (som ju även omfattade nu- 

varande Norrbottens län) var områdets näringsliv i ett be- 

drövligt tillstånd. Det bergsbruk som på flera håll påbörjats 

under 1600-talet hade ej kommit att utvecklas i önskvärd takt, 

en stagnation var i stället tydligt märkbar. Illa var det också 

ställt med jordbruket. Bönderna höll envist kvar vid fäderne- 

ärvda, ej rationella sedvänjor. Inte heller handeln kunde gläd- 

jas åt en gynnsam utveckling. Bottniska handelstvånget lade 

fortfarande en förlamande hand över västerbottnisk handel 

och sjöfart. 

Den nye landshövdingen var ett barn av sin tid, av merkantilismens, 

framstegsoptimismens och den ekonomiska entusiasmens 

tid. Men Gyllengrip var fram för allt realisten, som 

insåg vilka enorma värden de västerbottniska skogarna och 

malmbergen rymde och som samtidigt ivrade för ett bättre 

skött jordbruk. Hans målsättning var att till Västerbotten ge 

social och ekonomisk välmåga och stabilitet. Här som i så 

mycket annat var han en föregångsman, en pionjär för planer 

som först under vår egen tid kommit att förverkligas. 

Överallt ingrep han, reglerade, planerade och avgav rapport 

häröver till ständerna. 

Under 1700-talets början rådde högkonjunktur på trävarumarknaden. 

En av Gyllengrips första arbetsuppgifter som 

landshövding blev ätt söka skapa en västerbottnisk sågverksindustri 

av större format. Han ivrade för att finbladiga sågverk 

skulle anläggas och sökte uppmuntra brädexport genom 

en rad stödåtgärder. Något egentligt och varaktigt resultat 

gav dock inte dessa åtgärder. 

i 32

OM UMEÅ STAD 1738 

För bergsbrukets förkovran i främst de nordligaste delarna 

av länet nedlade Gyllengrip ett betydande arbete. 1736 gjorde 

han en resa till Tornedalen och Lappmarken för att undersöka 

malmförekomsterna. Under denna besökte han bl. a. platsen 

för det nuvarande Kiruna, där han och hans medhjälpare förundrades 

över de enorma fyndigheter som låg framför deras 

ögon. I Tornedalen och främst Kengis bruk inspekterade han 

det arbete som utförts av den 1699 bildade »Wästerbottniska 

bergslagen». Bolaget hade med stora privilegieförmåner fått 

överta all bruks- och gruvdrift i Västerbotten. Föga hade dock 

uträttats. Boéthius förmodar, säkerligen med all rätt, att 

Abraham Steinholtz' inträde i bolaget omedelbart efter landshövdingens 

resa kan sättas i samband med Gyllengrips inspektion. 

Genom Steinholtz tog den avsomnade bruksrörelsen ny 

fart. 

1742 utfärdades ett kungligt brev angående landskulturens 

upphjälpande. Det förordades där bl. a. att byordningar skulle 

antas samt att lanthushållare, som skulle övervaka jordbruket 

och tjänstgöra som en slags oavlönade jordbruksinstruktörer, 

skulle utses. Redan några månader efter det att 

detta brev utgått tillsattes genom landshövdingens försorg ett 

stort antal lanthushållare i de västerbottniska jordbruksbygderna. 

På grund av landshövdingens sjukdom 1743—50 kom 

byordningar att antas först år 1751 — men då i så mycket 

större antal. C:a 150 stadfästes detta år av häradstingen i 

länet. 

I sitt arbete för jordbrukets förkovran stod Gyllengrip i 

kontakt med som han säger »en wiss medicine studiosus Carolus 

Linnaeus benemd». Landshövdingen försökte intressera 

Kungl. Maj:t för ett av Linné under resan i Lappland upptäckt 

härdigt »lappsäde» och föreslog att Linné måtte tilldelas 

ett stipendium, som skulle göra det möjligt för honom att 

återvända till Lappland och påbörja försök med att kultivera 

detta sädesslag, som skulle kunna bli till stor nytta för övre 

Norrland. Gyllengrip mötte dock föga förståelse för detta från 

133


statsmakternas sida — ännu (1734) var intresset allt för ensidigt 

riktat mot industriell expansion. 

I Västerbottens 1700-tals historia intar Gabriel Gyllengrip 

en betydelsefull plats. Låstbom karaktäriserar honom i »Swea 

och Göta Höfdingaminne» som »en man med kunskaper, drift 

och talanger i förening med ädla och upphöjda tänkesätt. Såsom 

lands'höfding öfver Westerbotten, hvilket län han 20 års 

tid styrde, förvärvade han sig allmen högaktning, emedan han 

var oväldig, god, driftig och sorgfällig om landets väl». Om 

hans talanger vittnar bevarade latinska ungdomsdikter, om 

hans driftighet blir man ständigt påmind när man närmar sig 

västerbottnisk 1700-tals historia. 

LITTERATUR 

Olov Isaksson 

Boéthius, Bertil — Landshövding Gyllengrips resa i Tornedalen 1736. 

I »Skogen och bygden». Stockholm 1939. 

Låstbom, A. T. — Svea och Göta höfdingaminne, I. Uppsala 1842—43. 

Utterström, Gustaf — Landshövdingarnas berättelser om länens tillstånd 

under 1700- och 1800-talen. I »Meddelanden från svenska 

riksarkivet 1953». Stockholm 1955. 

134

Stormechtigste Allernådigste Konung. 


Till underdånigt fölie af Eders Kongl. Maijts Nådigste be- 

fallning af d. 22 Aprill 1735, att till hwarje Riksdag insenda 

min underdånige relation om det mig nådigt anförtrodde Leh- 

nets tillstånd; Jnbyggarnes till- eller aftagande; Bergewer- 

kens, LandsCulturens oeh Skogarnes till stånd, huruwida 

Manufactorien och Handtwercken i Städerne må hafwa till- 

tagit, med hwad mera som till förbettring och landets bästa 

kan wara att påminna på det Eders Kongl. Maijt sedan deraf 

må kunna lemna Riksens Stender behörig deel, hafwer jag i 

diupaste underdånighet föliande berättelse om det mig nådigst 

anförtrodde Lehn och des beskaffenhet så i en som annan 

måtto att afgifwa. 

Uti min wid sistledne Riksdag år 1734 insinuerade underdånige 

relation, hafwer jag om Lehnets tillstånd i gemen, så 

wehl som till en deel i synnerhet, mig yttrat, och anfört om 

jordens upodlande, brukande och nyttiande, så till åker, som 

äng i Humlas, Ljns, Hampas, Tobaks, fruktbärande träns och 

kryddegårdens planterande, såande och inrättande, om Jordedelning, 

Lappmarckerne och deras tillfelligheter, om Skogarne, 

Sågqwarnar och Tiärutillwerkning, Handtwerken och 

Bergsbruk, Kalcksteen, Tegeli och fiskerjen, Perlefiskerjen, 

Städernes Handell, såsom och om Handelen med Lapp allmogen, 

Skepsbyggnad och Seglation, samt hwad derwid kunnat 

warit att andraga, men på det iag ännu omständeligare måtte 

kunna öfwer detta widt begrepne Lähnet, hwarom iag före 

min tid ingen speciel beskrifning wet giord wara, hos Eders 

Kongl. Maijst en underdånig relation afgifwa, hafwer iag antydt 

Cronofogdarne att giöra en wederbörl. och tillförlitelig 

undersökning, så om det ena, som det andra, berörande Landets 

beskaffenhet, Cultur och ecconomie, med mera, samt med 

deras skriftelige berättelse deröfwer att inkomma. 

Bemelte Eders Kongl. Maijts och Cronans fogdars beskrifningar 

om hwar och en Sochns egenteliga beskaffenhet i det 

135


bebygda landet, hafwer jag fördenskull i diupaste underdå- 

nighet här hos bifogat. 

Efter Eders Kongl. Maijts Nådige Befallning af den 9. Juni 

1735, är och wed Häradsrätterne undersökning giord om Ödeshemman, 

som utdraget sub Litt. A. härhosföliande nermare 

wid handen gifwer, warandes nu mera inga flera Ödeshemman 

i Westerbottns lehn, än fyra 5/128 Mantl., som förteckningen 

sub. Litt. B utwisar, men någon deel af ägor äro för de 

Hemman gienom Elfwar utskurne, som af hosgående förtekning 

Litt. C. nådigt kan förmerkas. 

Äfwenledes är i anledning af åfwan högstbemälte Eders 

Kongl. Maijts Nådige Befallning wed Härads Rätten undersökt 

om ödewarande och förmedlade fiskerien, som utdraget 

Sub Litt. D tillkenna gifwer. 

Som Bilagorne Litt. E och F utwise de Ordinarie och Extraördinarie 

Renttorne, afkortningar och annordningar i Wästerbottns 

lehn, så gifwa och Allegaterne sub Litt. G och H de 

gamlare och nyare restantier i Lehnet wid handen, förmenandes 

iag att skiönt ringa förhoppning är, till större dehlens inbekommande 

af de förre, som härstamma af Längst för detta 

döde Crono Restantiers Balancer i hwilkas sterbhus ingen tillgång 

finnes, det doch de sednare till större dehlen böra utgå, 

hwarom iag äfwen min yttersta winning giöra skall. 

Beträffande Lappmarkerne, så hafwer iag äfwenwäll låtit 

fogdarne om dem göra en noga undersökning, och låtit derutinnan 

anföra, så wehl om det nu warande tillståndet, som 

hwad till upodlande och förbättrande framdeles tiena kan, 

warandes berörde Beskrifningar och så wed Allegatet No 1. bifogade: 

Och som iag äfwen uti min underdåniga skrifwelse i 

december 1736. med dess Bilagor, berörande den anbefalte resan 

i Torneå Lappmarker, ett och annat särskilt anfört, som 

till Riksens Stenders nermare uplysning lenda kan; ty hafwer 

iag i den underdåniga förhoppning att Eders Kongl. Maijst ei 

med onåd uptagandes warder att iag den samma uti afskrift 

härhos Sub No 2. bifogar. 

136


Berörande wegarne i Lehnet, så hafwer iag tillhållit Allmogen, 

dem, i anseende till deras förra obrukelig- och bofellighet, 

gemensamt i det stånd sättia, som nya lagar förmår, och sedermera 

efter skiedd undersökning wed Tingsrätterne låtit den 

gienom wederbörande lag likmätigt till underhållande utdela. 

Gåstgifwaregårdar äro och enligt med den förnyade giästgifware 

ordningen inrettade, som närmare är utfördt uti Allegatet 

sub No 1. hwarhwed och Landtmetarens Cartha öfwer 

Landswegen i det bebygda landet af Wästerbottn är bifogad. 

Öfwer Schellefteå och Wuonoms stora Elf och hafswijk, äro 

med allmogens samtycke, och sielfwilligt åtagne stora kostnad, 

Tvenne wehl inrettade Bryggor, och öfwer de andre 

Strömmar goda och förswarlige fergor inrättade; warandes 

och mihlstolpar med sine wapen och mihlplåtar nestan öfwer 

hela Lehnet ferdige giorda, som och Giästgifware Taflor, med 

behörig rese redskap eftter Gästgifware ordningen framdeles 

kommer att förferdigas och anskaffas. 

En moderkyrckia uti Öfwer Torneå och en i Lycksele Lappmarek 

äro sedan sidsta Riksdag upbygde, och i fullkommeligit 

stånd satte, gienom sochnemennens, på min giorde föreställning, 

skedde förskotter, som genom Eders Kongl. Maijts sedermera 

Kyrckiorne allernådigst bewilljade Collecter dem 

komma att ärsättias. 

Schole-husen i Lehnet, så well som i Lappmarckerne äro 

förswarlige, Spannemåls Boderne å nyo upbygde, och Liweris 

Bodarne i temmeligit gott stånd; Äfwensoin och Officerarnes 

Bosteller wid Regementet, förutan Öfwerste Bostellat, som står 

under Byggnad, äro well upbygde. 

Huru Lappschole medlen anwendes och tillståndet af Lapparnes 

Christendoins öfning och förkofran är, lär er Venerandum 

Consistorium i Hernösand aflemnades underdånige berättelse 

om. 

De af Eders Kongl. Maijts sedan sidsta Riksdag allernådigst 

förunte förmoner för dem, som antingen Nybruk eller 

ödes Hemman uptaga, har iag jemte der andragit är i min 

underdånige skrifwelse af d. 16 nästl. Martij mom 5 äfwen- 

10


wäll hållit ibetenckeligit att Kundgiöra, innan alla Ödesheinman 

blifwit uptagne, eftter och Eders Kongl. Maijst och Cronan 

kommit i säker mistning af des tillständiga rättighet; 

men där de 4 5/128dels Ödesmantl ei snart skulle kunna komma 

i bruk, skall sådant intet af mig å sido lemnas, då iag och 

i underdånighet lärer hos Eders Kongl. Maijst iterera min förra 

bönfallan om en Nådig publication häraf öfwer hela riket. 

Wederbörande Magistrater ha i'w er jag låtit hwar för sin 

Stad afgifwa omstendelig berättelse, så om deras warande tillstånd, 

som handeli och wandell, hwilka och äro wed Allegatet 

No 1. bifogade: Och som iag till underdånig efterlefnad af 

Eders Kongl. Maijts Nådige befallning af d. 18 December 1735 

giort en utmunstring af Borgerskapet, då och en undersökning 

skiedde om Städernes warande tillstånd, Handeli, wandell, 

Handtwercken, Skepsfart med mera, som äfwen till upplysning 

för Riksens Stender tiäna kan, och hwarom en omstendelig 

berättelse till Eders Kongl. Maijst af d. 28 Maii 1736. iag 

i underdånighet ingifwit, så hyser iag och den underdånige 

förtröstan, det Eders Kongl. Maijst Nådigst anseendes warder, 

att iag en afskrift häraf Sub No 3. bilägger. 

Eliest, och som denna förrättning skiedt Likmetigt Eders 

Kongl. Maijsts åfwanåberopade Nådige Befallning och breef 

af dn 18. December 1735, hwilket härhos bifogas Sub Litt. J, 

skall nu mera i anseende till Borgerskapets utmunstring komma 

att ändras, enligit Eders Kongl. Maijts och Riksens Commercie 

Collegie til mig aflåtne och härhos Sub Litt. K bilagde 

skrifwelse, och iag af den samma intet kunnat förstå, huruledes 

iag på annat sätt härwid skall föranstalta, än iag redan 

giort; ty hafwer iag funnit mig föranlåten gienom hosgående 

af d. 25. sistledne Marti Sub Litt. L mig hos Wällbemte Kongl. 

Collegium förfråga, warandes iag emellertid, och förrän mig 

swar härå meddelas intet istånd att något widare härtill giöra. 

Uti hwad stånd Bergs Bruken äro, hafwer iag förmelt i min 

underdåniga relation wid sistledne riksdag, så well som i den 

iag förferdigat öfwer Lappmarcksresan och härhos är bilagd 

138


Sub No 2; warandes och uti fogdarnes berättelse om Sochnarne 

och Lappmarkerne under No 1 anförde de stellen der någre 

Mineralstreck sedermera äro upspante. 

Jag hafwer och igenom underdånig skrifwelse till Eders 

Kongl. Maijts af d. 16 sistledne Martii hwaraf Transumt härhos 

Sub Litt. M folier, jemte annat till Wästerbottns uphielpande 

lendande, Mom 2. hemstelt till Eders Kongl. Maijts nådigste 

gottfinnande, huruwida något äf Landshielpsmedlen 

kunde komma till Bergslags uphielpande i Wästerbottns 

Lehn att anwendas, efter och priwati derå orten ei äro af den 

förmögenhet, att de något dertill kunnat bidraga, och andra 

inhemska ännu intet funits, som sig det samma åtaga welat. 

Härwed bör iag ej heller obemelt lemna, att som det förspords, 

det koppar Gruworne i Fahlun merkeligen aftaga, och 

att månge Bergsarbetare där wore ledige, så torde det wara 

för Eders Kongl. Maijts och Riket ganska Nyttigt om Swappawara 

koppargrufwor i Junnasjerfwi Lappmarck belägne, 

hwilcka de Wästerbottniske Bergslags Interessenterne i många 

år tillbaka negligerat åter blefwo på Publice omkostnad uptagne, 

i anseende till den örnnoga och rikhaltige kopparmalm 

der finnes, hafwandes iag uti merbemelte berättelse om Lappmarcksresan 

dessa Swappawara koppargrufwors beskrifning 

fullkomineligen giort. 

Huruledes Regementet, efter den år 1735. hållne Generalmunstring 

blifwit efter Eders Kongl. Maijts Nådige Befallning 

af d. 31. October 1735. åter recruterat och Completerats, så 

att allenast 16 Rotar warit för andragne ordsaker skull wacante, 

det hafwer iag gienom underdånig skrifwelse af d. 21. 

Maii 1736 med derhos fogade recruterings och Completteringsrullor 

i underdånighet tillkenna gifwit; och hwad utgång sedermera 

tjenat, lärer Eders Kongl. Maijt af Hr Öfwersten Wiedemejers 

insende förslager i Nåder hafwa förmerkt, afwentandes 

iag Eders Kongl. Maijts Nådige befallning huruwida Eders 

Kongl. Maijt i nåder skulle teckas antingen att Regementet 

hädanefter skall hållas Complett eller och om någon eller huru 

stor Vacance derwed må kunna tillåtas. Bilagan Sub Litt. N 

139


utwiser Lehnet så starkt wara roterat, att Ettusende femtje ett 

43/48 Mantl. utgiöra 1056 man, och huru månge Soldater 

hwarje Sockn för sig utgiör. Litt. O gifwer wed Handen huru 

mycket Besparingarne af de Vacante Rotar sedan sidsta Riks- 

dag sig bestiga, och Litt. P till huru mycket Besparings Taxe- 

(ringarne sig belöpa. 

Till underdånigt hörsammande af de ifrån Eders Kongl. 

Maijt, samt Eders Kongl. Maijts och Riksens Collegie sedan 

sidsta Riksdag ankomne Nådige Befallningar bref och skrifwelser, 

är hwad anbefallt och beordrat blifwit, efterkommit, 

förutan hwad någre få saker angår, hwaröfwer wederbörandes 

förklaringar komma att inhemtas; Och hwad Embetsmålen i 

Landsorten angår så jemte det ingen under mitt wistande i 

Lehnet haft ordsak att beswera sig öfwer något uppehåll, då 

lära och Registraturerne wed Lands Cantzliet nogsamt intyga, 

det iag mitt nådigst anförtrodde Embete med all menskmöyelig 

åhåga njtälskan och flit winlagt mig att förretta. 

Jag kan herjemte och i underdånighet ei obemelt lemna, det 

mycket wäll wore, om Riksens Cammar Ecconomie och Commercie 

Deputationer, öfwer min wed sidsta Riksdag insinuerade 

Relation skedde betenckande, bestående af Tiugu fyra 

puncter, hwaraf någre så Allenast afgiordes, blefwo till Stendernes 

plena devolverat, då och hwad iag omstendeligen härmedelst 

och igenom de bifogade Allegaten anfört kunde med 

det samma uti benägit öfwerwägande tagas, och till Publici 

bestås befremjande w r ed denna Riksdag afslutas. Eders Kongl. 

Maijts Nådige afsikt till Lehnets upphielpande, medelst de anbetalte 

Riksdagz relationers ingifwande, kan intet winna sitt 

högst gagneliga ändamål, med mindre det hwad wed hwarie 

Riksdag anföres, i behörig åtanka kommer, och till werkstellighet 

bringas, hwarföre iag och i underdånighet förhoppas, 

att detta mitt andragande af Eders Kongl. Maijt så nådigt lärer 

anses, som min Njt och upsåt till Eders Kongl. Maijts Nådige 

Befallningars efterlefnad, och det Allmänna bestås owedersäieliga 

Nytta lender. 

140


Sedan Eders Kongl. Maijts och Riksens Stender skierskådat 

hos föliande Allegater Sub No 12 och 3. så bönfaller iag underdånigst 

att dem återbekomma, såsom till Lands Cantzliet och 

mitt Nådigt anförtrodde Embetes widare hörande, efter min 

tillfellighet intet warit någre afskrifter deraf taga. 

För öfrigit är min troinnerliga önskan, att den Högste Guden 

som Konungarne på jorden tillsetter, wårdar och beskyddar 

techtes nådeligen uppehålla Eders Kongl. Maijts dyra 

Person wed en fullkommelig helsa, sielfåstundat Kongl. sellhet 

och wellgång samt förlenga Eders Kongl. Maijts lefnad till 

långlige tider; Uti hwilcka Eders Kongl. Maijts trogna undersåtare 

allrig utan en hiertelig och fullkommen fegnad Lära 

kunna Eders Kongl. Maijts milda, hulda och fredeliga Regering 

åtencka. Ja. Den Alsmechtige kröne Konungen med Bestendig 

lycksalighet, så kan ingen wällgång LTndersåtaren fela. 

Och iag framherdar med all undersåtelig trohet och lydno till 

dödsstunden 

Stockholm d 19 

Junii 1738 

Stormechtigste Allernådigste Konung 

Eders Kongl. Maijts 

allerunderdånigste och troplichtigsle 

tiänare och undersåthe 

G. Gyllengrijp 

141


Extract af Wästerbottns Lands Höfdingedömes 

Protocoll, hållit uti Umeå d. 20 och 24 April 1736. 

S. D. Sammanträdde Hr Baron och Landshöfdingen med 

Magistraten och menige Borgerskapet uti Umeå, till att efter 

Hans Kongl. Maijts Hr Baron och Landshöfdingen d. 18. december 

nästl år gifne nådige befallning, bepröfwa, till hwad 

antal ringare Borgare i denna Staden kunna tillåtas. 

Till den ändan, sedan högtbemte Kongl. Maijts nådige bref 

blifwit uppläst, tillsporde H. Baron och Landshöfdingen Magistraten 

och Borgerskapet 

1 o. Huru stor Stadens Handels district är, och hwart den å 

alla sidor sträcker sig? Swarade: att Staden till Handelsgebiet 

genom nådigt erhållne privilegier äro tillslagne 

Umeå, Bygdeå och Löfånger Socknar, samt Lycksele 

Lappmarck; Hwarjemte den äger gemensam Handelsrättighet 

med Piteå i Burträsk Sockn, samt med Hernösands 

Stad i Ångermanland uti normaling Sockn och Åsele 

Lappmarck. 

2 o. Af hwad Waror Stadens handel består? Swarade: af Bräder, 

som till större delen hämtas ur normaling och Umeå 

Socknar något ur Bygdeå och Burträsk; af Smör och talg, 

mästedels ur Löfånger och Bygdeå Socknar, något ur 

Umeå och Burträsk; och Humla ifrån Burträsk; och litet 

ifrån Umeå Sockn; tiära ifrån Burträsk, och något litet 

från Umeå och Nordmaling; Lax och Sik ifrån Umeå och 

Bygdeå; Strömming ifrån Bygdeå och Löfånger Socknar; 

Skiäl speck från Umeå Sockn, och torr fisk från Lappmarkerne; 

af Hermeliner, Gråwärck och mårdar ifrån 

Socknarne, samt Biörn warg och Bockskinn, så ock Renshudar 

willa och tama ifrån Lappmarckerne: däremot 

hämtas till Socknarne Salt, Spannemål, Jern, Lin och 

Hampa, tobak, Koppar, Hattar och grofwa Kläden; samt 

1V2


till Lappmarckerne så kalladt Lappmarcks Kläde, jemte 

Wallmar. Och berättade Magistraten och Borgerskapet 

att hwad af Hermelin och Gråwärck faller i Lappmarcker- 

ne, öfwerföres af Lapparne till Norige. 

3 o. Till hwad quantum och wärde ongefär årl. sådane waror 

ut och införas? Swarade: till det, som Förteckningen 

Lit. A härhos utwisar. 

4 o. Huru många Fartyg til samma Warors transporterande 

ärfordras? Swarade: att Staden dertill de senare åren 

betient sig af 18. större och mindre Fartyg, som seglat 

på Stockholm; hwilcka äga: 1 o. Peter Biur och Olof 

Back, drager 60. swåre läster. 2 a. Johan Berndtson Lambert, 

drager 35. läster ongefär. 3die Rådman Olof Gran, 

Matts Nerpin och Johan Ziegelroth, af lika storlek. 4de 

Peter Biur och Lars Norberg, drager 30. läster, 5te Lars 

och Peter Bodin och Jonas Grubbman, drager 25. läster. 

6te Carl Falck och Iacob Norberg, af samma storlek. 7de 

lönas Forsman och Nils Gabrielson, likaledes. 8. Olof 

Forsberg och Jonas Hertsberg, äfwenså. 9. Hans Avander, 

Nils Hagman och Anders Högländer, af lika storlek ongefär. 

10. Carl Burgerus, drager 20. läster ongefär. lite Jonas 

Biström och Anders Gerding, af samma Storlek. 12te 

Nils Wenman, af lika storlek. 13de Iohan Marckrin, Iacob 

Forsell, lönas Nordberg och Olof Sandberg, drager 15. 

läster ongefär. 14 Nils Bur, lönas Öman, Hans Tegs och 

lönas Pils änckor, af lika storlek. 15de Per Anderson 

Trast, Ingemar Larson och Lars Stecksens äncka, drager 

12. läster. 16. Ionas Deger och Lars Hertzberg, af samma 

storlek. 17. Olof och Erich Biur, drager 9. läster ongefär. 

18de Ionas Bolin, Olof och Nils Steckzen, af lika storlek. 

5 o. Hwad Skeppsfolck till desse Fartygs förande behöfwes? 

Swarade: 110 man ongefär, Skeppare och Styrmän inbe- 

143


räknade; neml. til det, som drager 60. läster 9. personer; 

till de, som draga 35. läster, 8 personer; 30. läster, 7. personer; 

25. och 20. läster, 6. personer; 15. läster, 5 personer; 

och till de som draga 12. och 9. läster, 4. personer. 

6 o. Hwad Handwärckare Staden hafwer nödige? Swarade: att 

Staden hafwer Guldsmed, Snickare, Skräddare, Smeder, 

Bokbindare, Glasmästare och Skomakare; och flere, eller 

sådane andre, som Luleå, Piteå och Torneå Städer åstundat, 

utlät sig Magistraten och Borgerskapet eij behöfwas, 

anförandes, hwad Hattmakare angår, i synnerhet, att den 

de Handlande skulle förolämpa med Bäfrars upkiöpande 

till sitt handwärck, i det stället de nu något winna på 

Hattars öfwerförande ifrån Stockholm. 

7 o. Om Staden hafwer någre allmänne fisken? Swarade: neij: 

och att de Strömmingsfisken, som i Skären idkas, brukar 

hwar och en af Borgerskapet efter behag. 

8 o. J hwad tillstånd handelen nu för liden är, sämre eller 

bättre, än före sista Kriget? Swarade: att Bräde- och 

tiäru-tillwärckningen nu wore större, deremot handelen 

med victualiepersedlar mindre, och att eliest denna tidens 

undertwungne handel mycket mindre importerade, än 

den före sista Kriget någon tid förunte friare handel på 

andre orter; i östersiön; än Stockholm, hwilcken frihet 

de Handlande fördenskull önskade återfå, att derigenom 

komma uti stånd till att drifwa en bättre och rättskaffens 

handel. 

9 o. Om så månge, flere eller mindre handlande förberörde 

tid före sista Krig warit uti Staden? Swarade: att de rätte 

Handlandes antal då warit mindre; men elljist hwar och 

en då drifwit någon liten handel efter godtycke. 

Widare, i anledning af den förteckning på Stadens Borgerskap 

samt Crono- och tull-afgifter, Lit. B, som Magistraten 

och Borgerskapet till Hr Baron och Landshöfdingen uppgifwit, 

IM


efterfrågade Hr Baron och Landshöfdingen hwars och ens 

Handtering och näringsmedel, inhämtades deröfwer hwars 

och ens eget, samt Magistratens och Borgerskapets utlåtande, 

sålunda: 

1. Nils Awanders äncka; angaf sig för handlande, och att 

drifwa sin handel i Löfånger Sockn och Lycksele Lappmarek, 

under Sonens Axel Avanders inseende hwarwid 

intet war att påminna af Magistraten och Borgerskapet. 

2. Samuel Olofsson; Rådman. 

3. Iohan Berndtson Lambert; angaf sig för handlande i hela 

districtet utom Löfånger Sockn: Hwarwid intet war af 

Magistraten och Borgerskapet att påminna. 

4. Lars Steckzens äncka; gammal och fattig. 

5. Olof Grym; likaledes. 

6. Anders Ansberg; Rådman; eliest Glasmästare, dertill han 

och god ärkiändes. 

7. Ionas Bolin; angaf sig för Styrman, dertill han och af 

Magistraten och Borgerskapet god ärkändes. 

8. Anders Halls äncka; angafs för Jordgumma, dertill hon 

ock godkiändes. 

9. Olof Gran; Rådman; angaf sig för handlande, och att 

drifwa sin handel i hela districtet, förutan Löfångers 

Sockn och Åsele Lappmarck: Hwarwid intet war att påminna. 

10. Per Trast; angaf sig för Styrman, utan påminnelse af 

Magistraten och Borgerskapet. 

11. Anders Sikström; gammal och siuklig. 

12. Iohan Marckzin; angaf sig för handlande, och begärde 

att så anses; hwartill ock Magistraten och Borgerskapet 

samtycke gaf, emedan han wore af gammalt Borgare-hus. 

It5


13. Olof Forsberg; angaf sig för handlande, och att handla i 

hela districtet, utom Åsele Lapp mar ck: Hwarwid Magistraten 

och Borgerskapet intet hade att påminna. 

14. Lars Berg; angaf sig för Styrman, utan påminnelse af 

Magistraten och Borgerskapet. 

15. Iohan Ziegelroth; angaf sig för handlande, och att drifwa 

sin handel i hela districtet, utom Löfånger Sockn och 

Åsele Lappmarck. 

16. Ingemar Larson; angaf sig för Styrman, utan påminnelse 

af Magistraten och Borgerskapet. 

17. Elias Höglander; angaf sig" för Målare; hwarwid Magistraten 

och Borgerskapet intet påminte. 

18. Ionas Kubb; begärte, att som handlande anses; men Magistraten 

och Borgerskapet utlät sig omsider dertill, att 

han som Styrman kunde antecknas. 

19. Matts Hernell; angaf sig för handlande, och att drifwa 

sin handel i hela districtet, förutan Löfånger Sockn och 

Åsele Lappmarck: hwarwid Magistraten och Borgerskapet 

i giemen intet hade att påminna. 

20. Anders Tegman; angaf sig för handlande, och begärte, 

att så blifwa ansedd; hwartil Magistraten och Borgerskapet 

gaf bifall. 

21. Peter Gris; siuk och bräcklig. 

22. Hans Tegs äncka; angafs för Linwäfwerska, dertill hon 

och godkändes. 

23. Nils Buur; angaf sig för handlande, och begärte att så 

anses; hwartil Magistraten och Borgerskapet bifall gaf. 

24. Ionas Pils äncka; begärte, att för handlande anses; men 

Magistraten och Borgerskapet yttrade sig dertill, att hon 

för Linwäfwerska blefwe antecknad. 

25. Hans Ström; gammal borgare. 

26. Iacob Höjer; likaledes. 

Ii 6


27. Iacdb Forsell; begärte, att som handlande anses; men Magistraten 

och Borgerskapet utlät sig dertil, att han för 

Styrman blefwe uppförd. 

28. Mårten Wessling; angaf sig för handlande, och att drifwa 

sin handel i Löfånger och Burträsk Socknar, samt i Lycksele 

Lappmarck. 

29. Anders Högländer; begärte, att som handlande anses, 

men Magistraten och Borgerskapet utlät sig dertil, att han 

för Skeppare kunde antecknas. 

30. Nils Weninan; angaf sig för handlande i hela districtet, 

utom Åsele Lappmarck: Hwarwid Magistraten och Borgerskapet 

intet hade att påminna. 

31. Lars Flarck; angaf sig till Båtsman, dertil han ock af 

Magistraten och Borgerskapet antogs. 

32. lon Zachrison; angaf sig för Målare; utan påminnelse af 

Magistraten eller Borgerskapet. 

33. Anders Degerman; angaf sig för handlande, och att drifwa 

sin handel i hela districtet, förutan Burträsk och Löfånger 

Socknar samt Åsele Lappmarck: Hwarwid intet war af 

Magistraten och Borgerskapet att påminna. 

34. Hans Avander; angaf sig för handlande i hela districtet: 

hwarwid intet af Magistraten och Borgerskapet war att 

påminna. 

35. Iacob Norberg; angaf sig för handlande, och att drifwa 

sin handel i Umeå, Bygdeå och Normalin g Socknar, samt 

i Lycksele Lappmarck: Hwarwid Magistraten och Borgerskapet 

intet påminte. Förmälte sig sedan handla uti 

Compagnie med Lars Nordberg, som närwarande sådant 

widgick. 

36. lonas Norberg; angaf sig til Båtsman; dertil Magistraten 

och Borgerskapet honom antog. 

37. lonas Biström; angaf sig' för handlande i hela districtet, 

utom Nordmaling Sockn och Åsele Lappmarck; Hwar- 

747


•svid intet war af Magistraten och Borgerskapet att påminna. 

38. Reinholt Iohan Möller; likaledes. 

39. Matts Nerpin; äfwenså. 

40. Iacob Hseggman; angaf sig till Båtsman; dertill han af 


41. Ionas Degert; sammaledes. 

42. Iohan Steckzén; angaf sig som Skeppare, dertil han af 

Magistraten och Borgerskapet godkiändes. 

43. Nils Hagman; begärte att som Handlande anses: Men Magistraten 

och Borgerskapet utlät sig dertill, att han till 

Båtsman kunde antagas. 

44. Jacob Nybergs äncka; gammal och fattig. 

45. Daniel Wessling; angaf sig för Bokbindare, derwid Magistraten 


46. Abraham Boman; angaf sig för Skeppare, dertill Magistraten 

och Borgerskapet honom godkände. 

47. Daniel Wenman; angaf sig för handlande i Umeå och 

Bygdeå Socknar, samt i Lycksele Lappmarck; derwid 

Magistraten och Borgerskapet intet påminte. Förmälte 

sig sedan handla uti Compagnie med Nils Wenman, som 

närwarande sådant widgick. 

48. löns Norman; angaf sig til Båtsman, dertill han ock af 


49. Peter Biur; handlar i hela districtet: derwid intet att påminna. 

50. Eric Sundman; angaf sig för Snickare: dertill han och af 

Magistraten och Borgerskapet godkiändes. 

51. Iacob Stålberg; angaf sig till Skomakare; och utlät sig 

Magistraten och Borgerskapet, att han tienar till gement 

arbete. 

l'f8


52. Lars Norberg; angaf sig för handlande: och att handla i 

Umeå, Löfånger och Burträsk Socknar, samt i Lycksele 

Lappmarck: Hwarwid Magistraten och Borgerskapet intet 

hade att påminna. 

53. Nils Sandmarck; begärte at anses för handlande, men Magistraten 

och Borgerskapet utlät sig dertill, att han för 

Skeppare kunde antecknas. 

54. Lars Bodin; angaf sig för handlande i Compagnie med 

des Broder Peter Bodin, och att handla i Umeå, Bygdeå 

och Burträsk Socknar, samt Åsele Lappmarck; de fläste 

af Borgerskapet utläto sig icke kunna antaga desse Bröders 

handel uti bolag, emedan de woro Bondesöner; dock 

om någonthera skulle som handlande anses, tyckte de, at 

Peter Bodin borde wara dertil nermast, i afseende dertil, 

att han tagit en Borgare-doter til hustru: Men Magistraten 

sade sig för sin del icke kunna neka dem att handla 

uti Bolag, så i anseende på deras afgifter som dertill att 

Lagen till bolags-Handel gifwer anledning. 

55. Ionas Grubbman; angaf sig för handlande, och att drifwa 

sin handel i Umeå och Bygdeå Socknar, samt Lycksele 

Lappmarck; hwarwid Magistraten och Borgerskapet intet 


56. Anders Porsman; angaf sig för Skräddare, utan påminnelse 

af Magistraten eller Borgerskapet. 

57. Olof Sandberg; angaf sig til Båtsman: dertil han och af 


58. Peter Berg Gabrielson; likaledes. 

59. Anders Gierding; begärte, at som handlande anses; Men 

Magistraten och Borgerskapet utlät sig dertil, att han för 

Skeppare kunde behållas, ehuruwäl han dertill eij heller 

wore dugelig, på det honom något tillfälle lemnas måtte 

att sig nära. 

9


60. Ionas Hertzberg; angaf sig först för handlande: sedan 

för Styrman; wid hwilcket senare Magistraten och Borgerskapet 

intet påminte. 

61. Anders Wäst; angaf sig för Skräddare, och utlät sig Magistraten 

och Borgerskapet, att 2ne Skräddare i Staden 

behöfdes. 

62. Nils Gabrielson; angaf sig för handlande, och begärte att 

så anses; hwilcket Magistraten och Borgerskapet höll för 

billigt, emedan han wore Borgare Son. 

63. Ionas Forsman; angaf sig för handlande, och alt drifwa 

sin handel i Umeå, Löfånger och Normaling Socknar: 

hwaremot intet wore af Magistraten och Borgerskapet att 

påminna. 

64. Ionas öman; likaledes. 

65. Olof Back; angaf sig för handlande i hela districtet, utom 

Löfånger och Burträsk Socknar; hwarwid Magistraten 

och Borgerskapet intet hade att påminna. 

66. Könik Teger; angaf sig för handlande, och begärte, att så 

blifwa ansedd. De fläste af Borgerskapet åstundade honom 

dertill behålla; men Magistraten med de öfrige höllo 

före, att de handlandes antal wore för stort, och derföre 

tienligast, att han brukades til Siöman. 

67. Matts Witt; Gästgifware. 

68. Olof Gris; angaf sig till Båtsman dertill Magistraten och 

Borgerskapet honom antog. 

69. Carl Burgerus; angaf sig för handlande, och att drifwa 

sin handel i Bygdeå och Löfånger Socknar, samt Lycksele 

Lappmarck: hwarwid Magistraten och Borgerskapet intet 


70. Michel Wesling; angaf sig för Bokbindare, utan påminnelse 

af Magistraten och Borgerskapet. 

71. Abraham Stenman; angaf sig til Båtsman, dertill han ock 

af Magistraten och Borgerskapet antogs. 

150


72. Olof Biur; angaf sig för Skeppsbyggare, dertill ock Magistraten 

och Borgerskapet honom godkiände. 

73. Eric Biur; angaf sig till Båtsman: dertill han af Magistraten 

och Borgerskapet antogs. 

74. Per Arctedius; angaf sig för Skeppare, derwid Magistraten 


75. Hans Tegströms äncka; gift med Iohan Stenman. 

76. Lars Hertzberg; angaf sig till Båtsman, dertil Magistraten 


77. Matts Starberg; sammaledes. 

78. Peter Bodin; handlar som ofwan är förmält, i Compagnie 

med des Broder Lars Bodin. 

79. Peter Burström; angaf s till Båtsman, dertil Magistraten 


80. Carl Falck; angaf sig för handlande, och att drifwa sin 

handel i hela districtet utan Bygdeå Sockn och Åsele 

Lappmarck: hwarwid intet war af Magistraten och Borgerskapet 

att påminna. 

81. Olof Stecksén; angaf sig til Båtsman, dertill han och af 


82. Hans Grubbman; sammaledes. 

83. Nils Steckzén; likaså. 

Ytterligare anmälte sig at betiena Stadsens Handlande 

Borgerskap, såsom Båtsmän: Daniel Steckzén, lönas 

Ström, Anders Hseggman, Peter Buur, Lars Elieson, Zachris 

Ionson, Israel Steckzén, lönas Bolin och Anders Gerdman; 

hwilcka Magistraten och Borgerskapet dertil antog. 

J lika måtto läto sig anteckna den af Kongl. Maijt och 

Collegio Medico hit förordnade Apothekaren Peter Hagstedt, 

samt Winhandlaren Carl Stenman; så ock Smeden 

Anders Granberg, och Garfwaren David Dobbler. 

15Î


Hwarefter Hr. Baron och Landshöfdingen alt föregående 

öfwerwägade, då Hr. Baron och Landshöfdingen först befan 

wärdet på månge utaf de af Magistraten och Borgerskapet 

genom Förteckningen Lit. A här ofwanföre uppgifne Handels- 

Avaror således satt, att det utan ändring eij kunde för godt 

hållas, hwarföre Hr. Baron och Landshöfdingen fan sig orsakad 

att de ansenligaste poster mederera efter i högsta måtto 

wid handen gifne prix courant, som Bilagan Lit. C innehåller. 

Sedan som Hr. Baron och Landshöfdingen förmärckte deras 

'antal, hwilcka sig för handlande angifwit, och dertill dels af 

Magistraten och Borgerskapet gemensamt, dels af de senare 

allena blifwit wedertagne, stiga öfwer all proportion af Stadsens 

handel; Så tillsporde Hr. Baron och Landshöfdingen Magistraten 

och Borgerskapet, huru många handlande de förmente 

denna Staden kunna tola? Hwaruppå genom omröstning, 

Borgerskapet sig yttrade en del til 40, en del til 36, til 

32, 30, 29, 28, 26, 25, 22, 21, 20, 18, 16, 15, 12, 10. och de fläste 

till 24; hwilcket sistnämde antal Magistraten genom de mäste 

röster biföll. 

Men Hr. Baron och Landshöfdingen pröfwade för des del 

de handlandes antal emot Stadsens Handels roulance och 

importance wara till det högsta som tolas kan, utsatt med 22: 

Och har Hr. Baron och Landshöfdingen, i anseende til hwars 

och ens upgifne Crono och tull-afgifter, samt ärfaren skickelighet 

i Handel och de stycken dertil höra, skiäligt och nyttigt, 

att till handlande af de dertill angifne utnämna, samt från 

deras antal utesluta dem, som förteckningen Lit. D härhos 

tydeligare utwisar, med de anmärkningar, som blifwit Hr. 

'Baron och Landshöfdingen wid handen gifne, och för Magistraten 

och Borgerskapet uppläste. 

Sammaledes ansåg Hr. Baron och Landshöfdingen för tienligt 

och billigt, att om de angifne och antagne Handwärckare 

och Siöfolck sig så annorlunda utlåta, som bilagan Lit. E. wid 

handen gifwer, och det för de inhämtade orsaker och omständigheter, 

som der anförde äro, och Magistraten samt Bor- 

152


gerskapet äfwenwäl foreläste: Jnnehållandes berde Lit. E derjemte 

en Förteckning på gamle Borgare och fattige i denne 

Stad. 

Yttermera frågade Hr. Baron och Landshöfdingen de af 

honom till Handlande utnämde, huru många drängar de behöfwa 

till betiening i sin handel? Då hwar och en utlät sig til 

det antal, som på Förteckningen Lit. F är utfördt hwilcket 

antal Hr. Baron och Landshöfdingen, såsom skäligit, biföll, 

häl st de handlande berättade, sig bruka samma drängar på 

sine Fartyg om Sommaren till Siöfolck. 

Sidst anmälte sig de af Hr. Baron och Landshöfdingen från 

handlandes och Handwärckares antal uteslutne till annan 

handtering, enligit Lit. G härwid. ut supra. 

Till Ödmiukt följe af Högwälborne Herr Baron och Landshöfdingen 

Gabriel Gyllengrijps höggunstige befallning, företog 

sig Magistraten jemte det närwarande Borgerskapet att anteckna 

och Specificera de af Borgerskapet från Umeå Staden 

¡utskeppade och der införde wahror, med der å satt wärde efter 

inkjöpet, hwilcket skiedde efter jembnförande af 3ne år, och 

befans som följer: 

Utskeppade Waror 

Km t 

3775. Lispund Smör a 7 D 26425: — 

394. dito Talg a8D 3152: — 

750. dito torra gieddor a 4 D 3000: — 

12. dito Norlands Ost a 3 D 36: — 

52. dito Humla a 8 D 416: — 

4600. Tolfter enkla Sågbräder a 6 och a 2V2 D . . 11500: — 

1115. dito Sågbakar a 1% D 1672: 16 

250. dito halfbottnbräder a6D 1500: — 

85. T. Salt Sik a 26 D 2210: — 

350. K. bröd Kumming a 1 D 350: — 

11 

153


300. Tr. Tiära a7D 2100: — 

1000. Tr. Salt Strömming a 17 D 17000: — 

1100. st. ober. Oxrenskin a 6 D 6600: 

2300. st. ober. Waijrenskin a3D 6900: — 

350. decker ober. Kalfskin a5D 1750: — 

220. decker ober. Risbitskin a 14 D 3080: — 

80. decker Killingskin a 1 D 16 ./ 120: 

1300. st. rökta Laxar a 3V2 D 4550: — 

550. st. Laxöringar a 1% D 962: 16 

900. Timmer Gråwärck a 5 D 4500: — 

1000. st. Hierpar a 6 ./ 187: 16 

24. st. Renskinfällar a 4 D 96: — 

80. st. Bäfwerskin a 6 D 480: — 

10. st. Harskinsfällar a 15 D 150: 

50. st. Lappmuddar a 24 D 1200: — 

30. par Lapphandskar a 24 ./ 22: 16 

30. par Lappskor a 24 ./ 22: 16 

20. par Lappstöflor a 6 D 120: — 

60. st. Räfskin a 6 I) 360: — 

100. st. Furubord a 3 D 300: — 

10. st. Biörnskins muffar a 18 D 180: — 

35. st. Biörnhudar a 30 D 1050: — 

100. st. Lohudar a 5 D 500: — 

24. decker Harskin a 2 D 48: - 

80. st. Skiälhudar a F/s D 120: — 

70. st. Mårdskin a 6 D 420:- 

2. Timmer Hermeliner a 40 D 80: — 

3. st. Järfskin a 28 D 144:«=» 

4. Tr. Lingon a 5 D 20: — 

350. kr. Hjortron a 1 D 350: — 

2. st. Wargloskin a 36 D 72: — 

2. st. Älghudar a 24 D 48: — 

600. dussin Furustolar a8D 4800: — 

15'i 

Summa D 118149: 16

Jnkommande Waror: 


Km t 

440. lispund jern a 3 D 1320: — 

30. lispund Stål a 6 D 180: — 

1500. tr. Salt a 18 1) 27000: — 

2000. tr. Spannemål a 15 D 30000: — 

430. lispund Lin a 9 D 3870: — 

300. lispund Hampa a 8 D 2400: — 

330. lispund Blår a 4 D 1320:— 

250. lispund Hwetmiöl a4D 1000: — 

50. tr. Ärter a 18 D 900: — 

24. lispund Krut a 30 D 720: — 

50. lispund Bly a7D 350: — 

Hwetebröd för 240: — 

5. st. Glaskistor 300: — 

1500. al groft kläde 6000: — 

10. dussin grofwa Hattar a 30 D 300: — 

40. Koppar och Mässingskettlar a 6 D st 240: — 

5. par qwarnstenar 120: — 

10. par Slipstenar a 6 D 60: — 

173. lispund takel a8D 1384: — 

60. lispund Ost a 4 D 120: — 

100. lispund gryn a 3 D 300: — 

4000. al. Walmar a 18 ./. al 2250: — 

2000. al. Buldan a 16 ./ 1000: — 

308. lispund Hållands tobak a 28 D 8624: — 

308. dito Stockholms tobak a 15 D 4620: — 

85. jerngrytor a6D 510: — 

Uti Specerie och åtskillige Kramwaror till 

en Summa af 20000: — 

Umeå d. 21. Aprilis år 1736 

Summa D 115128: — 

L. Westman. 

Sam. Olofsson. Olof Gran. A. Ansberg. M. Sandström. 

155

o 

C 

c 

u 

O 

D 

G> 

O 

CO 

"O 

0 

•ö 

156 

£ 

Z> 

°a 

Q. 

01 

C 

'c 

JU 

1— 

:0 

• w , 

u. > 

£ Ï 

-t: a 

c o 

c ^ 

II 

T-H CO 

» N CO 

CO CM 

SM 

SM 

CD 

ift 

-

oo h oo I o ci os o r^ a: oo co o co o m o 

m j H p-i H n I ririririoocMriCMCMriooiMcotracMCM 

«niinM^ccrH^r-iNâHrtaiooHcr-ci-t 

Tri o r- 

1 1 CM ri 30 

ri CO 

co o 

CM 

O 

ri ce ri ira 

Cl ri ci 

co ri 

co ut oo co 

CM CM CM rit rit; ri 

ri ri ira ira rit 

ri Cl ri 00 

rit ¡O S tí 

K E 

-Q -S £ 

a 

o ° "S -Ö « t 

K " S e .-tí « 

— riH cm co Tt< ira es ra S «! ^ riJ 

Cl CM CM CI CM Cl 

oc 

CS I» 6C M H 

tí ai tH !h S 

•I s 

tí T3 U S ¡o s !CS 0ß 

M rj rP ¡H ¡H -tí - ö £ BC 

« § - ^ 

cS Q 

aj O o 

:cS 

< > ^ ^ m S 

N K ¿g «i »tí .2 »Q 

. TJ tí O « « 

tí c CS U tí tí 

.5 ^ o 

2 < K CS c o CD ^ 

« S CS 

COr^00050riCMOOritk£icOtâ0 05 0 

cicicMcMcooocooococooococracorit 

157

— D ^ 

3 !0 

o 

c 

o 

U 

CO CD 

CM CM oo -rH 

CM CM I 

I 

Jí ^ 

:0 S ~ 

u_ > 

CM 

CM 

CM o. ! 

I-- I 

CM CM era cc § ¡ 1 oo CM 1 

cm era 

Tt< f era »rå 

i ^ 

CO f CM CM i 

i 

00 Ô CM C. | 00 Tf CM 

CM i-H 00 CM 1—I I 1—I CM i-H ira 

00 CM CO OS •rH p: X H rH r^ 

O? era CO CM »O CM 

CM 

1—^ co 

1-1 Os era »ra X era 

era CM 

»rå O 1 »rå era 00 

l-H 1 i—< oo 

oc i-H 

— era CM 

»rå r—< 

1—1 

° cd 

I 

5 TJI TJ< 

era 00 era 

CM t-H 

tH 

era O 

1—( »rå 

CM era 

I— — 

cm co I. 

cm èrâ I 

»ra »ra 

CM CM CM OS 

«O eó OS 

i-H o 

CM 

rH CO era 

c¿ l—H z¿ era 

l-H 

! CM 

oc 

CM 

l—( 00 CM l-M 

CM CM m i-< era »ra 

»ra 

i—« CM CC era TÍ era CO era 00 

CM 

»ra 

Tji Tjî era TT Tt 

CM 

TÍ 

— " o oooooooooooooooocMoqoooooooooooooqoc.ococ 

~ ^ LU X ~ "O 

n n n r a n n r i m r t n n i O R W n n s n f ; " 

35 œ O 05 N O! 05 t> ÇS CM CTt 

CMCMi-ieOCMTt 

* K 

Oi 

o 

< - C 

r-. oc 

»ra »ra

LO SM 

iö Tji 

co 

^H ^H 

iö cö CM 

T-H 

rf 00 o 

00 co CM CM 

rf CM -r-i OS oi 

CO CO rf CO 

1-H t-H 

ITS OS 

I—I CM CM 

O 

CM 

^H 

co 

OS 

T-H OS co cs 

^H co 

T-H 1 t— Tf 

T-H 00 

t-H CD 

T-H 

CO 

T-H Iti 

^H oc 

•rH oö 

CD OS í i rf CM CM 

^H 

T-H OS 

CM CM 

rf 

CM 

lO 

T-H O 

CM 

LO LÍ3 cö 

t-H 

LO 

TH ^H 

Î CO 

10 CM LO 

CM CM 00 CM 

CM 

CM 

CM os 

CM 

o 

^H ^H CS OS co 

tM 

T—H ^H 

CM -^H 

cö 

t-H 

o oö O LO 

^H CM oc 

CM 00 

HH 

rf 00 

CM CO ] OS r- H CD CM 

t-H ^H 

CM 00 1 urs 

OS t-H OC 

CM iO 

t-H LO 

co cö t-H o H CM cö T-H IH lÖ LO OS 

T—I T—I C^l H 

CM I-H CM 

OS OS CM 

CM CO 

H CO 

rf ~ 

00 CM 

CM CD CM T-H CO 

CM ^H t-H 

CM CO 

T-H IO CM LO 

CM LO 

T"H t— 

CM rf OC 

T-H co 

T-H 1 OS LO 

Th LÖ os rf Tji cö rf rf cö cö cö rf cö' rf cö Tf Tf OC -é cö rf 

CM 00 [ i—1 

CC 00 00 00 00 co oc 00 00 oq OC oq oc 00 00 00 00 00 00 oo oc oc 

ci cö urs lÖ cö cö ci cö cö cö cö cö cö cö cö cö cö cö LO cö cö ci 

o 

CM o 

CO rf 

rH OS oo 

^H LO 

CM CO 00 os 

CM os 

t-H T—H 1 rf co OS 

CM T-H ^H 00 

CM o 

t-H LO rf 

CM T-H 

t-H os 

CM 

t-H •^H CM rf T—f tH t^ cö 

1* i f i" f 1 1 i ! ! 1 

t-H t-H t-H ^H co co CD CO 00 co co co co CO CO co rH rf LO 

CO CO co co co co T-H CO co co co co 00 CO co co CO CO co 

I> t— t^ i> t- C— I-- t^ t-- t— 

t-H •rH t-H ^H t-H rH •^H T-H t-H t-H t-H ^H H T-H T—H •^H T—H T— rH 

C Ö 

o cs 

s. c 

tn 3 

C/5 C 

Oi !fl u cs 

rH o 3 

C3 ÖH O 

O 

t/5 m 

C/5 es CS 

3 C 

O 

S O 

CM 00 

CD CD 

Qj >T 

3 

bC g !h 

oj ^ 

h 

« 

• 

E 3 1 

M ¿O ° M 

C to t-i — 

:0 :cS O Jh 

S 3 o ù 

^ io o N oo o 

'CC 

3 

t-i 

3 

3 

xr¡ 

^ M ea 

3 

-3 

0) 

sc 

CS 

c 

W 

T/1 g 

:0 

— 

c o w 

co 'O 

t- r~ r» 

ac 

OJ 

-Q 

g 

:0 

o 

co 

1 

t— t— t— 

3 

3 3 

'a 

N 

S OJ 

Th 

en C « 

"oc o> K/1 T3 3 3 

£ K 

Oj O 

pa « J-H 

C 

K 

a 

h 

JS O) 

c« 

o 

S 

® S 

o c 

CD 00 

i> 

O 

O OJ 

tn 

'JÏ tn 

3 V) 

X Z 

CM CO 

00 00 

159


Borgmästaren Lars Westman 

Rådman och StadsCasseuren 

Mårten Sandström 

Not. And. Hiellman 

Stads Prästen lönas Ljungberg 

Paedag. Mag. Joh. Hedström 

Collega Iohan Nessler 

Klåck. Paul Bilberg 

Post Inspectoren Olof Holinbaum 

Postel. Nils Ulander 

Tullnären Joh. Sondell 

Tullskrif. Herm. Berg 

D:o Sven Nordeen 

Besökaren Olof Hamerin 

D:o Daniel Röström 

Extraord. Landtmätaren Anders Hackzell 

Lands Gevald. Pet. Öman 

Källarmästaren Carl Stenman 

Stadstien. Jon. Buur 

Mätaren och Bräderräk:n Petter Löfberg 

Smeden Anders Granberg 

Garfware Gesällen David Dobbler 

Gambia Borgare som upsatt Burskap 

Nils Burgerus, Anders Boman, Arfved Olofsson 

L. Westman. 

Samuel Olofsson. And. Ansberg. O. Holmbaum. M. Sandström. 

Lit. C. 

Wisse Waror, innehållande de ansenligaste poster 

af Förteckningen Lit. A, modererade i wärde 

O 

til gångbart pris efter högsta marckgång. 

7 

Utgående. D Kmt 

Smör 3775 Lispund å 7 mod. til 5 D Kmt .... diff. 7750.—• 

Talg 394. Lispund å 8 mod. til 7% diff. 197.— 

Torra Gieddor 750 Lispund å 4 mod. til 3 .... diff. 750.— 

160


Enkla Bräder 4600 ti. å 2% mod. til 2 li diff. 1175.— 

Halfbotnbräder 250 tol. å 6 mod. til diff. 375.— 

Sik 85 t. ä 26 mod. 24 diff. 170.— 

Lax 110 tr. å 50 mod. 44 diff. 660.— 

Tiära 300 t. ä 7 mod. 11 diff. 300.— 

Risbitskin 220 å 14 mod. 11 diff. 660.— 

Rökta Laxar 1300 t. ä 3% mod. 3 diff. 650.— 

Furustolar 600 duss. å 6 mod. 5 diff. 1800.— 

S:a D Kint 14287.— 

Jnkommande. D Kmt 

Salt 1500 t. ä 18 D mod. til 16 D Kmt diff. 3000.— 

Hampa 330 Lispund å 8 mod. til 7 diff. 330.— 

Hwetemiöl 250 Lispund ä 4 mod. til 3% diff. 187.% 

Groft Kläde 1500 al. å 4 mod. 3V2 diff. 750.— 

Buldan 2000 al. å 16 ./. mod. 12 ./ diff. 250.— 

Holländst Tobak 308 Lispund å 28 D mod. 25 diff. 924.— 

Speeerie och Kram, som til 20000 D Kmt är utsatt, 

kan neppel. efter ortens consumtion och handel 

upgå til 10000 D Kmt, hälst sedan afdragit är, 

Invad för Ståns personers egen räkning inkommer, 

utföres fördenskul i det minsta diff. 10000.— 

Lit. D. 

S:a D Kmt 15441.% 

Af Hr. Baron och Landshöfdingen utnämde 

Handlande i Umeå. 

1. Nils Avanders änka .. 47 års gammal Borgare änka, drifwer 

sin Handel under Sonens 

Axel Avanders inseende. 

2. Ioh.Berndtson Lambert 40 års gammal borgare, betienar 

sig i handelen af sonen Ioh. Johansson 

Lambert. 

3. Olof Gran 30 års gammal Borgare, betienar 

sig i handelen af Sonen Mårten 

Gran. 

161


4. Olof Forsberg 

5. Iohan Siegelroth 

6. Matts Hernell 

7. Mårten Wesling - 

8. Nils Wenman 

Daniel Wenman 

9. And. Degerman 

10. Hans Avander 

11. Lars Norberg 

Jacob Norberg 

12. Ionas Biström 

13. Reinh. Ioh. Möller . . . 

14. Matts Nerpin 

15. Peter Biur 

16. Lars Bodin 

Peter Bodin 

17. Ionas Grubbman . . . . 

18. Ionas Forsman 

19. Ionas Öman 

162 

gammal borgare, handlar med 

egne pg:r. 

22 års gammal Borgare, lärdt och 

förstår handel. 

har god handel, och handlar försicktigt. 

förstår handel, skrifwa och räkna, 

och har nätt samt god handel. 

förstår handel, och handlar mäst 

med egne pgr i Compagnie med 

har säker handel, och är wälmående. 

har ännu temmelig handel. 

förstår handel, och är der flitig, 

handlar i Compagnie med 

drifwer säker handel, och mår 

wäl. 

förstår handel, skrifwa och räkna. 

har god och säker handel, och är 

wälmående. 

drifwer widlöftig handel, och förstår 

Bokhållerie. 

har lärdt och förstår handel, är 

wälmående, och handlar i Compagnie 

med 

förstår handel, skrifwa och räkna, 

och handlar mäst med egne 

pgr. 

förstår någorlunda handelen, och 

är den handel, som han drifwer, 

säker, 

likaså.


20. Olof Back förstår wäl handel, skrifwa och 

räkna, och drifwer sin handel flitigt 

med egne pgr. 

21. Carl Burgerus har sielf förskaffat sig den handel, 

som han har, och förkofrar 

sig deruti framgient. 

22. Carl Falck har temmel. god handel, skrifwer 

och räknar och mår någorl. wäl. 

Jfrån de Handlandes antal uteslutne. 

1. Iohan Marckzin har eij lärdt handel och ganska 

liten drifwit, mäst tient andra för 

Styrman, dertill han är tienlig. 

2. Ionas Kubb förstår eij handel, eij heller drifwit 

någon utaf wärde. 

3. Anders Tegman har eij lärdt handel, mycken liten 

handel drifwit, och om förbättring 

intet hopp; eljest god Styrman. 

4. Nils Buur är en gammal man, sielf oskickelig 

til handel, och har ingen, som 

kunde handelen nu förestå eller 

på kort tid emottaga. 

5. Ionas Pils änka har ingen handel utaf wärde, och 

ingen, som för henne handel drifwer. 

6. Iacob Forsell har eij lärdt handel, skrifwa el- 

ler räkna; till Styrman elliest eij 

otienlig". 

7. Anders Högländer .... har eij lärdt handel, eller någon 

utaf wärde drifwit, är ock slätt 

hopp om förbättring. 

8. Nils Hagman har ingen tid drifwit någon han- 

del utaf wärde, eij heller nu. 

163


9. Nils Sandinarck 

10. Anders Gierding 

11. Nils Gabrielson 

12. Könik Teger . . 

har eij lärdt handel, mera wan 

wid groft arbete, 

har eij lärdt handel, eij heller någon 

drifwit ntaf wärde. 

har eij lärdt handel, och litet eller 

intet skrifwa och räkna; kunde 

tiena till Skeppare eller Styrman, 

der han sig mera om nykterhet 

beflitade. 

har eij drifwit någon handel utaf 

wärde; skrifwer och räknar 

någorlunda, hwarför han till 

Skeppare kunde tiena. 

Lit. E. 

Til Handwärckare antagne. 

1. Rådm. Anders Ansberg Glasmästare. 

2. And. Halls äncka .... Jordgumma. 

3. Elias Högländer Målare. 

4. Hans Tegs äncka .... Linnewäfwerska. 

5. Daniel Westling Bokbindare. 

6. Eric Sundman Snickare. 

7. lacob Stålberg Skomakare. 

8. Anders Porsman .... Skräddare. 

9. Olof Biur Skeppsbyggare. 

10. Anders Wast Skräddare. 

Til Handwärckare eij godkände. 

1. lon Zachrison Målare: ännu sämre än Högländer: 

Och kunna 2ne Klåpare uti 

sitt handwärclc i sådan Stad, som 

Umeå, eij tolas. 

2. Michel Wesling Bokbindare: eij heller 2ne Bönhasar 

uti detta handwärck; denne 

förstår handwärcket ännu 

mindre, och är til Båtsman tienlig. 

164


3. lohan Stenman Skomakare: Bönhasar ännu starckare, 

än Stålberg; Och tienar honom, 

äfwen som 2dre Bokbindaren 

och målaren handwärcksnamnet 

endast till beskydd i arbetslöshet. 

Siöfolck. 

1. Ionas Bolin god Styrman, wid sysslan wan. 

2. Per Trast älskar starcka drycker, derföre 

eij pålitelig till Styrman; tienlig 

till Båtsman. 

3. Lars Berg Sammaledes. 

4. Ingemar Larsson .... Likaså. 

5. Lars Flarck Båtsman. 

6. Ionas Norberg Båtsman. 

7. Iacob Häggman Båtsman. 

8. Ionas Teger Båtsman. 

9. Iohan Steckzen Skeppare: skrifwer och räknar 

någorlunda. 

10. Abrah. Boman Skeppare: tienlig och wan wid 

sysslan. 

11. löns Norman Båtsman. 

12. Olof Sandberg Båtsman. 

13. Peter Berg Gabrielson Båtsman. 

14. Ionas Hertsberg Styrman: passable; allenast han 

sig påminner att hålla sig nyckter. 

15. Olof Gris Båtsman. 

16. Abr. Stenman Båtsman. 

17. Eric Biur Båtsman. 

18. Per Arctedius Skeppare: passable; allenast att 

han nyckterheten eij uracktlåter. 

19. Lars Hertsberg Båtsman. 

20. Matts Starberg Båtsman. 

i 65


21. Peter Burström Båtsman. 

22. Olof Steckzen Båtsman. 

23. Hans Grubbman .... Båtsman. 

24. Nils Steckzen Båtsman. 

25. Daniel Steckzen Båtsman. 

26. Ionas Ström Båtsman. 

27. Anders Häggman .... Båtsman. 

28. Peter Biuur Båtsman. 

29. Lars Elieson Båtsman. 

30. Zachris Jonson Båtsman. 

31. Michel Steckzen Båtsman. 

32. Ionas Bolin Båtsman. 

Gamle Borgare och fattige. 

1. Lars Steckzens äncka 

2. Olof Grym 

3. Anders Sikström 

4. Peter Gris 

5. Hans Ström 

6. Iacob Höjer 

Lit. F. 

Drängar til handelen för 

1. Nils Avanders äncka .... 1. 

2. Joh. Berndtson Lambert . 1. 

3. Rådman Olof Gran 1. 

4. Olof Forsberg 1. 

5. Joh. Siegelroth 1. 

6. Matts Hernell 1. 

7. Mårten Wessling 0. 

8. Nils Wenman 1. 

9. Anders Degerman 1. 

10. Hans Avander 1. 

11. Lars Norberg 1. 

166

12. Jonas Biström 1. 

13. Reinh. Joh. Möller 1. 

14. Matts Nerpin 1. 

15. Peter Biur 2. 

16. Lars Bodin 0. 

17. Jonas Grubbman 0. 

18. Jonas Forsman 0. 

19. Jonas Öman 0.. 

20. Olof Back 1. 

21. Carl Burgerus 1. 

22. Carl Falck 1. 

Lit. G. 


18. drängar til handelen 

Till nedanskrefne handtering, i stället för Handel och 

handwärck, sig anmält. 

1. Iohan Marckzin . . . . . till Styrman. 

2. lönas Kubb . . äfwenså. 

3. Anders Tegman . . . . . likaledes. 

4. Nils Buur . . till Skeppare. 

5. Iacob Forsell . . till Styrman. 

6. Anders Högländer . . . till Skeppare. 

7. Nils Hagman . . till Båtsman. 

8. Nils Sandmarck . . . . . till Skeppare. 

9. Anders Gerding . . . . . sammaledes. 

10. Nils Gabrielson .... . . äfwenså. 

11. Kiönik Teger . . likaledes. 

12. Iohan Stenman .... . . till Båtsman. 

167


Kommentar och ordförklaringar. 

Originalet till landshövding Gyllengrijps berättelse finns i 

Riksarkivet under signum 2700—01. I avskriften har originalets 

stavning och interpunktion bibehållits med undantag av 

att en del förkortningar utskrivits. 

s. 137, r. 10 Wuonoms . . . . hafswijk. Avser möjl. nuvarande 

Vuono, strax väster om Haparanda. 

s. 142, r. 27 skiälspeck, sälspäck. 

s. 143, r. 14 sivåre läster. Lästetalet angav ett fartygs lastförmåga. 

En svår läst var vid denna tid liktydigt 

med 18 skeppund järnvikt eller 2.448 kg. Lästetalet 

beräknades genom uppmätning av deplacementsökningen 

när full last intagits. 

s. 144, r. 18 sista kriget. Syftar på stora nordiska kriget 1700 

—1721, under vars sista skede Umeå vid flera 

tillfällen led stort avbräck genom ryska härjningståg. 

s. 144, r. 21 undertwungne handel. Det sedan 1600-talets 

mitt rådande s. k. bottniska handelstvånget, som 

tvingat de norrländska borgarna till att driva all 

sin exporthandel via Stockholm, hade under perioden 

1660—1685 mildrats så att man haft rätt 

att sälja trävaror mot säd och salt på östersjöprovinserna. 

s. 152, r. 21 handelsroulance, handelsaktivitet, penningomsättning. 

Samma ord som det numera brukliga 

»ruljangs». 

s. 153, r. 29 halfbottnbräder, visst slag av plank eller bräder 

av omkring två tums tjocklek. 

s. 154, r. 5 decker, tio stycken. Användes om hudar och 

skinn. 

s. 154, r. 6 risbit, årsgammal bock. 

s. 154, r. 10 timmer, fyrtio stycken. Användes om pälsskinn. 

s. 154, r. 15 lappmuddar, pälsar av renskinn. 

168


s. 154, r. 31 varglo, en sorts lodjur. Man gjorde åtskillnad 

mellan lodjur med olikartad färgteckning. 

s. 155, r. 24 buldan. En grov vävnad av lin, hampa eller jute 

använd framför allt i säckar och segel. 

s. 160, r. 14 besökare, lägre tulltjänsteman som ägde att utföra 

visiteringen av fartyg. 

s. 164, r. 31 bönhas, person som utövar hantverk utan att 

tillhöra skrået. 

12 

169

170 

RESA TILL KUSTEN 

Nere vid bavet ligga små städer med flöjlar 

f>å taken av rostigt järn. De svänga i vinden 

som fågelvingar. Av k o(:>f>ar är rådhusets tak. 

Gatan är full av förvillande syner: dyrbara 

redskap, skator ock löv. Rosorna lysa i 

kvinnornas korgar. Årtal en blänka f>å fängelsets £>ort. 

På torget bar köpmannen öfjfmat sin låda la 

me d f, •ämmande fiskar, svarta ock blå. Rödinge ien 

ser jag, laken ocb siken. Ocb siken är underligt fet. 

Nu komma tre bönder med björkved från 

landet i vagnar fså gnisslande bju 1. Det 1 ubtar 

från bamnen, båtarna tuta. Det blixtr ar 

om hästarnas skor. 

u

o ek skräddaren känger en sax i sitt fönster: 

ock målaren soâr sin dörr med en kvast; 

ock stararna virvla i röken från kuset 

med kringlorna, kagarens ¿ård. 

Om aftonen {singla små skällor i tornet, 

när skymningen fall er, klockan slår sju. 

Strändernas eldar tändas för natten. Fjärran 

är skogen ock snön. 

Jag kan ej berätta om allt från min resa; 

kimlen är ännu så kög över kavet ock vinden 

icke så kård som kemma. sticker ej jöklarnas 

nål i min ku d. Ock svart är att tala med 

tunga av läder, när solen kar tusen renar i dag! 

Nere vid kavet li^ga små städer med 

flöjlar. Av 1 jojopar är rådhusets tak. 

LARS LUNDKVIST 

171

HÄNT 

1959 

Medicinska högskolan 

i Umeå 

startar — upprop 

med 18 med. kandidater. 

Den 

UR KRÖNIKAN 

1 Västerbottens läns äldsta vid 1959 års början är Maria Kristina 

Nyman, Bjurholm, som skall fylla 99 år den 18 januari. 

Skurträsk by övergår från Degerfors kommun till Örträsk kommun. 

3 Bjurliolms kommunalfullmäktige tillsätter en besparingskommitté. 

4 Bredträsks nya kapell invigs av biskop Hylander. Den totala 

byggnadskostnaden är ca 125.000 kr. 

Fil. mag. Teodor Helleberg och fru Margareta Helleberg invigs 

i Burträsks kyrka till tjänst i Svenska kyrkans mission i 

Tanganyika. 

F. riksdagsman Carl Lindmark, Drängsmarkby, avlider i Uppsala. 

Han var född 1880. 

7 Medicinska högskolan i Umeå börjar och därmed får Umeå 

sin första fristående högskola. Av de 18 med. kand:na kommer 

14 från Uppsala, 2 från Lund och 2 från Göteborg. Första före- 

172

HÄNT 1959 

läsningen vid högskolan hålls av t. f. professor Ingmar Bergström, 

Umeå. 

9 Till professor i medicin vid Medicinska högskolan i Umeå 

från den 1 februari 1959 utnämns docenten Nils Törnblom, 

Uppsala. Han är född i Växjö 1911. 

11 Kommunikationsministern statsrådet Gösta Skoglund föreslår i 

statsverkspropositionen att medel anvisas till påbörjande av 

anläggningsarbetet på ny flygplats vid Umeå under nästa budgetår. 

Till byggnadsarbetet vid Umeå lasarett för Medicinska högskolan 

upptas i statsverkspropositionen 2.710.000 kr och till 

driftskostnader 650.000 kr. 

Avlöningsanslaget till högskolan tredubblas i statsverkspropositionen 

eller från 546.000 kr till 1.648.000 kr. Nio nya professurer 

inrättas från 1 juli 1959, nämligen i pediatrik, psykiatri, 

dermatomi, venereologi, neurologi, obstetrik och gynekologi, 

oftalmiatrik, otorhinolaryngologi, hygien samt socialmedicin. 

Omval till Skellefteå stadsfullmäktige, gällande 25 ledamöter. 

Efter omvalet består stadsfullmäktige i Skellefteå av 8 höger, 9 

folkpartister och 28 socialdemokrater. 

14 Den nye chefen för Västerbottens regemente, överste Åke Söderbom, 

tar emot regementet. 

15 Vid Norrbygdens vattendomstols förhandlingar i Tärnaby om 

Gardikens reglering begär Tärna kommun bl. a. 10 miljoner kr 

att utlånas till främjande av industri och hantverk. 

17 Örvikens arbetarkommun firar 40-årsjubileum. 

18 Kallt i Västerbotten med rekordnoteringen 45 minusgrader i 

Å skilje.. 

20 Omkring 6.000 personer i Umeå sporthall vid Louis Armstrongs 

jazzshow. 

21 Umeå stadsfullmäktige beslutar att för flygfältet vid Alvik utöver 

tidigare markanskaffning erlägga 1.4 milj. kontant samt 

vissa engångsprestationer uppskattade till 400.000 kr. 

Kommunalfullmäktige i Umeå landskommun anslår ytterligare 

500.000 kr till flygfält vid Umeå. 

Till rektor vid det obligatoriska skolväsendet i Umeå under 

tiden 15/2 1959—30 juni 1961 förordnas rektor F. Landström, 

Nordmaling. 

3(1 F. riksdagsman Eric Hansson, Vännäsby, avlider, 78-årig. 

173

HÄNT 1959 

Ett 40-tal företag i snickeribranschen i södra Västerbotten med 

en årsomsättning av 6—7 miljoner och med ca 300 anställda 

sammansluter sig i branschorganisationen Centralsnickerier, 

Umeå. 

Avtal undertecknas, varigenom Baggböle laxfiske försäljs till 

Vattenfall. Köpesumman rör sig om ca 3.6 miljoner kr i reda 

pengar, vartill kommer en del förmåner. Elva fastigheter i 

Baggböle är delägare i fisket. 

Hos regeringen samtycker länsstyrelsen i Umeå till att Bolidenbolaget 

beviljas urankoncession ifråga om fyra områden i 

Byske kommun om inemot 6.300 hektar. 

Februari 

Den uppstoppade 

norsjöbjörnen. 

Den 

2 Det olympiska skidskyttets SM i Skellefteå. Segrare: S. Agge, 

Leksand. 

Tandläkarinstitutet i Umeå fullbelagt med ett tillskott på 22 

studerande, varigenom det sammanlagda antalet studerande nu 

är 120. Institutet kan för tillfället inte växa mer. 

En av de största renskiljningar som hållits i denna del av lappmarken 

börjar i Ålavan, Lycksele socken. Siffran 10.000 nämns 

av samerna själva. 

174

3 Agnäs vattenverk i Bjurholms socken provkörs. 

HÄNT 1959 

4 Akademiska töreningen i Umeå bildas med nära 300 medlemmar. 

Ordförande blir docent Ingmar Bergström, Umeå. 

5 Till ordförande i Skellefteå stadsfullmäktige nyväljs målaren 

Karl-Erik Lundström. Han är född 1913 i Norsjö. 

G Försöksverksamhet med helt fri byggnadsverksamhet utan 

gällande system med igångsättningstillstånd skall enligt konseljbeslut 

börja i fem städer, bland dem Skellefteå stad och 

landskommun. 

Den 1958 i Grönliden fällda norsjöbjörnen återvänder uppstoppad 

till Norsjö. Den skall ställas upp i nya skolan där. 

11 Obbola sulfatfabrik skall enligt beslut av SCA:s styrelse moderniseras 

för 10 miljoner kr. Fabrikens årskapacitet höjs med 

5.000 ton till 45.000 ton. Arbetet skall igångsättas sommaren 

1959 men huvudparten utföres 1960. 

12 Vid sammanträde i Vilhelmina beslutas omläggning av vägen 

Vilhelmina—Dorotea i närheten av Vilhelmina, varigenom en 

trevlig infart till Vilhelmina skall skapas. 

13 Teaterklubb bildas i Skellefteå av för Sverige nytt slag. Initiativtagare 

och ledare är fil. lic. Saga Norlén vid Medlefors folkhögskola. 

14 På inbjudan av direktionen för Umeå lasarett hålls norrländskt 

läkarsamråd i Umeå, varvid generaldirektör Arthur Engel informerar 

om ett planerat regioncentrum i Umeå. I konferensen 

deltar ett 75-tal läkare från Norrbotten, Västerbotten och Örnsköldsviksområdet, 

d. v. s. det område som är avsett att ingå 

i Umeå-regionen. Planen beräknas kunna realiseras inom 5—8 

år. 

Skellefteå stads äldsta organisation, Skellefteå fabriks- och 

hantverksförening 110-årsjubilerar med festtal av landshövding 

F. Kristensson. 

14- Det nationella frivilliga skyttets SM i Umeå. Segrare: T. Lun- 

15 din, Stensele. Svenska mästare i lag Stensele skytteförening 

(T. Lundin, A. Roth och S.-O. Hjukström). 

20 Haydns oratorium Skapelsen ges av Umeå musiksällskap med 

så stor framgång att konserten måste upprepas den 25 februari. 

Sjöfartsstyrelsen begär anslag med 300.000 kr för att utbyggnad 

av statens fiskehamn i Byviken på Holmön skall kunna 

sättas i gång snarast. 

175

HÄNT 1959 

23 Vägförvaltningen inger framställning till vattendomstolen att 

få bygga bro över Umeälven vid Rusele, sedan Vattenfall lovat 

anslå 800.000 kr till företaget. 

27 Lapplands folkhögskola i Storuman öppnas för de första 30 

eleverna. 

28 Avd. 13 av Pappersindustriarbetarförbundet i Byske firar 50årsjubileum. 

176 

Skolöverstyrelsens konferens i Umeå för seminarierektorer och 

seminarielärare med ett 20-tal deltagare från hela landet med 

kvinnlig slöjd som specialitet. 

Skellefteå landsförsamlings kyrkofullmäktige godkänner domkapitlets 

förslag, att Bolidens kyrkobokföringsdistrikt skall bli 

egen församling med egen kyrkoherde. 

Boliden-bolagets centralbyggnad om 7.800 kvm för förråd och 

verkstadslokaler tas i bruk under februari. Kostnaderna har 

uppgått till 6 miljoner kr och närmare 200 personer arbetar i 

lokalerna. 

Mald kyrkofullmäktige beslutar uppföra en småkyrka i Adcik 

för 140.000 kr. 

Den västerbottensfödde författaren Kurt Salomonsson tilldelas 

2.000 kr ur Tidens författarfond. 

Bureå Röda kors-krets firar 25-årsjubileum. 

Landsfiskal G. O. /?. Smedman i Nysätra distrikt utnämns till 

landsfiskal i Färnebo distrikt frän den 1 april 1959. 

Till ABF-inslruktör i Skellefteå utses ombudsman Alfons Hedman, 

Skellefteå. 

Byggnadsfirman Bäckström & Strömberg utses till entreprenör 

för Umeå stads första skyskrapa, Thulehusel. Med sina 56.000 

kbm är Thulekomplexet stadens största huskropp med 14 våningar 

mot Umeälven och 11 mot Storgatan. 

Drygt 12 miljoner i bilskatt skall erläggas i Västerbottens län 

för 43.668 motorfordon. 

En särskild prcisttjänst för den lapsktalande befolkningen föreslås 

i proposition av ecklesiastikministern från den 1 juli 

1959. Syftet är att stärka lapskans ställning i den kyrkliga 

verksamheten i lappmarken. 

Med nya skolan i Adak tas det modernaste skolkomplexet i 

Malå i bruk.

HÄNT 1959 

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott beslutar, att korsningsförsök 

med göddjursras skall börja i länet för att konstatera 

om kvalitetsförbättring därigenom kan vinnas. Endast välutvecklade 

SKB-djur skall utnyttjas i korsningsförsöken. 

Jägmästare Bert Strandberg, Lycksele, tilldelas 1959 års pris 

ur greve Carl Bernadottes af Wisborg donationsfond för sina 

förnämliga insatser som revirförvallare inom domänverket. 

Kopparfyndighet, som beräknas vara av så stort värde att en 

undersökning kan anses motiverad, görs i Brännmyran, några 

km norr om Adak i Malå socken. 

Till jägmästare i Jörns revir utnämns biträdande jägmästaren 

inom Jörns, Norsjö och Burträsks revir Per André. Han är född 

i Göteborg 1920. 

Utställningen »Vad skall det bli av västerbottensby?» på Länsmuseet. 

Utställningen vandrar sedan vidare ut i länet. 

Luftfartsstyrelsen får i uppdrag utreda möjligheterna för alt 

anlägga flygfält vid Skellefteå. 

T r emilsmästaren 

Assar Rönnlund 

föreställs för prinsessan 

Birgitta. 

Den 

1 Odontologer från hela Norden samlade i Umeå till traditionellt 

halvårsmöte, som avslutas i dag. 

Västerbottens Ansgariiförbund högtidlighåller i Umeå sitt 70årsjubileum. 

177

HÄNT 1959 

2 Statsutskottet tillstyrker regeringsförslaget om byggande av 

ett flygfält vid Umeå. 

4 Vännäs köpings kommunalnämnd föreslår inrättande av en 

förskola. 

4-5 Skolkonferens i Umeå — anordnad av skolöverstyrelsen — 

med representanter för Iänsskolnämnderna samt skolinspektörer 

och vissa skolledare i de fyra nordligaste länen. 

4-7 Berta Hansson utställer i Vännäs. 

13 Första kammaren beslutar att flygfält skall byggas vid Umeå, 

på Alviksområdet. Skyndsam utredning av fråga om flygfält 

vid Skellefteå beslutas. 

14- Svenska mästerskapen på skidor i Skellefteå. Assar Rönnlund, 

22 Umeå, svensk mästare på 30 km. 

15 Bullmarks småkyrka invigs av biskop Ivar Hylander. 

15 Lycksele arbetarkommun 50-årsjubilerar. 

Logen 267G Robertsfors firar 60-årsjubileum. 

17 Vid möte i Skellefteå med samarbetsdelegationen för de fyra 

nordligaste länen framläggs en skellefteutredning om en norrländsk 

industrihögskola. 

F. jägmästaren i Lycksele revir Frithiof von Sydow avlider i 

Saltsjöbaden, 89-årig. 

18 Vattenfalls 50-årsfirande inleds för Västerbottens del i Umeå, 

varefter firandet fortsätter i Lycksele den 19 och i Storuman 

den 20. 

20- Västerbottens läns konstförenings utställning i Umeå, »Fyra 

30 västerbottningar: Steen Flemming, Rolf Erling Nygren, Folke 

Ricklund, Kjell Rosén.» 

24 Norrbygdens vattendomstol ger deldom i målet om Bjurfors 

övre kraftverk, vilket Bjurfors ab sökt att få uppföra mellan 

Tuggens kraftstation och Bjurfors nedre kraftverk. Enligt deldomen 

skall företaget vara färdigt före utgången av 1963. 

25 Till lasarettsläkare Sven Junghagen överlämnas Patriotiska 

sällskapets stora guldmedalj för 30-årig tjänst vid centrallasarettet 

i Umeå. 

28- Svenska mästerskapen i storslalom och störtlopp i Tärnaby. 

30 IK Fjällvinden, Tärna, segrande lag i störtlopp (T. Grahn, H. 

Olofsson och E. Dahlberg). 

178

HÄNT 1959 

Umeå stads högskolekommitté föreslår i framställning till 1955 

års univcrsitetsberedning universitet och teknisk högskola i 

Umeå. 

Arméchefen general Thord Bonde avstyrker bestämt förslaget 

att förlägga infanteriets skjutskola till Vilhelmina. 

Utredning om sammanslagning mellan Lycksele stad och 

Lycksele landskommun beslutad. 

Justitieministern föreslår i proposition att en ny vattendomstol 

inrättas för övre Norrland genom utbrytning av den nuvarande 

första avdelningen vid Norrbygdens vattendomstol. 

Som kansliort föreslås Luleå. Lämplig benämning på den nya 

domstolen anses vara Övre Norrbygdens vattendomstol. Den 

domstol, som kvarslannar i Umeå, bör kallas Nedre Norrbygdens 

vattendomstol. 

Ett omfattande undersökningsresultat läggs fram för naturvårdsdelegationen 

av professor Gunnar Beskow, Göteborg, om 

sjöar och älvar i Norrland, vilka bör skonas vid vattenkraftutbyggnad. 

Reservaten kan betyda för landet i dess helhet unika 

objekt eller provinsiellt unika värden. Från utbyggnad bör bevaras 

— hävdas det - - bl. a. Vindelälven och Byske älv. 

Till docent i kirurgi vid Medicinska högskolan i Umeå förordnas 

lasarettsläkaren med. dr Gunnar Redell, Umeå. 

Ökning av de medicinska läroanstalternas utbildningskapacitet 

föreslås i proposition av ecklesiastikminister Edenman. Det 

räknas med att minst 40 studerande årligen skall kunna beredas 

propedeutisk utbildning vid Medicinska högskolan i Umeå. 

Föreningen Sjömännens Vänner i Holmsund 30-årsjubilerar. 

Landstingets förvaltningsutskott uppdrar åt arkitekt G. Birch- 

Lindgren att upprätta skissritningar och kostnadsberäkning för 

tandläkarinstitutets i Umeå påbyggnadsvåningar för att möjliggöra, 

att utbildningen under nionde och tionde terminerna 

skall kunna förläggas till Umeå. 

Vid överläggningar i Nordmaling bestäms att Hammargården 

där, f. d. apoteksfastigheten, skall omändras till ungdoms- och 

församlingsgård. 

179

HÄNT 1959 

Blivande studentbostäder 

i Umeå. 

Den 

1 Skellefteå får sin första förskola för Cp-barn. 

3 Till professorer vid Medicinska högskolan i Umeå utnämns 

docenterna vid Karolinska institutet Lennart Hult i ortopedi 

och Lärs-Gunnar Larsson i radioterapi med tumördiagnostik. 

Professor Hult är född 1913 och professor Larsson 1919. 

Svenska kemistsamfundet har årskonferens i Skellefteå. 

3-4 Umeå sångarförbund 50-årsjubilerar med bl a två konserter. 

5 Komminister Victor Svedberg, Lycksele, väljs till kyrkoherde 

i Arvidsjaur. 

Logen Skärgårdsblomman i Holmsund firar 75-årsjubiIeum. 

9 Provinsialläkare Nils Björkman avtackas vid en middag i Vilhelmina 

av landshövding F. Kristensson och representanter 

för köpingen och landskommunen för drygt 30-årig tjänstgöring 

som provinsialläkare och sjukstugeläkare i Vilhelmina. 

Skellefteå stadsfullmäktige beslutar om- och tillbyggnad av 

läroverkets aula med teaterscen och utrymmen, varigenom staden 

får en teaterlokal med över G00 sittplatser mot 300 i nuvarande 

lokal i godtemplargården. Kostnaderna beräknas till 

525.000 kr. 

12 Folkpartiets valkretsförbund i Västerbotten väljer riksdagsman 

Per Jacobsson, Ottonträsk, till ordförande efter riksdagsledamoten 

Ragnhild Sandström, som avsagt sig. 

18 Sveriges 18:e studentkår konstitueras i Umeå med odont. kand. 

Gustaf Ringius, Luleå, som ordförande. 

180

HÄNT 1959 

Till ordförande i Västerbottens länsförbund av RLF väljs hemmansägare 

Bengt Sandgren, Brännland. 

19 Nytt Folkets hus i Bureå invigs. 

20 Sveriges Kreditbank öppnar avdelningskontor i Skellefteå med 

bankdirektör Gunnar Rääs som chef. 

22 Till ordförande i Skellefteå Fackliga Centralorganisation väljs 

mätningsman Werner Tjerngren. 

25- De fem norrlandslänens rotarianer håller distriktskonferens i 

26 Umeå med 300 deltagare. 

Flykting- och socialvård debatteras på konferens i Umeå, anordnad 

av Inomeuropeisk Mission (IM) och Kristna socialarbetares 

förbund. 

27 Holmsunds kommunalfullmäktige avslår en motion om utredning 

angående ev. sammanslagning mellan Holmsunds köping 

och Umeå stad. 

Vattendomstolen inbjuder fem västerbottenskonstnärer till tävlan 

om dekorativ utsmyckning i form av målning i Stornorrforsens 

kraftstation. 

Byske kommun tilldelas statsbidrag med 710.000 kr till uppförande 

av yrkesskolbyggnad i Byske samhälle. Byggnadskostnaderna 

beräknas till 1.6 milj. kr, inkl. inventarier. 

Frikyrkligt studenthem planeras i högskolestaden Umeå. 

Byggnadsprogram för Skellefteå stad för tiden juli 1959—juli 

1960 framläggs, innebärande en bostadsproduktion av 272 lägenheter, 

varav ett 60-tal egnahem, för en preliminär kostnad 

av 15 miljoner kr. 

Till stadsfiskal i Umeå från den 1 juni utnämns e. o. landsfogdeassistenten 

i Västerbottens län Sten Hamrin. Han är född 

1927. 

Rättsläkarestationen i Umeå — Sveriges tredje — tar i bruk 

sina nybyggda lokaler. 

Stiftelsen J. C. Kempes Minne anslår 25.000 kr till restaureringen 

av Hörnefors kyrka. 

Norrlandsförbundet beslutar utdela sin hedersbelöning för 1959 

— en björnskulptur i terrakolla — till bl. a. redaktör Elon 

Dufvenberg, Umeå. 

1S1

HÄNT 1959 

Häradsdomare P. A. Lundgren i Risliden, Västerbottens norra 

domsaga, får guldmedaljen »för medborgerlig förtjänst», åttonde 

storleken. 

Axel Karlström, Umeå, svensk mästare i tyngdlyftning, mellanvikt. 

Okeanus — rekordbåt 

i Umeå 

uthamn och 

Holmsunds skärgård. 

Den 

1 Hummelholras byamän firar 100-ârsminnet av byns delning. 

Byalaget omfattar nu 30 brukningsdelar. 

Skellefteå och Skelleftehamn firar 50-årsminnet av den första 

arbetardemonstrationen. 

3 24.800-tonnaren Okeanus till Holmsund för att lossa 4.500 ton 

eldningsolja. Okeanus är den största båt genom tiderna som 

angjort Umeå uthamn eller Holmsunds skärgård. I hamnavgifter 

till staden erläggs 12.000 kr. 

5 Årsmöte med Västerbottens norra fornminnesförening. 

6 En deputation på ett 25-tal representanter för fjällbygdskommuner 

och med häradshövding E. Thomasson, Lycksele, som 

ledare uppvaktar regeringen med i tio punkter preciserade 

krav på ett bättre tillvaratagande av bygdernas, kommuner- 

82

HÄNT 1959 

nas och de enskilda människornas intressen vid utbyggnaden 

av Norrlands vattenkraft. Även ledarna för oppositionspartierna, 

hrr Hjalmarson, Ohlin och Hedlund uppvaktas. 

8 Riksdagen godkänner förslaget om en ökning av de medicinska 

läroanstalternas utbildningskapacitet, innebärande bl. a. att 40 

studenter skall få propedeutisk undervisning i Umeå från 1962 

—63. 

Riksdagen beslutar att nuvarande första avdelningen vid Norrbygdens 

vattendomstol i Umeå bryts ut till en självständig 

domstol med placering i Luleå. 

Avsked beviljas kyrkoherden i Nordmalings församlings pastorat 

E. H. Rylander. 

10 Västerbottens södra köpmannaförbund firar 50-årsjubileum i 

Umeå. Ny ordförande blir köpman Axel Axelsson, Umeå. 

Vid årskongress i Umeå med Kooperativa förbundet i Västerbotten 

överlämnas plaketter till 15 personer, som varit med i 

40 år och som verkat som förtroendemän i 30 år. 

Ny skola i Stöekeby, Umeå socken, invigs. 

Skellefteå stadsfullmäktige bifaller skolstyrelsens förslag om 

ett frivilligt läsår som komplettering av enhetsskolans nionde 

läsår. 

12 Kyrkorådet i Lycksele beslutar inköp av konstnären Olle 

Blombergs altartavla »Bergspredikan» till Vinlidens kyrka. 

16- Läkarsekreterarnas förening håller årsmöte i Umeå med ett 

18 35-tal deltagare från hela landet. 

17 Nya orgeln i Nysätra kyrka invigs. 

22 Till professor i röntgendiagnostik vid Medicinska högskolan i 

Umeå utnämns docenten vid Karolinska institutet Torgny 

Greitz. Han är född 1921. 

Nittiofyra anställda med minst 25 år i bolagets tjänst vid Bolidens 

Gruv AB belönas vid en högtidlighet i S:t Görans kapell 

i Skellefteå med silvertallrik och tre aktier, som tillsammans 

representerar ett värde av 591 kr. 

Årsmöte i Umeå med Stiftelsen Folkmåls- och folkminnesundersökningen 

i Övre Norrland (FFÖN). 

25 Turismen debatteras på konferens i Umeå, vilken samlats på 

inbjudan av landstinget, länsstyrelsen och länets turistförening. 

183

HÄNT 1959 

29 Mellanbygdens vattendomstol bifaller vattenfallsstyrelsens 

m fl :s ansökan om tillstånd till reglering av Kultsjön i Vilhelmina 

mellan höjderna + 4 och —1. 

45 nya lärarinnor utexamineras från seminariet i Lycksele. 

30 Förslag till klockstapel i Boliden antages av kyrkofullmäktige 

i Skellefteå. 

Hembygdsgård i Hössjöäng, Umeå socken, invigs. 

18i 

Från Skellefteå tekniska gymnasium utexamineras 42 nya 

ingenjörer. 

ABF-avdelningarna i Skellefteå, Bergsbyn, Klemensnäs, Ursviken 

och Skelleftehamn sammanslås. Den nya storavdelningen 

får mellan 15- och 17.000 medlemmar. Under senaste säsong 

var ca 125 cirklar i gång. 

Konsum i Umeå köper Utterströmska fastigheten i hörnet av 

Kungsgatan och Västra Rådhusgatan för alt på tomten bygga 

ett varuhus. Kostnaderna beräknas till 4 miljoner kr. 

Umelasarettets nya BB-avdelning tas i bruk. 

Gjutningen av dammbyggnad till kraftverksbygget i Vargforsen 

påbörjas. Dammen blir kilometerlång. 

Skellefteå kraftverk planerar en ångturbinanläggning som beredskap 

för extrema torrår vid vattenkraftverket och begär hos 

Skellefteå stad att ett markområde vid Näsudden i Skelleftehamn 

skall överlåtas till kraftverket. 

Bolidens Gruv AB börjar undersöka kopparförande malmlager 

vid fäbodvallen Flodmyren i Ramsjö, Hälsingland. Fyra 120 m 

djupa hål borras för att undersöka malmkroppens mäktighet. 

I en artikel i DN diskuterar fil. dr Ernst Manker planer på ett 

samiskt forskningsinstitut och föreslår Umeå som lämplig förläggningsort 

för detta. 

En 20 m hög tall och med en omkrets i brösthöjd av 326 cm på 

krp Högberget i Degerfors revir fridlyses av domänstyrelsen. 

Tallen beräknas vara bortåt 550 år gammal. 

Mo och Domsjö-chefen fil. dr Erik Kempe donerar till Uppsala 

universitetsbibliotek sin magnifika samling böcker tryckta av 

den italienska boktryckaren Giambattista Bodoni, en av boktryckarkonstens 

största mästare, verksam i Parma 1768—1813.

Den 

HÄNT 1959 

Juni 

Nya sjuksköterskeskolan 

i Umeå 

invigs. 

1 Bolidens Gruv AB:s ordinarie bolagsstämma fastställer balansräkningen 

på 239 miljoner kr och oförändrad utdelning av 9 

kr per aktie. 

Allmänna Sången, Uppsala, börjar sin turné genom Övre Norrland 

med konsert i Umeå. 

Lövånger kommun beslutar återuppta bruket av det snart 300åriga 

sockenvapnet. 

3 Svenska Cellulosa AB meddelar att Byske Träsliperi skall nedläggas 

senast hösten 1960. 

4-6 Biskopsvisitation i Skellefteå stads församling. 

13 

5 Till professor i klinisk fysiologi vid Medicinska högskolan i 

Umeå utnämns docent P. H. G. Linderholm, Stockholm. Han är 

född i Jönköping 1919. 

6 Det nya församlingshemmet i Skellefteå stad invigs av biskop 

Ivar Hylander. 

Vid socialdemokratiska partidistriktets årskongress i Bureå firas 

tre jubileer: 25 år sedan distriktet senast höll kongress i 

Bureå, 50 år sedan partidistriktet bildades, 70 år sedan partiet 

bildades. 

Samen Karl Johan Andersson, Björkvattnet och Umbyns lappby, 

får som föregångsman på renskötselns område guldmedalj 

av femte storleken med inskription på svenska och lapska: 

»För omsorgsfull renvård — Buorre reinu-himmets». Sedan 

medaljen instiftades 1897, har den utdelats till endast 18 personer. 

7 Till kyrkoherde i Bjurholms pastorat väljs komminister Erik 

Abrahamsson, Junsele. 

185

HÄNT 1959 

8 Landets yngsta skolkökslärarinna, 20-åriga Gunvor Karlsson 

från Skruv, Småland, utexamineras från Seminariet för huslig 

utbildning i Umeå. Sammanlagt utexamineras ett 50-tal från 

skolkökslärarinne- och handarbetslärarinnekurserna. 

9 Den nya sjuksköterskeskolan i Umeå invigs av inrikesminister 

Rune Johansson i närvaro av prinsessorna Sibylla och Margareta. 

Ett 70-tal kraftverksexperter ur »Internationella kommittén för 

höga dammar», varav ett 50-tal utlänningar representerande 20 

länder, besöker Stornorrfors och Harrselefors. 

10 Sista examen i Norrbyskärs skola, som har varit i gång i 60-tal 

år. 

12 Nordiska mästerskapet i fälttävlan erövras vid ryttarspelen i 

Tammerfors av J. Lindgren, K 4, knappt före A. Lindgren, likaledes 

K 4. 

13 Rektor Joli. A. Eriksson, Teg, avgår efter 26 år som skolchef i 

Umeå socken. 

Läkarjour nattetid börjar i Umeå. 

Konfirmation i Helena Elisabeth-kyrkan för första gången efter 

kyrkans återuppförande på Gammlia. 

Luleå stift fattar som första stift i landet principbeslut om att 

inrätta ett stiftsting som en kyrklig motsvarighet till landsting. 

Stiftsting skall omfatta ett 30-tal ledamöter valda kontraktsvis. 

Den sista skolavslutningen i Hummelhohn, Nordmaling, varigenom 

en 65-årig skoltradition upphör. 

14- Sveriges företagareföreningar kongressar i Umeå. 

16 

16 Verkställande direktören i Mo och Domsjö AB med dotterbolag 

fil. dr Erik Kempe avlider på Falu lasarett. Han var född i 

Heinsö, Västernorrlands län, den 15 juli 1898 och verkställande 

direktör i Mo och Domsjö AB sedan 1949. 

Föreningen Blomsterfonden för Finlands krigsinvalider bildas 

i Umeå för verksamhet i hela Sverige. Ordförande är professor 

Göte Nyquist. 

17 Kurs i träslöjd och kurs i rotslöjd i samråd med Carl Malmstens 

Nyckelviksskola och Hemslöjden i Umeå börjar i Umeå. 

18 Skellefteå stadsfullmäktige beslutar utbygga Tekniska gymnasiet 

i Skellefteå för 985.000 kr. 

Hantverksföreningen i Skellefteå får stadens borgen för högst 

900.000 kr för utbyggnad av hantverkshuset. 

186

HÄNT 1959 

Stadsfullmäktige i Skellefteå beslutar att konstfrusen bana 

skall byggas på Norrvalla för 345.000 kr, varav stadens idrottsföreningar 

skall bidra med 60.000 kr. 

Frivilligt åttonde skolår införs i Malå. 

20 Ny kyrkogård i Fatmomakke invigs av biskop Hylander. 

21- Sveriges allmänna biblioteksförening har årsmöte i Umeå med 

23 150 deltagare. 

23 I tävlingen om väggdekoration i Stornorrfors kraftstation segrar 

konstnären Helge Lindens geometriska komposition »Vårbrytning». 

Konstverket skall utföras i oljetempera på uppklistrad 

duk. 

25 Ett 15-tal österrikiska kooperativa kvinnogillesmedlemmar besöker 

Umeå på studieresa anordnad av Uneseo. 

Första spadtaget tas till ny kyrka i Boliden. 

25- Norrlandsmässan i Skellefteå, överdirektör Harald Wik, Stock- 

26 holm, väljs till Norrlandsförbundets ordförande efter direktör 

Nils Ramqvist, Härnösand, som avsagt sig. Ny vice ordförande 

blir förbundsordförande Charles Winroth, Gävle. 

26 Bilägarnas Inköpsförening i Umeå inviger den första snabbtankstationen 

i Västerbotten. 

28 För 28 års oavbrutet ledamotskap av Åsele kommunalfullmäktige 

och i övrigt mycket gagnelig gärning hedras hemmansägare 

Anselm Nilsson, Hälla, med nyinstiftad utmärkelse. 

29 Tionde nordiska hemslöjdstinget öppnas i Umeå för att pågå 

i tre dagar med 400 deltagare från de nordiska länderna. 

Representativ utställning av nordisk hemslöjd. 

F. kommunalborgmästare Alex Renman, Lycksele, avlider. Han 

var född 1891. 

Lantmanna- och lanthushållsskolan på Anderstorp 25-årsjubilerar 

med högtidstal av statsrådet Gösta Skoglund. 

30 Bureå kommunalfullmäktige beslutar bygga centralskola för 

1.380.000 kr och bygga om gamla skolan för 345.000 kr. 

Till överläkare vid lasarettets i Umeå oftalmiatriska avdelning 

utnämns docenten vid Karolinska institutet A. F. Huggert. 

Stensele kommunalnämnd tillstyrker Storumans hembygds- och 

turistförenings framställning om anslag med 62.000 kr för restaurering 

av en gammal byggnad lämplig till hembygdsgård. 

Medlen skall erhållas ur den fond på 1.5 milj. kr regleringsavgifter 

som k mt ställt som särskilt villkor för Storumans reglering 

till 352 m. 

187

HÄNT 1959 

188 

Från vårterminens slut indras skolan i Manjaur, Degerfors sn. 

Den har anor från 1880-talet. 

Landsantikvarie Gunnar Westin meddelar riksantikvarieämbetet 

att von Ahnska handelshusets magasin vid Storgatan i Umeå 

och det s. k. Bergska huset på Benmarksesplanaden 5 bör beredas 

skydd som kulturhistoriskt värdefulla och k-märkas på 

den ekonomiska kartan. Andra byggnader i länet vilka bör 

k-märkas är överstelöjtnantsbostället på Böle, Angården i Västerhiske, 

bruksbebyggelsen i Strömbäck samt gamla brukskapellet 

och därtill anslutande bruksbebyggelse i Hörnefors socken. 

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlägger sex alternativ till 

ordnandet av vägförbindelserna mellan de nordliga delarna av 

Sverige och Norge men det är omöjligt att tillräckligt motivera 

de investeringar, som behövs. Upprustning av sträckan Umeå 

—Storuman anses behövlig. 

Kommunalfullmäktige i Örträsk beslutar införa enhetsskola 

med början i klass 5 läsåret 1962/63. 

Sävar kommunalfullmäktige beslutar införa ett frivilligt 8:e 

skolår fr o m läsåret 1959—60. 

Länsstyrelsen beviljar 561.000 kr till 25 vägföretag i länet. 

Av anslaget till jordbruksforskning för budgetåret 1959—60 får 

agr. lic. H. Hellqvist, Teg, och agr. lic. K. Wiklund, Undrom, 

17.000 kr för metodikstudier rörande infektion med klöverrötessvampen. 

Friluftsmuseet på Gammlia —• ett 15-tal allmogebyggnader —• 

blir klart att visas för allmänheten. 

Umeå stads kulturnämnd förvärvar på skulpturutställning i 

Eskilstuna tre verk för sammanlagt något över 20.000 kr, nämligen 

Stig Blombergs »Den goda hamnen» i röd skotsk sandsten, 

Britta Nehrmans »Tretton år» i brons samt en liten fontänfigur 

i sten »Lekande uttrar» av Georg Ganmar. 

Direktören och försäljningschefen i Bolidens Gruv AB Olov 

Herneryd utses till verkställande direktör i IIöganäs-Billesholms 

AB. 

Inventering av fornlämningar — i första hand lokalisering av 

fyndplatser — inleds i Degerfors socken i riksantikvarieämbetets 

regi.

Den 

HÄNT 1959 

Dunckers minne 

hyllas. 

1 Vid sammanträde i Storuman meddelar landshövding Kristensson, 

att lappmarken skall få skogsskola med förläggning till 

Stenselc kommun. Skolan blir tvåårig med 20 elever i varje 

årskull. 

2-3 Distriktskonferens vid Röbäcksdalens försöksgård med lokala 

ledare av jordbruksförsök från hela Norrland och Kopparbergs 

län. 

5 150-årsminnet av överstelöjtnant J. Z. Dunckers död i striden 

vid Hörnefors 1809 firas i Umeå och Hörnefors. 

Norrlandsförbundets Olof Högberg-plaketter i guld för konstnärliga 

eller andra kulturella prestationer utdelas i Östersund 

till bl. a. kyrkoherde Gust. Park, Uppsala (tidigare i Stensele) 

och till rektor K. Fahlgren, Umeå »— ej närvarande. 

Lapplandsveckan i Husbondliden inleds. Den fyller 40 år. 

8 Byggnadsstyrelsen tillstyrker organisationskommitténs för den 

medicinska högskolan i Umeå förslag att låta upprätta generalplan 

för utbyggande av högskolan m. m. Samordningen av 

planeringen för högskolans utbyggnad till fullständig medicinsk 

fakultet och lasarettets utbyggnad till ett undervisningssjukhus 

skulle möjliggöra en bättre och mera ekonomisk lösning. 

10- Hembygdsdagar i Vilhelmina. 

12 

15 Byggnadstillstånd klart för Rusforsens kraftstation i Umeälven. 

Kraftstationen skall byggas 40 km nedströms Grundfors kraftstation 

och kostnaden beräknas till 82 miljoner. 

189

HÄNT 1959 

16 Till verkställande direktör i Mo oeh Domsjö efter framlidne 

direktör fil. dr Erik Kempe utses vice verkställande direktören 

i bolaget Bengt Lyberg. Han är född i Falun 1912. 

17 Nedre Norrbygdens vattendomstol ger genom deldom Vattenfallsstyrelsen 

och dess medintressenter — fem enskilda kraftföretag 

— tillstånd till högre dämning i sjön Storuman eller 

med en halv meter till 351 m. över havet. Effekten vid tretton 

färdigbyggda eller planerade kraftverk i Umeälven beräknas 

därigenom bli höjd med drygt 3.600 turbinhästkrafter. 

20 Nedre Norrbygdens vattendomstol ger Skellefteå stad, Skellefte 

kraftaktiebolag, Graningeverken och Vattenfall tillstånd till en 

utvidgad reglering av sjöarna Uddjaur och Storavan i Norrbottens 

län, vilka sjöar Skellefteälven genomrinner i sitt övre 

lopp. Vid dammen i Bergnäs får vattnets avrinning ur de båda 

sjöarna regleras mellan höjderna plus 418 och 420 m. Enligt 

deldom 1958 var högsta dämningsgräns 419.40. 

23 Författaren och folkhögskolläraren Lars Englund, Vindeln, avlider 

efter en trafikolycka vid Västomån, Degerfors sn, föregående 

dag. Han var född i Stockholm 1917. 

24 Umeå biltest- och värderingscentral, den första i sitt slag i landet, 

når aktningsvärd milstolpe: 3.000:e fordonet testas. 

26 Malå hembygdsgård invigs. Den tilltänkta sockendräkten för 

Malå visas för första gången. 

27 Flygande polis har premiär i Tärnafjällen. Landsfiskal och 

fiskevårdspolis far i förhyrt flygplan runt till fjällsjöar för att 

kolla om fiskeförbud efterlevs. 

Den enligt uppgift största laxfångsten på en natt i Skellefteälven 

under en generation: fyra fiskares notdragning resulterar 

i 30 laxar, den största på 16.7 kg och den minsta på 4.7 kg. 

28 Sjösättning av fyren Nordvalen, som skall ersätta fyrskeppet 

Östra Kvarken på grundet Nordvalen utanför Holmögadd. 

30 Omkring 1.500 Jehova-vittnen samlas till fyradagars rikskonvent 

i Umeå. 

190 

Skolöverstyrelsen begär k. m:ts bemyndigande alt försöksvis 

under läsåret 1959160 medge inrullandet av ett frivilligt tionde 

skolår i Skellefteå stad. 

Arbetsmarknadsstyrelsen beviljar Västerbottens läns landsting 

bidrag med högst 388.500 kr för utförande som beredskapsarbete 

av utbyggnad av Seminariet för huslig utbildning i Umeå. 

Hela kostnaden beräknas till 1.295.000 kr.

HÄNT 1959 

Vägarbetarna i Västerbottens län beslutar på konferens i Skellefteå 

att gemensamt med Norrbotten inråtta ett mätningskontor. 

Luftfarlsstyrelsen förordar Falmarksheden, ca 15 km sydväst 

Skellefteå, som lämpligaste plats för flygfält vid Skellefteå. 

Utställningen »1809» visas på Länsmuseet. 

Regeringen uppdrar åt byggnadsstyrelsen att utarbeta förslag 

till generalplan för utbyggnad av medicinska högskolan i 

Umeå. 

Fil. kand. Greta Deines, Umeå, tilldelas av Statens psykologiskpedagogiska 

institut 2.400 kr för undersökningar om rättsuppfattningen 

hos kriminella. 

Hössjö bygdegårds förening får 5.000 kr ur Mo och Domsjö AB:s 

sociala fond till restaurering av bygdegården. 

Kolerakyrkogården i Holmsund får minnessten. 

Till landsfiskal i Degerfors distrikt utnämns e. o. landsfiskal 

Lars-Erik Sundberg, Kiruna, med tillträde den 15 juli. 

Bjurfors AB får tillstånd av Vattenfallsstyrelsen att ta i anspråk 

vattenkraften i strömfallet och dämma där till höjden 165 m 

över havet. Engångsersättningar till skadelidande sakägare 

blir 605.000 kr, varav dock 375.000 kr redan utbetalats i avräkning. 

Nu får 90-talet sakägare 230.000 kr. 

Den kommunala utdebiteringen i Västerbottens läns landskommuner 

för året finner statistiska centralbyrån uppgå till genomsnittligt 

kr 16: 79 per skattekrona, därav 12:13 i allmän 

kommunalskatt. 

Fynd från tolv boplatser har hittills påträffats vid de utgrävningar, 

som på uppdrag av riksantikvarieämbetet pågår intill 

gränsen mot Norge vid Övre Urnan i Västerbotten. Fynden, som 

daterar sig från 4:e årtusendet f. Kr. till 400-talet e. Kr., anses 

stärka uppfattningen att stenåldern levde kvar i norr, då övriga 

landet hade brons- och järnålder. 

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté hävdar i yttrande 

till regeringen, att Gardiken-regleringen — liksom hela den 

s. k. Tärnaplanen — är högst olycklig ur bygdesynpunkt, men 

också ur naturvetenskaplig synpunkt. Skall reglering likväl 

medges, framhåller kommittén önskvärdheten av att en ännu 

längre gående förstöring än den Gardiken-regleringen skulle 

medföra inte medges. 

191

HÄNT 1959 

Vattenfallsstyrelsen åläggs av Nedre Norrbygdens vattendomstol 

att utföra omfattande skadeförebyggande åtgärder för 

skogsdrivning och flottning i samband med rensningar för 

Vargfors kraftstation på en striicka av 'tA km i ulven och övre 

delen av Svanselet. 

Augusti 

200-årsrninne i 

Bjurholm. 

Den 

1 I skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning hävdar Umeå 

stads högskolekommitté genom sin ordförande, redaktör Elon 

Dufvenberg, att Umeå är lämplig plats för utbildning av lärare 

i yrkesämnen för handel, industri och hantverk. 

2 Malå idrottsplats invigs. 

9 Risbäcks kyrka 100-årsjubilerar under stor tillslutning och med 

predikan av biskop Hylander. 

10 Vilhelmina kommunalfullmäktige beslutar, att förslaget till organisationsplan 

för kommunens skolväsen skall upptaga 18 

skolor. 

11 Medan majoriteten av holmöbor enats om att kräva en ersättning 

på 1.8 milj. kronor för förlorat fiske, kräver på sammanträde 

inför fiskevärderingsnämnden en minoritetsgrupp ersättning 

med 8 miljoner. 

192

HÄNT 1959 

12 Konstituerande bolagsstämma i Härnösand med Norrlands 

Skogsägares Cellulosa AB beslutar utge ett industrilån på vilket 

enskilda skogsägare inbjuds teckna. Till styrelseledamot 

utses bl. a. direktör Gösta Hallmans, Umeå. 

Arkitekt Åke Lundberg och ingenjör Lars Holmström, representerande 

Västerbottenskommunernas arkitekt- och byggnadskontor, 

samt amanuens Per-Uno Ågren överlägger i Burträsk 

med representanter för hembygdsföreningen där om planeringen 

av hembygdsområdet i »bonnstan». Man enas om att 

göra upp plan och kostnadsförslag. 

Landsdelsmatch i fotboll i Skellefteå Nordsverige—Nordnorge 

slutar 3 -3. 

14 Lycksele stadsfullmäktige anslår ytterligare erforderliga 

100.000 kr för lösningen av Lycksele medborgarhusfråga. 

15 Till professor i dermatologi och venerologi vid Medicinska 

högskolan i Umeå utnämns docenten vid Karolinska institutet 

Einar Hollström. Han är född i Nätra 1909. 

Den nya Filadelfiakyrkan i Lycksele invigs av Lewi Pethrus. 

15- Vid hembygdsdagar i Bjurholm firas 200-årsminnet av sam- 

16 hållets tillkomst. 

20- Norrländska författarsällskapets sjätte skrivarträff på Medle- 

23 fors folkhögskola med bl. a. fyra österbottniska gäster. 

23 Hans-Erik Sundell, Umeå Pistolklubb, blir svensk pistolmästare 

i B-klassen. Umeåpolisens skytte- och idrottsklubb blir lagmästare 

för tremannalag i samma klass. 

I triangelmatch i friidrott i Härnösand blir Västerbotten tvåa 

med 120 poäng efter segrande Norrbotten, 142.2 poäng och 

före Ångermanland, 117.5 poäng. I damlänskampen segrar Västerbotten 

med 60 poäng före Norrbotten, 55 poäng. 

30 Till kyrkoherde i Nordmalings pastorat väljs kyrtkoherde Sten 

Stenudd, Kiruna. 

31 Bruksägare Svante Påhlson, Rottneros, major i Västerbottens 

regementes reserv och stor västerbottensvän, avlider, 77-årig. 

Arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigar Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 

att som beredskapsarbeten under 1959/60 utföra 

vågföretag i Västerbottens län för en beräknad kostnad av 4.5 

milj. 

193

HÄNT 1959 

194 

Av 38 provinsialläkartjänster i Västerbottens län är 10 vakania, 

vartill kommer den obesatta köpingsläkartjänsten i Holmsund. 

Läkarbristen är alltså stor och situationen mycket bekymmer- 

sam. 

Västerbottens läns landstings räkenskaper för 1958 visar ett 

överskott på 2.310.976 kr. 

Vattenfalls film om Stornorrfors erövrar sjätte pris på industri- 

filmfestivalen i Turin. 

Vattenfallsstyrelsen begär för nästa budgetår anslag på 16.7 

miljoner till fortsatta regleringsarbeten i Umeälvens flodom- 

råde. 

Byske träsliperi överlåts av Svenska Cellulosa AB till Gullring- 

ens Träförädlings AB, som där skall börja tillverkning av mon- 

teringsfärdiga hus. 

Domänverkets 100-årsjubileum firas med »Revirets dag», var- 

vid i Västerbottens län förekommer bl. a. en skogsfemkamp, 

den första i sitt slag i landet. 

Västerbottens spelmansförbund vädjar till kommunerna om an- 

slag för alt möjliggöra inventering av gammal folkmusik i Väs- 

terbottens län. 

Under budgetåret 1959/60 söker 1.151 personer nya egnahems- 

lån i Västerbottens län. Lån har utgått med ca 39 miljoner kr, 

varav 4.7 miljoner räntefria. 

Finlands rundradio spelar in fyra program om Västerbotten 

för sändning dels i finska riksprogrammet, dels i lokalradion 

för Österbotten. 

Lundåkern och Bölesholmarna föreslås av stadsarkitekt Seth 

Friden som fritids- och nöjescentrum för Umeå med omnejd. 

En holkyxa av järn, ca 10 cm lång och med utsvängt eggparti 

samt troligen härstammande från tidig del av järnåldern — 

omkring Kristi födelse — påträffas vid arkeologiska utgräv- 

ningar i Umfors, Tärna, under ledning av amanuens Astrid 

Linder från riksantikvarieämbetet. Fyndet görs på boplatsen 

»Rensemnäset». 

Komminister Berthil Holmgren, Bjurholm, utnämns till kyrko- 

herde i Kuddby, Linköpings stift.

HÄNT 1959 

September 

Invigningen av 

Stornorrfors — 

den stora händelsen 

i september. 

Den 

3 Skellefteå stadsfullmäktige beslutar anhålla hos medicinalstyrelsen 

att få inrätta två nya distriktsläkartjänster i staden. 

Industrins bostadsförenings årskongress börjar i Skellefteå 

med 160 deltagare, representerande 141 företag. 

4 Västerbottens södra köpmannaförbund 50-årsjubilerar i Umeå. 

5-6 Övre Norrlands järnhandlarförening firar 50-årsjubileum i 

Umeå. 

6 Till komminister i Lycksele väljs komminister Alvar Boström, 

Slagnäs. 

9 Hushållningssällskapet flyttar in i egen fastighet vid Norrlandsgatan 

i Umeå. 

10 Lycksele stad får sitt första varuhus — Konsum — med en 

butiksyta på 700 kvm. 

195

HÄNT 1959 

12 Grundstenen läggs till ny kyrka i Boliden. Biskop Ivar Hylander 

murar in kopparskrin. 

13 Stornorrfors kraftverk invigs av prinsessan Sibylla. 

Åttamannadelegation från Skellefteå stad och kringliggande 

kommuner förhandlar i Kanslihuset om anläggning av ett flygfält 

på Falmarksheden vid Skellefteå med representanter för 

kommunikationsdepartementet och luftfartsstyrelsen. 

Ny kyrkogård i Berglunda, Lycksele, invigs av biskop Ivar Hylander. 

Stensele kommunalfullmäktige förvärvar mark till skogsbruksskola 

i Storuman. 

Den i samband med köpmannaförbundets 50-årsjubileum anordnade 

varumassan i Umeå avslutas. Den har besökts av 

15.200 personer. 

14 Flyglinjen Stockholm—Nordmaling förlängs till Luleå. 

Umeå lantmannaskola firar 100-årsjubileum med högtidstal av 

generaldirektör Sam B. Norup. Minnesskrift av rektor Harald 

Lindström. 

17- Utställningen »Nio amerikanska fotografer» på Länsmuseet. 

30 

18 Landstingets förvaltningsutskott föreslår höjning av landstingsskatten 

med 30 öre till kr 4: 90 per skattekrona. 

20 En av de aderton, professor H. S. Nyberg, Uppsala, föreläser i 

Umeå akademiska förening om »Perserrikets pånyttfödelse under 

romerska kejsartiden». 

20- Diakondagar i Skellefteå. 

27 

21 Stensele kommunalnämnd överlägger om användningen av den 

fond på en halv miljon kronor, som skall tillfalla kommunen 

som kompensation för regleringsåtgärder. 

25 Premiärkursen vid Lapplands folkhögskola i Storuman avslutas. 

Till häradshövding i Västerbottens södra domsaga utnämns t. f. 

häradshövdingen där Göran Hammarström. Han är född i AInö 

1917. 

196 

Till professor i oto-rhino-laryngologi vid medicinska högskolan 

i Umeå utnämns docenten vid Uppsala universitet med. dr 

Gösta Herberts. Han är född i Stockholm 1909.

HÄNT 1959 

Rektorn vid högre tekniska läroverket i Skellefteå, fil. dr G. E. 

B. Lunell utnämns till rektor vid högre tekniska läroverket i 

Uppsala. 

Nya ålderdomshemmet i Vännäsby invigs av landshövding Filip 

Kristensson. 

27 Konstnären Torfrid Olsson har vernissage i Skellefteå. 

28 Fortsatta överläggningar i Kanslihuset om ett flygfält på Falmarksheden 

utan att slutgiltigt resultat uppnås. 

31 Till ställföreträdande militärbehavare för III militärområdet 

utnämns förordnade ställföreträdande militärbefälhavaren för 

militärområdet, chefen för Västerbottens regemente Carol Bennedich. 

Till chef för Västerbottens regemente utnämns översten i regementet 

och förordnade chefen för regementet Äke Söderbom. 

Sveriges förenade studentkårer (SFS) framhåller i skrivelse 

till regeringen att utbildningen vid tandläkarinstitutet i Umeå 

bör utsträckas till alt omfatta även 9:e och 10:e terminerna, så 

att färdiga tandläkare kan utbildas i Umeå. 

Märkliga stenåldersfynd görs vid av riksantikvarieämbetet föranstaltade 

utgrävningar i Umfors och Tärna. 

Landets nordligaste studenthus står klart pä Ålidbacken i 

Umeå. Det rymmer inalles 110 studentrum. 

Förra öresundsfärjan Örnen - - känd förutvarande Svea-ångare 

— förvärvas av rederiaktiebolaget Vasa—Umeå för att som 

Korsholm III göra dagliga turer på Umeå under högsäsongen. 

Hällfors AB ansöker hos vattendomstolen om att få bygga 

kraftverk i Hällforsen och Betseleforsen. 

Vitterhetsakademin begär i sina riksdagspetita en antikvarietjänst 

i Västerbottens län. 

Utställning av tjeckiska böcker i stadsbiblioteket i Umeå. 

Regeringen medger, att vattenståndet i Gardiken i Tärna och 

Stensele socknar får regleras på vissa villkor. Beslutet motiveras 

med kraftförsörjningen i riket. Fjorton anläggningar skall 

utföras nedanför Gardiken och av dem har sju färdigställts, 

nämligen Umluspen, Grundfors, Bålforsen, Bjurfors nedre, 

Harrsele, Pengfors och Stornorrfors. Arbetet med Stensele, 

Rus fors, Tuggen och Bjurfors övre pågår. Regleringsdamm vid 

övre Umeälven till en sammanlagd volym av 36W miljoner 

197

HÄNT 1959 

kbm, varav hittills är genomfört 1.100 miljoner kbm i Storuman. 

Nästa etapp i regleringsprogrammet är Gardikens reglering 

på 875 miljoner kbm. 

Domänverket avsätter en rad nya reservat om sammanlagt 300 

hektar inom kronoskogar i Västerbottens län för skydd åt bl. a. 

lodjurstillhållet på Nordansjöberget i Åsele och Lilla Stulvaltnet 

i Fredrika, där sångsvan ibland häckar. 

Oktober 

Presidiet och sekreterare 

vid årets 

landsting, som 

har tjugo nya 

ledamöter. 

Den 

1 Kyrkoherde Anton Ghenarp frånträder kyrkoherdetjänsten i 

Bjurholm efter att ha verkat som präst i församlingen sedan 

1924, som kyrkoherde sedan 1946. 

Umeås femte bio — Saga-biografen — invigs. 

4 Umeå SMU (Svenska Missionsförbundets Ungdom) 60-årsjubilerar. 

4-19Nationalmusei vandringsutställning »Kina» på Länsmuseet. 

5 Årets landsting öppnas — kraftigt förnyat genom valet 1958. 

Av tingets 61 ledamöter är 20 nyvalda. 

7 Andra byggnadsetappen för Medicinska högskolan i Umeå beslutas 

av landstinget. Beslutet innebär bl. a. att patologiska 

institutionens byggnad påbyggs med ytterligare två våningar, 

att en byggnad för bakteriologiska, hygieniska och farmakologiska 

institutionerna uppföres för en kostnad för landstinget 

av 4.7 miljoner och att en ny behandlings- och administrationsbyggnad 

skall uppföras för 7.2 miljoner eller ev. mera samt 

slutligen en ny köksbyggnad. 

198

HÄNT 1959 

Landstinget tar på sig de till 5.1 miljoner beräknade kostnaderna 

för förläggningen till Umeå av tandläkarutbildningens 

sista studieår. 

Av en av landstingsdirektör Gunnar Heirner i landstinget lämnad 

redogörelse för landstingets ekonomi framgår, att denna 

är god med fonder på sammanlagt 23.3 miljoner kr, varav 8.2 

miljoner kr i den allmänna investeringsfonden är bundna vid 

redan fattade men inte verkställda byggnadsbeslut. 

9-19Norsjö-födde konstnären Bengt Hamrén utställer i Umeå. 

9 Landstinget anslår 100.000 kr till skogsvårdsstyrelsens planerade 

skogsbruksskola i Storuman. 

Landstinget anslår årligt bidrag på 100.000 kr åren 1960—-1964 

till flygfältsbygget på Falmarksheden vid Skellefteå. Samma 

förmån skall utgå till ett flygfält i lappmarken, när sådana planer 

tagit fastare form. 

Västerbottens läns hembygdsförening får sitt landstingsbidrag 

fördubblat till 100.000 kr. 

Västerbottens läns norra fornminnesförening får ett från 15.000 

kr till 25.000 kr höjt landstingsanslag. 

Landstinget beslutar låta utarbeta en femårsprognos för sina 

finanser. 

Till sjukvårdsinrättningarnas drift i Västerbottens län anvisar 

landstinget för 1960 24.4 miljoner kr. 

Länets turistförening beviljas av landstinget 10.000 kr. till en 

turistkonsulent. 

10 Landstingsskatten i Västerbottens län höjs med 30 öre till kr 

4:90. Inkomst- och utgiftsstaten för 1960 balanserar på 46 

miljoner. 

Till vice ordförande i landstingets förvaltningsutskott väljs 

skoldirektör Sven Edlund, Umeå. 

F. rektorn Joh:s Hallbäck avlider i Ronneby. Han var född 

1878. 

Regeringen förordnar att Vännäsby municipalsamhälle skall 

upplösas från den 1 januari 1960. 

10- Lappmarkens äldsta frikyrkoförsamling — Åsele Elimförsam- 

12 ling — firar 80-årsjubileum. 

11 Lycksele hantverksförening 40-årsjubilerar. 

Till ledamot i länsskolnämnden utses rektorn vid centrala 

verkstadsskolan i Åsele, Rune Hallman, efter rektor Einar Lunell, 

Skellefteå, som avflyttat till Uppsala. 

199

HÄNT 1959 

12 Skellefteå sockens kommunalfullmäktige anslår 400.000 kr till 

flygfält på Falmarksheden. 

13 Förvaltningsbyggnad och två ålderdomshem i Skellefteå landskommun 

invigs av landshövding Kristensson. 

Konferens i Umeå under landshövding Kristenssons presidium 

om praktiskt samarbete mellan Finland, Norge och Sverige för 

att stimulera turistutbytet på leden Vasa—Umeå—Mo i Rana. 

Ett arbetsutskott på tre personer tillsätts, för Västerbotten redaktör 

Elon Dufvenberg. 

16 Till professor i oftalmiatrik vid medicinska högskolan i Umeå 

från 1 november utnämns överläkaren vid lasarettet i Umeå 

docent E. A. F. Huggert. Han är född i Göteborg 1915. 

Vattendomstolen ger vägförvaltningen tillstånd att bygga bro 

över Storån vid Sorsele. Själva bron är kostnadsberäknad till 

1.050.000 kr. 

20 Kraftverksstyrelsen i Skellefteå godkänner kraftverksdirektör 

C. D. Bredbergs förslag och den preliminära överenskommelsen 

om att lämna borgen för högst 4 miljoner kr till Hammarforsens 

kraftabrs planerade gasturbinanläggning vid Sundsvall, 

kostnadsberäknad till 20 miljoner kr. Härmed är det av 

Skellefteå stads kraftverk planerade gasturbinverket på Näsudden 

i Skelleftehamn skrinlagt t. v. 

23- Vid prövning av anbuden på utbjudna rotposter i Norrland in- 

24 för domänstyrelsen säljs 56 procent. 

24- Hörnsjö missionsförsamling firar 75-årsjubileum. 

25 

26 Skytteanska Samfundets föreläsningsserie »Fem professorer 

om svenskt språk 1959» inleds. 

29 Skellefteå stadsfullmäktige anvisar 2.6 miljoner kr till flygfält 

på Falmarksheden. 

Till professor i neurologi vid Medicinska högskolan i Umeå 

från den 1 april 1960 utnämns docent Ragnar Muller, Stockholm. 

Han är född i Stockholm 1915. 

Omorganisation av Burträsks kommunala förvaltning beslutas. 

30 Stensele kommunalfullmäktige reserverar 1 miljon kr av regleringsmedlen 

till grundplåt för en ev. sliperiindustri och 

500.000 kr till stödjande av småindustri. 

200

13 

HÄNT 1959 

Som ett första försök till fullständig utbildning av skogsägare 

anordnar länets skogsvårdsslyrelse under vintern 1959—60 en 

tioveekorskurs på Bäcksjögården utanför Umeå. Kursen delas 

på två terminer: 1/10—12111 1959 och 1/3—2613 1960. 

Preliminär överenskommelse mellan Skellefteå stads kraftverk 

och Graningeverken om ett samgående i anläggandet av de 

150.000 volts kraftledningarna efter Skellefteå älvdal. 

Till legodriften vid statens gruvor i Adakfältet begär kommerskollegium 

900.000 kr för fortsatta undersökningar av 

malmfyndigheterna m. m. 

Antalet skattekronor i Västerbottens län har enligt landstingsförbundets 

översikt ökat med 2.6 procent till 7 miljoner, vartill 

kommer ett bidragsunderlag med 1.190.000 kr för vilket 

staten utger ersättning. 

Instruktionskurs för blivande lärare vid arbetslöshetskurser 

(den första i sitt slag i Sverige) startar i Umeå med 13 yrkesmän 

från hela landet som elever. 

Länsstyrelsen betonar i ett yttrande, att utbyggnad av vtigen 

Storuman—Tärnaby—Umbugta—Mo i Rana till en 6 m och 

belagd mellanriksväg bör fullbordas inom en fyraårsperiod 

och alt särskilda medel bör ställas till förfogande härför. Kostnaden 

på den svenska sidan berciknas till 48 miljoner kr. 

Luftfartsstyrelsen får regeringens bemyndigande att påbörja 

anläggandet av flygplats vid Umeå. 

Två förslag som försöker lösa det centrala Umeås garageproblem 

ges offentlighet. Det ena förslaget — av stadsarkitekt Seth 

Friden — upptar ett antal garageplatser under nuvarande Rådhustorget; 

det andra — av byggnadsfirman Bäckström it 

Strömberg — centralgarage i en eller två våningar ned under 

Rådhusparken med modern parkanläggning däröver. 

Birgittadagen —- den 7 oktober — plockas 1% l mogna jordgubbar 

från Arne Rådströms jordgubbsland i Stensele — här 

omnämnt som ett exempel på den ovanligt milda hösten 1959. 

201

HÄNT 1959 

November 

Den nya kyrkan 

i Saxnäs. 

Den 

1 Nya kyrkan i Saxnäs invigs av biskop Ivar Hylander. Kyrkan 

har altartavla av Kalle Hedberg. 

Sävar missionsförsamling, Gräsmyr missionsförsamling och 

Bjurholms baptistförsamlingar 75-årsjubilerar. 

3 Nordiska rådets ekonomiska utskott rekommenderar de svenska 

och norska regeringarna att ge förtur åt mellanriksvägen Tärna—Mo 

i Rana och att så fort det går förbättra vägförbindelserna 

längre norrut på Nordkalotten. 

5 Proposition avlämnas till riksdagen om anläggande av civilt 

flygfält på Falmarksheden vid Skellefteå. Anläggningskostnaderna 

beräknas till 5 miljoner kr. 

7 Skellefteå skärgårds hantverksförening firar 25-årsjubileum. 

Sävar nya ålderdomshem invigs av landshövding F. Kristensson. 

9 Arbetet på Umeås flygfält sätts i gång. 

Direktör Sven Erik Eriksson, Västerås, avlider. Han har gjort 

Bygdeå kommun ovärderliga tjänster i och med stabiliseringen 

av Asea-avdelningen i Robertsfors. Eriksson var född 1901. 

10 Årsmöte med Västerbottens läns hembygdsförening. Banktjänsteman 

Petrus Lundström, som avgått efter 19 år som kassaförvaltare, 

utses till hedersledamot. 

202

HÄNT 1959 

11 Bygdeå kommuns nya yrkesskola i Robertsfors invigs av överdirektör 

Birger Öhman i Överstyrelsen för yrkesutbildning. 

Skolan har plats för 45 elever och har kostat 888.000 kr. 

14 Grisbacka nya folkskola i Umeå socken invigs av undervisningsrådet 

Jonas Orring. 

16 Storumans folkhögskola invigs av landshövding Kristensson. 

Skolan har kostat landstinget 2.1 miljoner kr mot beräknade 

2.6 miljoner. 

16- Minervas kulturvecka i Umeå med medverkan av bl. a. över- 

21 direktör Harald Wik och författarinnan Sara Lidman. 

20 Till hovrättsråd i hovrätten för övre Norrland utnämns assessorn 

där N. O. Lindroth. Han är född i Karlskrona 1920. 

20- Sveriges bilkårister har rikskongress i Umeå. 

22 

21 Skellefteå manskör firar sitt 50-årsjubileum med festkonsert. 

Avtal undertecknas varigenom länets skogsägareföreningar 

sammanslås till en förening under det preliminära namnet 

Västerbottens skogsägareförening. 

Länsstyrelsen anordnar sammanträde i Skellefteå för information 

om den planerade korttidsregleringen av Skellefteälven. 

22 Kyrkokören i Holmsund firar 60-årsjubileum. 

Bjurholms nye kyrkoherde E. Abrahamsson installeras av 

biskop Hylander. 

28- Konferens i Umeå med Norrlandsförbundets turistkommitté. 

29 Till ordförande för 1960 väljs trafikinspektör Gunnar Rosqvist, 

Östersund. Beslut om ny turistled i Västerbotten tvärs över 

Skandinaviska halvön nästa säsong »Från kust till kust». 

29 Vinlidens kyrka invigs av biskop Hylander. 

AB Nils P. Lundh, Malmö, antas av luftfartsstyrelsen att anlägga 

det nya flygfältet vid TJmeå. Bolagets anbud lyder på 

2.845.000 kr. Luflfartsstyrelsen hade uppskattat kostnaderna 

för själva fältarbetena till ca 4 miljoner kr. 

Fil. lic. Ragnar Bergling, Uppsala, bördig från Umeå, tilldelas 

stipendium på 50.000 kr från Stiftelsen Seth M. Kempes Minne 

för fortsatt forskningsarbete om kyrkstäderna i de nordligaste 

länen. 

203

HÄNT 1959 

De medicinska kandidaterna vid Medicinska högskolan i Umeå 

anhåller hos ecklesiastikministern om uppskov med beslutet 

om organisationen för studenterna i Umeå. 

Författaren Edor Burman ger ut sin tredje bok »De bodde nära 

Saivo» med ämne och miljö som tidigare ej behandlats i skönlitteraturen. 

Konstnären John Thorgren utställer i Umeå. 

Mo och Domsjö AB redovisar för räkenskapsåret 1/9 1958—3118 

1959 en nettovinst på 9 miljoner kr. 

Ny etapp i Obbola sulfatfabriks modernisering påbörjas. Nybyggnaderna 

är kostnadsberäknade till 10 miljoner kr. 

Organisationskommittén för Medicinska högskolan i Umeå 

framlägger som svar på en skrivelse från Sveriges förenade 

studentkårer (SFS) för regeringen ett förslag, enligt vilket 

tandläkarstuderande i Umeå om något mer än ett år kan fullborda 

sin utbildning där - de behöver då ej längre tillbringa 

de två sista utbildningsterminerna i Stockholm. 

December 

Den nya förvaltningsbyggnaden 

i Åsele. 

Den 

1 Stadsplaneberedningen i Umeå behandlar ett av stadsarkitekt 

Setli Fridén upprättat stadsplaneförslag för ny stadsdel, förslagsvis 

kallad Sandaliden, belägen på höjden vid Stadsliden 

mellan Gammlia och nya kyrkogården. Den nya stadsdelens 

folkmängd beräknas till 1.200. Antalet tomter är 136 med möjlighet 

till ytterligare ett 50-tal. 

4 Till professor i socialmedicin vid Medicinska högskolan i 

Umeå utnämns docent Ragnar Berfenstam, Uppsala. Han är 

född 1918. 

20Í

HÄNT 1959 

6 Nya skolan i Åmsele invigs. Den har kostat 1.064.000 kr. 

9 Riksdagen bifaller regeringsförslaget om anläggande av flygfält 

vid Skellefteå. Kostnaden beräknas till 5 miljoner kr, exkl. 

markkostnaden. 

11 Kommunalnämndens ordförande i Vännäs köping f. riksdagsman 

K. A. Johanson frånträder ordförandeskapet som han innehaft 

i 33 år. 

12 Sorsele kyrka firar 100-årsjubileum. 

13 Adjunkten vid samrealskolan i Nordmaling fil. mag. Karin 

Bergman invigs i Nordmalings kyrka till missionärstjänst på 

EFS:s Etiopienfält. 

18 Till professor i psykiatri vid Medicinska högskolan i Umeå 

från 1 april 1960 utnämns docent Eberhard Nyman, Lund. Han 

är född 1922. 

Till biträdande taxeringsintendent i Västerbottens län från 1 

januari 1960 förordnas förste byråsekreteraren vid länsskolnämnden 

i Göteborg, E. G. Lundmark. 

Kyrkoherdarna i Skellefteå stadsförsamling Anshelm Lindström 

och i Umeå landsförsamling Theodor Lundh beviljas 

avsked med utgången av mars 1960 och juni 1960 resp. 

F. folkskolinspektör Axel Calleberg, Mora, avlider. Han var 

född 1891 och åren 1923—1939 kyrkoherde i Sorsele. 

19 Hemmansägare Otto Eriksson, Saxvattnet, Dorotea, hemmansägare 

John Lindgren, Bureå, och riksdagsman Uno Olofsson, 

Lycksele, lämnar landstingets förvaltningsutskott som de har 

tillhört sedan resp. 1939, 1940 och 1946. 

21 Nedre Norrbygdens vattendomstol meddelar nya deldomar i 

Pengfors- och Harrselemålen. 

28 Komminister J. A. Svanborg, Umeå, avlider. Han var född i 

By ske 1887 och verksam som prästman i Umeå stadsförsamling 

från 1919 till pensioneringen 1955. 

De kommunala förvaltningarna i Åsele flyttar in i nya förvaltningsbyggnaden. 

29 Västerbottens-Kurirens guldplakett för främsta idrottsbragden 

i Västerbotten 1959 tilldelas Assar Rönnlund, IFK Umeå, för 

segern på 30 km vid SM på skidor i Skellefteå. 

Municipalfullmäktige i Burträsk beslutar utreda förutsättningarna 

för en sammanslagning av municipalsamhället och kommunen 

och därmed köpingsbildning. 

205

HÄNT 1959 

206 

Avesta Jernverks AB, Bålforsens Kraft AB, Mo och Domsjö AB, 

Sydsvenska Kraft AB och Vännäs Kraft AB, som i fråga om 

vattenkraft i Norrland samarbetat genom sina intressen i Bjurfors 

AB, Harrsele AB, Hjälta AB och Pengfors AB, överenskommer 

om att ge detta samarbete en fastare form och bildar därför 

ett förvaltningsbolag under firma Norrlandskraft AB med 

huvudkontor i Stockholm och driftkontor i Umeå. 

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar att som beredskapsarbeten 

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi skall utföras arbeten 

på vägen Avalund—Blåviksjön för en kostnad av ca 4.1 miljoner 

kr, på vägen Degerbyn—Jörn, delen Varuträsk—Strömsfors, 

för ca 5.5 miljoner och vägen Storuman—Tärnaby, delen 

Storuman—Ajaure för ca 2.3 miljoner kr. 

Bolidenbolagets styrelse beslutar att 1960 börja gruvundersökningar 

i Kedträsk och Näsliden, Malå socken, som ett led i strävandena 

att söka skaffa en malmbas för fortsatt verksamhet. 

Brytning torde bli aktuell tidigast årsskiftet 1960—61. 

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställer arbetsplan för anläggning 

av väg 13 Örnsköldsvik—Umeå på delen Ava—Nordmaling 

jämte vissa anslutningar. Våglängden är i4.i45 m. 

Stiftelsen Lövångers kyrkstad tilldelas för restaurering av 

kyrkstallarna där 20.000 kr ur »Konung Gustaf VI Adolfs 70årsfond 

för svensk kultur». 

Statens medicinska forskningsråd beviljar anslag åt docenterna 

I. Bergström och L. Jacobsson, Umeå. 

Nedre Norrbygdens vattendomstol ger vattenfallsstyrelsen, 

Bjurfors AB, Harrsele AB och Peng fors AB tillstånd till korttidsreglering 

i nedre Umeälven till 1961 års utgång. 

Vattenfall beslutar anlägga ett centralsamhälle vid Ajaure i 

Tärna kommun i första hand för reglerings- och kraftverksbyggen 

vid Gardiken och Ajaure men även till nytta för de senaste 

utbyggnaderna enligt Tärnaplanen. 

Under år 1959 ökar Västerbottens läns befolkning enligt vid 

årsskiftet föreliggande preliminära siffror med 68 personer till 

240A55 personer eller den minsta folkökningen i länet sedan

HÄNT 1959 

1951. Av städerna ökar Umeå med 833 personer till 21.781 

personer, Skellefteå med 332 till 22.1S5 och Lycksele med 343 

personer till 5A56 personer. Städerna ökar med inalles 1.508 

personer medan det övriga Västerbotten minskade med sammanlagt 

1Å40 personer. Länets äldsta invånare vid 1959 års 

utgång är Olof Samuelsson, Lövånger. Han skall fylla 100 år 

den 1 juli 1960. 

SAMMANSTÄLLNING: TORSTEN CEDERBERG 

BILDER: NV. VF OCH VK 

207

FOREN INGSM EDDELAN DEN 

HEDERSLED A MÖTER. 

Direktör Axel Enström. 

Intendent Ernst Manker. 

Länsarkitekt Karl Sörensen. 

Banktjänsteman Petrus Lundström. 

S T YRELSEMEDLEMMA R. 

Ordförande: Landshövding Filip Kristensson, Umeå. 

v. Ordförande: Kraftverksdir. C. D. Bredberg, Skellefteå. 

Redaktör Elon Dufvenberg, Umeå. 

Sekreterare: Landsantikvarie Gunnar Westin, Umeå. 

1961—1964. 

Konstsmed Seth Lindgren, Umeå. 

Disponent Artur Näsström, Dorotea. 

Rektor Simon Johansson, Teg. 

Arkitekt Åke Lundberg, Umeå. 

Länsarkitekt Hjalmar Bergman, Umeå. 

Länsblockledare J. P. Johansson, Vännäsby. 

Arkitekt Birger Dahlberg, Skellefteå. 

1960—1963. 

Folkskollärare G. Renhorn, Skellefteå. 

Redaktör Torsten Cederberg, Umeå. 

Folkskollärare Ruben Ådell, Nordmaling. 

Slöjdlärare Erik Lök, Umeå. 

Intendent Ernst Westerlund, Skellefteå. 

Länsskolinspektör G. Berg, Umeå. 

Kyrkoherde Olof Waernér, Sorsele. 

208

1959—1962. 

Fru Elna Nordin, Umeå. 

överstelöjtnant Sven Huldt, Umeå. 

Statsrådet Gösta Skoglund, Umeå. 

Fabrikör Hilding Carlsson, Umeå. 

Leg. läkare Sigrid Nygren, Skellefteå. 

Rektor Elis Essegård, Vilhelmina. 

Bankkamrer Martin Backman, Vilhelmina. 

Riksdagsman Uno Olofsson, Rödingträsk. 

1958—1961. 

FÖRENINGSMEDDELANDEN 

Disponent E. Planhammar, Hörnefors. 

Konservator Evert Larsson, Hössjöäng. 

Landstingsman Holmfrid Nordström, Stöckeby. 

Landstingsman Oscar Dahlqvist, Skelleftehamn. 

Landstingsman K. S. Östlund, Bureå. 

Lappfogde H. Ritzén, Umeå. 

Styrelseledamöter, utsedda av Västerbottens läns landsting 

1956—1959: 

Rektor K. Fahlgren, Umeå. 

Fru Valborg Lodin, Umeå. 

Suppleanter: 

Hemmansägare Sigvard Hedlund, Myckle, Skellefteå. 

Direktör John Lindberg, Norsjö. 

Styrelseledamöter, utsedda av stadsfullmäktige i Umeå: 


Redaktör Knut Gafvelin, Umeå. 

Arbetsutskott: 

Ordförande: Landshövding Filip Kristensson, Umeå. 

v. Ordförande: Kraftverksdir. C. D. Bredberg, Skellefteå. 


209

FÖREXINGSMEDDEL, ANDEN 

Sekreterare: Landsantikvarie Gunnar Westin, Umeå. 

överstelöjtnant Sven Huldt, Umeå. 

Lappfogde H. Ritzén, Umeå. 

Statsrådet Gösta Skoglund, Umeå. 

Slöjdlärare Erik Lök, Umeå. 

Suppleanter: 

Arkitekt Åke Lundberg, Umeå. 

Länsarkitekt Hjalmar Bergman, Umeå. 

Konservator Evert Larsson, Hössjöäng. 

Kassaförvaltare : 

Syssloman Klas Järvholm, Grubbe. 

Revisorer: 

Direktör A. Digerfors, Umeå. 

Kamrer Ruben Ericsson, Umeå. 

Suppleanter: 

Stadskassör E. Dahlgren, Umeå. 

Direktör Bengt Bäckman, Umeå. 

Revisor, utsedd av Västerbottens läns landsting: 

Inköpschef Bertil Carlsson, Umeå. 

Suppleant: 

Annonschef Tore Lundqvist, Umeå. 

Revisor, utsedd av länsstyrelsen: 

Landskanslist Gösta Andersson, Umeå. 

Revisor, utsedd av stadsfullmäktige i Umeå: 

Grosshandlare F. Paul Wikner, Umeå. 

210


STYRELSEBERÄTTELSE FÖR ÅR 1959. 

Sammanträden, ekonomiska och organisatoriska förhållanden. 

Styrelsen har under året haft 2 och arbetsutskottet 3 sammanträden. 

Anslagen från Landstinget, Umeå stad och Umeå landskommun 

ha varit desamma som föregående år. Detta år var det 

sista i en treårsperiod med anslag av samma belopp. Som 

vanligt vid slutet av en sådan period har den ekonomiska 

situationen varit ansträngd. Förklaringen härtill är givetvis i 

första hand penningvärdets fall, men härtill kommer också 

den allmänna utvecklingen i staden och länet. Hembygdsföreningen 

har sökt att med uppbjudande av alla sina krafter 

lämna sitt bidrag till denna utveckling. 

Det ökade reselivet med därmed följande jämförelsemöjligheter 

är sannolikt en av anledningarna till allmänhetens 

stegrade intresse för att den speciellt västerbottniska särarten 

skall tagas till vara. Detta intresse yttrar sig på ett mångfald 

olika sätt och föreningens hjälp påkallas av kommuner, föreningar 

och enskilda i ständigt ökande omfattning. 

Detta intresse inom länet, men också utom länet för denna 

i en så märklig utveckling stadda landsända, har framtvingat 

en forcerad utbyggnad av Gammliaområdet. För dessa arbeten 

ha även särskilda anslag funnits att tillgå. 

Det ökade kulturintresset och behovet av ett differentierat 

kulturliv — många nykomlingar i Umeå och även i länet i övrigt 

äro vana vid detta från sina tidigare hemorter — har 

också ställt krav på en ökad aktivitet hos den museala verksamheten. 

Utställningar av olika slag har ordnats. Föregående 

år medförde en fördubbling av besökarantalet på länsmuseet. 

En starkt bidragande orsak till detta resultat var 

»van Gogh-utställningen». Det är därför så mycket mera 

glädjande, att antalet besökare under 1959 hållit sig vid nästan 

samma siffra som 1958 utan att någon utställning av sådan 

sensationskaraktär förekommit. 

Det under stark utveckling varande undervisningsväsendet 

i länet och i Umeå ställer ökade krav på museet som åskådnings- 

och undervisningsanstalt. Härtill kommer, att akademiska 

studerande från länet börja läsa kulturhistoriska äm- 

211


nen och söka sig till museet för att få material och råd för 

sina examensuppgifter. Även museets bibliotek, som i mångt 

och mycket år ett specialbibliotek, kommer här till användning. 

Situationen under året har blivit den, att föreningens arbetsuppgifter 

av alla slag ökat och börjat hopas, så att situationen 

blivit ohållbar. För att skapa en lättnad inom den kamerala 

delen av verksamheten inrättades till årets slut en 

sysslomannabefattning. En bidragande orsak härtill var, att 

föreningens mångårige kassör bestämt önskade att bli befriad 

från sitt allt mera betungande arbete från den 1 juli. 

Föreningen framlade sin svåra situation för sina anslagsgivare 

och begärde fördubblade anslag. Dessa funno föreningens 

hemställan motiverad och beviljade anslagen. 

Det löpande arbetet har i övrigt blivit så omfattande, att 

det vid sommarhalvårets ingång stod klart, att några mera 

omfattande vetenskapliga undersökningar voro ogörliga. 

Den yttre verksamheten. 

Som redan tidigare förutskickats har fältarbetet måst inskränkas. 

Detta hindrade dock ej, att en mängd enstaka undersökningar 

av olika slag har utförts. 

En något större undersökning har varit en inventering av 

möbler och andra föremål i Lövångers kyrkstad i samband 

med det där pågående restaurerings- och konserveringsarbetet. 

Denna liksom andra undersökningar ha utförts av amanuens 

Per-LTno Ågren, konservator Evert Larsson och fil. 

stud. Gunnel Lundström. 

En utredning om tillvaratagande av föremål och byggnader 

i dämningsområdena har påbörjats. Utredningen sker på uppdrag 

av Riksantikvarieämbetet och vattendomstolen. 

Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering har framförts 

så långt mot söder, att endast Nordmalings socken vid 

årsskiftet återstod. 

Den i LTmeå under hösten 1958 iordningsställda utställningen 

»Vad skall det bli av Västerbottensbyn?» visades under 

våren på 14 olika platser i länet, nämligen Bureå, Skellefteå, 

Jörn, Norsjö, Malåträsk, Lycksele, Storuman, Vilhelmina, 

Åsele, Fredrika, Bjurholm, Nordmaling, Hörnefors och Burträsk. 

Sammanlagt 3.500 personer såg utställningen. 

212

Den inre verksamheten. 


Under året har 880 negativ registrerats. Färgbildssamlingen 

har ökat med 265 bilder. Antalet nytillkomna ritningar är 30. 

Föremålssamlingen ökade med 130 nr. 

Biblioteket ökade med 399 band. C:a 350 band ha bundits 

på länsmuseets verkstad. 

Inlåningen och avskrivningen av byarkiv och även av andra 

arkivalier har fortsatts. Inlåning av arkivalier för enskilda 

forskares räkning har fortsatts. 

Under våren visades två utställningar i serien »Tingen omkring 

oss», Ljuset i huset och Skåpet. 

För att erinra om 150-årsminnet av 1808—1809 års krig 

iordningsställdes en utställning »År 1809». Utställningen visades 

under sommaren och början av hösten och samlade många 

besökare. Ett reportage från utställningen gjordes bl. a. av 

Finlands radio. 

Utställningen »Tre konsthantverkare» avslutade vårens utställningar. 

Från Nationalmuseum erhölls två utställningar, nämligen 

»Fem grafiker av i dag», som visades under våren och den 

stora utställningen »Kina» som inledde höstsäsongen. Det 

kan vara av ett visst intresse att omtala, att ifråga om besökarantalet 

på denna vandringsutställning, som visades i 20 

städer, hade Malmö det största antalet. Men därefter kom 

Umeå. 

Två fotografiutställningar visades. Höstens utställning var 

»Nio amerikanska fotografer». LTtställningen hade erhållits 

genom förmedling av Värmlands museum. På våren visades 

i samarbete med Umeå fotoklubb »Foto -59». 

Under vårsäsongen berikades programmet med tre konstfilmsaftnar. 

Länsmuseet har besökts av 17.201 personer, varav 7.701 

skolbarn fördelade på 239 grupper. 

Föreningen har som tidigare haft tillgång till kostnadsfri 

arbetskraft ställd till förfogande av Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen. 

Föreläsningssalen har utöver för museets egna program använts 

för sammanträden, föredrag o. dyl. 

Länsherbariet har som tidigare föreståtts av dr Björn Morseus. 

213


Bl. a. för att möta det ökande antalet besökare har en särskild 

kiosk inbyggts i entréhallen på länsmuseet. Den har 

byggts så stor, att den samtidigt utgör arbetsplats för ett skrivbiträde. 

Telefonväxeln har också flyttats dit. 

Gammlia. 

Året har varit ett märkesår i Gammlias historia. Området 

har börjat att taga form och flera byggnader har kunnat visas 

för allmänheten. 

Det kanske största intresset har kyrkan Helena Elisabeth 

tilldragit sig. Gudstjänst har hållits i kyrkan varje söndag kl. 

13. En omfattande ungdomsverksamhet under ledning av 

»studentprästen» stiftsadjunkten Karl-Johan Bergström har 

haft kyrkan som sin fasta punkt. Till såväl de ordinarie gudstjänsterna 

som till studentprästens användande av kyrkan 

har Umeå stads församling lämnat bidrag. Många vigslar har 

skett. Därjämte har dop och konfirmation förekommit. 

En mässkrud skänkt av Umeå Armé- och Marinlottakårer 

invigdes den 10 juni i närvaro av prinsessorna Sibylla och 

Margaretha. Prinsessan Birgitta hade tidigare under året besett 

kyrkan. 

Ett stort intresse har också samlat sig kring Västerbottensgården 

på Gammlia. Gården frän N. Renbergsvattnet i Burträsk 

den s. k. Burträskgården har under året färdigställts 

även i fråga om inredning. Likaså har Jämtebölegården blivit 

färdigställd på sin nya plats. Dessa båda gårdar har under 

sommaren kunnat öppnas för allmänheten. Gårdsanläggningen 

har i övrigt kompletterats med en ladugårdslänga, som 

inköpts från Svanheden i Norsjö socken. 

Den gamla rundlogen på Gammlia har rivits men ej återuppförts. 

Då den var i dåligt skick, har i stället inköpts en 

rundloge från Villvattnet i Burträsk, som återuppförts på 

Gammlia. 

Att föreningen mäktat genomföra dessa arbeten kan i stor 

utsträckning tillskrivas det förhållandet att Umeå stad ur 

anslaget för arbetslöshetens bekämpande anvisat ett anslag av 

16.000 kr. för ändamålet. Det lotterimedelsanslag av 50.000 

kr., som föregående år beviljades föreningen, har också i viss 

utsträckning förbrukats. 

Under året har vidare inköpts och även till Gammlia införts 

en långloge från Yttervik i Bureå socken. 

2U


Den s. k. Hermanssonska gården har under året nalkats 

sitt färdigställande. Gården som t. v. ställts under föreningens 

förvaltning har tagits livligt i anspråk för olika ändamål. Uthyrningsrummen 

har under vinterhalvåret varit stadigvarande 

uthyrda och under sommaren uthyrts till turister. Huvudparten 

av övriga utrymmen har tagits i anspråk som skollokaler. 

En del utrymmen har använts för bildningsverksamhet. 

Den stora källaren användes under våren som lokal för studentkåren. 

Den stora salen har delvis haft en mera sammanhängande 

användning som balettskola och lokal för ungdomsverksamhet 

samt i övrigt uthyrts för sammanträden, fester 

och varumässor m. m. Under sommaren och delvis även under 

vintern har byggnaden även tjänat som vandrarhem. De 

nya lokalerna och den trivsamma miljön har tydligen verkat 

lockande. Vandrarhemsavdelningen har under sommarmånaderna 

haft 3.708 övernattningar. Med de gäster som tagit in i 

uthyrningsrummen under samma tid, har gården haft c:a 

5.000 övernattningar. Som tidigare har restaurangchefen Sigrid 

Holmström skött vandrarhemmet. Hon har även svarat 

för uthyrningsverksamheten. 

Framför Hermanssonska gården har staden låtit anlägga 

de i planen för området upptagna parkeringsplatserna. Staden 

har även dragit en väg fram mot museet. Genom föreningens 

egen försorg har denna väg fortsatts och en öppen plats 

med anslutande vägar framför Helena Elisabeth anlagts. Föreningen 

har planerat och gräsbesått betydande arealer. 

Friluftsmuseets byggnader har hållits öppna under sommarmånaderna. 

I de olika byggnaderna ha sammanlagt 11.993 

besök registrerats under denna tid. 

Röjningarna och markvårdsarbetena ha fortsatt. 

Valborgsmässoaftonen firades med kanonsalut och under 

nu hävdvunna former under stor tillslutning. 

Personal. 

Verkställande ledamot har varit landsantikvarie Gunnar 

Westin. Amanuens Per-Uno Ågren har varit ledig under hösten 

för studier. Vikarie har varit docenten Hans Christiansson. 

Tidvis ha fil. stud. Mary Bergström och fil. stud. Gunnel 

Lundström tjänstgjort. Konservator Evert Larsson har som 

vanligt tjänstgjort tidvis. Kontorsbiträde har varit Inga-Lisa 

Grahnberg och skrivbiträde Berit Rodeståhl. Rustmästare 

215


Ragnar Grahn var tjänstledig för enskilda angelägenheter 

årets två första månader. Städerskan Ada Grahn slutade sin 

anställning med utgången av januari månad. Till syssloman 

har antagits Klas Järvholm. Städerska har varit Gunhild Granberg. 

Ekonomisk översikt. 

Beträffande föreningens utgifter och inkomster under året 

hänvisas till särskild tablå, enligt vilken inkomsterna uppgå 

till kr. 176.733: 70 och utgifterna till kr. 196.730: 44 med ett 

underskott av kr. 19.996: 74. 

Tillgångar och skulder balansera på kr. 578.794: 48. 

216 

Umeå den 3 november 1960. 

FILIP KRISTENSSON. 

Gunnar Westin.


Föreningens ekonomiska ställning framgår av nedanstående: 

Inkomster. 

Anslag från landstinget 50.000:—• 

„ Umeå stad 50.000: — 

„ „ „ landskommun 4.000:—- 

Statsbidrag 29.023: — 

Medlemsavgifter 1958 3.368: — 

1959 15.030: — 

Hyra för Sävargården 10.250: — 

Entréer och tillfälliga hyror 11.407:47 

Diverse inkomster 3.655: 23 

Årets underskott 19.996:74 

Utgifter. 

Kronor 196.730:44 

Löner 97.044: 89 

Årsboken 7.800:06 

Porton, telefon, frakter, försäkringar 7.603:59 

Underhåll av fastigheterna, lyse, värme 45.599: 46 

Bibliotek och arkiv 3.401:09 

Samlingarnas tillväxt och vård 3.792: 33 

Fotografering och fotografier 2.996: 81 

Verksamheten i övrigt, resor, undersökningar .. 23.983:70 

Expenser, skatt m. m 3.460: 25 

Avskrivningar 153:72 

Diverse utgifter 894:54 

Tillgångar. 

Kronor 196.730:44 

Kassa, bank, postgiro 16.070: 99 

Museet och andra byggnader på Gammlia 484.780: — 

Helena Elisabeth . 39.400: — 

Inventarier och automobiler 18.049: — 

15 

217


Diverse fordringar 4.459: 20 

Arbetsmarknadsstyrelsen och div. förskott 16.035:29 

Skulder. 

Kronor 578.794: 48 

Elisabet Linders donation 3.042:92 

Diverse skulder 1.526: 82 

Reserv, del av statsanslag, källskattemedel m. m. 38.636:37 

Folkmålsundersökningen (FFÖN) 6.915:80 

Förskott å anslag för 1960 15.000: — 

Värderegleringskonto för fastigheterna 129.000: — 

Kapital Konto 384.672: 57 

218 

Kronor 578.794: 48

REVISIONSBERÄTTELSE. 


Undertecknade, utsedda att granska Västerbottens läns 

Hembygdsförenings räkenskaper och förvaltning för år 1959, 

få härmed avgiva följande berättelse. 

Av styrelsens och arbetsutskottets protokoll hava vi tagit 

del. 

Saldon å bankräkningar överensstämma med räkenskaperna. 

Byggnader och inventarier äro försäkrade till betryggande 

belopp. 

I förvaltningsberättelsen angivna inkomster och utgifter 

samt tillgångar och skulder överensstämmer med räkenskaperna. 

Siffergranskning har under året utförts av undertecknad 

Dahlgren. 

Då någon anmärkning mot räkenskaperna och förvaltningen 

ej föreligger, tillstyrka vi ansvarsfrihet för styrelsen och 

kassaförvaltaren för den tid revisionen omfattar. 

Umeå den 31 oktober 1960. 

Elmar Dahlgren A. Digerfors 

av hembygdsföreningen utsedda revisorer. 

G. Andersson 

av länsstyrelsen utsedd revisor. 

Bertil Carlsson 

av landstinget utsedd revisor. 

F. Paul Wikner 

av stadsfullmäktige utsedd revisor. 

219


VÄSTERBOTTENS NORRA FORNMINNESFÖRENING 1959. 

Föreningens styrelse har under året bestått av följande 

personer: 

Landstingsnian Alg. Sundberg, ordförande, vald av kommunalfullmäktige 

i Skellefteå socken, 

Redaktör Carl-Ola Andersson, vice ordförande, vald av 

stadsfullmäktige i Skellefteå stad, 

Lärarinnan Zelma Lindström, Ursviken, vald av landstinget, 

med handlanden Allan Holmström, Skråmträsk, som 

suppleant, 

Köpman Gunnar Lindekvist och advokat Ulf Berglöf, valda 

av stadsfullmäktige, 

Arkitekt Birger Dahlberg, folkskollärare Torsten Tegby och 

möbelhandlare Gunnar Jonsson, Skellefteå, samt folkskollärare 

Sivar Olsson, Gummark, och kommunalfullmäktiges vice 

ordförande V. Stenberg, Kusmark, valda av föreningen. 

Intendenten har fungerat som sekreterare och kassör. 

Verkställande utskottet har utgjorts av herrar Sundberg, 

Andersson, Dahlberg och Tegby samt fröken Lindström, med 

intendenten som föredragande. 

Revisorer har varit hemmansägare Artur Hedlund, Myckle, 

och konstnär H. Wagnstedt, Skellefteå, med kommunalkamrer 

Rud. Fahlgren som suppleant. 

Föreningen har hållit ett sammanträde, styrelsen tvä och 

arbetsutskottet två sammanträden. 

Fältarbeten och fynd. 

Riksantikvarieämbetets inventering av fasta fornlämningar 

inom verksamhetsområdet har under året slutförts. Resultatet 

av detta arbete inom bl. a. Lövångers och Nysätra socknar har 

även redovisats. Härav framgår att inom Lövånger anträffats 

77 fornlämningar på 65 platser och i Nysätra 106 fornlämningar 

på 74 platser. Inom de sex nordligaste kustsocknarna 

— om Burträsk medräknas — har sålunda under den nu avslutade 

inventeringen påträffats nära 500 fornlämningar, till 

långt övervägande antal bestående av gravrösen av olika typer. 

Härtill kommer då ett antal platser där med största säkerhet 

förhistoriskt boende under längre eller kortare tid ägt 

rum. 

220


Med ledning av höjden över havet, gravrösenas allmänna 

typ och vissa andra indikationer torde man våga antagandet 

att flertalet av dem härstammar från ungefär samma tidsperiod, 

alltså bronsåldern. Då emellertid mycket få är undersökta 

och då därvid några daterbara fynd inte framkommit, 

är dateringen alltjämt osäker. En brett upplagd undersökning 

måste snarast utföras för att problemet om möjligt kan bli 

löst och klarhet vinnas om denna första starka invandring av 

sydskandinaver längs norrlandskusten. Frågan är av väsentlig 

betydelse för kunskapen om vår förhistoria. Anledning finns 

till förhoppning att arbetet kan påbörjas instundande sommar. 

De äldsta avsnitten av förhistorien har starkt kommit i förgrunden 

genom undersökningarna i våra älvdalar i anledning 

av kraftverksbyggen och vattenregleringar. Ett mycket 

rikt material har framkommit men det ger ännu en ganska 

brokig bild som ibland kan verka förvirrande. Tusentals boplatser 

i inlandet och lappmarken vittnar om en talrik befolkning. 

Fyndmaterialet ger visserligen tämligen tydliga fingervisningar 

men är genom sin blandning av föremål från olika 

tidsperioder ännu svårbemästrat. Det är alldeles nödvändigt 

att yngre forskare ger sig i kast med uppgiften att reda ut frågorna, 

ett arbete som borde leda till bästa resultatet om det 

utfördes som teanrwork, detta på grund av ämnets oerhörda 

omfattning i alla avseenden. 

Ett led i artbetet är de undersökningar som utförts i Skellefteälvens 

dalgång mellan Finnforsen och Treholmsforsen. Ett 

antal boplatsindikationer har anträffats men grävningar under 

sommaren gav inte några anmärkningsvärda resultat. 

Sannolikt är en fortsättning nödvändig sommaren 1960. 

Även under 1959 upptäcktes nya fångstgropsystem i här 

berörda marker intill Skellefteälven. Sålunda finns ett vackert 

system strax öster om Renströmsbron på södra älvsstranden. 

Med all sannolikhet kan ytterligare gropsystem komma 

att upptäckas. 

Även 1959 har några nya förhistoriska lösfynd bekantgjorts, 

alla äldre fynd och med ett undantag alltjämt i enskild 

ägo. Fynden består av en liten yxa med rätegg, en avbruten 

krumkniv med osedvanligt långt skaft — c:a 19 cm. -—, en 

smalmejsel och en mindre mejsel med rätegg samt slutligen 

en pilspets av järn av sen typ. Yxan är från Pellboda i Nysätra, 

krumkniven från Fahlmarksheden intill Bure älv, smal- 

221


mejseln från trakten av Norresträsk i Nor sjö och den lilla 

räteggade mejseln från Skråmträsk. Pilspetsen slutligen är 

funnen i Bureå. 

Genom välvillig medverkan av dr Ernst Manker har en i 

museets ägo befintlig skovelstav från Järvträsk, Arvidsjaurs 

socken, daterats genom C 14-metoden. Det befanns att den bör 

dateras till c:a 500 e. Kr. 

De bebyggelsehistoriska och etnografiska undersökningarna 

i Riksantikvarieämbetets och Folkmåls- och Folkminnesundersökningens 

regi har under sommaren fortsatt och ett stort 

och intressant material framkommit. Uppmärksamheten har 

bl. a. kommit att riktas på de omfattande anläggningar för 

ängsbevattning som finns i anslutning till Petikån norr och 

nordväst om Svansele by i Nor sjö socken. Kilometerlånga kanaler 

har här varit grävda och stora arealer ängsmark därigenom 

bevattnade. Intressant är att en del av anläggningarna 

vid Petikån ännu sommaren 1959 fungerade enligt den gamla 

metoden. Hösten 1958 hade uppdämning som vanligt skett 

genom den s. k. Svanseledammen. Markerna kring ån uppströms 

dammen bildade en stor sjö där de många ladorna 

stack upp ur vattnet. På våren 1959 avtappades vattnet i vanlig 

ordning och i juli månad var slåttern med lie i full gång. 

Största konstgjorda anläggningen ligger någon kilometer 

norr om ån men Petikåns vatten har nyttjats genom en lång 

kanal varigenom man fyllt den lilla Tallbergstjärn vilken utgjort 

reservoar. Härifrån leddes vattnet i kanaler och diken 

ända ned mot byn Rålunds ägor. Denna anläggning användes 

numera inte. 

På senare år har en ny och tidigare föga uppmärksammad 

grupp lämningar tilldragit sig intresse. De hittills kända av 

dessa lämningar, som består av en samling små stenrösen, 

liggande i klunga nära varandra, finns i Drängsmark, Byske 

socken, och i Varuträsk, Skellefteå socken. I Tjärnliden, Norsjö, 

finns möjligen en liknande samling liksom i Brännet norr 

om Boliden. I sommar påträffades ett 10-tal dylika rösen i 

Kusinark. Den undersökning av dessa som var planerad under 

sommaren kunde inte medhinnas, men torde komma att 

utföras 1960. Det förefaller inte osannolikt att det här är fråga 

om en ny typ fornlämningar. Deras närmare karaktär och 

ålder är ännu okänd. Det torde få anses vara av stor betydelse 

att ett försök till utredning här göres så snart som möjligt. 

222

Byaundersökningarna. 


Utöver vad ovan sagts om årets fältarbeten i Skellefteälvens 

dalgång kan anföras att under året har den omfattande undersökningen 

i Ljusvattnet, Burträsk, slutförts och materialet 

färdigställts. Det omfattar nära 300 sidor. Däri ingår 110 fotografier 

och 20 ritningar och kartor. 

Förarbeten för en undersökning i Kåge by har fortskridit. 

Sålunda har delar av det äldsta byaarkivet, omkring 350 blad, 

avskrivits och vissa arkivforskningar utförts. 

Verksamheten vid museet. 

Under tiden 1 juni—31 augusti har skådesamlingarna hållits 

tillgängliga dagligen kl. 13—15. Visningar för skolklasser 

och andra grupper började tidigt på våren och fortsatte 

på hösten. I flera fall har speciella visningar varit anordnade. 

Kyrkostaden och Skellefteå landsförsamlings kyrka har visats 

för grupper och enskilda. Omkring 2.300 skolbarn har besökt 

samlingarna under året. Antalet besökare — föreningsmedlemmar, 

frikort och studiebesök icke medräknade — uppgår 

till cirka 3.600 personer. 

Antalet accessionsförda nyförvärv är cirka 100 och biblioteket 

har ökat med 194 nummer. Antalet diarieförda skrivelser 

är 299. Fotoarkivet har ökat med 925 negativ och bilder. 

Omkring 100 färgdiapositiv har tagits under året. Aktarkivet 

har vuxit med omkring 1.900 blad och klipparkivet — i huvudsak 

genom klipp i ortstidningarna •— med ett par hundra 

blad. 

Ett detaljerat register över Bureå sågverksarkivalier har 

upprättats. Arkivalierna omfattar 119 räkenskapsböcker samt 

konvolut innehållande flera tusen akter. 

Av kungl. lantmäteristyrelsen har museet som gåva fått 

mottaga en distanstub med stativ och mätbräda. Av Skellefteå 

Sparbank har som gåva erhållits 23 fotografier av byggnader 

och gatupartier i Skellefteå stad. 

Förvärvet av sågen i Krångfors har slutförts och föreningen 

har erhållit lagfart på fånget. 

I februari månad var ett urval skidor utlånade till en liten 

utställning i Falkstugan och under sommaren var museets 

föremål av ryska minnen från krigssommaren 1809 utlånade 

till en på Länsmuseet i Umeå anordnad utställning i anledning 

av 150-årsminnet. 

223


Två studiecirklar i hembygdskunskap har pågått under året, 

dels i Nedre Bäck och dels i Bureå. Cirklarna avslöts på våren 

men i Bureå började en ny cirkel under höstterminen och ytterligare 

en dylik startades i Skellefteå stad. 

I övrigt har en omfattande propaganda bedrivits genom en 

stor mängd föredrag i orten. 

Under året har museet haft förmånen av arbetskraft ställd 

till förfogande av kungl. arbetsmarknadsstyrelsen. 

BJURHOLMS HEMBYGDS- OCH TURISTFÖRENING. 

Föreningen har 100 ständiga medlemmar och en styrelse på 

tjugu ledamöter med folkskollärare Elfred Olofsson som ordförande, 

köpman Bertil Näsström, kassör, och folkskollärare 

Mirjam Bjurberg som sekreterare. Husmor för hembygdsgården 

är fru Anna-Lisa Forsberg. 

Under senaste året har föreningen som gåva av hemmansägare 

Enar Gustafsson, Ström, mottagit en 150-årig bagarstuga, 

som kommer att uppföras i ursprungligt skick. I samråd 

med länsmuseets tjänstemän har byggnadsplan för området 

upprättats. Toaletter har uppförts för festplatsen. Bjurholms 

kommun har höjt det årliga anslaget till 2.000 kr. så 

att föreningens skuld skall kunna amorteras och slutbetalas. 

I Karlsbäck har vävning av tyger till hembygdsdräkter pågått 

under vintern. Valborgsmässoafton och midsommarafton 

har firats på traditionellt sätt. Föreningen kan se tillbaka på 

en 15-årig verksamhet. Den största händelsen i hembygdsföreningens 

historia blev hembygdsdagarna 15—16 aug. 1959; 

i anslutning till dessa dagar firade Bjurholms samhälle 200årsjubileum. 

Programmet uppsattes i samråd med municipalnämnden, 

som också anslog 1000 kr. för täckande av extra 

utgifter. Bland programinslagen må nämnas: landshövding 

Filip Kristenssons högtidstal, som rönte stor uppskattning; 

samhällshistorik av fullmäktiges ordförande M. Bergstedt; 

kyrkmarsch under söndagen och friluftskonsert av I 20:s musikkår; 

krönikespel i tio scener ur sockenhistorien, uppställt 

av Elfred Olofsson, Bjurholm. Rollerna spelades av bjurholmsbor; 

Västerbottens regemente — 8:e kompaniet —gjorde 

en uppmärksammad insats i uppvisningar, och bygdespelmännen 

gav som vanligt feststämning åt det hela. 

224


Landshövding Kristensson överlämnade å bygdens vägnar 

till hembygdsföreningens ordförande Elfred Olofsson »Samfundet 

för hembygdsvårds förtjänsttecken» som tack för hans 

insatser inom hembygdsvården. 

Samarbetet mellan Hembygdsförening och kommunalstyre 

är gott. 

BURTRÄSK HEMBYGDSFÖRENING. 

Styrelsen har under 1959 bestått av ordförande Oscar Lindberg, 

vice ordförande Torfrid Olsson, kassör Roland Karlsson. 

Övriga ledamöter: Knut Lindh, Hildur Edlund, Marit Torgrimsson 

och Robert Lundkvist. Suppleanter: Tore Wiklund, 

Lage Svedberg, Birger Nordstedt, Verner Lundberg, Oskar 

Wiklund, Einar Wiklund och Torsten Wiklund. 

Revisorer har varit Sixten Wallmark och Knut Pettersson 

med Uno Olofsson och Stina Marklund som ersättare. 

Styrelsen har under året haft tre styrelsesammanträden. 

Under året har med biträde av arkitekt Åke Lundberg, VAB, 

och antikvarie PerÛno Ågren vid Länsmuseet utarbetats 

plan och kostnadsberäkning för anläggning av en hembygdspark 

vid kyrkstadsområdet. Kostnaden för en sådan anläggning" 

har beräknats till 124.000 kr., i vilken summa ingår kostnaden 

för inköp av föreslagna gamla byggnader med 12.000 

kr. Bidrag till anläggningen har ställts i utsikt från Kempe- 

Stiftelsen med 50.000 kr. under förutsättning, att medel även 

erhålles från annat håll, så att anläggningen kan genomföras 

enligt planen. 

Styrelsen har anhållit hos kommunalfullmäktige om dels 

anslag och dels att kommunen söker statsbidrag och utför 

anläggningen som statskommunalt arbete. 

Styrelsen har också under året låtit sig representeras i en 

samarbetskommitté för främjande av turismen inom kommunen. 

Förnyad framställning har gjorts till Bodens ingenjörkår 

om hjälp med byggande av en gångbro till Smedjeholmen. 

Försäljningen av Burträskboken har fortgått — dock inte 

i önskvärd omfattning. En utförsäljning under år 1960 av en 

stor del av restupplagan måste ske, om priset skall kunna hållas 

nere i 30 kr. per ex. 

225


BYGDEÅ HEMBYGDSFÖRENING. 

Styrelsen för Bygdeå hembygdsförening har under år 1959 

bestått av: Martin Edström, Knut Norman, Agda Johansson, 

Bengt Pettersson, Tycko Hammarberg, Helge Nilsson, Seth 

Nilsson, Edvin Lundström och Thorvald Jacobsson. Suppleanter 

har varit K. V. Bäckström, Sixten Axelsson, Melvin 

Nilsson och Karl-Gustav Stenman. 

Revisorer: A. E. Andersson och Harry Hellgren med Oskar 

Olofsson som suppleant. 

Ordförande under året har varit Bengt Pettersson, vice ordförande 

Tycko Hammarberg, kassör Knut Norman och sekreterare 

Martin Edström. 

Styrelsen har under året hållit tre protokollförda sammanträden, 

där huvudsakligen frågor om hembygdsgården har 

behandlats. 

DEGERFORS SOCKENS BYGDEGÅRDSFÖRENING 

Den tidigare inköpta tomtmarken har numera sammanlagts 

med den gamla tomten och lagfart har erhållits. 

Bygdegården har liksom tidigare år haft besök av småpojkar, 

som roat sig att med stenar och slangbågar krossa fönstren 

i byggnaderna, dessutom har de genom inbrott skaffat sig 

tillträde till Jakob Jansgårdens samlingar och rivit sönder ett 

par gamla biblar. Reparation av skadorna på dessa böcker 

har dragit en kostnad av 250 kronor. Det vore utomordentligt 

bra, om föräldrar kunde inpränta i sina barn, att de borde 

avhålla sig från dylik vandalisering. 

Taken på Jakob Jansstugan och Ekträskboden har omlagts. 

Köksbyggnaden håller på att byggas om för att bättre motsvara 

de krav, som ställes på denna under bygdegårdsfesterna. 

Likaså kommer de elektriska ledningarna att omläggas för 

att bättre motsvara kraven ur brandsäkerhetssynpunkt. 

Arbetet med katalogisering och uppsättning av gamla föremål, 

som är i föreningens ägo, har påbörjats. Med beräknad 

välvillig hjälp från länsmuseets tjänstemän beräknas detta 

arbete kunna slutföras under 1960. 

Frågan om bildande av en teatergrupp eller folkdanslag har 

ej rönt något intresse från de ungas sida. 

226


FREDRIKA HEMBYGDSFÖRENING. 

Fredrika hembygdsförening har under 1959 tagit det djärva 

steget att till hembygdsområdet flytta ännu en bostadsbyggnad. 

Denna är en säregen stuga med väggmålningar i samtliga 

rummen. Målningarna ha observerats av Länsmuseet. Antikvarie 

PernUno Ågren och konservator Evert Larsson har fotograferat 

och gjort avritningar och utlovat sin medverkan med 

att iordningställa målningarna. Tack vare sockenbornas varma 

intresse för hembygdsgården har hembygdsföreningen 

vågat taga detta steg. 

Hembygdsföreningens styrelse är oförändrad med ledamöterna 

Bengt Viklund, Frans Forsgren och Johan Nordenstedt 

som ordförande, sekreterare och kassör i nu nämnd ordning. 

JÖRNSBYGDENS HEMBYGDSFÖRENING. 

Styrelsen har 1959 bestått av: ordförande Ernst Pettersson, 

Jörn, sekreterare Seth Lundström, Renström, kassör Karl 

Olovsson, Jörn, vice ordförande Hugo Norberg, Jörn, samt V. 

Eriksson, Jörn, Gust. Lundmark, Talliden, och fru Linnéa 

Berglund, Jörn. 

Styrelsesuppleanter: R. Öster, Jörn, och Torfrid Sundström, 

Stavaträsk. 

Arbetsutskottet har haft följande sammansättning: ordförande 

Hugo Norberg, Jörn, V. Viborg, Jörn, Joel Karlsson, 

Mossarotträsk, Sanfr. Andersson, Jörn, Rud. Lindmark, Jörn, 

fru Olga Lundström, Jörn, fru Linnéa Berglund, Jörn, och 

fru Hillevi Hedlund, Jörn, med fruarna Ines Andersson, Perlström, 

och Elin Fjällström, Jörn, som suppleanter. 

Revisorer har varit Hj. Nilsson, Jörn, och Anselm Larsson, 

Jörn, utsedda av föreningen, samt Anselm Larsson, Jörn, och 

Erland Carlsson, Jörn, utsedda av kommunen. 

Årsmöte hölls på svenska flaggans dag den 6 juni i föreningens 

egna lokaler. Efter mötet bjöds samtliga mötesdeltagare 

på kaffe. 

Styrelsen har under året haft tre protokollförda sammanträden, 

varjämte många arbetsuppgifter behandlats genom 

telefonsamtal och överläggningar. 

227


En hel del arbeten har utförts på den så kallade Svanselegården. 

På gårdsplanen har stubb- och stenbrytning utförts, 

varjämte inkörsvägen till hembygdsområdet förbättrats. 

Den av föreningen i samråd med Länsmuseet den 16—20 

mars anordnade utställningen »Vad skall det bli av Västerbotten» 

besöktes av cirka 200 personer och avslutades med 

föredrag av syssloman Klas Järvholm från länsmuseet. 

Föreningens egendom är försäkrad i Städernas brandförsäkringsbolag 

för 65.000 kr. 

Föreningen har erhållit som gåva 200 kr. av Ossian Hagström, 

Jörn. 

Tre kakelugnar har anskaffats och nermonterats i väntan 

på lämplig tidpunkt för uppsättning i två av hembygdsgårdens 

rum. 

Ett lotteri bestående av 2.000 1 kr.-lotter samt 2 st. tombolalotterier 

har under året försålts, vilket tillfört föreningen god 

behållning. 

Antalet medlemmar var under året c:a 300, av vilka många 

varit föreningen till stor nytta med frivillig arbetskraft. 

Det av föreningen inköpta markområdet har under året avstyckats 

men nödiga avstyckningshandlingar har ej kommit 

föreningen tillhanda. 

Intresset för föreningen har varit gott, samarbetet inom 

styrelsen och arbetsutskottet har varit det bästa tänkbara. 

Ortsbefolkningen har välvilligt deltagit i de olika arbetsuppgifterna, 

som föreningen haft att verkställa. För denna välvilja 

frambär arbetsutskottet och styrelsen sitt uppriktiga 

tack. 

LYCKSELE HEMBYGDSGILLE. 

Lycksele landskommuns skogsnämnd har under 1959 företagit 

en stämpling och gallring i skogen på det till hembygdsgillet 

upplåtna området. Hembygdsgillet har, delvis med frivillig 

arbetskraft, genomfört en ingripande röjning och upprensning 

av ris och småskog, så att utsikt mot älven öppnats. 

AB Mo och Domsjö har till hembygdsgillet skänkt ett häbbre 

från Graned i Lycksele landskommun. I gåvan ingick även 

transport och återuppförande av häbbret på Gammplatsen. 

Styrelsen riktar till givaren och gåvans förmedlare, förvaltaren 

Carl Schmidt, Lycksele, ett uppriktigt tack. 

228


F. kronojägaren Hjalmar Svensson, Nirak, har skänkt och 

på Gammplatsen uppfört en kransåg med därtill hörande anordningar. 

Kransågen demonstrerades av hr Svensson på midsommarafton 

i samband med de festligheter, som då anordnades. 

Hr Svensson förtjänar ett varmt tack. 

Valborgsmässoafton firades på Gammplatsen med Lycksele 

scoutkår som arrangör och under stor tillslutning av folk. 

Midsommarvaka var anordnad av Lycksele kyrkliga ungdomskrets. 

Under sensommaren anordnades ett par lek- och danskvällar, 

varvid den av Lycksele stad förvärvade logen å Elfsvik 

kom till användning. 

Av Lycksele landskommun och Lycksele stad har hembygdsgillet 

i anslag erhållit 3.000 kr. av vardera. 

Styrelsens vice ordförande, f. kommunalborgmästaren 

Alexander Renman, avled hastigt den 29 juni 1959. Alexander 

Renman var med vid bildandet av hembygdsgillet den 22 

mars 1947 och blev vid detta tillfälle invald i styrelsen, där 

han sedan dess fungerat som vice ordförande. Hans fasta förankring 

i bygden, hans stora kunskaper om hemorten och 

dess människor och hans varma intresse för hembygdsvården 

har varit Lycksele hembygdsgille till mycket stort gagn. 

För oss i styrelsen — heter det i verksamhetsberättelsen — 

kommer därtill, att vi i Alexander Renman hade en god vän, 

vars bortgång känns som en personlig förlust. 

Styrelsen har under året bestått av Uno Olofsson, ordförande, 

Alexander Renman, vice ordförande intill sin död 29/6, J. 

E. Nyman, sekreterare, Staffan Åberg, kassör, Jonas Johansson, 

Joh. A. Barrmo, Viktor Sundelin, Ebba Hedman och Henny 

Lundquist. Arbetsutskottet har bestått av J. E. Nyman, 

Staffan Åberg, Jonas Johansson, Bert Strandberg och Ebba 

Hedman. 

LÖVÅNGERS HEMBYGDSFÖRENING. 

Årsmötet hölls den 16 april 1960. 

Styrelseledamöter för åren 1960—61: Hemmansägare K. B. 

Larsson, Bjurön, hemmansägare Andreas Bodén, Vebomark, 

folkskollärare J. E. öhman, Vebomark, och köpman Sixten 

Åström, Lövånger. 

229


Styrelseledamöter för åren 1959—60: Kyrkoherde J. Hedquist, 

Lövånger, folkskollärare Signar Sundqvist, Lövånger, 

löjtnant Knut Fällman, Lövånger, och slöjdlärare Gustaf 

Renman, Mångbyn. Ordförande J. Hedquist, vice ordförande 

Gustaf Renman, sekreterare S. Sundqvist, kassaförvaltare Sixten 

Åström och intendent Knut Fällman. 

Årsmötet beslöt bl. a. att söka få minnesstenen i Lövsele 

fridlyst samt att utreda frågan om ordnandet av ett museum 

i Lövångers kyrkostad, när denna bleve färdigrestaurerad. 

NORSJÖBYGDENS HEMBYGDSFÖRENING. 

Styrelsen för Norsjobygdens hembygdsförening har under 

1959 haft två sammanträden och består av ordföranden John 

Lindberg, kassör och tillika kommunens representant K. O. 

Holm, sekreterare Ernst Lidén, Bertil Nygren, fru Anna Norén, 

Holger Nyström och Hans Holmlund. Föreningen har en 

kassabehållning av kr. 8.592: 27, vilka medel under årens lopp 

avsatts för hembygdsgårdens iordningställande. Tomtfrågan 

väntar ännu på sin lösning, eftersom gårdens placering fortfarande 

är föremål för diskussion. 

Styrelsen arbetar vidare och uttalar ett varmt tack till dem 

som visat intresse för hembygdstanken och till olika funktionärer, 

som verka för och stödja föreningens verksamhet. 

SORSELE TURIST- OCH HEMBYGDSFÖRENING. 

Antalet medlemmar vid slutet av verksamhetsåret 1959/60 

var 80. Styrelsen har under året bestått av ordförande Erling 

Rådahl, vice ordförande Ingegärd Lundmark, kassör Carl 

Lindström och sekreterare Carl Henning Ryttarsson samt Lisa 

Lindström, Safira Karlsson och Gregor Stenmark. Styrelsen 

har hållit tio sammanträden. 

Föreningen var samlad till årsmöte den 14 juni 1959 i Hembygdsgården. 

Hembygdsfesten hölls den 2 augusti 1959 på 

Näset i Sorsele; lördagen den 1 augusti hölls spelmansstämma 

på Folkets Hus och utställning av hemslöjd i kommunalhuset. 

Nettot blev 2.699: 64. 

Hembygdsgården har under året upplåtits till föreningar i 

samhället för samkväm och större sammankomster. Under 

sommaren hölls där en kurs i näverslöjd. 

230


Föreningen har under året fått tillgodoräkna sig 2.000 kr. i 

anslag från Sorsele kommun och 1.700 kr. från landshövding 

Kristensson. 

Den utarbetade foldern över Sorsele socken har kostat c:a 

3.525 kr. 

Nya tältplatser har iordningställts, nämligen en vid Skibbikudden, 

där det även finns brunn med pumpanordning, vidare 

en vid Näset intill ishockeyplanen med vattenledning, och 

slutligen en i Blattnicksele. 

Föreningen har fått tillstånd till ett lotteri av 1500 lotter å 

2 kr. Vinsterna består i huvudsak av hemslöjdsalster. Försäljningen 

har påbörjats. 

Inkomster och utgifter har balanserat på kr. 22.197: 34 med 

en behållning till 1960 på kr. 15.001: 12. Föreningens skulder 

vid årsskiftet uppgick emellertid till kr. 4.004: 55, varför tillgängliga 

medel för 1960 utgjorde kr. 10.996:57. 

HEMBYGDSFÖRENINGEN UMBYGDA. 

Hembygdsföreningen Umbygdas verksamhet under år 1959 

har huvudsakligast präglats av en inre aktivitet. Planerna på 

att erhålla området nedanför Brännlandstorpen i älvssluttningen 

har fullföljts och föreningen har förvärvat det till en 

symbolisk summa av 200 kr. Här finns nu möjlighet att planera 

för en campingplats, och en av föreningens medlemmar 

har fått i uppdrag att utföra ritningar härför. Ett försök att 

köpa ytterligare angränsande strandområde har tills vidare 

icke kunnat fullföljas. Detta är att beklaga, då föreningen 

skulle få bättre möjlighet att ordna nedfarten, om även detta 

område kunnat förvärvas. 

Den nya sträckning, som Vännäsvägen fått, har givit till 

resultat, att trafiken icke kommer alldeles inpå torpbyggnaderna. 

Detta är glädjande, enär dammet från den livliga trafiken 

»gråmålat» byggnaderna, så att de måste målas om. Den 

gamla vägen kan delvis användas som parkeringsplats, varför 

bilarna nu icke behöver köras in på gårdsplanen. 

Torpen har även sommaren 1959 hållits öppna på söndagseftermiddagarna, 

varvid serveringen handhafts av Umeå lottakår. 

Det skulle ha varit önskvärt, om öppethållandet kunnat 

utökas, men möjligheter härtill saknas för närvarande. 

Förutom årsmötet har hållits ett allmänt möte torsdagen 

231


den 1 oktober. I anslutning till detta förekom surströmmingssupé, 

musik och dans samt auktion på skänkta föremål. För 

underhållningen svarade Umebygdens spelmansgille med inspektor 

Oscar Larsson i spetsen. 

Föreningens medlemsantal har icke nämnvärt förändrats. 

För kommande verksamhetsår står planering och utförande 

av campingplatsen närmast till utförande. Till detta hoppas 

föreningen på ekonomiskt bistånd av Umeå landskommun, 

som även detta år välvilligt ställt ett anslag på 2.000 kr. till 

förfogande. Utan kommunens stöd skulle föreningens verksamhet 

bli ytterligare beskuren och mycket bli omöjligt att 

genomföra. Så länge föreningen har kvar av sin låneskuld går 

alltför stor del av anslaget till ränta och amortering på denna. 

Först sedan vi blivit skuldfria räknar vi med — heter det 

i årsberättelsen — att verksamheten skall kunna utvidgas till 

andra områden under förutsättning att kommunens anslag utgår 

med minst oförändrat belopp. 

VÄNNÄSBYGDENS FORNMINNES- OCH HEMBYGDS- 

FÖRENING. 

Under 1959 har kontakter tagits med landsantikvarie Gunnar 

Westin angående planering för och placering av hembygdsgård 

på Hemberget, samt har dessutom projektering och 

grovbrytning av väg upp på Hemberget verkställts. 

Under året har arrangerats ett lotteri för anskaffande av 

ökade ekonomiska möjligheter för realiserandet av förstnämnda 

arbeten. Dragning i lotteriet har skett den 29 febr. 

1960. Slutredovisning har icke skett men nettointäkten torde 

kunna beräknas till c:a 6.000 kronor. 

Föreningens inkomster och utgifter har balanserat på kr. 

21.547:40 med en behållning till 1960 på kr. 17.719:24. I 

kommunalt anslag har föreningen erhållit 10.000 kr. Bland 

utgifterna märkes byggnadskostnad för väg kr. 3.538: 90. 

Styrelsen har hållit fyra sammanträden samt inom styrelsen 

verksamma kommittéer tre sammanträden. 

Styrelsen har bestått av: ordförande direktör Amelius Ohlsson, 

Vännäsby, vice ordförande rektor Palmer Åström, Vännäs, 

sekreterare fru Irma Gothnell, Vännäsby, kassör kyrkovärd 

Axel Jonsson, Vännäsby, samt f. d. skiftesgodeman J. P. 

232


Johansson, Strand, Vännääby, nämndeman Carl-Hjalmar Nygren, 

Hednäs, Vännäsby, och målarmästare Carl Lundgren, 

Vännäsby. 

Vid senaste årsmöte diskuterades bl. a. frågan ang. medlemsanskaffning 

och beslöts att densamma skall bedrivas 

dels regionalmässigt genom av styrelsen utsedda förtroendemän 

och dels genom ackvisition från samtliga nuvarande 

medlemmars sida. Vidare diskuterades vissa detaljfrågorang. 

hembygdsgården på Hemberget och uppdrogs åt styrelsen att 

föra frågan vidare både verkställighetsmässigt och beträffande 

medelsanskaffning. 

ÅSELE TURIST- OCH HEMBYGDSFÖRENING. 

Vid sammanträde med intresserade den 6 april 1960 bildades 

Åsele turist- och hembygdsförening. Till interimsstyrelse 

valdes ordförande Sture Rådström, övriga ledamöter fru Selma 

Hellman, hrr Nicke Danielsson, P. O. Eriksson, Kjell 

Häggström, Tore Lind och Tyko Wibble. 

ÖRTRÄSK HEMBYGDSFÖRENING. 

Örträsk hembygdsförening, som bildades den 25 maj 1942, 

är ägare av fastigheten Örträsk 13: 2, belägen på den plats 

vid Örträsket, där den förste nybyggaren i Örträsk och södra 

lappmarken, finnen Johan Philipsson Hilduinen slog sig ned 

år 1674. 

På fastigheten är uppförd en mangårdsbyggnad av i orten 

vanlig typ, ett häbbre med årtalet 1680, vilket sannolikt tillhört 

den förste nybyggaren på platsen, en kvarn, en smedja 

och ett stall samt en lada. 

Föreningen har omkring 200 medlemmar, boende i olika 

delar av socknen, och styrelsen består av ombud från olika 

byar, vilka personer, var och en på sin plats skall bevaka 

föreningens intressen. Då de emellertid sällan kan mötas, har 

man tillsatt ett utskott, som ombesörjer föreningens angelägenheter 

och fungerar som styrelse. 

Denna består f. n. av: kyrkoherde Oscar Lundgren, ordför 

rande, kronojägare Gust. Jonsson, vice ordförande, polisman 

16 

233


E. Andersson, kassör, samt fru Jända Jonsson och herr F. 

Dahlgren. 

Endast ett sammanträde med styrelsen har hållits under 

året, nämligen den 23 maj 1959. Årsmöte hölls den 30 maj 

och den traditionella hembygdsfesten den 2 aug. För övrigt 

har ej förekommit någon nämnvärd verksamhet i föreningens 

namn. 

234

Firmor och företag, som 

genom annonsering i årsboken 

lämnat bidrag till 

tryckningen

Ett värdefullt fynd ? 

Fortfarande finns det oupptäckta malmer i Västerbottens 

bergslag. Specialisternas intensiva malmletning 

utesluter inte att också privatpersoner kan komma med 

viktiga uppslag. Fgnd av tunga och rostiga stenar kan 

visa vägen till en värdefull malm. Gör Ni sådana fgnd, 

tag då kontakt med 

BOLIDENS GRUVAKTIEBOLAG 

Prospekteringsavdelningen, Boliden. Telefon Skellefteå 60600

2 u l e - @ l c t i e ( t o L a < j 

/ S u t e a 

* 

Tillverkar 

sågade och hyvlade trävaror 

samt våt och torr mekanisk slipmassa

H O L M S U N D 

< ~ ;/3l 

GOL 

KOSTNAD 

SKONHET 

SVENSKA CELLULOSA AKTIEBOLAGET 

SCA BYGGPRODUKTER 

HOLMSUND - TEL. UMEÅ 409 00

ROBERTSFORS AKTIEBOLAG 

ROBERTSFORS 

TEL. 105 00 

• 

GJUT- OCH MASKINGODS 

SÅGADE TRÄVAROR 

IMPREGNERADE STOLPAR 

ANNAT IMPREGNERAT VIRKE 

JORDBRUKSPRODUKTER

« Vack ra kläder i alla väder »•»• 

SmmOAi KLÄDER AB 

UMEÅ - Kungsgatan 42. Tel. 10601, 10602 

BOMANS UR-OPTIK-MUSIK 

Tempohuset, UMEÅ. Tel. 10427, 10437 

Optik-filialen, Thulehuset. Tel. 10700 

Kungsg. 47 A, UMEÅ. Tel. 11000, 11211, bost. 1161,5 

Allt i radio 

ftelnh. Callssons (ladio Sjjtl. 

— G. A. Hamberg — 

Kungsgatan 73 - UMEÅ - Tel. 10455, 10856

Hilding Carlssons Mekaniska 

Verkstad 

Tel. 10015, 13009 - UMEÅ - Skolgatan 89 

Vid alla tillfällen 

Jalilströms KLÄDER 

Storgatan 49 - UMEÅ 

Tel. damavd. 14524, herravd. 10525 

Dalkarlså Lanthushållsskola 

börjar varje år ny årskurs omkring 15 januari. 

Årskursen omfattar 10 mån. 

Statsstipendier, kommunala stipendier.

•¿W för goJ Uädfeuh,* 

IpVNIEI S S O N S 

TEL. 18350 växel 

I ierreki£)erin£ 

in 

Civil- ocli Militärskrädderi 

— Barnekif>ering — 

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIMIIIIIIIIII 

drabant 

KUNGSGATAN 55 UMEÅ 

Den välklädde mannens affär 

Edelviks Folkhögskola 

Statsunderstödd, kyrklig folkhögskola med första, andra 

och tredje årskurs i vinter- och sommarkurser. — Begär 

prospekt! Adress: BURTRÄSK. Tel. 10160. 

När det gäller 

Böcker 

Kontorsmaterial w ^ f ^ / "" | A V 

Reservoarpennor BOKHANDEL 

g4 till Tel. 10909 o. 17349 UmSbt/

[Or 

C^/ulcvdrds' ocfi 

^Jârfymeriaffa; 

UMEÅ 

Tel. affären 10423, 

Kont. 10422 

^CT^Cjoltdße'ig.d (Jpappeldfiandef 

UMEÅ - Tel. 10241 

Apoteket Jcirvens 

ANALYTISKA AVD. 

Kungsgat. 45 UMEÅ Tel. 12841 

Bakteriologiska och fysikalisk-kemiska 

vattenundersökningar. 

Pastörings- och fetthaltskontroll på mejeriprodukter 

m. m. 

Handla ekonomiskt, handla i 

K O N S U M , Holmsund

PLACERA EDRA SPARMEDEL 

JORDBRUKSKASSAN 

Kapitalräkning — Sparkasseräkning — Checkräkning 

När det gäller 

UMEÅ Tel. 13050 

Mellersta Västerbottens 

Skogsägareförening 

u. p. a. 

Skogens Hus - TEG - Tel. 18160

Bröderna Lindfors, Umeå 

Telegramadress: Lindforsarna 

Umeå tel. 18530 växel - Skellefteå tel. 14100 växel 

Endast i parti: 

Byggnadsvaror - Järnvaror - Rörbranschens artiklar 

Medlefors Folkhögskola 

— SKELLEFTEÅ 3 — 

ligger vackert vid Klintforsån, 500 meter väster om 

landsförsamlingens kyrka. Tar emot 75 elever, fördelade 

på tre årskurser. Vinterkursen pågår från början av 

oktober till slutet av maj. Under sommaren och hösten 

står skolan öppen för kortare kurser och konferenser 

Välsorterad 

möbelaffär 

i 3 våningar 

Tapetserare-, 

bonar- och 

snickeri- 

verkstäder 

— allt under ett 

tak. 

MÖBELSNICKERIET. 

GRt.SRQCKQ . UMEÅ TEL. 10684. * 10394-

NORDICA 

Inköpscentral för enskilda köpmän 

i södra Västerbotten. 

Tel. 18730 UMEÅ Tel. 18730 

HANDLA FÖRSTÅNDIGT! HANDLA KOOPERATIVT! 

O L U a Koopelatica fianäelsjjåleninj 

Specialfirma i järnvaror 

I M Kungsgatan 101, tel. 18460 

J ^ ^ 3 ^ y / UMEÅ 

^yceclétts ttetäelzipelui(j 

med välsorterad gossavdelning 

UMEÅ Tel. 10149 

Sandberés Elekt riska 

— Gösta Sandberg — 

UMEÅ Tel. 10854, 14854

Sk andinaviska Banken 

BOLIDEN 

SKELLEFTEHAMN 

SKELLEFTEÅ 

UMEÅ 

Skellefteå Lanthushållsskola 

ANDERSTORP - SKELLEFTEÅ 

En 10 mån. kurs, som börjar i nov. månad. Jullov 2 veckor, 

sommarlov 3 veckor. Undervisning i allt, som hör 

till ett hems skötsel. Goda stipendiemöjligheter. Prospekt 

på begäran från skolans rektor. Tel. Skellefteå 11036. 

Skellefteå Lantmannaskola 

meddelar teoretisk och praktisk undervisning i jord- och 

skogsbruk. Vinterkurs. Praktisk-teoretisk sommarkurs. 

Skogsbetonad fortsättningskurs. Låga kostnader. 

Upplysningar genom rektor, tel. Skellefteå 11436. 

Stöcksjö Såg- och Hyvleri 

— E. Gotthard Sandström — 

STÖCKSJÖ Tel. 42015

Slakteriföreningen 

Umeå 

Skellefteå tel. 12310, Lycksele tel. 151, 889 

Umeå tel. 18150, Vilhelmina tel. namnanrop 

Folkhögskolan i Stora man 

Huvudman: Västerbottens läns landsting. 

Vinterkurs på 30 veckor med början omkring 1 okt. 

Första och andra årskurs. Ämneskurser. 

Statsstipendier enligt för folkhögskolorna gällande 

grunder. Prospekt på begäran. 

Adress: Storuman. Tel. 284. 

STRÖMBÄCKS FOLKHÖGSKOLA 

STÖCKEBY Tel. Umeå 43118 

Vinterkurs om 30 veckor l:a och 2:dra årskurs. 

Ämneskurs å 4 veckor i 2:dra årskursen. 

Skolan är ansluten till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

SUNDSVALLS 

ENSKILDA 

BANK 

Norrland i centrum — 

därför centrum i Norrland

KLICHEANSTALT 

Rtel. 109 89 Bost.tel. 141 75 

Storgatan 71 — Umeå 

K I i 

e e r 

är A och O för en effektiv 

trycksak. Låt oss tillgodose 

Edra krav på klichéer av 

högsta kvalitet. 

UMEÅ LANTMANNASKOLA 

hälsar ungdomen välkommen till dess kurser: 

Helårskurs - Ladugårdsförmanskurs - Trädgårdskurs 

Assistentkurs - Maskinskötarkurs 

Box 84 UMEÅ Tel. 39532 

nnf 

l i t TjllÄäfi^ 

Järnvaror — Byggvaror 

Umeå - Nordmaling - Holmsund 

BLIV MEDLEM OCH HANDLA I 

Yindelns Konsumtionsförening 

Vindeln, Hällnäs, Åmsele, Botsmark, Ekträsk, Åsträsk, 

Yttersjön, Villvattnet, Ånäset

Erkänt god västerbottensprodukt 

Hygieniska och ändamåls- 

enliga lokaler, modern 

maskinutrustning och fack- 

kunnig personal har givit 

vårt namn anseende, även 

utom länets gränser . . . 

Umeå Ångbryggeri 

Q D ä s l e r b o l l e n s 

I d o l k b l a d 

— ungdomens och de produktiva 

åldrarnas tidning 

iiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiMiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiMiiiiii

l/ä5tet(?otten5 - Kutiten 

Störst i Västerbotten 

© VÄSTERBOTTENS 

LANTMANNAFÖRBUND 

Förening u. p. a. 

Huvudkontor i Umeå. Tel. 18120 

Jordbrukarnas specialaffär 

Västerbottens Läns 

B rand försäkringsbolag 

Vasagatan 19 - UMEÅ - Tel. 22210 växel 

— Stiftat 1855 —

Vösterboitens Lis Fiskiörsljninoslörenino 

u. p. a. - UMEÅ 

Tel. Partiaffär o. kontor 13300, 13301. 

Minutaffärer 13299, 13302, 14375. 

C T^dséer£oHQns

Västerbottens Läns Äggcentral 

Västerslätt - UMEÅ - Växel 18465 

ÅKERBLOMS 

Storgatan 58 - UMEÅ - Tel. 10061, 10161, 10128 

/Sta. ikot i modatn itil . . . 

ÅSTRÖMS SKOAFFÄR 

— Tel. affären 10493 Umeå — 

LÄNETS LEDANDE INOM BRANSCHEN 

ÅTVIDABERGS 

Umeå - Vilhelmina - Lycksele - Skellefteå

BOWATERS SVENSKA 

TRÄMASSEFABRIKER 

AB 

- SOFIEHEM, U M E Å - 

Tillverkning 

SLIPMASSA FÖR EXPORT 

ÅRSKAPACITET: 90.000/100 000 TORR-TON

U t ERBJUDA: 

/SiLäaate ! 

| Bildelar -K Biltillbehör -K Campingutrustningar 

OK:s drivmedel och smörjoljor 

Gislaveds däck och slangar 

g — Förstklassig service — 

| Allt till IC-priser ® Återbäring på köpet! 

Medlemsskap ger dessutom: 

• Inflytande ... en medlem — en röst 

• Insatsränta — mer än bankränta 

• Fri förareförsäkring 

-föreningarna i Västerbotten

Jacobson & Co — Tvärålund 

Tel. växel 3, 45 

Tel. efter kontorstid: 

Chefen 3, J. Lundström 45, Verkm. 73

iv med fem ocfi 

Jfa 

anaia i 

SKELLEFTEORTENS 

KONSUM

UNITE 

porösa träfiberplattor ^ 

UNITEX 

hårda — mörka, ljusa och ^ 

oljehärdade 

UNILAC 

plastlackerade väggplattor ^ 

PERFOBOARD 

perforerade, hårda UNITEX- • 

plattor 

boardfabriken 

med 

specialiteter 

4 UNITONE 

4 MOSÄIC- 

UNITONE 

akustikplattor

Vilhelmina 

Dorotea 

Storuman 

Asele 

Sorsele 

- Vännäs , 

Bjiirholni ^ 

¡Syáker ( 

Nordmaling 

Jfi 

, WAna-„v 

'y^Robertsfoi 

gH^lJMEÅ 

T^g ^ Holmsund 

Mer än 390 kontor över hela landet 

24 kontor inom Västerbotten 

DELSBANKE1

u n a 

a n n c m v t e t

Dom matte 

ludet bra 

ställt ^ - ImmM 

Ja, det kan man nog säga att dom har. Dom har gjort det 

bra för sig genom att spara till det dom önskat sig. Med 

pengar på sparbanken blir livet gladare. 

VÄSTERBOTTENS LÄNS SPARBANK 

— gottgör alla insättare högsta ränta —

VÄSTERBOTTEN 1960

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?