NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

92 Lennart Ryman
Finnurs semantiska indelning kan sägas vara belysande i somliga fall och
problematisk i andra. Det hela kompliceras av att en stilistisk aspekt förs in
med »almindelig rosende tilnavne» och »almindelig nedsættende tilnavne». Indelningsproblemen
illustreras av att Frið-Froði förs till »åndelige egenskaber»
och (Froði) hin Friðsami till »rosende tilnavne», trots att de avser samma mytiska
person.
Bernhard Kahles samling är upplagd som ett slags supplement till Finnurs
samling. Den går ca 100 år längre fram i tiden (till ca 1400) och tar upp belägg
även från diplom och från norska texter. Dessutom tar den upp namn som förbisetts
av Finnur eller där Kahle vill ge en ny tolkning. Namnen är indelade i
samma klasser som Finnurs samling. Det finns ett alfabetiskt register (s. 256
ff.).
Finnur Jónsson (1926) har också företagit en särskild genomgång av det
västnordiska personnamnsförrådet före år 900; källan är framför allt Landnámabók.
I ett sista avsnitt behandlas binamnen (s. 226–244). 2
E. H. Linds ordbok över norsk-isländska personbinamn från medeltiden
(Lind Bin., utg. 1920–21) är alfabetiskt uppställd. Den tar upp belägg ända
fram till medeltidens slut. En förtjänst är att efterleder är ordnade alfabetiskt
samman med uppslagsorden. Se t.ex. de många sammansättningarna på -nef,
-nefr.
Även om Linds ordbok väl fortfarande är det standardverk som man i första
hand går till har den naturligtvis åldrats. Ett problem framgår av Gudlaug
Nedrelids (2012) bidrag i denna volym: att vissa uppslagsformer saknas, eftersom
de handskrifter ur vilka de är hämtade inte har beaktats av de utgåvor som
Lind har använt. Se även Lena Petersons omdöme (1984 s. 16) att »en stor del
av de källutgåvor som Lind har excerperat inte är diplomatariskt tillfredsställande».
Fornvästnordiska binamn med tolkningar finns även i Fritzners ordbok med
supplement, liksom i Ordbog over det norrøne prosasprog, som i preliminär
form är tillgänglig på Internet.
Ortnamn som binamn behandlas av Eyvind Fjeld Halvorsen (1975). En studie
över binamn bildade av starkt böjda adjektiv och dessas kasusböjning har
utförts av Karin Fjellhammer Seim (1987).
I tre uppsatser behandlar Gudlaug Nedrelid binamn i Heimskringla: i två
(2002 och 2006) rör det sig om binamn på kvinnor, i en (2009) om titlar, personbeteckningar
o.d. som apposition till förnamn, vilka hon hävdar bör räknas
som binamn. Binamn på kvinnor respektive s.k. prefigerade binamn burna av
män i Njáls saga behandlas av Agneta Ney (2004, 2008). Närmast inom området
litterär onomastik rör sig Diana Whaley (1993); det rör sig om bruket av binamn
i sagalitteraturen.
2 Om personnamn i Landnámabók, se även Magnus Olsen 1934, Ola Stemshaug 1983 och Michael
Lerche Nielsen 1997 s. 147 f.