NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Nordiska personbinamnsordböcker och personbinamnssamlingar 91
Till god hjälp för att urskilja bildningstyper är en finalalfabetisk namnlista. Det
finns också hänvisningar från förleder, efterleder och förnamn som uppträder
med binamnsprefix (se t.ex. Næf-, NæfR och -næfR). Det kan sägas att NRL är
ett förnämligt hjälpmedel för den som vill få en översikt över den runnordiska
binamnsskatten, men ett hjälpmedel som kräver en rätt stor egen arbetsinsats.
I de nordiska runinskriftsutgåvorna finns personnamnsregister som fortfarande
är av intresse. Se också Lerche Nielsen 1997 med resonemang som rör
hela Norden.
Glädjande nog har Stefan Jacobsson (2012) och Magnus Källström (2012) i
sina bidrag till denna volym gjort det runnordiska binamnsförrådet lättare tillgängligt
för granskning: Jacobsson genom en lista på de personnamn som
anges vara binamn i NRL (tabell 2) och genom att försöka urskilja mer eller
mindre sannolika binamn som står utan förnamn, Källström genom en granskning
av attribut till personnamn i runsvenskan, varvid även attribut som är uteslutna
ur NRL beaktas (kategorierna patronymika o.d., prepositionsfraser angivande
bosättning och personbeteckningar som iarl och styrimaðr).
En översikt över de fornordiska binamnen är Ekbo 1947. Se också artikeln
Tilnavne i KL. Kortfattade framställningar ingår i artiklarna om personnamn i
handboken The Nordic languages: Lena Peterson (2002–05a
s. 668 f., 2002–
05b
s. 749) för tiden fram till år 1100, Evert Melefors (2002–05 s. 968 ff.) för
tiden fram till mitten av 1300-talet och Per-Axel Wiktorsson (2002–05 s. 1176
f., 1185) – huvudsakligen rörande binamn i Sverige – för tiden fram till mitten
av 1500-talet. Handbokens artiklar om nordiska personnamn från 1500-talet till
och med 1700-talet är uppställda nationsvis och tar med något undantag inte
upp binamn (vol. 2, s. 1314–1325). Slutligen kan nämnas Evald Lidéns (1910)
tydningar av ett antal fornnordiska tillnamn, med ett avslutande namn- och ordregister
(s. 49 ff.).
De fornnordiska personnamnen med prefixet Ō- behandlas av Henrik Williams
(1993). Mansnamn på -a i nordiska runinskrifter behandlas av Stefan Jacobsson
(2004), med utblickar åt skilda håll. Båda uppsatserna tar upp såväl
förnamn som binamn.
3. Västnordiska ordböcker och samlingar
För litteratur som omfattar hela Norden, inklusive Västnorden, se avsnitt 2. En
samling av norska och isländska binamn fram till och med medeltiden publicerades
redan 1871 av Karl Rygh. Vid 1900-talets början kom två sammanställningar
av västnordiska binamn av Finnur Jónsson (1907) och Bernhard Kahle
(1910).
Finnurs samling innefattar binamnen i den isländska medeltida litteraturen.
Samlingen är indelad efter namnens etymologiska betydelse i begreppsklasser
som »herkomst og slægtskap» och »åndelege egenskaber». I ett sista avsnitt behandlas
de namn som inte har kunnat passas in i schemat (s. 315–361). Det
finns också ett alfabetiskt register (s. 370 ff.).