NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

84 Magnus Källström
Tabell 2: Antalet inskrifter med huvudnamn + binamn eller binamnsliknan- de attribut
i den aktuella undersökningen ordnade geografiskt från söder till norr.
Binamn ī + ortnamn Namn i gen. +
släktskapsord
Småland 7 – 2
Öland 2 – –
Gotland 1 2 –
Västergötland 9 – 2
Östergötland 5 – 2
Södermanland 2 2 1
Västmanland 2 – –
Uppland 17 13 12
Gästrikland – – 1
Hälsingland 2 – 7
Medelpad 1 – –
Jämtland – – 1
Summa: 48 17 28
let inskrifter som har inkluderats i denna undersökning. Om vi koncentrerar oss
på binamnen och lämnar de två andra grupperna utanför, ser vi att kombinationen
av dopnamn + binamn i stort sett förekommer i hela landet. De flesta beläggen
påträffas inte oväntat i det runstensrika Uppland, men relativt sett är binamn
inte alls särskilt vanliga här. I Uppland finns runt 1 300 vikingatida minnesinskrifter
i sten, vilket betyder att binamn bara förekommer i drygt 1 % av
inskrifterna. Ännu sällsyntare är kombinationen huvudnamn + binamn i Södermanland,
som är det näst runstenstätaste landskapet med ca 430 vikingatida inskrifter.
Binamn uppträder här i mindre än 0,5 % av inskrifterna. Jämför man
antalet binamnsbelägg med antalet inskrifter i olika regioner är dessa egentligen
mest framträdande i Småland och Västergötland, som har ca 140 resp. 155
vikingatida minnesinskrifter i sten. Här utgör inskrifterna med huvudnamn +
binamn i stället 5 resp. 6 % av materialet, vilket dock inte heller är särskilt höga
siffror.
Beträffande Västergötland bör det dock noteras att 5 av de 9 binamnsbeläggen
tillhör ett mycket begränsat område, nämligen Vadsbo härad vid Mariestad.
I fyra fall avses resaren av stenen, och även om det inte rör sig om mer än
tre namnbärare är koncentrationen anmärkningsvärd. Runstenarna i Vadsbo
skiljer sig i flera avseenden från det övriga Västergötland. De har t.ex. ett stort
inslag av kortkvistrunor, vilket annars nästan helt saknas i de västgötska runinskrifterna.
Även i ortografin finns flera anmärkningsvärda drag, t.ex. digrafisk
beteckning för diftonger, skrivningen r för väntat R etc. 37 Detta kan tyda på att
det bakom runstenarna i denna del av landskapet har funnits en särskild grupp
av människor, som kan ha haft speciella kontakter västerut mot Värmland och
Norge. Kanske vågar man till och med anta att binamnsbruket i dessa fall också
beror på ett västligt inflytande.
37
Jfr Svärdström i VgR s. XLIV, L samt Larsson 2002 s. 170.