NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Binamn på vikingatida runstenar 83
Bland de ihågkomna (grupp 2) dominerar i stället binamn som anger fysiska
och psykiska karakteristika. De senare förmedlar för det mesta positiva
egenskaper som godhet, givmildhet och frikostighet, vilket verkar naturligt
när det handlar om en minnesinskrift efter en nyligen avliden släkting. De binamn
som syftar på fysiska karakteristika är av mer blandad typ och syftar
ibland förmodligen på rena lyten som exempelvis Drums ’klumpig, trög person’,
Hnakki ’han med nacken’ och Skakki ’den snede’. Sådana binamn förekommer
också i uppenbara högstatussammanhang. Detta framgår bl.a. av binamnet
Drums, vilket återfinns på den mer än tre meter höga U 323 från
Sälna i Skånela sn. Stenen var ursprungligen rest vid en broanläggning och
bär en lång inskrift med en utförlig kristen bön och en hel strof i fornyrdislag.
Att de personer som ligger bakom detta monument måste ha haft resurser utöver
det vanliga är knappast för djärvt att anta. Huvudnamnet på Sälnastenen
är defekt, men det har slutat på …stin, vilket tyder på ett vanligt tvåledat
namn som t.ex. Þōrstæinn. Det ligger då nära till hands att anta att i första
hand har haft en särskiljande funktion.
Det skall dock inte uteslutas att Sälnastenens Drums också har signalerat en
särskild status, och det går här att anknyta till Wesséns resonemang kring namnet
Spiūt på Kjulastenen (Sö 106), som nämndes inledningsvis. I en fotnot hänvisar
Wessén till Magnus Olsen (1906 s. 26), som har noterat att de skånska
runstenarna från tiden omkring år 1000 innehåller en stor andel mansnamn som
ursprungligen har varit »tilnavne eller øgenavne». Olsen menar att bruket av
dessa namn har ett direkt samband med de många vikingatågen mot England
under samma tid: »I kameratkredsen, blandt „fællerne“ ombord i vikingeskibet,
maa saadanne øgenavne tænkes at have havt allerlettest for at opstaa og
sætte sig fast.» Denna förklaring har senare tagits upp av bl.a. Sven Ekbo (1947
s. 282), och Henrik Williams (1993 s. 103) har tänkt sig en liknande bakgrund
till uppkomsten av de s.k. Ō-namnen. Att binamn som syftar på olika typer av
lyten har frodats i en sådan logementsliknande miljö är lätt att föreställa sig,
och kanske skall de snarast – som Per Vikstrand har föreslagit mig – uppfattas
som ett uttryck för intimitet inom gruppen. Han hänvisar till fenomenet att till
synes nedvärderande namn inom kamratkretsar gärna används utan direkt nedsättande
syfte.
Samtidigt skall man inte utesluta att vissa av runstenarnas binamn har haft
en rent identifierande funktion. Ett sådant exempel förekommer av allt att
döma på U 643 vid Ekilla bro i Yttergrans sn, som är rest efter Andvēttr
Rauði. Denne uppträder även som resare på runstenarna U 644 och U 654,
men kallas där bara Andvēttr. Från Håbo härad dit Yttergran hör finns ytterligare
fyra belägg på detta namn (U 640, U 660, U 678, U 687). Dessa verkar
avse fyra olika namnbärare, vilket visar att namnet måste ha varit vanligt i
trakten, och att det bör ha funnits ett särskilt behov att använda ett särskiljande
binamn.
Det kan också vara värt att nämna några få ord om den geografiska spridningen
av binamn i runinskrifterna. Tabell 2 visar en sammanställning av anta-