NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Binamn på vikingatida runstenar 75
Tre av binamnen syftar utan tvivel på fysiska karakteristika (kategori 1): Hnakki,
Kār- och (hinn) Rauði. Förmodligen skall man även räkna Skorpa till denna
grupp (med syftning på en hudsjukdom?, jfr Jacobsson 2004 s. 105 f.).
ŌnīðingR och det prefigerade binamnet Snærri- bör närmast föras till psykiska
karakteristika (kategori 2), medan Næs- kan syfta på hemort, födelseort eller
tillhåll (kategori 3). Funktion i familjesammanhang (kategori 4) avses med det
delvis osäkra Auða-, som kan vara genitiv av mansnamnet Auði och tolkas som
’Ödes (son)’. Av de återstående binamnen avser tre funktion i samhället (kategori
5): Skald, Stȳrimaðr (två namnbärare) och VīkingR. Beträffande Færð- i
Færð-Kāri är svårare att träffa något avgörande. Det skulle kunna röra sig om
en enstaka händelse (kategori 6), men troligare är väl att det syftar på en mer
regelbunden verksamhet (handelsfärder eller vikingatåg?), varvid namnet kan
föras till kategori 5. Även det prefigerade Sǣ- i Sǣ-Øyndr är svårt att klassificera.
Det kan syfta på hemort (kategori 3), men också på att namnbäraren gärna
uppehöll sig ute på sjön, vilket talar för kategori 5 eller 6. Jag låter därför detta
exempel utgå.
Grupp 2: den ihågkomne
Detta är den största gruppen och antalet namnbelägg uppgår till 23, även om 5
avser samma namn och namnbärare. Förmodligen skulle ytterligare några belägg
kunna räknas hit. Till dessa hör ack. kula ' mesku U 1039, där mesku enklast
uppfattas som ett binamn och inte som en del av den följande böneformeln.
15 Ett annat möjligt exempel är ack. asur * sen (tidigare läst sin) på Ög 81,
där det är oklart om det senare ordet skall uppfattas som ett binamn eller som
ett föregripande av pronomenet sinn senare i inskriften (se Brate i ÖgR s. 81,
Wessén 1966 s. 7). 16 Ett binamn förekommer av allt att döma även på Ög 181
(ack. þurkut : u----þi), men detta är tyvärr till stora delar oläsligt och därför
omöjligt att tolka. 17
Till de säkra exemplen har jag räknat följande belägg:
Āraukinn(?) adj. ’ålderstigen’ ack. katil arnukin U 946 18
15 Vid Runråd 14 i Uppsala (den 18 oktober 2005) föreslog jag att det kan röra sig om en motsvarighet
till fvn. mennska f. ’menneskeleg natur, manndom’ (Norrøn ordbok s. 426), fsv. mænska f.
’givmildhet, frikostighet’ (Söderwall 2 s. 82). Även Henrik Williams (2010) uppfattar runföljden
som ett binamn, men föreslår i stället en delabialiserad variant av namnet Myskia.
16 Listan kan vid en detaljerad genomgång förmodligen göras ännu längre. Den avslutande runfölj-
den onunt * ar + osbiarn på Sö 266 skulle t.ex. kunna svara mot ett AnundaR Āsbiǫrn ’Anunds
(son) Åsbjörn’, men detta är bara en av flera möjligheter (se Källström 2007 s. 127).
17 Läsningen bygger på Helmer Gustavson undersökning 2004 (ATA dnr 322-3923-2004). Brate (i
ÖgR s. 175) återgav samma runföljd som uinualit, men utan förslag till tolkning.
18
Egentligen är en mera teckennära tolkning att föredra. Runorna nukin kan exempelvis återge en
motsvarighet till adj. nisl. hnokkinn ’böjd’, nno. nuken ’som sitter krumbøid’ (Torp 1919 s. 464)
och ar svara mot antingen (fvn.) ár n. ’år’ eller árr adj. ’tidig’. Namnet skulle i så fall kunna tolkas
som runsv. *Ār(h)nukkin ’böjd av åren’ (som föreslogs redan i UFT 1878 s. 35) eller kanske hellre
som ’tidigt böjd’ (jfr fsv. arfra ’tidigt vaken’ (Söderwall 1 s. 46), fvn. árbúinn ’tidlig færdig eller
beredt’ (Fritzner 1 s. 66) m.fl.).