NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

74 Magnus Källström
grund av Salbergers tolkning av U 952† lika gärna uppfattas som … ok
Øystæinn (ok) Ōfæig[R] … »… och Östen (och) Ofeg …». Ett motsatt exempel
föreligger på U 492 Örby, Lagga sn, där Wessén (i UR 2 s. 330) har tolkat den
inledande namnräckan x asbion + auk + kisl + aurir + auk + auþbiorn som
»Åsbjörn och Gisl, aurir och Ödbjörn». Runföljden aurir uppfattar han alltså
som ett huvudnamn, men framhåller (s. 331) att det också »kan vara ett tillnamn
till Gisl». Enligt Wessén kan det röra sig om en motsvarighet till »appellativet
isl. eyrir, fsv. öre, m. ’öre’», vilket i så fall snarast borde tala för binamnsalternativet.
Tyvärr är det här knappast möjligt att fälla något avgörande.
12
De tre ovannämnda exemplen måste alltså lämnas utanför undersökningen.
Flertydig är också runföljden kilauh * hont på U 940, som alternativt har tolkats
som Gillaug Hand (se NRL s. 105 med hänvisn.) och som i så fall skulle ge ett
exempel på en kvinnlig binamnsbärare. Däremot har det mig veterligen aldrig
föreslagits något motsvarande för runföljden nom. siriþr : mar på Ög Fv1958;
252 S:t Lars kyrka, Linköping, trots att det mot bakgrund av binamn som t.ex.
fvn. Skáldmær ’skaldmö’ är formellt möjligt. Den översättning av avsnittet
som Sven B. F. Jansson (1958 s. 253) har gett – »och Sigrid, ungmön, över sin
fader» – är av allt att döma riktig. Ordet māR f. återger här säkerligen inte något
binamn utan markerar förmodligen att dottern var minderårig.
Det övriga materialet utgörs av följande belägg:
Auða-(?), gen. av mn. Auði, nom. uþakrimR Vg 37 13
Færð- till færð f. ’färd’, nom. firþkari Sö 258
Hnakki m. ’nacke’, nom. ol£af!r : hnaki Vg 12
Kār- till kārr adj. ’krushårig’, nom. kartuki Vg 180
Næs- till næs n. ’näs, udde’, nom. [nis]uike[r] U 1104
ŌnīðingR m. ’icke niding, aktad man, frikostig person’, nom. oniþikR : biorn
Ög 217
Rauði svag form av rauðr adj.’röd’, nom. bali £hi- rauþi Vs 15
Skald n. ’skald’, nom. utr : skalt : Vg 4
Skorpa f. ’skorpa’, nom. þorir x skurba Vg 11, þorir x skuba Vg 13
Snærri- (trol.) till (fvn.) *snerra v. ’föra oljud’(?) (NRL s. 201), [sneribiarn]
14 U 1088†
Stȳrimaðr m. ’skeppsförare, skeppshövding’, nom. liutr : sturimaþr U 1016,
gen. uihmuntar * styrimons U 1011
Sǣ- till sǣr m. ’sjö’, nom. seytr Vg 186
VīkingR m. ’viking’, nom. tyki x uikikr Sm 10
12 Runföljden aurir skulle också kunna uppfattas som en ia-avledning till subst. aurr m. ’grus’ och
som en ursprunglig inbyggarbeteckning. Även här ligger ett binamn närmast till hands, även om
man inte kan utesluta att det med tiden kan ha övergått till att användas som huvudnamn.
13 Tolkningen enligt Salberger 1999. I NRL (s. 35 f.) uppfattas namnet i enlighet med VgR (s. 57)
som AuðgrīmR(?). Det omkastningsfel som denna tolkning förutsätter är dock svårt att förklara.
14 Jag följer här Bureus’ och Celsius’ läsningar av namnet. Det råder knappast någon tvekan om att
deras återgivning av runföljden 43–55 som sneribiarn * þon måste äga företräde framför Bautils
sneribiar + -þon (se läsningar och bildmaterial i UR 4 s. 396 ff.).