NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

72 Magnus Källström
sammansmält till en enhet. Samma sak gäller exempelvis NæfgæiRR, som
Otterbjörk inte har fört upp bland de prefigerade binamnen, men som man kan
tänka sig har genomgått en liknande utveckling (se Källström 2007 s. 239 f.,
not 263, jfr även Salberger 1978 s. 116 f. och Otterbjörk 1983 s. 121, not 18,
om namnet runsv. Næsbiǫrn).
Att helt säkert urskilja en grupp av prefigerade binamn är alltså inte särskilt
lätt. Jag kommer i huvudsak att följa Otterbjörks sammanställning, men av de
skäl som ovan har framförts bortse från Blā-Kāri, Dværg-Kætill, Iarla-Banki
och Var-Āsi. Även þunaki Sm 7 har jag uteslutit på grund av att runföljden inte
kan tolkas entydigt. 10
Metod
Som nämnts utgörs mitt material av namnen på de personer som i runinskrifterna
uppträder med både huvudnamn och binamn. För att närmare kunna bedöma
bruket av binamn skulle det vara intressant att veta mer om dessa personers
sociala status och plats i det vikingatida samhället. Det har ofta förutsatts
att de som lät resa runstenar tillhörde en mer välbärgad del av befolkningen. I
särskilt runstenstäta områden som t.ex. Uppland måste man dock på grund av
mängden av monument förmodligen räkna med en större social spridning.
Ibland innehåller inskrifterna uppgifter som signalerar social tillhörighet (t.ex.
sunn HākonaR iarls U 617, bryti ī Rōð(i) kunungi U 11, stȳrimann gōðan Sö
161), men vanligtvis saknas denna typ av ledtrådar helt. Extralingvistisk information
som monumentens storlek och ornamentik, gårdstillhörighet och fornlämningsbild
kan ge idēer om personernas status men kräver undersökningar
av en omfattning som knappast är motiverad i detta sammanhang.
Jag har därför valt att i stället utgå från de roller som personerna har tilldelats
i runstenstexterna och lägga dessa till grund för en första sortering av materialet.
Detta är ett relativt enkelt tillvägagångssätt. Dels är antalet roller i de vikingatida
runinskrifterna begränsat, dels gör inskrifternas formelartade uppbyggnad
tillsammans med kasusböjningen i fornspråket att rollerna ofta går att
urskilja även om inskriften är skadad.
Stickprov i runstensmaterialet visar att det borde räcka med fyra grupper för
att täcka in de roller som förekommer:
1. Runstensresaren, dvs. den eller de som har låtit uppföra monumentet.
2. Den ihågkomne, dvs. den som monumentet är tillägnat (i regel död, men
ibland levande och då ofta även tillhörande kategori 1).
3. Runristaren, dvs. den som har huggit stenen.
4. Övriga personer. Hit räknar jag sådana som inte deltar i själva minneshand-
10 Jag har inte heller inkluderat det urnordiska belägget på Ög 171. – Ack. nikbiurn Sö Fv1948;298
Ådala, Ösmo sn, har bl.a. uppfattats som Næf-Biǫrn (Salberger 1978 s. 113 ff., jfr NRL s. 168),
men eftersom tolkningen förutsätter en felristning låter jag exemplet utgå. – Ett ännu otolkat prefigerat
binamn föreligger möjligen i runföljden nom. tayr : knutr på U Fv1953;266 Spånga kyrka.