NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

Binamn på vikingatida runstenar 71
asi (Källström 1997 s. 27, 28). Läsningen har alltså verkad tryggad och har
framstått som en säker utgångspunkt för antagandet av ett prefigerat binamn.
Nyligen har jag dock upptäckt att det faktiskt finns ytterligare två (osignerade)
teckningar av Ekdahl i Fullständig Bautil. Dessa är inklistrade i vol. 7, som är
ett supplementband till de tidigare delarna. Den ena teckningen är i stort sett
identisk med den som tidigare har varit känd, medan den andra utgörs av en
mer skissartad blyertsteckning. I båda fallen återges det aktuella namnet som
uar : asi. Blyertsteckningen är dock försedd med en kortare påskrift, som meddelar
följande:
Runstenen vid Vallby kyrka uppbröts ur en gångstig på kyrkogården af Alex. Seton,
hvilken äfven lärer ha renoverat ordet Asi med de puncter, som stå framom
och efter detsamma.
Detta är precis det man inte vill läsa om ett försvunnet namnbelägg, som av
de hittills kända avbildningarna har framstått som helt säkert. Vad som menas
med »renoverat» är oklart, men betyder det att Alexander Seton har låtit hugga
in dessa punkter för att framhäva runföljden asi, som han förmodligen har associerat
med ordet as eller kanske t.o.m. guden Oden (»Åsen»), så inser man
att sammanställningen med runföljden uarasi på Sö 210 egentligen vilar på en
mycket osäker grund. Det är alltså inte längre lika givet att uarasi innehåller
ett prefigerat binamn, och kanske skall man här i stället börja fundera på andra
lösningar.
Beträffande det välbekanta Iarla-Banki finns det skäl att fråga sig om samtiden
verkligen uppfattade detta namn som innehållande ett framförställt binamn.
Namnet finns belagt i 12 inskrifter med sammanlagt 13 belägg, varav
alla utom ett avser en och samma person, den berömde storbonden Jarlabanke
i Täby sn (se NRL s. 133). Det andra belägget syftar på en släkting till denne,
nämligen en son till hans farmor Estrid i hennes andra gifte i Harg i Skånela sn
(se UR 2 s. 21). Förmodligen var de båda Iarla-Banki ungefär jämgamla med
varandra. Enligt de gängse tolkningarna återger Iarla- antingen pl. gen. av appellativet
iarl m. ’jarl’ eller gen. av mansnamnet Iarli (Otterbjörk 1983 s. 116,
NRL s. 133). Om den senare tolkningen är riktig kan man utesluta att det prefigerade
binamnet har lagts till ett enkelt Banki i denna generation, eftersom
båda namnbärarnas fäder är kända (Ingefast resp. Ingvar). I stället måste de ha
blivit uppkallade efter en gemensam förfader, och eftersom Estrid är den förenande
länken bör denne ha funnits i hennes släkt. I samtiden kan alltså Iarlabanki
ha uppfattats som ett sammanhållet namn, där det inte fanns någon möjlighet
att utesluta det ursprungliga binamnet. Det bör dock nämnas att namnet
i några fall uppträder med skiljetecken mellan lederna (nom. iarla x baki U 127,
...la x b£a... U 140, [iarla * b]aki U 150), vilket kan vara en antydan om att kunskapen
om den ursprungliga namnbildningen ännu var levande när dessa stenar
restes. Kanske har den förste bäraren av namnet Iarla-Banki då inte tillhört en
alltför avlägsen tid (Estrids far eller farfar?). De faktiska runbeläggen avser
dock andra personer och vi bör därför räkna med att lederna i dessa fall har