NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

70 Magnus Källström
*Skinn-LiūfR (urn. Skinþa-Leubaz, nom. skiþaleubaR Ög 171)
Þunn-Āki Sm 7 (alternativt också Þunnakki ’tunnacke’)
Var-Āsi Sö 210 (och U 718†)
En del förändringar i listan har skett sedan dess. Exempelvis är det numera helt
klart att det prefigerade binamnet på Hs 14 (och Hs 15) skall läsas hi och inte
fi, och att namnet i stället bör tolkas som Hē-Gylfi(R) (se Peterson 1994). I några
av Otterbjörks exempel är det också tveksamt om det verkligen rör sig om ett
prefigerat binamn. Det gäller bl.a. runföljden ack. blakari på U 61. Wessén (i
UR 1 s. 86) antar att den sista runan i kan vara fel för a och att runföljden återger
»en sammansättning av bla- ’svart’ och det vanliga mansnamnet Kari». Enligt
Wessén är det senare »ursprungligen ett tillnamn, ’den lockige’» och han
menar att »Bla-Kari skulle […] ha betytt ’den svartlockige’». Förklaringen citeras
av både Salberger (1978 s. 124) och Otterbjörk (1983 s. 116), men man
undrar om inte Wessén här har fört ihop två olika typer av namnbildningar. Antingen
får man väl tänka sig att personen ursprungligen har hetat Kāri och fått
Blā- ’svart’ tillagt som prefigerat binamn på grund av exempelvis mörk hårfärg
eller också måste namnet som helhet återgå på ett sammansatt adjektiv
*blākārr ’mörklockig’. I det senare fallet bör man givetvis inte räkna med ett
prefigerat binamn. Wessén (i UR 1 s. 86) nämner att fvn. Blákári förekommer
ett par gånger på västnordiskt område, och ytterligare ett runbelägg har senare
tillkommit genom ett nyfynd på Öland (nom. blakari Öl ATA4686/43 Åkerby,
Runstens sn). Den geografiska spridningen talar för att ursprunget nog i första
hand är ett sammansatt adjektiv i bestämd form, och att vi skall räkna med ett
Blākāri och inte ett Blā-Kāri.
Tolkningen Dværg-Kætill har föreslagits av Evert Salberger (1965) och bygger
på ett försvunnet belägg, nom. [tuerketil] Sm 136. Inskriften är endast känt
från en enda källa och texten innehåller en del påfallande ordformer ([raista]
för ræisti samt eventuellt också [þini] för þenna). Detta väcker misstankar om
att inskriften har varit svårläst, och man bör nog vara mycket försiktig med
tolkningen av den aktuella runföljden.
Ett extra delikat problem erbjuder belägget nom. uarasi på Sö 210. Namnet
sammanställdes redan av Brate (1925 s. 52) med namnbelägget nom. [uar : asi]
på den försvunna U 718 Vallby kyrka, men utan att han för fram något tolkningsförslag.
Detta gör inte heller Wessén i SöR (s. 186). Evert Salberger (1978
s. 155 ff.) har däremot velat förklara namnet som fsv. Var-Ase ’den försiktige
Åse’ och lägger då särskild vikt vid skiljetecknet i det uppländska belägget,
som han (s. 157) menar »på ett naturligt sätt avdelar namnet uar:asi och rimligtvis
markerar en namngräns». Att bygga på ett försvunnet namnbelägg är givetvis
alltid förenat med vissa risker, men i detta fall kan Salberger hänvisa till
att namnet återges på samma sätt både på en teckning av N. J. Ekdahl i Liljegrens
Fullständig Bautil (ATA) och i en uppteckning i Kyrkoinventarium 1829
(ATA). Senare har också ytterligare en teckning av stenen framkommit i
Richard Dybecks samling (ATA) och namnet är där också återgivet som uar :