NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...
NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...
NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Binamn</strong> på vikingatida runstenar 69<br />
stæin þenna, mōður sīna, and hans). Fraser av typen (nom.) sunn Farulfs eller<br />
(ack.) sun Sigtryggs har förmodligen aldrig uppfattats som binamn, även om<br />
dessa i runinskrifterna kan vara placerade direkt efter ett huvudnamn (t.ex.<br />
Gunnar, sunn Farulfs, lēt giæra mærki U 312, æftiR Gunnar, sun Sigtryggs Vg<br />
127).<br />
En problematisk namngrupp: prefigerade binamn<br />
Framförställda binamn utgör en speciell och delvis svårbemästrad grupp i runinskrifterna.<br />
Att denna typ av binamn – välkänd från västnordiskt område med<br />
exempel som Blund-Ketill, Hønsa-Þórir, Kveld-Ulfr – också har funnits i Östnorden<br />
står helt klart. På grund av tolkningsproblem är det dock svårt att bestämma<br />
hur stort inslaget egentligen är, vilket motiverar en lite längre diskussion<br />
kring denna grupp av binamn. För senare tiders runtolkare har det ibland<br />
varit lockande att anta ett framförställt binamn för att förklara en besvärlig runföljd.<br />
Roland Otterbjörk (1983 s. 114) har t.ex. pekat på Adolf Noreens (och<br />
Erik Brates) högst osannolika antagande att namnbeläggen muskia Sö 13 och<br />
mys : kia (tidigare läst mus : kia) Sö 173 skulle avse ett »Mus-Gea» med substantivet<br />
mūs använt som prefigerat binamn. 8 Här kan också nämnas ett par förslag<br />
av senare datum, nämligen att nom. ilturi U 411 skulle återge ett Eld-Orri<br />
(Larsson 2002 s. 126, not 139) och att ack. mutifu G 116 skall uppfattas som<br />
Mutt-Īfa (Jacobsson 2004 s. 122 f.). Utifrån reglerna för runortografin är dessa<br />
läsarter givetvis möjliga, men tolkningarna har ändå svårt att övertyga. Redan<br />
omständigheten att det antagna huvudnamnet är ovanligt eller helt okänt borde<br />
här mana till en viss försiktighet.<br />
Roland Otterbjörk (1983 s. 116 f.) gjorde för nästan trettio år sedan en genomgång<br />
av de prefigerade binamnen i runsvenskan och valde då att betrakta<br />
följande exempel som (någorlunda) säkra, även om själva binamnet ibland<br />
kunde vara mångtydigt: 9<br />
Blā-Kāri U 61<br />
Dværg-Kætill Sm 136<br />
Færð-Kāri Sö 248<br />
FēaR-Unn Öl 37<br />
Fē-Gylfi(R) Hs 14 (och Hs 15)<br />
Guða-Skagi/Skakki/Skæggi Sm 144<br />
Iarla-Banki U 127 m.fl.<br />
Kār-Tōki Vg 180<br />
Lið-Bōfi Ög 103<br />
Ōðin-Dīsa Vs 24<br />
Rauð-BalliR Vs 24<br />
8 Runföljden på U 173 skall snarast läsas mes : kia. Se diskussion i Williams 2010.<br />
9 De runsvenska normaliseringarna är gjorda av mig i huvudsak med ledning av NRL (2007).
Change language