NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

68 Magnus Källström
ovanstående exemplen, eftersom huvudnamn och föregivet binamn inte förekommer
i omedelbar anslutning till varandra.
Om yrkesbeteckningar och titlar skall räknas in bland binamnen är som bekant
mycket omdiskuterat. I sin studie av de vikingatida personnamnen i Danmark
har Michael Lerche Nielsen (1997 s. 51 f.) valt att inkludera dessa i sitt
material, när de uppträder på ett sådant sätt att de kan tolkas som binamn, exempelvis
direkt efter ett huvudnamn. Han utesluter (s. 52) dock ordet (runda.)
konungR på Jelling- och Haddebystenarna (DR 41, DR 42 resp. DR 1, DR 3),
eftersom dessa belägg »af saglige grunde må opfattes som appellative beskrivende
udsagn». Lerche Nielsens princip verkar mycket klok, eftersom många
yrkesbeteckningar bevisligen har använts som binamn och sedermera även blivit
huvudnamn (Smiðr, VīkingR, Kaupmaðr m.fl.). Det bör också erinras om
namnet Iarl, som ytterst går tillbaka på titeln iarl och som rimligtvis måste ha
vandrat samma väg. Yrkesbeteckningar och titlar som står direkt efter ett personnamn
kommer därför att ingå i min undersökning. 7
Som mer problematiska framstår ett par typer av attribut som kan uppträda i
direkt anslutning till personnamn, men där det är tveksamt om de skall jämställas
med binamn. Den ena typen utgörs av ortnamn föregångna av prepositionen
ī ’i’, t.ex. nom. Knūtr ī Vīkhūsum »Knut i Vikhusa (nuv. Viksjö)» på U 92. Att
ī Vīkhūsum i detta fall inte har kunnat användas i stället för huvudnamnet är
ganska givet. I runstenstexterna kan dessutom denna typ av attribut ibland knytas
till flera personer (Frøystæinn ok Kāti ī Kølingi U 189†, Ulfs arfaR ī Lindøy
U 236), vilket visar att det i första hand rör sig om upplysningar om sakförhållanden
och inte binamn. Ett ortnamn kan dock teoretiskt sett också uppträda
som ett framförställt binamn och skulle då naturligtvis inkluderas i mitt material.
Jag kan därför inte bortse från attribut av typen ī + ortnamn när sådana förekommer
i omedelbar anslutning till ett personnamn, men kommer att redovisa
dem i ett separat avsnitt.
Den andra typen utgörs av de fall där ett släktskapsord tillsammans med ett
namn i genitiv följer direkt efter ett personnamn (t.ex. Āsmundr Kāra sunn).
Även om det är omtvistat om bestämningar av denna typ skall betraktas som
binamn eller bara som beskrivande attribut, verkar det inte riktigt att helt bortse
från dessa. Föräldranamn i genitiv kan ju uppträda som framförställda binamn
(jfr t.ex. Gorms Tōki DR 295, SigvaraR Ingimarr DR 311) och kommer då att
inkluderas i materialet (jfr även Lerche Nielsen 1997 s. 50 f.). Jag har därför
valt att även ta med attribut som utgörs av en kombination av släktskapsord och
personnamn i genitiv så länge dessa står i direkt anslutning till huvudnamnet.
Liksom för konstruktionen ī + ortnamn kommer jag att redovisa denna grupp
separat. Jag vill dock göra den inskränkningen att genitivattributet alltid skall
vara framförställt (som i Kāra sunn), vilket under vikingatiden måste ha uppfattats
som en markerad ordföljd (jfr den vanliga placeringen av attributen:
7 För enkelhetens skull har jag även inkluderat kunungR, som dock spelar en högst marginell roll i
mitt material.