NORNA-RAPPORTER 88 Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi ...

66 Magnus Källström
har jag valt att i stället betrakta det senare som en tillfällig beskrivning och
inte som ett namn. Detta kan illustreras med det två gånger förekommande
grikkfari. Ordet återfinns på U 956, som är rest av Stenhild efter uiþbiurn '
krikfara ' buanta sin. Runföljden (ack.) krikfara återger här säkerligen ett binamn
Grikkfari med betydelsen ’greklandsfararen’. Samma ord har även funnits
på den till största delen förstörda U 270, där den senare delen av inskriften
enligt en avbildning från 1600-talet hade följande lydelse: [at * kiatilu...
faþur * sin krikfarn * k…]. 2 I detta fall står appositionen faður sinn mellan
(huvud)namnet och attributet (ack.) grikkfara. Det senare måste därför enligt
min definition tolkas som ett mer tillfälligt attribut ’greklandsfararen’ och
inte som ett namn (jfr UR 1 s. 440). 3 Av samma skäl måste jag utesluta det
antagna binamnet Ænglandsfari på U 978 och U 1181 (jfr NRL s. 264). I den
förra inskriften uppträder det först efter två hela satsdelar, medan det i den
senare står som en apposition mot slutet av inskriften. 4 Detta förfarande kan
kanske kritiseras, men det verkar ändå vara nödvändigt för att avgränsa en säker
grupp av vikingatida binamn.
I den runologiska litteraturen möter emellanåt antaganden om att det finns
inskrifter där samma person ömsom har benämnts med sitt huvudnamn, ömsom
med sitt binamn. Att detta har skett i verkliga livet finns det väl ingen anledning
att betvivla, men om det verkligen går att belägga i runtexterna är mera tvek-
samt. Elias Wessén har dock flera gånger räknat med detta, bl.a. i sina resonemang
kring tolkningen av släktförhållandena på Ramsundsristningen (Sö 101)
och på Kjulastenen (Sö 106) i Södermanland. Den förra är som bekant tillkommen
på initiativ av Sigrid, »Alriks moder», till förmån för »Holmgers själ, Sigröds
fader, sin make», medan den senare är rest av Alrik, »Sigrids son», efter
hans far Spjut. Wessén (i SöR s. 390) har noterat att namnet Spiūt måste vara
ett ursprungligt »tillnamn» och frågar sig om det är möjligt att Alriks fader
egentligen har hetat Sigrøðr. Att denne på Kjulastenen endast benämnts med
sitt tillnamn kan enligt Wessén (ibid.) bero på speciella omständigheter:
På Kjula-stenen […] har det fallit sig naturligast att använda det namn, varunder
han mest var känd. Sin berömmelse hade han vunnit under vikingatåg i västerled.
Sannolikt hade han på sådana färder tillbragt en stor del av sitt liv. Därunder har
han, i kretsen av stridskamrater och följesmän, fått sitt tillnamn Spjut.
Det finns dock inget annat som talar för att det skulle förhålla sig på detta
sätt och Wessén (a.a. s. 391) medger själv att »mer än en möjlighet kan det
väl aldrig bli». En betydligt sannolikare förklaring är att Sigrid har varit gift
två gånger, vilket förmodligen också är anledningen till att hon nämner att
2 Fragmentet U 271 (med runorna …oy…----…) är som Jan Owe (1996 s. 121) har föreslagit helt
säkert en rest av denna sten.
3 Dessutom är det väl inte uteslutet att ordet ack. grikkfara i detta fall har följts av bestämningen
g[ōðan], vilket i så fall ytterligare understryker att det här inte rör sig om ett namn.
4 U 978: Sigviðr [ræist]i stæin þenna, ænglandsfari, æftiR Vīdiarf, faður ...; U 1181: ... lēt haggva
... [si]k sialfan, æng[la]ndsfari, afi kunu-s.